Matchen prestation stod onekligen Ludvig Fritzon för. Han hoppade in i första halvlek trots att han hade en misstänkt fraktur på ena handen/handleden/. Trots bedövning så hade han antagligen ont. Bedövningen tar sällan bort hela smärtförnimmelsen. Fråga mig, jag bröt handen ovanför handleden för ett par veckor sedan. I varje fall så märktes det att Fritzon hade problem med handrörelserna. Fritzon är en kämpe som ger allt så jag är inte förvånad över hans insats. I andra halvlek var han ett ofta förekommande hot på sin kant.

En annan vinkling av matchen:

Lördagens match mot Halmstad var ett stort steg framåt jämfört med tidigare mötena mellan lagen.

Jag kommer ihåg det två senaste mötena med Halmstad. Det blev en fölust och en osavgjord.

Lördagens match var den överlägset bästa insatsen som ÖFK gjort mot Halmstad. I bortamatchen 2017 hade ÖFK nästan inte ett skott på mål och var underlägsna spelmässigt. En av ÖFK:s största plattmatcher!

Hemmamatchen samma år var något bättre, men inte mycket. ÖFK skapade nästan ingenting framför mål. Publiken visade sitt missnöje. Det fick Graham Potter att ilskna till:

Oavsett hur ÖFK spelade så berömde Potter som vanligt sina spelare. Det gjorde han även denna gång men var mycket tagen av att det fanns supportrar på läktaren som var missnöjda med honom och ÖFK.

Potter uttryckte sig så här: – Jag är nöjd med insatsen. Vi försökte med allt. Det är inte ett dåligt lag som kommer hit och som vi möter. Vi försöker göra vårt bästa och försöker att göra mål. Om folk tror att vi bara ska köra över lag så kan de stanna hemma och titta på tv, säger Potter på presskonferensen efter matchen.

I lördagens match var ÖFK förkrossande överlägsna. Det är mycket sällan eller nästan aldrig som ÖFK skapat så många chanser och inte släppa till någon målchans mot ett lag som agerar köttmur. Att sedan bollen inte når nätmaskorna det är svårt att förklara, utan det är bara att konstatera att så är det ibland. I slutet av första halvlek var det en ren kanonad mot Halmstads mål.

Påståendet att ÖFK var loja kan jag inte hålla med om. Att möta ett lag med 10 försvarare är nog kanske det svåraste inom fotbollen. Det är många europiska elitlag som har svårt att få grepp om det. Under Potterepoken hände det vid många tillfällen.

En förklaring till de uteblivna målen är givetvis att ÖFK redan i första halvlek miste sina hyperoffensiva kantspelarna Hosam Aiesh och Marco Weymans. De var säkert dessa två som skulle komma bakom backarna och underminera och luckra upp Halmstads försvarsarbete. När det hotet blev mindre var de mycket enklare för Halmstad att försvara sig i mitten av banan. ÖFK fick byta bort ett smart taktiskt upplägg.

I dag såg jag Malmö FF - Degerfors- på konsgräs- samtidigt som jag skrev. Värmlänningarna spelade offensiv fotboll och var det bättre laget. Malmö fick kämpa för att vinna och det går inte att påstå att segern var rättvis. Johan Dahlin räddade Malmö från förlust. Det var 2-2 till i slutet av matchen, men Romain Gall frälste Malmö med ett skott i mål utifrån banan.

Potter har rätt när han påstår att det inte är bara att köra över ett lag.