Startsidan
  Forum
  Krönika
   
  Videoklipp
   
  Plazatipset 2017
   
  Kommande matcher
  Länkar
   
  Medarbetare
   
  Kontaktformulär
   
  Sökning
  Skriv en nyhet
   
  Medlemserbjudande
  Om FotbollZ.se
   
  Vill du skriva på fotbollz.se?
  Gör fotbollz.se till din startsida
 
ÖFK Supporters
Tabell Tabell Skytteliga Skytteliga
Allsvenskan  Tabell Skytteliga
- Östersunds FK  
Elitettan  Tabell Skytteliga
- Östersunds DFF Gästbok
Div 1 Norrland - Damer  Tabell Skytteliga
- IFK Östersund Gästbok
Div 2 Norrland - Herrar  Tabell Skytteliga
- IFK Östersund Gästbok
Div 2 M:a Norrland - Damer  Tabell Skytteliga
- Häggenås SK  
- Krokom/Dvärsätt IF Gästbok
- Ope IF Gästbok
Div 3 M:a Norrland - Herrar  Tabell Skytteliga
- Alsens IF Gästbok
- Frösö IF Gästbok
- Tandsbyns FK Gästbok
Div 3 S:a Norrland - Herrar  Tabell Skytteliga
- Ytterhogdals IK Gästbok
Div 3 Damer  Tabell Skytteliga
- Brunflo FK  
- Frösö IF / K/D 2  
- IFK Strömsund  
- IFK Östersund 2  
- Järpens IF  
- Myssjö/Oviken IF Gästbok
- Ope IF 3  
Div 4 Herrar  Tabell Skytteliga
- Alsens IF 2  
- Brunflo FK Gästbok
- Hede IK  
- IFK Östersund 2  
- Lillhärdals IF  
- Myssjö/Oviken IF  
- Offerdals IF Gästbok
- Ope IF Gästbok
- Stuguns BK Gästbok
 
Övriga serier
Övrigt
Förbund, domare m fl
J/H Fotbollsdomarklubb
Ettan fotboll
fotbolly.se
 
Saknar Du din förening? Tryck här...
besök Space2u
 
  krönika  

 
Bokslut i hemmaborgen
21 November 2017 klockan 17:49 av Agne Svärd
 

Det började den 18 februari med 2–1 mot Varberg i Svenska cupen. Drygt 10 månader senare, på torsdag kväll, är det dags att göra bokslut för Östersunds FK i sin hemmaborg då Zorja från Luhansk i östra Ukraina kommer på besök.
Så här långt har den här resan bjudit på 24 matcher på Jämtkraft arena; Svenska cupen, Allsvenskan och Europa league.
16 segrar, sju oavgjorda matcher och en förlust (AIK i mitten av augusti när spelschemat var som allra hetast).
Vilken resa! Vilken vinter, vår, sommar, höst och vinter igen! Vilka upplevelser!

2017 blir ett år som vi fotbollsvänner kommer att minnas så länge våra hjärnor är i full form, ÖFK har bjudit oss på ett fullständigt makalöst år, ja, ett år som kan betecknas som närmast osannolikt!.
Vinst i Svenska cupen, gruppspel i Europa league (som kan bli ännu mera…) och Allsvenskans näst bästa hemmalag (efter vinnande Malmö FF).
Visst hade jag och många andra stora förhoppningar på den här säsongen. Men räck gärna upp handen ni som planerade för att utvecklingen skulle bli så här bra…

Om vi bryter ned hemmaspelet i de tre stora kategorierna blir min sammanfattning så här:

# Svenska cupen: Segrar mot Varberg (2–1), avgjorde på övertid), Hammarby (1–0), Trelleborg (4–1) samt finalen mot IFK Norrköping (4–1). Lysande!

# Europa league: Segrar mot Galatasaray (2–0), Fola Esch (1–0), PAOK Thessaloniki (2–0), Hertha Berlin (1–0) samt oavgjort (2–2) mot Athletic Bilbao. Lysande igen, plus, plus!

# Allsvenskan: Åtta vinster, sex oavgjorda samt en förlust. I min bok har jag antecknat sju starka prestationer, fem matcher som varit fullständigt okej och bara tre där insatsen inte varit tillräckligt bra av en eller annan anledning (Jönköpings Södra, 0–0, där smålänningarna inte ville spela fotboll utan bara ägnade sig åt fulspel, Halmstad, 0–0, där ÖFK inte hade tillräckligt med energi samt AIK, 0–3, där en omstuvad uppställning och en utvisning gjorde att ÖFK inte räckte till).

Tittar man på samtliga 24 spelade matcher får jag till tolv riktiga höjdare (alltså hälften av alla matcher på Jämtkraft arena), på ett eller annat sätt. Här är mina tiopoängare, matcher där jag vandrat hem med ett stort leende på läpparna även om alla inte vunnits:

# 9/4 IFK Norrköping: Hemmapremiären där ÖFK visade vad vi hade att hoppas på. Här kom Norrköping billigt undan, 1–0 var kraftigt i underkant efter den prestationen.

# 13/4 IFK Norrköping: Östgötarna var tillbaka efter fyra dagar för att spela cupfinal men hade inte lärt sig mycket från första besöket. ÖFK dominerade första halvan (2–0 i paus), Norrköping hade en bra start på andra halvlek (reducerade på straff) innan Alhaji Gero och Saman Ghoddos (vilket mål, det kan jag se hur många gånger som helst) satte varsin fullträff i slutskedet; 4-1, cupmästare och en plats i Europaspelet. En magisk, och, inte minst, historisk kväll på arenan!

# 3/6 Gif Sundsvall: Ingen av de bästa rent spelmässigt men 3–1 mot Sundsvall är fina derbysiffror och dessutom två baljor från Ghoddos som där bröt en tung förbannelse av brända målchanser. Det var viktigt för resten av sommaren!

# 6/7 Galatasaray: En av världens största och mest aktade klubbar får vända hem till Istanbul med svansen mellan benen efter en magisk ÖFK-uppvisning första 60 minuterna. 2–0, mål av Saman Ghoddos och Jamie Hopcutt och Europaresan fick en lysande start.

# 16/7 Djurgården: Graham Potter tvingades rotera kraftigt i manskapet i det täta matchandet och här, mot nyrustade Djurgården, mönstrade ÖFK-managern ett ”B-lag” (så får man inte säga men det var precis vad det var…). Men det spelade ingen roll, 2–1-seger efter en bragdartad insats! En maktdemonstration inför hela fotbolls-Sverige (och Europa).

# 24/8 PAOK Thessaloniki: Efter 1–3 i Grekland var ÖFK i brygga och Europaspelet på väg mot sitt slut. Men … en ny lysande timme och två mål av Saman Ghoddos (och en prakträddning av Aly Keita på övertid) var precis det som behövdes för att gå vidare till gruppspelet i Europa league. Herregud, hur gick detta till?

# 20/9 Malmö FF: Suveräna serieledarna på besök och spelmässigt fick blivande mästarna sig en omgång. Det borde man ha fått även i målprotokollet 2–2 var surt för ÖFK, inte minst sedan Jamie Hopcutt missat en straffspark på övertid. En av Allsvenskans bästa matcher den här sommaren!

# 28/9 Hertha Berlin: Nytt storbesök, den här gången från en av Bundesligas stabilaste klubbar. Det var tyska stormvindar i en halvtimme men ÖFK lyckades klara sig undan utan att blåsa av banan och jobbade sig
sedan in i matchen. Brwa Nouri sköt segermålet på straff. Stark hemmainsats, mycket stark!

# 14/10 Örebro: Härlig första rond av ÖFK gav 3–0. Klart och betalt redan i paus. (Sånt gillar jag...)

# 19/10 Athletic Bilbao: Om det var lysande i stora delar mot Galatasaray, PAOK och Hertha Berlin så vad var då det här? Vilket lag var svenskt och vilket kom från La liga? Den frågan sysselsatte alla ”experter” i dagar efter den här tillställningen. 2–2 var ett skitresultat för ÖFK sedan Bilbao kvitterat strax före slutet. Men vilken match av hemmalaget!

# 28/10 Elfsborg. 3–0 i första halvlek och ytterligare ett mål direkt efter pausvilan. Oj, så det svängde och räckte mer än väl till en ny trepoängare (4–1 till slut och, som sagt, jag gillar verkligen när det avgörs tidigt och man kan sitta och njuta av resultatet...).

Jag är inte helt säker på att alla delar mina intryck, fotboll är som jag påpekat vid några tillfällen ingen exakt vetenskap. Men jag är övertygad om att vi alla har bjudits på fotbollsupplevelser som vi inte ens kunde ana så sent som förra sommaren (och då var dom upplevelserna redan osannolika…).
Ja, ni fattar…
Nu gäller det bara att knyta ihop hela den här Europasäcken på torsdag kväll. Och visst finns alla förutsättningar för att ÖFK ska kunna lägga den sista pusselbiten till en plats i Europa leagues finalspel redan nu.
Det är klart att Zorjas spelare och ledare har koll på att Jämtkraft arena är en riktig hemmaborg. Även i Ukraina kan man läsa resultat & tabeller!

Till sist 1: Jag vill i det här sammanhanget också ta chansen att understryka att det är inte bara på planen som ÖFK gjort storartade prestationer. Jag är lika imponerad av klubbens sätt att sköta alla de här arrangemangen. Att fixa en allsvensk match är ingen lek, det ska gudarna veta. Att dessutom rodda ett Uefa-arrangemang är mer eller mindre en bedrift! Jag lyfter på kepsen till alla inblandade.

Till sist 2: Jag tänker inte ha några synpunkter på de utmärkelser som fördelades på den lokala fotbollsgalan lördags, alla som fick priser var säkerligen förtjänta vinnare. Men jag blev riktigt rörd när jag såg att Graham Potter gärna vill dela sitt ledarpris med Tommy Engstrand från Norra Lit. Jag och Tommy har följt varandra genom idrottslivet (inte bara inom fotbollen) sedan vi var riktigt unga och det kan jag säga; en mer reko människa är det svårt att hitta, ödmjuk och sportslig i alla lägen. Grattis Tommy, även här lyfter jag på kepsen!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Bilbao - ÖFK på TV på Gran Canaria
11 November 2017 klockan 14:55 av Haldo Jonsson
 

Torsdagen den 19 befann vi oss på Gran Canaria på stranden mellan San Augustin och Playa del Ingles. På hemväg så gick vi förbi Tropical som ligger längs strandpromenaden. Där finns flera restauranger och vi har sett att de brukar visa fotboll där på Tv. Vi frågade därför om de sände matchen mellan Östersund och Billbao. De sa att de sände matchen mellan ostersund och Billbao och vi beslöt oss för att äta middag där samtidigt som vi såg på matchen. Det visade sig att det var flera Östersundare på plats men de flesta gästerna var spanjorer. När matchen började så försökte jag att prata med min bordsgranne. Detta gick inte så bra, han kunde ingen engelska och jag kan ingen spanska men jag förstod så mycket att han var från Billbao och han verkade känna till Ostersund, som han sa, mycket väl. Alla spanjorer hälsade på oss och sa Ostersund samt visade tummen upp och det blev en god stämning i restaurangen under och efter matchen. Det kändes mycket märkligt att sitta i denna sköna temperatur, omgiven av spanjorer och se hemmalaget spela fotboll.

Siw och Alf

Nyblivna fotbollsfantaster

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Bakslaget i Jönköping
5 November 2017 klockan 20:54 av Agne Svärd
 

Både chansen till medaljer och en Europaplats nästa år försvann när ÖFK spelade 0–0 i Jönköping. Det var årets första, och riktigt stora, motgång för ÖFK. Det var trist men inte helt oväntat. Någon gång måste även ÖFK åka på en tjuvsmäll och den kom i eftermiddags när allt gick emot; resultaten och det man själv producerade.
En slutlig femteplats i tabellen är tre placeringar bättre än debutåret men en bit från klubbens egen målsättning.

Graham Potter bytte ut fem man i startelvan jämfört med torsdagskvällens match i Bilbao. Tyvärr fick han inte det besked han ville av de som nu fick chansen att visa upp sig, bara målvakten Andreas Andersson fortsatte att visa stark höstform när han ersatte Aly Keita.
Men kvartetten Jamie Hopcutt, Ludvig Fritzson, Sam Mensiro och Gabriel Somi har all anledning att vara besvikna över vad de presterade på Stadsparksvallen. Ingen av dem visade, på något sätt, att de ska ha en plats i det lag som ska slutföra gruppspelet i Europa league.

Nu tänker jag inte lasta de ”nya” spelarna för dagens insats. Men de som slet tungt i Bilbao hade behövt hjälp med ny energi från de som kom in med fräscha påkar för att kunna rubba ett formstarkt Jönköping Södra. Det fick man inte; Hopcutt var lika formlös som under stora delar av hösten, Fritzson tempofattig, Mensiro ofokuserad och Somi spelade juniorfotboll.

Nu kunde det ha gått vägen i alla fall, möjligheter fanns onekligen. Men Jönköping hade ännu fler chanser. Bara utmärkt målvaktsspel i båda lagen gjorde att den här matchen sluttade mållös. 2–2 hade varit ett rimligare resultat.

Förutom Andreas Andersson går mina plusbetyg till Sotirios Papagiannopoulos, Dennis Widgren, Fouad Bachirou, Curtis Edwards (första halvlek) samt Ken Sema.

En kort sammanfattning av ÖFK:s år i Allsvenskan (och lite till):

# Bästa matchen: Malmö FF i hemmaborgen. 2–2 smakade onekligen mycket mera den där höstkvällen, inte minst när man fick en straff på övertid (som Jamie Hopcutt brände).

# Andra toppar: IFK Norrköping och FK Göteborg hemma tidigt på säsongen, absolut. Sedan finns det enskilda halvlekar som man gärna kommer ihåg; den andra borta mot Elfsborg i våras, första mot Sirius på Studenternas för en dryg månad sedan, första mot Örebro och första mot Elfsborg på Jämtkraft arena. Bättre kan det inte bli, kanonspel och många mål! Första halvan mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi var också ytterst sevärd.

# Mest imponerande:: 2–1-segern mot Djurgården i mitten av juli när Potter bytte ut i stort sett hela startelvan för att orka med Europakvalet. Det var en mäktig maktdemonstration av klubbens slagstyrka!

# Sämst: Går fortfarande tillbaka till ett par vårinsatser, Halmstad och Örebro borta. Här fanns inget att skylla på. Förlusten i Kalmar kom när spelschemat var som tuffast i kombination med incidenten på Bromma flygplats (lagkaptenen Brwa Nouri blev avkastad, sånt suger energi ur alla grupper!).

# Årets svacka: Slutet av juli och hela augusti. Här slet ÖFK ont när Allsvenskan skulle kombineras med Europaspelet. I Europa gick det utmärkt, men i Allsvenskan tog man stryk.

# Glömmer inte: De tunga övertidsminuterna på våren mot Göteborg, Elfsborg och Malmö FF. Där försvann fem poäng (kunde ha varit sju, ÖFK hade ett skott i stolpen strax före MFF:s segermål…) alldeles i onödan.

# Slitstarkaste spelare: Curtis Edwards och Fouad Bachirou. Spelat mest, sprungit mest och tacklat mest!

# Bästa målskyttar: Saman Ghoddos (8), Johan Bertilsson (7), Brwa Nouri (6).

# Passade bäst: Ken Sema (sju assists)

# Passade mest: Brwa Nouri.

# Passade säkrast: Sotirios Papagiannopoulos.

# Passade längst: Curtis Edwards (tillsammans med målvakterna Aly Keita och Andreas Andersson).

# Dribblade mest: Ken Sema.

# Mest varnad: Saman Ghoddos (sju, sex på våren!).

# Mest utvisad: Alhaji Gero (två).

# Vad hände? Jamie Hopcutt gjorde fem mål trots lite speltid (sammanlagt ungefär två matcher!) under våren. I höst (efter ”bragdmålet” mot Galatasaray i första EL-kvalmatchen) har det inte blivit ett enda trots mycket speltid och massor av möjligheter. Målsumpandet höll i sig in i det sista, så även i dagens match på Stadsparksvallen. Snacka om att tappa målformen.

# Vill se mera av: Johan Bertilsson har inte fått chansen att visa sin fulla kapacitet ännu, irriterande småskavanker har stört hela säsongen. Trots det har det blivit sju mål från Bertilssons fötter.

# Kan ta nästa steg: Hosam Aiesh (som också haft trassel med skador och sjukdom). När han lär sig att värdera situationerna bättre kan det bli riktigt, riktigt bra.

# Malmö FF, AIK och Djurgården tog de tre Europaplatserna, fyran Häcken har också chansen beroende på utfallet i Svenska cupen. Det är där som nu ÖFK:s chans ligger, precis som det här året. Försäsongen kan bli riktigt svettig, Svenska cupen i kombination med, förhoppningsvis, finalspelet i Europa league. Daniel Kindberg får jobba hårt i januarifönstret!

# Största besvikelsen i årets serie är givetvis IFK Göteborg. Allt ser ut att ha havererat i klubben. Men den främsta orsaken till Änglarnas ras är givetvis att spelarmaterialet inte håller måttet. Den sanningen måste klubben tugga i sig, annars väntar många svåra år.

# Hammarby handlade mycket och dyrt under sommaruppehållet med sikte på nästa år. Med den här hösten som facit är det inget som tyder på att de ska några större förhoppningar om kommande storhetstider…

# Skönt att Gif Sundsvall reste sig på nio (och en halv…) och slapp kavla.

# Jönköping hade behövt alla poängen mot ÖFK för att undvika kval. Nu klarade man inte det och det tycker jag är rättvist. Intrycket från deras besök i Östersund i våras var osedvanligt trist, likaså från många andra matcher. Men Tommy Thelin och Daryl Smylie är två spelare som håller högsta allsvenska klass!

# Halmstad och AFC Eskilstuna lämnar Allsvenskan, Brommapojkarna och Dalkurd ersätter. Sista platsen tas av Jönköping eller Trelleborgs FF efter kvalspel med start den 15 november.

Till sist; att kombinera Europaspel och den inhemska serien är sällan enkelt. Se bara på FC Köpenhamn och Rosenborg, de två nordiska elefanterna. FCK, som leder grupp F i Europaspelet efter fyra omgångar, ligger bara femma i danska ligan efter 15 spelade omgångar (när hände det senast?) medan Rosenborg har lyckats på hemmaplan (säkrade i helgen sitt 25:e ligaguld) men är, i praktiken, chanslös på avancemang till finalspel i Europa league (ligger trea i grupp L, fem poäng efter tvåan Real Sociedad).

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
ÖFK behåller greppet
3 November 2017 klockan 01:03 av Agne Svärd
 

Första förlusten i gruppspelet men 1–0 i baken på San Memés i Bilbao kan jag ta.
Alla dar i veckan!

Torsdagskvällens matcher, den fjärde omgången, i grupp J i Europa league gav ”normala” resultat: att Athletic Bilbao slår Östersunds FK med 1–0 och Hertha Berlin vinner med 2–0 hemma mot Zorja från Luhansk är väl bara precis som det ska vara.
Även där alla dar i veckan.
Men.
För ÖFK betyder den här förlusten inte speciellt mycket,, faktiskt inte ett skvatt. Det gäller att vi alla håller huvudet kallt även om det nu kom en liten motgång. För när två matcher återstår har ÖFK, i kraft av att man fortfarande har greppet om gruppen, två servar att fixa en plats i finalspelet på andra sidan nyår. Det är ju ett fantastiskt utgångsläge!
Och jag tror att man redan den 23 november säkrar den platsen när Zorja Luhansk kommer till Jämtkraft arena, det är faktiskt min fulla övertygelse. Och bränner man där finns ju fortfarande chansen den 7 december i Berlin...
Som sagt; håll huvudet kallt!

Kvällens match i Bilbao blev ungefär som jag tänkt mig; hemmalagets höga och tunga press tvingade ÖFK att till stor del försvara sitt straffområde, åtminstone under den första halvan av matchen. Möjligtvis kan man säga att ÖFK hjälpte Bilbao en bit på vägen med en väldigt defensiv uppställning.
Stundtals kände jag vibbar från bortamötet i Thessaloniki (PAOK, förlust 3–1). ÖFK blev alltför baktungt med sin 5-backslinje
Visserligen skapade inte Bilbao speciellt mycket av sitt övertag men ÖFK:s planhalva blev överbefolkad och man fick inget utrymme för sitt eget spel.

Graham Potter möblerade om laget i andra halvlek. Curtis Edwards fick lämna sin plats till höger i backlinjen för att förstärka ett mittfält där Brwa Nouri och Fouad Bachirou hade ett helvete i första ronden. Och genast blev det lite lugnare när ÖFK kunde ”vila med bollen” betydligt oftare.
Och länge kändes det som att Athletic Bilbao hade varken kraft, fart eller teknik för att bryta upp ÖFK:s starka defensiv.
Men i den 70:s minuten small det bakom Aly Keita. I det läget kom det faktiskt som en överraskning. Men en touch och ett missat skottförsök fick ÖFK:s mittförsvar i obalans, veteranen Raul Garcia prickade ribban och ytterligare en oldboy, 36-årige Aritz Aduriz, kunde från nära håll nicka in segermålet.
Det är sådana tillfällighetsmål som kommer och går i dagens fotboll. Den här gången drabbade det ÖFK.

Här är min betyg;
# Bäst, utan tvekan målvakten Aly Keita även om han fumlade styggt med bollen vid ett tillfälle i första halvlek. Men räddningen på nicken från Aduriz i första halvlek var av absolut världsklass, flera andra ingripanden hade också kvalitetsstämpel.

# Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson höll åter högsta klass i mittförsvaret. ”Sotte” är urstark i duellspelet och Tom härligt uppoffrande i sina ingrepp. Men samtidigt måste det sägas att Bilbaos sätt att anfalla såg ut att passa dom här gossarna extremt bra…

# Dennis Widgren hade en tuff uppgift i mötet med hemmalagets enda riktigt kreativa kraft, Inaki Williams. Dennis blev lurad ett antal gånger av den snabbfotade kantspelaren men kämpade sig alltid tillbaka i duellerna.

# Ronald Mukiibi hade svårt med hemmalagets presspel och hamnade ofta i tidsnöd när han skulle leverera bollen.

# Curtis Edwards klarade sig godkänt som back i första halvlek men var betydligt bekvämare på mittfältet efter paus. Stod för en gigantisk arbetsinsats och levererade ett stort antal öppnade passningar. Edwards är helt enkelt en smart spelare som ser saker som vi andra inte gör.

# Brwa Nouri och Fouad Bachirou blev överkörda i första halvlek. Kom tillbaka i andra när de fick hjälp av Edwards och speciellt Bachirou växte(!) till en jätte.

# Ken Sema visade prov på sin höga kvalitet men tvingades offra lite för mycket krut i försvarsjobbet för att kunna vara ett riktigt hot mot Bilbaos försvarsblock.

# Alhaji Gero tog emot många bollar (och mycket stryk) men hade en sådan där kväll där passningsfoten var ständigt felriktad. Också ett offer för hemmalagets presspel?

# Saman Ghoddos har haft roligare dagar på en fotbollsplan. Ghoddos kom helt enkelt aldrig in i den här matchen.

Till sist; nu blir det tre veckors vila (i Europa league, i Allsvenskan spelar ÖFK mot Jönköping Södra redan på söndag eftermiddag). Den 23 november kommer Zorja Luhansk till Jämtkraft arena. Då blir det plastgräs och jämtländsk höstkyla, det passar ÖFK mycket bättre än naturgräs och 20 grader varmt!



 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Glödhet även i höstkyla
28 Oktober 2017 klockan 22:30 av Agne Svärd
 
En början där man gick bort sig i ambitionen om ett snabbt ledningsmål och ett baklängesmål på övertid.
Men däremellan, i 90 minuter, var det bara ÖFK!
Ja, nästan i alla fall. Elfsborg hade sannerligen inte mycket att säga till om den här eftermiddagen på Jämtkraft arena.

ÖFK fortsätter att glädja oss med segrar och strålande spel hela vägen in mot den svinkyla som väntar. 4–1 mot Elfsborg efter ännu en uppvisning i spelglädje och effektivitet.
Det är bara, ödmjukt, att buga och tacka!

Det verkar för stunden finns en aldrig sinande källa av energi (och fantasi) att ösa ur spelargruppen. Kanonmatch staplas på kanonmatch och jag vågar påstå att numera är det inte bara vi hemmablinda som applåderar. Hela fotbolls-Sverige (och -Europa…) står i kö för att hylla Potters bolltrygga skapelse och sättet som man utför sitt arbete på.
Varje match den här senhösten är en njutning för ögat och det är väl bara att upprepa det som sagts så många gånger: Är det här verkligen på riktigt?
Svaret på frågan: Givetvis!

Det här var sista gången vi fick se ÖFK på hemmaplan i årets allsvenska. En match återstår, Jönköping Södra på bortamark, innan vi har facit efter 30 omgångar. Efter nästa söndag vet vi om ÖFK lyckats jaga kapp en Europaplats (tvåa eller trea), blivit fyra och kan fortsätta att hoppas över vintern eller om en ny cuptriumf är enda chansen till nya äventyr på de europeiska scenen.
Ja, som ni förstår. Trots att vi kliver in i svinnovember är fotbollen glödhet i Östersund och kommer att så vara ytterligare en dryg månad. ”Vi lever i nya tider” är numera ett slitet uttryck. Men här gäller det mer än någon annanstans!

Några noteringar från eftermiddagen;
# Målvakten Andreas Andersson var ytterst nära att få hålla en ny nolla efter ännu en stabil insats. Men på övertid lyckades Viktor Prodell överlista Andersson sedan ÖFK tappat fokus i väntan på slutsignalen. Det var surt för Andreas, jag lovar.

# Sotirios Papagiannopoulos (1–0) och Fouad Bachirou l(2–0) lyckades båda spräcka sin målnolla i Allsvenskan. Välkommen i målklubben!

# Dennis Widgren ersatte den här gången Tom Pettersson som ”Sottes” partner i mittförsvaret. Det gjorde han utmärkt. Vågade dessutom stöta framåt och gjorde det framgångsrikt (suverän framspelning till Saman Ghoddos 3–0-mål).

# Centralt på mitten dominerade Bachirou, Brwa Nouri och Curtis Edwards. Fyndlådan tycks vara obegränsad, likaså arbetsförmågan. Dom är verkligen överallt och lite till, måste vara ett helvete för alla motståndare att möta.

# På kanterna gav inte Ken Sema (till höger) och Gabriel Somi Elfsborgs ytterbackar en lugn stund med bländande teknik och snabba framstötar.

# Och så han som spelade huvudrollen (igen): Saman Ghoddos. Chippen innan han rullade in hemmalagets tredje mål tål att ses hur många gånger som helst. (Det var bara en av Ghoddos många läckerheter den här dagen).

Till sist 1; det är skillnad på domare och domare. Efter en sommar med högst blandade insatser var det skönt att Jonas Eriksson äntligen kom till Jämtkraft arena. Visserligen var det en mycket snäll match som Eriksson hade att leda, båda lagen bemödade sig verkligen om att spela på bollen och inte på varandra. Men med Eriksson blir det ordning & reda. Och god stämning! Tack!

Till sist 2; nu laddar vi för torsdagens möte i Bilbao!
 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Starka papper i Göteborg
22 Oktober 2017 klockan 20:35 av Agne Svärd
 

En strålande uppvisning mot Athletic Bilbao (2–2) i torsdags, tre dagar senare byter Graham Potter ut fyra startspelare och ÖFK smiskar upp klassiska IFK Göteborg på lika klassiska Gamla Ullevi och vinner med 1–0.

Som jag haft anledning att skriva ett antal gånger den här sommaren; det går bra för ÖFK nästan jämnt.

ÖFK hade verkligen farten uppe från i torsdags när man klev in på Gamla Ullevi, den första halvtimmen gav i stort sett samma vibbar som mot Bilbao. Ett tidigt ledningsmål (Ludvig Fritzson) satte ett paralyserat hemmalag under stor press och Göteborg gjorde i stort ett alla fel som man kan göra medan ÖFK gjorde det mesta rätt. Det handlade om ren och skär uppvisning och redan här kunde (skulle) rött & svart ha stängt den här matchen.
Men.
När målchanserna radades upp blev besluten inte dom rätta.

Det gav Göteborg chansen att komma in i matchen. Den tog man också. Blåvitt flyttade upp sitt försvarsspel, gav ÖFK mindre tid och mindre yta samtidigt som ÖFK-spelarna såg ut att känna av torsdagens urladdning i Europaspelet.
Bara två riktigt svettiga räddningar av Andreas Andersson gjorde att ÖFK kunde gå till pausvila med sin 1–0-ledning.
Andreas fick göra rätt för lönen även under den andra halvan. Det gjorde han hur bra som helst, Andreas höll nollan för andra matchen i rad .
Men.
Mitt i hemmagreppet hade ÖFK flera goda möjligheter att definitivt sänka hemmaskeppet, Hopcutt, Ghoddos och Sema bjöds på frilägen men nu var siktet fel inställt eller så stod hemmamålvakten Erik Dahlin i vägen.

Sammantaget är dock 1–0-seger i Göteborg ett blytungt resultat, inte minst i kombination med Europaspelet. Det tror jag att alla är överens om. Göteborg är ju ett lag som sällan förlorar i sin hemmaborg, bara Djurgården har vunnit där den här säsongen före dagens match. Och innan Djurgården hade Göteborg 38 raka utan förlust. Starka papper!

Dom här tre poängen gör att ÖFK stärkte sina aktier i kampen om fjärdeplatsen i Allsvenskan som kan ge en plats i nästa års Europaspel. Däremot ser det svårt ut att ta nå någon av de tre direktplatserna sedan Djurgården lyckats ta en poäng i kvällens möte med Häcken (1–1). Två omgångar återstår, ÖFK har Elfsborg (h) och Jönköping (b) kvar att möta, och som det ser ut just nu är jag övertygad om att det inte räcker med full pott i avslutningen.
Dessvärre.

Några noteringar från dagens match;
# Andreas Andersson har haft diverse problem under säsongen. Nu ser han ut att ha hittat formen, bra mot Örebro och bra mot Göteborg. Andreas räddningar i dag blev avgörande för att ÖFK skulle vinna, säkert en skön revansch för vårens hemmamöte då Andreas på övertid gav Göteborg möjligheten att kvittera på straff efter en felbedömd utrusning.

# Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson fick jobba hårt den här gången när Göteborgs anfallsduo Tobias Hysén och Mikael Boman fick upp farten efter en blek inledning.

# Brwa Nouri och Fouad Bachirou dominerade stort på mitten under första halvlek. Nouri såg ut att tröttna i andra medan Bachirou fortsatte att trumma på ända fram till slutsignalen. Imponerande!

# Saman Ghoddos, Jamie Hopcutt och Ken Sema hittade många kryphål i ett Göteborgsförsvar utan riktig organisation. Bara målen saknades.

# Ludvig Fritzson blev matchhjälte med sin eleganta (och kanske även lite tursamma…) fullträff efter åtta minuter. Det betyder säkerligen en extra puff i ryggen för hans utveckling. Slet dock med att passningsfoten inte var så välriktad den här gången.

# Gabriel Somi hade mycket plats på sin vänsterkant men det var bara i början som han förstod att utnyttja den möjligheten. ”Gabbe” blev väldigt försiktig när hemmalaget flyttade fram sina positioner.

# Ronald Mukiibi var stabil som vanligt på högersidan.

Till sist; Ordförande Daniel Kindberg har under många tunga år skjutit till pengar för att hålla ÖFK-skutan flytande. Nu vet vi att det handlar om 16 miljoner kronor! Östersunds FK har varit Kindbergs FK, det har jag skrivit några gånger tidigare. I dag blev det känt att pengarna betalas tillbaka och klubben ska få en större och mer fungerande styrelse. Det är bra, då försvinner ett argument för dem som påstår att det inte går rätt till i klubben. Men såvitt jag förstår har Kindberg i det här ärendet bara följt de regler som gällt. Och det har han gjort förbannat bra!
 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Krönika damfotboll
20 Oktober 2017 klockan 23:42 av Per Lagerbäck
 

Som jag skrivit tidigare är JH:s damfotboll på väg in i en ny "kvantitetskris". Antal lag och antal spelare har drastiskt sjunkit de senaste säsongerna, och återigen noteras oro och trötthet på många håll. Vi kan börja underifrån och notera att Sveg och Myssjö/Oviken dragit sig ur trean under säsongen. Sveg återkommer nog snart, då de har ett riktigt duktigt lag som gjort bra ifrån sig i regionala F-17. Svårare att sia om Myssjö/Oviken. Föreningen är riktiga kulturbärare inom damfotbollen, och jag hoppas verkligen att det finns några knytna nävar i en del fickor väster om Sannsundet, så att vi får se damfotboll på Åsvallen och Kejsarvallen snart igen.

IFK Östersund har idag en riktigt bra och bred verksamhet, och jag ser inget som ska skymma sikten framåt just nu. Med ett lag i Div 1 och ett i Div 2 nästa år, så fortsätter utvecklingen. Vad man kan hoppas är att man inte sväljer för många spelare från föreningarna runt Östersund.

KD befinner sig i en ganska svår sits. Det är inte osannolikt att man, trots andraplatsen, kan komma att erbjudas en plats i Div 1. Jag tror att flera föreningar högre upp i seriesystemet hänger på en skör tråd, och kan komma att läggas ner. Ett rykte säger att seriesegrarna Kovland är en av dessa. Tränaren Anders Westlund har meddelat att han slutar, och flera av spelarna är tveksamma till satsning på Div 1. Tyvärr för den Norrländska damfotbollen kan beskedet komma redan innan SvFF lägger fast serierna, och då kommer platsen med all säkerhet att erbjudas till ett Götalandslag, då den landsdelen överlåtit en Div 1-ingång till Norrland vid den senaste serieomläggningen. Väntar man till efter att serierna läggs fast, så ska erbjudandet gå till ett lag från den aktuella seriens upptagningsområde, om jag är rätt underrrättad. Och i så fall, om jag nu räknat rätt, så ska KD med mkt knapp marginal vara den bästa tvåan i de fyra Norrlandstvåorna.

Men hur skulle KD klara en uppflyttning? Ja, svaret på det vet nog bara den innersta kärnan i den lilla styrelsen. Och hur tänker Frösö IF? Ska de fortsätta att finna sig i att i princip vara en del av KD:s organisation? Det kanske är för tidigt att starta upp ett seniorlag 2018, men planeras det på rätt sätt, så borde det kunna fungera 2019.

Ope hade sin kris den gångna vintern och våren. Nu tror jag att man är bättre rustade igen inför kommande år. Det finns många duktiga tjejer som fått bra utbildning, och erfarenhet från denna säsong. Jag tror att Ope, om det inte händer något riktigt annorlunda, kommer att finnas i kamp om seriesegern nästa år igen.

Häggenås är en förening som verkligen behövs, och jag hoppas att Myggan Handler orkar med att styra skeppet även 2018. Visst vore det oerhört tråkigt om Tigervallen inte befolkas även nästa säsong. Ni som är sugna på att spela vidare, med måttlig träningsinsats, sök er till Häggenås (eller annan ev förening som startas med samma inriktning)!

Sedan har vi ÖDFF, vars verksamhet nu under en och en halv säsong hängt i en skör tråd. Truppen har varit så tunn att flera spelare känt sig tvingade att spela oavsett fysisk och psykisk status. Många har lämnat, men ändå har man presterat mer än vad som är rimligt att förvänta. Jag tror att styrelsen är tämligen slutkörd, och efter säsongen kan vi fortsätta att spekulera om föreningens framtid. Och jag tror, sannolikt mer än de flesta, att chansen att hänga kvar är ganska hyfsad. Förlustmålet mot Kalmar senast var en tappad poäng, men möjligen innebär det två "vunna" poäng inom kort, då Holmalund har att möta just Kalmar. Om Kalmar hängts av kampen om den Allsvenska platsen tror jag nämligen att Holmalund slagit dem. Med segern mot ÖDFF i ryggen så tror jag inte att Kalmar förlorar. Jag tror att ÖDFF hänger kvar om man tar minst sex poäng på de tre sista matcherna, om tre av dem tas mot Böljan.

Om vi tittar lite på granndistrikten så anser jag att Sundsvall redan spurtat till sig nytt kontrakt i Elitettan. Selånger var stabila i sin Div 1-serie, men Timrå kapsejsade helt på hösten och åkte ur. Vi får se vad som händer med Kovland. I Hälsingland charmas jag av Ljusdals framgångar, där bl a Viktoria Forss, återbördad efter kort tid hos ÖDFF, åter kan förbereda sig för spel i Elitettan efter två klara kvalsegrar mot Notviken.

I Ångermanland har plötsligt Kramfors klivit upp i rampljuset efter en evighet i grådasket. Seger före Västerbottenslagen i Div 2 Norra Norrland Syd. Samtidigt kan det innebära döden för andra lag i närheten, men det får vi se. Jag tror att Kramfors kommer att utmana Själevad om epitetet Ångermanlands bästa lag. Jag tycker att det är positivt att olika lag kan dyka upp som en framgångssaga, och jag hoppas att det går bra för Kramfors.

Vad gäller problemet med tillräckligt antal spelare, så finns det i alla omskrivna distrikt. Flera föreningar hänger på en skör tråd. Sammantaget tror jag att det finns en risk för att det blir en urvattnad Div 2 Mellersta Norrland nästa år, men jag hoppas att jag har fel. Och så småningom hoppas jag att födelsetalen på första halvan av 00-talet räddar upp situationen.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Världsklass. Ingenting annat!
20 Oktober 2017 klockan 13:22 av Agne Svärd
 


Det är lika bra jag klämmer till direkt så att det inte råder någon tvekan om vad jag tycker efter ÖFK:s möte med Athletic Bilbao i Europaligan:
Vilken!
Jävla!
Match!

Det är bara resultat jag retar mig på. 2–2 (som man kan ta alla dagar i veckan när det är ett lag från La liga som svarar för motståndet) är surt efter en sådan här prestation. Dessutom fick baskerna sina två mål på sådant sätt som brukar rista djupa fåror i hjärnbarken på dem som drabbas; ett olyckligt ingripande av målvakten Aly Keita vid 0–1 (slarvigt mottag av enkelt bakåtpass och halkade sedan omkull, varför skulle det ske i just en sådan här match?) och kvitteringen strax före slutet, precis när jag och väldigt många andra hade räknat hem ÖFK:s fullträff, den tredje raka segern i Europaligans slutspel.

Nåväl, en poäng är alltid en poäng och kan visa sig nog så viktig när allt ska summeras efter den sjätte och sista omgången den 7 december. Och trots två tappade pinnar kan man inte säga att läget försämrades i jakten på vårens finalspel, Zorja Luhansk seger över Hertha Berlin (2–1) gjorde ju inte ont den heller…

Jag tror att vi struntar i ett vidare resonemang om poängen, konstaterar att ÖFK fortfarande leder gruppen efter halva resan och istället tittar på prestationen.
Den var nämligen magnifik. Ingenting annat.
Världsklass. Ingenting annat.
Några röster:
”Starkaste insatsen som ett svenskt lag gjort mot sånt här motstånd i historien” (ÖFK:s ordförande Daniel Kindberg)
”Bästa jag sett under hela min karriär, mitt största ögonblick” (ÖFK-managern Graham Potter)
”Vi var helt borta i 75 minuter. Våra motståndare var mycket större än namnet, ett jättebra lag” (Bilbaos tränare José Angel Ziganda)

Jag skrev redan i gårdagens krönika att ÖFK hade stora möjligheter att straffa Athletic Bilbao, främst i kraft av att man är ett strålande bra fotbollslag och att man han många individuellt skickliga spelare. Inte på grund av underlag eller yttre omständigheter.
Men inte ens jag kunde i min fantasi föreställa mig att få se den här matchbilden, vilket av lagen som var spanskt och vilket som kommer från Nordpolen var omöjligt att lista ut om man inte hade koll på klubbdräkterna. Här var det ÖFK som spelade ”spanskt” medan Bilbao såg ut att vara coachade av Lars Lagerbäck…
Vilken uppvisning i teknik, rörlighet, passningsskicklighet, ja, här fanns hela handboken i konsten att spela attraktiv och framgångsrik fotboll. Matchfilmen från första halvlek kan användas vid alla tränarutbildningar som finns i hela världen.
Men, det stod 0–1 på resultattavlan. Det var grymt. Redan här skulle faktiskt ÖFK ha stängt den här matchen. Så stor var dominansen, så klara var målchanserna.

Någon form av upprättelse kom dock ganska snart efter pausfikat. Alhaji Gero tryckte in kvitteringsbollen (51:a minuten) sedan Bilbaomålvakten Iago Herrerin fumlat på ett Dennis Widgren-skott och Curtis Edwards volleysköt 2–1 (64:e minuten) på ett inspel från Saman Ghoddos. Och det kunde ha blivit mer, bara målvakten Herrerins inspirerade spel hindrade Bilbao från rena katastrofen.
Här såg det ut som att ÖFK hade kopplat greppet men Bilbao tog sig ur bryggan,
flyttade upp sina positioner samtidigt som hemmalaget kroknade en aning och mer behövdes inte för att det skulle komma ett kvitteringsmål (Inaki Williams) .
Matchklockan visade då 88:36…
Det var tufft, det ska erkännas.

Mina betyg till hemmaspelarna:
# Bäst:
Curtis Edwards. Sprang, passade, dribblade, sköt och till slut även målskytt. Men det såg länge ut som att den hårt jobbande mittfältseleganten skulle bli hemmalagets olycksfågel den här kvällen. Vilka möjligheter han brände under den första halvan! Men Edwards fick sin revansch när han prickade in 2–1-målet. Det var mycket välförtjänt.

# Andra topprestationer:
Sotirios Papagiannopoulos och Tom Petterssons mittbacksspel. Jag har sagt det tidigare, som par är de bäst i Sverige!
Fouad Bachirou vann bollar och stora ytor, jagade upp och ned i 90 minuter och lämnade inte de spanska centrala mittfältarna en lugn stund.
Saman Ghoddos och Ken Sema i många utmärkta samarbeten. Stor kreativitet (som vanligt), bara målen saknades.

# Största överraskningarna:
Alhaji Gero, som haft svårt att övertyga senaste tiden, gjorde ett kanonjobb i båda riktningarna och hade stor framgång med sin fina fysik. Målskytt, inte att förakta!
Dennis Widgren gjorde årets absolut bästa match. Såg ut att ha käkat rått björnkött före avspark. Så här vill jag se Dennis i varje match!

# Blandade & gav:
Lagkaptenen Brwa Nouri var inte lika dominant som han varit tidigare i Europaspelet. Ett par missade chansbrytningar hade kunnat bli dyrbara för hemmalaget.
Ronald Mukiibi varvade bländande spel med enkla misstag. Ofokuserad när han fick fina skottchanser i Bilbaos straffområde.
Aly Keita som varit så stabil i målet under lång tid klantade sig vid 0–1-målet och såg lite skakig ut efter den missen. En jätteräddning i 85:e minuten rätade upp slutbetyget till klart godkänt.

Men betyget för laget som helhet är givet. Så mycket bättre än så här blir det inte! Jag tror hela fotbolls-Sverige står upp och applåderar den här insatsen. Ja, det måste dom bara göra
Vilken kväll, kära vänner. Vilken kväll!

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Potter lägger pressen på Bilbao...
19 Oktober 2017 klockan 11:28 av Agne Svärd
 

Det är mindre än ett dygn kvar till avspark mellan ÖFK och Athletic Bilbao.
Det största som hänt så här långt på Jämtkraft arena?
Möjligt. Men det är svårt att vikta lag och ligor mot varandra när man hamnar på den här nivån.
Det enda jag kan säga med säkerhet är att det är så häftigt, en storklubb från en av de allra största ligorna är på besök. Det som för inte så lång tid sedan var en omöjlig tanke är nu verklighet och nästan lite vardag.
Klart att det är stort, oändligt stort!

Det kan i sammanhanget var värt att gör en liten resumé av ÖFK:s Europaresa så här långt, allt för att sätta in torsdagskvällens match i ett sammanhang och samtidigt påminna om vilka tungviktare som tvingats bita i Jämtkrafts artificiella gräsmatta så här långt:
# Galatasaray, turkisk storklubb som just nu är etta i sin liga efter åtta omgångar (2–0 hemma, 1–1 borta, 3–1 sammanlagt).
# Fola Esch, inte fullt lika känt, från Luxemburg, ligger fyra i hemmaligan efter åtta omgångar (1–0 hemma, 2–1 borta, 3–1 sammanlagt).
# PAOK Thessaloniki, grekisk storklubb som toppar ligan efter sju omgångar (3–1-förlust borta, 2–0 hemma, 3–3 sammanlagt men vidare på bortamål).
# Zorja Luhansk, från Ukraina, sjua i ligan efter tolv omgångar (2–0-seger på bortaplan i första gruppspelsomgången).
# Hertha Berlin, på 13:e plats i Bundesliga efter åtta spelade omgångar (1–0-seger på Jämtkraft arena).

Nu väntar alltså Athletic Bilbao, mittenlag (elfteplats) i La liga efter åtta spelade omgångar. Inte riktigt där dom vill vara och dessutom bara en poäng (oavgjort i Berlin) efter två omgångar i Europaspelet. Ett rimligt antagande är väl att placera den baskiska klubben i samma fack som Galatasaray, PAOK och Berlin?

Dagens förspel på Jämtkraft arena bjöd naturligtvis inte på några överraskningar. Inte alls, ömsesidig respekt är väl sammanfattningen av de två klubbarnas möte med pressen.
Men.
Trots att ÖFK leder gruppen efter två raka segrar medan Bilbao sladdar i kön med sin enda pinne ville inte ÖFK-managern Graham Potter kännas vid något favoritskap. Tvärtom, Potter lade sig lägre än lågt när han sa att om ÖFK och Bilbao skulle mötas 365 gånger på ett år så skulle Bilbao vara favorit varje dag…

Potter lägger alltså pressen på baskerna, åtminstone utåt sett. Jag gissar att snacket internt i ÖFK-gruppen går i en annan riktning och varför inte? Potter och hans medarbetare kan ju plocka fram hur många positiva bilder som helst från den här trivsamma sommaren (det är ju bara att kolla listan här ovan…). Laget har vunnit sina fyra Europamatcher hemma på konstgräset och hållit den så viktiga nollan! Klart att de måste känna att chansen finns.

Och jag tror att det är fullt möjligt att ÖFK kan vinna även den här matchen. Då tänker jag inte bara på att Bilbao den här gången ställs inför prövningar som konstgräs och bitande jämtländsk höstkyla. Det tror jag för övrigt att de kan hantera.
Nej, framförallt lutar jag mig emot det faktum att ÖFK är ett sjusärdeles skickligt fotbollslag med många individuellt skickliga spelare!
Det blir något att bita i för baskerna, det är jag helt övertygad om efter den här sommaren och hösten.

ÖFK:s nyckel till framgång, tror jag, blir att klara Bilbaos mycket skickliga presspel, det är den detalj som jag blivit mest imponerad av efter några videokollar. Det blåste friskt mot Hertha Berlin för några veckor sedan, blåvita tyskar surrade som bålgetingar kring bollförande ÖFK-spelare under den första halvtimmen och hemmalaget hade det kämpigt i den delen av matchen. Men den här detaljen av spelet är Bilbao ännu skickligare på än Hertha Berlin. Ett hårt arbetande kollektiv är min sammanfattning av torsdagskvällens motståndare.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Det gäller att göra jobbet!
14 Oktober 2017 klockan 22:54 av Agne Svärd
 

2–0 mot Härnösand i Svenska cupen i tisdags och så 3–0 i eftermiddag mot Örebro SK i Allsvenskan. Två bra resultat och som omstart efter landslagsuppehållet kan vi skriva in ytterligare en fin ÖFK-vecka i raden av många andra.

Insatserna påminner också till stor del om varandra även om de utfördes på två helt olika planeter, det går ju inte direkt att jämföra Härnösand och Örebro SK.
Men.
Man måste göra jobbet för att nå resultat, oavsett motstånd. Det går inte att fuska.
ÖFK gjorde jobbet i Härnösand i andra halvlek, det gav en seger som var väldigt viktig för nästa säsong.
Det gjorde ÖFK också i första halvlek mot Örebro (tre mål på åtta minuter…). Det ger fortsatt chans på en av Europaplatserna i Allsvenskan.

Men ÖFK fuskade också i två halvlekar, första i Härnösand och i den andra mot Örebro. Det var 2 x 45 minuter där man inte var beredd att jobba det där lilla extra som behövs. I Härnösand hade det ingen större betydelse eftersom motståndet inte var tillräckligt bra. Mot Örebro såg målvakten Andreas Andersson till att 3–0-ledningen aldrig hotades på allvar. Andreas svarade för en handfull fina ingripanden, var hemmalagets främste och hade dessutom marginalerna på sin sida (två stolpträffar).

Jag måste medge att jag blev bekymrad när jag såg hur Graham Potter formerat sin startelva mot Örebro. Jag trodde på starkaste möjliga uppställning efter uppehållet, vad som stod på spel i serien och med tanke det som väntar på torsdag (Athletic Bilbao). Men Keita, Tom Pettersson och lagkaptenen Brwa Nouri var placerade på bänken, Ghoddos, Mukiibi, Somi och Aiesh vilades helt, mer eller mindre skadade. Istället skickade Potter ut en skapelse som vi inte sett tidigare den här händelserika sommaren.
Men det gick bra det med. Riktigt bra. Min oro var helt obefogad. Första halvlek var en av de trivsammare vi haft på Jämtkraft arena; spelet, tempot, målen.
I tabellen låg ÖFK placeringen bättre än ÖSK. På planen var skillnaden betydligt större. Hemmalaget bjöd sina supportrar på fotbollsgodis i 45 minuter och tvingade Örebro till krishantering mitt i halvleken för att stoppa blödningen.

I andra halvlek tog hemmalaget aldrig tag i grejerna (som vi brukar säga i travets värld) och då var det Örebro som var det bättre laget. Det syns också i matchfaktat: Ett ÖFK-avslut efter pausfikat, åtta för gästerna. Några var dessutom riktigt vassa men, som sagt, hemmalaget hade en inspirerad Andreas Andersson i buren.

Några noteringar;
# 18-årige Frank Ahrin fick till sina egen, min och många andras överraskning chansen från start.Facit: Ett mål (på nick, hur gick det till men den storleken?), en målgivande passning och utmärkt spel i första halvlek. Kom bort efter paus då fysiken inte räckte när Örebro stängde till sitt försvarsspel.

# Johan Bertilsson får alltmer förtroende och tackar för det med att göra mål. Två stycken den här gången. Första (1–0) var en riktig läckerhet, både löpningen och avslutet höll högsta kvalitet. Det andra (3–0) var betydligt enklare, buren var tom sedan bröderna Sema (Ken & Maic) och Örebromålvakten Oscar Jansson kraschat och låg utslagna vid straffpunkten. Men en fotskada i mitten av andra halvlek kan betyda trubbel för Johan de närmaste veckorna.

# Apropå bröderna Sema; det är ingen tvekan om vem som vann den matchen. Ken var inblandad i två av hemmamålen och var en ständig källa till oro för Örebroförsvaret.

# Sotirios Papagiannopoulos var åter en rese i hemmaförsvaret. Han gjorde pulvermos av Örebros toppforward Kennedy Igboananike.

# Jag ger högt betyg även till Sam Mensiro. Han är väldigt ofta befriande rejäl i sina ingripanden.

# Curtis Edwards är Potters egen lilla potatis, användbar till det mesta. Den här gången fick han börja som vänster wingback. Det gick bra även det, särskilt som han ser ut att trivas i närheten av Ken Sema. Det var Edwards som stack bollen i djupled före Semas inspel vid 2–0-målet. De har haft många fina samarbeten den här sommaren och hösten.

# Ludwig Fritzson hade många fina intentioner men saknade tajmingen i Örebros straffområde.

# Jamie Hopcutt löper och löper, skapar fina möjligheter men det står alltid en motståndare i vägen när bollen ska rulla över mållinjen. Måltorka sedan matchen mot Galatasaray. När är det proppen ur?

# Dennis Widgren blandade och gav i vanlig ordning. Nu vill jag gärna se Dennis hålla ihop spelet i 90 minuter, det är dags att ta det klivet!

# Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen. ÖFK:s hörnor är för dåliga!

Till sist; nu laddar vi för torsdagens Europafest. 5.000 kom till dagens match, mot Bilbao blir vi ytterligare 3.000. Vilken fest! Och så finns det folk som lägger sin energi på att klaga över att ÖFK inte har något damlag. Men å andra sidan, jag är inte förvånad. Inte ett dugg!

 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
ÖFK pallade även den tyska stormen
29 September 2017 klockan 00:40 av Agne Svärd
 
Det blåste full storm, ja, nästan orkanvindar i ÖFK:s straffområde, målvakten Aly Keita fick hjälp av såväl Tom Pettersson (7:e minuten) som Ronald Mukiibi (12:e minuten) för att stoppa tyska skott från att gå i mål. Hertha Berlins tunga press mot hemmalagets försvarslinje såg ut att ställa ÖFK inför problem som man aldrig tidigare upplevt under den här sommaren i Europa (och inte i Allsvenskan heller för den delen…) här hemma på Jämtkraft arena.
Men trycket lättade, efter 21 minuter tilldömdes ÖFK en straff (hands) och lagkaptenen Brwa Nouri gjorde som så många gånger förr; målvakten i ena hörnet och bollen i det andra.
1–0 till ÖFK.
Det höll hela vägen och nu har vi, jag säger alltså vi för det brukar man göra när det går bra…, kopplat greppet om grupp J i Europa league:
Två matcher, två segrar och sex poäng.
Zorja Luhansk ligger tvåa (efter den överraskande segern i Bilbao, 1–0) med tre poäng, Hertha Berlin och Atlethic Bilbao har så här långt bara varsin pinne.
Den karamellen suger vi gärna på i tre veckor, fram till den 19 oktober när Bilbao kommer till Östersund.

Det är naturligtvis ingen överdrift att påstå att Östersunds Fotbollsklubb fortsätter att slå Europa med häpnad, den ena tunga elefanten efter den andra blir lagd på rygg av klubben som är sämst rankad i hela turneringen. Och man gör det på ett sätt som charmar alla. Inte ens när den tyska anstormningen var som allra svårast att freda sig emot i matchinledningen gjorde ÖFK avkall på sitt sätt att spela fotboll även om man den här gången hade det toksvårt att ta sig förbi den aggressiva Berlinpressen.
Ofta misslyckades man, inte minst Brwa Nouri och Fouad Bachirou var ständigt omringade av blåvita motståndare som stängde alla möjligheter att odla den passningsfotboll som ÖFK vill spela. Men ibland gick det, man tog sig fram och in i det tyska straffområdet några gånger och till slut man fick man med sig en straff.

Det vände, och avgjorde, hela matchen.
I fortsättningen var ÖFK väl så bra som Hertha Berlin (om man undantar den tyska slutforceringen som var tung men saknade spets) och hemmalaget (läs Saman Ghoddos) hade också dom bästa möjligheterna att göra ytterligare mål.
Apropå Ghoddos: Mitt i den plötsligt uppkomna turbulensen om vilket land han ska representera, Iran eller Sverige, en fråga som kan få även den starkaste av de starka att vackla, presterade karln ännu en kanonmatch där han visade upp hela sitt briljanta register. Han var helt enkelt osannolikt bra, bara målen saknades.
Men det är ingen som helst tvekan om att ÖFK:s kassakista kommer att bli välfylld den dag Saman Ghoddos väljer att falla för locktonerna från någon av storklubb, han höjer sitt värde för varje minut han uppträder på Europascenen!

Här är mina betyg på torsdagskvällens hemmahjältar;

# Målvakten Aly Keita växer för varje match han spelar den här sommaren. Otroligt stabil men perfekt tajming i nästan varje detalj.

# När motståndarna gör som Hertha Berlin, satsar på inspel från kanterna, växer backlinjen med flera meter. Ronald Mukiibi, Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson tog hand om det mesta som matades in. Och när tyskarna försökte skjuta sig till framgång bildade trion en mur framför Keita. Oj, så de offrade sig! Ibland såg det ut som att ÖFK spelade med fler än en målvakt...

# Curtis Edwards blev något av en wingback till höger. Den uppgiften klarade han galant, Curtis var en av hemmalagets främsta den här kvällen, kanske den som hanterade den tyska pressen (med teknik och kyla) bäst av alla. Han var också den ÖFK:are som hade mest boll (enligt statistiken) och bäst öppnade upp det tyska försvarsblocket. Bland annat serverade han Saman Ghoddos två utmärkta möjligheter.

# Gabriel Somi hade motsvarande uppgift till vänster. Där gick det inte lika bra. När tyskarna blåste på som värst var det ofta bakom Somi som det läckte. Blev också utbytt (mot Dennis Widgren) tidigt i andra halvlek.

# Nouri och Bachirou hade tuffaste jobbet att utföra när tyskarna skruvade på tempokranen, de fick aldrig den tid som behövdes för att bygga hemmalagets spel. Men ingen kan klaga på deras enorma arbetsinsats.

# Hårt jobb men inte så mycket i anfallet gällde även för Alhaji Gero och nyblivne landslagsmannen Ken Sema. Gero kom till några riktigt bra avslut medan Sema den här gången inte lyckades skapa några farligheter.

# Saman Ghoddos har redan fått skopan full med beröm. I dag hoppas jag att han säger ja till Janne Anderssons VM-kvaltrupp men har min fulla respekt om han står kvar vid sitt beslut att välja Iran!

Till sist; Det är helt fantastiska scener som spelas upp efter dom här framgångarna, att se spelare och ledare vandra runt arenan, ta emot publikens jubel och samtidigt tacka för det kraftfulla stödet. Jag blir lycklig, alla på plats blir lyckliga (den här gången drygt 8.000 människor) och jag förmodar att många andra också blir lyckliga över det som ÖFK presterar. Jag har skrivit det många gånger förr och jag gör det mer än gärna igen: Det här är livskvalitet, gott folk!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Bedrövlig helg på alla plan
24 September 2017 klockan 21:24 av Agne Svärd
 

Usch!

Det är väl den enda rimliga sammanfattningen av ÖFK:s helgresa till Kalmar. Lagkaptenen Brwa Nouri kastades av planet på Bromma sedan har tjurat med kabinpersonalen och desutom förlust (2–1) på Guldfågeln arena.

Det är inte så länge sedan jag skrev att ÖFK skulle åka på en och annan tjuvsmäll under den här högintensiva fotbollshösten, så måste det bli när det matchas flera gånger i veckan. Men knappast hade jag räknat med att laget skulle bli indraget i ett bråk med flygplanspersonal, sånt drabbar bara påverkade rockstjärnor och berusade charterturister...
Men ÖFK och lagkaptenen Brwa Nouri? Tidigt en lördagsmorgon, på väg till bortamatch?
Nä, det händer inte, kan inte hända.
Men lika förbannat.
Det hände!

Oavsett vem eller vilka som hade en dålig dag där på Bromma flygplats den här lördagsförmiddagen så är incidenten inte bara en tjuvsmäll på den tuffa höstresan. Det är ett skott i foten på hela ÖFK och allt det som klubben säger sig stå för. Värdegrunden, ett skitord som egentligen inte betyder ett skvatt men som alla med lite makt svänger sig med så fort de får chansen. Men ändå; som fått många fler än bara fotbollsnördar, inte minst många kvinnor, att engagera sig i klubbens göranden och låtanden.
Brwa Nouri skulle helt enkelt inte ha fått spela söndagens match som en markering till alla dem som inte riktigt har koll på elitfotbollens alla smutsigheter, för dem som så gärna vill tro att ÖFK inte är ”som alla andra”.
Efter det här, och några andra intermezzon (en beramad rattfylla förra säsongen, till exempel), så vet vi att även ÖFK består av människor som du och jag med de fel och brister vi har. Tro inget annat!

Vad det här flygbråket hade för inverkan på söndagens insats mot Kalmar FF är givetvis omöjligt att säga. Men klart är att den här typen av händelser stjäl massor av energi av såväl spelare och ledare, annat vore orimligt.
Och det kan vi väl alla vara överens om; det var ett ÖFK utan energi som uppträdde på Guldfågeln arena. Trots ett massivt övertag i bollhållandet så var det bara i korta sekvenser i första halvlek (som när man tog ledningen, Ludvig Fritzson) som man lyckades skaka hemmalaget. I övrigt hände nästan ingenting. Fem avslut berättar väl hela sanningen.

Graham Potter hade till den här matchen bytt ut åtta spelare från startelvan mot Malmö FF i onsdags, bara Ronald Mukiibi, Nouri och Jamie Hopcutt var kvar. Det märktes. I den 3–5–2-uppställning som inledde såg det darrigt ut i försvaret, inte minst när man själva hade bollen, och på topp fungerade inte samarbetet mellan Hopcutt och Johan Bertilsson. Det var egentligen bara på det centrala mittfältet (Fritzson, Nouri, Curtis Edwards) som ÖFK var bättre än hemmalaget men det räckte inte den här gången.

Några noteringar;
# Sam Mensiro var, som mittback i mitt tycke, planens dominant förra söndagen då Sirius krossades med 5–0 på bortaplan. Den här gången var skärpan som bortblåst, inte minst var passningsspelet för dåligt. Ett slarvigt Mensiro-uppspel bäddade också för Kalmars 1–1-mål, bara tre minuter efter det att Fritzson tryckt in ÖFK:s ledningsboll.

# Jag blir alltid lite orolig när Tim Björkström ställs inför en-mot-en situationer. Kolla Kalmars segermål så förstår ni vad jag menar… Alltså, så får en försvarsspelare inte uppträda. Det är bara att bjuda forwarden på en sida (vanligtvis utåt) och inget annat! Jonathan Ring fick Björkström att snurra som en propeller innan han lyfte in bollen bakom Andreas Andersson.

# Jag blev heller inte imponerad av Dennis Widgrens insats vid Kalmars första mål. Men Dennis spelade 1–1 med sig själv då han i slutet av matchen styrde en ”givet” mål utanför stolpen.

# Patrick Kpozo har inte fått så många chanser sedan han kom till ÖFK i somras. Det förstår jag, insatsen i dag var för dålig trots att han stod för en snygg framspelning till ÖFK:s ledningsmål.

# Jamie Hopcutt såg ut att ha straffmissen mot Malmö, matchens sista spark, kvar i huvudet. Helt vilsen den här gången, tyvärr.

# Den här förlusten tog illa i tabellen. Nu blev det väldigt långt till tvåan(Djurgården) och trean (AIK).

Till sist; Nu gäller det för ÖFK, ja, då menar jag hela klubben, att ruska av sig den här synnerligen, på alla plan, bedrövliga helgen. Redan på torsdag väntar nya tuffa papper, Hertha Berlin i Europaspelet. Inte minst blir det viktigt att klara av förspelet till matchen. ÖFK måste helt enkelt ha en strategi hur man ska hantera frågorna kring Nouri och flygplansbråket. För frågorna kommer att ställas, om och om igen ända fram till avspark. Så fungerar mediadramaturgin kring den här typen av händelser.

 
Det finns 15 kommentarer att läsa.

 
Tack för underhållningen
21 September 2017 klockan 00:22 av Agne Svärd
 

Det är bara att lyfta på kepsen och tacka för underhållningen.
Kvällens möte mellan ÖFK och Malmö, matchen som skulle avgöra vilket som är Sveriges bästa lag…, hade allt man kan begära. Men ingen vinnare.
2–2 var väl ett resultat som de flesta kan acceptera som någorlunda rättvist även om jag med hemmaögon inte hade protesterat om ÖFK vunnit med tanke på möjligheten man fick i den vansinnigt spännande avslutningen.
Det är inte ofta man får chansen att avgöra med matchens sista spark men Jamie Hopcutt pallade inte för trycket när han brände från elva meter. Eller ska vi vara snälla och säga att det var MFF-målvakten Johan Dahlin som gjorde en bra räddning?
Välj det som känns bäst…

Det här var årets bästa match på Jämtkraft arena, förmodligen en av de bästa i Allsvenskan den här säsongen. Den hade allt; snabbt och precist passningsspel, individuella prestationer, ständiga taktiska omdispositioner, avslut, tempo, fysisk kamp – och som så ofta när ÖFK (och MFF) är inblandad – en ytterst rafflande upplösning där det var hemmalaget som hade marginalerna både med sig och mot sig.
Om inte de drygt 6.000 på arenan (plus alla som följde matchen på annat sätt) gick hem och var nöjda med underhållningen den här kvällen, ja, då blir dom det aldrig. Så bra var det!

