Så var då höstsäsongen i gång i fotbollens “Superettan“, detta nationella finrum som vi får njuta av tredje säsongen på rad. ÖFK också för tillfället i ledartröjan, egentligen helt fantastiskt om man tänker sig en del år tillbaka. Laget har dessutom utvecklats trots att tongivande namn hela tiden har försvunnit.

Det har funnits farhågor beträffande den biten men livet har ju gått vidare efter bland andra Rasmus Lindqvist, David Accam, Sam Mensah, Modu Barrow, Alexis Mendiola och nu senast Seon-Min Moon. Den lille sydkoreanen är väl den som på nåt vis kommit närmast hjärtat. Tar mej friheten att citera några egna rader efter en svinkall träningsmatch i mars 2012:

“Jag är kär”, Paolo Roberto uttryckte sig så efter att ha sett en boxare i ett OS för ett antal år sen. För min egen del gäller det en fotbollspelare, Seon-Min Moon, 20-årig sydkorean och ett av ÖFK:s många nya ansikten inför säsongen 2012. Entré med dryga tjugo minuter kvar men dom räckte för att hjärtat skulle dunka till så där skönt som det kunde göra en gång i tiden.

Vilken balans, vilket rörelsemönster och vilken teknik i hög fart. ”Det är på en helt annan nivå” sa också en säkert lika imponerad man ur publiken när vi lämnade ett kylslaget JK Arena. Läste nånstans att Moon inte är riktigt klar för startelvan och finns det 10 rödsvarta utespelare som är bättre, då ”jäklar i min lilla låda” som det brukar heta.

Seon-Min Moon ja, det är väl den ÖFK-lirare som man helst av alla önskat framgång. Visserligen lite europeiskt acklimatiserad i en akademi i England men med sitt första mer eller mindre professionella engagemang i Östersunds FK. En säkert väldigt exotisk miljö för unge Moon, fjärran från den hektiska vardag som hemlandet erbjuder.

Man har lidit med alla missade passningar och målsumpningar men samtidigt tjusats av den enorma farten och tekniken i dom små benen när intentionerna lyckats. Hur han alltmer blivit en i gänget trots språkförbistring och kulturkrockar. Fint att se alla kramar från lagkompisarna på väg ut från plan och uppleva den publika hyllningen både före och efter matchen.

Nu blir det ett nytt äventyr i Djurgården, tror väl inte Moon kniper en startplats i första taget men ”joker” rollen borde han vara som klippt och skuren för. Det är få försvarare som kan stoppa Moon med justa medel något som rutinerade DIF-tränaren Pelle Olsson säkert kommer att utnyttja. Kan han också utveckla förmågan att värdera situationerna skall det bli spännande att följa.

Spännande skall det också bli att följa Graham Potters numera helröda garde utöver hösten. Om inte transferfönster och annat ställer till det borde det nuvarande utgångsläget väga ganska tungt inför fortsättningen. Det finns dock olika varianter för att stoppa ÖFK.s spelidé och det gäller att hela tiden tänka i dom rätta banorna. Hatten av i alla fall för dom som håller i trådarna på olika plan, att kontinuiteten där bibehålls tror jag är det viktigaste av allt.