Missmodet hängde tungt på mina axlar när jag i söndags kväll lämnade Jämtkraft arena. Visst har man genom åren varit med om diverse motgångar, inte minst inom idrotten, men den här kom som från ingenstans; 1–0-ledning, ett drömanfall som skulle ge 2–0, sticka dolken i IFK Göteborg och få alla fotbollsälskare att klappa händerna blodiga av hänförelse. Så vackert var det när Ghoddos spelade till Nouri som släppte till Sollander mot ett fullständigt bortspelat änglaförsvar.
Men ett flygande försvarsben (Emil Salomonssons) kom i vägen, drygt tio sekunder senare blåste domaren Glenn Nyberg straff på motsatta sidan av planen och den snudd på ultimata insatsen, den var ju ändock IFK Göteborg som stod för motståndet, slutade 1–1 och två förlorade poäng
Som jag skrev efter matchen, från himmel till helvete på några sekunder och jag tror att väldigt många kände samma sak. Den här typen av motgångar är dom tyngsta.

Det där missmodet hängde faktiskt med några dagar, jag tänkte ofta på den där sekvensen. Allt, precis allt, hade varit bättre än den drömupplösning ÖFK var på väg att rulla upp i Göteborgs straffområde. Ghoddos kunde ha klappat upp bollen till Falkarna på ståplats, han kunde ha tagit upp bollen med händerna och stoppat den innanför tröjan och sprungit ut till hörnflaggan, ja, vad som helst utom att passa den till Nouri. Och Nouri kunde för sin del tagit avslutet själv istället för att spela vidare till Bobo Sollander. Och Bobo skulle naturligtvis ha skjutit lite högre för då hade inget ben i världen kunnat stoppa bollen. Eller lägre...
Och domaren hade mycket väl ha blåst av för offside!
Ni ser; om det bara blivit ett avbrott i spelet på något sätt så hade segern (och de tre poängen) varit ÖFK:s!
Nu blev det en kontring, ett huvudlöst målvaktsingripande, en straff och bara en poäng.

Nåväl, idrotten kan ibland vara rättvis. I gårdagens möte mot AFC i Eskilstuna tog det bara en dryg minut så blåstes de sista resterna av söndagskvällens missmod all världens väg. De togs inte av den iskalla nordvästanvinden som plågat oss de senaste veckorna, nej, istället var det en 23-årig engelsman som fick mig, och många andra, att må betydligt bättre med när han från 20 meter pricksköt in 1–0-målet.
Vem hade på förhand kunnat räkna ut att Curtis Edwards efter fem omgångar skulle vara i topp (tillsammans med fem andra) av den allsvenska skytteligan med sina tre mål (han skottade en halvtimme senare in även 3–0-målet)?
Jag tror att det inte är många som räcker upp handen på den frågan!

Egentligen skulle Curtis ha fått hjälterubrikerna redan i söndags, det var ju han som skickade in ÖFK:s ledningsmål mot Göteborg med en praktfull högerslägga. Istället fick, även han, lämna arenan i besvikelse. Kanske mest av alla (i konkurrens med målvakten Andreas Andersson)? Ja, han drog hem omedelbart hem till lägenheten och parkerade sig i soffan för att kolla El Classico.
Curtis mådde, garanterat, betydligt bättre efter gårdagens 3–1-seger i Eskilstuna.

Att den sympatiske engelsmannen från industri- och hamnstaden Middlesborough längst upp i nordost på gränsen till Skottland, kommer att hamra in ytterligare några bollar i årets serie törs jag nästan lova; Curtis finns nästan alltid på plats när det luktar målchans, har en bra träff på bollen och skjuter gärna från distans. Men framförallt är han en lojal lagspelare, en ”vattenbärare” som jobbar stenhårt (väldigt få i hela serien springer så långt som han under matcherna), passar både kort, långt och rätt. Dessutom är han otroligt skicklig med bollen när han snurrar runt sin egen axel (åt båda håll). Det var den första egenskapen jag lade märke till när han kom från Ytterhogdal förra sommaren, han ser ju inte riktigt ut att vara den smidigaste snubben på planen. Kolla gärna!

Några andra detaljer från årets första bortavinst;
# Jamie Hopcutt var nu redo för sin första allsvenska match från start efter sitt tunga skadeår. Han kunde lämna planen efter en timme sedan han gjort ett mål och ett gediget jobb. Och alla var nöjda och mycket glada, bra jobbat alla inblandade! Här har ÖFK ett sparkapital som kan bidra med många poäng i sommar.
# Douglas Bergqvist tvingades ge upp strax efter pausvilan sedan han knockats ytterligare en gång, den här gången av ett skott som tog lite från sidan och Douglas stöp som en klubbad oxe. Jag lider verkligen med Douglas, det finns få som fotbollen ser ut att betyda så mycket för. Men frågan är; hur många smällar mot huvudet tål en fotbollsspelare? Här har Douglas, och inte minst ÖFK-ledningen, något att fundera över. Tiden som aktiv är förhållandevis kort. Livet mycket längre!
# AFC:s Mohamed Buya Turray visades av banan sedan han fullständigt huvudlöst kapat Dennis Widgren i slutet av matchen. Det var så korkat så det inte var sant, AFC-spelaren hade god tid på sig att planera sitt agerande. Efteråt hävdade Turray att det var domarens fel (”beslutet var orättvist”, sa han till Expressen) att han blev utvisad och han tänkte minsann inte ändra sitt sätt att spela fotboll.
Det var ännu mer korkat!
Ingen som helst ånger på den kanten. Att han förstör för sig själv, att han sabbar för laget genom att bli avstängd, att han med sin kapning riskerar att fimpa Widgrens karriär, kanske för alltid med lite otur, är inget som dyker upp i hans skalle. Inte ens när det gått ett antal minuter efter matchen och han har fått chansen att lugna ned sig.
Ibland, eller ganska ofta, blir jag bekymrad över hur fullständigt hjärndött idrottsmän, just män, uppträder.