Jag gör en snabbspolning fram till dramatiken: MFF:s 1–0-mål i första halvlek (Erdal Rakip) kom sedan ÖFK:s vänsterförsvar fipplat med bollen i ett par sekvenser, det såg inte helt stabilt ut. Hemmalaget kvitterade i öppningen på andra halvlek (Brwa Nouri på straff) medan MFF återtog kommandot i matchens 66:e minut sedan Oscar Lewicki snuvat Fouad Bachirou på bollen och klappat till från en bit utanför straffområdet.

Där startade hemmalaget en intensiv jakt på kvittering. Jamie Hopcut sköt i burgaveln, en hörna ställde till stora bekymmer för MFF-försvaret och Jamie Hopcutt sköt igen, den här gången utanför krysset. Det såg som förgjort ut när hemmalaget fick en frispark strax utanför MFF:s straffområde. Klockan tickade mot 90 minuter när Ken Sema drog till mot Johan Dahlins högra kryss. Där satt bollen precis där den skulle, 2–2, och hela arenan exploderade.

Men ÖFK ville mer och fyra stoppminuter skulle ge nya chanser. Jamie Hopcutt tog ett snyggt initiativ och brakade i högsta fart in i MFF:s straffområde och föll på Rasmus Bengtssons utsträckta ben. Straff! När klockan visade 93.50…
Hopcutt tog straffen själv, sköt lågt till höger om Dahlin men där låg redan MFF-målvakten.

2–2 var ju inget riktigt bra resultat för ÖFK, om Hopcutt hade gjort mål på den avslutande straffen hade läget i jakten på en ny Europaplats varit betydligt gynnsammare. Det är en väldig skillnad på en poäng och tre poäng, det ska vi ha klart för oss.
Men för MFF var en poäng på den här utflykten till Östersund mycket värdefull i jakten på ännu ett allsvenskt guld. Jag tror att tränaren Magnus Pehrsson var otroligt nöjd med resultatet eller som han uttryckte det på presskonferensen: ”Det var viktigt att komma härifrån med nånting…”.
Respekten för ÖFK och deras prestationer är stor, även bland de största!

Några noteringar om ÖFK-spelarnas insatser;

# Saman Ghoddos var matchens kung. Bara målet fattades den här kvällen. Ghoddos, med det självförtroende som han uppträder, skulle givetvis ha tagit den avslutande straffen (när straffskytt 1, lagkaptenen Brwa Nouri, lämnat banan), mål från elva meter så sent som i söndags mot Sirius.

# Ken Sema hade svårt att hitta utrymme i första ronden då MFF styrde ÖFK:s uppspel till den andra kanten. Desto mer aktiv efter paus och frisparksmålet var guld!

# ÖFK:s försvarsspel var verkligen darrigt över hela planen i matchöppningen. Sedan fungerade det lysande med ett par undantag. Båda gångerna gjorde MFF mål… På den här nivån straffas man hårt när man tappar koncentrationen!

# Hosam Aiesh härjade svårt med MFF:s vänsterförsvar i första halvlek. Fortsatte att utmana i andra men hade inte samma skärpa som före paus.

# Curtis Edwards fick börja på bänken men byttes in i andra halvlek. Det gav ÖFK ytterligare ett vapen att såra MFF-försvaret. Han ska spela från start, alla dar i veckan!

# Jamie Hopcutt var piggare än på länge, löpte kopiöst och gjorde många bra saker. Men han har inte marginalerna på sin sida, verkligen inte och inte nu heller. Det var därför han skulle ha avstått att skjuta straffen även om det var det han, och enbart han, som fixade den.

# Sotirios Papagiannoloulos och Tom Pettersson var otroligt starka i duellspelet mot MFF:s två anfallstoppar.

# Brwa Nouri och Fouad Bachirou dominerade ipå mittplanen även om de inte fick samma ytor som vanligt den här gången.

# Gabriel Somi fyllde inte ut tröjan till vänster. Såg lite vilsen ut (som han kan göra) i defensiven och ett genombrott framåt i första är för lite för ett överbetyg.

Till sist; Matchen slutade i ett allmänt kaos efter straffdramat. Vad som verkligen hände och inte hände, vad som sades och inte sades, går nog inte att reda ut i detalj, Det var mycket känslor inblandade, precis som nere i Malmö i våras,. Det slutade i att domaren Stefan Johannesson gav rött kort till Alhaji Gero (för en ”skallning” även om det på tv-bilderna mest ser ut som att Gero och Rasmus Bengtsson ”mäter sig mot varandra”) och gult kort till Bengtsson. Nåväl, Johannesson kunde ha dömt hur som helst i den röran som uppstod, det hade nog inte blivit varken rätt eller fel.
Johannesson gjorde dock ett misstag när han inte varnade MFF-målvakten Johan Dahlin för agerandet före straffen. Det var ytterst osportsligt att gå fram till straffpunkten och rulla bort bollen som Hopcutt hade lagt upp. Johannesson var då upptagen med andra uppgifter och hade ryggen åt situationen. Men det finns ju tre domare till…

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Självförtroende & spelglädje
17 September 2017 klockan 23:02 av Agne Svärd
 

Det går bra nu!

För ÖFK.
5–0 på Studenternas i Uppsala mot ett Sirius som fullständigt tappat farten efter att länge och väl varit med i den absoluta tätstriden är naturligtvis ytterligare ett styrkebesked. ÖFK-skutan stävar vidare i kraftig medvind.
Om inte annat säger väl fem raka segrar och 14–0 i mål det mesta. Ja, allt!

Graham Potter hade skiftat ut halva laget efter torsdagskvällens sena Europaäventyr i Ukraina; Keita, Edwards, Bachirou, Sema och Ghoddos var startspelarna som fick dubbla sitt skift, sex nya plockades in från bänken.
Det gick bra det med, faktiskt alldeles utmärkt. Den stora tillresta ÖFK-klacken fick njuta av både sol och spel den här eftermiddagen. Och fem fullträffar som fick Sirius att fullständigt kapitulera.
Pinsamt, var den samlade hemmabedömningen efter överhalningen.

Framgång föder framgång är ju ett gammalt talesätt. ÖFK är där nu, de senaste veckornas fullständigt makalösa prestationer gör att spelarna, vem det än må vara i den stora truppen, uppträder med ett självförtroende som fullkomligt sprutar ur öronen.
Ta bara ledningsmålet efter tre minuter och trettio sekunder; trängd Keita spelar bollen till trängd Dennis Widgren som spelar tillbaka till trängd Keita som skickar en 50-meterskula som friställer Ken Sema ute till höger. Sema avancerar 30 meter, utmanar Siriusförsvarare, fintar höger, går vänster och smackar in bollen nere vid målvakten Joshua Wicks vänstra stolpe.
Så agerar bara spelare med kraftig vind i ryggen. parat med stor spelglädje.

Och så här fortsatte det i stort sett hela halvleken. Visserligen hade Sirius lite mera boll. Men hemmalaget lyckades inte åstadkomma något som skakade ÖFK.
Men när ÖFK hade bollen var det precis tvärtom. Säkert och listigt bollhållande gav stora revor i hemmaförsvaret. Där stormade Sema fram till höger, Ghoddos i mitten och Bertilsson till vänster. Och när Bertilsson drog sig inåt fyllde Gabriel Somi på med riktigt låååånga löpningar.
Det gav ytterligare två mål innan pausvilan, Saman Ghoddos båda gångerna.
# 2–0 efter 32 minuter; Edwards till Sema som lyfter in bollen i mitten där Ghoddos kommer flygande med sin skalle.
# 3–0 tre minuter senare; Ghoddos blir knuffad av hemmamålvakten och får straff (såg absolut inte korrekt ut men det är svårt att avgöra på tv-bilderna om kontakten sker i eller utanför straffområdet, från läktarplats var det omöjligt). Ghoddos tar straffen själv och smäller in sitt sjunde allsvenska mål för säsongen.

I den andra halvleken blev det ännu mera Sirius med bollen men ÖFK-försvaret var väl samlat i mitten där Sam Mensiro dirigerade arbetet med stor pondus. Det blev inte speciellt farligt nu heller och när den sista energin runnit ur hemmalaget stack Johan Bertilsson till vid två tillfällen från en position kring straffpunkten, två sådana där ”Bertilsson-mål” som vi vetat förr eller senare skulle komma från en spelare som ständigt flyger under radarn. 4–0 och 5–0 och då packade många hemmasupportrar ihop sina prylar och vandrade hemåt, bedrövade!

Här är mina ÖFK-betyg på Studenternas;

# Bra: Aly Keita, Tim Björkström, Dennis Widgren, Curtis Edwards, Fouad Bachirou, Ludvig Fritzson, Gabriel Somi, Johan Bertilsson.
# Bäst: Ken Sema, Saman Ghoddos.
# Allra bäst: Sam Mensiro.
Lägg därtill korta, men bra, inhopp av Ronald Mukiibi, Alhaji Gero och Jamie Hopcutt.

Ja, av det här förstår ni att det var en riktigt trevlig eftermiddag i Uppsala. Och det gör det naturligtvis inte speciellt mycket svårare att ladda om till onsdagens möte med Malmö FF på Jämtkraft arena.
Höjdpunkterna kommer, som ni ser, slag i slag och försätter långt in i vinterkylan. Det är bara att suga i sig, buga & bocka!

Till sist; jag har funderat mycket på varför ÖFK:s passningsspel var mindre bra i torsdagens segermatch mot Zorja Luhansk, ÖFK hade där bara 70 procent i passningsträffar, vanligtvis ligger man mellan 80 (som i dag) och 90 (mot AFC Eskilstuna). Jag har bara två förklaringar, den ojämna gräsplanen i kombination med att Zorjas presspel var betydligt tuffare än vi först uppmärksammade. Det var inte där som ukrainarna hade sina brister. Men de var tämligen taffliga när de erövrat bollen och det tackar vi väl för…?

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Segern som skickar ytterligare en signal till fotbolls-Europa
15 September 2017 klockan 00:41 av Agne Svärd
 

Jag lovar att inte ta i för mycket.
Men en sak törs jag stå för. När Alhaji Gero efter 3 minuter och 47 sekunder in på stopptiden smackade in en projektil som höll på att skicka hela målställningen upp på läktaren och samtidigt betydde 2–0 mot Zorja Luhansk sänder det, tillsammans med segrarna mot Galatasaray, Fola Esch och PAOK Thessalonik, ytterligare en signal till hela fortbolls-Europa:
Östersunds FK, det okända laget från den där kylslagna platsen långt upp i norra Sverige som var rankat sist av alla 48 lag som är med i gruppspelet, får vi allt ta på allvar, stort allvar. Dom är inte med för att deltaga, dom är med för att vinna fotbollsmatcher även på den här nivån! Precis som ordföranden Daniel Kindberg pratat om. Hela tiden!

Ja, bättre kunde naturligtvis inte gruppspelet i Europa league ha startat. 2–0 i Ukraina är ett fantastiskt resultat som ger massor av energi inför den tuffa hösten. Och cirka 3,5 miljoner kronor i kassakistan!
Segern togs efter en imponerande arbetsinsats och med stor skicklighet i motståndarnas straffområde. Målen, av Ghoddos och Gero, var stor fotbollskonst.
Däremot haltade ÖFK:s spel betänkligt, det är sällan man ser så många bolltapp och missriktade passningar, ett tag undrade jag om det pågick någon form av intern tävling i att slå bort så många bollar som möjligt till sina ukrainska motståndare.
Men det har jag inga som helst problem att lägga bakom mig en sån här kväll, inte alls.
2–0-seger på bortaplan i Europaspel är så bra, det ska gudarna veta. Det gäller även för turneringens stora elefanter. Hur stort ska det då inte vara för ÖFK, färskast av dom färska i de här sammanhangen?

Jag tycker att ÖFK hade bra kontroll på stora delar av matchen trots att man inte fick spelet att fungera som man är van att se. Men det finns några perioder då det kändes som att man kom snett i organisationen, sista kvarten i första halvlek, en period efter 1–0-målet. samt i slutet. Men Zorja hade inte förmågan att utnyttja ÖFK:s obalans. Ett ribbskott blev det men inte mer. Resten hade Aly Keita och försvaret koll på.

Mina höjdpunkter från kvällen;

# Målen.
1–0 i 50:e minuten. Ken Sema vinner en duell (ojuste, absolut) på mittplanen, vinner snabbt mark och sätter passningen exakt på Saman Ghoddos högerfot. Pang nere i målvaktens högra burhörna och Ghoddos värde på marknaden ökade ytterligare ett antal miljoner!
2–0 nästan fyra minuter in på stopptiden. Inkast ute till höger, Aiesh kastar mot Alhaji Gero (kom in i matchens 80:e minut) som vänder bort två hemmaförsvarare (uselt försvarsspel), följer bollen en bit in i straffområdet och dräper till med västern rakt upp i nättaket. Jag gissar att det tillhör premiäromgångens allra vackraste fullträffar och visas om och om igen i Europas tv-kanaler. Kul för Gero som inte har haft någon vidare timing i motståndarnas straffområde den här sommaren. Nu small det. Ordentligt!

# Försvarsarbetet. Det går verkligen inte att klaga på. Backlinjen gjorde ett otroligt jobb, Sotirios Papagiannopoulos var planens kung, men hade god hjälp av Ronald Mukiibi och Tom Pettersson. Och framför krigade Fouad Bachirou i sedvanlig stil.

# Lyckade byten. Gero, naturligtvis, när han satte sista spiken i hemmakistan. Men Sam Mensiro och Gabriel Somi stärkte defensiven i sina inhopp.

# Hosam Aiesh jobbade hårt och stängde högerkanten. Det var viktigt i den här matchen.

Som jag skrev i inledningen; jag lovar att inte använda de stora bokstäverna. Men 2–0 på bortaplan (på ett naturgräs som verkligen såg ut att störa många av ÖFK:s skickliga bollspelare) ger förutsättningar inför fortsättningen som vi inte riktigt kan greppa. Närmast väntar två hemmamatcher, Hertha Berlin den 29 september och Athletic Bilbao den 19 oktober.
Då är det kallt, jävligt och konstgräs.
Och kanske att ÖFK får spelet att fungera!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Låt er inte luras av Zorjas siffror
14 September 2017 klockan 09:25 av Agne Svärd
 


Två segrar, två oavgjorda och fyra förluster. Efter åtta spelade omgångar i Ukrainas Premier league ligger Zorja från Luhansk, ÖFK:s premiärmotståndare i Europaligans gruppspel, på sjundeplats med sina åtta poäng.
Det är, milt sagt, inget som varken skrämmer eller imponerar.
Men, kära läsare, låt er inte luras! Bakom de kalla siffrorna döljer sig ett mycket bättre fotbollslag. Jag lovar, ÖFK står inför en tuff motståndare på torsdag!

Jag påstår inte att jag är någon expert på ukrainsk fotboll, verkligen inte. Men jag tror mig kunna bedöma om ett lag är bra eller inte. Visserligen är underlaget bristfälligt, en hel match samt ett antal videoklipp. Men det räcker åtminstone en bit på vägen. Och efter att ha sett Zorjas segermatch mot seriejumbon Chornomorets Odessa (5–0) i ligans sjunde omgång för ett par veckor sedan säger jag bara: Pass upp, här finns kvalitet i massor!
Jag är faktiskt lite småimpad…

Här är något av det jag noterat;

# Stor intensitet i spelet, i såväl försvar som anfall. Och man brakar på i 90 minuter trots att det står 4–0 redan efter 39 minuter.

# Klar ÖFK-stuk i spelet med boll med många passningsskickliga spelare som gärna flyttar bollen i högt tempo med ett tillslag (känner ni igen er?). Största skillnaden är att det sker mer i planens längdriktning än hos ÖFK (inte minst många överraskande direktskarvar från mittlinjen in bakom motståndarnas backlinje).

# När man förlorar bollen startas försvarsspelet omgående med kraftig press på bollhållaren, den pressen behåller man i ett mycket aggressivt försvarsspel. Inte minst mittbackarna Vasyl Pryima och Vyacheslav Checher ligger ”på brytning” (kliver in framför motståndarens forward) så fort chansen finns.

# En spelskicklig vänsterback, Artem Sukhotsky påminner mycket om Tysklands Philipp Lahm.

# Brassen Iury hugger på allt. Det gav två mål (och dessutom en missad straff) mot Chornomorets.

# God fysik med starkt närkampsspel.

Jag läser på osdsport.se att Graham Potters närmaste man, Billy Reid, har haft ansvaret för att studera torsdagens motståndare. Billy ska ha sett Zorja i fem matcher och, enligt hemsidan, hittat svagheter som han tror att ÖFK ska kunna utnyttja.
Så är det säkert och så måste naturligtvis Billy lägga fram det för sina spelare.

Själv har jag egentligen bara hittat en, målvakten Andriy Lumin som spelat fem av de åtta ligamatcherna.
Zorjas burväktare är bara 18 år och verkligen växt som en burväktare, 191 centimeter lång och väger 80 kilo, en fin typ! Men, givetvis, orutinen lyser igenom. Inte minst är Lumin, precis som hela laget, väldigt aggressiv i sin stil och det såg osäkert ut när motståndarna matade in bollar rakt framifrån, där hamnade han gärna i ryggen på sina försvarare. Inspel från kanten var däremot inga bekymmer, dom bollarna plockade Lumin med stor säkerhet.
Lumin såg heller inte ut att vara någon mästare med fötterna och, enligt min bok, var hans utgångsläge vid skott lite väl nära mållinjen (inte ovanligt när det gäller målvakter med god längd, kortare målvakter måste stå längre ut för att täcka vinklarna…)

Några små noteringar;

# Zorjas spelartrupp bär stark inhemsk prägel. I de senaste två seriematcherna har tio av startspelarna varit från Ukraina, bara brassen Iury har taget sig in i hemmadominansen. (Truppen innehåller fyra spelare från Brasilien men övriga tre har fått begränsad, eller ingen, speltid).

# Zorja kommer från Luhansk i sydöstra Ukraina men tvingas (på grund av konflkten med Ryssland) spela sina Europamatcher i Lviv (något större stad än Östersund) i västra delen av landet, bara åtta mil från gränsen till Polen. Det lär vara 135 mil mellan de två städerna. Man kan knappast påstå att Zorja spelar sina matcherna på ”hemmaplan”…

# Graham Potter har matchat sitt ÖFK sedan 2011. Potters kollega i Zorja, Yuriy Vemydub, har också styrt i sin klubb sedan 2011. Den här typen av kontinuitet är inte så vanlig i dagens fotboll.


 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Sista perioden
10 September 2017 klockan 13:34 av Hasse Thor
 

Det finns alltid numera ett stort mån av förväntan när man bänkar sig på Jämtkraft Arena för att på plats beskåda ÖFK:s göranden och låtanden. Efter ett par veckors abstinens kändes det fint att åter få ta del av den numera i mitt tycke smått högtidliga och värdiga inledningen med ungdomar, flaggor och vanligtvis strama jämtlänningar på läktaren med i symbios utsträckta halsdukar.

Ett AFC Eskilstuna på uppgång, en mix av spelare inte helt olikt hemmalagets eget upplägg och dessutom sedan en tid tillbaka med en ung engelsman vid rodret. Därmed upphörde dock alla likheter, måste säga att jag blev lite besviken på det motstånd dom för dagen blåklädda sörmlänningarna presterade. Frånsett inledande tio minuter där en reflexparad från Aly Keita förhindrade ett friläge från omskrivne Mohammed Buya Toray hade ÖFK ett generalgrepp över tillställningen.

Extra roligt också att “marginalspelarna” Johan Bertilsson, Ludvig Fritzon och Tim Björkström fick matchvinnande betydelser. Alla tre har tuggat på, trots mer eller mindre speltid, förmodligen ett betyg på den anda som råder i det rödsvarta lägret. Även om man inte är på planen så lär man sig nånting hela tiden, när man väl får chansen är man förberedd.

Speciellt Fritzon har jag fått en viss förkärlek för. En fysisk, hårt jobbande mittfältare som egentligen är ganska olik det kvalitativa tvärsnitt som råder i laget i övrigt. Men kanske just därför ett högst välkommet inslag, speciellt med det tuffa schema både nationellt och internationellt som står för dörren. Björkströms “utsida” som resulterade i 1-0 har jag i efterhand studerat och ett bevis på att försvarare ofta har oväntade vapen i sin arsenal. Frank Arhins debut också intressant. Ghananen med fin blick för blottor hos motståndaren.

Sen kan jag inte undgå att förundras över hur Graham Potter gång på gång överraskar med spelarnas roller på planen. Jag är ingen som normalt grottar ner mig i taktiska finesser, en oväntade genomskärare i djupled eller hårda skott i krysset, typ, är oftast min största behållning av fotboll. Men att få studera vilken fri roll Tom Pettersson tilldelades den här gången var fascinerande.

I avsaknad av Fouad Bachirou fanns ett utrymme på mittplan defensivt till vänster som Tom effektivt täppte till utan att för den skull till synes äventyra bakåt. AFC lyckades aldrig utnyttja det “hålet” samtidigt som den forne göteborgaren blev en viktig del i den egna speluppbyggnaden. Just Potters tillit till sina spelare, att Sam Mensiro, förmodligen seriens skickligaste “städgumma”, med eller utan vidhäftat rutbidrag, klarar av en utökad roll.

Avslutningsvis, har ägnat en hel del funderingar över hur en relativt liten klubb med små resurser nått ända fram till ett europeiskt gruppspel. Har studerat Malmö FF:s framfart i Champions League, i princip “hit men inte längre” trots en tradition och en ekonomi som är väsenskild från dom jämtländska förhållandena. Kan det vara så enkelt att ÖFK:s vilja att ständigt utmana sig själva och sina motståndare i dom svåraste av situationer utvecklar laget till en speciell nivå?

Att varje match blir som ett träningspass i bollbehandling, rörelse och passningsspel i ett så högt tempo som det över huvud taget är möjligt? Mot AFC Eskilstuna kunde jag stundtals konstatera, tyckte jag, att just tempot i aktionerna klädde av motståndet. Ett lag som för nån vecka sen tryckte i 3-0 mot MFF för att sedan till slut hålla undan till uddamålet. Det är en hel del kvar “until the fat lady sings” för den här säsongen men inledningen av “sista perioden” bådar gott.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Ett drama utan manus
25 Augusti 2017 klockan 01:05 av Agne Svärd
 

Det finns stunder.

Och så finns det stunder som den här!

2–0 gällde när ÖFK och PAOK från Thessaloniki möttes igen på Jämtkraft arena. Ingenting annat (nu pratar vi givetvis om ÖFK, inte om grekerna).
Och 2–0 blev det efter ett drama som inte ens går att skriva ett manus till. Det bara blev och det blev därmed också ytterligare ett stycke jämtländsk fotbollshistoria (givetvis), ett stycke jämtländsk idrottshistoria (givetvis) och naturligtvis också ett stycke svensk fotbollshistoria (givetvis).
Inte ens Åshöjden tog sig ut i Europa, i varje fall inte till gruppspelet efter fyra kvalomgångar även om jag inte har superkoll på Max Lundgrens gamla fotbollsberättelser från slutet av 1960-talet.
Men ÖFK har nu gjort det, drygt 20 år efter klubbens bildande, sex år efter det att man spelade i division 2. Kom igen alla inköpare i den svenska tv-branschen. Det här tyckte ni inte var värt att visa.
Jag vet att pengarna styr, jag vet. Men skämmes tamejfan när man så totalt saknar bollkänsla och inte kan lukta sig till att här kan det hända något.

För här hände det något i ett nittiofyra minuter långt drama som innehöll allt man kan begära av en fotbollsmatch.
Absolut allt.
Och dessutom bjöd på ett slut som, precis som jag skrev här ovan, är svensk fotbollshistoria (och det kan jag skriva utan att varken behöva rodna eller beskyllas vara lokalpatriot).

Det finns naturligtvis många nycklar som passade för att ÖFK skulle få matchen dit man ville. Här är några:
# Det var lite Galatasaraykänsla över matchstarten. Pang på, ta initiativet. Det tror jag inte grekerna var beredda på efter förra torsdagens möte i Thessaloniki, inte alls.

# Aggressivt försvarstal över hela banan stressade PAOK till att göra enkla misstag (samma bild fast tvärtom från första mötet). Inte minst var det helt underbart att se hur backlinjen (Mukiibi, Papagiannopoulos, Pettersson) vågade ta steget framför grekiska forwards för att bryta uppspelen. När den typen av brytningar lyckas så växer kammen på hela laget, jag lovar.

# Otroligt uppoffrande arbete av Hosam Aiesh och Gabriel Somi för att stänga kanterna. PAOK:s normalt så offensiva ytterbackar kom aldrig med i spelet.

# Och så det viktigaste; tre centrala mittfältare (Edwards, Nouri och Bachirou), precis som jag önskade mig i gårdagens krönika, utrustade med känselspröt i sina passningsfötter och glöd i sina figheterhjärtan.
Här vanns matchen, här tog ÖFK tillbaka den identitet som inte riktigt funnits på plats under en väldigt tuff sommar. Nouri var här precis lika bra som han var i matcherna mot Galatasaray, Edwards och Bachirou inte långt efter.

Första halvleken var helt underbar spelmässigt, på nästan alla sätt och vis. Men det gav inte dom stora chanserna, den där riktiga spetsen fanns inte för att bryta upp den grekiska försvarsmuren. Det var alltid en fot, ett ben eller ett huvud i vägen. Och då såg det svårt ut för ÖFK, tiden krympte och 1–3 började definitivt att kännas som 1–3.

Men så klev han in i handlingarna, ÖFK:s spjutspets Saman Ghoddos och sköt upp sitt värde ytterligare ett antal miljoner i höjden.
# 71:a minuten: Curtis Edwards laddar från drygt 20 meter och Ghoddos styr in 1–0 (i misstänkt offsideläge, det måste sägas även om det är omöjligt att avgöra på de tv-bilder som finns att tillgå).
# 77:minuten: Ghoddos får bollen av Jamie Hopcutt och drar till från 25 meter och ÖFK är klar för gruppspelet i Europa league.

Strax före klockan 21 blåser den polske domaren Pawel Raczkowski av matchen sedan Aly Keita prakträddat en grekisk nick från nära hålla (med livet som insats) och det som sedan utspelar sig på Jämtkraft arena är sånt som alla idrottsintresserade jämtar kommer att ta med sig i åratal framöver. Jag tror jag kan tala för alla som var där (utom dom grekiska supportrarna); den mäktiga känslostorm som rusade genom kropp och knopp.
Är det verkligen sant det vi har sett och nu ser där ute på den elljusbelysta gröna mattan? Har det här hänt på riktigt?

Jo, det var alldeles sant.
Jo, det är på riktigt.
Och snart blir väl Graham Potter staty utanför Jämtkraft arena. Det är väl lika bra att smälla upp en på Daniel Kindberg också. Vilket jobb dom har gjort. Vilket jobb!

I dag, klockan 13, får vi veta vilka som ÖFK får möta i gruppspelet.
Europaresan fortsätter. Det blir sex matcher till. Minst!

Till sist; det är svårt att få ett riktigt grepp om vad Europaspelet betyder ekonomiskt för ÖFK. Det talas om i runda slängar 30 miljoner kronor men uppgifterna från Norge (Rosenborg kvalificerade också till gruppspelet efter sammanlagt 4–2 mot Ajax) berättar om betydligt högre summor. Här nämns allt mellan 50 och 100 miljoner norska kronor. Men den som lever får se, pengarna betyder i alla fall att ÖFK kan behålla sina spelare genom hösten om ingen kommer med en riktigt fet plånbok, ja, så tjock att inte ens Daniel Kindberg säger nej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
2-0. Inget annat!
24 Augusti 2017 klockan 07:12 av Agne Svärd
 

2–0!

Det är resultatet som gäller i kväll för att ÖFK ska kunna segla vidare på sin Europaresa. Två mål framåt räcker om man kan hålla sin egen nolla. Ett grekiskt mål, ja, då får vi börja spekulera i sånt som tangerar till det omöjliga. 2–0 känns svårt nog, det tror jag att vi kan vara väldigt överens om.

Alla förberedelser är gjorda. ÖFK genomförde sista träningen vid lunchtid på onsdagen, på kvällen var det PAOK, gästerna från Thessaloniki som för första gången fick bekanta sig med konstgräset på Jämtkraft arena. Båda lagen genomförde också sina obligatoriska pressträffar, allt enligt det formulär som gäller i dom här sammanhangen. Ordning och reda, den här dagen före bjuder verkligen inte på några överraskningar.

Jag vill påstå att Graham Potter hamnade i ett extra svårt bryderi när målvakten Aly Keita slog knock på en grekisk anfallare och orsakade den straff som gav PAOK 3–1 några minuter före slutet i förra torsdagens möte. Ett underläge med ett mål hade varit hanterligt (speciellt som ÖFK hade lyckats göra det så viktiga ”bortamålet”). Men två mål betyder att ÖFK måste både gasa och bromsa, ni vet den slitna klyschan som alla företagsledare brukar ta till när de vill att medarbetarna ska prestera ännu mera trots att resurserna bara krymper… (Och hur många gånger lyckas man lösa den ekvationen? Hands up, ni som har något bra exempel att bjuda på…)

Kvällens uppgift är, som alla förstår, mycket tuff för ÖFK. Men varken omöjlig eller hopplös. Det är som bekant fotboll det handlar om och ett mål för hemmalaget förändrar förutsättningarna markant, inte minst det mentala spelet. Men då får det inte se ut som det gjorde förra torsdagen nere i Thessaloniki där PAOK dominerade fullständigt, där ÖFK aldrig fick en chans att spela sin fotboll.

Att det blev den utvecklingen berodde givetvis på en mängd faktorer, inte minst yttre som en väldigt tuff miljö, en värme som sög musten ur spelarna och ett underlag som verkligen inte inbjöd till ”ÖFK-fotboll”.
Men också ett par fotbollsmässiga;
# PAOK innehöll massor av individuell skicklighet som mer än väl kompenserade den brist som lagspel som man trots allt kunde skönja, det är inte alldeles lätt att få lagdelar att kugga samman när det är tidigt på säsongen och tränaren jobbat en vecka med laget.
# ÖFK:s taktiska tänk blev för defensivt, man gav upp ytorna på kanterna för att fånga upp de offensiva grekiska ytterbackarna för sent och hamnade därför under press alldeles för mycket på egen planhalva. Och när man väl lyckades erövra bollen fanns varken tid eller kraft till att odla ett eget spel.
Man fick, som jag skrev direkt efter matchen, inte en chans att ”vila med bollen”. Något som är oerhört viktigt i dagens fotboll, annars brister det förr eller senare, precis som så skedde i Thessaloniki.

Det är där, som jag ser det, ÖFK har en chans att ändra matchbilden och därmed också att kunna vända det 1–3-underläge som man startar med. Jag vill därför se att ÖFK startar med tre forwards där man sätter båda sina yttrar i ett högt utgångsläge så att PAOK:s backar får annat att tänka på än offensiva utflykter. Det tror jag är nyckeln till en ÖFK-framgång i kväll, lyckas man lösa detta har man kommit en bit på väg.
Jag kan tänka mig en 4-3-3-uppställning så här: Aly Keita – Sam Mensiro, Sotirios Papagiannopoulos, Tom Pettersson, Gabriel Somi (jag tror inte att Dennis Widgren kan spela med sin känning i låret) – Curtis Edwards, Fouad Bachirou, Brwa Nouri – Hosam Aiesh, Saman Ghoddos - Ken Sema.

Med den här uppställningen kan ÖFK hitta tillbaka till sin identitet, sitt rörliga och säkra passningsspel. Och inte minst; här finns också den kreativitet som behövs för att skära upp den grekiska plåtburken. Det är ett absolut måste.
För det är 2–0 som gäller. Inget annat!

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Det gick åt helvete som väntat
20 Augusti 2017 klockan 22:43 av Agne Svärd
 

Det var upplagt för att det skulle gå åt helvete.
Det gjorde det också.
Nej, jag tänker då inte på att ÖFK förlorade för första gången sedan november på Jämtkraft arena, 0–3 mot serietrean AIK.
Jag syftar naturligtvis på domaren Bojan Pandzic.

Dom här raderna hade jag lika gärna kunnat skriva innan avspark. Jag var också på väg sedan jag kollat fotbollförbundets hemsida och upptäckt att matchen skulle dömas av Bojan Pandic från Hisings Backa. Jag anade nämligen hur det skulle se ut... Men jag hejdade mig, och det ångrar jag nu.

Den minnesgode känner naturligtvis igen namnet, ja, man behöver faktiskt inte ha speciellt gott minne för att komma ihåg det.
Det är ju bara två veckor sedan han bestal ÖFK på två poäng i mötet med Gif Sundsvall. Det var Pandzic som strax före slutet blåste straff för en situation som skedde ett par meter UTANFÖR straffområdet.
Pajasdomaren, som jag kallade honom då.

Jag blev alldeles kall när jag upptäckte den här domartillsättningen.
# Hur tänkte man på förbundet när man satte upp Pandzic på ännu en ÖFK-match, bara två veckor efter en av de större, och matchavgörande, domartavlorna i svensk elitfotboll på många år? Tänkte man över huvud taget?
# Och hur tänkte Pandzic? Hade det inte, för hans egen del (och för ÖFK:s) varit lämpligt att avstå resan till Östersund och gjuta lite olja på vågorna, låta tiden läka såren när han inte var karl nog att direkt efter Sundsvallsmatchen kliva in i ÖFK:s omklädningsrum och säga ”sorry, grabbar, jag gjorde en jättetabbe och ber om ursäkt för den”.

Nej, inte Pandzic, domaren som älskar att ställa sig själv i centrum. Istället hävdade han att straffen var rätt dömd, åkte till Östersund och levererade ännu en pajasföreställning!
Det är så trist, så trist. För alla inblandade. Men så här får det inte se ut i svensk elitfotboll.

Det är omöjligt att säga i vilken grad Bojan Pandzic påverkade resultatet. Men att han påverkade det står helt klart när han i matchens 51:a minut gav Curtis Edwards en andra varning, därmed också rött kort och decimerade ÖFK med en spelare. Jag satt rätt nära den situationen och där och då var det helt obegripligt att Pandzic blåste frispark, ännu mera obegripligt att han började leta efter det gula kortet (som skulle bli rött eftersom Edwards hade fått en varning, även den väldigt tveksam, i första halvlek). När jag sedan i lugn och ro kollar igenom tv-sändningen från matchen styrks jag bara i min uppfattning.
Det är ju Edwards som spelar på bollen, sedan träffar han AIK:s Daniel Sundgren. Men ÖFK-spelaren måste ju landa någonstans med sin fot? Och Sundgren är definitivt tvåa in i situationen, att han får n smäll på foten är ren och skär otur.

I eftersnacket påstås Pandzic hävda att Edwards stämplar AIK-spelaren.
Då ljuger Pandzic. Precis som han ljög för 14 dagar sedan när han även efter matchen hävdade att Tom Pettersson och Linus Hallenius brottades i straffområdet.
Svensk fotboll behöver, minst av allt, elitdomare som inte ser vad som händer. Och som dessutom ljuger!

Några noteringar;
# Graham Potter valde att sätta in tio nya startspelare (måste väl vara nytt rekord i Allsvenskan) jämfört med torsdagsmatchen i Thessaloniki, bara Sam Mensiro var kvar (dock i ny position). Med tanke på det gjorde ÖFK en klart godkänd insats i dryga timmen, åtminstone försvarade man sig mer än väl och arbetsmoralen kunde ingen klaga på.

# Curtis Edwards var, så länge han fick vara med, bäst i hemmalaget tillsammans med Sam Mensiro och Tim Björkström.

# Foaud Bachirou (och Saman Ghoddos) spelade sista halvtimmen. Bachirou hann under den tiden att visa upp en väl dold egenskap i sin verktygslåda. Skjut mer, stänkaren i ribban från 25 meter var inte att leka med!

# Nye Patrick Kpozo har en läcker vänsterfot men han har en bit kvar till att matchtempot sitter där. Och försvarsinsatsen vid AIK:s 1–0-mål imponerade inte.

# Kunde man inte skönja lite mera bett i såväl Jamie Hopcutts som Johan Bertilssons steg den här eftermiddagen? Och visst börjar Ludvig Fritzson allt mer se ut som en allsvensk spelare?

#Alhaji Gero jobbar kopiöst men var även nu ovän med bollen. Inte minst i motståndarnas straffområde.

# Douglas Bergqvist lyckas inget vidare när man spelar i backlinjen och har inte gjort det någon gång den här säsongen. Sålde sig ordentligt vid 1–0-målet när Daniel Sundgren skottfintade och hade oturen att släppa Stefanellis 2–0-skott mellan benen. En-mot-en-situationer är inte Bergqvists bästa gren.

# Andreas Anderssons var tillbaka i målet efter sin skada. Det gick inget vidare. Chanslös på första målet men jobbet vid såväl tvåan som trean kunde ha utförts på ett bättre sätt. Behöver matcher för att komma i form!

# AIK-tränaren Rikard Norling var imponerad av bredden i ÖFK:s trupp. Det ska vi alla vara!

# PAOK inledde sitt seriespel på söndagskvällen med 0–0 borta mot Levadiakos.

# Nu kraftsamlar vi mot torsdagskvällen. Alla!

 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Jämtländsk damfotbollshistoria, del 2, 2002- 2016
20 Augusti 2017 klockan 12:18 av Per Lagerbäck
 

Först hoppas jag att det är några orkar läsa hela artikeln, då den blev ganska lång. Egentligen borde jag ha delat upp den i två separata delar, men jag hoppas att ni som är intresserade ändå finner det uthärdligt. Jag återkommer senare med del 3, då i huvudsak om ÖDFF:s historia. Då jag ska försöka att hålla del 3 så fri som möjligt från eget tyckande, så kommer det lite sådant i denna del.

Jag avslutade första delen med att Ope IF och Frösö IF tillsammans bildade Ope/Frösö DFF, och med frågan om det blev bättre. Ope lämnade över sin plats i seriesystemet och startade om i trean. Frösön hade själva spelat sig ner dit. Ope damer blev farmarlag till det nya s k elitlaget, och hade inledningsvis i stort sett samma styrelse också.

Första året, 2002, blev inte alls vad den nya föreningen hade tänkt sig, utan distriktets bästa lag blev ett mittenlag i div 2. Den sämsta placeringen nationellt i den Jämtländska damfotbollens historia. I särklass. Dittills. För distriktets bästa lag. Åren fram till och med 2007, då äntligen andra lag vågade utmana ÖDFF, blev enligt mig och statistiken, de sämsta i vår damfotbollshistoria! Förutom att åren 2000/2001, som pressade fram denna lösning, också tillhör de sämsta åren.

En ny utmanare som seglar upp, i spillrorna efter Ope och Frösön, är Åzö DFF. En sammanslagning mellan IFK Östersund och Ås IF. De vann trean med 21 segrar, och inget poängtapp, med målskillnaden 136- 10! Ope blev trea, Frösön blev femma. Emellan dem ytterligare en uppkomling som snart skulle börja röra på sig, nämligen Krokom/Dvärsätt. Tvåa då? Jo det blev ett riktigt bra IFK Strömsund.

Året därpå fick nye tränaren Robban Wassdahl ordning på Ope/Frösön och lotsade dem till serieseger och avancemang, trots att tvåan IFK Gävle gjorde nästan dubbelt så många mål, 117 mot 60, och släppte in 6 färre. Åzö fick direkt vända tillbaka till trean, tyvärr. Strömsund vann trean före Ope, och tog steget upp i tvåan denna gång. Förra gången de hade chansen tackade de nej. Åzö kämpade med KD om segern i trean året därpå, men blev sedan farmarlag till ÖDFF några år, innan man dog sotdöden 2009, varvid IFK Östersund och Ås återuppstod med egna lag.

Trots att Ope/Frösöns ledning inför säsongen 2004 firade sin nyvunna div 1-plats med att definitivt markera sin självständighet mot de båda initiativföreningarna, genom att ändra namn till Östersunds DFF, så blev det en sista plats i Norrettan. Detta inledde den absolut mörkaste tiden inom Jämtländsk damfotboll. Strömsund ramlade ur tvåan, och sedan gjorde KD ett försök i tvåan 2005, utan framgång. Dock vann deras B-lag trean överlägset, men fick naturligtvis inte kliva upp. Inget av de övriga erbjudna lagen tog heller chansen till spel i tvåan. Om ni tittar under artikeln, så ser ni de mörka siffrorna för åren 2000- 2007, och allra sämst siffror under de tre sista åren. De tydligt sämsta placeringssiffrorna genom tiderna.

Det som enligt mig räddade vår damfotboll då var att Frösön, KD och inledningsvis också Ope tog upp striden med ÖDFF om uppflyttningarna i seriesystemet. Det störde tydligen ÖDFF:s ledning, som flera gånger uttalade att det var negativt för Jämtländsk damfotboll att ha fler än ett lag på "elitnivån" div 2. Dock innebar det att nämnda ledning tvingades att vässa sina vapen och prestera en bättre produkt än de tidigare åren, och det visade sig att de inom ett par år kunde klara av det.

2007 blev alltså startskottet på en vändning för ÖDFF, men också deras sämsta år på många sätt. I seriespelet var man med tre omgångar kvar djupt indragna i nedflyttningsstriden, tillsammans med bl a KD. Tre raka segrar på slutet räddade dock ansiktet, och troligen föreningens överlevnad. KD föll ur för andra gången. Notera att det näst bästa JH-laget under alla år 2008- 2015 var bättre placerade än vad ÖDFF var 2007 som bästa lag. 2010 var t o m tredje laget bättre placerade.

2007 hade Ope det kanske mest lovande laget någonsin, med ett stort antal väldigt duktiga spelare födda främst 90- 91. Innan serien avgjordes vann Ope DM-finalen mot ÖDFF med ett lag med en medelålder på 17 år. Och det var ingen tävling ÖDFF tog med en klackspark, prestigen och adrenalinet sprutade kring båda lagen och dess anhängare i finalen. C:a 250 personer såg matchen.

Ope förde sedan en hård kamp med storsatsande och värvande Frösö IF, med dynamiske Henka Lundkvist som tränare, om segern i div 3. Tyvärr för Ope sken orutinen igenom i det avgörande derbyt på Lövsta konstgräs, och Frösön blev det lag som tog klivet upp i tvåan. Under stor del av säsongen därpå låg man före ÖDFF i tabellen. Från Ope gick hela 14 spelare, genom några ivriga föräldrars agerande, till ÖDFF inför säsongen 2008. De flesta dock till deras nystartade B/utvecklingslag. Året därpå gick ytterligare tre Opespelare till ÖDFF. Två av dessa 17 spelare var Anna Jonsson och Lisa Landin.

2008 var också meningen att bli ett historiskt år, då ÖDFF:s och ÖFK:s styrelser kommit överens om att ÖDFF skulle uppgå i ÖFK som en damsektion där. Detta skedde samtidigt som ÖDFF fick ett treårigt miljonsponsoravtal med ett fastighetsbolag. Båda dessa nyheter slogs naturligtvis upp stort i media. Någonstans på vägen gick det dock fel, och sammanslagningsdiskussionerna med ÖFK löstes upp i tysthet.

2008 blev ÖDFF till slut trea och Frösön fyra i tvåan. ÖDFF:s bästa placering på fyra år. Året efter vann ÖDFF tvåan, för första gången under det namnet, på alltså femte försöket, efter att ha fått både Frösön och KD som blåslampor bakifrån. Innan säsongen gjordes åter ett minnesvärt uttalande av ÖDFF:s dåvarande ordförande till media, om att tre JH-lag skulle spela på den "höga" nivån div 2: "Det är en utveckling som egentligen inte gagnar någon part".

Jag var då, och är nu, av en helt annan uppfattning. Det var den största anledningen under den tidsperioden att jag ofta hamnade i polemik med olika företrädare för ÖDFF. De ville inte ha konkurrens, utan bara service. Jag har alltid trott på konkurrens som det viktigaste bränslet för utveckling i fotboll. Men jag tror också på samarbete mellan föreningar, men då enligt ordets ursprungliga betydelse. Alltså att man genomför överenskomna uppgifter tillsammans för gemensam nytta.

2010 åkte ÖDFF ur ettan igen, efter en heroisk säsong där de borde ha blivit belönade med nytt kontrakt. Frösön blev tvåa, KD fyra och Ope åtta i den div 2-serie som ÖDFF:s företrädare några år tidigare kallade "elitnivå". Plötsligt hade alltså damfotbollen i Jämtland på ett par-tre år tagit ett gigantiskt kliv framåt, utan att så många egentligen funderade över varför. Jag tror att man dels ska tacka drivande och duktiga ungdomsledare kring årgångarna födda runt 1990, och att det dök upp rejält engagerade ledare på seniornivå, som ville föra sina lag och föreningar framåt, i flera olika föreningar samtidigt.

Inför år 2011 försökte Henka Lundkvist få till ett "samarbete" med ÖDFF för att, enligt honom, ytterligare höja nivån i Jämtland. I det läget hade Frösön enligt många en bredare och troligen minst lika bra trupp som ÖDFF, men Henka satt i en förening där de flesta var engagerade i herrfotbollen. ÖDFF kunde inte heller tydligen då tänka sig att ingå i ett sådant "samarbete", med bl a följande kommentarer i media från dåvarande tränaren Kent Persson: "Det är helt omöjligt att genomföra i dag. Det är som om Frösön vill ta över ÖDFF. Problemet är att ingen vill jobba kring ÖDFF om laget finns i division 2 och blir andralag bakom Frösön. Man kan inte slå sönder saker." Jag tyckte att det som var mast skönt var att div 2 äntligen inte betraktades som elitnivå.

Troligen var det lite vinna eller försvinna över utspelet från Frösön, och luften gick nog lite ur både ledare och spelare därefter, samtidigt som ÖDFF mobiliserade på nytt. Som de alltid gjort när de varit i trängda lägen lokalt. 2011 och 2012 vann ÖDFF div 2, men stupade i kvalen. Båda åren med KD tätt efter, som tvåa resp trea. Frösön åkte ur 2011 liksom Myssjö/Oviken.

Inför 2013 skulle seriesystemet helt göras om, och Elitettan skapades. ÖDFF och KD var klara för nya div 1, och hela fem lag från JH

kvalificerade sig för nya div 2. Ope, Frösön, Häggenås, Brunflo och IFK Östersund. ÖDFF och KD gjorde bra ifrån sig och blev trea och femma i div 1 Norrland. Ope vann tvåan, där också Frösön och Häggenås hamnade mitt i tabellen, medan Brunflo och IFK åkte ur.

2013 blev dock ett mörkt år för bredden inom JH. Div 4 försvann för första gången sedan den etablerades för 30- 40 år sedan, och antalet lag minskade i ett svep från 19 till 14 lag. Sedan dess har det minskat ytterligare till dagens ynka 11 lag. Bl a tvingades Brunflo lägga ner verksamheten 2014, men har lyckligtvis kommit igång igen. Att kvantiteten minskat är tveklöst rätt, och det är en stor risk för den framtida utvecklingen. Det var också en tydlig svacka i kvantiteten runt millennieskiftet, då krisen kanske var större än idag. Men jag hoppas innerligt att lag återuppstår t ex i Ragunda, Bräcke och Härjedalens kommuner, som idag är helt utan lag på damsidan. Se nedan utvecklingen av antalet seniordamlag inom JH.

I samband med detta kan också konstateras att under 2000-talet är det bara Ope, KD, Myssjö/Oviken och Strömsund som haft egna lag alla år. Detta fram till nyheten som kom under finslipningen av denna artikel, nämligen det ytterst tragiska att Myssjö/Oviken för tillfället lägger ner sin damfotboll. En riktig katastrof tycker jag. Därmed är nu också Bergs kommun utan representationslag. Nu är det alltså bara Ope, Strömsund och KD som haft egna lag alla år detta millennium.

Föreningar därutöver som haft egna representationslag i minst 10 år under 2000-talet är Myssjö/Oviken, ÖDFF, Frösön, Sveg, Järpen och Orrviken. Mellan fem och nio år har Häggenås, HLK (tillsammans 17 av 18 möjliga år), IFK Östersund, Åzö (tillsammans alla år), Funäsdalen och Stugun deltagit. Ett till fyra år har Alsen, Aspås, Björnen, Bräcke, Föllinge, Hackås, Hammerdal, Hede, Hoting, Klövsjö, Mörsil, Nälden, Offerdal, Ragunda, Tandsbyn, Vemdalen och Ås deltagit. Därutöver har Berg och Rätan deltagit i kombinationslag med Myssjö/Oviken 2. Hoppas att jag inte missat något lag.

En spännande historia med tragiskt slut inför säsongen 2014 var att tränaren John-Rune Wikén, som fick gå från ÖDFF efter säsongen 2012 och tagit över Ope, lockade över ett antal spelare (Anna Jonsson, Lisa Landin, Sandra Nilsson, Tove Modin-Brissler, Ida Högberg och Åse Perman) från ÖDFF till Ope för spel i div 1, efter seriesegern i tvåan. Han lockade dem inte aktivt, utan för att han var omtyckt av spelarna, och att flera av dem var besvikna på ÖDFF. Tyvärr avled John-Rune tragiskt under vintern och Ope hamnade i en situation där man hade väldigt svårt att hitta ny tränare. Den nye tränaren tillträdde sent och klev av under säsongen. Allt detta sammantaget gjorde att Ope inte klarade att prestera och trillade ur ettan.

ÖDFF tvingades till en rejäl satsning på spelare från annat håll, och lyckades ganska bra med sina värvningar. Man vann både serien och kvalet. KD gjorde åter bra ifrån sig med en fjärdeplats, men Ope åkte alltså ur. I tvåan fanns inget JH-lag i toppen, utan Frösön slutade femma emedan Myssjö/Oviken och Ope 2 klev ner i trean igen. Upp klev istället ett pånyttfött IFK Östersund, nu med Kent Persson som tränare. Kent som alltså tidigare var i ÖDFF tillsammans med John-Rune Wikén.

2015 gjorde ÖDFF en fantastisk säsong enligt mig. Med ett lag som var en blandning av spelare från distriktet och duktiga spelare från åtminstone sex andra länder så kom man på en hedrande åttondeplats. Jag trodde innan säsongen absolut inte att man skulle klara en sådan fin placering. Det blev också den näst bästa placeringen genom tiderna för ett JH-lag, sedan Allsvenskan startades 1988. Endast Ope 1993 placerade sig snäppet bättre.

KD hade svårt att få ihop en slagkraftig trupp efter att flera av de viktigaste spelarna lämnat, och att de klarade att hänga kvar i div 1 var nog en ännu mer heroisk insats. Ope blev tvåa i div 2 efter en hård kamp med och på samma poäng som segrande Timrå. IFK Östersund blev femma och Frösön åtta. Dock haltade det rejält för Frösön under säsongen och man använde en mängd spelare av vilka många knappt visade sig på träningarna, och inför 2016 hände det ofattbara. Frösö IF fick lägga ner sitt representationslag. Dock återuppstod man delvis genom att i princip kliva in i KD:s organisation och det bildades ett gemensamt lag, Frösön/KD 2.

Efter två mycket framgångsrika år 2013 och 2014 började det att alltså att halta placeringsmässigt 2015, trots ÖDFF:s framgång. För de båda bästa lagen blev det jobbigt 2016, då ÖDFF med en väldigt liten trupp under hösten gjorde en lite sämre säsong med en tiondeplats, och KD till slut ramlade ur div 1. Glädjeämnen var Ope och IFK Östersund som stred om seriesegern i tvåan ända in på mållinjen, och där Ope till slut vann med två poängs marginal, och utan att något av lagen förlorade mot något annat lag i serien.

Inför 2017 så visade det sig att samarbete ibland kan vara riskfyllt för det lag som ligger lägre i serienivå. Ope var nu enda JH-lag som laddade för spel i ettan, och man hade haft ett hyfsat samarbete med ÖDFF under ett par säsonger. Under vintern hade ÖDFF väldigt ont om spelare och Ope stöttade dem genom att låta ett ganska stort antal spelare träna med ÖDFF, till gemensam nytta. Dock visade det sig att ÖDFF hade svårt att locka till sig andra spelare, och plötsligt skrevs sex Opespelare över till dem. Det, tillsammans med svårigheterna att hitta tränare, omöjliggjorde satsningen på div 1 för Opes del. Istället fick alltså IFK Östersund till slut chansen att spela på div 1-nivå 2017.

2017 års historia pågår alltså för fullt just nu. ÖDFF och IFK Ösd kämpar för att hänga kvar i Elitettan resp div 1. KD slåss om segern, emedan Häggenås och Ope kämpar för att klara sig kvar i div 2. IFK Ösd 2 och Brunflo i första hand finns med i kampen om segern i div 3.

Om vi räknar på just de tre bästa JH-lagen så blev 2010 den näst bästa, och 2014 den femte bästa säsongen genom tiderna placeringsmässigt. Endast 1986, 1987 och 1995, då Frösön och Ope konkurerade som mest och Myssjö/Oviken hade riktigt bra lag, kan konkurrera. Gemensam platssiffra för 2010 var 141, och för 2014 var det 162, medan siffrorna för de tre tidigare toppåren var 119, 147 och 159.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att rent statistiskt placeringsmässigt är vi absolut ännu inte nere i någon kris, och inte alls i närheten av hur illa det såg ut under millenniets start, men vi har börjat att tappa igen de senaste åren. Och kvantitetsmässigt är tappet större än under den krisen. Men det tappet kan nog delvis bero på de mycket låga födelsesiffrorna i slutet av 90-talet, så jag hoppas på att fler lag dyker upp igen inom kort. Vad gäller utvecklingen framåt, så hoppas jag åter på vässad konkurrens inom distriktet, och även på samarbeten där två eller flera parter på så jämlika villkor som möjligt kan dra nytta av det. Jag tror INTE på att det ska avtalas fram något första lag. En framträdande roll i distriktet ska förtjänas. Och den tesen tycker jag definitivt stöds av denna historiebeskrivning och statistiken.

Placeringar i Sverige för bästa, andra och tredje Jämtlandslag:

(uträkning strikt på placeringar, och med reservation för enstaka felräkningar)

1983*: 25, 63, 105 (totalt: 191, de två bästa: 88)

1984: 17, 81, 103 (201, 98)

1985: 17, 49, 104 (170, 66)

1986: 29, 37, 53 (119, 66)

1987: 37, 43, 67 (147, 80)

1988*: 37, 55, 91 (183, 92)

1989: 29, 55, 109 (193, 84)

1990: 23, 109, 133 (265, 132)

1991: 25, 49, 133 (207, 74)

1992: 23, 49, 157 (229, 72)

1993: 19, 37, 145 (201, 56)

1994: 29, 35, 157 (221, 64)

1995: 28, 52, 79 (159, 80)

1996: 34, 43, 106 (183, 77)

1997: 31, 40, 124 (195, 71)

1998: 34, 43, 132 (209, 77)

1999: 34, 61, 132 (227, 95)

2000: 43, 106, 131 (280, 149)

2001: 31, 133, 159 (323, 164)

2002*: 64, 127, 153 (344, 191)

2003: 37, 118, 127 (282, 155)

2004: 35, 118, 127 (280, 153)

2005: 64, 118, 127 (309, 182)

2006: 64, 127, 153 (344, 191)

2007: 73, 109, 127 (309, 182)

2008: 55, 64, 125 (244, 119)

2009: 37, 55, 91 (183, 92)

2010: 31, 46, 64 (141, 77)

2011: 37, 46, 100 (183, 83)

2012: 37, 55, 100 (192, 92)

2013: 39, 51, 99 (189, 90)

2014: 26, 44, 92 (162, 70)

2015: 20, 69, 117 (206, 89)

2016: 22, 81, 98 (201, 103)

2017*: 24, 87, 96 (207, 111)

*1983 första år med enhetligt seriesystem i hela landet; 1988 första året för Allsvenskan; 2002 Ope/Frösö DFF, sedermera ÖDFF, bildas; 2017 ställningen 15/8.

De fem bästa åren från 1983 vad gäller bästa laget:

1984 och 1985; Ope plats 17

1993; Ope plats 19
2015; ÖDFF plats 20
2016; ÖDFF plats 22

De fem bästa åren från 1983 vad gäller de två bästa lagen:

1993; Ope och Frösö, platssiffra 54
1994; Frösö och Ope, platssiffra 64
1985 och 1986; Ope och Frösön resp Frösön och Ope, platssiffra 66

2014; ÖDFF och KD, platssiffra 70

De fem bästa åren vad gäller de tre bästa lagen:

1986; Frösön, Ope och Myssjö/Oviken, platssiffra 119
2010; ÖDFF, Frösön och KD, platssiffra 141
1987; Ope, Frösön och Myssjö/Oviken, platssiffra 147
1995; Frösön, Ope och Myssjö/Oviken, platssiffra 159
2014; ÖDFF, KD och Ope, platssiffra 162

Antal JH-lag i seriespel:

1972: 7

1973: 12

1974: 14

1975: 16

1976: 15

1977: 11

1978: 14

1979: 15

1980: 17

1981: 22

1982: 21

1983: 22

1984: 29

1985: 27

1986: 25

1987: 26

1988: 23

1989: 26

1990: 23

1991: 24

1992: 23

1993: 21

1994: 21

1995: 19

1996: 22

1997: 22

1998: 19

1999: 18

2000: 14

2001: 18

2002: 15

2003: 19

2004: 21

2005: 22

2006: 19

2007: 20

2008: 22

2009: 20

2010: 20

2011: 21

2012: 19

2013: 14

2014: 14

2015: 14

2016: 13

2017: 11

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Debattkrönika om damfotboll
18 Augusti 2017 klockan 09:49 av Haldo Jonsson
 

Otroligt tråkigt detta med Myssjö/Oviken

Trenden har funnits de sista åren med att det är allt färre fotbollspelare som vill spela seniorfotboll. Spelarna har blivit allt yngre.
Många tjejer väljer annat under den korta sommaren vi har.
Fotboll har inte blivit så viktigt att man brinner för den. Man väljer utlandsresor mitt i säsong som inte förekom förut. Då for man när det var speluppehåll. Och detta förekommer även längre upp i seriesystemet.

Sedan vart omläggningen av seriesystemet förödande för norrlandsfotbollen. Det finns inte ekonomi för en elitetta och div 1 serie. På papperet rent sportsligt ser det kanon ut. Som trenden är nu i Elitettan så minskar norrlandslagen år efter år. Dessa tjejer är inte proffs som på herrsidan, utan de går till sina jobb och sedan ska de träna 5-8 pass i veckan, så efter gymnasiet blir det svårt att fortsätta spela. Kontentan av det hela blir att man måste plocka unga spelare ifrån lägre serier och då underminerar man hela fotbollen.

Vi måste få flera tjejer att brinna för fotbollen längre och det är en jätteuppgift för fotbollsförbundet tillsammans med föreningarna att vända trenden och göra tjejfotbollen viktig igen och att framför allt tjejerna tycker att det är viktigt att tillhöra ett fotbollslag där alla hjälps åt för att lagen ska överleva.


Till och med stadsklubbarna har svårt att få spelare att fortsätta.
Och då fylls det på med spelare ifrån de små klubbarna i distriktet. Om man går igenom laguppställningar(Frösö.IFK.OPE) vart spelarna kommer ifrån så ser man att det finns massor av spelare som tillhört de små klubbarna som just nu har svårt att få ihop lag.
Sedan måste träningsmöjligheterna för tjejer förbättras under vinter vår för lagen utanför stan om intresset ska utvecklas


Micke Olofsson damtränare. Domare.mm

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Enligt planen men bara i 77 minuter
18 Augusti 2017 klockan 00:30 av Agne Svärd
 

Det gick bra i två matcher mot Galatasaray. Och det gick också enligt planen mot PAOK..
Men bara i 77 minuter!
Sedan small det två gånger bakom Aly Keita och ÖFK har nu en hel fjällkedja att bestiga efter 1–3 i Thessalonikis tryckande värme.

Det är mycket möjligt att ÖFK:s Europaäventyr tog slut där och då när Alexandar Prijonic (med ett förflutet i bland annat Djurgården) först nickade in 2–1 i den 77:e minuten och sedan bankade in en straff bakom Keita tio minuter senare, 3–1. Men bortamålet (Brwa Nouri på straff efter 21 minuter, 1–0) ger ändå en strimma av hopp. 2–0 hemma på Jämtkraft arena nästa torsdag räcker till gruppspel i Europa league.
Men om sanningen ska fram; inte gav den här kvällen någon förhoppning om en vändning på hemmaplan.

Mot Galatasaray valde Potter att formera en fembackslinje i defensiven, två centrala mittfältare framför och tre forwards. Hemma var taktiken en fullträff (2–0) och borta räckte det också för att hålla turkarna stången (1–1).
I Thessaloniki blev det ännu mera defensivt när man dubblerade bevakningen på båda kanterna, Aiesh/Mensiro till höger, Mukiibi/Widgren till vänster för att ha beredskap när grekernas offensiva backar fyllde på.
Om man ska sätta någon form av sifferkombination på det hela blir det 6-3-1 (Ghoddos ensam och kringskuren på topp).

Det blev, i mitt trycks, lite väl försiktigt. Visserligen hade PAOK stora svårigheter att ta sig igenom ÖFK-försvaret långt och länge in i matchen.
Men det blev ju inget kvar för ÖFK att själva spela någon slags anfallsfotboll, aldrig någon chans att odla ett spel inom laget, en chans att vila med bollen som är så viktigt när man blir satt under press.
Det var bara att freda sin egen målbur där Aly Keita såg ut att stortrivas. Och han kunde inget göra då Leo Matos nickade in kvitteringen 1–1 en kvart efter Nouris straffmål.
Oavgjort i halvtid kändes mer än okej med tanke på den grekiska överlägsenheten på banan, dessutom hade ÖFK fått ett viktigt ”bortamål”. Och visst kunde man skönja en påtaglig irritation bland hemmaspelarna när mycket gick fel i försöken att spränga ÖFK:s försvarsblock.

Första halvan av andra halvlek blev bara en förlängning av den första ronden, kanske man kunde ana att ÖFK fick allt svårare att hålla ihop sitt försvar. Men så långt höll den taktiska planen, 1–1 var ju ett alldeles lysande bortaresultat.
Två byten i den 71:a minuten (Mukiibi mot Douglas Bergqvist, Ken Sema mot Alhaji Gero) skulle dock förändra hela bilden. Organisationen föll, dessvärre, mer eller mindre samman. Och då räckte heller inte Keitas storspel för att rädda ÖFK kvar i matchen.
# Minut 77: Dennis Widgren blir tunnlad ute till vänster och Tom Pettersson förlorar nickduellen mot Prijonic, 2–1.
# Minut 87: Aly Keita knockar en hemmaspelare i en misslyckad utrusning, straff och Prijonic igen, 3–1.

2–1 hade varit ett resultat som varit helt okej med tanke på bortamålet. Men 3–1 träffade den jämtländska ÖFK-stoltheten mitt i solar plexus. Det måste erkännas.
Det är klart att det blir andra förutsättningar nästa torsdag. Underlag, väder, arena, ja, vi försöker väl plocka fram allt det som kan tala till ÖFK:s fördel.
Men det allra viktigaste måste vara att ÖFK hittar tillbaka till sin identitet och finner något som kan hota PAOK:s försvar. Fråga mig inte hur det ska gå till, jag vet bara att inget försök gjordes i kvällens möte.

Några små noteringar;
# Jag trodde inte att ÖFK skulle torska i höjdspelet i eget straffområde med "Sotte", Tom Pettersson och Mukiibi i ett samlat mittförsvar. Men två baklängesmål på nick svider. Vid det första agerade Mukiibi och Dennis Widgren åskådare och vid det andra blev Tom Pettersson regelrätt besegrad av Prijovic.

# Det är sällan man ser så taffligt försvarsarbete som PAOK bjöd på när ÖFK fick straff (Aiesh fälld av PAOK:s målvakt Rodrigo Rey).

# Många av ÖFK:s spelare såg ut att ha problem med underlaget. Inte minst Ken Sema snubblade omotiverat omkull vid flera tillfällen.

# Hosam Aiesh gjorde ett storartat arbete ute på högerkanten – i båda riktningarna. Han var den ende som hotade hemmaförsvaret den här kvällen. Aiesh var tillsammans med Aly Keita ÖFK:s främsta.

# Nu gäller det för ÖFK, spelare, ledare, ja, hela klubben, att man snabbt kommer upp på hästen igen. Det finns ingen tid att slicka såren. AIK redan på söndag och så en ny kraftmätning med PAOK nästa torsdag.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
När en utopi blir ett axiom
14 Augusti 2017 klockan 14:08 av Hasse Thor
 

Dom inre delarna av mellannorrland har begåvats med ett allsvenskt lag om detta har jag uttrycket min stora glädje vid ett flertal tillfällen. Att Östersunds Fotbollsklubb dessutom har en rimlig chans att nå gruppspelet i Euro League och därmed det ekonomiska tillskott som det för med sig är ju kort sagt fantastiskt.

