Under femtiotalet tillbringade jag många underbara delar av mitt sommarlov på Korsmyrbränna, södra delen av byn Högarna i nordöstra delen av Östersunds kommun. Åkte ett par gånger ensam den långa tågresan från Helsingborg, tufft naturligtvis för en 10-åring men allt hade ordnats för en trygg färd.

Droskägare Hilding Jonsson med jämnårige sonen Karl-Göran tog emot vid ett av tillfällena. Vi var båda extremt fotbollsintresserade och Karl-Göran berättade under färden om sina hjältar på Hofvallen, n´Bo Dahlen, n´Bertil Bladh, n´Nisse Åsberg, ja hela laget med den för det norrländska idiomet så typiska namnbetoningen.

Samtidigt satt jag där och tänkte inte bara på kommande fiske på Halasjön och efter Korsmyrbäcken utan också på den fotboll vi båda såg upp till. IFK Österund, div 2 Norrland. Okej, en av fyra serier under Allsvenskan men inte riktigt erkänd ändå i fotbollssverige. Hälsingborgs IF, som det stavades på den tiden i högsta serien med namn som Kalle Svensson, Sven-Ove Svensson, “Butti” Espling och “Luma” Andersson bland andra.

Extrema folkfester mot Malmö FF med ett fullsatt Olympia där vi barn fick ligga bakom målen av säkerhetsskäl. MFF med storskytten “Kajan” Sandell. Vidare GAIS med Karl-Alfred Jacobsson, Degerfors med “Sippa” Tinglöf, “Zamora” o “Bajdoff” i Norrköping, ja listan kan göras lång. Men så helt plötsligt är vi där, den 27:e oktober 2015 efter 57 år i Jämtland är cirkeln sluten . Allsvensk fotboll 2016 på Jämtkraft Arena i Östersund!!!

Det var osannolikt 2012 efter Sirius-matchen och vad skall man då säga den här gången. Alla som eventuellt läst mina rader här på fotbollz.se har väl inte kunnat undgå att jag är en synnerligen inbiten ÖFK-supporter, stryker väl inte allting medhårs jämnt men konceptet har dom största möjligheterna att generera den underhållning som åtminstone jag vill ha. Publiksnittet den här säsongen talar väl för att det finns många av samma uppfattning.

Jag är väl normalt en sån som sätter kollektivet i första hand men i det här fallet tar jag av den hatt som sällan används för Daniel Kindberg. Så mycken kritik som den mannen fått från alla håll i alla sammanhang men ändå med en orubblig tro på sina visioner. Sånt smittar av sig på omgivningen och i stark symbios med tränare Graham Potters fingertoppskänsla på det rent fotbollsmässiga har man lyckats.

Sen är det naturligtvis många andra runtomkring som var och en dragit sitt strå med sina kompetenser. Att se en tårögd “Våfflan” Nilsson i Mittmedias utmärkta eftersnack, kanske en av dom största eldsjälar som funnits i jämtlländsk idrott, var stort. På planen har ÖFK utveckats år från år. Spelare har försvunnit, spelare har kommit. “Vi har ett bättre lag” har Kindberg proklamerat efter varje städning i truppen. Många har varit skeptiska men facit har vi nu.

Av alla som bidragit tar jag mej friheten att plocka fram ett namn, Jamie Hopcutt. Så här skrev jag efter en match mot Vasalund debutsäsongen 2012:

"Jamie Hopcut fick pris som matchens lirare och det går att stryka under med flera feta streck. Engelsmannen med det lätta steget, sin känsliga passningsfot och uppoffrande slit har verkligen blivit en viktig kugge i ÖFK-maskineriet."

“Steget” ja, det som kanske mest skiljer “agnarna från vetet” när det gäller fotbollspelare. Ger mej fasen på att om Jamie skulle färdas över ett nylagt betonggolv i sin fotbollsutrustning skulle det möjligen bli en färgnyans men märken efter dobbar, “nada”. Har funderat över hur han med sin ofta utmanade spelstil sällan bringas på fall, till skillnad mot t.ex. Seon-Min Moon, han gör rätt saker i exakt rätt ögonblick.

Steget till Allsvenskan är taget, en match återstår och skönt att det bara blir att njuta över 90 minuter + tillägg. En fullsatt Arena, ett som det ser ut hyfsat väder och som sagt, cirkeln är sluten!