Jag blir då som den sanne supporter jag är lite uppbragt över att det letas fel på allt och alla. Att nå 2-2 borta mot Hammarby IF är fan i mej inte kattskit, 20 000 mer eller mindre galna “Bajen” supportrar på läktarna och ett nyrenoverat lag där man äntligen verkar ha släppt handbromsen och utnyttjat dom resurser som lagets fantastiska stöd borde rendera.

Måhända har jag en lite mossig och inskränkt syn men varför inte i stället samfällt glädjas åt det som uppnåtts, det fordras säkert enorma uppoffringar framöver för att stan över tid skall fungera i det allsvenska finrummet och då förhoppningsvis även internationellt. Det behövs kanske framförallt en fortsatt kontinuitet i ledarskapet. Just kombinationen entreprenörskap/sportslig kvalité är väl kanske det viktigaste fundamentet i den här framgången.

Om vi nu skall förflytta oss från övergripande saker och ner på planen så har ju kreativitet debatterats en del, Lagets kanske ende utpräglade kreatör, Curtis Edwards, har fått agera hjälpgumma i lite olika lagdelar vilket enligt min mening fått honom att tappa lite av det självförtroende som varit engelsmannens signum. I mina ögon är Edwards inte helt olik flyktade Alex Dyer och förhoppningen är att han flyttas framåt i banan.

Apropå nästa internationella runda så kan vi väl bara hålla tummarna. Att börja borta är ju en ny erfarenhet men kan man peta in en tidig strut så sätter ju det en behagligare prägel på matchen fortsättningsvis. Dessutom förmodligen ett välfyllt Jämtkraft Arena veckan efter. Mycket att se fram emot egentligen, AIK hemma nu på söndag, tack för att vi får uppleva allt detta!

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Stanna upp och fundera ett tag
8 Augusti 2017 klockan 09:27 av Haldo Jonsson
 

Allt eftersom framgångarna kommer så ökar också förväntningarna på ett lag. I det här fallet ÖFK. Att en klubb som bildades 1996 redan spelar sin andra säsong i Allsvenskan, redan har en cupseger och nu dessutom avancerat till play-off till Europa League gör att det känns som om ÖFK och intresset för klubben alltid har varit så här stort.

Och nu ska ÖFK vinna Allsvenskan. Eller?

Men halt lite. Stanna upp och fundera ett tag. Innan ni skenar iväg och tror att ÖFK ska vinna Allsvenskan och dominera svensk fotboll.

Missförstå mig inte nu. Självklart ska alla ställa krav på ÖFK. Självklart ska ni kritisera när de inte spelar bra. Men ibland är det bra att stanna upp och tänka till och analysera lite.

Jag kan räcka upp handen och säga att jag ibland blir frustrerad när ÖFK inte vinner matcher, gör mål i bra lägen eller krampaktigt spelar bollen fram och tillbaka utan att det händer något framåt.

Då är det bra att sätta ÖFK och denna fantastiska fotbollsklubb i relation till andra klubbar.

Jag satt på måndagskvällen på Tele 2 Arena och såg två giganter inom svensk fotboll de senaste 50-60 åren i en fantastisk match. Djurgården med sju SM-guld har en fantastisk organisation som de har byggt upp under många år.

Djurgården har gjort 58 säsonger i Allsvenskan! Jo, ni läste rätt, 58:a säsonger! Jämför det med ÖFK som gör sin andra säsong.

Malmö FF med 19 SM-guld i fotboll hade när ÖFK bildades 1996 tagit 14 SM-guld.

Liter fler jämförelser, Djurgården omsatte drygt 130 miljoner förra säsongen, Malmö FF omsatte en halv miljard. ÖFK omsatte cirka 55 miljoner kronor. 2012 var den siffran 5,5 miljoner.

ÖFK har 2300 medlemmar, Djurgården har 12 000 medlemmar, Malmö FF drygt 6000 medlemmar.

Okej, jag vet att ÖFK besegrade Malmö FF på bortaplan förra säsongen och var nära att ta poäng borta i år också. ÖFK har 1-1 i matcher mot Djurgården i år.

Men framgångar bygger man långsiktigt, några få gånger kommer framgångar väldigt snabbt – precis som det har gjort för ÖFK:s del. Men det är långsiktigt arbete och det är när en klubb fått chans att spela ihop ett lag som framgångarna kommer.

Vad vill jag då säga med dessa ord?

Jo, ha lite tålamod med ÖFK. Visst är det roligt när framgångar (cupguld och kval till Europa League) kommer redan nu.

Visst är det underbart att ÖFK kan pressa storlagen då och då.

Men räkna inte med SM-guld i år! Räkna inte med att ÖFK vinner Europa League den här säsongen!

Jag tror allvarligt talat att ÖFK har en stor chans till det. Med kontinuitet och en tydlig idé hur klubben ska drivas och vilken fotboll som ska spelas är ÖFK inte bara en klubb som är uppe och sen kommer att dala ner i seriesystemet och glömmas bort.

Men vänta lite säger ni, ska vi behöva vänta 20 år innan ÖFK vinner mästerskap? Ska vi bli ett mittenlag för många år framöver?

Nej, ÖFK kommer att bli ännu bättre. Inom några år kan vi konkurrera med de största klubbarna i landet.

Varför kommer ÖFK att kunna göra det då undrar ni när ni tittar längst ner på den här sidan och ser att ÖFK är en liten plutt jämfört med exempelvis Malmö FF och Djurgården när det gäller omsättning, medlemmar, resurser mm.

Jo, ÖFK är ingen vanlig fotbollsförening. ÖFK har en tydlig plan vad de vill med sin förening. ÖFK har en tydlig plan med hur de vill spela fotboll. ÖFK har en annan syn på hur en klubb ska skötas.

Det är allt detta som gör att jag tror, trots mindre resurser och tradition, att ÖFK kommer att bli en storklubb i Sverige.

Niclas Lidström

Foto: Niclas Lidström




 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Bra lottning, jättebra!
4 Augusti 2017 klockan 22:45 av Agne Svärd
 

Lotten sa det grekiska topplaget PAOK från Thessaloniki.
Jag säger: Kanon!

Efter fredagsluchens ceremoni i schweiziska Nyon steg mina förhoppningar om att ÖFK ska kunna ta sig till gruppspelet i Europa league. Ja, egentligen kändes det bra redan på förmiddagen när det stod klart vilka sex möjliga motståndare det kunde bli.
Många talar om att PAOK är en drömlottning för ÖFK. Möjligt. Men jag törs inte sträcka mig dit då jag har alldeles för dålig koll på det grekiska laget.
Jag nöjer mig med ett det känns riktigt bra, faktiskt jättebra.

ÖFK fick en tuff start på sitt Europaspel då man ställdes mot den turkiska storklubben Galatasaray i den andra kvalomgången. Det löste man galant, annat kan man inte säga efter 2–0 hemma och 1–1 borta, sammanlagt 3–1.
Betydligt enklare, åtminstone på papperet, blev det i tredje kvalomgången. När lotten föll på halvprofessionella Fola Esch från Luxemburg förstod jag att ÖFK skulle ha en jättechans att ta sig vidare. Det gick, kanske inte galant men väl med marginal. 1–0 hemma och 2–1 borta blev också 3–1 i sammandraget.

Jag törs nästan påstå att fru Fortuna var på ÖFK:s sida även vid dagens lottning i playoff-spelet och i min värld ser jag stora möjligheter för ÖFK att kunna krångla sig vidare även till gruppspelet. Jag grundar min optimism på lex Galatasaray.
Ja, jag kan lägga ett karbonpapper på resonemanget inför matchen mot turkarna som byggde på en mångårig erfarenhet från Rosenborgs spel i Champions league och Europa league. Lite måste man väl ha lärt sig av det flitiga resandet till Trondheim, fan vore väl annars…
Det viktigaste;
# Tiden
PAOK är, precis som Galatasaray var, mitt i förberedelserna för sitt seriespel. Den grekiska Superligan har premiär den 19 augusti, två dagar efter ÖFK:s besök i Thessaloniki.
När jag sett den ena storheten efter den andra falla på Lerkendal har vi varit betydligt längre in i hösten, de matcherna har spelats i slutet av september, oktober och början av november. Trots det har de inte hunnit hitta formen.
Alltså. Kraftigt plus för ÖFK!

# Underlaget
ÖFK klarar naturgräset, 1–1 i Istanbul och seger i Luxemburg i går kväll. Bättre kvitto kan vi inte få. Men vad tycker PAOK om konstgräset på Jämtkraft arena? Galatasaray tyckte i varje fall inte om det.
Nytt plus till ÖFK!

Till det här kan vi lägga faktorer som vädret (om den jämtländska ”sommaren” fortsätter i samma stil), arenan (enkel och pittoresk i jämförelse med de PAOK vanligtvis uppträder på) och inte minst grekisk underskattning. Jag lovar, trots att ÖFK satte krokben för Galatasaray, kommer PAOK att vara dåligt pålästa inför mötet den 17 augusti. Jag lovar!

Jag tror att Graham Potter, Daniel Kindberg och övriga i den innersta ÖFK-kretsen tyckte att det var en riktigt trevlig fredag, ja, nästan lika bra som torsdagskvällen i Luxemburg.
Men nu är det söndag och Gif Sundsvall som gäller! Äventyret i Europa får vi fundera vidare på om några veckor...

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Till sjunde himlen på sju minuter
4 Augusti 2017 klockan 00:25 av Agne Svärd
 

Det var med ett visst besvär, ja, det tog faktiskt en dryg timme för ÖFK att säkra avancemanget till fjärde kvalrundan, play off-matchen, i Europaspelet..
Men nu är dom där, 2–1 i Luxemburg betyder sammanlagt 3–1mot Fola Esch.
Jag säger precis som det stabila Mittmediaparet Adam Johansson (ett fynd) och Andreas Olsen sammanfattade i direktsändningen:
Mäktigt!
Visst är det mäktigt! Och vilken spännande fredagseftermiddag vi har att se fram emot (som om dramatiken inte var tillräcklig redan i kväll…). Vad står det på lappen som plockas upp ur glasskålen vid lottningsproceduren i schweiziska Nyon?

Inte heller i den här matchen hade ÖFK någon speciellt bra dag, spelmässigt. Första halvleken var i det närmaste bedrövlig men efter Graham Potters hårtork i pausvilan blev det betydligt bättre. Bytet, Tim Björkström ut och Saman Ghoddos in, samt några positionsförändringar gjorde att ÖFK kunde greppa taktpinnen.

Men när spelet haltar blir andra det andra egenskaper som avgör. I det här fallet stavas det karaktär och den här gången krävdes det en extra portion av den varan sedan Fola Esch, lite överraskande, tagit ledningen i matchens 53:e minut.
1–1 sammanlagt i det läget och matchen kunde ha tagit vilken riktning som helst.

Sju gyllene minuter skulle dock skicka ÖFK till sjunde himlen och nästa rond i Europaspelet.
# 59:e minuten: En rensning från Sam Mensiro nere till höger landar hos Fouad Bachirou på mittplan, Bachirou sätter högsta fart framåt, hittar Gabriel Somi med en perfekt avvägd stickare och en chip senare seglar bollen in i tom bur. Oj, ett sånt vackert fotbollsmål,. Från Mensiros fot till att bollen låg i nät tog det 11 sekunder.
Så ska en kontring se ut!
# 66:e min: Brwa Nouri lyfter in en frispark från höger och i duellen framför mål är Tom Pettersson hetast och starkast. 2–1 till ÖFK, hemmalaget måste plötsligt men mindre lustigt göra tre mål på 24 minuter och kastar in handduken.

Graham Potter hade huvudvärk när han skulle bestämma sig vilka elva som skulle starta matchen och förvalta den 1–0-ledning man hade från mötet på Jämtkraft arena. Sist in i laget blev Gabriel Somi (på bekostnad av Curtis Edwards), Potter ville få in lite mera speed än den han hade i sin tänkta startelva. Det blev en fullträff sett till att just Somis snabba djupledslöpning gav kvitteringsmålet.
Däremot fick Potter dålig utdelning på överraskningen Tim Björkström som högerback. Hur tänkte ÖFK-managern där, egentligen?

Men det var alltså inte med sitt stabila (och vackra) sätt att spela fotboll som ÖFK överlevde den tredje omgången av kvalspelet, det tror jag att vi kan vara överens om. Nej, här krävdes det andra egenskaper och vi har sett ÖFK plocka fram dom tidigare när grundspelet inte suttit där det ska. Jag tänker närmast på den tidiga vårmatchen på bortaplan not Häcken i Svenska cupen där ÖFK tappade sin identitet men kunde vinna i kraft av en heroisk viljeinsats.
Torsdagskvällen i Esch-sur-Alzette påminde om den.
Visserligen var ÖFK inte lika hårt pressat den här gången, därtill var luxemburgarna inte tillräckligt bra, men med den matchutveckling som det nu blev krävdes det exceptionella egenskaper för att vända det till sin fördel.
Den karaktären visade sig ÖFK ha. Än en gång!

Några noteringar;
# Fouad Bachirou var även nu matchens gigant. Satan så bra han är, match efter match. Det formligen lyser form om honom. Han platsar i vilken liga som helst!

# Sam Mensiro har också bra form. Hade en otacksam roll på mittfältet i första halvlek, betydligt stabilare som högerback efter paus. Mensiro lägger inga fingrar emellan när han griper in.

# Lagspelare kan ju definieras som många sätt. Jag säger bara; kolla på Tom Pettersson! Dessutom matchvinnare. Heja Tom!

# Lagkapten Brwa Nouri hade, precis som hemma mot Fola Esch, en sån där dag när det tog lite för lång tid att behandla bollen.

# Jag säger inte att Aly Keita ska ta luxemburgarnas ledningsmål, absolut inte. Men jag säger, än en gång, att Keita har svårt på höga bollar på sin högra sida! Nu var han inte ens nära.

# Jamie Hopcutt var blek mot Halmstad och lika blek den här gången. Var är formen, Jamie? Vi vill ju så gärna se den komma.

# Saman Ghoddos är ovärderlig för ÖFK:s anfallsspel. Ännu ett bevis den här kvällen. Det är bara att hoppas att hälen håller för det tuffa matchprogrammet (eller åtminstone delar av det…)

# Sotirios Papagiannopoulos har sett tung ut i båda matcherna mot Fola Esch. Jag misstänker ett litet formtapp på den ack så viktige mittbacken.

# Och det tål att upprepas, Vilken spännande lottning det blir i eftermiddag. Med lite tur kan det komma ett lag som känns möjligt att matcha. Dom riktigt tunga elefanterna kan få vänta till gruppspelet.

Till sist 1; att kritisera en enskild ÖFK-insats väcker alltid ilska hos ett ganska stort antal av klubbens supportrar. Det låter sig helt enkelt inte göras, hur man vara så illasinnad efter den fantastiska klassresa som klubben gjort sedan Graham Potter kom till stan? Men sorry alla Falkar och andra rättrogna ÖFK-fans, elitidrott, (och många andra verksamheter i tillvaron) fungerar inte så. Det är alltid den senaste matchen som blir bedömd (som kvällens här ovan) och då kan det till och med komma ett och annat burop. Det som hände i förra veckan, förra månaden eller förra året, ger inga poäng. De prestationerna får vi bedöma, njuta av och jubla över i andra sammanhang. Den som tror något annat får nog heja på Nordkorea, typ.

Till sist 2; det som drabbade ÖFK mot Halmstad drabbade även Bayern München, den lilla (OBS! ironi) klubben i södra Tyskland, i veckan efter några sämre insatser i de senaste träningsmatcherna. 0–2 mot Napoli fick fansen att, just det, bua och då handlade det om visselorkaner som ingen kunde undgå att höra! Vad har inte den klubben PRESTERAT och VUNNIT genom en räcka av år? Men bayrarna är väl bara bortskämda och historielösa, åtminstone om man får tro Martin Fransson i DN. Det var så han beskrev Östersundspubliken efter Halmstadsmatchen. Dessutom, bäste herr Fransson, är det kvalificerat skitsnack att påstå att Östersund, vid sekelskiftet, var idrotts-Sveriges sämsta stad. Det om något skvallrar om en historielöshet som är besvärande. Om man nu inte är så korkad att man tror att idrott bara handlar om fotboll, ishockey och basket.

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Nya kliv
3 Augusti 2017 klockan 15:03 av Hasse Thor
 

I kväll smäller det igen, bortamatch mot Fola Esch från Luxemburg i Euro Leagues tredje omgång. Har försökt hitta igen vad som händer fortsättningsvis vid lyckat resultat men gått bet. Kan bara konstatera att “so far” är ju resan fantastisk. Som den genuine ÖFK-kramare jag är nyper jag mig i armen med jämna mellanrum både beträffande allsvenskan och nämnda europaspel.

Därför är det lite trist från min egen utgångspunkt att ett från början ljummet engagemang för ÖFK på senare tid övergått till ett överengagemang hos en del. Naturligtvis med lagets bästa i åtanke men ändå ett bevis på hur ribban höjs och en utopi omvandlats till en självklarhet. Att Graham Potter reagerade på detta på presskonferensen efter Halmstad-matchen senast är förståeligt.

Något av det klokaste som sagts rörande utgången av en fotbollsmatch är enligt min mening det följande och ofta citerade: “Man spelar inte bättre än vad motståndarna tillåter”. Det finns med andra ord alltid ett lag på andra sidan mittlinjen och i allsvenskan finns inga dåliga lag. Då hade dom aldrig varit där. Sen finns det naturligtvis fysisk status och andra faktorer som påverkar.

Apropå Potter fick han ju börja med i princip ett “tomt blad” i division två och forma sin grupp efter dom idéer om fotboll som han hade. Som person väsenskild från sin arbetsgivare Daniel Kindberg men där båda hittade en kemi och en ömsesidig respekt för varandra som enlig min mening lade grunden för klättringen i tabellerna.

Min fromma förhoppning är att Graham Potter med familj väljer Storsjöns stränder för ytterligare nåt eller några år av sitt liv. Det finns säkert hugade arbetsgivare i större klubbar runt om i Europa men där tålamod och krav på snabba resultat kanske inte går hand i hand med den långsiktighet som den gode engelsmannen säkert föredrar.

ÖFK-kramare ja, som krönikör skall man helst vara lite vass, lite kontroversiell och lite utmanande för både läsare och det ämnet man behandlar. Allt eftersom åren gått, 10:e säsongen vid det här laget i fotbollz.se, har ovanstående blivit allt svårare att förhålla sig till.

Det man saknade som nybliven jämte i slutet på 50-talet var i första hand allsvensk fotboll och för den egna aktiviteten gröna gräsmattor i mars. Torskfisket i Öresund kompenserade abborrarna i Halasjön. Nu har vi allsvenskan här och cirkeln är på nåt vis sluten. Lite komiskt i och för sig att HIF för tillfället spelar i Superettan.

Fotbollz.se har utvecklats, knutit till sig tunga veteraner från den lokala mediamarknaden och det är naturligtvis bra och visar på den status som sajten fått. Nog om detta, nu laddar vi för dramat i Luxemburg om nu dom tekniska färdigheterna klarar av att ta hem fighten. Ett vidare avancemang skulle naturligtvis vara fantastiskt så jag säger bara: Potter & company, “go for it!”

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
En poäng och sparad energi
30 Juli 2017 klockan 21:34 av Agne Svärd
 

En poäng och sparad energi

Mot Halmstad gällde det för ÖFK att göra ett bra resultat med så liten energiinsats som möjligt.
Hur det gick?
Nja, sådär resultatmässigt. 0–0 mot ett av seriens sämre lag (enligt tabellen) är väl inget som jag står upp och klappar händerna över. Men med de förutsättningar som gällde för matchen är det helt okej.
Energimässigt däremot var det nästan en fullträff. Fem av lagets tyngsta pjäser (”Sotte”, Tom Pettersson, Sema, Nouri, Ghoddos) behövde inte bli svettiga över huvud taget och några (Bachirou, Aiesh, Widgren, Mukiibi) jobbade bara halvtid eller ännu mindre. De kommer därför fulltankade till torsdagens Europaspel i Luxemburg!

Graham Potter gjorde alltså som mot Djurgården för ett par veckor sedan. Inte nog med att många bänkspelare fick chansen från start. De etablerade fick, till viss del, uppträda i positioner där de inte är helt bekväma. Av det här hopplocket blev det ett ordinärt allsvenskt lag.
Vackert så. Men naturligtvis inte ett lag att kunna bedömas vara ett av seriens allra bästa. Då använder vi en felaktig måttstock, lite rättvis måste man vara.

Men det här är svårt för folk som kommer till match och förväntar sig en topprestation varje gång, utan att ta hänsyn till förutsättningarna. Och då kan det bli som i eftermiddag, 0–0 och en småseg prestation resulterade i spridda burop när spelarna lämnade banan.
Det gjorde Graham Potter urförbannad (med Potter-mått mätt, han är ju verserad även i den situationen).

Jag förstod först inte varför Potter uppträdde som han gjorde på presskonferensen, många av mina kollegor var lika förvånade. Men att i det läget lyfta fram Falkarna och samtidigt såga delar av den övriga publiken (”dom kan lika gärna stanna hemma och titta på tv”) känns inte riktigt bra. Det finns ju trots allt bara några hundra Falkar men faktiskt 5.000 andra länsbor (10.000 kom till storbildssändningen mot Galatasaray) som troget kommer till match efter match och som oftast tokhyllar både ÖFK och Potter. Att några burop riktade mot lagets prestation eller någon enskild spelare (hur vet man vad missnöjet egentligen riktade sig mot?) ska föranleda den här reaktionen tycker jag verkar en aning småaktigt, det ingår i den värld som Potter och ÖFK lever och verkar i varje dag att man gör några besvikna. Men det kan vara ett resultat av att även den vanligtvis så balanserade ÖFK-managern känner sig pressad av situationen, vad vet jag?

Några noteringar;
# Sam Mensiro (som kastades in i startelvan precis före avspark sedan Gabriel Somi tvingats avstå på grund av skada) var tillsammans med Curtis Edwards (med sina defensiva tillkortakommanden, men de känner vi sedan gammalt) överlägset främst i hemmalaget. Hemmapubliken älskar Curtis oftast så precisa crossbollar.

#Alhaji Gero kunde ha fått samma betyg. Några prestationer är av absolut högsta klass, bland annat den i mitten av andra halvlek när han tog sig fram till ett avslut som smet strax ovanför ribban. Men Geros egenkära spel blir bara för mycket för mig. Mindre jag och mera lag skulle bli mycket bättre för alla parter.

# Smekmånaden med Jamie Hopcutt är över. Nu är det dags att leverera även spelmässigt. Dagens insats gjorde ingen glad, absolut ingen.

# Ludvig Fritzson och Darijan Bojanic lider svårt av bristen på speltid. Goda intentioner blir till intet när tempot saknas.

# Tim Björkström och Bobo Sollander har inte heller spelat så mycket. Men i deras defensiva uppdrag märks inte det lika väl. Båda skötte sig klart godkänt. Än en gång; Bobos klassresa är imponerande!

# Men jag ser inte varför Potter envisas med att skicka upp Bobo på topp när ÖFK jagar ett segermål. Det ger ingenting, har inte gjort det i tidigare försök och inte den här gången heller.

# Jag gillade att Halmstad, i kraftigt behov av poäng; kom till match med en så positiv inställning, det är vi inte bortskämda med på Jämtkraft arena. Laget innehåller också många duktiga fotbollsspelare. Men här saknas spets i avsluten, Johan Oremo måste prestera mer än i dag för att hallänningarna ska överleva i Allsvenskan, det är nog den bistra sanningen.

# Vi har de domare vi har i serien, kvalitén varierar verkligen. Kristofer Karlsson från Höganäs hade en mycket snäll första halva men när det hettade till efter paus tappade han orienteringen alldeles för lätt. Som alltför många av sina kollegor visade Karlsson brist på spelförståelse, han läser helt enkelt situationerna fel. Jämför gärna med spanjoren och tysken som dömde ÖFK i Galatasaraymatcherna. På rätt plats med rätt beslut, hela tiden. Vilken skillnad!

Till sist; jag har inte ägnat alltför många timmar åt pågående EM-spelet för damer i Nederländerna (varför säger vi inte Holland längre?) men jag såg bland annat när Sverige i går kväll föll i kvartsfinalen mot värdnationen med 2–0. Nu söker experter i tv och tidningar (dom är inte få, det har jag sett) efter diverse förklaringar varför det gick som det gick. Och dom borrar verkligen på djupet. Men ingen, jag lovar, ingen säger som det är: De svenska tjejerna är för dåliga fotbollsspelare, några i laget är faktiskt riktigt usla!
Varför ska det vara så svårt att säga som det är?
Ajdå, jag glömde precis att jag lever i ett land där det inte är PK att kritisera vissa företeelser, typ damfotboll. Och får man ens säga damfotboll? Jag konstaterar att publik service (radiosporten och svt-sport) numera inte använder ordet utan säger att ”Sverige deltar i fotbolls-EM” när de menar damlandslaget medan Janne Anderssons landslag kallas för ”det svenska herrlandslaget”.
Det är där vi landat när hen-generationen tagit över makten i våra viktigaste medier. (Kan vara värt att tänka på när det gäller betydligt viktigare frågor än fotboll, det mesta presenteras med en tydlig vinkel från… Nej, så exakt ska jag inte vara, det får ni själva räkna ut! )

 
Det finns 31 kommentarer att läsa.

 
1-0 men ÖFK gjorde inte jobbet
28 Juli 2017 klockan 00:14 av Agne Svärd
 

Domaren från Ukraina blåste i sin pipa, matchen var över och drygt 6.000 reste sig upp och jublade. ÖFK hade slagit Fola Esch från staden Esch-sur-Alzette i sydvästra Luxemburg med 1–0 och tagit ytterligare ett litet kliv mot de stora matcherna i Europa league.
Själv slog jag ihop reporterblocket, suckade tungt för mig själv och tänkte; vilken jävla skitmatch!

Resultatet 1–0 är okej, vinst på hemmaplan och en hållen nolla. Det brukar räcka en bit i de här sammanhangen, i varje fall har ÖFK skaffat sig ett bra läge inför fortsättningen i Luxemburg nästa torsdag.
Men prestationen?
Usel! Den var så dålig att klockorna stannade.

Jag vet. Vi pratar om Europaspel, ÖFK har precis tagit sina första stapplande steg i den ligan och man har kanske inte har rätt att ställa för stora krav tycker några. Men nu pratar vi om professionella fotbollsspelare, jag vet vad dom kan och dom har visat det så många gånger. Det är också en klubb som säger att man ska spela i Champions league (ytterligare en nivå uppåt).
Då får det inte se ut på det här viset.
Slarvigt, slarvigt och åter slarvigt –från start till mål. Och, det måste poängteras, det var inte Arsenal eller Roma som var ÖFK:s motståndare utan Fola Esch från fotbollens absoluta bakgård.

Graham Potter brukar, nästan alltid oavsett resultat, säga att han är ”proud of the guys”. Den här gången sa han att resultatet var bra och det var bra att hålla nollan. Men att mycket jobb återstår att göra.
Det jobbet hade varit betydligt enklare om ÖFK-spelarna ansträngt sig mer när man nu hade chansen på hemmaplan.

En sekvens i matchen:
I minut 32 spelar sig ÖFK till en chans ute till höger som avslutas med att Ronald Mukiibi trycker in en boll framför motståndarburen som leder till en hörna. Bakom mig hör jag en upphetsad reporterröst som vrålar ”herregud, vilka chanser ÖFK skapar!”.
Jag skriver i mitt block: Vilken match är det han refererar?
Där och då hade ÖFK inte haft ett enda etablerat anfall på 25 minuter, inte sedan Curtis Edwards brände en skottchans i den sjunde minuten.
25 minuter. Mot ett lag från Luxemburg. På hemmaplan. Inte ett anfall.
Nej, mig lurar ni inte. Jag har varit med lite för länge, sett för mycket och det här var inte bra. Långt ifrån!

Den känslan förstärktes för övrigt efter matchen. Hosam Aiesh försökte visserligen när han sa att ”han var nöjd men inte jättenöjd” (den killen har alltid en optimistisk syn på saker och ting, ja, har tror till och med att han kan springa rakt igenom sina motståndare…) men det var bara tomma blickar bland de flesta spelare och ledare som passerade genom pressrummet.

Det här var en match där så många hemmaspelare gjorde mig besviken. Lagkaptenen Brwa Nouri, som bar laget genom bragdmatcherna mot Galatasaray, vaknade inte på 90 minuter, normalt så stabile Sotirios Papagiannopoulos blev utmanövrerad av Samir Hadji alldeles för många gånger för att det skulle kännas tryggt, Ronald Mukiibi hade ett passningsspel som inte ens hans mamma kunde gilla, Alhaji Gero gjorde ingen glad och fick vila i andra halvlek, Curtis Edwards sköt snett i sjunde minuten och tappade orienteringen, Dennis Widgren var åter där han blandade högt och lågt, Ken Sema kör numera med handbromsen i och är långt ifrån den blixtrande vårformen, Jamie Hopcutt kom inte till ett vettigt avslut när han fick chansen i andra halvlek, Hosam Aiesh kan få ett litet plus för sin energi men minuset blir större då jaget är större än laget.
Ja, ni ser att det var mycket som var svagt den här gången, åtminstone i mina ögon. Så många tekniska fel som hemmalaget bjöd på den här kvällen är det, tack och lov, sällan man får se.

I min bok får bara Aly Keita, Tom Pettersson och inhopparna Sam Mensiro & Johan Bertilsson små plus i kanten, de gjorde klart godkända insatser.
Foaud Bachirou får däremot ett stort plus! Bäst på plan och matchvinnare dessutom då han (i samarbete med Hosam Aiesh) snodde bollen av Veldin Muharemovic och pangade den förbi Folamålvakten Thomas Hym i det ”långa” hörnet. Bachirou lossar sällan sin bössa. Nu gjorde han det och det ska vi var väldigt glada över.
Plus att han i sedvanlig stil jobbade furiöst och stal hur många bollar som helst av sina förvånade motståndare, inte bara vid målet. Det är lätt att förstå varför Bachirou är en given favorit hos hemmaklacken.

Redan på söndag eftermiddag är det ny match (Halmstad i Allsvenskan) och nu måste Potter och övriga i ÖFK-staben hitta något som snabbt fyller spelarna med energi. Resultaten, som ju är mer än godkända (jag säger absolut inget annat) räcker uppenbarligen inte riktigt.
Galatasaray-matcherna, som gav klubben både sportslig framgång och massor av värdefull erfarenhet på alla plan, kostade kraft.
Vi såg det mot Djurgården i söndags och vi såg det definitivt i kväll. Trots segern!

 
Det finns 20 kommentarer att läsa.

 
ÖFK kraschlandade på Tele 2
23 Juli 2017 klockan 22:13 av Agne Svärd
 


Dubbla möten mot Galatasaray och Djurgården på elva dagar. Det blev en match för mycket! På annat sätt kan man knappast förklara att ÖFK kraschlandade på Tele 2 arena efter succén i Europaspelet.
0–3 är stygga siffror i de flesta sammanhang. Men här finns i alla fall en rimlig förklaring; det fanns inte tillräckligt med energi i varken ben eller huvud för att rubba ett Djurgården som den här söndagseftermiddagen var några klasser bättre än för en vecka sedan på Jämtkraft arena.

På den här nivån fordras att man är på topp, i match efter match, för att kunna nå framgångar. 90 procent räcker inte.
Söndagens ÖFK-upplaga var inte ens där, inte på långa vägar.
Energitappet var märkbart i alla detaljer; markeringen, närkamperna, passningarna (inte minst många bortslagna så kallade enkla), löpningarna, dribblingarna… Det var egentligen ingenting som var sig likt.
Trots det var ÖFK med i matchen till strax före pausvilan. Men en frispark från Kim Källströms mäktiga vänsterfot och Jonas Olssons fina löpning och nickskarv, 0–1, och redan där och då kom känslan att det här skulle ÖFK inte kunna vända.
Det fanns ingen kräm att slå håll på hemmaförsvaret. Tre byten i andra halvlek förändrade bilden något men inte tillräckligt mycket och i slutet small det ytterligare två gånger bakom Aly Keita.

Graham Potter skiftade inte så mycket från torsdagens Galatasarayuppställning. Men tunga ÖFK-kort fick vila. Och utan Sotirios Papagiannopoulos, Saman Ghoddos och Ken Sema blir ÖFK ett sämre lag, kanske inte alltid, men garanterat oftast. Som i dag.
Det anfallsspel som ÖFK visade upp den här gången räcker inte för att hota ett allsvenskt topplag på bortaplan, inte en chans. Det var helt enkelt riktigt torftigt.

Men det är i den här världen som ÖFK måste lära sig att leva och det ganska snabbt. Det är tuffa veckor som väntar, match torsdag-söndag så långt vi kollar almanackan och förhoppningsvis ännu längre. Redan på torsdag kommer Fola Esch (från Luxenburg) på besök och till dess måste ÖFK vara tillbaka på högsta nivå, hemmaplan är ju så otroligt avgörande i de här cupturneringarna.

Nu tror jag att ÖFK klarar av att ladda om, det har man gjort förut. Man får några viktiga dagar på hemmaplan att slicka såren efter en sällsynt tuff period, motståndet ser inte ut att vara det blodigaste (utan att jag har någon riktig koll, hade aldrig hört talas om klubben innan lottningen) och sedan har man på söndag ytterligare en hemmamatch (Halmstad i Allsvenskan).
Och hemma är ÖFK starka, i alla väder!

Några noteringar;
# Djurgårdsfansen uppträdde, som väntat, genomuselt mot ÖFK-kaptenen Brwa Nouri. Det är så trist, så trist. Men jag blir faktiskt lika upprörd över Galatasarayspelaren (nr 7) Yasin Öztekin som före matchen i Istanbul vägrade hälsa på Nouri. När inte spelare (och för all del även ledare) kan uppträda med hyfs mot varandra, hur ska vi då kunna kräva att berusade och påtända supportrar ska göra det? Idrotten har sidor som jag skäms över, jag har berört det många gånger genom min år som skribent.

# Ludwig Fritzson fick chansen från start. Han tog den inte!

# Jamie Hopcutt må vara en riktig målspruta. Men i eget försvarsområde gör han sällan någon nytta. Hopcutt var den som förlorade duellerna mot Jonas Olsson när denne nickade in två bollar. Det är väl inget konstigt i sig, det skiljer ju en del i längd mellan de två. Men hur kan ÖFK hamna så snett i sitt försvar? Okej att man väljer zon, men den måste väl kombineras med någon form av markeringssspel. Annars kan det blir hur galet som helst. Som i dag…

# Sam Mensiro har haft en period med starka insatser. I dag blev det pannkaka av det mesta. I första halvlek fick han husera fritt på sin högerkant men hade en nattsvart dag

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Gigantiskt stort och ännu mer överraskande
21 Juli 2017 klockan 00:19 av Agne Svärd
 

Medge att det kändes otroooooooooooligt bra när ÖFK:s lagkapten Brwa Nouri sprang fram till straffpunkten, klippte till med höger insida och placerade bollen lite till vänster medan Galatasarays målvakt Fernando Muslera kastade sig åt andra hållet.
Medge det, vilken magiskt härlig känsla som förenade de jämtar som stöttade laget på plats, de 10.000 (fantastiskt) som letat sig till storbildsfesten i solskenet på skidstadion och vi andra som trängdes i tv-sofforna.
Och för alla inblandade i Östersunds Fotbollklubb. Givetvis!
1–0 i matchminut 60 och miraklet i Istanbul var på väg att fullbordas. Att det turkiska storlaget skulle kunna göra de fyra mål som då behövdes för att vända det här dubbelmötet till sin fördel, på en halvtimma, fanns inte på världskartan. I varje fall inte på min.

Det gick naturligtvis inte. Visserligen lyckades det turkiska storlaget trycka in en kvitteringsboll men mer blev det inte. Efter 1–1 och sammanlagt 3–1 fortsätter nu ÖFK resan ut i Europa.
Det är klart att det är stort. Ja, det är så stort att det är svårt att klä i ord. Men det kanske räcker med att säga att det är jämtländsk idrottshistoria, av episkt format!
Och det är ännu mer överraskande. Det är väl där man landar om man försöker hålla huvudet kallt och var någorlunda klarsynt. Tanken har faktiskt varit helt omöjlig att tänka (ungefär som att någon skulle kunna åka till månen eller att vi skulle ha vår tillvaro samlade i en mobiltelefon…) och då behöver jag inte backa bandet speciellt långt bakåt i tiden.
Det är, som bekant, i nutid som ÖFK har stångat pannan blodig med storheter som Anundsjö, Robertsfors och tappat derbypoäng mot, just det, IFK Östersund.

Kvällens möte på Türk Telekom arena blev bara en fortsättning på förra torsdagskvällens på Jämtkraft arena; 21 av 22 spelare hade hälsat på varandra tidigare (Galatasaray hade bytt Rodrigues mot Belhanda), matchbilden var ungefär som den i andra halvlek med stort bollinnehav för turkarna men deras tempo var fortfarande alltför långsamt. Och det var egentligen bara i första halvlekens slutskede som ÖFK:s 2–0-ledning kändes skakig men närmare än en boll i stolpens utsida kom inte Galatasaray.
Turkarna var, precis som jag anande efter det första mötet, inte tillräckligt bra att spränga det jämtländska försvarsblocket där Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson stod pall för i stort sett allt, både på marken och i luften. Och det som rann igenom tog Aly Keita hand om med säkra händer men något darrigare fötter.

Och så kom då den här underbara kontringen efter en timmes spel, från ingenstans, där Galatasarays mittback Ahmet Calik inte kunde bestämma sig hur han skulle attackera luftpastejen som ÖFK-försvaret hade skickat i väg och blev grundligt snuvad av Saman Ghoddos. ÖFK:s forwardsstjärna stormade sedan in i straffområdet, fälldes av Muslera och resten är, som sagt, idrottshistoria.

ÖFK:s trollkarl Harry, förlåt, Graham Potter krånglade inte till det när han formerade sina trupper på bortamark. Det som fungerade hemma på Jämtkraft arena skulle väl kunna funka även i Istanbul och Potter hade givetvis rätt. Fembackslinjen med Mensiro, Mukiibi, ”Sotte”, Tom P och Dennis Widgren var lika tät som förra gången även om den hamnade onödigt långt in i straffområdet vid ett antal tillfällen. Framför kämpade lagkaptenen Brwa Nouri och hans parhäst Fouad Bachirou oförtrutet. Oj, så dom sprang. Och dom hade fart i benen i matchens samtliga 94 minuter. Imponerande!
Lagkapten Nouri har i matcherna mot Galatasaray gjort sitt hittills största intryck i ÖFK-tröjan. Det är stort att visa vägen när det gäller som allra mest!

Framåt orkade inte ÖFK åstadkomma speciellt mycket den här gången, det ska villigt erkännas. Nu gällde det att försvara det som skapats en vecka tidigare i Östersund och till det bidrog Gero, Ghoddos och Sema med stor offervilja!

ÖFK:s Europaresa rullar nu vidare. Redan på torsdag i nästa vecka är det ny match, i den tredje kvalomgången väntar Fola Esch från Luxemburg och en vecka senare (3 augusti) är det retur på bortaplan. Ni ser, det blandas högt och lågt i den här turneringen…
Däremellan har ÖFK jobb att göra i Allsvenskan, Djurgården borta på söndag och Halmstad hemma söndagen därpå. Det här betyder att det inte ställs oerhört tuffa krav endast på spelare och ledare, hela föreningen måste upp på en nivå där man inte varit i närheten av tidigare.
Och vill det säg väl fortsätter det så här hela hösten!

Till sist; ett grattis till den eller de inom Östersunds kommun som såg potentialen i ÖFK:s Europaspel. 10.000 sägs ha varit på skidstadion i kväll för att kolla fotboll på storbildsskärm. Arrangemanget fick stor genomslagskraft och det var magnifika bilder som kablades ut över landet i våra tyngsta nyhetssändningar. Snyggt jobbat!

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Flera möjligheter för Potter i Istanbul
20 Juli 2017 klockan 10:18 av Agne Svärd
 


Graham Potter spelade tufft inför matchen mot Djurgården (2–1) när han bytte ut i stort sett hela startelvan från segermatchen mot Galatasaray. Och tog hem hela potten!
# Tre poäng, i första hand. Därmed behåller man kontakten med den allsvenska täten.
# Fräscha spelare till torsdagens möte i Istanbul.
# Och han gav inte Igor Tudor ytterligare en chans att spana in sina motståndare.

Läget inför ”andra halvlek” kan givetvis inte bli bättre för ÖFK, 2–0 i torsdags ger fantastiska förutsättningar. Och Potter erbjuds olika möjligheter att matcha sitt lag.
Alternativ 1 är givetvis att han fortsätter som han spelade i första mötet, alltså en fembackslinje med två centrala mittfältare framför och tre offensiva kort. Den här uppställningen överraskade Galatasarays tränare Igor Tudor, som inte hittade någon metod att spränga försvarsblocket.
Men Potter är en lurig fan och kan välja en mera offensiv taktik och därmed finta Tudor även denna gång, han saknar ju verkligen inte alternativ i sitt manskap… Ett tidigt ÖFK-mål på Türk Telekom arena skulle nämligen tvinga turkarna att göra minst fyra mål.
Sug på den karamellen, kära vänner!

Nu tror jag att Potter väljer det första alternativet som bevisligen fungerade i 90 minuter på Jämtkraft arena. Låt vara att omständigheterna kring matchen med underlag, vind, kyla, regn och allt vad det nu var spelade ÖFK i händerna, men; Galatasaray åstadkom inte ett skvatt den här kvällen!
Det är samma motståndare på torsdag och inte blir formen så mycket bättre på en vecka! Dock är underlaget ett annat (men ÖFK spelar ju många matcher på naturgräs och tränade en hel del på naturgräs i Krokom under uppehållet), värmen är ju ingen nyhet (även om den är sällsynt…) och stök på läktaren är det även i Allsvenskan (Malmö borta för att ta ett exempel).
Kort sammanfattat Jag tror att ÖFK har lättare att klara av svårigheterna i Istanbul än vad Galatasaray hade i Östersund.

Jag tror heller inte att Igor Tudor göra så stora förändringar i sin startelva. Uppställningen på Jämtkraft arena var ju en blandning av spelare med lång erfarenhet i klubben och några prestigefyllda värvningar. Dom misslyckades i Östersund men får säkerligen en ny chans., jag kan inte tänka mig annat.
Deras sätt att spela kommer heller inte att förändras. Lagkapten Selcuk Inan (nr 8) vill säkert ha en fot i varje anfall även den här gången. Och är inte han spelförare tar Tolga Cigerci (nr 6) över. Problemet; båda såg ut att ha svårt med tempot. Det var de för övrigt inte ensamma om. Trögast av alla var mittbacken Maicon. Kolla in klippet när han blir lurad och frånsprungen av Jamie Hopcutt vid 2–0-målet. Det är närmast pinsamt av en spelare med dom meriterna! Hur trött var inte han i det läget?

Galatasaray hade bästa farten till vänster i Lionel Carole (nr 23) och Kap Verdes landslagsman Garry Rodrigues (nr 24). Men där fanns också blottorna bakåt. Båda ÖFK-målen kom från den kanten och det var verkligen ingen slump. Där fanns också mycket mer för ÖFK att hämta och det förmodar jag att Graham Potter noterade.

Några noteringar;
# Det blir IFK Östersunds målvakt Andrew Mills som ersätter fotskadade Andreas Andersson. MIlls har tränat med ÖFK en hel del, känner ÖFK-miljön och ÖFK känner Mills. Ett naturligt val!

# Att kalla ÖFK:s uppställning i segermatchen mot Djurgården för ett ”B-lag” upprörde känslorna på en del håll, det var väntat. Att nämna saker vid dess rätta namn är inte gångbart i det här landet där allt ska vara så utslätat och ingen får vara bättre än någon annan. Men det här är elitidrott, allting mäts och jämförs, och det är därför ÖFK spelar i Istanbul på torsdag kväll. Över en hel säsong är alla 23 i truppen viktiga, javisst. Men några är dock viktigare än andra!

# Att ha i åtanke inför festkvällen i Istanbul; det kan vara tufft ute i Europa. Det fick Malmö FF erfara på tisdagskvällen när man åkte ur Champions league-kvalet efter 3–1-förlust mot FK Vardar i Makedonien. Hur många hade koll på Vardar före den här matchen? Hands up…
# Tränaren Jörgen Lennartsson förlorade maktkampen i IFK Göteborg. Sparken i kväll. Det var naturligtvis den lättaste lösningen för Blåvitt. Förmodligen inte den bästa!
 
Det finns 15 kommentarer att läsa.

 
Jämtländsk damfotbollshistoria, del 1 (1971- 2001)
18 Juli 2017 klockan 23:24 av Per Lagerbäck
 

Jämtländsk damfotbollshistoria, del 1 (1971- 2001)

I en kommentar runt ÖDFF:s problem uppmanades jag att skriva en artikel om läget för Jämtländsk damfotboll i ett historiskt perspektiv, bl a utifrån att flera personer känner sig övertygade om att det står sämre till än nånsin. Lyckligtvis är det inte så illa, i alla fall vad gäller placering i Sverige, men att det finns problem är ju uppenbart. Kvantiteten däremot kan vara på en av de lägsta nivåerna sedan tidigt 70-tal.

Jag har faktiskt filat på en minst tredelad artikel om just detta sedan i vintras, men av flera skäl tvekat att lägga ut den. Mest beroende på att en del i huvudsak är en beskrivning av ÖDFF:s historia. Men nu tänker jag i alla fall, efter en stunds tystnad och begrundande, faktiskt skriva dessa rader om den jämtländska fotbollshistorien, och då gällande just damfotbollen.

I del 1 tänkte jag behandla tiden från 70-talet, decenniet ut, och något år till. Jag nämner inte så många namn på spelare eller ledare, utan väljer denna gång att mest ge en bild av vår plats i ett nationellt perspektiv.

Jämtland var ju faktiskt, om inte pionjärer, så ändå väldigt tidiga i svensk och därmed också internationell fotbollshistoria. Åtminstone redan 1971 korades en DM-segrare, och det var Ope som slog Bräcke, enligt de uppgifter jag fått fram. Möjligen hade DM spelats något år tidigare, men jag tror inte det. 1972 spelade sju lag i den jämtländska serien, och redan 1973 fanns 11 lag uppdelade i två nivåer, och där Skärvången vann den lägre serien. I år finns 12 jämtländska seniorlag i seriespel.

Ope lade beslag på förstaplatserna fram till 1976, då det för första gången skapades interregionala serier, där det jämtländska inslaget var Hackås, Ope, Kälarne och Backe. Hackås vann då faktiskt serien före Ope och lag från Medelpad och Ångermanland. Men då Ope vunnit DM var de med och spelade om SM, som anordnades för fjärde gången som en utslagstävling mellan DM-segrarna. Ope chockade då hela den svenska eliten genom att gå ända till final, och där också nå sensationella 1-1 i bortamatchen mot Jitex. Tyvärr förlorade man ganska klart i returen hemma på Torvallen. Förbundskaptenen Hasse Karlsson sa bl a: "Det finns ju fullt av landslagskandidater i Ope. Jag hade ingen aning om att flickorna från Norrland kunde spela så fin fotboll". Lite anmärkningsvärt med den dåliga kunskapen, då Ulla Nilsson från Ope gjorde landskampsdebut redan 1973, ett par år innan Pia Sundhage gjorde sin första landskamp. Bl a Opes framfart bidrog till att ett nationellt seriesystem planerades att göra sin entré 1978.

Men faktum är alltså att Hackås klev in och placerade sig före Ope såväl 76 som 77 och 79. De chockade också både nationellt och internationellt genom att ta hem ett par segrar i Gothia Cup, vilket de väl fortfarande är ensamma om vad gäller jämtländska fotbollslag. Rätta mig om jag har fel. Denna konkurrens spetsade jämtländsk damfotboll ännu mer, och när det för första gången skapades ett riksomfattande seriesystem (där dock norrlandslagen av ekonomiska skäl delades upp i först tre serier, och kort senare i två) så fanns fem Jämtlandslag med bland de 24 norrländska div 1-lagen. Det var Ope, Hackås, Häggenås, IFK Östersund och Kälarne. Förresten så var Tord Grip förbundskapten ett par år vid denna tid.

Först 1982 skapades ett helt enhetligt seriesystem i Sverige, men med fyra div 1-grupper, som dock redan året därpå skulle krympas till två. Hackås var kvalificerade till högsta serien 1982, men valde att avstå. Ope spelade där, men föll på målsnöret i kvalet mot AIK, och var därmed inte kvalificerade till högsta serien 1983. Från 1982 går det alltså att på ett rimligt sätt jämföra placeringarna över åren, ända fram till idag, för de bästa jämtländska lagen som spelare på nationell nivå.

Ope och Strömsund var de två jämtländska lag som spelade i div 2 detta år. Ope vann både serien och kvalet till högsta serien. Strömsund klarade sig kvar och Hackås vann Jämtlandstrean och var tillbaka på nationell nivå igen 1984. Det året blev ett rekordår för jämtländsk damfotboll. Hela 29 lag spelade seniorfotboll. Ett rekord som står sig ännu idag. Ope hängde kvar i div 1, men inte Hackås i div 2 (Strömsund drog sig ur), och under dessa serier fanns en div 3 och tre st div 4-serier i JHFF. Frösö IF vann div 3, medan Stugun, Kälarne och Ytterhogdal vann var sin div 4-serie. Exempel på lag som inte gjort så mkt väsen av sig senare var t ex Hoting, Skarvarna, Hede, Älvros och Norra Lit. Klövsjö hade t o m ett B-lag. Ni är hjärtligt välkomna tillbaka allihop!

Eftersom Ope med minsta marginal åkte ur högsta serien 1985 så möttes året därpå tre lag i div 2 som kom att sätta prägel på jämtländsk damfotboll under många år, Ope, Frösön och Myssjö/Oviken. Alla tre hamnade på övre halvan, och chockerande nog för Ope kom Frösön på platsen före, med en poäng mer. Tyvärr var platsen den andra, så inget avancemang detta år. 1987 blev det sista året i Sverige utan en Damallsvenska. Inget jämtländskt lag lyckades vinna div 2 heller det året, men alla fyra (Hackås var åter med i hetluften) klarade sig kvar i konkurrens med lag ända ner från Västmanland och Dalarna.

1988 fanns det bara två div 1-serier direkt under Allsvenskan och tyvärr var inget lag kvalificerat ens till den nivån, efter att Jämtlandslag under många år tillhört åtminstone nivån alldeles under de allra bästa. Men den interna konkurrensen inom JH ändrade på detta, och Ope som för två år sedan hade Frösön före sig hade kraftsamlat ordentligt och vann sin div 2-serie, Norra Norrland, överlägset. Frösön kom på en god fjärdeplats, medan IFK Östersund tyvärr föll ur, vilket oxå Myssjö/Oviken och Hackås gjorde i Södra Norrland. IFK hade behövt en enda poäng till för att hänga kvar. Lite bittert, då div 3-segrarna Bräcke förlorade i div 2-kvalet mot Själevad. Ope klarade sig säkert kvar i div 1 året därpå och Frösön var topplag i div 2.

Ope var sedan ett topplag i div 1 i flera år fram till att man år 1993 bara är någon enda poäng från att ta steget upp i Allsvenskan. Under dessa år blir även Frösön allt bättre, och vinner just 1993 div 2, och tar sig upp i näst högsta serien. Myssjö/Oviken och Järpen smakar dessa år på spel i div 2 med föga framgång. 1994 startar den envetna tvekampen mellan Ope och Frösön, som dock ger oss minst ett lag i näst högsta serien fram till år 2001, då Ope åker ur div 1 och Frösön året innan ramlat ur div 2.

Under denna tid vandrade många jämtländska spelare vidare till Allsvenskan, och jag har inte namnen på alla, men här är några: Åsa Johansson, Katarina Karlsson, Anneli Andersén, Tina Fröberg, Lena Persson, Paula Lundkvist, Helena Svärd, Nadja Gyllander. Hjälp mig gärna med fler. Emilia Reimer och Maja Åström tog klivet lite senare. Jämtland skapade alltså en positiv grogrund för utveckling av damspelare till elitnivå under 80- och 90-tal.

Men den enorma besvikelsen hos de ledare och spelare som varit vana att kämpa väldigt nära den yppersta eliten i Sverige skapade hos en liten grupp personer en grogrund för idéer om ett s k elitlag. Till 2002 var föreningen Ope/Frösön skapad. Ur en upplevd krissituation, trots att ungdomsfotbollen befann sig på en riktigt bra nationell nivå. Men blev det bättre? Det tar vi i nästa artikel.

Placeringar i Sverige för bästa, andra och tredje Jämtlandslag under denna tid:
(uträkning strikt på placeringar)

1982: 21, 121, 158 (de två första hopslagna 142)
1983: 25, 63, 105 (88)
1984: 17, 81, 103 (98)
1985: 17, 49, 104 (66)
1986: 29, 37, 53 (66)
1987: 37, 43, 67 (80)
1988: 37, 55, 91 (92)
1989: 29, 55, 109 (84)
1990: 23, 109, 133 (132)
1991: 25, 49, 133 (74)
1992: 23, 49, 157 (72)
1993: 19, 37, 145 (56)
1994: 29, 35, 157 (64)
1995: 28, 52, 79 (80)
1996: 34, 43, 106 (77)
1997: 31, 40, 124 (71)
1998: 34, 43, 132 (77)
1999: 34, 61, 132 (95)
2000: 43, 106, 131 (149)
2001: 31, 133, 159 (164)

2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
2013
2014
2015
2016
2017

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Det ska inte gå, avdelning 2.0
16 Juli 2017 klockan 23:10 av Agne Svärd
 


Det ska inte gå, avdelning 2.0

ÖFK besegrade i torsdags storklubben Galatasaray (2–0) och det var rätt många som hävdade att det skulle inte ha gått.
I går kväll vann ÖFK över Djurgården med 2–1. Och här tror jag att alla är överens; det ska inte gå det heller. Med B-laget!

Graham Potter brottades länge med sina tankar innan han bestämde sig vilka elva som skulle få förtroendet från start. I normala fall, det vill säga alltid, meddelar Potter sin uppställning vid frukostmötet på matchdagen. Den här gången fick spelarna vänta till dagens andra träff, lunchen tre timmar före avspark.
Startelvan var mycket överraskande: Andreas Andersson – Tim Björkström, Sam Mensiro. Dennis Widgren – Hosam Aiesh, Douglas Bergqvist, Curtis Edwards, Gabriel Somi – Jamie Hopcutt, Bobo Sollander-Jansson, Johan Bertilsson (även om ÖFK, som vanligt, gjorde allt för att förvirra allmogen med att stuva om namnen i den taktiska uppställningen).
Bara två från torsdagskvällens Galatasaray-lag (Mensiro och Widgren), nio spelare hämtades från avbytarbänken!

Jag har verkligen inget stöd av några fakta när jag påstår att detta aldrig tidigare hänt på den här nivån. (Det är ju inte Real Madrid eller Chelsea vi pratar om…) Men det är en helt sensationell laguttagning och vi var många som undrade: Hur tänkte Petter där, har han gett upp Allsvenskan och går all-in för torsdagens returmöte i Istanbul?
Så går ”B-laget” ut och (stundtals) spelar skjortan av seriens prestigelag (vilka värvningar men dom har absolut haft sina bäst-före-datum...). Och vinner med 2–1.
Herrejävlar!
Det är en seger med bragdstämpel, ett av klubbens starkaste resultat någonsin sett till en enskild match och ÖFK sänder ytterligare en kraftfull signal, till sina alla tidigare: Räkna med oss, samma hur vi ser ut!

Jag har skrivit om det många gånger tidigare, inte minst inför den allsvenska premiären i våras, att ÖFK står väldigt väl rustade på spelarsidan. Visserligen fick insatsen i en träningsmatch mot Sundsvall för några veckor sedan mig att börja tvivla men när det blev allvar fanns kvaliteten där, från målvakt till sista forward. Och på bänken satt delar av gänget som sopade till Galatasaray; Keita, Pettersson, ”Sotte”, Gero, Nouri… Sema, Ghoddos och Mukiibi var inte ens ombytta medan Bachirou var avstängd.

Det här gav elva nya hjältar! Mina toppar den här gången:
# Mittlåset Sam Mensiro & Dennis Widgren.
Mensiro låg rätt hela tiden och stängde av alla ytor, dessutom distinkt i sina ingrepp. Och målskytt! Dennis gjorde här sin absolut bästa insats för säsongen. Stod rätt hela tiden, hade ett stort lugn i sitt agerande och såg ut att trivas tillsammans med Mensiro. Bara otur när han styrde Kevin Walkers kvitteringsboll mellan benen på Andreas Andersson.
# Mittfältsparet Douglas Bergqvist & Curtis Edwards.
Douglas fick äntligen chansen att glänsa efter en första halva av säsongen med nästan bara jävelskap (skador och svaga insatser i backlinjen). Spelade lugnt och vårdat (men fortfarande med power när så behövdes) och blev dessutom matchvinnare när han pressade in 2–1-målet på Gabriel Somis frisparksinlägg. Curtis Edwards var besviken över petningen mot Galatasaray (offrades för taktiken), nu dominerade han på mitten med stort jobb, smarta passningar och tekniska finesser. Och han fick glänsa inför sin pappa, på besök från Middlesbrough (Curtis spelade ju i farsans korplag för bara ett par år sedan, mäktig resa!).

Några noteringar;
# ÖFK gjorde båda sina mål på fasta situationer, hörna respektive frispark från höger. Båda slagna med inåtskruv från Gabriel Somis känsliga vänsterfot. Jag fortsätter att tjata; inåtvridna bollar mot första stolpen är oerhört svåra att försvara sig emot (se Mensiros 1–0 på nick). Så ska det se ut. Alltid!

# Målvakten Andreas Andersson fick ge upp efter en dryg halvtimme med en stukad vänsterfot. Oklart om han repar sig till torsdagens möte i Istanbul. Men här måste väl ÖFK snabbt smida en reservplan. Det kan bli ett spännande äventyr för någon som aldrig kunnat drömma om att få byta om på Türk Telekom arena…

# Mäktig syn vid slantsinglingen före avspark, kaptenerna Bobo Sollander-Janssson och Kim Källström. Skilda världar, verkligen!

# Djurgårdens stjärnmålvakt Andreas Isaksson var rasande när domaren Andreas Ekberg blåste av matchen, en frustrerad Isaksson tyckte att Ekberg lagt på alldeles för lite tid (tre minuter). Djurgårdsmålvakten rusade från egen bur fram till mittlinjen, gapade och gestikulerade. Ekberg halade upp det gula kortet men Isaksson gav sig inte utan fortsatte att skälla. Utan att Ekberg reagerade. Det är tydligt att här gäller inte lika inför regelboken, stjärnor behandlas annorlunda och det vet vi sedan gammalt. Isaksson skulle haft ett rött kort för sitt uppträdande.

Till sist; jag hade gärna varit en fluga på väggen i IFK Göteborgs omklädningsrum när de i halvtid låg under med 0–4 mot Örebro på Behrn arena (ÖSK spelade ÖFK-fotboll första 45). Det stormar kring Blåvitt, intressanta veckor följer.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Ingenting är tydligen omöjligt
14 Juli 2017 klockan 11:50 av Hasse Thor
 

Man tror gång på gång att bättre än så här blir det inte. Men vad händer? 2-0 hemma mot Galatasaray SK, ett av dom lag man som fotbollsnörd sett genom åren först i den statliga televisionens enda och sedermera två kanaler. Vidare i olika marknadsmässiga utbud och senast ofta “streamat” genom en finurlig apparat kallad chromecast. Nu stod detta turkiska lag på andra sidan mittlinjen på Jämtkraft Arena i ett kval till Europas näst finaste turnering.

Det skall sägas på en gång, jag gav inte ÖFK på förhand speciellt stora möjligheter därtill borde den kollektiva skickligheten hos gästerna fälla utslag. Men som sagt, om ÖFK vet man aldrig nånting med säkerhet. Att laget skulle tordas spela sitt eget spel med bollen inom i laget med smarta och vågade passningar vilket ställde dom högt värderade stjärnorna.

Den inledande halvtimmen var med tanke på motståndet kanske dom bästa minuterna i klubbens historia. Rörelse, tempo i passningsspelet och ett jäkla go över hela banan. En ny dimension den här gången var betydligt fler bollar i djupet i stället för det ibland lite överdrivna spelet i sidled. Funderade ett tag om det hade med den breddade planen att göra? Större ytor och därmed andra möjligheter.

Galatasaray svarade upp betydligt bättre i andra och det kraftfulla mittfältet tog för sig allt mer utan att för den skull dominera och när Samman Ghoddos satte 1-0 i ett mönsteranfall tillsammans med Fouad Bachirou var det ju på intet sätt oförtjänt. Ett rejät tryck på “Arenan” blev om möjlig ännu bättre och fantastiskt hur publikengagemanget utvecklats under senaste året. Nu vågar alla klämma i för den berömda kungen och det berömda fosterlandet.

Trots stundtals massiv press från turkarna höll dom rödsvarta ihop det och när Jamie Hopcut drog ner ridån på övertid på ett sätt som bara han kan visste jublet inga gränser. Ren eufori också efteråt under lagets ärevarv. Jag säger bara, trots att jag är involverad i musikbranschen, Storsjöyra, presidenttal och hela rasket, släng er i väggen….

Det är naturligtvis en hel trupp som ligger bakom en sån här viktoria men Fouad Bachirou och Brwa Nouri, mittfältsgeneralerna stressade aldrig upp sig, höll i bollen, passade vid dom rätta tillfällena och skapade dynamik. Bakåt tycker jag Dennis Widgren visade varför Graham Potter ger honom så stort förtroende match efter match. Den känsliga vänsterfoten, blicken för öppningar, det lätta steget.

Det händer en del framöver, Djurgårens IF hemma på söndag, och retur i Istanbul på torsdag. Huruvida Daniel Kindberg är intresserad av att putsa det kommande övergångsfönstret lär väl bero på timpenningen. Kanske åker en och annan trasa fram. Dom två som i så fall kan titta ut mot en betydligt mer lukrativ tillvaro är väl som tidigare Ken Sema och Samman Ghoddos även om den senare tycker jag har gjort bättre matcher än denna.

En bubblare är Dennis Wdgren, kom ihåg var ni läste det först. Avslutningsvis, trots en lång “journalist” karriär har jag aldrig bevistat en presskonferens av större dignitet och det mesta som framkom går väl att läsa och höra via mer etablerade personer än skrivaren. Dock fäste jag mej vid en fråga till Samman Ghoddos om man sjöng i omklädningsrummet efteråt:

-Jag ställde mej upp och ville dra i gång men alla sa, fan Samman, det är bara halvtid…

Så sant som det är sagt!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Potter vann slaget vid ritbordet
14 Juli 2017 klockan 01:30 av Agne Svärd
 
Yes!
Yes, yes yes!
Östersunds FK– Galatasaray SK 2–0. Just det, blixten slog ned även på Jämtkraft arena!

Jag skrev det tidigare i veckan och jag skriver det gärna igen: Det går att rubba dom stora fotbollselefanterna bara förutsättningarna är dom rätta. Jag har sett det hända så många gånger tidigare på Lerkendal i Trondheim och nu fick jag se det igen. På hemmaplan i Östersund.
Det är nästan för bra för att vara sant. Men nu är det sant. Och det är magiskt!

Förutsättningarna var verkligen passande i går kväll: Galatasaray var inte preparerade för en tävlingsmatch på den här nivån, det var ÖFK. Underlaget gynnade hemmalaget, den svinkalla kvällen (och blåsten, isande nordvästan) gjorde det inte speciellt trivsamt för turkarna (kanske inte heller för hemmalaget om man ska vara ärlig men vanan har dom i alla fall…). Och så var Galatasaray, precis som många andra är när de möter en mindre klubb på främmande mark, dåligt pålästa.
Jag vågar påstå att Graham Potter lurade sin kollega Igor Tudor å det grövsta när han valde en ganska defensiv uppställning. Potter offrade Curtis Edwards för att ställa upp en fembackslinje i utgångsläget (Mensiro, Mukiibi, Papagiannopoulus, Pettersson och Widgren). Det blocket hade Tudor inte förväntat sig och han kunde inte under 90 minuter hitta någon metod att spräcka det.
Kort sammanfattat: Potter vann slaget vid ritbordet och hans spelare gjorde det ute på planen. Det var dessutom mycket rättmätigt!

Det fanns naturligtvis många hemmahjältar den här kvällen. Min störste var, utan tvekan, lagkaptenen Brwa Nouri. Jag har ibland tyckt att det blir för mycket Nouri i matcherna, att han överarbetar bollhållandet och transporterandet, tröttar ut sig själv och försvinner ur matchbilden sista halvtimmen.
Den här gången var det annorlunda, Nouri dominerade från start till mål, var klok som en pudel och höll huvudet iskallt hela vägen. Det syntes att han njöt av situationen, det formligen lyste form om ÖFK-kaptenen.
Nästan lika bra var mittbanekollegan Fouad Bachirou. Matchbilden, och något trögfotade turkiska motståndare, passade slitvargen som handsken.

Den här ÖFK-segern väcker naturligtvis stor uppmärksamhet i hela fotbollsvärlden, Galatasaray är ju inte vilken dussinklubb som helst. Med 20 ligatitlar, 17 cupsegrar och vinnare av Uefacupen år 2000 har man skaffat sig miljontals följare, inte bara på hemmaplan utan i hela världen. Klart att 0–2 mot en okänd klubb långt upp i kalla Norden ger reaktioner.
Nu tror säkert de flesta att turkarna kan vända det här på hemmaplan.
Men jag är inte lika säker. Ett ÖFK-mål i Istanbul och Galatasaray måste göra minst fyra för att vinna i sammandraget. Det är inte det lättaste, Galatasaray i-mitten-av-juli-form gör inte fyra mål på beställning på ett så bra lag som ÖFK. Det är min bestämda uppfattning.

Dessutom tror jag att det går att krama ur ytterligare några procent ur ÖFK-spelarna (ni ser, kammen växer fort). Många prestationer var lysande, inte minst i det defensiva jobbet. Men framåt finns mer att göra, det fattades lite i exaktheten kring Galatasarays straffområde. Och så fanns en högerkant som ofta var ren (Mensiro hade hur mycket yta som helst) men glömdes bort i den första halvleken.
Men trots det bjöd hemmalaget på två klassmål (båda uppkomna på just högersidan…). De gjorde mig, många jämtar och härjedalingar samt säkert alla fotbollsvänner i hela Sverige överlyckliga. Och det lever vi gott på i minst en vecka!

Några noteringar;
# Naturligtvis skulle det, trots ett massivt säkerhetspådrag, dyka upp ett par stollar som stormade in planen en bit in på den andra halvleken. Om jag fattat saken rätt ska det ha rört sig om en manifestation för en fängslad kurdledare.

# Oavsett om ÖFK tar sig vidare eller inte så har klubben lärt sig ofantligt mycket redan av Europaspelet, för oss som står bredvid är det omöjligt att förstå hur mycket som krävs av klubbar på den här nivån. Och här är ÖFK riktiga nybörjare men man har klarat den första utmaningen med beröm godkänt, inte minst tack vare hjälp från andra klubbar. Malmö FF, IFK Norrköping och Häcken är några av dem som bidraget med värdefull kunskap, enligt ordföranden Daniel Kindberg.

# Egentligen är det väl bara strulet med biljetter som har varit plumpen i protokollet. Det räckte, tyvärr, hela vägen in i mål. Det fanns gott om plats på den ombyggda södra ståplatsläktaren då Galatasarayfansen inte kom i de skaror som förväntades. Där hade många hemmasupportrar, som nu blev utan biljett, kunnat få plats. Publiksiffran, 5.407, var dagens enda lilla besvikelse.

# Det var på dagen tio år sedan Jämtkraft arena invigdes. Jag var på plats och, herregud, av någon anledning medverkade på scenen. Jag brukar ha gott minne för detaljer men här har jag faktiskt ingen aning vad vi pratade om (mer än att jag till min lättnad kunde svara på några frågor om ÖFK…). Men jag är helt säker på att vi inte berörde något framtida Europaspel, inte med ett enda kommatecken!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Här slog blixten ned på samma ställe i tolv år
11 Juli 2017 klockan 20:09 av Agne Svärd
 

Den vanligaste frågan jag möter inför torsdagens supermatch på Jämtkraft arena; Har ÖFK någon chans att vinna mot Galatasaray?
Mitt raka svar: Javisst!

Jag har sett Galatasaray i motsvarande sammanhang tidigare. En sen oktoberkväll för snart 20 år sedan (1998) gästade den turkiska storklubben Lerkendal i Trondheim. Det handlade om gruppspel i Champions league och det gick inget vidare, inte alls. Hemmalaget Rosenborg vann med 3–0!
Galatasaray är bara en i raden av ett 30-tal europeiska storklubbar av varierande dignitet som misslyckats i Trondheim. Läs gärna tröndernas imponerande resultatsvit under en dryg tioårsperiod, från mitten av 1990-talet och fram till 2007, och medge att förhoppningarna stiger, åtminstone en aning: Besiktas 3–0, Blackburn 2–1, Legia Warszawa 4–0, Panathinaikos 3–0, IFK Göteborg 1–0, Juventus 1–1, MTK Budapest 3–1, Olympiakos 5–1, Porto 2–0, Real Madrid 2–0, Club Brügge 2–0, Galatasaray 3–0, Athletic Bilbao 2–1, Feyenoord 2–2, Borussia Dortmund 2–2 (3–0-seger borta!), Boavista 2–0, Bayern München 1–1, Paris SG 3–1, Helsingborg 6–1, Bayern München 1–1, Juventus 1–1, Celtic (med Henke Larsson och Johan Mjällby) 2–0, Inter 2–2, Ajax (med Zlatan) 0–0, Lyon 1–1, Arsenal (med Fredrik Ljungberg) 1–1, Panathinaikos 2–2, Olympiakos 1–1, Valencia 2–0, Benfica 2–1.
Man påstår ju att blixten aldrig slår ned två gånger på samma ställe. Det stämmer inte, på Lerkendal slog den ned flera gånger varje höst – i tolv år!

Jag såg nästan alla de här matcherna på plats (samt ett antal matcher som Rosenborg förlorade men de var inte många) och jag vet att det går att skaka dom stora elefanterna. Rejält dessutom.
Nu kanske vi inte kan jämföra Rosenborg och ÖFK rakt över disk. Trönderna hade under den perioden ett fantastiskt lagbygge, och dit har ÖFK ännu inte nått, deras resa har egentligen bara startat.
Men likheter finns.
Precis som ÖFK i dag gärna vill äga bollen så kontrollerade Rosenborg sina matcher med ett stort bollinnehav men där det gick betydligt snabbare i planens längdriktning än vad det gör för ÖFK. Stundtals bjöds en närmast besinningslös offensiv. Karismatiska och skickliga tränare har också haft stor betydelse för framgångarna, Nils Arne Eggen, Norges i särklass främste fotbollsideolog (och mycket annat,) styrde Rosenborg med järnhand under storhetstiden och Graham Potters betydelse för ÖFK känner vi alla till.

ÖFK:s största fördel på torsdag (precis som det varit för Rosenborg trots att deras matcher spelats lite senare på hösten): Man är mitt i hetaste serieperioden, tävlingstempot finns på plats, medan Galatasaray fortfarande har en hel månad kvar till starten av Süper Lig (11 augusti) med allt vad det innebär.
Men jag ser ytterligare några faktorer som talar ger små ÖFK-plus:
# Underlaget. Galatasarays spelare har garanterat minimal erfarenhet av konstgräs.
# Arenan. ÖFK hälsar välkommen till en lilleputtanläggning i de här sammanhangen, långt ifrån de jättearenor som Galatasaray vanligtvis uppträder på.
# Vädret. Vi ska, enligt prognosen, bjuda på jämtländsk sommar när den är som allra sämst. Torsdagskvällen kommer definitivt inte att påminna om vardagen i Istanbul, inte ens i närheten...
# Underskattning. Turkarna är dåligt pålästa och söndagens tv-sända ÖFK-möte med Jönköpings Södra gjorde dem garanterat inte så mycket klokare. (Det förvånade mig alltid när den ena storheten efter den andra gick bort sig på Lerkendal, ingen visste vad som väntade trots att det hela upprepades höst efter höst i så många år, man struntade i läxan).

Så varför skulle inte blixten kunna träffa även Jämtkraft arena…?

Några noteringar;
# Nytt ”gräs” och tre meter bredare plan, 16.000 kvadratmeter grus har justerats och asfalterats och södra ståplatsläktaren har fått 1.300 sittplatser. Det är de största förändringarna i den snabbrenovering som vidgåtts Jämtkraft arena under sommaren. Kostnaden så här långt, enligt kommunen, är någonstans mellan 10 och 11 miljoner kronor. Den summan lär fördubblas när norra ståplats byggs om senare i sommar. Räkna med nya protester där arenautvecklingen ställs mot uteblivna kultursatsningar och färre dagisplatser.

# Galatasaray kommer till Östersund strax efter lunch på onsdagen. Med på resan från Istanbul finns 63(!) personer. Deras högkvarter under tiden i Östersund är förlagt till Quality Hotel Frösö Park.

# Galatasarays spelartrupp värderas till 837 miljoner kronor, ÖFK:s till 76 miljoner. Bara målvakten Fernando Muslera (90 landskamper för Uruguay) är värd mer än den samlade ÖFK-truppen, 106 miljoner (allt enligt hemsidan Transfermarkt. com). Jag har sett sådana värderingar tidigare men när den spanske domaren Juan Martinez Munuera blåser till avspark har dom ingen betydelse!

# Det turkiska storlaget har också stor överlägsenhet när det gäller landslagserfarenhet, 519 A-landskamper jämfört med ÖFK:s 14! (Då kan man väl räkna bort Wesley Sneijders 131 kamper, holländaren finns, enligt uppgift, inte med på resan till Jämtland.) Men precis som med pengarna här ovan, siffrorna betyder inte mycket på torsdag kväll.

# Även AIK och IFK Norrköping spelar i Europa leagues andra omgång på torsdag. AIK reser till Bosnien för att möta Zeljeznicar medan IFK Norrköping har hemmamatch mot Trakai från Litauen. Ser lite mera bekvämt ut än Galatasaray, trots allt.

 
Det finns 20 kommentarer att läsa.

 
Potter gick vilse i uppställningen
10 Juli 2017 klockan 00:15 av Agne Svärd
 

Potter gick vilse i uppställningen

Nja, ÖFK lyckades knappast skrämma varken Galatasaray eller deras miljontals anhängare med söndagskvällens insats mot Jönköpings Södra (1–1).
Det är väl närmast tvärtom; de turkar som följde tv-sändningen från Jämtkraft arena måste ha undrat om det var rätt match som visades; Är dom i rött och svart verkligen våra motståndare på torsdag?
Så illa spelade ÖFK den här gången, tyvärr. Trots att man var 48 klasser bättre än sina motståndare!

Med Saman Ghoddos (avstängd) och Ken Sema (lättare fotskadad) tvingades Graham Potter dribbla om i sin uppställning. Det gick inget vidare, Potter gick faktiskt helt vilse i sina tankar. Det blev, i mitt tycke, ett ytterst obalanserat lagbygge.
Så här: Eftersom ÖFK kom att dominera matchbilden, som väntat (64–36 i bollinnehav, Jönköping gjorde inga som helst försök att försvara sig förrän mitt på egen planhalva) blev mittbackarna Sotirios Papagiannopoulus och Tom Pettersson (som stod uppsatt som vänsterback) bollförare tillsammans med Ronald Mukiibi (högerback som istället opererade på centrala mittfältet). Säga vad man vill om ”Sotte”, Tom och Mukiibi, de har otroligt många fina egenskaper som fotbollsspelare, men de är verkligen inte de mest kreativa gossarna i ÖFK:s trupp. Men de kom att dominera ÖFK:s spel medan lagkaptenen Brwa Nouri, som normalt har en fot i varje planerad ÖFK-attack, trycktes ut till vänster och blev osynlig, Fouad Bachirou klämdes från alla håll och inte visste vart han skulle ta vägen. Detsamma gällde forwardsduon Alhaji Gero och, framförallt, Jamie Hopcutt. Spelövertaget gjorde att Sam Mensiro kom att operera som någon form av högerforward (inte alls hans grej) och till vänster fanns Gabriel Somi (som tappade den vassa AIK-formen lika fort som den kom).
En enkel sammanfattning av den uppställningen blir att 20 utespelare trängdes på, i bästa fall 25 meter! Och i den gröten var det väl egentligen bara Curtis Edwards som tog några löpningar som fick Södras försvarsmur att spricka något.
I övrigt hände – egentligen inte mycket. Det var som att titta på den bekanta uppvärmningsövningen ”kvadraten”, inte så mycket mer.
Det blev heller inte så mycket bättre när Potter gjorde ett par snabba byten i mitten av andra halvlek (Mukiibi mot Johan Bertilsson, Hopcutt mot Ludwig Fritzson, senare även Somi mot Dennis Widgren). Det var fortfarande lika andefattigt.

Matchbilden blev samtidigt ordentligt sönderryckt av ett synnerligen cyniskt motståndarlag. Jönköping kom till Östersund för att rädda det som räddas kunde. Det kunde till och med ha blivit tre poäng men det hade bara varit för mycket.
Värst; målvakten Francisco Marmolejo Mancilla som i den 27:e minuten, uppenbarligen, gjorde sig illa i axeln när han räddade en Mensiro-attack. Mancilla tog sedan varje chans att demonstrera hur ont han hade i sin axel, vänligen omklappad av domaren Kaspar Sjöberg vid varje tillfälle. Jag kräver inte att Sjöberg ska vara någon doktor men någonstans måste det finnas en gräns för vad som kan tillåtas. Antingen kan man spela vidare eller så är smärtan så svår att man måste kliva av. Punkt!
Det här blev till slut rena parodin innan Mancilla gav upp i den 52:a minuten (efter ytterligare fyra minuters uppehåll!).
Hans ersättare, Evgenij Kobozev, var av samma skrot och korn. Han tog varje chans att maska. Det tog en halvtimma innan domare Sjöberg halade upp det gula kortet. Men det bet inte på Kobozev som fortsatte att fördröja spelet varje gång han fick chansen och fick Sjöberg att framstå som en driftkucku.
Det var trist men Sjöberg får skylla sig själv att det hettade till på slutet.
För min del får Jönköping gärna åka ur Allsvenskan (men det kommer inte att ske, det finns några lag som är sämre). Men den här sortens fotboll kan jag vara utan, alla dar i veckan!

Några noteringar;
# Johan Bertilsson fick äntligen göra det han normalt är så bra på, mål! Och det kom precis på det sätt som vi sett honom göra så många gånger tidigare i andra klubbar. Från ingenstans dyker han upp bakom ryggen på sin försvarare och trycker in bollen. Bertilsson smyger alltid under radarn, den här gången gav det utdelning.
# Aly Keita spelade 1–1 med sig själv den här kvällen. En strålande räddning i första halvlek på Jonathan Taminis skott men svagt agerat vid Jönköpings ledningsmål. Keita hade ett offensivt utgångsläge när frisparken slogs men fegade ur och istället för att gå ut och plocka ned den bollen backade han in mot linjen och kom på mellanhand.
# Trissen jag delade ut i matchreferatet (på annan plats) motiverar jag så här: ”Sotte” och Tom belönas för några defensiva insatser av absolut högsta klass, inte för deras offensiva spel. Curtis Edwards får sin tvåa för att att han med sina löpningar och längre passningar bryter ett mönster som i den här matchen blev besvärande statiskt.

Nåväl, nu lägger vi den här matchen till handlingarna och ser fram mot veckans festivitas när ÖFK tar steget ut i Europa. Det blir någonting helt annat, jag lovar!
Välkommen Galatasaray!

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Korpen, vänstersmällen & seriens buse
5 Juli 2017 klockan 22:14 av Agne Svärd
 

Prestationsmässigt var det väl så bra man kan önska men resultatmässigt var 2–2 mot AIK en liten besvikelse sedan ÖFK, för femtieflte gången den här sommaren, åkt på ett skitmål i slutminuterna. Den här gången var det Dennis Widgren som tappade huvudet och uppträdde som en korpspelare när Denni Avdic smög upp bakom ryggen och styrde in bollen bakom Aly Keita.
Så onödigt och så trist, inte minst för Dennis som i övrigt gjorde en mycket bra insats.
Man kan väl säga, utan att överdriva, att marginalerna inte är med ÖFK riktigt hela vägen så här långt. Om så vore hade poängsskörden varit betydligt större och man hade utmanat Malmö FF rejält om tätpositionen. Tveklöst!

Största överraskningen på Friends arena var, utan tvekan, vänsterbreddaren Gabriel Somi som nu fick chansen från start för tredje gången den här säsongen. Han tackade för Graham Potters förtroende med att leverera en alldeles utmärkt insats – och två snygga fullträffar. Tvåan var en vänsterkanon som hela fotbolls-Sverige pratat om den här veckan.
Somis femstjärniga prestation såg jag inte komma efter förra veckan då han gjorde en blek figur i träningsmatchen mot Gif Sundsvall.

På söndag kommer Jönköping Södra till Jämtkraft arena. Då får ÖFK klara sig utan Saman Ghoddos, avstängd för andra gången den här sommaren efter att i söndags ha dragit på sig ytterligare en varning, hans sjätte(!).
Jo, ni läste alldeles rätt. Ghoddos är Allsvenskans mest varnade spelare så här långt. I ärlighetens namn, jag fattar ingenting. Hur kan en av seriens mest tekniska och vindsnabba spelare, en riktig lirare i ordets rätta bemärkelse, dra på sig så många gula kort?

Jag har borrat lite i den omfattande statistik som numera finns att tillgå och där finns inget som styrker att Ghoddos är den ”buse” som varningsligan skvallrar om. Tvärtom, Ghoddos är en av de spelare som får mest stryk i hela serien! Två straffar har han fixat och 27 gånger har han fått frisparkar med sig (det borde ha varit ett antal ytterligare), bara 15 emot sig (drygt en per match). Inte heller historien berättar om Ghoddos som en fuling på plan; två varningar förra säsongen, tre säsongen innan och fyra säsongen 2014.
Min enkla slutsats; Ghoddos behöver i år inte göra mycket för att ådra sig domarnas missnöje medan han själv får stå ut med motståndarnas många gånger tuffa smällar. Det känns inte särskilt rättvist!
Apropå frisparkar och ÖFK: Alhaji Gero och Ken Sema är de som drar på sig flest frisparkar, 22 vardera så här långt. Dennis Widgren är mest juste, bara två frisparkar emot sig (enligt statistiken).

Några små funderingar om Allsvenskans andra halvlek:
# Markus Rosenberg fick en bristning i sätesmuskeln redan efter några minuter mot AFC United i lördags och blir nu borta en tid framöver (det talas om minst tre veckor). Det kan betyda att konkurrenterna får en gratischans att närma sig MFF i täten, Rosenbergs betydelse för regerande mästarna ska inte underskattas, ingen spelare sägs betyda så mycket för sitt lag som just MFF-kaptenen.
# Norrköping, som redan har en ganska tunn trupp, spelar nu vidare utan Nicklas Bärkroth (dragit till Polen). Jag tror att östgötarna får lida av det framåt hösten, i varje fall blir det ytterst besvärligt om man drabbas av skador och avstängningar.
# Djurgården ser ut att ha mått bra av sommaruppehållet. 4–1 mot Kalmar var imponerande (snygga mål!) även om man ska komma ihåg att smålänningarna haft en usel öppning på serien (jag tyckte närmast synd om dem när de gästade Jämtkraft arena, så dåliga var dom…). Men tiden talar för Djurgården som fick ihop sin trupp precis lagom till den allsvenska premiären.
# Hur stor är krisen i IFK Göteborg, egentligen?
# Bollen ser ut att rulla Sirius väg. Det är bara så den här sommaren. Imponerande!
# Lagen i botten har alla bytt tränare. Kalmar FF satsar på ett gammalt säkert kort (Nanne Bergstrand), Halmstad väller ungt (Igor Krulj tar över när Janne Jönsson sparkas uppåt i organisationen, manager) medan AFC United har ersatt Pelle Olsson med okänt, engelsmannen Michel Jolley. Men oavsett gammalt, ungt eller okänt, jag har svårt att se att det löser de här tre klubbarnas situation. Spelarmaterialet räcker helt enkelt inte till.

Till sist: När det stort klart att Galatasaray skulle bli ÖFK:s motståndare i Europa league skrev jag att det inte var riktigt den lottning jag hade önskat mig. Framförallt hade det varit bättre med ett något mindre namnkunnigt motstånd så att ÖFK hade haft chansen att trimma sin organisation under lugnare former. Sällan att man får så rätt; veckans biljettstrul är inte värdigt en arrangör av en sådan här match. Låt vara att klubben kan lasta över en del av ansvaret på en samarbetspartner men själva har man också bidraget till att ställa till problem för sina supportrar. Det här hade garanterat inte uppstått med motstånd från Nordirland eller Färöarna…

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
En bra prestation och en riktigt usel
27 Juni 2017 klockan 21:27 av Agne Svärd
 



3–0 mot Hammarby med ”A-laget” och 0–4 mot Gif Sundsvall med ”B-laget”.
Det är väl ungefär så man får sammanfatta ÖFK:s två träningsmatcher den här veckan inför helgens omstart av Allsvenskan och Europaspelet.
Slutsats; räkna inte med att Graham Potter stuvar om så värst mycket från den uppställning han lutade sig emot under stora delar av den allsvenska inledningen. Av det gänget vet han vad han får (och det är ju ganska mycket…). Bänknötarna får fortsätta att vänta på sina chanser. Ingen, och då menar jag verkligen ingen, tog chansen att visa att de vill vara med och slåss om en plats i startelvan. Jo, förresten: både Ronald Mukiibi och Ludwig Fritzson levererade godkända prestationer i segermatchen mot Hammarby medan dom som spelade i Sundsvall på tisdagseftermiddagen har en del att bevisa (på flera sätt).

Mot Hammarby, på naturgräs i Norrtälje, valde Potter att ställa upp med samma backlinje (Edwards -Papagiannopoulos-Pettersson-Widgren) och samma anfallstrio (Sema-Gero-Ghoddos) som vi vant oss vid under senare delen av våren. Däremot var det byte i målet (Andreas Andersson istället för Aly Keita) och på mitten fick lagkaptenen Brwa Nouri kampera ihop med Mukiibi och Fritzson. Trots det säg det mestadels ut som det gjort under lång tid, ja, faktiskt ända sedan omstarten av Allsvenskan förra sommaren..I ett helt år, med några få undantag, har spelet suttit där. Visserligen var den första kvarten präglad av lite semesterrost men sedan var det precis som vanligt; stabilt bakåt, kreativt framåt och många fyndigheter däremellan.

I andra halvlek kom också målen. Fritzson öppnade på en målvaktsretur, Saman Ghoddos visade att klippet i högern sitter där när han bankade in 2–0 från 20 meter (Ghoddos har Sveriges snabbaste och mest exakta tillslag, vilka projektiler han skickar i väg) och så forcerade Alhaji Gero in trean sedan Ghoddos stått för förarbetet.

3–0 mot Hammarby och ett spel som till stora delar fungerade, mycket mer kan vi inte begära inför omstarten och Europaspelet (Galatasaray) när både resultat och prestation sitter där.

Jag hade därför stora förväntningar inför tisdagsmötet med Gif Sundsvall på Idrottsparken. Visserligen ett helt nytt lag men inte vilket som helst; det är inte många klubbar i Sverige som kan ställa upp med en så namnkunnig ”B-uppställning”. Men ack så fel det blev. 0–1 efter tre minuter, 0–3 efter drygt 20 och 0–4 (som kunde ha varit ännu värre) innan första halvleken var över. Tack Sundsvall för att ni bytte halva uppställningen efter paus, annars hade det här blivit förfärligt.

Med facit i handen kan vi lätt konstatera att ÖFK ställde elva utmärkta fotbollsspelare på plan – men inget lag! Här saknades de flesta beståndsdelar som behövs för att få ett lag att fungera, framförallt fanns det inget kitt mellan de olika lagdelarna. Fotboll är utan tvekan ett betydligt mera komplicerat spel än många tror.
Möjligen att den tunga starten bidrog till att ÖFK aldrig kom in i den här matchen. Men det kan inte vara hela sanningen bakom den usla insatsen. Här fanns inte ens inställningen att jobba hårt för varandra och då är det illa. Att se spelare som Gabriel Somi, Johan Bertilsson, Sam Mensiro, Hosam Aiesh, Darijan Bojanic, Jamie Hopcutt och Douglas Bergqvist prestera så svagt, samtidigt, gör ont.
Och så måste Aly Keita försöka lista ut hur han ska stoppa motståndarnas frisparkar. Alltför många går i mål (MFF borta, Kalmar hemma och nu mot Sundsvall). ÖFK-keepern ser helt enkelt för tung ut (speciellt på bollar mot hans högra kryss) och har inte varit i närheten av de här skotten. Det känns faktiskt inte bra.

Nåväl, nu får vi inte låta tisdagsmatchen överskugga måndagens i Norrtälje, det var trots där vi såg det ”riktiga" ÖFK. Och kan man prestera som mot Hammarby när AIK tar emot på Friends arena på söndag blir jag mer än nöjd!

Till sist; jag stör mig så otroligt mycket på att media inte kan skriva laguppställningar rätt. Inte minst när ÖFK:s egen sajt, osdsport.se, dribblar med namnen. Backlinje, mittfält och anfallslinje ska skrivas från höger till vänster. Mot Hammarby var det både ock medan det mot Sundsvall inte var någon ordning alls. Så här har det tyvärr sett ut under hela säsongen. Jag tycker det är otroligt nonchalant mot alla som följer laget med stort intresse, det är inte professionellt. Och inte blir det bättre när spelare får fel namn, den här gången var det Mukiibi som fick ett nytt förnamn och Mensiro fel efternamn. Skärpning, kollegor! För trovärdighetens skull.

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
Vi måste vara förberedda ? på alla plan!
19 Juni 2017 klockan 21:59 av Agne Svärd
 

Det blev Galatasaray, det turkiska storlaget från Istanbul. Satan i gatan, vilken lottning!

När alla bollar rullats runt i dom där glasskålarna i Uefa-högkvarteret i schweiziska Nyon stod det klart; det blev ingen motståndare från Nordirland, Lettland eller Färöarna (som det gärna vill bli i de inledande omgångarna av de här Europacuperna) som kommer till Jämtkraft Arena den 13 juli. Det blev Galatasaray, det största av de stora i de här sammanhangen. Samtidigt det svåraste av de svåra….

I drygt två månader, ända sedan ÖFK besegrade FK Norrköping den 13 april med 4–1 och blev svenska cupmästare, har vi spekulerat om motståndet i Europa league. Möjligheterna var oändliga, parametrarna om möjligt ännu fler. De här lottningsprocedurerna i Nyon brukar brukar sannerligen inte tillhöra de mest upplyftande tillställningarna men den här gången, med ÖFK som en av deltagarna, var det naturligtvis annorlunda.
Det var faktiskt oliiiiiiiiiiiidligt spännande innan det stod på pränt; Östersunds FK–Galatasaray SK!

Jag kan inte påstå att jag jublade över upplösningen, jag hade hellre sett att ÖFK fått en något mjukare start på sitt Europaäventyr. Av flera anledningar men framförallt sportsligt, naturligtvis. Men jag hoppades att klubben hade fått en chans att trimma det här arrangemanget under lugnare former än vad som nu blir fallet. Turkiska supportrar är inte att leka med, oavsett hur många som nu dyker upp i Östersund, det hade varit betydligt tryggare att ta hand om några finländare eller färingar. Om man säger så…

Europaspel är något helt annat, på alla plan, än en vanlig allsvensk match. Och, utan några som helst fördomar, så är den här lottingen den tuffaste utmaningen som ÖFK ställts inför. Det säger jag med drygt 50 års erfarenhet av svensk och internationell fotboll. Det kan gå hett till i dom här sammanhangen. Och här räcker det inte att ÖFK klarar sina åtaganden. Här måste hela stan stå rustad.

Jag hade under drygt tio år förmånen att följa Rosenborg på nära håll i såväl Champions league som Uefa-cupen (föregångaren till Europa league). Det blev ett 30-tal matcher på Lerkendal i Trondheim med lag som Real Madrid, Juventus, Arsenal, Paris SG, Celtic och Chelsea för att nu nämna några. Många kom med stora supporterskaror i släptåg men organisationen var vältrimmad och ”buset” fick oftast aldrig en chans.
Men det fanns gånger när det inte fungerade, som när ryska FC Zenit (St Petersburg) var på besök i februari 2006. Tusentals, många redigt berusade, ryssar utrustade med diverse pyroteknik ställde till ett helvete. Deras plats på läktaren påminde mest om en raketbas där avfyrningarna kom oftare än målchanserna. Då var jag rädd!
Nåväl, nu ska vi inte måla fan på väggen, vi har ju bara nyss konstaterat hur lottingen utföll. Men vi måste vara beredda. På allt!

Sportsligt då, kan vi räkna med att ÖFK ska kunna skaka även en av Europas storheter?
Naturligtvis kan vi det!
Här är två faktorer som talar för ÖFK, åtminstone i den första matchen på hemmaplan.
# ÖFK är mitt i tävlingssäsongen och ska vara i full matchform. Galatasaray befinner sig däremot i semesterperioden mellan två säsonger med stor osäkerhet om hur det ser ut i spelargruppen och där playan är viktigare än fotbollen. Finns deras stjärnor med över huvud taget?
# Konstgräset!

Men sedan kommer det förstås en bortamatch veckan efter. Och det är en helt annan sak. Det får vi ta om några veckor.
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Trea i Allsvenskan
5 Juni 2017 klockan 15:41 av Hasse Thor
 

Brukar av och till försöka summera lite från en egen utgångspunkt av ÖFK:s göranden och låtanden inför uppehåll och efter avslut. Andra säsongen i Allsvenskan och måste konstatera att dom eventuella farhågor man haft kommit rejält på skam. Den skall ju enligt all praxis vara den svåraste men som på så många andra plan går våra rödsvarta hjältar en helt egen väg.

Var lite rädd också att det succéartade cupäventyret skulle påverka energin under seriespelet men icke. Tre raka segrar som avslutning till exempel. Dessutom en delvis omgjord strategi från Graham Potter, att vaska om så lite som möjligt i startuppställningen. Där behöver säkert den gode engelsmannen utöva en del psykologi rörande spelare typ Darijan Bojanic, Gabriel Somi, och Ludvig Fritzon.

Laget har ju haft ett nästan osannolikt flyt när det gäller skador och eftersom det inte finns nåt vettigt matchalternativ för alla med liten speltid eller ingen speltid alls är det väl säkert något som Potter grunnar på under ensamma stunder. Där spelar väl ÖFK:s, från en utomstående synvinkel, familjära och omhändertagande upplägg en stor roll.

Vad har då stuckit ut rent kvalitetsmässigt på planen? Enligt mitt tycke och som redovisats tidigare en större bredd i det taktiska tillvägagångssättet. “Tuta och kör” är väl kanske ingen riktig benämning på tidigare säsonger på senare år men numera ett defensivt tänk på ett annat vis i den stora arsenalen. Man spelar mer på resultat helt enkelt.

Tycker inte personligen att det tagit ner underhållningsvärdet. Försvaret har enkelt fått ett större focus, Aly Keita i mål har vuxit ut och gör i princip inte ett misstag och utnyttjar sina fina fötter i uppspelen. I “Sotte” Papagiannopoulus och Tom Pettersson har man ett gediget mittbackspar där Tom efter en liten svacka kommit igen strålande. Överhuvudtaget är balansen mellan offensiv och defensiv något som utvecklats.

Fouad Bachirou, inte lika bra i allsvenskan har man sagt men den lille fransmannen har alltmer hittat sin roll även där. Epitetet “bläckfisken” stämmer väldigt bra, oerhört nyttig defensivt och även offensivt. Minns till exempel nu senast framspelningen till Jamie Hopcut. Många vapen också framåt, är speciellt imponerad av Alhaji Gero som förutom sin tyngd och arbetskapacitet visat upp en inte oäven bollbehandling och targetegenskaper.

Fantastiskt också den stämning som numera råder på Jämtkraft Arena, all heder till alla som organiserat detta. För några år sen handfasta applåder vid frisparkar och hörnor på sin höjd, en enorm skillnad. Lite trist dock för min personliga feststämning efter derbyt med den banderoll som hissades upp i slutskedet på Norra stå.

Jag är förmodligen en gammal surgubbe som inte vill ta till mej den tid vi lever i men att strö salt i sår är ingen framgångsväg enligt min mening. För många år och många kilo sen tog jag till mej ett citat: “Var snäll mot alla du möter på vägen upp, risken är stor att du möter många av dom på vägen ner.”

Önskar en fortsatt skön sommar!

 

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Till sommarvila med en härlig känsla
4 Juni 2017 klockan 13:58 av Agne Svärd
 

Känslan var god. Genomförandet helt okej. Resultatet alldeles utmärkt!

Det är en snabb sammanfattning av ÖFK:s 3–1-seger i derbyt mot Gif Sundsvall och egentligen skulle man kunna stanna där för att skriva att vi kan se fram emot en kort sommarvila på allra bästa sätt.
Men nej. Jag vill också fylla på att Saman Ghoddos blev dubbel målskytt för att förstärka den känslan. Oj, så skönt, så roligt.! Det var precis vad vi som tittar på och, naturligtvis, ÖFK behövde.

Låt mig först som sist understryka att ÖFK inte gjorde någon bra match den här gången. Visst fanns det perioder, speciellt den andra halvan av första halvlek sedan Ghoddos spräckt nollan i en kombination av stor skicklighet (rycket när han snappade upp en illa slagen Sundsvallspassning och snuvade en back på mittlinjen) och en massa tur (fick bollen på sig sedan Gif-målvakten Tommy Naurin räddat första försöket men bollen studsat på ÖFK-spelaren och seglat in i buren) där nästan 8.000 på plats kände igen hemmalaget från många matcher tidigare.
Men starten var tveksam, inte minst spelade man med mycket små marginaler i anfallsuppbyggnaden för att det skulle kännas bra. Och andra halvlek var egentligen en enda lång gäspning, för dåligt bolltempo och på tok för lite lagspel. Här var det många av hemmaspelarna som trodde att det gällde att visa upp sina egna färdigheter istället för att ta hjälp av varandra. Så kan man inte spela fotboll!

Men det räckte mer än väl den här gången. Sundsvall hade inte många vapen i sin arsenal som kunde skaka ÖFK. Det är den bistra sanningen för gästerna från kusten, även om tränaren Joel Cedergren i sin analys tyckte sig ha sett möjligheter till poäng. ”Den var en jämn tillställning”, sa Cedergren.
Hm… Om han nu verkligen såg det på det viset så förstår jag att Sundsvall har problem och ligger där dom ligger med sina elva poäng och 1–10 de sista tre matcherna. Ska jag vara snäll så säger jag att där kommer sommaruppehållet mycket lägligt.

Det gör det naturligtvis även för ÖFK. Våran har varit osedvanligt lång och tuff.
Men mycket framgångsrik!
24 matcher har spelats, bara tre (Halmstad, Örebro och Malmö FF, alla på bortaplan) har förlorats. Det har blivit cupguld och 21 poäng på tolv allsvenska matcher och man går till vila som serietrea (inför söndagens matcher). Spelartruppen är intakt och i stort sett skadefri och där skador finns eller har funnits kommer tid för återhämtning.
Och så väntar Europaspel som grädde på moset.
Naturligtvis är det med beröm godkänt. Men jag hörde på Graham Potter när han summerade serien så här långt att han gärna hade räknat in ytterligare några poäng. Dom där övertidsminuterna mot Göteborg, Elfsborg och Malmö svider även för ÖFK-managern…

Här är en kort sammanfattning av ÖFK:s tolv allsvenska matcher, som jag ser det:
# Bästa matchen: Två sticker ut bland många fina prestationer, hemmapremiären mot IFK Norrköping (1–0) och mötet med IFK Göteborg, 1–1, där ÖFK ”rånades” på en pinne i fjärde övertidsminuten.
# Bästa halvleken: Den andra mot Elfsborg då man gick från 2–0-underläge i halvtid till ledning med 4–2 när klockan passerade 90:e minuten. Fyra mål på en halvlek i Borås, har något annat lag klarat det tidigare? Att sedan Elfsborg kom igen och gjorde två mål på övertid är en historia för sig…
# Sämsta matchen: Delad förstaplats mellan bortaförlusterna i Halmstad och Örebro. Det var inget att skriva hem om.
# Bästa målskytt: Jamie Hopcutt har spelat ungefär två matcher om man summerar hans inhopp. Det har blivit fem mål på den tiden. Mot Sundsvall fick han tretton minuter på banan, det räckte för att bli målskytt även den här gången. Stormvarning i höst för den grabben!
# Bästa spelare: Ken Sema, han har satt myror i många högerförsvar den här våren. Men Sema har sett lite sliten ut i de senaste matcherna och insatsen mot Sundsvall glömmer vi med det snaraste.
# Näst bästa spelare: Jag nämner tre; mittbacksparet Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson samt Fouad Bachirou. Tre oerhört viktiga pusselbitar i ÖFK:s lagbygge.
# I egen klass när det stämmer: Saman Ghoddos. Vårens målsumpare fick äntligen bli den matchhjälte han så väl förtjänar när han dunkade in två bollar i dagens match. Ettan är beskriven här ovan, det andra var en praktträff från 20 meter som letade sig in via ribban. Att det skulle lossna i hans målskytte var bara en tidsfråga, spelare med Ghoddos kvaliteter landar alltid på fötterna. Som jag skrev inför matchen: vilken verktygslåda han är begåvad med. Hur länge får ÖFK behålla honom, egentligen?
# Lite förvånande: Potters sätt att matcha sitt manskap. Vi har ju lärt oss genom åren att det varit i stort sett omöjligt att lista ut hur ÖFK-managern formerar sin uppställning, variationerna har ju varit oändliga. Så har det inte varit den här våren, särskilt inte den senare halvan. Men det förvånar mig att Potter spelat formsvage Hosam Aiesh så flitigt. Jag vet att Potter gillar Aiesh och den tidiga våren var stark. Men efter sjukdom gick Aiesh ner i källaren och har inte kommit upp därifrån. Han har helt enkelt haft en usel majmånad. Jag hade gärna sett andra lösningar på högersidan, ingen kan påstå att alternativ saknas!

Nåväl, här åker gnällhatten av och jag tar på mig sommarkepsen. Trevlig sommar så ses vi på den här sidan om en månad (om det inte händer något spännande innan dess).

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Fyra ? och det kunde ha varit ännu bättre
1 Juni 2017 klockan 23:14 av Agne Svärd
 

…och nu ligger ÖFK på fjärde plats!
Den allsvenska tabellen ser allt trevligare ut för varje omgång som spelas. Åtminstone om man vill att det ska gå väl för ÖFK. När en dryg tredjedel är spelad och bara en match återstår innan serien går till sommarvila är det bara de gamla storheterna Malmö FF, IFK Norrköping och Djurgårdens IF som varit något bättre. Sug gärna på den karamellen, alla ÖFK-vänner!

Nu är det här ingen överraskning, åtminstone för mig. Redan inför seriestarten skrev jag att ÖFK mycket väl kunde vara med i det övre skiktet. Det grundade jag på den fina andra halva av serien som man gjorde premiärsäsongen och upptakten av den här då man gick mycket starkt i såväl tränings- som cupmatcher. Dessutom var spelartruppen spännande, bred och i stort sett skadefri när serien drog igång.
Det finns, som alla förstår, ingen anledning att få mig att tycka annorlunda efter elva spelade matcher.
Och det kunde ha varit ännu bättre. För precis som managern Graham Potter antydde efter måndagens segermatch mot Häcken; ÖFK har fått arbeta hårt för poängen, inget har varit gratis. Och för att understryka det påståendet räcker det med att skriva IFK Göteborg, Elfsborg och Malmö FF. Och lägga till fyra övertidsminuter. Nog ältat om detta...
Som sagt, det kunde ha varit ännu bättre (och redan här har jag glömt att påminna om att ÖFK vann Svenska cupen och ska ut i Europaspel). Vilken vår det har varit (och då tänker jag verkligen inte på vädret, shit). Vilken jävla vår, det är faktiskt som en våt dröm!

Det finns heller ingen anledning att det inte ska gå bra även i fortsättningen. Spelartruppen är oförskämt intakt efter en svettig vår och formen ser ut att vara stadigt stigande; insatserna mot Sirius, Kalmar FF och Häcken (sju poäng som borde varit nio) har varit oerhört stabila. Inte minst var det imponerande att återigen (precis som i Svenska cupens semifinal) besegra starka Häcken på Bravida Arena. Utan att sitta på fakta vågar jag påstå att det är inte många som åker hem från Hisingen två gånger i rad med full pott i kappsäcken. Rätta mig gärna om jag har fel.

Inte minst har ÖFK visat upp en oerhört stark centrallinje de senaste veckorna. Aly Keita fortsätter att vara säker i målet. Mot Häcken hade han god hjälp av sin målribba (tre träffar) och ett stabilt försvarsblock (Sotirios Papagiannopoulos & Tom Pettersson, vilket mittförsvar) men Keita gör väldigt få misstag för dagen och det är det bästa betyg en målvakt kan få.
På mitten dominerar lagkaptenen Brwa Nouri tillsammans med Fouad Bachirou, två väldigt boll- och passningsskickliga herrar som uppträder med stort självförtroende och dessutom jobbar över stora ytor, inte minst Bachirou finns överallt. Båda är så trygga i sina roller att de kan spela med ett högt risktagande. Svagheten är att det kan bli väl mycket Nouri, han vill gärna ha en fot med i varje ÖFK-attack, och det håller inte i 90 minuter, inte för någon spelare. Svackan för Nouri brukar komma efter en timme och det då som motståndarna, som exempelvis Häcken i måndags, kan ta kommandot och tvingar ÖFK att bli det jagande laget istället för det spelförande. Här har Potter ett problem att fundera över, inget avgörande men heller inte helt oväsentligt!

Sedan undrar jag bara när det ska släppa för Saman Ghoddos? Satan, så bra han var mot Häcken, bara målen saknas. Det har bara blivit ett på elva matcher så här långt och det kanske inte är någon tillfällighet om man tittar på alla brända chanser det blivit från Ghoddos fot under den här våren. Men jag vägrar tro på det resonemanget. Det måste bara lossna för en spelare med så många verktyg i sin låda, så formstark som han ser ut med klippet i steget och den underbara tekniken. När den kombinationen fungerar, som i måndags, lyser det internationell klass om den 23-årige ÖFK-forwarden.
Samma klass håller naturligtvis Ken Sema ute till vänster, vårens spelare. Men inte heller Sema har haft någon större lycka i sina avslut, även här har det bara blivit en fullträff så här långt. Men visst var volleyskottet mot Häcken värt ett bättre öde, timingen var helt underbar på Curtis Edwards långa cross från höger.

Nu rustar vi för lördagens derbyfest mot GIF Sundsvall. Jag måste säga att jag går till match med en god känsla. Det är ingen tvekan om vilket av lagen som befinner sig i den så kallade zonen (vilken betydelse det nu har i en enskild match?). Men Sundsvall har onekligen, efter en överraskande bra start, haft det motigt på slutet och då finns det roligare uppgifter än att åka till Östersund och möta ett formstarkt hemmalag med stöd från, kanske, 8.000 supportrar.
Tre nya poäng till Potters gäng, gärna med Ghoddos som målskytt, och sommarmånaden juni känns i hamn, trots att iskalla vindar från norr ska fortsätta att svepa in över oss ytterligare en tid, enligt prognoserna. Och dom är ungefär lika säkra som mina tips, tolka det som ni vill…

Till sist; Det är ingen tvekan om att resultaten i årets serie går ÖFK:s väg. Jag måste tillstå att torsdagskvällens oavgjorda resultat mellan Norrköping och AIK (0–0) inte gjorde direkt ont, det heller. När övriga topplag kryssar, speciellt mot varandra, då jublar jag.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Så klipper man Häcken
30 Maj 2017 klockan 17:19 av Hasse Thor
 

Inte helt enkelt att i en relativt fin sen vår-försommarkväll med sin allra skiraste grönska, krypa upp i den mer vinterbetonade TV-soffan. Ett antal små måsten också för en villaägare, typ året första gräsklippning m.m.m.m Denna gång också två matcher samtidigt (BK Häcken-ÖFK och Helsingborgs IF-Syrianska FC). Nu har ju inte vetenskapen lyckats klona människan ännu och valet föll därför på drabbningen på Hisingen. Och det måste sägas på direkten från min egen högst privata utgångspunkt, var inte detta ÖFK:s bästa match hittills i det allsvenska finrummet? Här fanns alla ingredienserna förutom det omvittnade och beundrade passningsspelet.

En detalj, Mikael Stahre, Häcken-tränaren. Tillsammans med Rikard Norling, AIK och i viss mån Alexander Axén, Örebro SK, tre coacher som lyfter den mediala konversationen från plattityder enligt formulär 1:A till filosofiska analyser. Denne Stahre i presskonferensen efteråt:

“ÖFK har lagt till ytterligare en dimension i sin arsenal, cynismen. Att utnyttja ett tidigt ledningsmål i situationerna och därmed störa motståndaren. Och jag gillar det, naturligtvis inte när motståndarna håller på, men det finns nåt nästan “sexistiskt” i det hela och en del av möjlighetena att vinna en fotbollsmatch".

Oerhört ärligt enligt mitt sätt att se det och en anledning till att man älskar den här sporten och alla dess infallsvinklar. Jag har fortfarande inte insett att dom rödsvarta länshjältarna i princip kan knäcka vilket svenskt motstånd som helst, när som helst och var som helst och trodde inte på en seger i Göteborg. Därtill skulle ett revanschhungrigt och i fin form varande BK Häcken bli för svåra.

Jag har en egen personlig rättvisa och enligt den borde hemmalaget vunnit i kraft av antal målchanser och med ett större tryck bakom dom. Men ÖFK 2017 har som sagt lagt till en dimension, att knyta ihop och kontra. Dessutom, dom som sticker framåt är hela tiden beredda att göra jobbet hemåt vilket fick till följd att Alexander Farnerud och company den här gången inte fick dom ytor som behövdes och när dom kom fanns trävirket och en omutlig Aly Keita i vägen.

Övertidsminuterna, ett gissel på senare tid, klarades också galant och att så och så många poäng tappats tycker jag man kan glömma. Allting jämnar ut sig. Nu väntar en stormatch hemma på lördag, slaget om “Mittens Rike” och om Sotirios Papagiannopoulus, jättematch i gårkväll, dirigerar sina styrkor lika framgångsrikt ser det förhoppningsfullt ut. Dessutom, Samman Ghoddos borde väl ha lite innestående hos han som bestämmer "däruppe" och dessutom kanske Jamie Hopcutt på plan. Som någon skrev, “en kalv på grönbete“. Apropå grönbete, nu blir det gräsmattan…..

 

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Potter-kramare
21 Maj 2017 klockan 13:20 av Hasse Thor
 

Jag är en Potter-kramare, inte minst i kraft av den verklighet som den balanserade britten organiserat i våra trakter. Därför har det varit en balansgång mellan stenhård support och mer eller mindre aktivt granskande på denna sajt och det som känts tryggt med fotbollz.se för min del är att det funnits utrymme för bägge delar.

Kan väl erkänna att supporten i de flesta fall tagit överhanden, ett superettanlag och sedermera allsvenskt lag i dom här bygderna är nåt helt fantastiskt och något som man vill skall vara för evigt. Är tillräckligt gammal för att ha upplevt Ope IF med elitfotboll under Kay Wieståhl och Janne Holmberg-perioderna, dock upp som en sol och mer eller mindre ner om inte som en pannkaka så i varje fall till en mer undanskymd tillvaro.

ÖFK har en enligt min mening unik position i fotbollsverige för närvarande och den dag mer bemedlade aktörer på allvar börjar rycka i organisationen gäller det att det finns en “plan B“. Där är naturligtvis det lokala intresset oerhört viktigt, att folk fotsätter komma till matcherna, att den härliga stämning som skapats via “Falkarna” bibehålls och att sponsorer därmed känner det meningsfullt att bidra.

Detta om detta, gårdagens härliga seger mot Kalmar FF har utförligt och initierat delgetts av ett par kollegor i vår lilla fotbollz.se familj men ändock några personliga iakttagelser. Graham Potter har inte roterat i sin trupp enligt gängse modell på senare tid. Tre-fyra spelare har konstant befunnit sig om inte i “frysboxen” så i varje fall helt utan speltid.

Mot Kalmar dock en förändring, med tanke på det täta matchandet också fullt förståeligt. Tycker att alla tre som fick chansen tog den. Sam Mensah i centrala backlinjen, imponerande i höjdduellerna trots sina relativt få centimeter. Gabriel Somi ute till vänster ett offensivt tillskott med sin kapacitet en mot en. Darijan Bojanic har jag följt en hel del som helsingborgssupporter (senaste klubben). Började till vänster men bytte så småningom kant med Ken Sema.

Bojanic är dom små marginalernas företrädare, går det hem är det succé och tvärtom ser det rätt taffligt ut, hans bolltouch är dock som en dröm för en fotbollsnjutare. Har en förhoppning om mer speltid för smålänningen, ÖFK:s sätt att ta sig an sina uppgifter borde passa som hand i handsken. Apropå Ken Sema så borde han enligt min mening vara permanentad på vänsterkanten. Hans ryck mot kortlinjen som få försvarare kan läsa funkar inte på samma sätt till höger.

Som sagt en härlig stämning numera på “Arenan”, fantastiskt att en tidigare mer eller mindre inbunden A-läktare nu hakar på “Norra stå” och skapar en dynamik värdig serietillhörigheten. Måste kännas skönt för grabbarna på plan vilket också syntes på den omfattande “Eriksgatan” efter matchen. En viktig sådan, en rutinerad motståndare med stora poängbehov är ingen lätt uppgift. Svåra uppgifter också framöver med europaspel, med eller utan asfalt, planbredd och erforderliga sittplatser…….

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Man får ta det onda med det goda...
20 Maj 2017 klockan 21:56 av Agne Svärd
 


Det sägs att man får ta det onda med det goda.
Det goda var naturligtvis att ÖFK besegrade Kalmar FF med 2–1 och tog dom där tre poängen som var så utomordentligt viktiga för att man skulle kunna haka på den främre träffen i tabellen, alltså lagen bakom suveräna ledarna Malmö FF.
Det onda; ja, det var väl att hemmalaget den här gången inte orkade hålla trycket uppe i 90 minuter. Men det kanske man inte kan begära med tre matcher på en vecka? Och vi vet ju mer än väl att goda prestationer inte alltid blir belönade...

Det blev en mycket förväntad utveckling av den här matchen; ÖFK tog tidigt hand om taktpinnen medan Kalmar parkerade sin buss på egen planhalva. Och där stod man in princip den första timmen, oförmögen att hota hemmalaget det minsta. Ett tag tyckte jag nästan synd om smålänningarna, SÅÅÅÅÅ tandlöst har jag inte sett något allsvenskt lag uppträda på Jämtkraft Arena tidigare, det blev verkligen inte många rätt när man försökte.

Det här kunde hemmalaget naturligtvis utnyttja. Bollinnehavet var massivt, tekniken överlägsen passningsspelet utmärkt. Bollen flyttades fram och tillbaka med bra precision. Men farten var för dålig, det blev inga hål i Kalmarmuren. I varje fall var de inte tillräckligt stora.
Till slut ville jag bara vråla:
”SKJUT FÖR HELVETE!”
Och visst var det några som försökte, Gero och Ghoddos var flitigast, men det var knallpulver i deras bössor. Dessutom var de illa riktade.

Men efter 39 minuter kom utdelningen. Ken Sema, dominant som vanligt, pangade på från vänstervinkel, målvakten Lucas Hägg-Johansson förmådde inte hålla bollen och den returen kunde Alhaji Gero inte missa, det gick bara inte.
Oh, så skönt efter ytterligare en vecka av missmod där bra prestationer bara belönats med en futtig pinne. Var det möjligen början till vårens islossning?

Njaa, så blev det nu inte. Visserligen kunde ÖFK öka på till 2–0 på straff (Nouri sköt, sedan Gero blivit nedsprungen av målvakten) men ju längre tiden gick desto mer krampaktigt blev det. Visserligen bjöds på några läckra upprullningar men det var långt mellan godbitarna och när Romario Pereira Sipiao pricksköt 2–1 i Aly Keitas högra kryss kunde man ana en viss panik i hemmalaget. Organisationen föll mer eller mindre samman men Kalmar vår för dåligt för att kunna utnyttja ÖFK.s oreda.

Graham Potter spelade högt när han formerade sitt lag den här gången. Uppställningen var superoffensiv med två ytterbackar, Curtis Edwards och Gabriel Somi (ersatte Dennis Widegren) som båda är bättre ju högre upp på planen dom kommer. Potter räknade naturligtvis rätt; Kalmar hade inga vapen som kunde utnyttja Edwards och Somi defensiva svagheter samtidigt som hemmalaget fick extra power i offensiven.

Men, som sagt, det gick lite för sakta för att det skulle bli riktigt effektivt. Lagkaptenen Brawa Nouri sög åt sig lite för många bollar (allt skulle gå ge honom kändes det som) och var inte tillräckligt precis i sina leveranser, Fouad Bachirou hade inte sin mest kreativa dag och debuterande Darijn Bojanic saknade matchtempo.
Men däremot visade Bojanic upp en massa andra fina egenskaper, härlig teknik, vasst passningsspel och utmärkt speluppfattning. Den förre Helsingborgsspelaren borde också ha blivit målskytt när han i första halvlek prickade samma back tre gånger i rad (!) då Kalmarmålet låg vidöppet. Det var en miss som påminde om den som förstörde nattsömnen för Saman Ghoddos i onsdags.
Apropå Ghoddos; även den här gången blev det en målsumpning som säkert skapar ännu en orolig natt. Ibland är det bara som förgjort!

Matchvinnare blev nu Alhaji Gero, ett mål och upphovet till straffsparken. Men mest ska han hyllas för sitt uppoffrande jobb, något som Graham Potter (grattis på 42-årsdagen) gärna underströk efter matchen. ÖFK-managern menar att Gero tagit stora steg i sin utveckling sedan fjolåret och det är väl bara att hålla med.
Naturligtvis gäller detsamma för Ken Sema. Ständigt på hugget före paus, lite mer anonym därefter.

Till sist; grattis också till Sam Mensiro som fyllde 28 i går och nu fick chansen i mittförsvaret när Potter valde att vila Sotirios Papagiannopoulus. Mensiro tillhörde en av de bästa i hemmalaget den här gången, hans frejdighet är en tillgång när det blir lite väl småduttigt i spelet.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Samma matchbild som i onsdags?
19 Maj 2017 klockan 21:20 av Agne Svärd
 

Det är tätt på given just nu, redan i morgon eftermiddag spelas det allsvensk fotboll på Jämtkraft Arena när Kalmar FF kommer på besök.
Och jag som tycker att jag nyss kom hem från ÖFK:s möte med Sirius...
Som sagt; lagen i vår högsta serie matchas tufft i inledningen av säsongen. Vi har knappt hunnit få plusgrader på termometern när vi skriver omgång 9!

Jag gillade verkligen ÖFK:s första halvlek i onsdags. Det var balans i både anfall och försvar; bra rörelse i hela laget, korta och långa passningar med god precision, uppspel till höger, uppspel till vänster, lite längre bollar i mitten på Gero, crossbollar från höger till vänster (framförallt) men även från vänster till höger. Det var bara målen som saknades men det borde naturligtvis varit minst ett när Saman Ghoddos brände sin möjlighet och förstörde nattsömnen för sig själv och ett antal supportrar…
Försvarsmässigt tog man udden av Sirius redan i den tidiga pressen.
I mina ögon kan vi inte begära så mycket mera av ÖFK, det var verkligen hög allsvensk klass. Jag tror också att Graham Potter var nöjd med det han såg från sin utkikspunkt vid sidlinjen.

Jag hoppas på en liknande prestation i morgon eftermiddag. Jag är i varje fall övertygad om att matchbilden kommer att bli ungefär densamma som i onsdags kväll. Skadedrabbade Kalmar FF, näst sist i tabellen med bara en seger och två oavgjorda så här långt, har naturligtvis ingen ambition att slå på anfallsturbon utan kommer säkert att uppträde med stor försiktighet (som betydligt formstarkare lag brukar göra vid sina Östersundsbesök) och försöka rädda det som räddas kan i vassa kontringsattacker.
Det borde passa ÖFK.

Med den förväntade matchbilden tycker jag att Potter mycket väl kan låta Curtis Edwards fortsätta som högerback. Mot Sirius var dom defensiva uppdragen minimala (som tur var, Edwards har ju egentligen inte dom försvarskvaliteter som man kan ställa på allsvensk toppback). Men från den här positionen blir han nu ett extra anfallsvapen och det är bara att hoppas att han kan ta sig en bit in i banan. Därifrån kan hans säkra passningsfot bli extra giftig, både i att vända spelet men framförallt de raka insticken bakom motståndarnas försvarslinje. Hans vassa skott från distans heller inte att förglömma.
Det funkade utmärkt första 45 mot Sirius. Efter paus glömdes han bort ute vid sidlinjen när ÖFK envisades med att hålla till vänster större delen av tiden.

Jag skrev efter Siriusmatchen några rader om att jag upplevde ÖFK:s vänstersida som ett litet problem. Det kan ju upplevas förmätet med tanke på Ken Semas utomordentligt vassa säsongsstart, han briljerar ju i match efter match. Och det är lätt att bländas av hans spel, ingen kan ju undgå att se hur hans underbara teknik och speed river upp stora sår i motståndarförsvaren..
Men när jag pratar om problem så menar jag att det hackar i samarbetet med Dennis Widgren, framförallt då man ställs mot ett försvar som hunnit positionera sig. Både Sema och Widgren är då ute efter samma yta, utanför backlinjen. Där blir det ofta stopp. Framförallt tycker jag att Sema i det läget ska värdera lite bättre när han ska dribbla och när han ska passa, det ska vara satan till trollkarl som tar sig förbi en pressande back som har hur mycket understöd som helst.
Jag vill också att Sema tar med sig sin bevakare in i banan lite oftare så att det blir plats för Dennis Widgrens fina inläggsfot. Där finns ett vapen som ÖFK fått ut för lite av så här långt i vår.

Kanske lösningen på det här är att Sema tar steget ut till höger. Det går ju lika bra att lura backen på den kanten!

Till sist; Behrang Safari fick två matcher för sin lätta örfil, Jamie Hopcutt två matcher för sin knuff och Franz Brorsson tre matcher för överfallet på Saman Ghoddos. Så fördelade fotbollförbundets disciplinnämnd straffen efter holmgången på Swedbank stadion mellan Malmö FF och ÖFK i söndags. Okej för Safaris och Hopcutts domar, rött kort direkt även vid relativt lindriga förseelser brukar ge en extra match förutom den obligatoriska. Men Brorssons tre matcher är rena skämtet. MFF-spelaren rammade ju Ghoddos som ett godståg, charging är benämningen när vi pratar ishockey. Fängelse är en möjlig påföljd om du utför ett liknande överfall på gatan.
Jämför det här med Örebros Kennedy Igboananikes FYRA matchers avstängning för en, i det här sammanhanget, tämligen oskyldig armbåge i ryggen på Eskilstunas Ludvig Öhman för några veckor sedan, en förseelse som ingen såg när den utfördes men senare avslöjades av tv-kamerorna.
Disciplinnämnden går inte att ta på allvar i fortsättningen. Byt ut klabbet, ledamöterna har inte en aning om vad dom sysslar med. Uppenbarligen, de avslöjade sig själva!
 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Bra prestationer räcker inte för ÖFK så här långt
18 Maj 2017 klockan 00:03 av Agne Svärd
 

Bra prestationer brukar löna sig. Kanske är det så i längden.

Men definitivt inte så här långt för ÖFK i årets seriespel.
Definitivt inte.

Det tål att upprepas; på kort tid har ÖFK tappat fem poäng efter smått galna avslut i matcherna mot IFK Göteborg, Elfsborg och Malmö FF. Och vi kan alla vara överens om att ÖFK i dom matcherna gjort alldeles utomordentliga prestationer.
I kväll flög ytterligare två poäng all världens väg när ÖFK ”bara” fick 0–0 mot seriens stora överraskning så här långt, trean Sirius. Efter ännu en bra prestation...

Vi var 4.758 på Jämtkraft Arena som alla såg ÖFK prestera en mycket stark första halvlek. Laget visade upp en härlig spelglädje där både det korta och långa passningsspelet stundvis var excellent. Det var en fröjd att vara hemmasupporter, ja, det det var faktiskt en fröjd att även vara fotbollssupporter. Sirius bjöd också till men den här kvällen var man inte tillräckligt bra.
Men sammantaget blev det väldigt underhållande. Och bra.
Det var bara ett hemmamål som saknades för att jag skulle ha varit riktigt nöjd. Det borde också ha blivit ett; Saman Ghoddos fick chansen efter 23 minuter sedan Sotirios Papagiannopoulus och Ken Sema stått för ett briljant förspel. Men Ghoddos lyckades träffa Siriusmålvaktens arm när målet låg vidöppet.
Det var fotbollsgodis av absolut bästa sort, förutom Ghoddos miss förstås…

Efter paus sjönk hemmalagets tempo och då fick Sirius betydligt lättare att försvara sig, trots ett kompakt hemmaövertag. Då kom heller inte chanser, i varje fall inga öppna. Det var ständigt en massa vitklädda som försvarade sitt straffområde och när ÖFK inte hade farten blev det heller inga hål i Siriusmuren, åtminstone var de inte tillräckligt stora för att ett omständligt hemmalag skulle ta sig igenom.

Dessutom; visst är det så att några av de starkaste offensiva korten inte har formen i topp. Jag tänker först och främst på Saman Ghoddos. Han gör så otroligt många bra saker; han är listig som en hel rävfarm, dribblar skickligt, springer snabbt och skjuter skarpt. Men det känns som han inte får ihop det hela till hundra procent just nu. Han kommer aningen sent in i situationerna, han tar besluten lite för sent. Och då bränner han chanserna (som den i mitten av första halvlek). En spelare i form missar inte sådana möjligheter, aldrig i världen.
Men när det gäller Ghoddos hyser jag ingen oro; han hittar snart tillbaka till den strålande försäsongen och då kommer även målen!

Desto mer tveksam är jag till kantspelaren ute till höger, Hosam Aiesh. Han har hamnat i en riktig svacka där inget blir rätt. Usel och irriterad nere i Malmö i söndags och helt under isen i kväll. Det ska inte vara möjligt att ta så många felbeslut och ändå få vara med i startelvan. Måste bänkas på lördag (mot Kalmar FF)!

Om det var lite krampaktigt i offensiven, åtminstone om man ser till antalet skapade målchanser i förhållande till spelet, så var det desto stabilare i de bakre regionerna. Det var bara vid några fasta situationer som Sirius (i kraft av längd) kunde skaka hemmalaget. ”Sotte” och Tom Pettersson var hur stabila som helst och kunde också den här gången vara mer delaktiga i offensiven än vanligtvis. Aly Keita hade full koll i målet men borde ha varit lite mera vaken på att han hade Curtis Edwards sopren ute till höger när han skulle sätta igång spelet, Keita valde nu vänster de flesta gångerna. Där blev det väldigt statiskt i andra halvlek.

Vänstersidan är faktiskt ett litet problem i sig; Dennis Widgren och Ken Sema stjäl utrymme av varandra, båda är ytterst intresserade av ytan utanför motståndarnas högerförsvar. Alldeles för ofta trampar dom varandra i hälarna. Sema, bitvis briljant även den här gången, skulle kanske ta klivet över till höger lite oftare (eller rent av starta där?) så att Widgrens känsliga inläggsfot kommer till mer användning än som sker just nu. Widgren tillsammans med Johan Bertilsson har fungerat utmärkt de minuter de fått tillsammans, Bertilssons rörelsemönster ger Widgren större ytor att briljera på.

Till sist; ÖFK gjorde ett alldeles utmärkt hörnmål när Häcken besegrades i Svenska cupens semifinal tidigare i vår. En inåtvriden (Ken Sema från höger) som Tom Pettersson vräkte in med huvudet vid första stolpen. Sedan dess har jag sett nästan bara utåtvridna (och ofarliga) hörnor. Som mot Sirius när man hade tolv chanser. Alla utåtvridna, bara den sista gav ett farligt avslut. Det är för dåligt! Speciellt när man är underlägsen i längd måste man pröva något annat (exempelvis hårt pressade och inåtvridna mot första stolpen). Tipset är fullständigt gratis!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
ÖFK visade moral - på flera sätt
7 Maj 2017 klockan 22:47 av Agne Svärd
 

För 14 dagar var det ”vi”
I tisdags var det ”vi” igen.
Men i eftermiddags var det ”dom” (som gillar Hammarby).

Nästan varje gång ÖFK spelar match bjuds vi på fullständigt galna avslutningar. Mot IFK Göteborg och Elfsborg flög fyra poäng ut genom köksfönstret. Mot Hammarby kom två tillbaka.
2–1 var mycket rättvist, inte minst sett till hur ÖFK:s start på årets allsvenska har sett ut. Det var även rättvist sett till hur matchen mot Hammarby utvecklade sig.
Men, som sagt, i fotboll är det inte alltid det bästa laget vinner. Det vet vi alla, mer än väl, efter all galenskap vi upplevt de senaste veckorna.

Hammarby har varit något av en ”önskemotståndare” för ÖFK; 1–1 och drömspel på bortaplan i den allsvenska debuten förra våren, en rejäl överkörning (2–0) här hemma i höstas och seger (1–0) i Svenska cupens gruppspel för ett par månader sedan. Men den här gången var det andra bullar. Hammarby gav ÖFK en tuff uppgift i drygt 94 minuter.
Inte ens när Jamie Hopcutt pricksköt ÖFK:s 2–1-mål från 20meter efter 93.43 var det klart. Innan domaren Bojan Pandzic blåste av dramatiken hann Tom Pettersson kasta sig i vägen för en Bajen-kanon och Johan Bertilsson ta bollen med handen innanför straffområdet.
Straff där och nästan 6.000 hemmasupporters på plats hade knalldött i akut besvikelse. Då hade det bara blivit för mycket…

Det finns många spelare och ledare som vittnat om hur tungt det var efter tisdagskvällens bedrövelse i Borås. 4–4 var verkligen två förlorade poäng, inte en vunnen. Därför är det bara att buga sig för det arbete som gjorts för att gjuta mod i laget till den här uppgiften.
Besvikelsen, missmodet, svårmodet – kalla det vad ni vill – hade försvunnit med nordvästanvinden. Imponerande av alla inblandade!

Potter hade också dribblat om i laguppställningen. Aly Keita var tillbaka i målet (han har plågats av en lårskada senaste veckorna) och försvaret dirigerades åter av Sotirios Papagiannopoulus. Det gjorde skillnad. Med ”Sotte” som försvarschef blir det ett helt annat lugn, faktiskt i hela spelet.
Dessutom tvingades Saman Ghoddos stå vid sidan, avstängd. Alhaji Gero ersatte och gjorde det förtjänstfullt även om han drog på sig två gula kort på rekordtid och satte laget i en svår sits några minuter före slutsignalen. Men Gero hade dessförinnan tagit ÖFK tillbaka in i matchen när han bankade in en målvaktsretur i 72:a minuten och kvitterade Hammarbys 1–0-ledning.

Matchvinnare blev dock Jamie Hopcutt som återigen visade att han vet hur en målskytt ska agera. Hopcutt kom in efter 65 minuter, hann bränna två frilägen innan han klappade in segerbollen nästan fyra minuter in på övertiden. Det var engelsmannens fjärde fullträff så här långt. På 155 spelade minuter!
Alltså; det är dags att motståndarna börjar ta den 25-årige engelsmannen på allvar. Mål var 38:minut är respekt! Hur svårfångad blir han när matchtempot finns i kroppen?

Men det är fler som ska hyllas en sådan här dag; Aly Keita var chanslös på målet i övrigt hur stabil som helst, ”Sotte” har jag redan berömt, Tom Pettersson är en riktig lagspelare och Dennis Widgren var här lika bra som i båda matcherna mot Norrköping. På mitten tog Brwa Nouri revansch för den bleka insatsen i Borås, lagkaptenen hade en fot i det mesta när ÖFK gick till anfall. Hosam Aiesh var vass före pausfikat medan Curtis Edwards stod distansen ut, i flera olika roller. Curtis är inblandad i det mesta som sker kring motståndarens straffområde.
Även mot Hammarby. Det var han som sköt när keepern Ögmundur Kristinsson lämnade retur vid Geros kvitteringsmål, det var han som slog 40-meterspassningen från höger till vänster när Hopcutt gjorde segermålet och det var han som trädde in bollarna bakom Hammarbys backlinje vid Hopcutts båda frilägen. Bland annat.
Lägg därtill ett hårt jobb över stora ytor i 90 minuter.
”En av seriens absolut bästa spelare”, skrev Sportbladets Per Bohman direkt efter matchen.
Curtis belönades också av matchsponsorn som dagens bäste hemmaspelare.
Av Mittmedias utsände fick han (tillsammans med Dennis Widgren) LÄGST betyg av samtliga hemmaspelare.
Vem kan påstå att fotboll är en exakt vetenskap?

Sammantaget: En bra fotbollsmatch där Hammarby hade ett litet grepp i första halvlek men ÖFK var klart starkare efter paus. Jag gillade i stora stycken det jag såg och jag gillade, framförallt, de tre poängen. Det var starkt att avgöra med en man mindre på banan. Det kallar jag moral.

Men det var jävligt kallt!

Till sist; Att skriva krönikor är heller ingen exakt vetenskap. Den bakåtpassningen skickar jag till signaturen ”Suck”.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Frågorna som måste ställas
3 Maj 2017 klockan 21:35 av Agne Svärd
 

2–0 blev 2–4 som blev 4–4 efter två mål på övertid. Ja, visst är det bara att hålla med om att ÖFK:s möte med Elfsborg på Borås Arena blev en galen tillställning – i alla dess beståndsdelar!
Och det fanns definitivt ingen vinnare här. Bara loosers där Potters gossar var de största.
Definitivt!

Naturligtvis är det svårt, till och med lite övermaga, att gnälla över ett oavgjort resultat på erkänt svåra Borås Arena mot ett erkänt starkt hemmalag. Men de sanslöst overkliga övertidsminuterna, fyra, väcker frågor som måste ställas, allrahelst som det är bara en dryg vecka sedan vi fick ett märkligt och trist avslut här hemma mot IFK Göteborg.
Som dessutom, till delar, påminde om det här!

# Kan vi verkligen lita på Andreas Andersson i målet?
Vi har ju i färskt minne Andreas klumpiga utrusning som orsakade straff och två förlorade poäng i slutminuten mot Göteborg I Borås bjöd Andreas på nya tavlor. Misslyckad passning mitt i banan (till Nouri) gav Elfsborg 1–0 (Alex Dyer) och sedan fumlade han med bollen när han skulle plocka ned ett inlägg i slutsekunderna som i momentet senare gav Elfsborg chansen att kvittera till 4–4 på straff.
Det är tre ingrepp som inga lag har råd med, inte ens på lägre nivå än allsvenskan. Man måste kunna lita på att målvakten klarar det basala, naturligtvis gärna kryddat med matchvinnande ingrepp. Men det är det trygga spelet som är helt avgörande. Alla dagar i veckan!
Just nu har Andreas Andersson en hel del att bevisa om att han ska vara etta, åtminstone för mig.

# Douglas Bergqvist har haft en tung öppning på säsongen, kanske främst efter nya smällar mot huvudet. Men prestationsmässigt har det också varit en högst blandad kompott. I premiären mot Halmstad blev Douglas grundlurad av Sead Haksabanovic vid hallänningarnas segermål, han gick bort sig innan straffen mot Göteborg och i Borås var Douglas inblandad i tre av baklängesmålen; bortfintad av Viktor Prodell (2–0) på samma sätt som nere i Halmstad, otroligt passiv i duellspelet före Elfsborgs tredje mål och dessutom en korkad hockeytackling (Per Frick) efter Andreas Anderssons schabbel som tvingade domaren Patrik Eriksson att peka på straffpunkten.
Douglas vinnarskalle är hans främsta egenskap som fotbollsspelare. Men samtidigt också hans största svaghet; Douglas blir otroligt avslöjad när han ställs mot skickliga dribblers.
Det är forwarden som ska göra första draget, inte han!
I mina ögon är Douglas inte en allsvensk försvarsspelare. Inte just nu i varje fall. På mitten klarar han sig bättre.

# Tom Pettersson har varit en av ÖFK:s bästa spelare sedan han kom från IFK Göteborg. Stabil som tusan, nästan alltid på rätt plats. Men i de hetsiga slutminuterna mot såväl Göteborg som Elfsborg har Tom uppträtt lite väl stirrigt för att jag ska vara riktigt nöjd. Mot Göteborg missbedömde han det långa uppspelet och nickade in bollen i det egna straffområdet, mot Elfsborg slog han hål i luften när han skulle rensa bort en enkel boll före Lasse Nilssons 3–4-mål.
Vad hände där, Tom? Det såg ju riktigt amatörmässigt ut.

Nåväl, när vi väl är inne i avdelningen gnäll så tar jag väl lite till från matchen i Borås. Jag såg att Graham Potter tyckte att den första halvleken var bra. Det tyckte inte jag, på min datorskärm var den riktigt blek.
# Massor av enkla misstag (hur många korta och lätta passningar slogs bort, egentligen?)
# Högersidan (Mukibi och Aiesh) var helt otimad. Aiesh skulle aldrig ha fått starta, han såg inte alls ut att vara klar för spel efter sin sjukdom.
# På vänstersidan spelade Dennis Widgren sin alibifotboll, fem passningar av fyra gick hemåt.
# Lagkaptenen Brwa Nouri var helt osynlig på mitten.
# Och i anfallet såg Saman Ghoddos mest ledsen ut efter hemmaförsvarets tuffa behandling utan att domaren ingrep.

Men det skulle bli bättre, så otroligt mycket bättre. Potter satsade på alla offensiva kort han hade att tillgå. Bertilsson, Hopcutt och även Gero så småningom kom in och hemmalaget, som pressat högt och framgångsrikt den första halvan, trycktes ned i skoskaften. Det var en fröjd att se svängningen av matchbilden.
Vilket spel!
Ken Sema var matchens kung, Ghoddos, Hopcutt och Gero röjde i hemmalagets straffområde, Bachirou härjade på mitten, Edwards stack in bollar på djupet och skickade dom kors och tvärs över banan, Widgren (bra assisterad av Bertilsson) fick, äntligen, plats på vänsterkanten och då kom även inspelen.
Och målen.
Ja, man trodde inte att det var riktigt sant när boll efter boll placerades i nätet bakom Kevin Stuhr-Ellegard i Elfsborgsburen; 1–2, 2–2, 3–2, 4–2. Dessutom fick hemmalaget, i spillror, en man utvisad.
Tio minuter kvar och det kunde inte ha varit mera klart och betalt.

Men så var det dom där fyra extraminuterna efter 90. Och vi sitter där med våra frågor. Jag är övertygad om att det är fler som har ställt dom under det här senaste dygnet.
Inte minst i den innersta kretsen kring laget. Hur står det till med handen, Graham?

Fotnot: Apropå det där med Potters hand. Det var Patrick Sjöö (osdsport.se) som avslöjade att den vanligtvis så sansade ÖFK-managern drog näven i en tegelvägg efter upplösningen i Borås. Jag förstår precis!

 
Det finns 57 kommentarer att läsa.

 
Curtis sköt missmodet och AFC i sank
27 April 2017 klockan 17:02 av Agne Svärd
 

Missmodet hängde tungt på mina axlar när jag i söndags kväll lämnade Jämtkraft arena. Visst har man genom åren varit med om diverse motgångar, inte minst inom idrotten, men den här kom som från ingenstans; 1–0-ledning, ett drömanfall som skulle ge 2–0, sticka dolken i IFK Göteborg och få alla fotbollsälskare att klappa händerna blodiga av hänförelse. Så vackert var det när Ghoddos spelade till Nouri som släppte till Sollander mot ett fullständigt bortspelat änglaförsvar.
Men ett flygande försvarsben (Emil Salomonssons) kom i vägen, drygt tio sekunder senare blåste domaren Glenn Nyberg straff på motsatta sidan av planen och den snudd på ultimata insatsen, den var ju ändock IFK Göteborg som stod för motståndet, slutade 1–1 och två förlorade poäng
Som jag skrev efter matchen, från himmel till helvete på några sekunder och jag tror att väldigt många kände samma sak. Den här typen av motgångar är dom tyngsta.

Det där missmodet hängde faktiskt med några dagar, jag tänkte ofta på den där sekvensen. Allt, precis allt, hade varit bättre än den drömupplösning ÖFK var på väg att rulla upp i Göteborgs straffområde. Ghoddos kunde ha klappat upp bollen till Falkarna på ståplats, han kunde ha tagit upp bollen med händerna och stoppat den innanför tröjan och sprungit ut till hörnflaggan, ja, vad som helst utom att passa den till Nouri. Och Nouri kunde för sin del tagit avslutet själv istället för att spela vidare till Bobo Sollander. Och Bobo skulle naturligtvis ha skjutit lite högre för då hade inget ben i världen kunnat stoppa bollen. Eller lägre...
Och domaren hade mycket väl ha blåst av för offside!
Ni ser; om det bara blivit ett avbrott i spelet på något sätt så hade segern (och de tre poängen) varit ÖFK:s!
Nu blev det en kontring, ett huvudlöst målvaktsingripande, en straff och bara en poäng.

Nåväl, idrotten kan ibland vara rättvis. I gårdagens möte mot AFC i Eskilstuna tog det bara en dryg minut så blåstes de sista resterna av söndagskvällens missmod all världens väg. De togs inte av den iskalla nordvästanvinden som plågat oss de senaste veckorna, nej, istället var det en 23-årig engelsman som fick mig, och många andra, att må betydligt bättre med när han från 20 meter pricksköt in 1–0-målet.
Vem hade på förhand kunnat räkna ut att Curtis Edwards efter fem omgångar skulle vara i topp (tillsammans med fem andra) av den allsvenska skytteligan med sina tre mål (han skottade en halvtimme senare in även 3–0-målet)?
Jag tror att det inte är många som räcker upp handen på den frågan!

Egentligen skulle Curtis ha fått hjälterubrikerna redan i söndags, det var ju han som skickade in ÖFK:s ledningsmål mot Göteborg med en praktfull högerslägga. Istället fick, även han, lämna arenan i besvikelse. Kanske mest av alla (i konkurrens med målvakten Andreas Andersson)? Ja, han drog hem omedelbart hem till lägenheten och parkerade sig i soffan för att kolla El Classico.
Curtis mådde, garanterat, betydligt bättre efter gårdagens 3–1-seger i Eskilstuna.

Att den sympatiske engelsmannen från industri- och hamnstaden Middlesborough längst upp i nordost på gränsen till Skottland, kommer att hamra in ytterligare några bollar i årets serie törs jag nästan lova; Curtis finns nästan alltid på plats när det luktar målchans, har en bra träff på bollen och skjuter gärna från distans. Men framförallt är han en lojal lagspelare, en ”vattenbärare” som jobbar stenhårt (väldigt få i hela serien springer så långt som han under matcherna), passar både kort, långt och rätt. Dessutom är han otroligt skicklig med bollen när han snurrar runt sin egen axel (åt båda håll). Det var den första egenskapen jag lade märke till när han kom från Ytterhogdal förra sommaren, han ser ju inte riktigt ut att vara den smidigaste snubben på planen. Kolla gärna!

Några andra detaljer från årets första bortavinst;
# Jamie Hopcutt var nu redo för sin första allsvenska match från start efter sitt tunga skadeår. Han kunde lämna planen efter en timme sedan han gjort ett mål och ett gediget jobb. Och alla var nöjda och mycket glada, bra jobbat alla inblandade! Här har ÖFK ett sparkapital som kan bidra med många poäng i sommar.
# Douglas Bergqvist tvingades ge upp strax efter pausvilan sedan han knockats ytterligare en gång, den här gången av ett skott som tog lite från sidan och Douglas stöp som en klubbad oxe. Jag lider verkligen med Douglas, det finns få som fotbollen ser ut att betyda så mycket för. Men frågan är; hur många smällar mot huvudet tål en fotbollsspelare? Här har Douglas, och inte minst ÖFK-ledningen, något att fundera över. Tiden som aktiv är förhållandevis kort. Livet mycket längre!
# AFC:s Mohamed Buya Turray visades av banan sedan han fullständigt huvudlöst kapat Dennis Widgren i slutet av matchen. Det var så korkat så det inte var sant, AFC-spelaren hade god tid på sig att planera sitt agerande. Efteråt hävdade Turray att det var domarens fel (”beslutet var orättvist”, sa han till Expressen) att han blev utvisad och han tänkte minsann inte ändra sitt sätt att spela fotboll.
Det var ännu mer korkat!
Ingen som helst ånger på den kanten. Att han förstör för sig själv, att han sabbar för laget genom att bli avstängd, att han med sin kapning riskerar att fimpa Widgrens karriär, kanske för alltid med lite otur, är inget som dyker upp i hans skalle. Inte ens när det gått ett antal minuter efter matchen och han har fått chansen att lugna ned sig.
Ibland, eller ganska ofta, blir jag bekymrad över hur fullständigt hjärndött idrottsmän, just män, uppträder.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Nära, nära
24 April 2017 klockan 13:37 av Hasse Thor
 

Fy f-n vad kallt! Fiberställ, dunjacka och stickad mössa över öronen. Använder sällan nånting på skallen eftersom jag är oerhört stolt över att ha det mesta av kalufsen i behåll. Det enda beträffande utseendet för övrigt att vara stolt över.

Nog om detta, stoltheten av att det finns ett allsvenskt fotbollslag i Östersund är däremot genuin och äkta. Det går dessutom fortfarande inte att ta in att “vi” klarar av att gång efter annan matcha mångåriga storheter i svensk elitfotboll och cupsegrare som “kronan på moset” eller vad det nu heter.

Inledningen av allsvenskan är väl från den jämtländska horisonten kanske inte helt enligt möjliga förväntningar. Frånsett att Malmö FF i kraft av överlägsna resurser förmodligen kommer att segla iväg poängmässigt så tror jag det blir tuffa tag över hela linjen. Nån “walk in the park” blir det knappast för nåt lag i övrigt.

Därför var det inte helt lyckat att ÖFK tappade två i dom olycksaliga slutminuterna i går kväll mot IFK Göteborg. Förra säsongens möte på “Arenan” mellan lagen slutade ju mer eller mindre med en förnedring av gästerna där Tobias Hysén vägrade i ren frustration ta emot blommor som sitt lags bäste spelare.

Nånstans kändes det den här gången som om göteborgarnas revanschlusta skulle fälla avgörandet och undertecknad i ett anfall av plötsligt svårmod tippandes 1-3 i sajtens eget “Plaza-tipset”. En betydligt jämnare tillställning också den här gången och 1-1 kan väl egentligen igen opponera sig emot. Sen finns det alltid detaljer i själva avgörandet som svider.

Som vanligt också lite rockader i Graham Potters uppställning. Brwa Nouri på bänken och Fouad Bachirou lagkapten i hans ställe. Ett förtroende som den lille fransmannen förvaltade charmant, fanns överallt i gammal god stil.

Andreas Andersson i stället för Aly Keita längst bak där vi minns bland många fina ingripanden en superb reflexräddning på linjen. Trist för honom dock med straffen i slutminuten. Fifty-fifty grejor i straffområdet är väl mardrömmen för en målvakt. “Sotte” Papagiannopoulus trygg där bak tillsammans med Tom Pettersson.

Ronald Mukiibi härlig att se tillbaka, “konstnärliga” backar växer inte på träd. ÖFK:s offensiv togs väl om hand den här gången, Jörgen Lennartsson i IFK-staben hade läst på rejält. Alhaji Gero hade en hel del svårigheter och Samman Ghoddos försökte och försökte. Kul för Curtis Edwards med den snygga fullträffen. Väger lite lätt emellanåt men många konstruktiva idéer.

Som sagt, säkert fullt krig om poängen framöver och nykomlingen AFC Eskilstuna borta nästa omgång, och då är väl poängen senast trots allt bättre än ingen alls. Dessutom, Jamie Hocutt verkar allt närmare en startplats……..

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Från himmel till helvete på några sekunder
23 April 2017 klockan 23:16 av Agne Svärd
 

”Väldigt välförtjänt”. Sa Göteborgstränaren Jörgen Lennartsson.

Själv tycker jag att ÖFK rånades på två poäng när Göteborg kvitterade till 1–1 på övertid i en synnerligen dramatisk avslutning på en mycket bra fotbollsmatch.

Men, som ÖFK-managern Graham Potter summerade: ”This is what football is”.

Precis!

Från himmel till helvete på några sekunder. Det var väl så alla ÖFK-anhängare upplevde upplösningen av söndagskvällens drama på Jämtkraft arena. Matchuret var på väg mot 92 minuter (fyra minuters tillägg) när ÖFK kontrade, i ledning 1–0. Saman Ghoddos vann en tuff närstrid med IFK-kaptenen Mattias Bjärsmyr mitt på Änglarnas planhalva och hemmalaget hade, hastigt och mycket lustigt, fyra spelare mot Göteborgs två; Ghoddos, Gero, Nouri och Bobo Sollander mot Emil Salomonsson och målvakten Pontus Dahlberg. Ghoddos spelade förbi Salomonsson till Nouri som istället för att avsluta spelade vidare till Bobo som bara hade att hamra in den sista spiken i Göteborgskistan, målet låg ju vidöppet.

Men där kom Emil Salomonsson tillbaka, flygande, och stoppade Bobos knallhårda avslut.

Istället för 2–0 seglade bollen ut på banan igen och Göteborg kunde kontra blixtsnabbt, Tobias Hyséns klackpassning öppnade ett obalanserat hemmaförsvar och målvakten Andreas Anderssons huvudlösa utrustning slutade i att han ”fällde” Henrik Björdal med högerhanden.

Straff, Emil Salomonsson, nu i den här änden av planen, och 1–1!

Det är lätt att hänga ÖFK-målvakten för dom tappade poängen. Visst, Andersson, som i går fick göra allsvensk premiär i ÖFK-dressen, tog ett felaktigt beslut när han drog iväg på sin ”bärtur”. Men arbetet framför honom imponerade inte i den här situationen. Douglas Bergqvist var på helt fel plats, han behövde inte alls förstärka i mitten för där fanns redan gott om försvarskraft.

Sedan kan man ju också hävda att ÖFK, i den här dramatiska sekvensen, inte hade någon tur med domaren Glenn Nybergs beslut utan att denne gjorde något som helst fel;

# Nyberg kunde ha blåst frispark när Bjärsmyr brottade ned Ghoddos men valde att ge ÖFK-spelaren chansen när han var snabbare upp än sin motståndare.

# Nyberg kunde ha blåst offside på Sollander men gav IFK fördel när bollen vände ut på planen efter Salomonssons flygande räddning.

# Och hur mycket rörde ÖFK-målvakten den framstormande Björdal? Egentligen? (Det är ju sådana här tillfällen som lika ofta brukar sluta med att domaren plockar upp det gula kortet och varna anfallaren för filmning…).

Men för att sammanfatta det hela. Det var inte domarens fel att ÖFK inte vann den här matchen, tvärtom, Nyberg var ju iskall när han lämnade två fördelar i lägen där en något mer stressad domare hade blåst i sin pipa. Det var heller inte orättvist att Göteborg fick med sig en poäng, matchen som helhet var jämn och chansmässigt var det likvärdigt (glöm inte bort Andreas Anderssons praktparad på Tobias Hyséns jätteläge strax före pausdrickat).

Det var upplösningen jag inte gillade, där hade ÖFK kontroll på skeendet. Men som Potter alltså sa: ”This is what football is”.

ÖFK gjorde, som helhet, en mycket bra match, den påminde faktiskt ganska mycket om fjolårets uppgörelse här i Östersund. Det kändes som att det var hemmalaget som styrde utvecklingen. Man hade inga som helst problem att spela sig ur Göteborgs första press, ofta var Roland Mukibi (välkommen tillbaka) helt ren på sin högerkant och där kunde ÖFK ganska lätt ta sig fram. Curtis Edwards (ÖFK:s målskytt med en högerslägga efter en hörna i 62:a matchminuten) och Saman Ghoddos skojade ganska friskt med gästernas vänsterförsvar dock utan att skapa några större farligheter medan Ken Sema till vänster hade betydligt svårare att ta sig förbi Emil Salomonsson, där mötte Sema, för en gångs skull, en fullvärdig motståndare.

Mina tre ”hemmahjältar” den här svinkalla söndagskvällen var mittbackarna Sotirios Papagiannopoulus och Tom Pettersson (han måste ha tyckt att det var skitkul att möta sina gamla polare, oj så laddad och koncentrerad han såg ut) samt, framförallt, Fouad Bachirou, virvelvinden på mitten som hinner vara med överallt på planen. Det måste var ett helvete att ha Bachirou som motståndare. Tio plus på den mannen!

Till sist; Göteborg kom till Östersund med största respekt. Men i mina ögon tyckte jag att deras uppställning var i försiktigaste laget. Bara en renodlad forward i startelvan och med Hysén och Mikael Boman på bänken. Det kunde ha straffat sig. Och borde ha gjort det. Men underläge och skador tvingade fram en offensivare avslutning som också gav utdelning.

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Elitettan startar i helgen
15 April 2017 klockan 16:18 av Per Lagerbäck
 

Elitettan har startat i helgen, och ett par av resultaten hittills har ställt en del av mina tankar på huvudet. Jag tror egentligen att Umeå, Uppsala, AIK, Kalmar, Växjö och Hovås/Billdal ska göra upp om de två Allsvenska platserna. En mellangrupp har jag tänkt mig skulle bestå av Kungsbacka, Mallbacken och Holmalund. Om nedflyttning tror jag att Assi, ÖDFF, Sundsvall, BK 30 och Böljan kommer att kämpa. Hovås/Billdal började då med att förlora med 6- 0 borta mot Växjö, och Umeå bortaslog AIK med 2- 0. Faller då dessa båda förlorande lag bort ifrån toppstriden i mitt tips. Njae, inte riktigt, även om det kanske ger vissa indikationer.

Jag är lite bekymrad gällande ÖDFF, och då främst beroende på att tränaren Håkan Lindström ständigt varit så positiv till lagets insatser under försäsongen. Detta trots inställda matcher beroende på för lite folk, svaga resultat, och åtminstone i den enda match jag sett, DM-finalen mot IFK, att spelet såg allt annat Elitettanmässigt ut. Jag tror att man har en hyfsad startelva, som kan knipa en hel del poäng, men man är otroligt beroende av att de bästa spelarna är hela. Och att de stannar kvar i föreningen. Jag vill låta några matcher gå, innan jag stadfäster de vibbar som jag ändå känner.

Jag ska ge mig på att gissa hela tabellen, trots att jag har alldeles för "lite på fötterna" egentligen. Men i övrigt kommer jag bara att tippa ÖDFF:s matcher i de flesta omgångarna.

1. Växjö

2. Umeå

3. Uppsala

4. AIK

5. Kalmar

6. Mallbacken

7. Hovås/Billdal

8. Holmalund

9. Kungsbacka

10. Assi

11. Sundsvall

12. ÖDFF

13. Böljan

14. BK 30

Och jag ska alltså tippa ÖDFF- Assi, som spelas på Jämtkraft Arena Annandag Påsk kl 15.00. Jag tror på att ÖDFF lyckas knipa en poäng, med resultat 2- 2.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Cuptitel som är modern fotbollshistoria
13 April 2017 klockan 23:48 av Agne Svärd
 


Sett som en enskild händelse är det inte speciellt överraskande att ÖFK vinner finalen i Svenska cupen över IFK Norrköping, ÖFK var faktiskt favorit och besegrade ju Norrköping så sent som i söndags.
Men lyfter man blicken något, och det behövs sannerligen inte mycket, så inser man att ÖFK:s första titel (och då räknar jag naturligtvis inte klubbens DM-tecken…) är så mycket, mycket, mycket, mycket, mycket, mycket, mycket större.
Ja, det är historiskt stort. ÖFK är just nu Sveriges bästa fotbollslag, Bara drygt 20 år efter att klubbens bildande, sex år sedan man harvade i division 2
Det har aldrig hänt tidigare, åtminstone inte modern tid.
Hallo, Europe, here we come!

Det finns hur mycket som helst att plocka ur den här underbara eftermiddagen på Jämtkraft arena, så många hjältar att hylla, ja, faktiskt, och givetvis, fanns det några förlorare också. Exempelvis det här från min utsiktspunkt längst upp under taket på huvudläktaren;
# Mål präglar nästa alla fotbollsmatcher, det är ju ett mantra vi lärt oss att förhålla oss till. I söndags chockartade ÖFK med mål redan efter drygt fyra minuter. Nu hann matchuret ticka fram till åtta minuter när Sam Mensiro nickade in en hörna (vem hade trott på det?) och ytterligare nio när Hosam Aiesh dunkade in tvåan. Den dubbelstöten visste var den tog, Norrköping knäade resten av den första ronden.
# Ken Sema hade en en känslig vänsterfot med i båda målen. Och den var definitivt avgörande när Alhaji Gero golvade Norrköping med sitt 3–1-mål. Snyggare kan man inte skära upp ett motståndarförsvar. Sema äger ett trollspö längst ned till vänster.
# 4–1 mot IFK Norrköping är siffror som skickar en kraftig signal till Fotbolls-Sverige vad som väntar på Jämtkraft arena (om de nu inte redan visste…) Stora siffror där det känns som något mål kom retroaktivt från söndagsmatchen.
# Saman Ghoddos höjde sitt värde med ytterligare några miljoner när han klippte in 4–1. Snabb attack, bollen mellan benen på försvarande Eric Smith och pang upp i Michael Langers vänstra kryss. Snyggare kan det inte bli. Vilket tryck i steget, vilken teknik, vilket tillslag (dessutom mitt i steget, sånt gör bara dom bästa). G(h)odis för alla fotbollsälskare.
# Aly Keita hade en betydligt jobbigare eftermiddag i jämförelse med för fyra dagar sedan. Han räddade straffen men tvingades släppa in returen men i övrigt var han klockren. Räddningen när han först nådde Kalle Holmbergs välplacerade kula nere vid stolpen och sedan krypande(!) lyckades stöta undan bollen framför fötterna på Sebastian Andersson (som hade tom bur) var magnifik.

Det är lätt att hitta hjältar längst fram och längst bak. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par andra spelare som haft stor betydelse för att dubbelmötena mot Norrköping slutat i två segrar och en fin pokal;
# Curtis Edwards har på mitten haft ett ständigt vakande öga på Norrköpings spelmotor Örjan Sjölund. Curtis har helt enkelt kvävt Sjölund i hans roll som härförare. Stort jobb, mycket i det tysta.
# Ute till vänster satte Dennis Widgren effektivt stopp för speedkulan Nicklas Bärkroth. Det lyckades Dennis med i 180 minuter sånär som första kvarten av andra halvlek i cupfinalen. Det var också då som Bärkroth fixade straffen som gav Norrköping en chans att komma in i matchen. I övrigt var det stopp, tvärstopp.

ÖFK:s största vinnare fanns dock inte på plan, den här gången heller. Men utan ordföranden Daniel Kindberg samt managern Graham Potter och hans kompetenta stab (och det är rätt många) hade naturligtvis inte den här resan varit möjlig. Inte på något sätt, det förstår alla och envar. Och som bekant är vi, förmodligen, bara i början av den med den här cuptiteln.
Men redan nu vet att Kindberg & Potter har höjt livskvaliteten för väldigt många människor i Östersund och hela länet. Nu var över 8.000 på plats för att få uppleva cupfesten.
De allra flesta kommer att minnas den här dagen, skärtorsdagen den 13 april 2017, resten av sina liv!
Sådana här matcher sätter djupa spår.
Jag vet.

Till sist 1; cupfinalens stora förlorare var Jens Gustafsson, den sympatiske Norrköpingsmanagern. När han skulle rätta till misstagen från i söndags gick han helt fel i sina tankegångar. Misstaget rättades visserligen till i halvtidsvilan men då var det för sent, ÖFK hade redan kopplat greppet om bucklan. Till Gustafssons försvar ska dock sägas att han inte hade någon större hjälp av sina spelare, varken nu eller i söndags. Det var många som svek både en och två gånger.

Till sist 2; nu jagar vi vidare i allsvenskan. ÖFK spelar i Örebro på söndag (påskdagen) medan Norrköping matchar hemma mot Sirius på måndag. Tänk, 28 härliga omgångar är kvar. Och så lite Europaspel som krydda på moset!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Glad över segern, besviken på resultatet...
9 April 2017 klockan 22:12 av Agne Svärd
 


ÖFK vinner över stabila topplaget IFK Norrköping med 1–0 och studsar tillbaka i matchen efter den svidande motgången i Halmstad för en vecka sedan. Och ändå är jag lite besviken när jag lämnar Jämtkraft Arena. Inte över segern, naturligtvis, det är ju hur jävla bra som helst.
Men siffermässigt.
Varför blev det inte 2–0?. Eller 3–0? Ja, jag kunde även ha tyckt att 4–0 inte hade varit ett alldeles galet resultat den här gången.
ÖFK var bättre än Norrköping. Inte så mycket spelmässigt, där var det tämligen jämnt skägg, två bra lag med en ständig strävan att spela en positiv och passningsorienterad anfallsfotboll Men kollar man antalet målchanser befann sig lagen på två olika planeter! Norrköping hade bara två avslut på mål, från 20 respektive 25 meter, samt en farlig nick som smet ovanför Aly Keitas ribba på stopptid.
ÖFK hade hur många möjligheter som helst!
Därför kändes det så befriande skönt att höra Norrköpings tränare Jens Gustafsson kallt konstatera att ÖFK vann rättvist, inte ens ett liten antydan om att ”det kunde ha gått hur som helst”.
Hur många av Gustafssons kollegor är så storsinta?

Varför blev det då ”bara” 1–0 (ni ser att man har krav när man skriver ”bara”…) i hemmapremiären? Här är tre klassiska förklaringar:
# Norrköping hade en mycket bra målvakt. Michael Langer, och bara Michael Langer, gav Norrköping möjlighet att vara med i matchen fram till slutsignalen. Norrköpings i särklass främste den här dagen, en fin målvaktstyp.
# Otur. Som när Johan Bertilsson smackade upp bollen i ribban i en visslande kontring. Målställningen framför södra stå skakar fortfarande.
# Slarv. Som när Saman Ghoddos fick chansen från straffpunkten efter 69 minuter och skulle stänga matchen. Men istället för 2–0 hamnade bolluschlingen på läktaren då snidaren Ghoddos valde att gå på kraft.

Jag tycker det här var en riktigt bra fotbollsmatch med två olika ansikten. I första halvlek böljade attackerna fram och tillbaka med hemmalaget som spelförare. Och framförallt; ÖFK kom till avslut. Redan efter drygt fyra minuter föll ledningsmålet (och segermålet) när Ken Sema växlade Norrköpings högerförsvar (Nicklas Bärkroth och Linus Wahlqvist). Inspelet passerade en framstörtande Saman Ghoddos men bakom honom kom Hosam Aiesh farande och kunde trycka in bollen i öppen bur.
En klassisk upprullning kan man väl kalla den flygande attacken, som gjordes när ÖFK hade en spelare mindre på banan (Dennis Widgren var på behandling).

Målet föll efter ett vänsteranfall. Men det var företrädesvis till höger som ÖFK tog sig fram. Målet gav Aiesh skopor av självförtroende och Norrköpings vänsterförsvar stora bekymmer. Och centralt gjorde en spelglad Saman Ghoddos lite som han ville med Norrköping något tungfotade mittbackar Andreas Johansson och Jon Gudni Fjoluson. Det var väl bara ytterligare mål som saknades, annars var det här en av ÖFK:s bättre halvlekar i allsvenskan, absolut en av de stabilaste.
Norrköping, med nästan lika mycket boll, hade inte ett enda avslut. 8–0 i hemmafavör avslöjade den officiella statistiken.

Den andra halvleken såg något annorlunda ut. Nu var det Norrköping som förde spelet i jakt på en kvittering, ÖFK försvarade sig lågt, samlat och bra.
Och kontrade vasst.
Sylvasst!
Sema, Ghoddos, Johan Bertilsson (bytte av en skadad Curtis Edwards i början av andra halvleken, Curtis jobbade kopiöst den halvlek han var med) och till sist även Bobo Sollander) hade alla möjligheter.
Men det var här som vi såg att ÖFK har vässat sitt försvarsspel sedan fjolåret. Sotirios Papagiannopoulus var tillbaka efter lång skadefrånvaro som chef. Välkommen! ”Sotte” stod rätt i 90 minuter och spred stor trygghet till sina medspelare. Douglas Bergqvist och Tom Pettersson assisterade berömvärt i en tät trebackslinje och utanför jobbade Hosam Aiesh och Dennis Widgren kopiöst mot svåra och snabba motståndare.
Målvakten Aly Keita behövde bara stoppa en farlig boll, en ”tv-räddning” på Bärkroths frispark från 25 meter.För det belönades han som hemmalagets främste. Märkligt…men okej då. Det är väl mest hans våghalsiga passningsspel som imponerar så här långt. Även om vi på läktaren tvingas kippa efter andan vid några tillfällen…

Vad kan då ÖFK göra bättre till skärtorsdag när Norrköping kommer tillbaka för att spela cupfinalen? Det som fungerade sämst, vilket konstigt ord efter en sådan här match, är den första pressen. Ambitionen att plocka bort Daniel Sjölund ur spelet ledde till ”räknefel ” ett antal gånger, gästerna blev helt enkelt övertaliga på mittplanen. Det kändes inte riktigt nödvändigt och även om det nu inte hade någon betydelse så har Potter lite att fundera över hur man ska undvika att hamna i det läget.
I övrigt tror jag att cupfinalen blir en fortsättning på dagens 90 minuter. Det är ju två lag med tydliga spelidéer och säkerligen också i stort sett samma 22 spelare på banan.
Välkommen tillbaka Norrköping. Då blir vi dubbelt så många som stöttar hemmalaget!

Till sist 1; övriga resultat i omgång 2 passade ÖFK rätt så bra, fyra kryss av sex spelade matcher så här långt. Att konkurrenterna tappar två poäng gör inte ont…

Till sist 2; när jag kommit så här långt med texten har naturligtvis besvikelsen över resultatet (alltså siffrorna, inte segern) hunnit sjunka undan. Målen får vi ta en annan gång, lämpligtvis på torsdag då en pokal och en plats i Europa står på spel.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Jag vill se mer desperation - särskilt på naturgräs
5 April 2017 klockan 15:30 av Agne Svärd
 

Pumpade vi upp ÖFK-ballongen för hårt?

Nja, jag vidhåller det jag skrev i förra krönikan att det finns klubbchefer och tränare som behöver oroa sig mer än Graham Potter och Daniel Kindberg. Det gäller även efter premiäromgången.

Men.

0–1 på Örjans Vall mot nykomlingen Halmstad var inte den start som jag drömde om, definitivt inte önskade mig. Den sätter onekligen myror i huvudet på mig och många andra även om det bara handlar om en enskild match och dessutom årets första förlust efter tio segrar och en oavgjord.

Jag väljer att skylla på (man måste ju alltid skylla på något när man har fel i sina förutsägelser…) underlaget. ÖFK:s bollhållande och passningsorienterade fotboll var inget segerrecept denna lördag eftermiddag.

# Bollen rullar inte lika fort på naturgräs i vårligt tillstånd i jämförelse med konstgräs.

# Den uppför sig definitivt inte som på konstgräs; spelarna tvingas till flera tillslag för att få den under kontroll. ”Kluddandet” medför per automatik att tempot sjunker.

Mer behövdes faktiskt inte för att ÖFK:s possesion-spel skulle få bekymmer när Halmstad parkerade sin ”buss”(som det numera heter när man samlar sitt försvarsspel) på egen planhalva. Det gick helt enkelt för sakta!

Nu var det givetvis inte första gången det här inträffade. ÖFK (och andra lag med liknande spelfilosofi, jodå, det finns fler…) har ställts inför det här problemet tidigare och misslyckats. Och det är väl här som jag efterlyser en plan B, något som bryter mönstret.

Jag vill helt enkelt se lite längre bollar, kalla det gärna desperation, som tvingar motståndarna att släppa ned sin backlinje ett antal meter.

Bara att motståndarna känner det hotet gör att ”bussen” blir lite längre och därmed lättare att spela sig igenom!

Nåväl, det var fler lag än ÖFK som inte presterade som jag hade förväntat mig i första ronden. Djurgårdens 0–2 mot nykomlingen Sirius var det som överraskade mest. Djurgården har handlat ungt, gammalt och dyrt, några nyförvärv ramlade faktiskt in precis före avspark. Men resultatet, och spelet, avslöjade att Djurgården helt enkelt glömde bort att bygga grunden i jakten på snabbköpta framgångar.

Kalmar FF:s 1–5 mot Elfsborg var överraskande, inte att boråsarna vann utan siffrorna. Förre ÖFK-aren Alex Dyer var högst delaktig när Elfsborg vände matchen med fyra mål på 19 minuter och fem under sista halvtimmen.

Noterbart i övrigt; Stockholmslagen hade alla, alltså inte bara Djurgården, en blek start.. AIK mäktade bara med 0–0 hemma mot Häcken efter en tam insats och Hammarby föll i Norrköping (precis som väntat).

För ÖFK väntar nu just Norrköping på söndag (och på skärtorsdag, cupfinalen). Det blir svettigt; Norrköping har de senaste säsongerna varit ett absolut topplag (mästare 2015, trea förra säsongen) med ett mycket stabilt och effektivt grundspel. Årets upplaga ser också bra ut, om än något tunnare spelartrupp än de senaste säsongerna. Andreas Johansson (backlinjen) och Daniel Sjölund (mittfältet) är ju två kontinuitetsbärare som får alla klubbchefer att dregla av avund och längst fram hittar vi allsvenskans intressantaste och målfarligaste anfallspar; Sebastian Andersson och Kalle Holmberg.

Se upp!

Sebastian och Kalle har gjort mål på ÖFK tidigare, inte minst här på Jämtkraft Arena. Förra året blev det två vardera, Sebastian sänkte ÖFK i 2–0-segern och Kalle satte två underbara strutar när han i Örebros svartvita dress var med och besegrade ÖFK med 4–2 tidigt på säsongen.

Som sagt; varningen är utfärdad.

Till sist 1; ÖFK knöt i sista stund Djurgårdens Tim Björkström till sig. Det såg jag inte riktigt komma. Men förmodligen är frågetecknen kring några i högerförsvaret (skadorna på "Sotte", Mukibi, Douglas, Mensiro) lite större än vi anade.

Till sist 2; I min förra krönika dristade jag mig till att ha synpunkter på Mittmedias ÖFK-bevakning. Det var givetvis, och det hade jag naturligtvis förutsett, som att sticka in pinnen i en myrstack. Lika givet var att tidningarnas försvarsadvokat Stefan Nolervik skulle dyka upp i kommentatorsfältet. Däremot var det ingen som uppmärksammade berömmet till Sportbladet och deras ”Fotbollsbibel”. Jag visade där på ett exempel hur jag tycker att media kan arbeta, bara möjligheter ges, och hur bra det kan bli. Det handlar givetvis inte om medarbetare A, B och C på ÖP/LT (även om bristerna på fotbollskunskaper är besvärande för några) utan om vilken strategi man valt, i stort och smått.

Till sist 3; Signaturen ”inte mittmedia” var bekymrad över att jag inte fick vara kvar på sporten. Jag kan lugna skribenten med att jag lämnade sporten helt frivilligt när man 2008 bestämde sig för att slå ihop LT:s och ÖP:s sportredaktioner (zport.se, ÖP:s initiativ, tro inget annat). Jag tyckte det var helt huvudlöst vilket jag också meddelade ÖP:s vd Göran Henriksson som var den som ledde projektet (på uppdrag av andra starka ÖP-krafter, tidnings-vd:ar brukar väldigt sällan lägga sig i redaktionella projekt…). Jag avslutade mina 50 år på LT (32 år som arbetsledare, bara åtta som sportchef) med fem år som nattchef, för tredje gången…

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Jag vill se mer desperation – särskilt på naturgräs
5 April 2017 klockan 14:07 av Agne Svärd
 

Pumpade vi upp ÖFK-ballongen för hårt?

Nja, jag vidhåller det jag skrev i förra krönikan att det finns klubbchefer och tränare som behöver oroa sig mer än Graham Potter och Daniel Kindberg. Det gäller även efter premiäromgången.

Men.

0–1 på Örjans Vall mot nykomlingen Halmstad var inte den start som jag drömde om, definitivt inte önskade mig. Den sätter onekligen myror i huvudet på mig och många andra även om det bara handlar om en enskild match och dessutom årets första förlust efter tio segrar och en oavgjord.

Jag väljer att skylla på (man måste ju alltid skylla på något när man har fel i sina förutsägelser…) underlaget. ÖFK:s bollhållande och passningsorienterade fotboll var inget segerrecept denna lördag eftermiddag.

# Bollen rullar inte lika fort på naturgräs i vårligt tillstånd i jämförelse med konstgräs.

# Den uppför sig definitivt inte som på konstgräs; spelarna tvingas till flera tillslag för att få den under kontroll. ”Kluddandet” medför per automatik att tempot sjunker.

Mer behövdes faktiskt inte för att ÖFK:s possesion-spel skulle få bekymmer när Halmstad parkerade sin ”buss”(som det numera heter när man samlar sitt försvarsspel) på egen planhalva. Det gick helt enkelt för sakta!

Nu var det givetvis inte första gången det här inträffade. ÖFK (och andra lag med liknande spelfilosofi, jodå, det finns fler…) har ställts inför det här problemet tidigare och misslyckats. Och det är väl här som jag efterlyser en plan B, något som bryter mönstret.

Jag vill helt enkelt se lite längre bollar, kalla det gärna desperation, som tvingar motståndarna att släppa ned sin backlinje ett antal meter.

Bara att motståndarna känner det hotet gör att ”bussen” blir lite längre och därmed lättare att spela sig igenom!

Nåväl, det var fler lag än ÖFK som inte presterade som jag hade förväntat mig i första ronden. Djurgårdens 0–2 mot nykomlingen Sirius var det som överraskade mest. Djurgården har handlat ungt, gammalt och dyrt, några nyförvärv ramlade faktiskt in precis före avspark. Men resultatet, och spelet, avslöjade att Djurgården helt enkelt glömde bort att bygga grunden i jakten på snabbköpta framgångar.

Kalmar FF:s 1–5 mot Elfsborg var överraskande, inte att boråsarna vann utan siffrorna. Förre ÖFK-aren Alex Dyer var högst delaktig när Elfsborg vände matchen med fyra mål på 19 minuter och fem under sista halvtimmen.

Noterbart i övrigt; Stockholmslagen hade alla, alltså inte bara Djurgården, en blek start.. AIK mäktade bara med 0–0 hemma mot Häcken efter en tam insats och Hammarby föll i Norrköping (precis som väntat).

För ÖFK väntar nu just Norrköping på söndag (och på skärtorsdag, cupfinalen). Det blir svettigt; Norrköping har de senaste säsongerna varit ett absolut topplag (mästare 2015, trea förra säsongen) med ett mycket stabilt och effektivt grundspel. Årets upplaga ser också bra ut, om än något tunnare spelartrupp än de senaste säsongerna. Andreas Johansson (backlinjen) och Daniel Sjölund (mittfältet) är ju två kontinuitetsbärare som får alla klubbchefer att dregla av avund och längst fram hittar vi allsvenskans intressantaste och målfarligaste anfallspar; Sebastian Andersson och Kalle Holmberg.

Se upp!

Sebastian och Kalle har gjort mål på ÖFK tidigare, inte minst här på Jämtkraft Arena. Förra året blev det två vardera, Sebastian sänkte ÖFK i 2–0-segern och Kalle satte två underbara strutar när han i Örebros svartvita dress var med och besegrade ÖFK med 4–2 tidigt på säsongen.

Som sagt; varningen är utfärdad.

Till sist 1; ÖFK knöt i sista stund Djurgårdens Tim Björkström till sig. Det såg jag inte riktigt komma. Men förmodligen är frågetecknen kring några i högerförsvaret (skadorna på "Sotte", Mukibi, Douglas, Mensiro) lite större än vi anade.

Till sist 2; I min förra krönika dristade jag mig till att ha synpunkter på Mittmedias ÖFK-bevakning. Det var givetvis, och det hade jag naturligtvis förutsett, som att sticka in pinnen i en myrstack. Lika givet var att tidningarnas försvarsadvokat Stefan Nolervik skulle dyka upp i kommentatorsfältet. Däremot var det ingen som uppmärksammade berömmet till Sportbladet och deras ”Fotbollsbibel”. Jag visade där på ett exempel hur jag tycker att media kan arbeta, bara möjligheter ges, och hur bra det kan bli. Det handlar givetvis inte om medarbetare A, B och C på ÖP/LT (även om bristerna på fotbollskunskaper är besvärande för några) utan om vilken strategi man valt, i stort och smått.

Till sist 3; Signaturen ”inte mittmedia” var bekymrad över att jag inte fick vara kvar på sporten. Jag kan lugna skribenten med att jag lämnade sporten helt frivilligt när man 2008 bestämde sig för att slå ihop LT:s och ÖP:s sportredaktioner (zport.se, ÖP:s initiativ, tro inget annat). Jag tyckte det var helt huvudlöst vilket jag också meddelade ÖP:s vd Göran Henriksson som var den som ledde projektet (på uppdrag av andra starka ÖP-krafter, tidnings-vd:ar brukar väldigt sällan lägga sig i redaktionella projekt…). Jag avslutade mina 50 år på LT (32 år som arbetsledare, bara åtta som sportchef) med fem år som nattchef, för tredje gången…

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Allsvensk premiär. Som vi har längtat
31 Mars 2017 klockan 22:26 av Haldo Jonsson
 

Allsvensk premiär. Som vi har längtat.

Andra säsongen i allsvenskan och ÖFK hyllas överallt.
Men ska vi vara oroliga över alla hyllningar?
Ska vi sänka våra förväntningar på en topplacering i Allsvenskan för Östersunds FK?
Svaret är nej på båda frågorna!


ÖFK förtjänar all uppmärksamhet de får och har fått under 2017. Helt plötsligt pratar man om en möjlighet att vinna Allsvenskan! Ja, det är den första april idag men tipsen kom före premiärdagen i Allsvenskan.
Jag kan inte bestämma mig för vilket ben jag ska välja att stå på. Antingen är jag den förnuftiga, tråkiga som pratar om ”den andra säsongen i allsvenskan är alltid den tuffaste och ÖFK har inte resurserna att slåss med topplagen”.


Eller om jag ska gå efter hjärtat och skena iväg i hyllningskören?
En gång på 90-talet förlorade jag som journalist allt vett och trodde på allvar att Jämtland Ambassadors skulle spöa alla lagen i Basketligan för att de hade skaffat en före detta NBA-spelare och landslagsmän från Finland och Norge. Men den gången slutade det i konkurs och allt annat än mästerskapstitel.
Trots minnet av den händelsen kan jag inte låta bli att börja drömma om en riktig topplacering för ÖFK i årets Allsvenska. Men att ÖFK skulle ha chans att vinna Allsvenskan tror jag inte på. Det är för tidigt för det.


En topplacering bland de fem bästa lagen i Allsvenskan är ett fantastiskt resultat. Och skulle det bli bättre än så är det en bragd.
Men glöm inte bort att jag är en usel tippare. Jag har haft fel förut och jag har gärna fel den här gången också.


Allsvensk premiär idag lördag, Halmstad mot ÖFK på klassisk mark!
Nu kör vi!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Jag lovar - många sover sämre än Potter & Kindberg
30 Mars 2017 klockan 14:18 av Agne Svärd
 

Bara två dygn återstår till ÖFK:s allsvenska premiär i Halmstad på klassiska Örjans Vall. Och jag kan lova att det är många tränare och klubbchefer i vår högsta serie som sover sämre än Graham Potter & Daniel Kindberg.

Mycket sämre!

Sällan eller aldrig kan ett lag kliva in i seriespelet och vara i sådan medvind som Östersunds FK.. Visserligen är det svårt att kolla bakåt i historien hur förberedelserna sett ut för dom allsvenska klubbarna men det ÖFK presterat så här långt efter nyår kan inte göras så mycket bättre; elva spelade tränings- och cupmatcher, tio vunna, en oavgjord, 31 gjorda mål och bara sju insläppta, 2,82 poäng i snitt (bara två tappade pinnar av 33) Låt vara att motståndet har varit gott & blandat men hur tror ni att det sett ut för övriga 15 lag i serien?

Nej, även där har träningsmotståndet bestått av en salig blandning av högt och lågt. Det är inte så att Malmö FF, AIK, Djurgården och andra ”storheter” matchat mot Barcelona eller Roma var och varannan vecka. Ingalunda, Degerfors, Brommapojkarna, Molde och Odense (för att ta några exempel) har stått på andra sidan. Trots det har prestationerna varit högst varierande, både resultat- och spelmässigt.

Dessutom;

# ÖFK har klarat sig, åtminstone och man tittar på lagets offensiva arsenal, alldeles utmärkt bra på skadesidan, lite tuffare i försvarsblocket utan att man behöver ana en kris runt hörnet. Det finns dubbel täckning (minst!) på alla positioner, oavsett hur Potter formerar laget (och det vet vi, som bekant, aldrig...).

# Långtidsskadade Sotirios Papagiannopoulos och Jamie Hopcutt är tillbaka. Kanske inte i full matchform redan till helgen men inte långt borta. Hopcutt är att ses som ett nyförvärv som kommer att blir en obehaglig överraskning för många försvarsblock (vi kan ju bara drömma om hur bra det kan bli med vassa avslutare som Saman Ghoddos, Johan Bertilsson och Hopcutt tillsammans i motståndarnas straffområde, dream on…)

# Jag tycker också att premiärmotståndet är alldeles lämpligt. Nykomlingen Halmstad skrämmer verkligen inte (avstigningskandidat tillsammans med likaledes nya AFC Eskilstuna) och är dessutom ett lag som måste vara lätt för Potter och hans team att kartlägga; en klassisk 4-4-2-uppställning med en stor och tung forward tillsammans med en liten och kvick (ungefär som alla svenska lag såg ut under många. många år). Den här uppgiften ser ut att passa ÖFK som handsken. Bara ett taskigt naturgräs (det är ju väldigt tidigt på våren) kan bli en fälla.

# Och, inte minst, alla pratar så gott om ÖFK! Beröm kommer från hela fotbolls-Sverige. varje dag, överallt; Potter är Sveriges bäste tränare(överlägset) tycker fansen, laget spelar allsvenskans attraktivaste fotboll säger avundsjuka konkurrenter, mångfaldsarbetet och kulturprojekten väcker uppmärksamhet långt utanför arenor och tidningarnas sportsidor. Ja, klubben framstår som rena reklampelaren för Östersund, det är bara att slicka i sig sötsakerna. Det var ju omöjligt att se för bara några år sedan, fullständigt omöjligt. Tänk gärna på det.

Hur långt kan det då räcka?

Ja, det är naturligtvis inte möjligt att räkna ut. Årets upplaga av Allsvenskan kan bli en svettigt oviss historia. Mästarna Malmö FF får de flesta tipsen men AIK kommer välrustade, Norrköping ser bra ut men måste klara sig utan skador (tunn trupp för att vara ett tippat topplag), många tror att det äntligen ska bli Häckens år och Djurgården har plockat hem dom namnkunnigaste (och äldsta…) nytillskotten. I det här blocket ska ÖFK kila sig in.

Möjligt? Absolut!

Troligt? Jajamensan!

Överoptimistiskt? Tror jag inte alls!

Min uppfattning är att årets ÖFK-upplaga är betydligt starkare än det som startade fjolårets serie och bättre än det ÖFK som avslutade i höstas. Lagets spel utvecklades markant efter EM-uppehållet, framförallt i och kring motståndarnas straffområde. Den utvecklingen har fortsatt under årets förberedelser. Nästan tre mål i snitt på hittills spelade matcher är kalla fakta, det kan ingen snacka bort.

Till sist 1; jag har den här veckan med största förtjusning plöjt igenom Sportbladets ”fotbollsbibel” inför säsongsstarten. Informativt, visst, men framförallt snyggt, genomtänkt. och genomarbetat. Så kan det se ut när skrivare, fotografer och redigerare flår möjlighet att lägga ned tid på sitt arbete. Alltså raka motsatsen till den smörja (snabbköpsjournalistik, ”sätt upp en kamera och håll fram en mikrofon så blir allmogen nöjd”) som ÖP och LT (Mittmedia) skickar till våra brevlådor och datorer.

Till sist 2; inte en bokstav om braksuccén i Svenska cupen och finalen mot IFK Norrköping den 13 april. Jag gör som ÖFK – det är nästa match som gäller. Bara nästa match! Och den spelas i Halmstad på lördag eftermiddag

 
Det finns 28 kommentarer att läsa.

 
Jag lovar – många sover sämre än Potter & Kindberg
30 Mars 2017 klockan 14:07 av Agne Svärd
 

Bara två dygn återstår till ÖFK:s allsvenska premiär i Halmstad på klassiska Örjans Vall. Och jag kan lova att det är många tränare och klubbchefer i vår högsta serie som sover sämre än Graham Potter & Daniel Kindberg.

Mycket sämre!

Sällan eller aldrig kan ett lag kliva in i seriespelet och vara i sådan medvind som Östersunds FK.. Visserligen är det svårt att kolla bakåt i historien hur förberedelserna sett ut för dom allsvenska klubbarna men det ÖFK presterat så här långt efter nyår kan inte göras så mycket bättre; elva spelade tränings- och cupmatcher, tio vunna, en oavgjord, 31 gjorda mål och bara sju insläppta, 2,82 poäng i snitt (bara två tappade pinnar av 33) Låt vara att motståndet har varit gott & blandat men hur tror ni att det sett ut för övriga 15 lag i serien?

Nej, även där har träningsmotståndet bestått av en salig blandning av högt och lågt. Det är inte så att Malmö FF, AIK, Djurgården och andra ”storheter” matchat mot Barcelona eller Roma var och varannan vecka. Ingalunda, Degerfors, Brommapojkarna, Molde och Odense (för att ta några exempel) har stått på andra sidan. Trots det har prestationerna varit högst varierande, både resultat- och spelmässigt.

Dessutom;

# ÖFK har klarat sig, åtminstone och man tittar på lagets offensiva arsenal, alldeles utmärkt bra på skadesidan, lite tuffare i försvarsblocket utan att man behöver ana en kris runt hörnet. Det finns dubbel täckning (minst!) på alla positioner, oavsett hur Potter formerar laget (och det vet vi, som bekant, aldrig...).

# Långtidsskadade Sotirios Papagiannopoulos och Jamie Hopcutt är tillbaka. Kanske inte i full matchform redan till helgen men inte långt borta. Hopcutt är att ses som ett nyförvärv som kommer att blir en obehaglig överraskning för många försvarsblock (vi kan ju bara drömma om hur bra det kan bli med vassa avslutare som Saman Ghoddos, Johan Bertilsson och Hopcutt tillsammans i motståndarnas straffområde, draam on…)

# Jag tycker också att premiärmotståndet är alldeles lämpligt. Nykomlingen Halmstad skrämmer verkligen inte (avstigningskandidat tillsammans med likaledes nya AFC Eskilstuna) och är dessutom ett lag som måste vara lätt för Potter och hans team att kartlägga; en klassisk 4-4-2-uppställning med en stor och tung forward tillsammans med en liten och kvick (ungefär som alla svenska lag såg ut under många. många år). Den här uppgiften ser ut att passa ÖFK som handsken. Bara ett taskigt naturgräs (det är ju väldigt tidigt på våren) kan bli en fälla.

# Och, inte minst, alla pratar så gott om ÖFK! Beröm kommer från hela fotbolls-Sverige. varje dag, överallt; Potter är Sveriges bäste tränare(överlägset) tycker fansen, laget spelar allsvenskans attraktivaste fotboll säger avundsjuka konkurrenter, mångfaldsarbetet och kulturprojekten väcker uppmärksamhet långt utanför arenor och tidningarnas sportsidor. Ja, klubben framstår som rena reklampelaren för Östersund, det är bara att slicka i sig sötsakerna. Det var ju omöjligt att se för bara några år sedan, fullständigt omöjligt. Tänk gärna på det.

Hur långt kan det då räcka?

Ja, det är naturligtvis inte möjligt att räkna ut. Årets upplaga av Allsvenskan kan bli en svettigt oviss historia. Mästarna Malmö FF får de flesta tipsen men AIK kommer välrustade, Norrköping ser bra ut men måste klara sig utan skador (tunn trupp för att vara ett tippat topplag), många tror att det äntligen ska bli Häckens år och Djurgården har plockat hem dom namnkunnigaste (och äldsta…) nytillskotten. I det här blocket ska ÖFK kila sig in.

Möjligt? Absolut!

Troligt? Jajamensan!

Överoptimistiskt? Tror jag inte alls!

Min uppfattning är att årets ÖFK-upplaga är betydligt starkare än det som startade fjolårets serie och bättre än det ÖFK som avslutade i höstas. Lagets spel utvecklades markant efter EM-uppehållet, framförallt i och kring motståndarnas straffområde. Den utvecklingen har fortsatt under årets förberedelser. Nästan tre mål i snitt på hittills spelade matcher är kalla fakta, det kan ingen snacka bort.

Till sist 1; jag har den här veckan med största förtjusning plöjt igenom Sportbladets ”fotbollsbibel” inför säsongsstarten. Informativt, visst, men framförallt snyggt, genomtänkt. och genomarbetat. Så kan det se ut när skrivare, fotografer och redigerare flår möjlighet att lägga ned tid på sitt arbete. Alltså raka motsatsen till den smörja (snabbköpsjournalistik, ”sätt upp en kamera och håll fram en mikrofon så blir allmogen nöjd”) som ÖP och LT (Mittmedia) skickar till våra brevlådor och datorer.

Till sist 2; inte en bokstav om braksuccén i Svenska cupen och finalen mot IFK Norrköping den 13 april. Jag gör som ÖFK – det är nästa match som gäller. Bara nästa match! Och den spelas i Halmstad på lördag eftermiddag.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Moralen blev segervapnet när ÖFK tappade sin identitet
18 Mars 2017 klockan 23:05 av Agne Svärd
 

Ja, jäklar!


Det går att vinna fotbollsmatcher på många olika sätt. Visst trodde jag att möjligheterna var goda att ÖFK skulle besegra Häcken på Bravida Arena, det måste man ju tro efter den starka öppningen på den här säsongen.

Men inte på det här sättet.

Definitivt inte.

Det här var ingen ÖFK-fotboll, långt därifrån. Det var kämpa-till-sista-blodsdroppen--där-vi-ger-fan-i-hur-det-ser-ut-bara-vi-vinner.

Men, som sagt, det går att vinna även sådana matcher.

ÖFK skrev fotbollshistoria när man klappade till Häcken med 3–1, spelade sig vidare till finalen i Svenska cupen och tog ännu ett steg närmare Europa utan att vara i närheten av att prestera vad man kan.

Förutom att man visade upp en imponerande moral.


ÖFK vägrade helt enkelt att vika ned sig trots att man efter Häckens reducering (1–2 i den 32 minuten) fångades i en strypsnara och tappade i stort sett hela sin identitet. Det är en viktig egenskap att lägga till övriga kvaliteter när vi närmar oss allvaret; cupfinal, 30 allsvenska drabbningar och kanske också Europaspel.

Saman Ghoddos stjäl, med all rätt, ofta hjälterubrikerna. Det är ju en målskytts privilegium. Lördagskvällen blev inget undantag, Ghoddos pangade in två bollar bakom Häckenmålvakten Peter Abrahamsson. Jag vågar påstå att Ghoddos är en av landets hetaste anfallare den här våren. Och vilka mål han gör, träffen vid 2–0-skottet är så klockren att den borde skickas ut som instruktionsfilm till alla fotbollsskolor.

Det här tar jag också med mig från lördagskvällen på Hisingen:

# Aly Keita var, något överraskande, tillbaka i målet. Och när man trodde att Andreas Andersson vunnit kampen om förstaplatsen kontrade Keita med en helt suverän insats. Flera räddningar var direkt matchavgörande. Starkt jobbat!

# Tom Pettersson och Sam Mensiro höll ihop försvarsblocket på ett suveränt sätt. Tom blev dessutom målskytt när han redan efter sex minuter nickade in en hörna.

# Att ÖFK fick utdelning på just en hörna gör mig extra glad, genom åren har det ju varit en av lagets sämre egenskaper. Men det är just så här, hårt pressad och inåtvriden mot första stolpen, som dom ska slås. Den typen av bollar är svår att försvara sig emot, för en målvakt är det nästan omöjligt. Fråga Peter Abrahamsson, han hamnade sist i kön när Tom Pettersson kom farande med skallen. Det göra alla målvakter!

# När vi får den här typen av matchbild där motståndarna nästan bara satsar på långa uppspel (Häckentränaren Mikael Stahre ville skapa kaos kring ÖFK:s strafflinje) försvinner spelare som Bachirou och Nouri. Det är inte deras cup-of-tea.

# Sköna bilder som når oss från Bravida Arena där spelare och ledare firar tillsammans med tillresta supportrar efter segern. Snygg gest av klubben att bjuda ett hundratal på resan till Göteborg.

Nu ser vi fram mot söndagskvällen så vi får reda på vem som blir ÖFK:s motståndare i finalen den 13 april (skärtorsdag), IFK Norrköping eller Brommapojkarna? Och som jag skrev för ett par veckor sedan; vilken fotbollsvår vi fick och vi har inte börjat påriktigt ännu.

Ja, jäklar!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Tankar inför matchen
18 Mars 2017 klockan 08:04 av Haldo Jonsson
 

Semifinal i Svenska cupen och ÖFK är ett av fyra lag kvar. Rätt häftigt och rätt märkligt. Okej, säger många, Svenska cupen är väl inte så märkvärdigt att vinna? Tja, jag håller med om att Svenska Cupen kanske inte är så jättestort för många av lagen, men när cupen gjordes om för några år sedan fick Svenska cupen ett lyft och är nu perfekt för många klubbar för att få bra motstånd och tävlingsmatcher redan i februari och mars inför starten av Superettan och Allsvenskan.

Frågar du tio spelare i Malmö FF så hade alla tio velat spela Svenska Cupen. Istället får nu Malmö FF en låååång försäsong utan träningsmatcher.

Med andra ord, Svenska Cupen är en viktig turnering för de flesta klubbarna i Sverige och nu är det bara fyra lag kvar och ÖFK är ett av dem. En häftig känsla och roligt!

ÖFK är alltså två matcher ifrån att få spela i Europa och få kvala mot motståndare som vi aldrig hade kunnat drömma om att få se uppe i Jämtland.

För mig som har följt fotbollen i länet sedan 1980-talet känns det här overkligt. Lika overkligt som att ÖFK spelar i Allsvenskan. Lika overkligt som att tränare efter tränare tror att ÖFK blir ett topplag i Allsvenskan.

Häcken står för motståndet ikväll, en jättesvår match mot ett lag som lever ett undanskymt liv i Sveriges näst största stad Göteborg. De lever helt i skuggan av storebror Blåvitt men fostrar ändå talanger i massor och kommer att tillhöra toppen av Allsvenskan kommande säsong tror jag.

Det här är det bästa laget som ÖFK möter i årets cup, visst Hammarby är ju bra men känslan är att Hammarby inte kommer att bli ett topplag i årets allsvenska.

Går ÖFK ut och spelar sitt spel och kan hålla tätt bakåt så kan det här bli en rolig kväll på fina Bravida Arena.

Tänk er en cupfinal mellan Brommapojkarna och ÖFK på skärstorsdagen? Vem hade vågat sätta en hundralapp på det spelet för två månader sedan?

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Sagan fortsätter
13 Mars 2017 klockan 23:10 av Hasse Thor
 

Efter en viss vinterdvala känns “Hammaren” åter aktuell. Logotypen är kanske inte helt adekvat då skrivaren förmodligen är en av dom mest opraktiska individer som trampar Moder Jord. Dessutom av naturen en synnerligen fridsam människa och mycket lite gemensamt med min namne bland dom gamla gudarna.

Nåväl, nog om detta. Jag har under dom gångna månaderna funderat en hel del över hur utvecklingen av ÖFK och dess framgångssaga kommer att te sig. Det är under andra året i en högre serie som man får “bekänna färg” brukar det heta och vad gäller försäsongen har inte kulören varit något att klaga på. I skrivande stund en semifinalplats i Svenska Cupen efter flera imponerande skalper.

Häcken borta på Hisingen i Göteborg är naturligtvis ingen lätt uppgift men enligt min mening något mer överkomlig än Solna AIK på Friends Arena eller var det nu hade blivit av. Traditionstyngda och med en fanatisk svartgul klack i ryggen.

Ägnade hel del av söndagen åt nämnda cup-fotboll med specialintresse av Elfsborg-Brommapojkarna där inte helt obekante Alex Dyer agerade på boråsarnas mittfält. I en relativt defensiv och blygsam roll enligt mitt tycke och inte alls som i ÖFK där han hade ett finger eller kanske snarare en tå med i det mesta som hände.

Dyer är ju en av många som under Graham Potters varsamma och utvecklande ledarskap nått oanade höjder i sin utveckling. Till synes seg och temposvag inledningsvis men i lugn och ro utvecklandes sin kapacitet med en alldeles speciell fotbollshjärna som sitt signum.

Individerna får i en trygg miljö finslipa det man är bra på och ta tag i dom andra bitarna, dessutom en fin gemenskap inte minst kryddad med dom kulturprojekt man tagit sig an. Ett alldeles speciellt självförtroende där man vågar i alla situationer på och utanför plan tror jag är en av dom viktigaste grunderna.

I vanlig ordning har det bytts en del i truppen, Gefle-duon Andreas Andersson och Johan Bertilsson tror jag kommer tillföra en hel del. Andersson i målet med en till synes hög lägstanivå och Bertilsson lite av en Hopcutt-kopia, kvick i vändningarna och på rätt plats i målsituationer. Darijan Bojanic, f.d. Helsingborg, har jag följt en hel del. Ofta små marginaler men när det lyckas kan han vända matcher.

Måste erkänna att jag var lite tveksam om Tom Petterssons lite speciella spelstil var nåt för ÖFK men jag har inte lyckats registrera nåt större misstag från den forne göteborgaren. Ludvig Fritzon har gjort pigga inhopp och med rejäl utveckling för Hosam Aiesh och Ken Sema bör det bli en minst lika sevärd säsong som 2016.

Hur kommer då motståndarna att agera på Jämtkraft Arena när väl den allsvenska krutröken börjar lägra sig? Om jag får komma med ett råd: odla den egna spelidén, att anpassa sig efter Graham Potter och dom numera helröda mannarnas göranden tror jag inte är nåt framgångsrecept. Plötsligt är Fouad Bachirou högerback, bara en sån sak.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Potter lurade oss även den här gången
5 Mars 2017 klockan 21:54 av Agne Svärd
 

Att spekulera i hur favoritlaget ska spela, uppställning och system, är det roligaste en fotbollssupporter vet. Alla är ju (staket)experter med givna och starka synpunkter. Inget är så viktigt, ja, förutom resultatet förstås.

För tränare är det en viktig pusselbit i arbetet att ha kartlagt sina motståndare. In i minsta detalj,. ofta med hjälp av avancerad videoteknik.

ÖFK:s supportrar vet sedan några år tillbaka att de mycket sällan kan lista ut hur Graham Potter formerar sitt lag, de har aldrig rätt. Och för motståndarlagets hjärntrust är det bortkastad tid. Trollkarlen Potter lurar dem varje gång.

När ÖFK besegrade Hammarby med 1–0, säkrade gruppsegern och en plats i Svenska cupens kvartsfinal drog Potter till med en 4–3–3-uppställning (ja, det är väl den sifferkombination som ligger närmast till även om 2–3–2–3 också skulle vara en användbar beskrivning) med Fouad Bachirou som högerback, Douglas Bergqvist centralt på mittfältet och Hosam Aiesh i mitten av ett tremannaanfall. Bland annat.

Räck gärna upp handen alla ni som hade räknat ut det på förhand. Jag förstår, det blev inte så många. Förmodligen ingen…

Och Hammarbys nye tränare, dansken Jakob Michelsen, kunde direkt efter avspark kasta sina taktiska dispositioner i papperskorgen. Det syntes också ute på planen att Hammarby inte hade läst läxan (inget konstigt, det går ju inte); ÖFK kopplade ett snabbt grepp om händelserna, rullade boll på sitt sedvanliga och publikfriande sätt.

Första 45 var imponerande starkt av ÖFK, så stabilt, så bra. Hammarby fick ägna större delen av första ronden med att bara jaga boll och hemmaspelare.

Det gav också utdelning i målprotokollet redan efter fem minuter.

Också det så typiskt ÖFK; Edwards till Bertilsson, tillbaka till Edwards, på djupet till Bachirou och ett inspel till Aiesh. 1–0 i öppen bur.

ÖFK göra bara snygga mål, har ni tänkt på det?

Efter pausvilan fick vi en helt annan matchbild. Hammarby satsade på det långa spelet (här fick Bachirou problem på sin backplats, chanslös i luftduellerna, och bytte plats med Douglas Bergqvist) och pressade högt. ÖFK tappade beslutsamheten och spelet. Det kändes nästan som den bistra kylan även drabbade hjärnverksamheten, allt blev så mycket omständligare. Det till synes enkla blev inte så enkelt längre, snarare väldigt mycket krångligare.

Men om man vill vara positiv kan man ju konstatera att defensiven trots allt stod pall när det inte fungerade något vidare framåt. Hammarby lyckades aldrig spela till sig några möjligheter att hota hemmalagets avancemang.

ÖFK har varit cupens bästa lag så här långt med tre raka segrar och nio poäng, det är man ensamt om. Det tycker jag är värt att notera, det förstärker dessutom bara intrycket jag fick av spelet i höstas och i dom inledande träningsmatcherna. Allt blir ju så mycket enklare att jobba vidare för Potter och hans lag när spelet rullar på och segrarna ramlar in.

Några små noteringar från söndagseftermiddagen:

# Andreas Andersson vaktade målet igen och har stått samtliga cupmatcher. Visst ser han ut att vara etta för stunden.

# Sam Mensiro var tillbaka i backlinjen efter sina bekymmer. Han var utmärkt.

# Tom Petterssons första 45 gillade jag skarpt.

# Curtis Edwards, Johan Bertilsson och Hosam Aiesh hade många fyndigheter tillsammans före paus. Hade kunnat bli ytterligare mål om Edwards haft sin högerdoja rätt inställd.

# ÖFK rullade bort sina motståndare med Ken Sema, försäsongens spelare, på bänken.

# Domaren Bojan Pandzic från Göteborg behöver ytterligare några matcher innan han håller allsvensk form. Åtta varningar i en snäll match. Nej, det var trist att se.

# Hammarby har en hel del att jobba med i offensiven innan seriestarten.

ÖFK lottades nu mot Trelleborg i helgens kvartsfinal, på hemmaplan. Lotten var tur, superettanlaget från landets sydligaste spets är på papperet det svagaste av de åtta som är kvar. Däremot förtjänade man att få hemmaplan, den fick man ju i kraft av insatserna i gruppspelet.

Tänk att vi fick en så kul start på fotbollsåret. Redan innan säsongen började!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
ÖFK är formstarkast när nya tider gäller
18 Februari 2017 klockan 22:12 av Agne Svärd
 

Vi skriver lördagen den 18 februari och ÖFK spelar sin sjätte match.
Jo, ni läser rätt.
Mötet med Varberg i Svenska cupen (seger med 2–1) var match nr sex efter nyår och vi har bara passerat den första sportlovsveckan.
Backa tiden några decennier, det är verkligen inga evigheter sedan, så siktade länets ledande fotbollsklubbar på årspremiär kring 10 mars…
Det är nya tider som gäller. På alla sätt!

Drygt 1200 (alla klädda som om de var på väg till en pimpelfisketävling) hade kommit till Jämtkraft Arena för att kolla in den första tävlingsmatchen. Nyfikenheten på årets ÖFK-upplaga är stor efter fjolårets imponerande debutsäsong i Allsvenskan och, inte minst, efter insatserna i de fem inledande träningsmatcherna (fyra segrar och ett oavgjort resultat, överlägset bäst i Sverige enligt en genomgång i tidningen Expressen). Och jag tror att de flesta gick hem ganska nöjda med vad de serverades även om det dröjde till matchens sista spark (Saman Ghoddos) innan man lyckades sänka sina motståndare från Superettan.
När såg vi ett lag prestera en lika vass första halvtimme som ÖFK:s på dom här bredgraderna? I mitten av februari.
Jag lovar; det har aldrig tidigare hänt.

Det gav ett mål (ett sånt där typiskt ÖFK-anfall som får alla fotbollsälskare att ställa sig upp och vråla ut sin glädje; Mukibi till Edwards till Aiesh och slutligen Ghoddos i öppen kasse), några riktigt vassa möjligheter samt en missad straff (tur det, hur fan kan domaren blåsa där?).
Men där och då tappade ÖFK farten den här eftermiddagen. Den återstående timmen var man inte ett dugg bättre än sina motståndare. Därför får vi nog anse Ghoddos segermål (stötte upp bollen i krysset på Dennis Widgrens inspel) på övertid som ren bonus.

Jag har följt ÖFK under hela den här 20-åriga resan. Många säsonger riktigt nära, några på behörigt och nödvändigt avstånd (för båda parter…). En sak är jag dock tvärsäker på: Så här väl förberedd (alltså i det här skedet av säsongen) har klubben aldrig varit inför en säsong. Det känns som att alla bitar redan är på plats. Kolla bara in lördagens bänkspelare; Keita, Bojanic, Gero, Fritzon, Bobo Sollander, Widgren och Samuel Mensiro. Det är startspelare (i olika roller) alla dar i veckan.

Mot Varberg fick vi se fyra av klubbens nya spelare i hemmadebut. Andreas Andersson från Gefle ska slåss med Aly Keita om målvaktsjobbet. Andreas gjorde en mycket stabil insats och kunde inte göra något som helst åt hallänningarnas kvitteringsboll. Tom Pettersson (från IFK Göteborg) bildade trebackslinje med Ronald Mukibi och Douglas Bergqvist och var varken bättre eller sämre än sina kollegor. Men jag tror inte att det blir det försvarsblock som Graham Potter väljer att satsa på så många gånger när det blir riktigt allvar, det är i varje fall min känsla.
Johan Bertilsson, anfallare från Gefle, kan mycket väl bli årets stora utropstecken i ÖFK. En typisk matchvinnare som seglar under radarn stora delar av tiden men alltid finns på plats när det brinner till framför motståndarmålet.
Darijan Bojanic, mittfältare från Helsingborg, fick bara tio minuter på plan den här gången. Det blir mera så småningom

Men formstarkast så här långt är utan tvekan Ken Sema och Saman Ghoddos, två bländande fotbollsspelare som tydligen mådde mycket gott av januariresan med landslaget. Båda är bra varje gång, så även mot Varberg.
Om två veckor (5 mars) kommer Hammarby på besök. Det gillar jag redan!





 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Vad var det som egentligen hände?
28 December 2016 klockan 22:58 av Haldo Jonsson
 


Ett antal dagar har gått sen mitt kära Helsingborgs IF ramlade ur allsvenskan. Kroppen har liksom efterhand accepterat detta faktum och man letar febrilt efter en och annan infallsvinkel som trots allt kan vara positiv mitt i allt elände.

En är att tränaren och tillika managern lämnat det rödblå garnityret. Min fulla beundran naturligtvis för allt vad denne man åstadkommit på fotbollsplanen under alla år. Dessutom för den entusiasm och dom visioner han presenterade när han anställdes. Stadens store son hade tagit på sig ett av dom finaste jobben i den nordvästskånska idrotten.

Dock ett av flera exempel på att en stor spelare inte automatiskt blir en stor tränare. En relativt misslyckad sejour i Landskrona BoIS följdes av framgång i Falkenbergs FF som mot alla odds hängde kvar i allsvenskan 2014. En hyfsad första säsong i HIF men under nådens år 2016 allt annat än framgångsrik.

Ett elände med skador på direkten javisst, men det ingår showen. Knepig taktik, knepiga laguttagningar och enligt min mening kapabla lirare mer eller mindre permanentade i “frysboxen”. Men det värsta av allt som jag ser det, en mentalitet mot media som aldrig för nåt gott med sig.

En journalist gör sitt jobb och skall respekteras för det. Sen får man gå hem och dunka huvudet i väggen i stället. Det sänder dåliga vibbar och till slut “tappades omklädningsrummet“, inte minst påtalat av lokal media som skrivaren följt mer eller mindre slaviskt. Sammanhållning är A och O i en lagsport, en inställning att i varje situation ge det där lilla extra för klubben.

Okej, hårda ord från en mycket besviken supporter men som jag ser det, HIF hade material för en relativt trygg placering i tabellen och hade dom makthavande vågat hade en ny röst under hösten fått ordning på skutan, större var inte marginalen. Synpunkter från “andra sidan staketet” får man ta som lagansvarig och jag önskar all lycka i framtida verksamhet. “Det som inte dödar det härdar” heter det ju'

Nu finns ju en del “puritaner” här på sajten som säkert tycker att ovanstående inte har så mycket med fotbollz.se att göra men jag har fått förklara vad jag känner för en del på senare tid. Är ingen shoppingmänniska men julen kräver i anständighetens namn att en del varor för olika ändmål införskaffas. Därmed också möten med gamla fotbollsvänner från dom dryga femtio åren nära den lokala fotbollen.

Dessutom har ju HIF och ÖFK tillhört samma finrum under 2016 och helsingborgarna gästade ju Arenan under hösten, en tillställning som ingen med HIF-ögon hade nån större behållning av. Apropå ÖFK vill jag runda av med nån liten betraktelse. Även om inte Kindberg håller med mej så tycker jag att en placering på övre halvan debutåret är inget annat än fantastiskt.

Skall bli spännande när alla fönster hit och dit är stängda och en aktuell trupp inför 2017 utkristalliserar sig. Tycker personligen att Alex Dyer är en stor förlust, letade i mitt arkiv och hittade följande formulering rörande engelsmannen efter en match på våromgången debutåret 2014:
Tycker även att Dyer kommer mer och mer in i tempot. En “klassisk” vattenbärare i ordets mest ljusa bemärkelse men med en inte oäven syn för öppningar i passningsspelet.
Ja, ja, det har runnit en del vatten under broarna sen dess vilket inte minst Elfsborgs IF upptäckt.

Vill också passa på att önska alla som halkat in under den här vinjetten ett riktigt Gott Nytt År och en förhoppning om mycket glädje och fin fotboll på Jämtkraft Arena nästkommande säsong. Tillsammans är vi starka!

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Ingenting är omöjligt
23 Oktober 2016 klockan 13:39 av Hasse Thor
 

Gamla grånade, mer eller mindre amatörmässiga, skribenter behöver nåt extra för att återigen hitta dom där formuleringarna som förr i tiden pulserade fram som en vårbäck i Storlien. Det blir liksom lite enklare att bara sätta sig tillrätta och bara inmundiga nya generationers tyckanden och tänkanden.

Men så helt plötsligt händer det, man fylls av en oemotståndlig lust att formulera nånting förhoppningsvis vettigt och förhoppningsvis intressant. En sån stund var gårdagens möte mellan Malmö FF och Östersunds FK i skåningarnas egen kula, Swedbank Arena. Några små fjärilar innan i den alltför vidlyftiga magen. Man vill så gärna att Graham Potters så fint implementerade fotbollsfilosofi ska så att säga räcka hela vägen.

Malmö FF, detta för en gammal nordvästskåning så förhatliga ljusblå elände….

En seger till och "Lennart Johanssons pokal" i hamn. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att “Di blåe” skulle missa det läget. 20 000 segerrusiga och förhoppningsfulla på läktarna och med ett lag på planen som trots några vakanser var tillräckligt namnkunnigt.

Ett ÖFK som tvingats möblera om i dom bakre regionerna men vad är det som sker? “Renskötarna” som någon skrev i en kommentar, dominerar tillställningen i princip från början till slut. Det sedvanliga omsorgsfulla och för det mesta underhållande bollrullandet resulterar den här gången dessutom i tre urtjusiga fullträffar

Det här är ingen matchanalys utan mer en liten reflektion runt dom mekanismer som gör att en nykomling långt bortom dom stora allfarvägarna enligt mitt sätt att se det kan nå den här framgången. ÖFK har gjort succé i Allsvenskan, detta är alla rörande överens om och flera tongivande namn lär säkert uppvaktas från platser högre upp i näringskedjan.

Detta har aldrig varit något problem för klubben. Man har “scoutat” effektivt och hittat råämnen som sen förädlats i den trygga miljö som erbjuds. Daniel Kindberg och Graham Potter har en tillit till varann som jag tror är unik. Ett mycket rakt beslutsfattande, den ene skapar förutsättningarna, den andre leveransen. Inte en massa käbbel, tyckande och tänkanden hit och dit utan rakt och effektivt. Till och med en gammal kollektivfantast tar av sig hatten.

Rundar av med en liten speciell blomma till en i mitt tycke speciell spelare, Sam Mensah. Ett charmant jobb i backlinjen som ersättare för “Sotte”. Inte dom fysiska förutsättningarna egentligen som mittback men med teknik, snabbhet och spelsinne kompenseras det med råge. Dessutom en kille som “hittat hem”. Ännu ett gott betyg till klubben och miljön. Tre matcher kvar, nu skall vi bara njuta.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Hur mår damfotbollen?
19 Oktober 2016 klockan 21:30 av Haldo Jonsson
 

Hur mår damfotbollen?

Nu när vi snart gjort definitivt bokslut för säsongen 2016 har jag en del funderingar inför kommande säsong. Och så här som en staketexpert, som kan gömma sig lite vid tangentbordet, är det ju lätt att tycka saker.

Om vi börjar med distriktets bästa lag, ÖDFF, så måste jag verkligen ifrågasätta hur ledningen där planerat säsongen. Minst 27 spelare har noterats i deras spelartrupp under säsongen, men om man ska tro det tränarna sagt i media kombinerat med de senaste matchtrupperna, så återstår nu bara 13 spelare.

Det tycker jag är pinsamt för ledningen. Det skulle till och med kunna driva laget till nedflyttning, men risken är dock oerhört liten. Att varken Sundsvall eller QBIK skulle förlora ngn fler match, ja QBIK behöver t o m vinna båda, är ett scenario jag inte tror finns. Så ÖDFF:s ledning får nog chansen att planera för ytterligare en säsong i Elitettan. Men, för fasen, planera då betydligt bättre. Ta reda på spelarnas planer och var väldigt aktiva i augusti om det behövs. Denna höst gör inte reklam för föreningen. Jag är inte förvånad över att Leffe Videgren tycks söka sig vidare.

Ope har tagit klivet upp i div 1, för andra gången sedan ÖDFF bildades. Man har en oerhört bred trupp, med stark offensiv, och en defensiv som höll bra i tvåan. Inför nästa säsong behövs dock definitivt några saker.

För det första behöver man förklara för IFK Östersund att de har en spelare i truppen som behövs mer hemma för sitt barns skull. Alternativt så löser Ope och IFK gemensamt med föräldrarna lite barnpassningsproblem. Ope behöver Lisa Landin i ettan. Och inte ska det väl vara självklart att en herrspelare ska gå före en damspelare. Men allt beror förstås på hur Lisa själv känner, men jag hoppas att det löser sig. Skulle Lisa inte vilja satsa vidare, så finns det ett par riktigt intressanta spelare i IFK. Men spelar Lisa vidare, så kan nog Ope lämna IFK ifred.

För det andra så måste Opes ledning vid denna uppflyttning inse att defensiven behöver stärkas. Jenny Hillmo håller för spel i ettan, men det behövs definitivt en lika bra målvakt ytterligare. Kan Heike Lippertz vara ett alternativ? En stark, snabb och styrande mittback anser jag också behövs, liksom en defensiv mittfältare som läser spelet åt båda håll. Förutom dessa tre spelare så behövs inte truppen fyllas på alls tycker jag. Och inga spelare som inte är nästintill givna i en startelva behövs.

Troligen så hamnar Ope i Norra Svealandsserien, efter Assis kvalseger till Elitettan över Bollstanäs. Det innebär att det behövs två lag från Medelpad eller Jämtland norrut, och då bör det bli två Medelpadslag. Ope får då tampas med lag från Dalarna, Uppland, Stockholm, plus Ljusdal och Huge från Gävle.

Sedan hoppas jag innerligt att damsektionen får den uppställning som behövs från huvudstyrelsen för att andralagets lovande spelare ska få husera där de hör hemma, nämligen i tvåan. Föreningen bör absolut slå vakt om alla utvecklingsbara unga spelare som finns under replaget.

KD ramlar ner i tvåan för första gången sedan serierna lades om, och man har de två senaste säsongerna tampats med alldeles för tunna trupper. Jag misstänkte ett tag att föreningen inte skulle orka kämpa vidare, men damsektionens ledande Anders Funseth säger att KD ska satsa även nästa år, att serieseger är målet, och att man så tidigt som möjligt ska kunna lägga fram hur detta ska ske. Vi får vänta och se.

IFK Östersund har gjort en kanonsäsong 2016, och särskilt när man fått ihop laget ordentligt under hösten. Synd att inte dom kunde följa med Ope upp ett steg. Jag vet inte om jag behöver skämmas över det, men jag är osäker på om Kent Persson bestämt sig för att fortsätta eller inte. Oavsett det så borde IFK:s framtid vara god, och rimligen bör de slåss om seriesegern även nästa år. Kanske tappar de någon spelare till ÖDFF och/eller Ope, men laget är starkt ändå. Jag får återkomma med funderingar runt IFK när jag har lite bättre koll.

Häggenås är ett härligt gäng tjejer, med en enorm urkraft som driver allt framåt, nämligen Myggan Handler. Jag hoppas att de är mitt i planeringen för nästa säsong i tvåan. Järpen hoppade tyvärr av spel i tvåan, men jag kan ändå känna lite förståelse för detta, då tydligen många spelare kände sig osäkra.

Avslutningsvis så vet jag att ÖDFF och Ope i ett par omgångar fört diskussion om att t o m slås samman, men jag har ingen aning om detta pågår återigen. Jag är inte odelat positiv till en sådan lösning, om den inte sker med en enorm fingertoppskänsla. Det finns en mängd frågor att lösa, och det ska man absolut inte göra under tidspress. Men visst kan idén kittla lite. Om det mot all rimlig förmodan skulle pågå en sådan diskussion nu, och sammanslagning skulle ske, så tror jag trots allt att det klokaste vore att lämna platsen i Elitettan, och satsa på topplats i ettan istället. Men varje Norrlandslag som lämnar plats för lag söderifrån är ett misslyckande. Kan båda lagen fortsätta, som två självständiga föreningar, under samma tak? Hmm, vete fasen. Nja, grundtipset är naturligtvis att båda lagen fortsätter som tidigare.

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
'Satsa ungt'
5 Oktober 2016 klockan 22:33 av Petter Magnusson
 

En misslyckad prestation av ett lag, i form av ex en degradering till en lägre serietillhörighet, en misslyckad målsättning om att ta steget upp i seriesystemet eller varför inte en enskild match eller en enskild prestation.
Alltid kommer det korrekta, superkonkreta formeln om vad som måste göras:

Formeln "Nu måste det satsas ungt".

Jaha?

Då plockar vi bort alla spelare över 25 år och ersätter med 14-18-åringar så är problemet löst?
Att betydelsen av "de äldre" inte synliggörs är anledningen till att jag skriver denna text.


Sex olika klubbar har jag representerat sedan jag gjorde debut med Ope IF som 14-åring.
I dessa klubbar har det alltid funnits äldre spelare, vissa bra föredömen, vissa mindre bra.
Men det finns framförallt en spelare som för alltid kommer att förtjäna min respekt som en lojal lagspelare och en otroligt viktig figur för sin klubb.


En spelare som vigt sitt liv åt en och samma klubb.
En spelare som alltid ställt upp vid lagjobb och andra åtaganden.
En spelare som alltid ställt upp med att skjutsa spelare till och från träningar/matcher.
En spelare som alltid ställt upp vid sidan om, t.ex ringa och fråga hur andra spelare mår när han märkt att det varit något som inte stämt.
En spelare som frivilligt tagit på sig att tvätta matchkläderna för att förbättra förutsättningarna för sitt lag.
En spelare som alltid haft hög träningsnärvaro.
En spelare som alltid varit i tid till träningar/matcher.
En spelare som hämtat nyförvärv på flygplatsen, låtit dem bo i hans lägenhet, tagit med dem på aktiviteter och t.ex bjudit med på midsommarfest.
En spelare som avstått flertalet utlandsresor p.g.a att fotbollssäsongen krockat.
En spelare som valt att kämpa i en regnig div 4-match borta mot Tandsbyn istället för att åka på en gratisresa med jobbet till Kroatien en vecka.

Listan kan fortsättas, men jag tror ni förstår.

I jämförelse med denna spelare så har jag spelat med flertalet (tyvärr en trend) yngre spelare som t.ex:

Kommer på sina mopeder strax innan, eller strax efter träningsstart.
Kräver att få speltid om de ska åka med på bortamatch.
Drar till Rhodos mitt under brinnande säsong för att supa med polarna en vecka.
Har en träningsnärvaro på 50% men ändå kräver speltid.
Hotar med att byta klubb om de varit på bänken två matcher i rad.
Stannar hemma från träning p.g.a att man har ett prov om två veckor.
Inte kan träna/spela match p.g.a att de eventuellt har hostat eller snorat en gång under dagen.
Inte kan träna för att flickvännen fått ett getingstick tidigare under dagen.

Osv osv.

Listan kan även här göras lång, detta är ett axplock av ursäkter jag varit med om senaste åren.

Det är alltså dessa spelare man skall satsa på när man gnäller ut sin besvikelse att "Nu fan är det dags att satsa ungt!".


Spelaren jag beskrivit lite längre upp i texten är Mathias "Grädde" Gradin, född -78 och som i skrivande stund gjort 20 säsonger i Opes A-lag.
Han har troligen fått utstå mer kritik än varenda spelartrupp i Jämtland fått tagit emot, tillsammans.

Det är min skyldighet som vän, lagkamrat och Ope:it att stå upp för honom och alla andra som jobbar i det tysta, en gång för alla.

Ära den som äras bör!

/Petter

 
Det finns 26 kommentarer att läsa.

 
Avslutning i serierna under Elitettan
24 September 2016 klockan 08:49 av Per Lagerbäck
 

Avslutning i serierna under Elitettan

Idag lördag avslutas div 2 Mellersta Norrland. Genom segern senast mot Remsle är Opes utgångsläge väldigt bra. En poäng hemma mot Alnö ska räcka, men nog ska de vinna matchen. Nerverna bör inte spela dem ett spratt, utan jag tror att det kommer att vara lugnt målmedvetna tjejer som springer in på Torvallen strax före kl 13 idag. Offensiven är också så stark att det kommer att bli några mål, även om det skulle ramla in något bakåt. Jag ser dock med stor spänning fram emot avslutningsmatchen för Ope.

IFK Östersund har gjort en formidabel säsong, förutom ett par matcher under våren. Och en styrka har varit att segrarna kommit även då inte spelet har fungerat 100-procentigt. När nu också Linnea Bergqvist och Marielle Bodin kommit igång så har laget en oerhörd sprängkraft framåt. Jag trodde inte att IFK skulle gå så bra som de gjort sedan maj, och nu tror jag att laget kommer att utvecklas ytterligare nästa år.

Häggenås är ett härligt gäng tjejer som verkligen förgyllt tvåan denna säsong, och tydligt visat att inget lag går säkert för dem. Endast mot Ångermanlandslagen Remsle och Härnösand har man kammat noll. Jag hoppas att Myggan Handlar och det övriga gänget orkar satsa vidare nästa år, och att fler spelare som trivs med den typ av satsning somTigerbrudarna gör söker sig dit. Man hör definitivt hemma i div 2.

Bland övriga lag har Hägglunds varit oerhört mycket sämre än vad jag trodde. Jag var inte alls påläst på dem, utan utgick från resultaten i Västerbottenserien förra året. Heffnersklubban överträffade länge sig själva för att sedan klappa igenom helt. Remsle och Alnö tycker jag har underpresterat, även om Alnös insatser förklaras av många spelartapp inför säsongen. Härnösand gjorde en mkt sämre start än vad jag väntat mig, men har reparerat detta ordentligt under hösten. Ånge och Timrå 2 har tagit fler poäng än vad jag trodde att de skulle göra.

En snabbkoll på mitt tips inför första omgången, som är måttligt imponerande:

1. Ope

2. Remsle

3. Alnö

4. Hägglunds

5. IFK Ösd

6. Heffnersklubban

7. Härnösand

8. Häggenås

9. Timrå 2

10. Ånge

I div 3 är allt redan avgjort. Järpen har verkligen överraskat detta år, trots att man blev rejält utspelade mot Ope 2 tidigt i våras. Ope 2 har som befarat gjort några sämre matcher, så seriesegern har tappats bort trots den magnifika matchen. Brunflo startade riktigt dåligt, men har tagit sig under säsongen. Sveg/Vemdalen var i serietopp under sommaruppehållet, men körde sedan hela höstomgången på några enstaka veckor, och tappade då ner till en tredjeplats. Lite oroande inför nästa år, då jag verkligen vill ha minst ett Härjedalslag på damsidan i spel. Myssjö/Oviken var med och lekte i toppen ett tag också, men tappade lite i slutet. Strömsund glimtade till ibland, och visar att spelet kan vara riktigt bra, men mer än till en sjätteplats räckte det inte. Till sist har vi KD:s och IFK:s andralag, som hamnade på de två sista platserna. Ja, jag ska inte vara orättvis mot Frösön. Det var oftast flest Frösötjejer som visade framfötterna i Frösön/KD 2. Men som jag skrivit förut, jag hoppas att det var en engångshändelse att vi inte haft ett eget representationslag på Frösön. Se nu till att ta tag i detta redan igår, så att det åter spelas ren A-lagsfotboll på Lövsta 2017.

Div 1 Norrland avslutas inte denna helg, men serien kan vara avgjord redan söndag kväll. Mest beror det på matchen BIK- Alvik. KD har fortfarande chansen med två hemmamatcher i helgen, men det ska nog fortfarande till ett under för att det ska bli nytt kontrakt. Frågan är vad som händer med föreningen om laget åker ur. Orkar de få personerna i ledningen skapa ett slagkraftigt div 2-lag? Kommer man att begära ner sig i div 3 eller blir det Dvärsätts BK som står även för damfotbollen i trakten 2017? Jag ska inte spekulera alltför mkt i det nu, utan håller verkligen tummarna för KD i slutspurten, och hoppas på derbyn mot Ope (eller IFK) nästa år i ettan.

Avslutning i serierna under Elitettan

Idag lördag avslutas div 2 Mellersta Norrland. Genom segern senast mot Remsle är Opes utgångsläge väldigt bra. En poäng hemma mot Alnö ska räcka, men nog ska de vinna matchen. Nerverna bör inte spela dem ett spratt, utan jag tror att det kommer att vara lugnt målmedvetna tjejer som springer in på Torvallen strax före kl 13 idag. Offensiven är också så stark att det kommer att bli några mål, även om det skulle ramla in något bakåt. Jag ser dock med stor spänning fram emot avslutningsmatchen för Ope.

IFK Östersund har gjort en formidabel säsong, förutom ett par matcher under våren. Och en styrka har varit att segrarna kommit även då inte spelet har fungerat 100-procentigt. När nu också Linnea Bergqvist och Marielle Bodin kommit igång så har laget en oerhörd sprängkraft framåt. Jag trodde inte att IFK skulle gå så bra som de gjort sedan maj, och nu tror jag att laget kommer att utvecklas ytterligare nästa år.

Häggenås är ett härligt gäng tjejer som verkligen förgyllt tvåan denna säsong, och tydligt visat att inget lag går säkert för dem. Endast mot Ångermanlandslagen Remsle och Härnösand har man kammat noll. Jag hoppas att Myggan Handlar och det övriga gänget orkar satsa vidare nästa år, och att fler spelare som trivs med den typ av satsning somTigerbrudarna gör söker sig dit. Man hör definitivt hemma i div 2.

Bland övriga lag har Hägglunds varit oerhört mycket sämre än vad jag trodde. Jag var inte alls påläst på dem, utan utgick från resultaten i Västerbottenserien förra året. Heffnersklubban överträffade länge sig själva för att sedan klappa igenom helt. Remsle och Alnö tycker jag har underpresterat, även om Alnös insatser förklaras av många spelartapp inför säsongen. Härnösand gjorde en mkt sämre start än vad jag väntat mig, men har reparerat detta ordentligt under hösten. Ånge och Timrå 2 har tagit fler poäng än vad jag trodde att de skulle göra.

En snabbkoll på mitt tips inför första omgången, som är måttligt imponerande:

1. Ope

2. Remsle

3. Alnö

4. Hägglunds

5. IFK Ösd

6. Heffnersklubban

7. Härnösand

8. Häggenås

9. Timrå 2

10. Ånge

I div 3 är allt redan avgjort. Järpen har verkligen överraskat detta år, trots att man blev rejält utspelade mot Ope 2 tidigt i våras. Ope 2 har som befarat gjort några sämre matcher, så seriesegern har tappats bort trots den magnifika matchen. Brunflo startade riktigt dåligt, men har tagit sig under säsongen. Sveg/Vemdalen var i serietopp under sommaruppehållet, men körde sedan hela höstomgången på några enstaka veckor, och tappade då ner till en tredjeplats. Lite oroande inför nästa år, då jag verkligen vill ha minst ett Härjedalslag på damsidan i spel. Myssjö/Oviken var med och lekte i toppen ett tag också, men tappade lite i slutet. Strömsund glimtade till ibland, och visar att spelet kan vara riktigt bra, men mer än till en sjätteplats räckte det inte. Till sist har vi KD:s och IFK:s andralag, som hamnade på de två sista platserna. Ja, jag ska inte vara orättvis mot Frösön. Det var oftast flest Frösötjejer som visade framfötterna i Frösön/KD 2. Men som jag skrivit förut, jag hoppas att det var en engångshändelse att vi inte haft ett eget representationslag på Frösön. Se nu till att ta tag i detta redan igår, så att det åter spelas ren A-lagsfotboll på Lövsta 2017.

Div 1 Norrland avslutas inte denna helg, men serien kan vara avgjord redan söndag kväll. Mest beror det på matchen BIK- Alvik. KD har fortfarande chansen med två hemmamatcher i helgen, men det ska nog fortfarande till ett under för att det ska bli nytt kontrakt. Frågan är vad som händer med föreningen om laget åker ur. Orkar de få personerna i ledningen skapa ett slagkraftigt div 2-lag? Kommer man att begära ner sig i div 3 eller blir det Dvärsätts BK som står även för damfotbollen i trakten 2017? Jag ska inte spekulera alltför mkt i det nu, utan håller verkligen tummarna för KD i slutspurten, och hoppas på derbyn mot Ope (eller IFK) nästa år i ettan.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Dilemmat
9 September 2016 klockan 22:54 av Hasse Thor
 

Egentligen hade jag hoppas att inte behöva skriva det här, tänkte låta “Thors Hammare” sakta tona ut i fjärran. Inte på grund av bristande material eller åsikter utan med den lilla självinsikten att det finns numera så mycket duktigt folk med stilistisk finess i dom olika kolumnerna på sajten. Dessutom förmodligen med i dom flesta fall, en betydligt ungdomligare infallsvinkel.

Men, nu kommer Helsingborgs IF till Jämtkraft Arena. HIF, det finns bara ett HIF oavsett vad alla med känsla för 08-laget tycker. Dom som hängt med i mina ibland diffusa svängar här inne har väl knappast undgått att det finns bara ett lag i det här drygt sjuttioåriga hjärtat. “Di röe”, “Heåjeff, “Skånes stolthet” m.m m.m.

För en riktigt sann supporter är det ett lag dom gäller, delar man upp gracerna tillhör man en annan kategori enligt mitt sätt att se det. Och nu till dilemmat: Helsingborg har sjunkit som en sten genom den allsvenska tabellen i höst. En från början relativt anonym spelartrupp har haft osedvanligt dåligt flyt när det gäller skador. I höst har vid vissa tillfällen så många som åtta potentiella startspelare varit ur drift samtidigt.

Att Östersunds Fotbollsklubb skulle nå allsvenskan och “Di röe” gästa Arenan var för mej fullständigt osannolikt men nu är vi där. ÖFK är oerhört viktigt, man har tillfört en helt ny dimension av idrottslig verksamhet till regionen och skapat en hausse av sällan skådat slag. Om möjlighet funnits har jag inte missat en match sen dom rödsvarta såg dagens ljus på Hofvallens träsmaksdoftande långbänkar. Det blir ett krig i skallen. Kommer ihåg vårmötet i Helsingborg där Graham Potters gubbar spelade ut hemmalaget men kroknade i andra och tummarna vitnade för norrländska poäng innan slutsignalen.

Ännu en i den långa raden av förluster på sistone skulle vara om inte förödande så i alla fall innebära en allt fastare förankring under kvalstrecket för Henke Larsson rödblå manskap. Tre poäng däremot en psykologisk boost och förmodligen släppa loss den kvalité som många menar finns hos skåningarna. Spännande och mycket speciellt blir det, kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mej ett dylikt scenario. Min rödblå halsduk med tillhörande kepa kommer dock att lämnas hemma.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Sommarvila
16 Juli 2016 klockan 17:03 av Per Lagerbäck
 

Nu är det sommarvila i de flesta av serierna. Tyvärr trodde jag att Elitettan tagit paus tidigare än den gjorde, så jag missade att tippa en hel omgång. Kanske det leder till att utmaningen dyker upp på Fotbollz igen;-), då jag missade en hel del poäng där. ÖDFF startade oväntat bra denna säsong, men har tappat på slutet. Intressant är att alla matcher har slutat med ett tämligen jämnt resultat. Endast två matcher har vunnits med mer än ett måls marginal, och då med två mål. Debatterat är redan ÖDFFs hemmastyrka kontra sin bortasvaghet i resultaten, men t v tycker jag att man kan avfärda den diskussionen med att man har mött fem av de sex högst placerade lagen borta. Och inte förlorat med mer än ett mål mot något av dem. Tabellställningen är dock inte helt bekväm, och det krävs en medgångsperiod för att helt säkra kontraktet. Dessutom hör vi åter om ekonomiska problem för föreningen. Vi får se om det påverkar laget på något sätt.

KD är i en än värre sits i div 1 Norrland. Man ligger på nedflyttningsplats, och truppen är fortfarande tunn. Det blir troligen fyra lag som får göra upp om de fyra sista platserna, och jag håller KD som mest troliga att klara sig kvar. Men det kommer att krävas slit och hjärta.

I div 2 Mellersta Norrland är Ope som väntat med i den absoluta toppen. Laget är riktigt starkt när spelet stämmer, men de hamnar även i svackor ibland. Det gäller att alla tar sitt ansvar på plan. Då kan det bli en ny chans till spel i div 1 nästa år igen. Ope är väl det lag i distriktet som har det bäst ställt med spelare bakom A-truppen, varför framtiden ser riktigt bra ut, om den förvaltas klokt.

IFK Östersund har spelat lite för många oavgjorda matcher, och har därför lite för många poäng upp till den absoluta toppen för att kunna nå serieseger. Ope, Heffnersklubban och Remsle är lite för stabila. Men man kan definitivt plocka poäng av alla tre dessa lag. IFK har haft otur(?) med skador under säsongen, och har tvingats laborera en hel del med laget. Jag tror att de kommer att närma sig toppen.

Häggenås överraskade alla i starten av serien, men har tappat lite därefter. Men de säkrar utan problem kontraktet, och jag hoppas verkligen att man orkar med många säsonger i tvåan. Tigerbrudarna är alldeles för bra för trean.

Vissa hävdar att Ope eller andra Jämtlandslag än ÖDFF inte har i div 1 att göra, men det är definitivt fel. Ett bevis för att det är möjligt att lyfta sig på kort tid, utan förstärkningar från utlandet är årets prestationer av Ljusdal i div 1 Norra Svealand. Som nykomlingar i serien har laget från ett av Sveriges "sämsta" distrikt, med endast nyförvärv med Hälsingeanknytning placerat sig på tredje plats, med endast två förluster. Och med ett publiksnitt som är det elfte bästa i Sverige på damsidan. Inget lag i Elitettan har ett högre snitt, och endast tio i Allsvenskan.

I trean är det mest anmärkningsvärda för mig att det tidigare "storlaget" Frösön ligger sist i tabellen med endast en inspelad poäng. Och det dessutom i samarbete med KD:s andralag. Något måste hända i Frösö IF. Jag hoppas att man lagt upp en plan för hur de yngre förmågorna ska utvecklas för att slussas in i representationslaget, och att man snarast åter kan spela med ett eget lag, och sedan börja att klättra kvalitetsmässigt igen. Någon kanske reagerar på begreppet storlag, men det var faktiskt så att Frösön för inte så många år sedan låg före ÖDFF i åtta omgångar och tävlade om serieseger i dåvarande div 2, vilket var den högsta serie ett Jämtlandslag då hade spelat i på fyra år. Frösön gjorde då damfotbollen i Jämtland en stor tjänst, genom att utmana ÖDFF. Annars tror jag att den nästan tynat bort, då ÖDFF-företrädarna på den tiden hävdade att div 2 var en elitnivå. Tack vare konkurrensen började en rejäl positiv utveckling för ÖDFF.

Vad gäller trean i övrigt så har Sveg/Vemdalen och Järpen överraskat positivt. Myssjö/Oviken har väl presterat på sin nivå, medan Ope 2 och Brunflo presterat lite sämre än vad jag väntat. Jag hoppas som vanligt att seriesegraren tar sitt ansvar och kliver upp en division, för JH-fotbollen utvecklas positivt att fler tjejer får spela på lite högre nivå.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Underhållningen här men hjärtat där
18 Maj 2016 klockan 13:00 av Hasse Thor
 

Helsingborgs IF-Östersunds FK på Olympia i Helsingborg, i Allsvenskan. Om någon påstått det scenariot för en del år sen hade jag om inte idiotförklarat den personen så i alla fall näst intill. Den eventuella läsekretsen har säkert uppmärksammat att jag har outslitliga “connections” med Helsingborg i allmänhet och HIF i synnerhet.

Eftersom “streaming” av idrott och annat blivit ett begrepp får man ju numera bänka sig och ta del av allt av intresse förutsatt att man slantat upp erforderliga medel. Ikväll blir det dock ett problem modell större. Vem fasen vill man skall vinna matchen? ÖFK är ju dom som står för underhållningen på hemmaplan och skapat en hausse och ett intresse för sporten i den här mer eller mindre bortglömda delen av vårt land. Lovorden haglar också utifrån. Dessutom, ju längre avstånd man skapar till “bottenträsket” desto större trygghet i dom rödsvarta brösten. Folk på läktarna och klirr i kassan.

Sen går det ju inte att komma ifrån att hjärtat finns hos HIF. Fick i tidiga tidiga barnaår följa med morfar och morbror på Olympia. Stod på östra ståplatsläktaren av trä och utan tak, indränkt i cigarettrök enligt dom mer eller mindre obefintliga miljöaspekter som fanns på femtiotalet. Matchen alltid 13:30 på söndagseftermiddagen. På förmiddagen Harlyckan klockan 10:00 (!). Eskilsminne IF:s hemmamatcher i division fyra startade alltid då för att folk skulle hinna till Olympia fån Eskilsminne. En villaförort i Helsingborgs utkanter där skribenten såg dagens ljus.

Prognosen är fullt hus på ett Olympia under ombyggnad . Ett tydligt bevis på att ÖFK inte är vilken nykomling som helst, man har ett intresse i den här fotbollskunniga delen av vårt land för vad som åstadkommits uppe bland forsar och fjäll. Under ombyggnad är också Helsingborgs rödblå stolthet. Efter framgångsrika år förvaltades fortsättningen på ett alltför optimistiskt sätt och man vill bygga upp från grunden igen. Därför anställdes stadens store hjälte Henrik Larsson med sin karisma och känsla för dom lokala förhållandena.

Spännande blir det under alla förhållanden, får gästerna härifrån igång sitt rullande tror jag HIF får det jobbigt. Man har en bredare uppsättning och fler verktyg i lådan så att säga. Jordan Larsson, “leading star” hos helsingborgarna, är väldigt omskriven men har, tycker jag, en del att lära fortfarande. Vad ÖFK däremot bör se upp med är HIF:s kantspel som skapat det mesta hittills. Hur som helst, kul skall det bli och “må bäste man vinna”.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Div 3 damer
10 Maj 2016 klockan 20:48 av Haldo Jonsson
 

Ja, division 3 JH har redan rullat igång, så visst bör jag ha siat om utgången redan tidigare. Och lite klokare tror jag dessutom att jag blivit efter de två första matcherna. Jag tror att det kommer att bli en serie där inget lag drar ifrån, och inget lag halkar definitivt efter. Serien kommer nog att bli ovanligt jämn. Det kommer också att bli en hel del oväntade resultat, och tyvärr tror jag att seriesegraren måste förstärka rejält för att klara sig i div 2 nästa år. Årets serie är relativt svag. Detta beror bl a på att Frösön kapsejsat nästan helt och på att främst IFK Östersund under två år brandskattat Myssjö/Oviken väldigt mycket. De mest intressanta lagen kanske blir Brunflo och Ope 2 istället. Jag sticker ut hakan rejält och tror att det slutar så här i september.

Brunflo tror jag kommer att överraska de flesta, och vara det lag som håller ihop hela vägen, även om de saknar en hel del rutin. De kan säkert också få förstärkningar av gamla Brunflospelare under säsongen. Jag tror alltså på plats ett, men jag kan naturligtvis få helt fel.

Ope 2 är det spelskickligaste laget i serien, och jag skulle gärna vilja tippa dem som etta. Men jag tror att de kommer att gå på fler minor än Brunflo. Dessutom vill de flesta lagen i distriktet gärna slå just Ope. Men på plats två kommer de nog.

Myssjö/Oviken imponerar verkligen på mig. De har tappat nästan en startelva till stan, men dom bara fortsätter att prestera. Visst är laget lite ihåligt, men de kan vinna mot vilket lag som helst i serien. Tips plats tre.

Sveg/Vemdalen kanske jag underskattar med detta tips. De skulle kunna hålla för den absoluta toppstriden. Men jag tror att de får svårt att ställa slagkraftigt lag på benen i alla bortamatcher. Men jag blir gärna överbevisad, en seger till Härjedalen skulle jag uppskatta. Men tipset blir plats fyra.

IFK Östersund 2 har jag underskattat förut, och kanske gör jag det igen. Men jag tror att IFK:s trupp är lite tunnare i år, och att det kommer att gå åt spelare till kampen i tvåan. Tips plats fem.

Frösön/KD 2. Hm. Ingen aning. Med den trupp som fortfarande står på hemsidan hade jag tippat serieseger. Nu efter de beslut som tagits, och KD:s behov av spelare, så vet jag inte. Truppen i första matchen visar att man satsar på det unga gardet, vilket jag tycker är helt rätt. Båda föreningarna behöver satsa på att utveckla egna spelare. Men i takt med att nyförvärv rullar in i KD, kan det bli fler äldre spelare i detta lag. Bra för resultaten i år, men inte säkert bra för framtiden. Beror på hur allt hanteras. Laget bör vara aktuellt för toppstriden, men jag tvekar. Jag utmanar ödet och tippar dem på plats sex.

Strömsund har jag väldigt dålig koll på detta år. Har de träningsspelat alls? Troligen en knackig start innan maskineriet stampar igång. Snålt tips med plats sju.

Järpen hade en kader duktiga spelare på ingång förra året, men jag vet inte vad som hände. Finns någon av dem till hands i år? Precis som för Strömsund så kan det bli en svår start på serien, och sedan får vi se vart det bär hän. Jag är fräck och tippar Järpen sist, på plats åtta.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Div 2 Mellersta Norrland
2 Maj 2016 klockan 15:00 av Per Lagerbäck
 

På Himmelsfärdsdagen drar damernas tvåa igång med det laddade derbyt mellan Ope och IFK Östersund, enligt uppgift kl 13 på Åkreängs lite svårspelade konstgräs. Jag hoppas på stor publiktillströmning där. Lagen ska finnas med på övre halvan i serien, och särskilt Ope bör finnas med i den absoluta toppstriden. Årets serie har inget lag som ramlat ner från ettan, men däremot tillkommer lag från två andra div 2-serier och tre nykomlingar från div 3.

I år finns det många utmanare om topplatserna, och i min värld handlar det om sju lag som kan slå varandra kors och tvärs. Det är Ope, IFK Ösd, Remsle, Hägglunds, Härnösand, Alnö och Heffnersklubban. I botten tror jag Ånge hamnar, men att dom möjligen skulle kunna hota Timrå 2. Säkrast känner jag mig på att Häggenås kommer åtta.

Jag tar åter lagen efter fjolårets placeringar.

Alnö kom ifjol tvåa i södra Norrlandstvåan efter Ljusdal, som startat väldigt bra i årets div 2 Norra Svealand. Alnö har tappat de starka spelarna Julia Bhy, Isabelle Lindgren och Paulina Byström, samt har ett par långtidsskador. De torde alltså vara lite svagare än förra året, trots några bra nyförvärv. Alnö kommer absolut att tillhöra toppen, och min gissning blir plats tre.

Ope hamnade till slut tvåa förra året, på samma poäng som seriesegrarna Timrå. Årets Ope är betydligt starkare och därmed är de faktiskt huvudfavoriter till segern. Lisa Landin, Sandra Nilsson och Tove Modin-Brissler är tre riktigt starka kort. Lägg därtill att de unga spelarna utvecklas hela tiden. Jag måste nog tippa Ope som etta och seriesegrare.

Heffnersklubban var för mig oväntade treor förra året. och ett mycket tungt lag att möta. De har fyllt på med tre duktiga spelare från Stöde, och kommer att vara lika tuffa i år. Klassen på serien är dock också snäppet högre än ifjol, så min gissning blir ändå att Heffnersklubban tappar lite, till plats sex.

Remsle kommer i år att ta flera tydliga steg framåt, efter några svagare årgångar. Fyra ifjol sedan de i höstas visade upp det första steget genom att vara det bästa laget efter en bedrövlig vår. Med ett par återvändare i truppen ser den starkare ut än på många år. Dessutom kommer nog Linda Sjödin att spela några fler matcher detta år. Remsle blir det främsta hotet mot Ope och mitt tips blir plats två.

Hägglunds blev fyra i div 2 Norra Norrland Nedre förra året. Det har tillkommit några spelare, och inget lag kommer att gå säkra mot Övikstjejerna. Tipset blir plats fyra.

IFK Östersund fixade en fin femteplats ifjol, och har ambitionen att ta ett par steg högre. jag är dock inte helt säker på det, trots flera nyförvärv. Och trots att de har en av seriens bästa spelare i Linnea Bergqvist. jag vet inte riktigt varför jag tvivlar, men jag gör det. kanske snacket om skadorna, och kanske just för att det värvats friskt ett par år. Men plats fem ska de i alla fall klara.

Ja det är en riktigt jämn topp i år. Härnösand kom sexa 2015, och är nog bättre i år. Men jag måste ju välja något lag på sjunde plats, och mitt val hamnar till slut på HSK. Men troligen får jag fel, Härnösand blir nog bättre än min tippade plats sju.

Häggenås ska inte klara av att vara tillräckligt jämna för att i en sluttabell hamna före något av de sju lag jag tippat före dem, men de ska absolut komma före Timrå 2 och Ånge. Jag känner stor sympati för det tigerrandiga gänget, och hoppas att de får ännu roligare i tvåan än i trean. Tipset alltså plats åtta.

Timrå 2 kommer att blanda och ge. men med tanke på klassen på serien i år så blir det inte många segrar. De kommer troligen att hamna på någon av de två sista platserna. Utifån att gänget oftast tränar tillsammans med A-laget gör att jag tippar dem före Ånge, på plats nio.

Ånge kanske fick chansen att kliva upp vid fel tillfälle. En tunn trupp och ganska få riktigt duktiga spelare bäddar nog tyvärr för en sista tionde plats, och återfärd till trean, där det gäller att se till att Västra Medelpad har kvar minst ett damlag även nästa år.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Historiskt på Tele 2
5 April 2016 klockan 18:40 av Hasse Thor
 

En mycket märklig känsla framför datorn och nånting som inte går att likna vid nåt annat inför Östersunds Fotbollsklubbs historiska entré i Allsvenskan. Dryga trettiotusen grönvita anhängare på Tele 2 Arena unisont sjungandes Hammarby-hymnen. Ett ÖFK, “dissat” på en del håll men i huvudsak sett som en spännande nykomling i princip utan hämningar och med en benhård tro på det egna förmågan.

Sånt kan sluta med en total kollaps inför omständigheterna men herregud, vad är det som sker. Lite vilset kanske första minuterna men sen: högerkanten Ronald Mukiibi-Ken Sema drar igång dansen, bjuder upp Samman Ghoddos och Alex Dyer i ett virvlande klapp-klapp på “Bajens planhalva. Tre-fyra högkaratiga tillfällen men vad händer, 1-0 till hemmalaget via en fast situation och lite väl handfallet i ÖFK:s bakre regioner.

Saker som kan knäcka vem som helst men inte dom helröda den här gången. En utomordentlig Mukiibi sätter upp ett nytt notställ och Fuad Bachirou och Brwa Nouri börjar komplettera allt mer på golvet. Helt rättvist också 1-1 genom Ghoddos, en genialisk attack signerad Dyer. Den senare har en förmåga att hela tiden lyfta sig i takt med lagets behov. Suveräna direktspel och instick.

Hammarby ett annat lag efter paus. Kanadensiska ishockeylag tämjde förr ett spelmässigt överlägset Tre Kronor med fysik, ibland en bit över regelbokens råmärken. Inga jämförelser i övrigt men “Söderbröderna” gick in betydligt tuffare och lät domaren sätta ribban. Ett antal varningar åt bägge håll men också tre skador i Graham Potters uppsättning varav inbytte Jamie Hopcutts befarade underbensfraktur inte var vad som behövdes. Bara att hoppas att engelsmannen är tillbaka fortast möjligt. Ibland kan den första diagnosen vara väl dyster.

Även det jämtländska stålet biter, tycker att Dennis Widgren visade att han håller på den här nivån och tillsammans med Gabriel Somi organiserades friska attacker även från vänsterkanten.

Personligen är jag trots allt nöjd med 1-1. Hammarby hade ett antal “fasta” i slutskedet och likt en nybliven MFF-tränare valde jag att titta bort. Det mentala är en viktig pusselbit, speciellt för en nykomling och här visade ÖFK att man för att använda en sliten klyscha: “pallade trycket”. Hemmapremiär på torsdag mot AIK, tanken svindlar

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Historiskt på Tele 2
5 April 2016 klockan 16:13 av Hasse Thor
 

En mycket märklig känsla framför datorn och nånting som inte går att likna vid nåt annat inför Östersunds Fotbollsklubbs historiska entré i Allsvenskan. Dryga trettiotusen grönvita anhängare på Tele 2 Arena unisont sjungandes Hammarby-hymnen. Ett ÖFK, “dissat” på en del håll men i huvudsak sett som en spännande nykomling i princip utan hämningar och med en benhård tro på det egna förmågan.

Sånt kan sluta med en total kollaps inför omständigheterna men herregud, vad är det som sker. Lite vilset kanske första minuterna men sen: högerkanten Ronald Mukiibi-Ken Sema drar igång dansen, bjuder upp Samman Ghoddos och Alex Dyer i ett virvlande klapp-klapp på “Bajens planhalva. Tre-fyra högkaratiga tillfällen men vad händer, 1-0 till hemmalaget via en fast situation och lite väl handfallet i ÖFK:s bakre regioner.

Saker som kan knäcka vem som helst men inte dom helröda den här gången. En utomordentlig Mukiibi sätter upp ett nytt notställ och Fuad Bachirou och Brwa Nouri börjar komplettera allt mer på golvet. Helt rättvist också 1-1 genom Ghoddos, en genialisk attack signerad Dyer. Den senare har en förmåga att hela tiden lyfta sig i takt med lagets behov. Suveräna direktspel och instick.

Hammarby ett annat lag efter paus. Kanadensiska ishockeylag tämjde förr ett spelmässigt överlägset Tre Kronor med fysik, ibland en bit över regelbokens råmärken. Inga jämförelser i övrigt men “Söderbröderna” gick in betydligt tuffare och lät domaren sätta ribban. Ett antal varningar åt bägge håll men också tre skador i Graham Potters uppsättning varav inbytte Jamie Hopcutts befarade underbensfraktur inte var vad som behövdes. Bara att hoppas att engelsmannen är tillbaka fortast möjligt. Ibland kan den första diagnosen vara väl dyster.

Även det jämtländska stålet biter, tycker att Dennis Widgren visade att han håller på den här nivån och tillsammans med Gabriel Somi organiserades friska attacker även från vänsterkanten.

Personligen är jag trots allt nöjd med 1-1. Hammarby hade ett antal “fasta” i slutskedet och likt en nybliven MFF-tränare valde jag att titta bort. Det mentala är en viktig pusselbit, speciellt för en nykomling och här visade ÖFK att man för att använda en sliten klyscha: “pallade trycket”. Hemmapremiär på torsdag mot AIK, tanken svindlar….

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Elitettan
30 Mars 2016 klockan 14:59 av Per Lagerbäck
 

Nu är det inte långt kvar innan Elitettan sparkar igång. ÖDFF gör en rejäl satsning detta år, och troligen kommer vi att få uppleva ett mer optimistiskt spelande lag denna säsong. Men inledningsvis måste jag beklaga att ÖDFF inte bedömer Fotbollz som en viktig källa att nå ut till fotbollsintresserade jämtar. De uttalar som ett av sina viktigaste mål att höja publiksiffrorna, men lägger ändå inte resurser på att sprida nyheter om sitt lag här. Vad det beror på får föreningen gärna svara på. Vad enskilda tyckare tror eller gissar vad det beror på är mindre intressant. Här skulle jag uppskatta om några av dem som alltid försvarar ÖDFF själva kunde se detta som ett problem, istället för att bara hitta förklaringar. Är det för få personer runt föreningen, så är det också ett problem. Jag vill att damernas fotboll ska nå en större publik, och då måste man själv anstränga sig.

Årets nyförvärv hos ÖDFF kommer tveklöst att spetsa laget ordentligt. Båda nigerianska förvärven kan bli succéer, och även de tjejer som fått faktisk rutin från Allsvenskan måste ju innebära ett lyft både på träningar och i matcher. Risken är dock att truppen är lite för tunn rent numerärt, om skadeproblemen fortsätter. Men jag tror att ÖDFF kommer att kunna irritera de bästa lagen ordentligt, och kanske t o m att vara med och slåss om en plats i Allsvenskan.

Jag ska göra ett försök att tippa årets Elitetta, vilket inte är något lätt uppdrag. Om vi går igenom lagen utifrån fjolårets placeringar har vi först de båda lagen som fick kliva av Allsvenskan.

Hammarby håller som en av tre favoriter till att kriga om uppflyttning tillsammans med Limhamn/Bunkeflo och Hovås/Billdal. De har i och för sig tappat sex spelare till allsvenska lag, så det är tydligt kännbart. Samtidigt har de fått fyra-fem riktigt intressanta nyförvärv, där vi från vår jämtska horisont är särskilt nyfikna på hur Frida Sjöberg kommer att stå sig. Jag tror att Hammarby blir tvåa och återvänder direkt upp till Allsvenskan.

Det andra laget som ramlat ner i Elitettan har en helt annan satsning detta år. AIK med sin kvalificerade ungdomsverksamhet satsar i huvudsak på egna talanger underifrån. Men det täcker inte det dussin spelare som lämnat. Gnaget kommer att spela en underhållande fotboll, men poängen räcker inte till mer än en mittenplacering. Jag tippar en åttondeplats.

IFK Kalmar överraskade med att var det lag som längst hängde med Djurgården i kampen om den andra uppflyttningsplatsen förra året. Man har laget ganska intakt, och borde finnas med i toppen även i år. Jag tror dock att konkurrensen hårdnat, och därför får man nöja sig med att komma sexa.

Limhamn/Bunkeflo var redan förra året ett riktigt bra lag, och de placerade sig som fyra. Detta år har det talangfyllda laget fyllts på med ännu fler talanger, och ett par mer färdiga spelare. Jag tror att de tar kommandot i årets serie, och håller hela vägen denna gång. Mitt tips är att de blir etta, och flyttas upp tillsammans med Hammarby.

Femma ifjol blev Hovås/Billdal, och jag tror att de tar ytterligare steg framåt, med flera intressanta nyförvärv. Jag tror föreningen har som mål att ta upp kampen om att vara Göteborgs bästa damlag. Det kan räcka hela vägen redan detta år, men jag tror att de får nöja sig med en tredjeplats.

Sirius tillhörde ifjol favoriterna i serien, men lyckades inte riktigt. Jag vet inte varför, men på något sätt blev det en negativ signal, och i år har man en betydligt svagare trupp än förra året. Sirius riskerar att bli årets stora flopp, och kanske t o m ramla ner. Ja, jag tror att risken är tillräckligt stor för att tippa dem som nr tolv.

Sunnanå är en riktigt anrik förening med många år i Allsvenskan. De fick sanera ekonomin rejält förra året, och hade inget med toppen att göra. Situationen är inte så annorlunda i år, och de får nöja sig med en mittenplacering. T ex plats sju igen.

ÖDFF kom alltså åtta förra året, vilket blev en stor överraskning för mig. Jag trodde inte att de skulle hänga kvar. I år har de flera klasspelare än någonsin tidigare, och det ska ge resultat. Jag tror dock inte att det räcker till att riktigt slåss om uppflyttning, då jag tror att de kommer att tappa en del poäng mot sämre lag. Men om de slipper många skador kan det räcka till en plats strax bakom, t ex nr fyra.

QBIK från Karlstad säkrade till slut kontraktet förra året, men riskerar att även detta år dansa lite på slak lina. De har dock en stabilare trupp detta år, och de ska i alla fall inte bli sämre än fjolårets niondeplats. Men jag tippar att platsen blir densamma, alltså nia.

Kungsbacka kommer att leva farligare än QBIK. De gjorde en bra säsong som nykomlingar förra året, men riskerar att få det svårare i år. Förvärven av Fanny Lund och Julia Wahlberg kanske räddar dem kvar ändå. Tips elva.

Älta agerade rena berg- och dalbanan förra året. Jag tror att dalarna blir djupare detta år, och uppgångarna färre och mindre. Jag tror att de ramlar ner till en fjortonde och sista plats.

Växjö är den nykomling som jag tror kommer att överraska mest positivt detta år. De hade redan ett kvalificerat lag på gång och har fyllt på klokt. Jag tror att det t o m kan räcka till plats nr fem, och därmed blir de bästa smålandslag.

Sundsvall DFF är tillbaka efter en rejäl svacka, där de t o m höll på att tappa förstaplatsen i Medelpad till Selånger. SDFF har delvis lidit av samma hybris som ÖDFF, alltså väntat sig ett enkelriktat stöd från övriga föreningar i distriktet, utan att orka/vilja ge något tillbaka. Om de släpper detta, och liksom ÖDFF nu, inriktar sig på att skapa en så attraktiv egen verksamhet som möjligt, så kan de faktiskt hänga kvar. Jag tippar dem på plats tio.

Den tredje nykomlingen, Holmalund/Alingsås, tror jag riskerar att snabbt hamna i botten på tabellen. Det är nog inget dåligt lag, men möjligen lite för oförberedda på denna serie. De har dock tveklöst chansen att hänga kvar, men jag måste ju tippa några lag i botten också, så jag placerar Holmalund som trettonde.

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Inte långt kvar
16 Mars 2016 klockan 17:57 av Per Lagerbäck
 

Nu är det inte långt kvar till att den riktiga fotbollssäsongen drar igång. När det gäller distriktets bästa lag på damsidan, ÖDFF, har mycket klarnat sedan årsskiftet. Och jag tror att de kan bli riktigt farliga i Elitettan detta år. Denna gång ska jag dock ägna mig mer åt läget längre ned i seriesystemet.

Damfotbollen har tidvis problem med att få spelarna att räcka till, och i år är det riktigt besvärligt på många håll. Även ÖDFF har en aning för tunn trupp. Och KD har inte heller någon riktigt trygg trupp. Men än värre har det varit på lägre nivå, där först Frösön och sedan Stöde dragit sig ur div 2 pga för små och/eller svaga spelartrupper. Nu har också div 1-laget Mohed från Söderhamn slängt in handduken för denna säsong. Laget som heroiskt klarade sig kvar i div 1 Norra Svealand förra året. Detta kan påverka div 2 Mellersta Norrland, då det kan vara så att Alnö IF erbjuds den platsen, men jag har just detta år svårt att tro att de accepterar ett ev erbjudande. Alnö räknade med att gå upp föra året, men föll på mållinjen mot Ljusdal, och har nu även dom tappat flera spelare av klass. Troligen blir det därför tyvärr något Svealandslag som hugger den platsen.

Annars tror jag att just div 2 Mellersta Norrland blir ett riktigt getingbo detta år. Remsle har ett bättre lag än på många år, IFK Östersund och Ope kommer att haka på i toppen, Hägglunds som klivit från en nordligare serie kommer att vara bra. Därutöver Härnösand, Alnö och Heffnersklubban som alla tre kan bli riktigt farliga. Kvar blir då Häggenås, Ånge och Timrå 2 som jag inte tror blir topplag, men Tigerbrudarna kommer absolut att ta tillräckligt med poäng för att hänga kvar. Timrå 2 tror jag kommer att kunna börja bra, men i takt med A-lagets troliga motgångar i div 1 Norrland så tror jag också att andralaget får det svårare. Ånge tror jag tyvärr kommer upp i tvåan på ett kort besök denna gång, och vi får hoppas att det inte innebär att den föreningen sedan lägger ner sin damfotboll.

På div 3-nivån hälsar jag Brunflo hjärtligt välkomna tillbaka på seniornivån. De visade under DM-spelet att de kan bli att räkna med där. Frösön var svagare än väntat, men jag tror ändå att de måste hållas som favoriter till seriesegern. Tidigare pålitliga topplaget Myssjö/Oviken har på ett drygt år tappat nästan ett lag till IFK Östersund, och bör inte nå ända fram i år. Sveg, Strömsund och Järpen vill jag avvakta med att tro något om, då jag vet väldigt lite om vad de kommer att kunna mönstra för spelare. Särskilt Ope 2 och även IFK Östersund 2 bör kunna ta en hel del poäng, och det gör troligen också KD 2, men inget av dessa andralag kommer att vinna serien.

Men jag hoppas verkligen att JHFF hittar sätt att stötta de föreningar i distriktet som kan ha ett spelarunderlag att kunna starta eller återuppta fotbollen på seniornivå. Nästa år hoppas jag på Ås i första hand, men även Ragunda och ytterligare ett Härjedalslag väntar jag på. Sedan behövs det ytterligare en förening i Östersund som tar hand om de spelare som inte vill/orkar satsa på spel i högre divisioner. Jag vet att Ope IF haft tankar på detta och för några år sedan fanns BK Björnen. Men det behövs nog ledare som kan hålla ihop en förening, och som inte ägnar sig främst åt fotbollen, för att en sådan förening ska leva på längre sikt.

Jag återkommer med tankar kring ÖDFF och KD:s chanser 2016.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Allsvenska tankar
21 Februari 2016 klockan 21:06 av Hasse Thor
 

Eftersom den allvarligare krutröken nu åter börjar kännas runt Östersunds Fotbollsklubbs göranden och låtanden inför den historiska säsongen i Allsvenskan, kanske det kan vara på sin plats att även Thors s.k. “Hammare” gör sig påmind.

Bänkade mig därför framför datorn på lördagseftermiddagen med framförallt två för mig intressanta frågeställningar: hur håller ÖFK:s spelidé mot dom Svenska Mästarna och vilken klass är det på dom nya krafter som införskaffats.

Svaret på den första frågan ställer väl en massa nya frågor. Okej, det är tidigt på säsongen och flera nyckelspelare är ännu inte i stridbart skick men trots allt, vill man behålla sin spelfilosofi tror jag svaret kommer att vara: extrem noggrannhet.

Allting går så mycket fortare, ett enda felpass och direkt ställs frågor till ÖFK:s defensiv. Sam Mensah hade rollen som sopkvast när det brann till säsongen före Superettan. Avlöstes där av Fouad Bachirou som tog hand om inte bara andra, utan också tredje och fjärdebollar….

Om den lille fransmannen får fortsatta skadeproblem framöver gäller det för Potter & company att hitta nån som kan axla den manteln, tror det blir oerhört viktigt om man vill fortsätta den spelmässiga linje som givit eko i hela fotbolls Sverige.

Bollinnehav och poängutdelning går ju inte alltid hand i hand och i fotboll utdelas inga skönhetspris, det är alltid målen som räknas. Men för att inte bli alltför negativ, “Peking” fick jobba och resultatet 4-0 speglar väl trots allt inte matchbilden.

När det gäller nya spelare så är det kanske orättvist att i det här läget komma med synpunkter. Ny stad, ny klubb och alla har inte samma förmåga att hitta igen sig själv på några månader. Tror dock att dom offensiva kanterna kommer att bli sevärda med nye Ken Sema tillsammans med Michael Omoh sen tidigare.

Sam Ghoddos teknik tror jag kommer att fylla sin plats. Alhaji Gero gjorde väl inget större avtryck den här gången men har ju så att säga varit med förr. Över huvud taget hände det för lite i offensivt straffområde men det är ju något som laget brottats med tidigare.

Målvaktsbesättningen har ju varit lite i fråga satt men tycker Haraldur Björnson förutom en tveksam utboxning vid första målet tog det han skulle och verkar ha växt in i ÖFK-munderingen. Kul att Graham Potter ger Dennis Widgren förtroende, hade stora ytor att täcka den här gången och allt blev väl inte rätt men tror att jämtlänningen kommer att passa bra i den allsvenska kostymen.

Det finns klassiska, kanske för svåra motståndare, men samtidigt en nedre halva där ÖFK kommer att plocka en hel del poäng. Hur som helst, det kommer att bli oerhört intressant, det finns redan en rejäl stampublik och hänger man med hyfsat tror jag att det mellanorrländska inlandet kommer att ställa upp. Det är bara att köra!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Nu har snart 2015 gått till historien
29 December 2015 klockan 09:45 av Per Lagerbäck
 

2015 blev ett intressant år för Jämtländsk fotboll. ÖFK gjorde det de flesta inte trodde var möjligt. De levererar nu allsvensk fotboll i lilla kyliga Östersund kommande år. Detta är något oerhört imponerande. Under några år har scoutingen av spelare hållit absolut högsta klass, med tanke på de begränsade ekonomiska medel som stått till förfogande. Jag vill verkligen stötta ÖFK kommande år, och mot alla motståndare utom en kommer det att vara enkelt. Hur jag ska hantera matcherna mot GIF Sundsvall får bli en fråga för framtiden. Detta då Giffarna varit mitt lag på herrsidan sedan mer än 50 år tillbaka.

ÖDFF gjorde också något riktigt imponerande, när klubben etablerade sig i Elitettan. Jag var övertygad om att uppgiften skulle bli för svår, men hade helt fel. De var egentligen aldrig riktigt i närheten av risken att åka tillbaka till div 1, trots en liten svacka. Nu satsar man på fler svenska etablerade spelare, vilket låter spännande, men jag har för lite koll på dessa för att idag ha en åsikt om hur detta kommer att påverka laget.

Jag återupprepar vad jag sagt och skrivit många gånger; det var när dessa båda föreningar släppte förväntningarna på service från övriga föreningar i distriktet, och började att koncentrera sig på sin egen verksamhet, som framgångarna kom. Jag tror fortfarande på att fotboll är en tävlingssport, och att alla måste få konkurrera på sina villkor. Samtidigt är ett ömsesidigt givande samarbete alltid av godo, när alla inblandade parter är intresserade. Men så fort någon försöker pressa en förening till "samarbete", så blir resultatet inte särskilt bra. Lika lite tror jag på att pressa spelare till att gå till en viss förening, eller till att stanna i den förening de tillhör. Det måste alltid vara spelaren som avgör vad som känns bäst.

Om vi fortsätter på damsidan, så har distriktets näst bästa lag levt farligt detta år. Jag har alltid haft ett gott öga till KD, men det är inte längre lika självklart som tidigare. KD har tappat mycket av sin grund i att hitta spelare i sitt absoluta närområde och förädla dem under trivsamma former. De senaste två-tre åren har det haltat betänkligt. Förra året tvingades laget inledningsvis träna tillsammans med Frösö IF för att överhuvudtaget kunna genomföra meningsfulla träningar. Även 2016 kommer KD att vara beroende av ett betydande tillskott utifrån för att kunna hänga kvar i div 1, och ännu mer om man vill tillhöra toppen. De spelare som just nu finns till hands räcker nog inte till detta.

Vad gäller nästa nivå, så upphörde Opes vandrande mellan divisionerna för första gången sedan 2008. Därefter har föreningen endera klivit upp eller ner en division. Detta alltså fram till 2015, då man kom tvåa på samma poäng som segrande Timå. Jag tror att det var bra att man fick ett år till att bygga upp en trupp för framtiden. Även vad gäller Ope är jag lite fundersam över att en för dem ovanligt liten andel av spelarna idag har sitt ursprung i föreningen. Men jag känner stor tillförsikt i att många yngre Opespelare snart kommer att vilja visa att de behövs.

IFK satsar vidare på ett positivt sätt och kan ta ytterligare ett kliv framåt nästa år. De kan mycket väl vara med och kriga ordentligt om seriesegern. Himla roligt att Häggenås bestämde sig för att åter prova på div 2. Får de bara ihop en tillräckligt stor trupp, så tar de säkert de poäng som behövs för att hänga kvar, trots (eller tack vare) att de fortsätter spela fotboll bara för att det är roligt, med en måttlig mängd träning. Frösön faller istället tillfälligt ihop efter de senaste försöken att satsa på värvningar, och kliver frivilligt ner i trean. De får slicka sina sår och satsar nu på sina egna ungdomar istället.

ÖDFF bör 2016 göra ett lika bra år som i år. Ledargruppen ser bra ut, med ett litet varningsfinger för att alla verkar ha svårt att ägna full tid till uppdraget. Ett års rutin på de inhemska spelarna betyder mycket, och med ytterligare några intressanta namn in, kan det bli ett riktigt roligt år för dem. KD blir lika svåra att tippa som förra året. Då tror jag att de klarade sig mycket på att deras "egna" spelare verkligen visade klubbhjärta under våren och överpresterade, samt på att det var en ganska svag årgång i Norrlandsettan.

I div 2 har Jämtlandslagen nog lite tur som slipper både Kovland och Selånger av Medelpadslagen. Jag tror att dessa båda lag blir riktigt bra 2016. Men det blir nog även Alnö, som flyttar från den södra Norrlandsgruppen till den mellersta. Jag tror att både Ope och IFK är med och slåss om seriesegern tillsammans med just Alnö och sedan Ångermanslagen Härnösand, Hägglunds och kanske Remsle. Heffnersklubban och Häggenås tar de poäng som behövs för att hänga kvar. Ja, Heffnersklubban kanske också kan haka på serietoppen. Därmed tror jag tyvärr att Stöde och Ånge (som fick Frösöns plats) blir de båda lag som tar minst antal poäng.

I trean måste ändå Frösön bli knappa favoriter, beroende på om några mer rutinerade spelare orkar träna lika mycket som de yngre tonåringarna. Utmana kan både Opes och IFK:s andralag, samt Myssjö/Oviken och kanske Sveg. Roligt att Brunflo åter ställer ett damlag på benen, och att Järpen och Strömsund jobbar vidare. KD 2 finns också anmälda i trean.

För egen del hoppas jag få mer tid till att skriva på Fotbollz under 2016. Främst ska jag fortsätta att följa damfotbollen, med såväl tips som krönikor, och kanske en del andra nedslag. Jag lyckades inte särskilt bra med mina tips detta år, och hoppa få lite revansch nästa år. Möjligen lämnar jag även någon rapport från EM i Frankrike, där jag kommer att följa såväl Sverige som sensationen Island. Jag får ju möjlighet till att ägna mig åt detta, då jag för tillfället lämnat engagemanget i Storsjöcupen. Ett av skälen till att jag gjort det är att det tagits beslut som innebär att kvantitet verkar gå före att säkra kvalitén, men jag håller tummarna för att Storsjöcupen 2016 kommer att bli en lika stor succé, som den varit under en mängd år nu. Det är ett oerhört viktigt evenemang för Östersund och Jämtland, både sportsligt och ekonomiskt.

Jag avslutar med att önska alla läsare av Fotbollz ett riktigt Gott Nytt Fotbollsår 2016!

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Allsvenskan
26 November 2015 klockan 10:06 av Haldo Jonsson
 

Under femtiotalet tillbringade jag många underbara delar av mitt sommarlov på Korsmyrbränna, södra delen av byn Högarna i nordöstra delen av Östersunds kommun. Åkte ett par gånger ensam den långa tågresan från Helsingborg, tufft naturligtvis för en 10-åring men allt hade ordnats för en trygg färd.

Droskägare Hilding Jonsson med jämnårige sonen Karl-Göran tog emot vid ett av tillfällena. Vi var båda extremt fotbollsintresserade och Karl-Göran berättade under färden om sina hjältar på Hofvallen, n´Bo Dahlen, n´Bertil Bladh, n´Nisse Åsberg, ja hela laget med den för det norrländska idiomet så typiska namnbetoningen.

Samtidigt satt jag där och tänkte inte bara på kommande fiske på Halasjön och efter Korsmyrbäcken utan också på den fotboll vi båda såg upp till. IFK Österund, div 2 Norrland. Okej, en av fyra serier under Allsvenskan men inte riktigt erkänd ändå i fotbollssverige. Hälsingborgs IF, som det stavades på den tiden i högsta serien med namn som Kalle Svensson, Sven-Ove Svensson, “Butti” Espling och “Luma” Andersson bland andra.

Extrema folkfester mot Malmö FF med ett fullsatt Olympia där vi barn fick ligga bakom målen av säkerhetsskäl. MFF med storskytten “Kajan” Sandell. Vidare GAIS med Karl-Alfred Jacobsson, Degerfors med “Sippa” Tinglöf, “Zamora” o “Bajdoff” i Norrköping, ja listan kan göras lång. Men så helt plötsligt är vi där, den 27:e oktober 2015 efter 57 år i Jämtland är cirkeln sluten . Allsvensk fotboll 2016 på Jämtkraft Arena i Östersund!!!

Det var osannolikt 2012 efter Sirius-matchen och vad skall man då säga den här gången. Alla som eventuellt läst mina rader här på fotbollz.se har väl inte kunnat undgå att jag är en synnerligen inbiten ÖFK-supporter, stryker väl inte allting medhårs jämnt men konceptet har dom största möjligheterna att generera den underhållning som åtminstone jag vill ha. Publiksnittet den här säsongen talar väl för att det finns många av samma uppfattning.

Jag är väl normalt en sån som sätter kollektivet i första hand men i det här fallet tar jag av den hatt som sällan används för Daniel Kindberg. Så mycken kritik som den mannen fått från alla håll i alla sammanhang men ändå med en orubblig tro på sina visioner. Sånt smittar av sig på omgivningen och i stark symbios med tränare Graham Potters fingertoppskänsla på det rent fotbollsmässiga har man lyckats.

Sen är det naturligtvis många andra runtomkring som var och en dragit sitt strå med sina kompetenser. Att se en tårögd “Våfflan” Nilsson i Mittmedias utmärkta eftersnack, kanske en av dom största eldsjälar som funnits i jämtlländsk idrott, var stort. På planen har ÖFK utveckats år från år. Spelare har försvunnit, spelare har kommit. “Vi har ett bättre lag” har Kindberg proklamerat efter varje städning i truppen. Många har varit skeptiska men facit har vi nu.

Av alla som bidragit tar jag mej friheten att plocka fram ett namn, Jamie Hopcutt. Så här skrev jag efter en match mot Vasalund debutsäsongen 2012:

"Jamie Hopcut fick pris som matchens lirare och det går att stryka under med flera feta streck. Engelsmannen med det lätta steget, sin känsliga passningsfot och uppoffrande slit har verkligen blivit en viktig kugge i ÖFK-maskineriet."

“Steget” ja, det som kanske mest skiljer “agnarna från vetet” när det gäller fotbollspelare. Ger mej fasen på att om Jamie skulle färdas över ett nylagt betonggolv i sin fotbollsutrustning skulle det möjligen bli en färgnyans men märken efter dobbar, “nada”. Har funderat över hur han med sin ofta utmanade spelstil sällan bringas på fall, till skillnad mot t.ex. Seon-Min Moon, han gör rätt saker i exakt rätt ögonblick.

Steget till Allsvenskan är taget, en match återstår och skönt att det bara blir att njuta över 90 minuter + tillägg. En fullsatt Arena, ett som det ser ut hyfsat väder och som sagt, cirkeln är sluten!

Krönikan skrevs den 29 Oktober 2015

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Allsvenskan
29 Oktober 2015 klockan 09:55 av Hasse Thor
 

Under femtiotalet tillbringade jag många underbara delar av mitt sommarlov på Korsmyrbränna, södra delen av byn Högarna i nordöstra delen av Östersunds kommun. Åkte ett par gånger ensam den långa tågresan från Helsingborg, tufft naturligtvis för en 10-åring men allt hade ordnats för en trygg färd.

Droskägare Hilding Jonsson med jämnårige sonen Karl-Göran tog emot vid ett av tillfällena. Vi var båda extremt fotbollsintresserade och Karl-Göran berättade under färden om sina hjältar på Hofvallen, n´Bo Dahlen, n´Bertil Bladh, n´Nisse Åsberg, ja hela laget med den för det norrländska idiomet så typiska namnbetoningen.

Samtidigt satt jag där och tänkte inte bara på kommande fiske på Halasjön och efter Korsmyrbäcken utan också på den fotboll vi båda såg upp till. IFK Österund, div 2 Norrland. Okej, en av fyra serier under Allsvenskan men inte riktigt erkänd ändå i fotbollssverige. Hälsingborgs IF, som det stavades på den tiden i högsta serien med namn som Kalle Svensson, Sven-Ove Svensson, “Butti” Espling och “Luma” Andersson bland andra.

Extrema folkfester mot Malmö FF med ett fullsatt Olympia där vi barn fick ligga bakom målen av säkerhetsskäl. MFF med storskytten “Kajan” Sandell. Vidare GAIS med Karl-Alfred Jacobsson, Degerfors med “Sippa” Tinglöf, “Zamora” o “Bajdoff” i Norrköping, ja listan kan göras lång. Men så helt plötsligt är vi där, den 27:e oktober 2015 efter 57 år i Jämtland är cirkeln sluten . Allsvensk fotboll 2016 på Jämtkraft Arena i Östersund!!!

Det var osannolikt 2012 efter Sirius-matchen och vad skall man då säga den här gången. Alla som eventuellt läst mina rader här på fotbollz.se har väl inte kunnat undgå att jag är en synnerligen inbiten ÖFK-supporter, stryker väl inte allting medhårs jämnt men konceptet har dom största möjligheterna att generera den underhållning som åtminstone jag vill ha. Publiksnittet den här säsongen talar väl för att det finns många av samma uppfattning.

Jag är väl normalt en sån som sätter kollektivet i första hand men i det här fallet tar jag av den hatt som sällan används för Daniel Kindberg. Så mycken kritik som den mannen fått från alla håll i alla sammanhang men ändå med en orubblig tro på sina visioner. Sånt smittar av sig på omgivningen och i stark symbios med tränare Graham Potters fingertoppskänsla på det rent fotbollsmässiga har man lyckats.

Sen är det naturligtvis många andra runtomkring som var och en dragit sitt strå med sina kompetenser. Att se en tårögd “Våfflan” Nilsson i Mittmedias utmärkta eftersnack, kanske en av dom största eldsjälar som funnits i jämtlländsk idrott, var stort. På planen har ÖFK utveckats år från år. Spelare har försvunnit, spelare har kommit. “Vi har ett bättre lag” har Kindberg proklamerat efter varje städning i truppen. Många har varit skeptiska men facit har vi nu.

Av alla som bidragit tar jag mej friheten att plocka fram ett namn, Jamie Hopcutt. Så här skrev jag efter en match mot Vasalund debutsäsongen 2012:

"Jamie Hopcut fick pris som matchens lirare och det går att stryka under med flera feta streck. Engelsmannen med det lätta steget, sin känsliga passningsfot och uppoffrande slit har verkligen blivit en viktig kugge i ÖFK-maskineriet."

“Steget” ja, det som kanske mest skiljer “agnarna från vetet” när det gäller fotbollspelare. Ger mej fasen på att om Jamie skulle färdas över ett nylagt betonggolv i sin fotbollsutrustning skulle det möjligen bli en färgnyans men märken efter dobbar, “nada”. Har funderat över hur han med sin ofta utmanade spelstil sällan bringas på fall, till skillnad mot t.ex. Seon-Min Moon, han gör rätt saker i exakt rätt ögonblick.

Steget till Allsvenskan är taget, en match återstår och skönt att det bara blir att njuta över 90 minuter + tillägg. En fullsatt Arena, ett som det ser ut hyfsat väder och som sagt, cirkeln är sluten!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Det närmar sig
26 Augusti 2015 klockan 19:19 av Haldo Jonsson
 
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Det närmar sig
26 Augusti 2015 klockan 19:18 av Hasse Thor
 

Brukar av och till under den här vinjetten utveckla lite egna tankar runt ÖFK:s göranden och låtanden och den ur jämtländsk synvinkel alltmer kittlande “Superettan”. Kan dock inte undgå att inleda med några rader om Malmö FF. För en gammal nordvästskåning är ju “IFF” vanligtvis ett rött, förlåt ljusblått skynke.

Men egentligen helt enastående att för andra året i rad klara av ett avancemang till gruppspelet i Champions League. Dessutom med ett till stora delar nytt lag, hatten av för genomtänkta tillskott och för Åge Hareide. Norrmannen som lyckats implementera den anda av ”en för alla, alla för en” känsla som måste finnas när “David ställs mot Goliath.”. Fint också att höra utomordentlige Erik Niva i sin studiokommentar efter matchen:

-Det här behöver malmöborna, oavsett från vilken stadsdel man kommer.

För att återknyta till ÖFK så var det ju en helt magisk afton i måndags, publiktillströmningen, vädret och spelet. Ju närmare upplösningen man kommer ju mer ställs det mentala i focus, till synes små tuvor kan stjälpa större lass men den här gången skred Potter “et consortes” till verket precis på det sätt som dom inneboende förutsättningarna medger.

Ända sen Graham Potter dök upp, om inte med ett höganäskrus om halsen så i alla fall med en speciell filosofi om passningsorienterad fotboll, har laget odlat denna framgångsrikt. Ibland har det dock hemfallit åt en hel del “handbollsrullande” mot låga försvar. 2015 har man emellertid kvalitéer som breddar repertoaren.

Tidigare var det Mendiola som hittade mer eller mindre omöjliga lösningar, nu finns bland andra Omoh, Aiesh och Hopcutt med den senares allt vassare man-man intentioner. För lagets fortsatta framgångar tror jag det är oerhört viktigt att just den personliga kreativiteten får blomma ut. Där är jag dock inte orolig, Potter är en klok man. Sen är det ju inte minst viktigt för folket på läktarna där majoriteten förmodligen känner mer för en “tunnel” än taktiktavlans sifferexercis.

En annan avgörande faktor tror jag är den bredd som dagens ÖFK innehållare. Är fullständigt övertygad om att den “bänk” man presenterade mot Utsikten BK hade varit startspelare hos dom flesta av konkurrenterna och kan den tillsynes goda stämningen i laget, oavsett hur mycket speltid var och en tilldelas behållas, är det också en viktig del. Nu kör vi, med eller utan sensommarvärme.

 
Det finns 14 kommentarer att läsa.

 
Moonlight serenade
21 Juli 2015 klockan 22:44 av Hasse Thor
 

Så var då höstsäsongen i gång i fotbollens “Superettan“, detta nationella finrum som vi får njuta av tredje säsongen på rad. ÖFK också för tillfället i ledartröjan, egentligen helt fantastiskt om man tänker sig en del år tillbaka. Laget har dessutom utvecklats trots att tongivande namn hela tiden har försvunnit.

Det har funnits farhågor beträffande den biten men livet har ju gått vidare efter bland andra Rasmus Lindqvist, David Accam, Sam Mensah, Modu Barrow, Alexis Mendiola och nu senast Seon-Min Moon. Den lille sydkoreanen är väl den som på nåt vis kommit närmast hjärtat. Tar mej friheten att citera några egna rader efter en svinkall träningsmatch i mars 2012:

Jag är kär, Paolo Roberto uttryckte sig så efter att ha sett en boxare i ett OS för ett antal år sen. För min egen del gäller det en fotbollspelare, Seon-Min Moon, 20-årig sydkorean och ett av ÖFK:s många nya ansikten inför säsongen 2012. Entré med dryga tjugo minuter kvar men dom räckte för att hjärtat skulle dunka till så där skönt som det kunde göra en gång i tiden.

Vilken balans, vilket rörelsemönster och vilken teknik i hög fart. ”Det är på en helt annan nivå” sa också en säkert lika imponerad man ur publiken när vi lämnade ett kylslaget JK Arena. Läste nånstans att Moon inte är riktigt klar för startelvan och finns det 10 rödsvarta utespelare som är bättre, då ”jäklar i min lilla låda” som det brukar heta.

Seon-Min Moon ja, det är väl den ÖFK-lirare som man helst av alla önskat framgång. Visserligen lite europeiskt acklimatiserad i en akademi i England men med sitt första mer eller mindre professionella engagemang i Östersunds FK. En säkert väldigt exotisk miljö för unge Moon, fjärran från den hektiska vardag som hemlandet erbjuder.

Man har lidit med alla missade passningar och målsumpningar men samtidigt tjusats av den enorma farten och tekniken i dom små benen när intentionerna lyckats. Hur han alltmer blivit en i gänget trots språkförbistring och kulturkrockar. Fint att se alla kramar från lagkompisarna på väg ut från plan och uppleva den publika hyllningen både före och efter matchen.

Nu blir det ett nytt äventyr i Djurgården, tror väl inte Moon kniper en startplats i första taget men ”joker” rollen borde han vara som klippt och skuren för. Det är få försvarare som kan stoppa Moon med justa medel något som rutinerade DIF-tränaren Pelle Olsson säkert kommer att utnyttja. Kan han också utveckla förmågan att värdera situationerna skall det bli spännande att följa.

Spännande skall det också bli att följa Graham Potters numera helröda garde utöver hösten. Om inte transferfönster och annat ställer till det borde det nuvarande utgångsläget väga ganska tungt inför fortsättningen. Det finns dock olika varianter för att stoppa ÖFK.s spelidé och det gäller att hela tiden tänka i dom rätta banorna. Hatten av i alla fall för dom som håller i trådarna på olika plan, att kontinuiteten där bibehålls tror jag är det viktigaste av allt.

 

 

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Premiärtankar
15 April 2015 klockan 17:36 av Hasse Thor
 

Så var det då dags igen att bänka sig i den jämtländska fotbollens högborg, Jämtkraft Arena, för ÖFK:s tredje hemmapremiär i Superettan. Utvecklingen från en ifrågasatt nykomling via femteplatsen i fjol till i mångas ögon allsvenska aspiranter den här säsongen är väl minst sagt häpnadsväckande.

Som gammal nordvästskåning av födsel och ohejdad vana är alltid ett möte med Ängelholm och tidigare Landskrona omgärdade av nåt litet extra intresse. Låt vara att 53 år i fjälluften rensat bort det mesta av saltvattenstänk och innebär numera ett ohejdat supportande av den lokala idrotten i allmänhet och Östersunds Fotbollsklubb i synnerhet.

Eftersom jag som jag tidigare nämnt i nån skrivning inte är nån hängiven försäsongsåskådare var detta första bekantskapen med ÖFK årgång 2015 så att säga live. Det är alltid ett pussel när en betydande del av ett lag byts ut mot nya individer men efter inledningen att döma har Graham Potter & company lyckats återigen.

Bakåt är kantspelarna Sinclair och Bala spännande typer. Den ene robust och oöm och den andre en raket efter linjen med sina snabba fötter. Dessutom utrustad med en fin inläggsfot. “Batti” Lundbäck har tagit en plats på mitten, helt välförtjänt, bra rörlighet och spelsinne. Omoh tycker jag blandar och ger men av och till fina intentioner.

Kapcevic har fått fina rubriker, helt välförtjänt naturligtvis, en spelartyp som saknats hos dom rödsvarta. Target och avslutare i en och samma person, spänst i luftduellerna och förmåga att hålla i bollen. Sen är det ju inte helt fel heller att Bachirou från “det gamla” gardet är lika bra som i fjol. Inte heller att Bobbo fått en ny vår i mittförsvaret där även Widgren är överraskande stark.

Kvalitén på bänken är ofta det som avgör placeringen efter en lång serie och där verkar ÖFK bra rustade när varken Nouri, Bergqvist eller Moon platsar i startelvan. Låt vara i sydkoreanens fall av taktiska skäl. Dessutom min specielle favorit Hopcut, lätt skadad, utanför truppen. Det ser men andra ord så här långt väldigt bra ut. Apropå favoriter så brast dock något inom mej när Mendiola lämnade.

Träffade ÄFF:s lätt huttrande klubbdirektör Paul Myllenberg, tidigare med samma roll i Helsingborgs IF, innan matchen

-Idag blir det tufft, det är ju förmodligen seriesegrarna vi möter.

Myllenberg som i en nykomponerad styrelse varit med och vänt utvecklingen för ett konkursbefarat Ängelholm.

-Det är inte lätt för fotbollen i området där ishockey (Rögle) är den stora sporten men vi bygger från grunden.

Nåväl, det är 28 matcher kvar “before the fat Lady sings” eller hur det nu är man säger men “so far so god” tycker nog säkert också Graham Potter och dryga tretusen (fin siffra) mer eller mindre blåfrusna runt arenan

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Fortfarande en väldigt oförutsägbar säsong
11 Februari 2015 klockan 09:36 av Per Lagerbäck
 

Vi är redan en bra bit in i förberedelserna inför en ny spännande säsong. Och det som är gemensamt för de flesta jämtlandslagen som spelar över distriktsnivån är att det återstår en del frågetecken att räta ut.

Nya elitlaget ÖDFF har börjat att se om sitt hus med tre utländska nyförvärv, varav brasilianska Laylla är det mest spektakulära. Hon har fått pröva på den brasilianska landslagströjan när ett gäng tjejer som bedömdes intressanta för framtiden fick komma med i truppen. Säkerligen är moldaviskan Ina Budestean en stabil målvakt. Troligen är hon också Moldaviens bästa målvakt, men att kalla henne landslagsmålvakt när Moldavien spelade sin senaste landskamp 2006 verkar tveksamt. Isländska Eyrun Gudmundsdottir är väl ett mer oskrivet kort. Hon var dock tämligen ordinarie i Stjärnan, som är ett ganska bra lag. Däremot spelade hon inte mycket i Sunnanå förra säsongen, men i stort sett alla isländska fotbollsspelare har en bra moral och kämpar alltid för sitt lag, så det blir säkerligen också en bra förstärkning.

Nu kommer också uppgifter om att en kvartett spelare från KD (Lisa Brandén, My Jonsson, Elin Kristiansson och Josefine Arvidsson) är på ingång, samt att Christine Thelin ska satsa på ÖDFF igen. Det är duktiga spelare, men kommer nog inte att räcka till att glänsa i Elitettan.

Därutöver sägs det att Melinda Ingalls kommer tillbaka, liksom de båda thailändska spelarna från förra året. Vad gäller de senare blir de dock kanske borta under 4- 6 matcher i maj/juni, under förutsättning att de kommer med till VM. Jag vet inte om ÖDFF har rätt att flytta på dessa matcher i så fall, och inte heller om de då kommer att utnyttja det. Det finns också nackdelar med att ha alltför tätt mellan matcherna när det handlar om så mkt resor. ÖDFF behöver dock inte vara oroliga för att Thailand tar sig vidare från gruppspelet. Mer orolig skulle jag som ansvarig i ÖDFF vara över ekonomin. Det kommer att bli ett hårt år med resor och andra utgifter för spelare.

Vad gäller KD hör man larmsignaler via media, och att nu faktiskt flera spelare sökt sig därifrån, men ledningen verkar försöka att hålla huvudet kallt. Liksom Ope gjorde förra året så står KD utan tränare i ett viktigt skede, och det finns olika uppgifter om hur många spelare man har att tillgå. Förhoppningsvis syr man ihop detta och räddar kvar sin plats i div 1. Det gäller dock att man snarast hittar en tränare som tjejerna kan tro på. Annars kan man nog riskera ett totalt spelartapp, och då blir det nog bara div 3 på Hissmovallen i år. Det finns inga självspelade pianon inom damfotbollen. Det krävs ständig kommunikation mellan föreningsansvariga, tränare och spelare.

Frösön är det lag som skulle kunna bli vinnare på oron i KD, men i värsta fall kan det bli tvärtom av att nu KD-tjejerna tränat med Frösön. Lyckas KD skapa en tro på årets upplaga kan istället spelare söka sig från Frösön till KD för att få känna på spel på högre nivå. Frösön har dock klart med ett duktigt tränarpar, och de kommer nog att segla upp som favoriter i div 2, om den slutliga spelartruppen håller måttet, och träningsnärvaron blir god. Ett eventuellt tapp av Christine Thelin blir dock kännbart. Gemensamt för KD och Frösön är dock att man inte skriver något om läget i lagen på sina egna hemsidor.

Det senare gäller tyvärr också Ope. Helt stilla på hemsidan. Jag vet att många av de äldre spelarna från förra årets trupp endera sagt nej till fortsättning eller fortfarande funderar. Förutom dessa spelares besked, så kommer Opes framgångar 2015 mycket att bero på om man väljer att släppa fram några av de mest talangfulla 99:orna eller inte. Efter att för några år sedan haft en medelålder i A-laget på 17- 18 år, t ex vid DM-segern mot ÖDFF 2007, så betraktas nu 15/16-åringar som väldigt unga för spel i div 2. Vi kan dock notera att redan förra året var flera 99:or framträdande i många seniorlag på nationell nivå.

Det lag i tvåan som har det stabilaste läget är IFK Östersund. De har fått till sig en kader unga ambitiösa tjejer och kommer att göra en mycket bättre säsong nu i tvåan än för två år sedan. IFK håller oss väl informerade om läget i laget via både sin hemsida och fotbollz. Kent Persson kommer att tillföra mycket, och förhoppningsvis har han lagom förväntningar på sitt lag. Blir förväntningarna för höga kommer det att kunna ställa till det. Det ska bli spännande att följa detta gäng.

Utifrån de förutsättningar som finns idag känns det övermäktigt att tippa, men lite grovt kan jag väl säga att ÖDFF måste presentera ytterligare ett par riktigt bra nyförvärv för att de ska hänga kvar i Elitettan. KD kommer självklart att få det kämpigt att hänga kvar i div 1. Ope behöver få kvar minst ett par ytterligare av de mer tongivande äldre spelarna för att få favoritskapet i tvåan. Kanske Frösön kommer att vara ett topplag, men truppen är just nu knappast tillräckligt stark för att kunna vinna tvåan. IFK kommer säkerligen att hänga kvar i tvåan.

Vad gäller div 3 så tror jag att Häggenås åter kommer att tvingas ta ställning om de ska satsa på tvåan igen eller inte, då jag håller dem som favoriter i trean. Myssjö/Oviken har nog tappat för många spelare till IFK för att kunna hota hela vägen. Brunflo och Ope 2 har chans att finnas med i toppen. Jag är väldigt tveksam till att både Frösön och KD mäktar med sina andralag hela säsongen, annars kan naturligtvis något av dessa lag också att ställa till det för topplagen. Strömsund, Sveg, Järpen och IFK 2 kommer nog att hamna en bit under toppen. Men skulle KD till slut tvingas att kasta in handduken i div 1, och bara satsar på div 3, så har naturligtvis dom favorittipset. Riktigt tråkigt att Vemdalen gör ett uppehåll med sitt damlag, trots sitt fina publikstöd. Men roligt ändå med tio lag i damtrean, även om antalet representationslag fortfarande är alldeles för litet. Det är färre föreningar med representationslag i seriespel i Jämtland/Härjedalen än på väldigt lång tid, ja faktiskt ända sedan damfotbollens barndom på sjuttiotalet, vilket är katastrofalt. Nu behöver vi ta hand om de tjejer som närmar sig senioråldern ute i distriktet, så att vi får igång fler seniorlag.

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Micke tänker till om damfotbollen i Jämtland
5 December 2014 klockan 12:53 av Haldo Jonsson
 

Micke tänker till om damfotbollen i Jämtland del 1

Efter en framgångsrik säsong för Jämtlänsk damfotboll med bl a serieseger för Ödff och sedan ett framgångsrikt kval. Även K/D gjorde en riktigt bra insatts i div1.Man lyckades knyta till sig en av de bästa spelarna som spelat på jämtlänsk mark på damsidan Tabitha. För Opes del tycker jag ändå att det var en framgång för jämtlänsk fotboll att flera spelare fick prova på spel på lite högre nivå även om laget åkte ur serien. I div 2 hängde Frösön med riktigt bra och tappade lite på slutet. Det kändes som att inte alla spelare hade ambitionen att klättra upp i seriesystemet .Frösön har haft ett lag med en del rutinerade och en del yngre spelare som håller bra div 2 klass. Det man saknar lite i Frösön är att få stabiliteten på ungdomsidan . Men de jobbar hårt för att få fram de kullar som kommer under ifrån. Bla deras 00 lag kan om något år fostra några riktigt bra spelare.

Trots att M/O åkte ur div2 så måste man beundra denna förening med knappa träningsmöjligheter och ett begränsat befolkningsunderlag ändå lyckas fostra så pass många duktiga fotbollspelare som de ändå gör .Det finns en viss kultur där

De hade nog en för tunn och orutinerad trupp för div 2. Men vad mycke rutin dessa spelare fått denna säsong. Det finns många spelare med ambitioner att klättra vidare i karriären och för M/O del kommer man att tappa dessa spelare. Men jag tror att M/O kommer igen och att flera spelare kommer att fostras där i framtiden

För Ope 2s del så vart det ett yngre lag man ställde upp med än vad man tänkt sig innan säsongen. För en del var det säkert nyttigt och en del skulle det nog varit nyttigare att vänta på debuten i seniorfotbollen. Hoppas det går bra för dessa tjejer och att de fortsätter och då kan dra nytta av den gångna säsongen med högre tempo och hårdare närkamper.

I div 3 lotsade jag själv IFK Östersund till serieseger .

Efter en säsong med massor av spelare(35) som fått chansen till seniorfotboll. Efter att haft samarbete med K/D IFK f17 och K/D f17 så lyckades vi ändå hålla ihop laget relativt bra. Samarbete är alltid svårt när så många ledare spelare mm som måste hålla kontakten med varandra. Känner ändå att vi lyckades ganska bra med ett bra slutresultat. Målet för säsongen var ju att föra laget tillbaka till div 2 och att ge så många yngre spelare möjligheten att spela damfotboll och få en bra grund för nästa serie.

Det var även roligt att se de mindre klubbarna i trean där det finns några riktigt bra spelare som jobbar mot andra mål än att bli bäst . Utan ser till att bygden har ett fotbollslag.

Micke tänker till om framtidens fotboll i Jämtland del 2

Det är kul med dessa framgångar i damfotbollen. Men jag tror att det är viktigt att klubbarna tänker till på vilken nivå de ska vara för att alla ska orka i framtiden och att se framåt. Att gå upp i Elitettan och att kunna bli etablerad där krävs en betydligt större organisation och samarbete i länet än det är idag. Det kommer att bli ett hårt arbete för alla. Jag tycker det är viktigt att de bästa spelarna som vill satsa har möjlighet att göra det i länet. Att lita på allt för många importer är ganska kortsiktigt. Man måste då för varje år värva nya spelare och det blir otroligt tufft för de ansvariga att göra det varje år. Men har man pengar och vågar göra den satsningen ska man göra det och känner att detta kommer att fungera även i framtiden. För K/Ds del i div1 tycker jag att man ska satsa lite inhemskt och ta vara på talangerna som finns i länet och max ha 2-3 importer i laget. Eftersom träningsmöjligheterna under vintertid är begränsade för K/D så bör man samarbeta. Ett samarbete kan vara att samträna under våren. Även om K/D tappar någon spelare till ÖDFF så bör ÖDFF erbjuda samarbetsavtal(upp till 22 år nytt för i år) så de yngre spelarna som inte platsar kan få bra träning och matchning i K/D. Det gäller att båda föreningarna bjuder till. Skulle inte dessa föreningar samarbeta kan det bli följden att Ödff får spelare som inte platsar och får för lite matchtid och K/D får en för tunn trupp och måste förlita sig på importer som är dyrt och kortsiktigt. Ödff ska va den proffsiga klubben som ska erbjuda spelarna de bästa möjligheterna kring ett lag. Klarar man inte det så får man räkna med att flytta ner en nivå . Det ska vara skillnad att spela där. För övriga klubbar i länet så tycker jag att man ska hitta en nivå som passar dem och att satsningarna blir långvariga. Sedan vill jag tycka till lite om Ungdomsfotbollen i länet. Vi har många duktiga ungdomar i tidig ålder men vi måste försöka få lagen att våga ge spelarna möjlighet att åka ut på lämpliga cuper utanför länet. Det är både stimulerande och utvecklande för spelarna. Man börjar med någon cup nära och sedan provar man på lite större cuper ju äldre man blir. Minst 2-3 borta cuper bör de lag som vill vara med att matcha mot andra bra distrikt. Öp-liret är bra men det utvecklar inte spelarna. Att samarbeta mellan de små klubbarna för att åka på cup vore en kanon grej om det går att lösa. Ungdomarna älskar cuper och det är oftast ledare och föräldrar som inte vill lägga ner den tid som krävs. Det är ovärdeligt att ha tjejer som cupat när de kommer in i ett distriktslag. Vi har några årgångar och klubbar som cupat mycket och man ser resultat i distriktslagen bland dessa spelare De är vana att sova borta sköta sig själva. Och de har fått prova på spel utanför länet Någon säger att spelarna slutar tidigare om man cupar för hårt. Av erfarenhet har jag sett tvärtom under åren att fler spelare fortsätter tack vare cuperna. Däremot tycker jag att man kan matcha för hårt och får spela i för många lag. Jag tycker att den nya F17 serien har blivit ett bra alternativ istället för Öp-liret. Men det man ser är att lagen utifrån oftast har yngre spelare(99-00or) i sina trupper och vi i Jämtland något äldre. Det man undrar är vart är de äldre spelarna utifrån någon stans .

Troligtvis spelar 16-17 åringarna i de andra distrikten damfotboll.

Det är mycket resultatinriktat i detta inlägg. Vi är rädda att prata om resultat men innerst inne är det det vi jobbar för också i slutändan. Även om den sociala biten alltid finns där och är grunden. Det är säkert många som tycker till om det jag skrivit och det är bra om det blir lite snack om tjejfotbollen och dess framtid

Micke Forsberg FD Tränare i K/D. IFK. J/H

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Resumé
14 November 2014 klockan 22:07 av Hasse Thor
 

Har haft för vana att göra en liten sammanfattning från “my point of view” av den gångna säsongen. Ville även vänta in kvaluppgörelserna för att få en fullständig bild. Just Ljungskile IF:s vidare öden och äventyr intresserade.


Ljungskile, laget som till viss del “massakrerade“ ÖFK i serieupptakten därstädes och senare gav mej en av dom mer bedrövliga fotbollsupplevelserna. Laget som mot alla odds stadigt parkerade i toppen på “Superettan” genom säsongen men gav “fegspelet” ett stabilt ansikte vid returen på “Arenan”. En förväntad toppmatch som därmed blev till en kvalificerad ökenvandring.

Naturligtvis förtjänar laget creed för att med små medel lyckas bra, men samtidigt är man ett topplag i en serie bjuder man upp till dans. En “trea” mot ÖFK hade förmodligen räckt för Allsvenskan. Hypotetiskt naturligtvis men samtidigt ett scenario som fastnat i skallen. Men nog om detta, det här skall ju handla om ÖFK.

Andra året i en högre serie skall ju vara tuffare än det första, men inga regler utan undantag och trevligt för oss att dom rödsvarta kunde räknas in bland undantagen. En blek inledning, mycket beroende på “holmgången” ovan, men efter hand hittade ett delvis nykomponerat ÖFK stilen. Två uppställningar potentiella startspelare och en hel del nytt att svetsa ihop.

Tycker “Supertettan” genomgående håller hög klass och det känns fortfarande som en dröm att Östersunds Fotbollsklubb lyckas dra tillräckligt med kvalificerade lirare hit upp långt från dom stora allfarvägarna. Petter Augustsson, som jag i en skrivning benämnde som ÖFK:s bäste keeper hittills fick konkurrens av Connor Ripley från den brittiska övärlden. En kraftfull sista utpost som trots några mindre skönhetsfläckar gjorde avgörande insatser.

Avlöstes under senare delen av Aly Keita, en helt annan typ men också han en bollmotare av rang. Mycket nytt i uteförsvaret där Jonathan Azulay smält väl in i konceptet. Douglas Bergqvist, omdiskuterad men samtidigt en spelare som satte nivån, både för den egna omgivningen och motståndarna. Sådana spelare är alltid nyttiga. Tomas Peciar växte efter hand. Duktig huvudspelare och bra passningsfot. Dennis Widgren är numera etablerad på den här nivån, ett gott betyg åt den lokala verksamheten.

Brwa Nouri tog över dirigentrollen på mitten från fjolårets kung Ammar Achmed. Ammar med lite skadeproblem av och till lyckades väl bara i enstaka matcher nå upp till sin fulla potential. Än mer konkurrens blev det när den lille fransmannen Fouad Bachirou dök upp inför hösten. Trots sin ringa storlek en ”duellspelare” av rang. Teknik, rörlighet och arbetskapacitet, där finns hela registret.

Modou Barrow har det skrivits mycket om och han är väl den som drog igång den självförtroendeprocess som varje lag behöver inför varje säsong. Jamie Hopcut fortsatte sin utveckling även om han kroknade en del mot slutet. I övrigt är väl offensiven och målgörandet ett litet problembarn. Emir Smajic har sannerligen inget flyt i sin skadeprocess och hann väl bara glimtvis visa om han är en man som fortsättningsvis sätter dit bollarna.

Seon-Min Moon har utvecklats ett snäpp till och blir väl rimligen nästa stora export, men däremot Alexis Mendiola stannade till, delvis med skadeproblem i inledningen och sedermera inte riktigt hemtam i Graham Potters startelva. Alex Dyer är väl värd ett eget litet kapitel. Välutbildad och med ett pannben utöver det vanliga. En Steve Burton-typ som hela tiden gör sitt jobb oavsett placering och gör det jäkligt bra, i passningsspelet inte minst. Kanske ÖFK:s nyttigaste spelare.

Lite högst personliga värderingar naturligtvis och som en liten avrundning en del om dom ”två stora” från ÖFK-ledet, David Accam och Modou Barrow. Har funderat över vem som egentligen har störst potential? Barrow har debuterat i Premier League. Accam är fortfarande kvar i Helsingborgs IF låt vara att han nu vill lämna.

Har följt Accam nästan slaviskt via streaming av HIF:s matcher. David är beroende av ytor. Modou skapar dom själv. Det tror jag är en väsentlig skillnad som också agenter och scouter har upptäckt. Accam kan försvinna helt beroende på matchbilden. Ett försvar med spelförståelse kan skära av honom rejält. Barrow har en riktningsförändring med boll i trånga situationer som är unik. Men framtiden får utvisa. Roligt i alla fall att vi fått njuta av bägge två här uppe. Kanske nån ny export till högre nivå uppenbarar sig under 2015, vem vet.

 

 

 

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Resumé
14 November 2014 klockan 17:52 av Haldo Jonsson
 

Har haft för vana att göra en liten sammanfattning från “my point of view” av den gångna säsongen. Ville även vänta in kvaluppgörelserna för att få en fullständig bild. Just Ljungskile IF:s vidare öden och äventyr intresserade.


Ljungskile, laget som till viss del “massakrerade“ ÖFK i serieupptakten därstädes och senare gav mej en av dom mer bedrövliga fotbollsupplevelserna. Laget som mot alla odds stadigt parkerade i toppen på “Superettan” genom säsongen men gav “fegspelet” ett stabilt ansikte vid returen på “Arenan”. En förväntad toppmatch som därmed blev till en kvalificerad ökenvandring.

Naturligtvis förtjänar laget creed för att med små medel lyckas bra, men samtidigt är man ett topplag i en serie bjuder man upp till dans. En “trea” mot ÖFK hade förmodligen räckt för Allsvenskan. Hypotetiskt naturligtvis men samtidigt ett scenario som fastnat i skallen. Men nog om detta, det här skall ju handla om ÖFK.

Andra året i en högre serie skall ju vara tuffare än det första, men inga regler utan undantag och trevligt för oss att dom rödsvarta kunde räknas in bland undantagen. En blek inledning, mycket beroende på “holmgången” ovan, men efter hand hittade ett delvis nykomponerat ÖFK stilen. Två uppställningar potentiella startspelare och en hel del nytt att svetsa ihop.

Tycker “Supertettan” genomgående håller hög klass och det känns fortfarande som en dröm att Östersunds Fotbollsklubb lyckas dra tillräckligt med kvalificerade lirare hit upp långt från dom stora allfarvägarna. Petter Augustsson, som jag i en skrivning benämnde som ÖFK:s bäste keeper hittills fick konkurrens av Connor Ripley från den brittiska övärlden. En kraftfull sista utpost som trots några mindre skönhetsfläckar gjorde avgörande insatser.

Avlöstes under senare delen av Aly Keita, en helt annan typ men också han en bollmotare av rang. Mycket nytt i uteförsvaret där Jonathan Azulay smällt väl in i konceptet.Douglas Bergqvist, omdiskuterad men samtidigt en spelare som satte nivån, både för den egna omgivningen och motståndarna. Sådana spelare är alltid nyttiga. Tomas Peciar växte efter hand. Duktig huvudspelare och bra passningsfot. Dennis Widgren är numera etablerad på den här nivån, ett gott betyg åt den lokala verksamheten.

Brwa Nouri tog över dirigentrollen på mitten från fjolårets kung Ammar Achmed. Ammar med lite skadeproblem av och till lyckades väl bara i enstaka matcher nå upp till sin fulla potential. Än mer konkurrens blev det när den lille fransmannen Fouad Bachirou dök upp inför hösten. Trots sin ringa storlek en ”duellspelare” av rang. Teknik, rörlighet och arbetskapacitet, där finns hela registret.

Modou Barrow har det skrivits mycket om och han är väl den som drog igång den självförtroendeprocess som varje lag behöver inför varje säsong. Jamie Hopcut fortsatte sin utveckling även om han kroknade en del mot slutet. I övrigt är väl offensiven och målgörandet ett litet problembarn. Emir Smajic har sannerligen inget flyt i sin skadeprocess och hann väl bara glimtvis visa om han är en man som fortsättningsvis sätter dit bollarna.

Seon Min-Moon har utvecklats ett snäpp till och blir väl rimligen nästa stora export, men däremot Alexis Mendiola stannade till, delvis med skadeproblem i inledningen och sedermera inte riktigt hemtam i Graham Potteras startelva. Alex Dyer är väl värd ett eget litet kapitel. Välutbildad och med ett pannben utöver det vanliga. En Steve Burton-typ som hela tiden gör sitt jobb oavsett placering och gör det jäkligt bra, i passningsspelet inte minst. Kanske ÖFK:s nyttigaste spelare.

Lite högst personliga värderingar naturligtvis och som en liten avrundning en del om dom ”två stora” från ÖFK-ledet, David Accam och Modou Barrow. Har funderat över vem som egentligen har störst potential? Barrow har debuterat i Premier League. Accam är fortfarande kvar i Helsingborgs IF låt vara att han nu vill lämna.

Har följt Accam nästan slaviskt via streaming av HIF:s matcher. David ärberoendeav ytor. Modouskapardom själv. Det tror jag är en väsentlig skillnad som också agenter och scouter har upptäckt. Accam kan försvinna helt beroende på matchbilden. Ett försvar med spelförståelse kan skära av honom rejält. Barrow har en riktningsförändring med boll i trånga situationer som är unik. Men framtiden fär utvisa. Roligt i alla fall att vi fått njuta av bägge två här uppe. Kanske nån ny export till högre nivå uppenbarar sig under 2015, vem vet.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Serieindelning div 2 damer
11 November 2014 klockan 22:19 av Per Lagerbäck
 

Nu har Norrlandskonferensen sagt sitt om serieindelningen för div 2 damer, och våra lag ska slippa möta nedflyttade Själevad, liksom Hägglunds och Modo från Övik. Dessa tre lag placeras i Västerbottensserien istället. Indelningen måste nog fortfarande betraktas som förslag, men det är nog endast om lag drar sig ur som ändringar kommer att ske.

De lag som Frösön, IFK Östersund och Ope ställs emot är Remsle, Långsele, Härnösand, Timrå, Alnö, Selånger 2 och Stöde. Det känns bra att serien i så fall kommer att innehålla 10 lag, och inte blir så rumphuggen som detta år. Ope måste betraktas som en av favoriterna trots att det är väldigt oklart hur truppen kommer att se ut. Men i och med att Jimmy Anjevall är klar som huvudtränare, så blir det nog en ganska stark trupp ändå. Även vad gäller Frösön finns många frågetecken, och där finns inte just nu någon naturlig påfyllning underifrån, om man inte ska lita på tjejerna från detta millenium. IFK Östersund kommer att göra ett betydligt bättre år den kommande säsongen med Kent Persson som ny spännande huvudtränare, men de är nog beroende av några mer rutinerade nyförvärv.

Av lagen från Medelpad och Ångermanland är det nog främst Alnö och Härnösand som kommer att ta upp kampen med Ope (och Frösön?) i toppen. Timrå tappar åter ett antal spelare, men har väldigt bra yngre tjejer, så även de kommer att göra bra ifrån sig. Remsle och Långsele bör hamna på den nedre halvan, liksom Stöde. Selånger 2 är lika svåra att bedöma som de flesta andralag, men de kommer nog att minst hänga kvar, då återväxten i den föreningen är otroligt bra. Men ett riktigt tips får vänta tills trupperna är mer klara.

Så här är slutförslaget för alla Norrlandslag i div 2 damer:

Div 2 NNN 2015
Lag
Kiruna
Gammelgårdens IF

Storfors AIK
Öjeby IF
Lira BK
Luleå DFC
Piteå IF 2
Trångfors IF
Infjärdens SK
Myckle IK

Div 2 NNS 2015
Lag

Clemensnäs IF
Flurkmarks IK
Umeå IK
Gimonäs UIF
Umeå Södra FF 2

Spöland Vännäs AIK
Hörnsjö IF
Hägglunds IoFK

Modo FF
Själevads IK

Div 2 MN 2015
Lag
Remsle UIF FF
Långsele AIF
Härnösands SK
IFK Timrå
Alnö IF
Selånger FK 2
Stöde IF
Frösö IF
IFK Östersund
Ope

Div 2 SN 2015
Lag
Heffnersklubbans BK
IF Team Hudik
Iggesunds IK
Ljusdal
Norrham
Brynäs IF/FK
IK Huge 2
Valbo FF
Stensätra IF
Hille IF

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Solen upp i Öster
5 Oktober 2014 klockan 15:12 av Hasse Thor
 

Ända sen ÖFK bildades och det första matchandet i den svartröda tröjan inleddes 1997 har jag varit en trogen besökare, både å “arbetets” vägnar och som ren supporter. Först på Hofvallens träsmaksdoftande men charmiga “långbänkar” till modernare faciliteter på nuvarande Jämtkraft Arena.

Mot anrika Öster senast var det faktiskt första gången som jag inte kände “giftet” i kroppen. På nåt vis gick luften ur efter insatsen i Jönköping och det definitiva avskedstagandet till toppstriden i Superettan. Dessutom fanns ju möjligheten att “streama” fighten på min ålderstigna HP.

Vädret var emellertid utmärkt och ju närmare avspark desto större “feeling”. Ingen Widgren, ingen Moon och inget kärnkraftverk (Bergqvist) men en ny favorit i Bachirou så Toyotan styrdes i vanlig ordning mot dom nordvästra delarna av staden.

Lite snack med gamla bekanta ur samma hängivna kategori och så dags för match. Det syntes direkt att Öster var laget som hade mest att spela för, ingen ”buss” framför eget mål utan tuff press över hela banan.

Jag vet att många inte håller med mej men det fanns en hel del glimtar av den allsvenska touchen i gästerna spel inledningsvis. Distinkta passningar, teknik och bra rörlighet. En hel del oro i ÖFK:s bakre regioner och Graham Potter tvingades till några rockader.

In med Azulay i mitten (en helt annan spelare i den positionen), högerkanten för Dyer och ut med Peciar på andra, naturligt för den vänsterfotade slovaken. ÖFK fick grepp på ett helt annat vis. Lite smolk dock med en fotskada på Ahmed i första halvleks epilog.

Andra halvlek något trevligare ur ren underhållningssynpunkt. Mendiola kom in lite mer i spelet och därmed en och annan öppnande smörpassning. En heroiskt löpande Morgan ut och Smajic i hans ställe och mer kreativitet längst fram. Tyvärr dock ingen nätkänning och i varje fall smålänningarna kan väl känna en viss tillfredsställelse.

I en krönika kan man väl få tycka och tänka lite utanför referatets mer strikta ramar och utveckla lite spelarprestationer hit och dit. Aly Keita, vilken tajming den killen är utrustad med. Finns så gott som alltid på rätt plats i och utanför sitt målområde. Jonathan Azulay, som sagt, mittback kort och gott. Funkade bra ihop med i mitt tycke underskattade James Baldwin (mycket säker i luften)

Fouad Bachirou, vad skall man säga? Hur har han hamnat här uppe? Måste vara för lingonplockning, abborrfiske eller nån annan för honom exotisk verksamhet. Inte kan det väl vara av ekonomiska skäl? Borde rimligen platsa på någon av dom större arenorna betydligt längre söderut.

Superettan sliter, märker det framför allt på Jamie Hopcut, från dag ett en av mina stora favoriter. Inte samma lätthet i steget, inte samma enorma jobb i bägge riktningarna, inte samma aviga genombrott. Roligt emellertid att se inhoppande Robert Hammarstedt, lite missflyt i passningarna stundtals men för framtiden viktigt med offensiva försvarskrafter.

Det återstår tre omgångar och enligt uppgift har slutplaceringen ekonomisk betydelse så det är bara att kavla upp ärmarna igen. En fin morot borde ju vara Hammarby på Tele 2 Arena, bortåt 20 000 åskådare och kanske möjlighet att avgöra ”Söderbrödernas” vidare öde. Hursomhelst, säsongen är snart till ända men solen går som vanligt upp i öster (!) även 2015 med nya möjligheter.

,

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Uppföljning
5 Augusti 2014 klockan 19:47 av Per Lagerbäck
 

Uppföljning


Som jag gissade kom det en del kommentarer runt min förra krönika, både här och där. Jag måste säga att jag inte i första hand är ute för att sätta igång andra, men jag tycker att det behövs en liten debatt runt damfotbollen idag, så jag har ju inte heller något emot att diskussionen kommer. Frågan om vad jag anser en vinnarskalle vara har jag redan svarat på. Här kommer några andra svar och förklaringar.

Först vill jag göra klart att alla föreningar/lag naturligtvis har missnöjda spelare. Det har säkerligen även t ex Ope. Just nu borde man väl kanske vara mest missnöjda där, med tanke på resultaten och hur tränarsituationen ändrats över året. Men jag hoppas att det finns en pågående kommunikation från föreningen med spelarna, och det har också vidtagits och kommer att vidtagas åtgärder där.

Angående missnöje i de båda topplagen ÖDFF och KD, så vet jag inget annat än det jag fått höra om fjolåret i ÖDFF. Och jag vet inte varför det ska tigas om det. Däremot skulle det aldrig falla mig in att skriva om detaljer eller individer. ÖDFF hävdar att de är en elitförening och borde väl granskas efter det. Vad gäller KD så vill jag att det ska fortsätta att fungera bra där, så där handlar det mer om en personlig oro för att det skulle börja sprida sig någon form av missnöje.

Här vill jag också svara Stefan Nolervik lite, och det är ju lite smickrande att han läser mina krönikor, och han noterade klädsamt att det var hans tolkning av vad jag skrev som han ifrågasatte. Men tolkningen är lite snäv. Det eventuella missnöje som jag funderade över i KD handlar inte alls om någon enskild spelares spelstil, utan om antalet utländska spelare i en förening med egen ungdomsverksamhet. Jag tror att föreningar med ungdomsverksamhet ska vara varsamma med antalet. Vad gäller Ope är jag däremot kritisk till att de inte tog hit ett par tjejer utifrån, redan till seriestarten. Det hade nog sett väldigt annorlunda ut då. Men jag skulle inte vilja se fler än två, kanske tre där.

Vad gäller Tabita så har många tolkat min lilla fråga på egna sätt. Jag har bara sett henne mot Ope, och det är en briljant spelare, vilket jag också skrev. Men det jag noterade var att hon hängde lätt med huvudet när hon inte kom fram ordentligt, och när hon inte tyckte att saker runt henne skedde på det sätt hon önskade. Det gjorde att jag faktiskt funderade hur hon kan hantera motgångar, och då i relation till mina tankar om att hon skulle kunna spela på betydligt högre nivå. Kanske t o m Allsvenskan. En spelare på den nivån, och hennes supportrar, måste också stå ut med att hon granskas.

Totalt sett gör detta lilla fotbollsdistrikt det fantastiskt bra på damsidan, med tre lag i div 1. Ångermanland har ett, Medelpad har två, Gästrikland och Hälsingland har ett var. Därutöver har vi ett topplag i tvåan. Och jag har aldrig hävdat att det finns tillräckligt många spelare av div 1-klass för tre lag i Jämtland. Det jag sagt och skrivit är att det är bra för fotbollsutvecklingen att så många tjejer som möjligt får pröva på spel så högt som möjligt.

Jag kan avsluta med att fundera över en, för mig, underlig företeelse som dök upp i veckan igen. Detta efter att jag berömt ÖDFF för att ha släppt vad andra runt dem gör. Men naturligtvis utgår jag från att det inte är några officiella företrädare för dem som skriver anonymt på Fotbollz. Det jag reagerar på är harmsna kommentarer om att någon/några gör tummen upp för en Gustafsseger mot ÖDFF. Enligt mig visar det att dessa personer inte förstår vad en supporter är. Hade jag varit supporter till KD, Tierp eller Täby (och naturligtvis Gustafs) skulle jag självklart jubla över en ÖDFF-förlust, oavsett var jag bor. ÖDFF är ju huvudmotståndaren, när de leder serien. Och det fattar en riktig ÖDFF-supporter. Men lättkränkta individer kan naturligtvis ha problem med det. Fotboll är och ska vara en tävlingsidrott, och jag hoppas på allt fler supportrar till alla Jämtlandslag som strävar uppåt. En supporter är en person som stöttar ett lag/en förening i med- och motgång. Oavsett vilka som för tillfället spelar där. Därför blir anhöriga idag sällan supportrar, utan bara "nära supportrar". Hm, äkta supporter, supporter, nära supporter, anhörig, anhängare, intresserad åskådare. Man kan dela upp det på många sätt. Ämnet supportrar vore kul att fundera mer kring. En annan gång.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Höstsäsongen igång
28 Juli 2014 klockan 16:01 av Per Lagerbäck
 

Ibland brukar jag ju ha förmånen att få ett antal ifrågasättande kommentarer, så denna gång tänkte jag sticka ut hakan lite extraJ.

Höstsäsongen har rullat igång i division 1, medan de två serierna därunder fortfarande väntar på första ”höstmatchen”. En sammanfattning av div 1 Norra Svealand kan göras genom att först konstatera att Peter Andersson i ÖDFF har gjort ett bra jobb med sitt nykomponerade lag. Jag har inte tyckt att de imponerat i de matcher jag sett dem, men de vinner sina matcher, och det är ett riktigt styrketecken. Då det inte heller är något annat lag i serien som riktigt imponerat, så tror jag faktiskt att de kan hålla hela vägen till serieseger. Dessutom finns inte heller något riktigt bra lag i Norrlandsserien, mot vilka segraren i Norra Svealand ska kvala mot. Så kanske har Östersund ett lag i Elitettan nästa år.

KD har nu några riktigt vassa individuella spelare. Tabita Chawinga håller individuellt hög klass, och skulle nog spela på en högre nivå. Men frågan är hur hon klarar motgångar. Ope höll henne på mattan i första halvlek, i en fullständigt surrealistisk match förra veckan. Men sedan när hon ges öppningar briljerar hon stort. KD har alltid haft ett vårdat passningsspel, och det är viktigt för dem att fortsätta att ha det som ledstjärna. De har gjort fantastiska resultat sedan början av juni, men de kommer knappast att kunna ta igen ÖDFF:s försprång. Nu har också Angelica Häreby lämnat KD för just ÖDFF. Det skulle förresten inte förvåna mig om Frida Sjöberg kommer tillbaka ytterligare en gång heller. Hon får allt mindre speltid i Sunnanå, och med Madelaine Edlunds återkomst kan det bli ännu mindre.

Kan Härebys övergång till ÖDFF vara ett första tecken på att det är KD:s tur i år. Att drabbas av det ÖDFF drabbades av förra året. Nämligen vantrivsel hos ett antal spelare. Det är nog fortfarande så att det är viktigare att föra samtal med tjejer om hur de tycker att verksamheten fungerar, än vad det är med killar.

Ope har däremot underpresterat å det grövsta. Jag fick mkt påskrivet för att jag baissade och underskattade Ope före säsongsstart. Bevisligen var det tvärtom. Jag trodde för mkt på dem. Jag trodde absolut inte på en topplacering, men att de skulle klara kontraktet, det trodde jag. Det finns dock inte heller något lag som drabbats av så mkt som de drabbades av inför och under denna säsong. Periodvis visar laget att det finns kompetens för denna nivå, men det fattas speed och en riktig ledare på planen. Nu gäller det för styrelsen att skapa framtidstro hos spelarna, oavsett hur det går under resten av denna säsong. Chansen att de ska ta igen de 13 poäng de har upp till strecket är ju inte så stort, så även om de absolut inte ska ge upp den lilla chansen gäller det verkligen att nu ha en Plan B, med stort ”P”. Ope IF kommer att vara de som ska kunna visa att det går att nå framgång med i huvudsak spelare fostrade i Jämtland. Ope kommer alltid att vara det främsta hotet för lagen som för tillfället är bland de bästa i Jämtland. Fortfarande är Opes ungdomsverksamhet väldigt imponerande. Och fortfarande är jag självklart Opesupporter.

Personligen har jag inga problem med att föreningar satsar på många importer, oavsett om de är från andra delar av Sverige, Europa eller världen i övrigt. Det är betydligt bättre än att något lag förväntar sig service från andra föreningar, utan att det finns en överenskommelse runt detta. Men det kommer alltid att finnas personer som retar sig på det. Och jag vidhåller min åsikt om att det vore förkastligt för den jämtländska fotbollsutvecklingen om det inte fanns fler föreningar som strävar så högt man kan nå. ÖDFF har nu också slutat att prata om att övriga föreningar självklart ska stötta dem, och de har även nästan slutat att lägga skuld på spelare som väljer att spela i andra föreningar. ÖFK:s framgångar kom också först efter att de släppt gnället kring hur andra föreningar borde stötta dem. Respektive förening ska satsa på det de tror på, och göra det så bra de kan. Då når vi mest framgångar. Men kanske ÖFK/ÖDFF snart släpper bomben, om att ÖFK tar över damverksamheten. Jag har inga som helst indikationer på detta, men det skulle inte förvåna mig om det händer, nu när ÖDFF också gjort sin kursändring.

Frösön har gått bra i div 2, men nog tycker jag att de förlorat lite onödigt i de två matcher de tappat. Det gäller nu för dem att få igång målskyttet även mot de lite bättre lagen. Då kan det bli uppflyttning. Myssjö/Oviken och Ope 2 har inte lyckats så bra under våren, även om MOIF bet ifrån riktigt bra i början. Nästa år spelar nog båda dessa lag i trean, även om det egentligen bara finns en nedflyttningsplats. Synd för Ope 2, där de unga spelarna verkligen skulle kunna ha nytta av rejält motstånd.

I div 3 är IFK Östersund obesegrade, och är väl därmed favoriter till slutsegern. Men konglomeratet ÖDFF 2/Frösön 2 lurar alldeles bakom. Jag vet inte om det senare laget får ta steget upp om de vinner serien. Men oavsett det så tycker jag det vore roligast om IFK går upp, och egentligen hoppas jag också att de sedan ska stå på egna ben. I Storsjöcupen visade IFK att de har en bättre ungdoms(flick)verksamhet än de troligen någonsin haft. Ska bli intressant att följa dessa spelares fortsatta utveckling. En avslutande upplysning med rötter i div 3. Vemdalen har under våren ett bättre publiksnitt än ÖDFF. Men ÖDFF har ju två hemmaderbyn att se fram emot. Så innan säsongen är slut ligger de nog före Vemdalen. Det är ju derbyna som drar den stora publiken. Och för er som fortfarande inte tror att damfotbollen intresserar så många, kan jag tala om att jumbolaget i damettan, Ope IF, har högre publiksnitt under vårsäsongen än alla herrlag, förutom ÖFK! Så visst är det synd att det inte gått bättre resultatmässigt för Opes damer. Det märks ju vilken potential som finns för intresset runt dem.

ÖDFF är nog tyvärr just nu den enda föreningen som friktionsfritt kan satsa fullt ut på elitspel. Det funkar nog sämre för föreningar i Jämtland med egen ungdomsverksamhet. Jag vet hur ansvariga ofta tvingas huka sig för starka föräldrar till mindre intresserade barn, som (ofta stödda av media) hackar på alla försök till att skapa förutsättningar för de riktigt intresserade spelarna i lägre tonåren. Dessa föräldrar är de som mest håller tillbaka fotbollsutvecklingen, genom att bidra till att verksamheten i ungdomsåldrarna anpassas för mkt till spelare som egentligen inte är så intresserade av att bli bättre fotbollspelare.

Jag är verkligen för att alla ska ges möjlighet att spela fotboll, men inte för att alla ska träna och spela tillsammans. Inom de flesta kulturaktiviteter så har man nybörjarnivåer, där man sedan kan ta kliv vidare i sin utveckling. Men i tävlingsidrotten fotboll ska idag alla vara med samtidigt, utan att egentligen behöva ta något ansvar för sin egen och sina lagkamraters utveckling. Det viktiga är tydligen att alla får vara med i matcher och cuper.

Jag tror att det viktigaste på tjejsidan är att skapa fler vinnarskallar, och att satsa på dem som har talangen att vilja bli bättre. Nämligen de som lägger ner tid och kraft på träningarna, och som är både fysiskt och mentalt närvarande. En lite mer seriös fotbollsträning i de yngsta åldrarna tror jag också på för tjejerna. Rejält tillslag på bollen och förmåga att använda utsidan av pannbenet ska finnas före tolv års ålder hos alla spelare. Det viktiga här är dock att de flesta av föreningarna Frösön, IFK Östersund, Ope, KD och Brunflo inser att det är just dom som ska satsa på sina spelare. De ska inte överlåta det till andra. Men jag tror att denna utveckling sakta är på gång, så mina förhoppningar ökar om att Jämtland åter ska märkas på damfotbollskartan lite mer.

 
Det finns 14 kommentarer att läsa.

 
Sommar, sommar!!
27 Juli 2014 klockan 17:58 av Hasse Thor
 

“Fotbollsmördare!!” Detta smått skräckinjagande epitet har ibland ekat runt diverse arenor i det här avlånga landet och även annorstädes. Är själv en fridens människa och går stora krokar runt all form av våld både i teori och praktik, lek och i allvar.

Ändå är det just det ovanstående jag tänker på när jag bevittnar ÖFK-Ljungskile SK längst upp på A-läktaren på Jämtkraft Arena, relativt behagligt avskärmad från den stekheta och soldränkta spelytan. Väntade mig en svår uppgift för ÖFK. Delade serieledarna på besök med drygt halva säsongen avklarad. Ett hungrigt LSK med ambition att återigen ta sig upp i det svenska finrummet, Allsvenskan.

Vad får vi oss då till livs? Ett gästande lag hela tiden på “rätt” sida om bollen, hela tiden med en i stort sett obefintlig press på offensiv tredjedel. Det går att spekulera i många orsaker naturligtvis. En seg bussresa dagen innan, det nästan ofattbart, med jämtländska mått mätt, varma vädret eller helt enkelt en rejält stor portion av respekt för Graham Potter och hans brokiga skara av rödsvarta fotbollskrigare.

Naturligtvis var inte Ljungskile helt ofarliga men ändå säkert en av ÖFK-målvakten Aly Keitas lugnaste dagar i sin karriär. Var det här matchen som definitivt placerar våra “jämtar” i den övre halvan av “Superettan”? Vad hade till exempel kunnat hända om inte Alexis Mendiola fått vårsäsongen förstörd mot just Ljungskile i seriepremiären.?

Dom dryga tjugo minuter mexikanen fick på sig innebar den direkta giftighet i boxen som saknats tidigare. Förmågan att hela tiden söka Modou Barrow med rätt bollar, inte minst via den synnerligen välförtjänta kvitteringen. Ett inhopp som lyckligtvis helt kullkastade den “dödgrävartaktik” som omhuldade LSK-tränaren Tor Arne Fredheim skissat på. Om alla gudar vaknat på rätt sida hade väl ett segermål också kunnat registrerats.

“En tabell ljuger aldrig” o.s.v.. I historieböckerna står ingenting om skönhetspoäng och bohuslänningarna har naturligtvis sin fulla rätt att värdera sitt motstånd och sin taktik utifrån sina egna förutsättningar och målsättning. Dock, för mej har aldrig fotboll varit nån sorts “hjärnornas kamp” vid taktiktavlorna. Kanske en lite naiv inställning men skall vi ha kvar vår idrott och helst utveckla den så är det min fasta övertygelse att allt görs för att skapa en så intressant upplevelse som möjligt. Inte minst med tanke på den marginalpublik som har lite till övers för taktiska finesser.

Tur i alla fall som sagt att det finns spelare som Mendiola. Spelare med det där lilla extra “ögat” som ser luckor där inga luckor finns och som använder alla delar av foten för att få precisionen så exakt som möjligt. Det är enligt min mening ett fotbollshantverk förhöjt till konst. Stort tack ÖFK för att konsten får blomma både på och utanför planen. Ett klart ökande röststöd på läktarna visar att ni är på rätt väg.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Välkända tongångar
4 Maj 2014 klockan 21:16 av Haldo Jonsson
 
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Välkända tongångar
4 Maj 2014 klockan 12:57 av Hasse Thor
 

Måste erkänna att det var med många stora frågetecken i den grånade skallen som man tog plats på Jämtkraft Arena på lördagseftermiddagen denna tredje dagen i månaden maj 2014. En månad som verkligen inte visat sig från sin bästa sida hittills och nordvästan ven genom märg och ben. Som sagt, en mycket osäker känsla rent fotbollsmässigt huruvida ÖFK-upplagan detta år egentligen klarar av den svåra utmaningen andra året i en serie.

En mycket olycklig inledning med ett nästan osannolikt skadeelände och en hel del svarta rubriker om både fotboll och annat i en blodtörstig lokalpress. Därför så mycket skönare att kunna konstatera efter 95 minuter mot ett pånyttfött Varbergs BoIs att ÖFK är tillbaka på banan. Trots ett lag, fortfarande åderlåtet på tongivande ingredienser, men ändå med tillsynes samma frejdighet i tempo och passningsspel.

Receptet? Tja, Graham Potter verkar enligt min mening ha “rättat mun efter magsäcken” Insett att allting startar med ett bra försvar och tätat ihop den lagdelen via en gammal klassisk fyrbackslinje där dom spelkompetenta men något sega i mina ögon, mittbackarna Peciar och Peric slapp agera på alltför stora ytor. Fint kompletterade nu på kanterna av Baldwin och Azulay.

Bergqvist som fått löpa gatlopp i kommentarsfälten också i en passande roll strax framför. Unge Douglas har ledaregenskaper och kan bli viktig i denna position något högre upp i banan. ÖFK:s lille store lirare dock den här eftermiddagen Nouri. En Achmed-kopia som är guld värd nu när denne är satt ur spel. Dessutom med en rörlighet över banan som knappast ens Ammar besitter. Barrow är kantspelare och med Smajics comeback i fronten får vi hoppas att den förre varbergsspelaren blir kvar där.

Sjöberg har växt ut sen i fjol. Verkar ta chansen när han äntligen fått den. Rappa fötter och svårhanterlig för motståndaren, viktigt i dagens fotboll. Hoppas bara att Potter inte åter öppnar frysboxen när lagets skadebekymmer är över. Tycker även att Dyer kommer mer och mer in i tempot. En klassisk "vattenbärare" i ordets mest ljusa bemärkelse men med en inte oäven syn för öppningar i passningsspelet. Kul också att Moon är tillbaka, en “gubben i lådan” typ som tillför i olika situationer.

Mitt i allt positivt tänkande tycker jag lite synd om Augustsson som tydligen degraderats till det tredje alternativet mellan stolparna. Har tidigare framfört åsikten att Petter är ÖFK:s tryggaste burväktare genom historien och framtiden får väl utvisa huruvida dom framförvarande konkurrenterna aspirerar på den titeln. Ripley var i alla fall enligt mitt tycke klockren den här gången.

Nästan 2000 personer i det ruggiga vädret får väl anses som helt okej. Dessutom en hel del ökat spontant engagemang från läktarplats. En storbildsskärm på södra kortsidan gav en hint om reprisbilder men istället ytterligare en reklamvariant. Men den som väntar på nåt gott ………

Okej, många blåögda eller varför inte rödsvarta tankar kanske, men “from my point of wiew” är “Superettan” det bästa som hänt fotbollen häromkring. Förhoppningsvis också för alla som vill ha en positiv utveckling i denna i övrigt marginaliserade landsända.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
En koll på Div 2 Mellersta Norrland
8 April 2014 klockan 22:34 av Per Lagerbäck
 

Förra året var det fem JH-lag i denna serie, men ett lag gick upp (Ope), två lag åkte ur (IFK Ösd och Brunflo) och sedan drog sig ett lag ur (Häggenås). Då blev bara Frösön kvar, men med tillägg av div 3-segrarna från Myssjö/Oviken och till slut erbjudna Ope 2 blir det ändå tre lag att följa lite närmare.

I och med att det inte kommer någon nykomling från vare sig Medelpad eller Ångermanland, då de hamnade söderut respektive norrut i serierna, och tre duktiga lag kommer från div 1, blir årets tvåa ett riktigt getingbo med tyvärr bara nio lag. Och bland dem finns det många med aspiration att ta hem seriesegern. Jag tror faktiskt att det bara är Ope 2 och Myssjö/Oviken som inte riktigt har den ambitionen.

Frösö IF tror jag har något riktigt intressant på gång. Ett sedan ifjol ganska samspelt lag som kryddats med några erfarna intressanta spelare ska naturligtvis finnas med i toppen. Det problem som funnits under försäsongen är målvaktsplatsen, men i skrivande stund läser jag att de löst denna viktiga plats på ett lysande sätt med Heike Lippertz. I övrigt har Frösön ett gäng tjejer som har bra fysik, och med en spelidé från nya tränarduon kan det bli riktigt bra. Det viktiga är att det kommer in speed och ork i laget också. Med Heike i laget är Frösön definitivt en av segeraspiranterna i serien.

Myssjö/Oviken kommer att få det jobbigt, just eftersom det inte finns några andra lag att ta enkla poäng av. Tjejerna från Bergs kommun kommer att plocka poäng här och där, men frågan är om det räcker till att slippa sistaplatsen. De har några riktigt duktiga unga spelare, inte minst från samarbetsföreningarna Berg och Rätan, men också från egna led. Dessutom finns ett antal spelare med stor rutin, där Inga-Lill Zackrisson blir mest spännande att följa. Hon närmar sig 30 A-lagssäsonger:-)!

Ope 2 är inte helt lätta att bedöma. Det finns mycket talang i laget, men risken är att det inte blir någon riktig stabilitet i laguppställningarna. Det kommer naturligtvis att hänga på hur det går med skador och annan frånvaro i truppen. I början av säsongen kan jag tänka mig att laget kommer att innehålla mycket värdefull rutin, då ett antal spelare kommer tillbaka från resor och utlandsjobb ganska nära seriestart, och därmed kanske inte tar plats direkt i div 1-laget.

Bland de övriga lagen tror jag att IFK Timrå, BIK SK och Härnösands SK kommer att vara de bästa. För en tid sedan trodde jag mest på Alnö IF, men dom har tappat ganska många spelare från sin fjolårstrupp, och kommer att ställa upp med ett ganska ungt lag. Även BIK har tappat spelare sedan förra året, främst sina spanska förstärkningar, men har ändå ett bra lag, också med ganska många unga spelare. Förra året visade Härnösands SK att de verkligen kunde spela fin fotboll i många av matcherna, men de drabbades också av svackor. Med rutin från förra året tror jag att det kommer att vara mer stabilt.

Kvar finns då de eviga lokalkonkurrenterna Remsle och Långsele. Remsle var länge bofasta i gamla div 2, men tappade sedan en hel del spelare. I år har de inte tappat så många, även om min favoritspelare i laget Johanna Abrahamsson gått till Själevad. Remsle har det också lite tunt på målvaktssidan, och ordinarie burväktaren Malin Bodin är just nu skadad. Långsele har ett kompetent lag, men enligt uppgift med sedvanliga problem att ha alla äldre spelare med på träningarna.

Totalt sett en nästan omöjlig serie att tippa, men jag ska göra ett försök ändå, som jag säkert kommer att ändra senare. Långsele retar jag nog till stordåd en säsong till. Förra året tippade jag dem också näst sist, men då var de bara 10 poäng från seriesegern. Även Myssjötjejerna kommer att göra allt för att bevisa att jag har helt fel. Jag hade önskat kunna tippa dem högre, men gör det inte än. Även Remsle kommer att vilja bevisa att de är mycket bättre än vad jag tror just nu. En kul grej i detta sammanhang är att det finns en tipsutmaning i luften mellan mig och Remsles engagerade direktrapportör Christer Olofsson, men då gäller det de enskilda matcherna.

Här kommer mitt tips:

1. IFK Timrå

2. Frösö IF

3. Härnösands SK

4. BIK SK

5. Alnö IF

6. Remsle UIF/FF

7. Ope IF 2

8. Långsele AIF

9. Myssjö/Ovikens IF

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Lite koll på div 1 Norra Svealand
3 April 2014 klockan 19:51 av Per Lagerbäck
 

ÖDFF har fått en hel del kritik för att de inte synts och informerat i tillräcklig grad. Det är en kritik som både är djupt orättvis, men kanske också lite korrekt. När det gäller info på hemsidan tycker jag att den närmast varit föredömlig. I alla fall vad gäller spelare och ledare. Möjligen kan det saknas lite mer allmän info om läget i föreningen, med försök till förklaringar om varför truppen kommer att se så väldigt annorlunda ut i år jämfört med ifjol. Men när det gäller info på annat sätt än via hemsidan har den varit mer begränsad. Jag har läst om frågetecken från tidningshåll, och på Fotbollz var det länge fullständigt tyst. Nu har det dock kommit lite info där, så nu räknar jag med att det kommer mera. Det tror jag också att ÖDFF:s sponsorer räknar med.

KD har däremot varit väldigt sparsamma med info, även om de gjorde en intention att informera på samma sätt som ÖDFF på sin hemsida. Nu råkar jag ha fått en del information därifrån ändå, men KD bör absolut skärpa sig med info om vilka spelare de har att tillgå. Vad jag förstått var det knappt att man hade lag till första träningsmatchen. Nu vet jag att även KD väntar på förstärkning i form av fyra- fem tjejer från USA, och en tjej från Malawi. Så det är viktigt att veta att både ÖDFF och KD i träningsmatcherna kommer att ha betydligt mindre starka uppställningar, jämfört med hur det kommer att se ut i serien. Båda lagen kommer att vara absoluta topplag.

Ope satsar mera hemvävt, även om man haft chans till förstärkning utifrån även där. Ope har ju fått tillbaka en handfull tidigare Opespelare från ÖDFF och ytterligare några förstärkningar, varför även de ska kunna undvika att hamna i nedflyttningsstriden i ettan. Många tror att Ope har en fördel med att de flesta av spelarna är på plats under stor del av försäsongen, men några tilltänkta startspelare är på resa och några jobbar på annan ort. Så även Ope väntar in en handfull spelare strax innan seriestart.

Som sagt måste vi ta träningsmatcher med en stor nypa salt detta år, men någon fingervisning ska de väl ändå ge. Vi kan notera att Ljusdal sannolikt inte blir den slagpåse som vissa gissar. De har liksom KD och ÖDFF mött Selånger, och Ljusdal spelade 2- 2. ÖDFF förlorade med 5- 2 och KD med 7- 4. Ljusdal har därutöver förlorat med bara 2- 0 mot Sundsvall, vilka slog även Ope med 2- 1. Ope har mött Frösön och vunnit knappt. De har även spelat oavgjort mot IFK Östersund, men då med väldigt få startspelare, och sedan även slagit samma lag i DM-kvarten. KD slog med visst besvär Frösön. Inga alltför imponerande framträdanden av distriktets div 1-lag.

Tittar vi i övrigt på lagen i serien blir min gissning att Tierp och möjligen Täby blir de två lag som utmanar ÖDFF och KD. Huge, Korsnäs och Djursholm kommer troligen att hålla sig ifrån nedflyttningsstriden, liksom Ope. Men alla dessa fyra lag måste få det att stämma för att ta ut ett avstånd till nedflyttningsstrecket. Då har vi fyra lag kvar som jag tror mer än de övriga kommer att vara i farozonen. Störst risk att åka ur tror jag Gamla Uppsala och trots allt Ljusdal har. Ljusdal har flera viktiga spelare skadade eller gravida. Sedan har Gustafs tappat ännu fler spelare, och riskerar nedflyttning också, även om de nu plockar in två amerikanskor. Bele/Barkarby är svåra att bedöma, men de kommer inte att bli ett topplag. Men jag tror att serien kommer att vara jämnare detta år än ifjol. Det finns ingen tydlig seriefavorit som Bollstanäs var förra året och Ljusdal kommer inte att bli ett nytt Vasalund.

En lite för tidig gissning av placeringarna blir dessa:

1. Tierp

2. KD
3. ÖDFF
4. Täby
5. Korsnäs
6. Huge
7. Djursholm
8. Ope
9. Bele/Barkarby
10. Gustafs
11. Gamla Uppsala
12. Ljusdal

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Är han tillbaka?
13 Mars 2014 klockan 11:44 av Robert Hammarstedt
 

När jag stöter på Haldo så säger han allt som oftast, utöver fotbollstugget: ”..du kan väl skriva några rader” Absolut, svarar jag. Detta säger jag trots min vetskap om en extrem tankspriddhet.

En tid har gått sedan jag skrev. Om någon har tänkt illasinnade tankar om mig pga detta, så ber jag er om 7 månaders ursäkt. Dessa blogginlägg som kommer allt för sällan, är det första jag skriver sedan några oerhört tafatta uppsatser på gymnasiet. Så jag skriver kort och koncist på; lusta, snus & kafferus.

Kaffet som just tog slut.

Att vara eller icke vara – skadad. Det är kanske inte frågan. Men jag föreställer mig Shakespeare sittandes i sin vrå och filosofera över den frågeställningen.

Jag sitter på ett skakigt tåg och begrundar känslan av att var skadad. Jag är äntligen på väg mot en operation för mitt knä. Äntligen? Faktiskt. Sedan vi startade upp i januari har jag känt en smärta i mitt knä, knäskadan som uppkom hemma mot GIF Sundsvall. Vi har gnuggat rehab, tejpat etc. Vissa stunder har det känts bra, men smärtan har kommit tillbaka. Det har varit en ovetskap, ovisshet, oklart kort och gott vad som smärtar vid riktningsförändringar, frånskjut mm.

Jag vill vara tillgänglig för laget. En våg av dåligt samvete sveper över mig. Men skador är en del av spelet. Att acceptera är det svåra. Skadefrånvaro är till stora delar en mental träning. Den testar din karaktär, vilket material du är byggd av. Glädjande nog går det alltid att renovera och bli ännu strakare.

Till någras förhoppning och andras bedrövelse så är jag snart tillbaka om allt går enligt planerna.

Nog om vulnus. (Skada på latin)

2014. Ny säsong i Superettan och en fortsatt framåtanda i den jämtländska vinden. Ni är många som är engagerade och passionerade för ÖFK, som spelare är det en fröjd att känna. Vi strävar gemensamt mot samma mål, ett framgångsrikt ÖFK. Känslan att få spela hemma och höra domarens slutsignal och känna sötmans smak av 3p. Supportrar promenerar hemåt och pratar om matchen i stort, detaljer, spelares prestationer, inramning. Vi spelare ser varandra i ögonen och gläds över en viktoria. Passionen och kärleken till idrott, i med och motgångar. Oavsett delaktighet så delar vi den.

Vamos ÖFK!


________



Låt mig tipsa er om något i bild & ljudväg.

TV-serie av HBO - True Detective


5 låtar


Rival Sons - Wild Animal

Tame Impala - Elephant

1900 - Den minsta av segrar

Band of Horses - Island on the coast

Håkan Hellström - Livets teater

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Tävlingssäsongen igång
3 Mars 2014 klockan 13:49 av Hasse Thor
 

Träffade en gammal domarkollega i en inrättning med grön skylt på Lillänge köpcentrum i förra veckan. Eftersom denne fotbollsentusiast i likhet med mej har ÖFK varmt om hjärtat kom samtalet direkt in på det spåret:

-Lite knepigt med så mycket nytt folk, tyckte han.
-Precis när man lärt sig alla namn får man tänka om igen.
När jag studerade matchtruppen inför cupfighten mot Elfsborg innehöll den ju också nio nya jämfört med det manskap som avslutade höstsäsongen. Mer än hälften alltså.

Är det bra eller dåligt? Naturligtvis har vi ju inte svaret förrän nån gång sent i höst. Att ledningen vill byta ut lagdelar där det brister är ju naturligt lika väl som att konceptet med att förädla spelare för vidare färd mot större uppgifter också är en naturlig situation för en klubb i dom nedre regionerna av Svensk Elitfotboll.

Eftersom jag inte är så väldigt intresserad av att hänga på träningar, det är pulsen i matcher jag eftersträvar, har jag inte nån riktigt klar uppfattning på statusen så här långt gällande det rödsvarta ÖFK-garnityret. “Streamade” i alla fall matchen på Borås Arena mot Elfsborg och det “eldprov” som den enligt mitt sätta se det innebar. Västergötlands gulsvarta stolthet var ju för inte så många månader sen svensk representant i “Euroleague” och erfarenheterna och matchtempot därifrån kunde väl inte helt ha blåst undan under några korta vintermånader.

Med det i åtanke tycker jag ÖFK gjorde en helt okej insats. Ambitionen att “hålla bollen inom laget” var densamma och det skapades stundtals en hel del också offensivt. Dom farhågor jag och en del andra skribenter hyser är väl gällande försvarsspelet. Av det jag hittills sett har man värvat ett antal “fyrtorn” i mina ögon och ingen egentlig ersättare för “städgumman” Sam Mensah.

Vill man prioritera passningsspelet där många är delaktiga förutsätter ju det att även backlinjen involveras. Ju högre upp man kommer i banan, ju högre backlinje. Då är det superviktigt med koncentration för att undvika en omställning från rättvända motståndare. Där hade Mensah en oerhört viktig roll som jag ser det. Ett stort antal “brandkårsutryckningar” från ghanesens sida som kanske inte alltid registrerades till fullo.

Flyktade Rasmus Lindkvist hade många kvalitéer på kanten men där tror jag att det finns större möjligheter att kompensera i befintlig trupp och Modou Barrow tror jag blir en attraktion på Arenan trots lite ojämna insatser hittills. Ammar Ahmed var duktig mot Elfsborg, säkert pushad av lagkaptensrollen och den kanske viktigaste pusselbiten i den typ av spel som ÖFK förordar.

Som sagt lite defensiva farhågor, men som nån tänkare sagt en gång: ”Rom byggdes inte på en dag” och med numera två driftiga coacher från fotbollens hemtrakter hoppas jag man löser dom knutarna. Insatsen i Borås visar i varje fall enligt mitt sätt att se det att Potter & co blir att räkna med även framöver. ”Keep up the good work!”

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Spännande säsong framför oss
4 Februari 2014 klockan 19:47 av Per Lagerbäck
 

Nu är det dags för nästa fas av säsongsupptakten 2014. Futsalmatcherna är avslutade för seniorerna (men glädjande nog har Opes 15-åriga tjejer och killar tagit sig till SM-slutspel i Göteborg) och nu gäller konstgräs som underlag de närmsta månaderna. Av någon anledning ligger just nu alla de fyra ledande föreningarna på damsidan (ursäkta Myssjö/Oviken) ganska lågt på Fotbollz och i media. Det blir istället upp till oss andra att söka information och spekulera i vad som händer.

Men jag tänkte ändå börja från ett helt annat håll denna gång, och med lite siffror runt krisen med antal lag i seniorfotbollen. Tyvärr blir damtrean en lika krympt serie som förra året, trots att två lag åkte ur tvåan, och jag beklagar verkligen att så få föreningar just nu orkar med att få en seniorverksamhet att fungera. Allra tråkigast är att Brunflo lagt damlaget åt sidan detta år. Och vi saknar helt lag från Ragunda och Bräcke kommuner. Jag önskar att de årgångar som ändå ibland kommer fram skulle öppna för en del återkomster av lite äldre tjejer och att man genom fotbollen skulle kunna få bygder att leva upp. Jag besökte Vemdalen en fantastisk sensommardag 2013 och fick se en match som var välbesökt av engagerade härjedalingar, trots att det var ett andralag från Ope som stod för motståndet. Tyvärr kom jag aldrig iväg på något av de härliga Härjedalsderbyn som spelades, men det märks att fotbollen i Härjedalen fått ett uppsving av att det nu finns två lag där.

Och om jag för en gångs skull tittar på både herr- och damsidan kan jag konstatera att Hede klättrar på herrsidan, och summerar vi herr- och damfotbollen gemensamt så innebär Lillhärdals återkomst att kommunen har fyra herrlag och två damlag i seriespel. Det gör Härjedalen till den kommun i distriktet som behöver lägst antal invånare för att få ihop ett seniorlag säsongen 2014, nämligen c:a 1.700. Berg är nästan lika bra med 1.800, varefter följer Krokom med 2.000 och Strömsund med 2.400. Östersund och Ragunda kommuner behöver båda c:a 2.700 invånare för ett lag, men Östersund har 22 lag och Ragunda två. Sorgebarnet är Bräcke kommun som behöver kommunens alla 6.600 personer för ett enda lag, Bräcke SK:s herrar i div 6. Ta siffrorna med en liten nypa salt, men i stort sett ska dom vara korrekta.

Åter till själva fotbollen. Jag nämnde damtrean, som härligt nog ändå kan bli en riktigt tillspetsad serie detta år med riktiga prestigemöten mellan IFK Östersund och ÖDFF 2. Jag hör från IFK-representanter att man inte uppskattat ÖDFF:s uppträdande i samband med diskussionerna inför 2014, och sannolikt är inte ÖDFF helt nöjda med IFK. Att då dessutom IFK valt samarbete med KD kryddar naturligtvis anrättningen ännu mer. Brunflos utträde ur seriesystemet gör antagligen att det blir dessa två lag som gör upp om seriesegern, men självklart kommer ett lite försvagat Häggenås att utmana, men även Sveg och Strömsund kan i sina bästa stunder kanske kan störa dem något. Vemdalen tror jag inte kommer att utmana topplagen, men kan däremot slå vilket av de andra lagen som helst, medan Berg-Myssjö/Oviken 2 och Järpen nog kommer att sladda lite. Med tanke på krisen med antalet lag är det ju särskilt roligt att Vemdalen och Häggenås klarar att spela vidare. Strömsund och Sveg ska definitivt ha damlag. I praktiken har ju en mängd spelare från tre tidigare damlag i år gått in i ÖDFF:s organisation, nämligen Brunflo, Björnen och Orrviken. Så småningom hoppas jag att de dyker upp igen i egen regi. Sedan hoppas jag inför 2015 på lag från endera Stugun eller Ragunda, Bräcke eller Sundsjö, Alsen eller Offerdal och kanske Hammerdal. Och därutöver någon riktig överraskning.

Väldigt kort kan jag konstatera att jag får revidera min syn på div 2 mellersta Norrland. Alnö tappar några av sina viktigaste spelare samtidigt som Timrå verkar orka satsa på nytt igen. Frösön har nog något riktigt på gång med nya tränare, och stämningen verkar bättre än på länge. Men glöm inte återväxten Frösön! Därutöver har Moliden frivilligt tagit klivet ner i trean. Därför ser jag Timrå som favoriter, utmanade av Frösön, Härnösand och Remsle. Sedan håller jag alla tummar för att Myssjö/Oviken och Ope 2 tar de poäng som behövs för att undvika sista platsen, vilket väl i år borde betyda fortsatt spel i tvåan.

Till sist några ord om kampen mellan ÖDFF, KD och Ope. Ja, nu måste jag nog ta med Ope i denna kamp. Sju härliga nyförvärv från ÖDFF (Cecilia Hallberg, Anna Jonsson, Sandra Nilsson, Tove Modin-Brissler, Ida Högberg, Åse Perman och nu även Lisa Landin enligt säkra källor), och ytterligare några nytillskott borgar för en oerhört intressant säsong för det gamla storlaget.

Just nu skulle jag däremot inte vilja byta med ÖDFF:s ledning. Jag vet inte vad som gjort att så många erfarna spelare väljer att lämna föreningen, men något måste det vara. Och jag förstår inte helt tanken med att ta in så många spelare från div 3 i organisationen, men det kanske kan bli något riktigt bra av det också. Nu har man klart med fem amerikanskor, och enligt uppgift jobbar man på fler. Utifrån detta så är det omöjligt att gissa hur ÖDFF:s säsong kommer att utveckla sig. Det kan bli allt mellan succé och fiasko.

Om KD får behålla alla sina bättre spelare från 2013 och dessutom hittar bra amerikanska spelare så får de nog faktiskt börja att stå ut med ett visst favoritskap, inte bara för att bli bästa jämtländska lag, utan även till seriesegern. Men även här är ju de utländska spelarna ett osäkert kort. Men ett riktigt spännande år kommer det att bli.

På lördag ska jag ta mig till ÖP-hallen för att se de första drabbningarna mellan de tre div 1-lagen i Rodlah Cup. Jag tänker dock inte drista mig till att gissa hur det går, och ännu är det bara kval. KD och ÖDFF ställer bara upp med ett lag var, emedan Ope kvalar med tre lag. Dessutom har Frösön två lag och Myssjö/Oviken ett. Tyvärr ställer inget av div 3-lagen upp. Sök er dit och kolla läget.

 
Det finns 21 kommentarer att läsa.

 
Konturerna börjar att skönjas
13 December 2013 klockan 00:27 av Per Lagerbäck
 

Konturerna börjar att skönjas

Nu börjar vi se konturerna av en ny oerhört spännande damfotbollssäsong. ÖDFF presenterar ett antal utländska nyförvärv, KD aviserar detsamma och Ope börjar att återbörda några av de tjejer som gjort karriär på annat håll, samt hittar en del andra inhemska guldkorn.

Kraftmätningen mellan de nu tre bästa lagen i distriktet är tydlig just nu. Ope har trots det oerhört tragiska som hände John-Rune Wikén skapat ett riktigt bra utgångsläge inför kommande säsong. En spelare som Cissi Hallberg kommer att betyda väldigt mycket för det trots allt orutinerade laget. Målvaktssidan blir ytterligare förstärkt med Ida Högbergs inträde och naturligtvis kommer Anna Jonsson, Tove Modin-Brissler och Sandra Nilsson att bidra till att Opes chanser att hänga kvar i div 1 blir riktigt bra. Särskilt Anna känner jag som en spelare med ett stort hjärta, som också alltid klappat lite extra för moderklubben. Jag tror inte att dessa tjejer blir de enda som söker sig till Ope inför nästa år. Jag vet att fler har provtränat, och det kan nog dyka upp andra överraskningar också.

Ope ska dock inte sätta för höga mål, utan bör överlåta det till KD och ÖDFF. Ope ska använda 2014 till att etablera sig i div 1 och lägga en grund för att sedan kunna klättra ytterligare något steg inom ett par år. Klarar sig Ope kvar kommer jag att vara riktigt nöjd.

ÖDFF har haft det trögt hittills med att få klartecken från förra årets viktigaste spelare, och jag vet inte riktigt varför. Men enligt andra källor så kan det handla om att många tjejer inte riktigt haft lust att ta ytterligare ett steg åt det seriösa hållet, då det för tillfället inte känts tillräckligt roligt. Troligen bestämmer sig väl några ändå för att stanna kvar, då föreningen nu gör mycket för att locka kvar dem, men det blir naturligtvis inte lätt för Peter Andersson och den handfull nya tränare som anslutit att snabbt skapa ett fungerande lag. Men oavsett det så gissar jag att ÖDFF klarar att tillhöra serietoppen även 2014.

Sedan verkar ÖDFF ha startat någon form av samarbete med Brunflo, eller det kanske bara handlar om att erbjuda de Brunflotjejer som vill fortsätta med fotbollen en möjlighet att göra det tillsammans. Kan man göra det på ett attraktivt sätt, och att Brunflo inte haft resurser att köra vidare i eget namn, så hoppas jag att det fungerar. Fortfarande har jag dock inte sett någon presentation på hur organisationen runt ÖDFF 2 ska se ut, så jag avvaktar med att uttala mig kring vad jag tror om detta.

KD har tydligen också ett antal frågetecken att reda ut i truppen, men de satsar tydligt på att försöka att ta klivet upp till Elitettan. Får man behålla stommen i laget och därtill några duktiga utländska tjejer så kan det vara en lämplig målsättning, men blir det för många spelare som lämnar kan det bli tungt. Det presenterade samarbetet med IFK ser ovanligt genomarbetat ut, och med många kompetenta personer inblandade. Nu gäller det bara att få tjejerna att tycka att det är roligt, men jag tror att grunden är lagd för det.

I div 1 Norra Svealand tror jag alltså att både ÖDFF och KD kommer att tillhöra topplagen, om de lyckas skapa trivsel i trupperna. Lyckas man inte med det så kan det bli kritiskt. Den klubb som lyckas behålla flest spelare från årets säsong tror jag kommer att lyckas bäst. Ope ska rimligen få kämpa för att slippa nedflyttning. Opes stora fördel är att man redan har en stor trupp där spelarna trivs, och det kan kanske locka de två-tre spelare ytterligare som då kommer att skapa ett lag som kan börja att snegla mot övre halvan. Vi får se vad som händer de närmsta veckorna för alla tre lagen, även om det naturligtvis dröjer betydligt längre innan trupperna är helt spikade.

Jag ska också snabbt beröra div 2 mellersta Norrland, men lämnar div 3 till nästa krönika. Frösön kan med lite tur få ett riktigt bra lag nästa säsong. Jag ser att Caroline Eckerdahl är på väg tillbaka från Ope och kanske det dyker upp någon återbördad spelare från annat håll också. Man behöver dock alla förstärkningar man kan få för att kunna vara med och slåss om topplaceringarna, då serien blir ett riktigt getingbo. Alla tre lagen som ramlade ur div 1 Norrland, BIK, Timrå och Alnö, hamnar i denna serie. Av dessa tror jag att Alnö har det bäst förspänt. BIK och Timrå kan få det lite tungt att vakna upp efter nedflyttningen. Sedan finns fjolårets topplag Moliden, Remsle och Härnösand. Där kan Remsle vara på väg mot en ny storhetstid om man får med Linda Sjödin, som flyttat hem till Sollefteå från Sundsvall, i laget. Derbyna mellan Härnösand och BIK kommer också att vara riktigt laddade. Där hoppas jag på de förstnämnda. Långsele håller på att styra upp sin organisation och ska inte heller underskattas. Därför kommer de båda andra Jämtlandslagen, Myssjö/Oviken och Ope 2 att få lov att verkligen visa framfötterna för att kunna undgå bottenstriden. Jag kommer dock att hålla alla tummar jag har för att de ska plocka poäng redan från seriestart.

Som sagt, en riktigt spännande period har vi framför oss, och det ska bli riktigt kul att följa uppladdningarna på alla håll i distriktet.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Borta bra men hemma bäst!
30 Oktober 2013 klockan 14:08 av Hasse Thor
 

Ser att det är en dryg månad sedan jag tillförde något under den så kallade “Hammaren”. Vet inte hur pass stor abstinens det är ute i den eventuella läsekretsen men okej, vi provar ännu en gång. I och med ÖFK:s framgångar både hemma och borta har man följt laget så fort tillfälle givits både på Arenan och annorstädes. Fotboll på webben har ju på senare år öppnat en helt ny värld.

Jag följer även med en dåres envishet mitt kära Helsingborgs IF:s samtliga matcher och tiden att kolla övrig länsfotboll på plats har helt enkelt inte funnits. Kan ibland sakna brandkårsutryckningarna som reservmurvel för den blå varianten av ortstidningarna. Åsvallen, Tigervallen, Hissmovallen, Sportfältet, Stuguns IP, Lövsta med flera. Tyvärr inte heller Åkreäng av ovan nämnda skäl. Har dock varit inne på BFK:s hemsida och informerat mej ett stort antal gånger. Dessutom har tränare Adam försett fotbollz.se med initierat material från matcherna.

I söndags slog jag i varje fall ett rekord, tittade på fyra olika tillställningar i hemmets lugna vrå. Till saken hör väl att det fick kapas lite här och där av sociala skäl. Söndagsmiddagens skapare ville gärna ha ett ord med i laget, av och till är det förhållandet inte att leka med. “Superettan” på TV4 har ju blivit ett måste när ÖFK:s konkurrenter förevisas ibland flera gånger i veckan. Började med Giffarna-Brage, sedan ÖSK-Gais, Helsingborg-Kalmar på webben och avslutningsvis S:t Etienne-PSG. Puh!

Tycker TV4 sköter allt väldigt bra med kunnigt folk bakom mikrofonerna. Bisittare Martin Åslund, med inte oävna meriter från planen har jag dock lite synpunkter på. Glenn Hysén är en talpedagog jämfört med denne Martin. Skall det var så svårt att ge varje bokstav i en mening ett eget liv? Killen är ju duktig, vågar sticka ut hakan, ibland med analyser som går på tvärsan med dom egna, (kan ju i många fall inte vara nån nackdel…). Hade för övrigt nöjet att kolla på farbror Sanny på Råsunda under en fem veckors vistelse i huvudstaden på sjuttiotalet.

I sammanhanget är dock min stora favorit Jens Fjellström. Har harangerat honom förut i den här spalten, en veritabel mysgubbe i studion och klockren i det mesta enligt min mening, dessutom norrlänning. Tycker om att återanvända i mitt tycke lyckade formuleringar så var så god ännu en gång: “Hade jag haft en giftasvuxen dotter och hon presenterat en presumtiv livskamrat i stil med Jens hade jag gladeligen betalat både bröllop och bröllopsresa.”

En “bubblare” i mina ögon är stockholmskisen Jon Persson med BP som senaste klubbadress. Suverän koll på det mesta under matcherna och behaglig, avslappnad röst. Naturligtvis också Anders Andersson, inga stora åthävor men rejäl fotbollskunskap. Dessutom skåning, dock från fel stad…… Sen kan jag tycka att det är synd att Lasse Granqvist verkar ha lämnat den gamla ångradion för gott, hoppas jag har fel. Väldigt duktig i TV men oslagbar i radio.

Nu laddar vi för ÖFK:s 30:e och sista match i “Superettan” för den här gången. Kanske ytterligare en webbsändning om inte nån har andra tankar……

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Säsongen 2013 slut
19 Oktober 2013 klockan 19:05 av Per Lagerbäck
 

Om vi börjar högst upp, i div 1 Norra Svealand, så såg det under vårsäsongen ut som om ÖDFF hade chansen till kvalplats och att KD var indragna i nedflyttningsstriden. Det gick dock ganska snabbt i augusti att se att inget av dessa scenarior skulle bli aktuella. KD startade hösten briljant och säkrade i praktiken kontraktet ganska snabbt. Nästan lika snabbt stod det klart att främst Bollstanäs, men även Tierp, var alltför bra för ÖDFF. För KD anser jag säsongen vara klart godkänd efter uppryckningen på hösten. Starten var mindre bra. Även ÖDFF får godkänt av mig, men utifrån deras egen målsättning så var det ett tydligt misslyckande. Och hösten var inte så stabil.

I div 2 spelade fem JH-lag där Ope och Frösön etablerade sig i toppen. Slutet på vårsäsongen blev dock den period som kom att skilja lagen åt. Ope klev in i ett stim av poäng, samtidigt som Frösön hade en tydlig svacka. De senare bytte under sommaren ut sitt tränarpar av skäl jag inte känner till. Plockar man bort omgångarna 7- 11, då Ope tog elva poäng fler än Frösön, så hade Frösön varit före Ope i tabellen. Ope hade sin knackiga period i början av hösten istället, där seriesegern nästan tappades bort. Men en rejäl uppryckning under de fyra sista omgångarna, med svårt motstånd, gav full poäng och avancemang till div 1.

Häggenås gjorde också en klart godkänd säsong med lite blandade insatser. Laget är ganska beroende av sina bästa spelare, och endast tre poäng utanför Jämtland är notabelt. Jag hoppas att laget samlar ihop sina trupper och satsar på en lika fin säsong i tvåan nästa år. Brunflo hamnade på efterkälken redan från början och hade inte riktigt turen med sig. De hängde med riktigt bra under perioder i de flesta matcherna, men hamnade oftast i svackor, där misstag ställde till det. Får laget behålla sin stomme är de mina favoriter i trean nästa år. IFK Östersund skulle få stöd från ÖDFF enligt avtal, men det dröjde, då ÖDFF hade otur med skador och energin lades på det egna laget. Vårsäsongen var inte alls bra, men under hösten glimtade laget till ibland och visade att något är på gång. Nu inleder IFK ett samarbete med KD istället, så får vi se vad det ger de båda föreningarna. Jag är tveksam till att det blir en succé i div 3, och tror alltså att Brunflo kanske blir vinnarna istället. Ope 2 kommer också att utmana. Allt beroende på hur olika spelare väljer under silly season.

I trean gick Sveg snabbt ifrån med skyttedrottningen Camilla Larsson i spetsen. Tomrummet efter henne blev större än jag trodde, och slutspurten av serien blev riktigt spännande. Myssjö/Oviken kom väldigt starkt och även KD 2 hotade ett tag. Till sist slank Myssö/Oviken förbi och tog hem seriesegern och platsen i div 2. Ope 2 slank i sin tur förbi KD 2 och tog tredjeplatsen, liksom Strömsund med en fin spurt passerade vårens överraskningslag Vemdalen. Sist blev Järpen efter att Orrviken/Frösö 2 slängt in handduken. Att så många lag i år gett upp sin verksamhet är riktigt tråkigt. Så få lag och föreningar i sluttabellerna har vi bara haft en gång sedan 1979, nämligen år 2000. Det handlar väl dels om att nedgången i födelsesiffror under andra halvan av 90-talet slår igenom, men det måste också handla om något mer. Men det får vi fundera på ett tag. Jag hoppas innerligt att fotbollen vaknar till liv igen på olika håll i distriktet, och att de föreningar som haft verksamhet i år hänger i. Jag hoppas på att t ex Ås, Ragunda, Funäsdalen, Offerdal m fl, och något lag från Bräcke kommun återkommer nästa år. Berg/Rätan, eller om det blir Myssjö/Oviken 2, tillkommer säkert i trean. Därtill hoppas jag på Björnen eller en liknande förening. Fotboll är kul, och måste inte tas allvarligt av alla lag.

Ja, Ope tar självklart sin plats i div 1, men måste förstärka i laget för att inte hamna i botten. Jag tror att de har ganska bra chanser till detta, då det bl a finns ett antal spelare med förflutet i föreningen på olika håll. Jag utgår också från att Myssjö/Oviken kliver upp i div 2. Ett inlett samarbete med Berg/Rätan borgar för detta. Jag tror därmed att de kommer att ha bättre förutsättningar än Brunflo och IFK Östersund hade under detta år, men naturligtvis krävs att spelarna är beredda att lägga ner den tid som krävs, och något nyförvärv borde ju ramla in.

Vad gäller ÖDFF och KD så har jag lite svårt att sia in i framtiden. ÖDFF gjorde ingen stark höst och de har en ganska liten trupp, även om flera skadade spelare borde vara tillbaka till nästa år. De kommer att vara beroende av en bra ekonomi för att få verksamheten att ta ett kliv framåt. Som alltid kommer några spelare att lämna, och frågan är varifrån de främst ska locka spelare nu när IFK Östersund bytt samarbetsförening. De är fortfarande distriktets bästa förening, men KD rustar för att ta upp kampen. Rykten säger dock att även de kommer att tappa spelare, så jag får återkomma till funderingar runt dessa lag tills jag har fler uppgifter.

I div 2 får jag säga samma sak om Frösön. Får de behålla sin trupp blir de åter ett topplag, även om serien verkar bli lite tuffare. Men väljer några spelare att gå till andra föreningar så kan de få problem nästa år. Då kan såväl Frösön som Myssjö/Oviken och Häggenås få kämpa för att slippa nedflyttning. Men får Frösön istället tillbaka spelare så har de alla chanser att ta hem serien. Det är viktigt att distriktet behåller så många lag som möjligt på denna serienivå. Annars kan utvecklingen verkligen börja att gå bakåt.

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Sista sjättedelen
25 September 2013 klockan 11:02 av Hasse Thor
 

Fem matcher återstår av ÖFK:s debutsäsong i Superettan, en sjättedel om inte mina synnerligen bristfälliga matematiska gener spelar mig ett spratt. 32 poäng i skrivande stund tycker jag är helt okej, på pappret många bra spelare inför säsongen men teori är en sak och praktik i många fall en helt annan. En stor del av laget hade gjort resan via norrtvåan och division 1 och nu ställdes man mot motstånd i det som i dagligt tal kallas svensk elitfotboll.

Så här när höstmörkret och en betydligt kyligare ”nordvästavinn” tagit över tycker jag och säkert många med mej att vi skall var stolta över vad Graham Potters garnityr presterat. Framförallt på det sätt som laget tagit sig an uppgiften. Inget “gnet” utan från dag ett fotbollsspel med betoning på spel. Detta har inte undgått fotbolls-Sverige utan Östersund har förutom ett grönt Storsjöodjur också presenterat en rödsvart fotbollsmundering.

Måste erkänna att jag i somras hade mina tvivel efter ommöbleringarna i laget. “Vi kommer att ha ett starkare lag i höst” basunerades ut av ordförande Kindberg. “Fan tro´t” tänkte jag. En av mina personliga favoriter försvann, Juanjo Hervias. Från skrivarens horisont en helyllekille och på kort tid etablerad i den jämtländska myllan. Dessutom med förbluffande svenska språkkunskaper och en hustru också som hittat en verksamhet. Ryan Gilligan, oerhört viktig på den egna planhalvan och oberäknelige Tobi Joseph som jag tyckte gjorde helt okej insatser när han väl fick chansen.

Fryklundsbröderna, reducerade av sjukdom och skador flyttades ner till IFK tillsammans med Viktor Ageskär och sex nyförvärv införskaffades. Frånsett skotske målvakten Lee Robinson som fick chansen direkt men kom snett in i det från början har ju övriga enligt min mening lyft laget. Craig Barr, ännu en skotte, har inte bara axlat Gilligans roll, han har utvecklat den och hittills personifierat ordet felfri. Kollegan i mittförsvaret, Hammarby-fostrade Marcus Törnstrand, lite varningsbenägen men med hög kapacitet.

Sinan Ayranci också med förflutet i huvudstaden tror jag i likhet med engelsmannen Jason Walker kommer att sätta en del bollar på sluttampen. Walker var förresten ytterst nära senast mot Ängelholm, på rätt plats men en motståndare i vägen. Taylor Morgan också ett nytt ansikte offensivt, inget tekniskt underverk men snabb och irrationell. Det jag kan sakna från våromgången är Alexis Mendiola och hans förmåga att hitta passningsvägar offensivt. Det tjusigaste i fotboll enligt min mening är en boll i djupled på en tom yta som välter ett helt försvar på ända. Där var Mendiola mästerlig. Undrar förresten vart han tagit vägen.

Landsmannen Eder Lopez som varit här ett tag blev spelklar och svarade för en en strålande debut. Lite “Beckenbauer-light” i sin eleganta framtoning. Dock kanske inte riktigt på samma nivå fortsättningsvis. Petter Augustsson längst bak har jag poängterat hela säsongen och det är alltid kul när profetiorna bär frukt. Vill nog påstå att ödmjuke Petter var den så kallade tungan på vågen senast. Roligt också att Dennis Widgren fått chansen. Trots sin ungdom vågar han göra saker med bollen vilket är viktigt i det spel ÖFK förordar. Mycken chauvinism ovan kan tyckas men det är så förbaskat roligt att få ta del live av ett skådespel som i många år bara var en from förhoppning.

Dom övriga klubbarna närmast hjärtat, Brunflo FK och Helsingborgs IF har också glatt under året. Gulsvart har jag av olika anledningar inte kunnat följa i år men där har tränare Adam svarat för en utmärkt uppdatering här på fotbollz.se. Rödblå HIF hade jag nöjet att se på Olympia för en knapp månad sen och i kväll är det derbyt med stort D. Malmö FF på hemmaplan, fullsatt med dryga 16000 i inramning. Efter en strålande första halva har dock lirarna från “Sundets Pärla” kroknat lite och känslan av “underdog” den här gången finns där. Kommer att sitta klistrad framför dataskärmen med den något tajta matchtröjan stramandes över “kaggen”. Det är bara att ladda för upplösningen på alla fronter.

 



 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Min väg till elitfotbollen
2 September 2013 klockan 17:19 av Robert Hammarstedt
 

Det började redan som liten, det brukar ju göra det. Bollen fanns alltid där. Man stapplade runt i hopp om att stå upp samtidigt som man sparkade bollen på det mest oortodoxa viset. Ingen som helst styrsel på kroppen. Fascinerande hur en rund sak kan skapa så mycket glädje i kroppen. Fotbollen fanns alltid där, alltid till hands.

Jag var som liten rätt duktig, mittfältare och gjorde mycket mål. Distansskott, nickar, frisparkar. Jag hade en naturlig teknik och kontroll på min kropp. Sundsvall Ungdom som jag spelade i var ett framgångsrikt lag, jag kommer ihåg hur vi spelade Hudik Cup och hade efter finalvinsten 34-3 i målskillnad. Som jag skrev i mitt första inlägg så var vi ett teknisk drillat lag. Alla hade det natruligt på något vis. Alla var skickliga. Det gick av sig självt, inga motgångar, det flöt.

Sedan bar det vidare till Selånger. Vi tränades av Gunnar Samuelsson, tidigrare tränare för GIF Sundsvall. Hans söner Johan och Anton spelade i laget. Johan är idag lagkapten i Svenska landslaget i innebandy. Under denna tid var det fotboll och ishockey som präglade min vardag. En helt normal vardag för många svenska barn. Men jag visste att det alltid var fotboll som gällde, det var mitt kall.

Det var nu allt började på riktigt. Landskapslaget, medelpad. Nu gällde det, nu kommer den första pressen. Ska man ha en karriär inom fotboll så ska man absolut vara med till Halmstad och elitlägret. De första uttagningarna kom, det var ju självklart för en. Man tror ju på sig själv. Jag var ganska liten i kroppen, men bra teknik. Samlingarna gick inget vidare, jag halkade efter. Allt hade gått som på räls. Jag var naiv. De andra var starkare, snabbare, bättre på det mesta. Jag var extremt besviken.

Det blev aldrig något elitläger för mig. Jag var i ärlighetens namn aldrig nära. Motgång.

Högstadiet. Började i samma klass med några som spelade för IFK Sundsvall. Nya kompisar, nya vägar. Jag lämnade Selånger för IFK Sundsvall. Jag kommer så väl ihåg min första träning. Thomas, tränaren och pappan till Viktor, som idag är en väldigt nära vän till mig, hyllade mig och var lyrisk över att jag kom till IFK. Varje passning jag slog, så bröt Thomas ut i ett euforiskt läte och jag blev generad. Jag är inte så bra, jag var inte med på elitlägret, tänkte jag.

Jag var fortfarande liten och späd i kroppen. Jag jobbade dåligt för laget. Ville briljera med min teknik. Jag halkade mer och mer efter. Vad var det som inte stämde?

När juniortiden närmade sig sitt slut så var det A-laget som gällde. Ett A-lag som vid denna tidpunkt var präglat av betalda spelare, riktigt bra spelare. Det fanns inte plats för mig, inte för de flesta. IFK slöt ett sammarbete med en nykomling i Div 4. Heffners/Ortviken. HOIF i medelpadsmunn. 17år och ingenting hade gått som planerat. Det kommer visa sig bli starten på något nytt. Div 4 var vid denna tidpunkt mycket bättre än vad den är idag. Vältränade lag som ville uppåt. Min nya tränare fick upp ögonen för mig, såg mina kvaliteer. Förstroende på seniornivå. Fullvuxna spelare, det var bara att sätta emot i tacklingarna. Tuffheten började komma, samt att jag fick uttrycka mitt fotbollsspråk. Som offensiv mittfältare fick jag fördela boll, lägga hörnor, frisparkar. Förtroende. Det tåls att undertryka, flera gånger om.

En och halv säsong blev det. Sakta men säkert hade jag dragits ner i planen. Från offensiv mittfältare till mittback. Jag kände mig hemma som mittback. Styra, ta djup, fördela bollar. Det gick väldigt bra. IFK Sundsvall ville ha tillbaka mig. Jag var nämligen utlånad. Men även IFK Timrå, då i Div 1, var intresserade. Det föll till slut på IFK Sundsvall som jag direkt skulle gå in och konkurera om en plats. Div 2. Vi åkte ur, det var prikärt redan när jag kom, vi redde aldrig ut det. Ner i Div 3. Spelartapp - sattsa ungt hette det.

Kommande säsong skulle handla om Pontus Engblom, 17år - 26mål. AIK sa "Han ska vi ha!" Mäktig övergång tänkte alla. Pontus var väldigt duktig. Det var ett kärt återseende senast, att för möta honom i GIF-tröjan. Spel i Div 3, lite mer erfarenhet. Upp i Div 2 igen med ett fantastiskt lag.

DIV 2! Fantastisk att vara tillbaka på uppgång. Div 2 södra, tuff serie. Men vi har ett bra lag tänkte jag. Den här säsongen kommer jag tacka och minnas tillbaka till som den stora förändringen i mitt liv som fotbollsspelare. Vi åkte ur med 9p. 9 POÄNG! Jag var helt knäckt. Träning, match, resa. Vi var så nere i källaren av självförtroende. Om jag hade besökt en psykolog hade hen troligtvis skrivit i summeringen: DEPRESSION! 

Jag hade bestämt mig. Inget mer IFK Sundsvall. Klubben andades sårbarhet. Dålig ekonomi, sportslig katastrof. Jag hade gett allt. Nu var det nog. Tack och hej! Ordet fotboll fick mig att få kväljningar, jag var fullkomligt spyless på all tid jag lagt ner. Jag kommer inte spela fotboll nästa säsong, tänkte jag. Ridå.

Lättnad. Frihet. Konserter. Jag hade all tid i världen att ägna åt annat än fotboll. Nu har jag möjlighet att upptäcka min kontnärliga ådra som jag aldrig fått uttrycka. Men vad var det? Spela trummor, fotografera, måla, skriva. Min mormor och kusin är konstnärer, jag kan inte måla. Jag behöver uttrycka mig på ett djupare plan.

Telefonen ringer. Tränare Anders Högman i Selånger FK. "Inge fotboll. Inge fotboll, tänker jag" Han frågar mig hur jag hade tänkt att göra kommande år. Jag svara att jag inte har någon motivation just nu, jag är inte redo. Han accepterade det, inga problem. Anders återkommer. Dessa tränare, att dom inte ger upp. Han säger till mig: "Kom och träna, känn inga krav. Helt förutsättningslöst" Jag viker mig, jag kommer.

Tränar. Det är inte roligt. Jag ler inte, det är enbart jobbigt att ta emot bollen, flytta den en meter och spela vidare. Mental träningsverk. Anders säger att det ser bra ut, jag svarar: "Haha. Jag är inte i närheten av bra" Han ser förvånat på mig och säger: "Hur mycket har du då i dig?" Det ska visa sig att jag har yttligare en växel att lägga i innan jag viker ner fotbollen.

Jag slutar träna med Selånger. Motivationsbrist. Försäsongsmatcherna ska till att börja. Jag har tid att umgås med familjen, vänner allt jag inte hade lika mycket tid till innan. Anders ringer tillbaka. Svarar med låg ton och är inte särkillt exalterad av att han ringer. "Robert! Skriv på för oss, du behöver inte ta ett beslut att börja spela. Men om du ångrar dig och vill spela, så är du skriven för oss" Jag kommer ihåg den så väl, den meningen har fått väldigt stor inverkan på mig. Jag skriver på. Börjar träna igen. Jag har inga krav på något, jag spelar bara. Jag ler, för jag kan sluta efter denna träning om jag vill. Jag slutar inte. Fotboll har ALDRIG varit roligare.

Div 3 Selånger FK. Vi har 10 raka segrar. Stefan Näslund, mittfältare, extremt jobbig att möta, säger "Hur känns det att vinna igen?" Förbannat skönt, jag är född att vinna tänker jag kaxigt. Jag blir helt besatt av att vinna matcher, det har jag inte varit tidigare. Jag ska vinna, vinna, vinna. Det roliga är att vinna fotbollsmatcher. Det är närmast beroendeframkallande just nu. Jag skulle ju sluta?

Avancemang till Div 2 som nykomlingar i Div 3. Jag blir kapten, Anders litar fullkomligt på mig. Förtroende. Vi vinner Div 2 med Selånger, som nykomlingar. Jag har nått en ny nivå. En nivå som kommit genom att mina egna press har avtagit. Det är roligt igen, det är roligt att vinna. Det handlar om att vinna. Mäta krafter och till slut gå segrande ur striden.

Under det året tränar jag med GIF Sundsvall som då var ett lag i mitten av allsvenskan, med sikte uppåt. Jag presterar återigen en högre nivå. Mina krafter var jämförbar med de övriga spelarna. Anders sa det, du har kapacitet för den yttersta nivån. Har jag?

Det blir aldrig GIF Sundsvall. Det blir Östersunds FK som jag kritar på för. Jag har kommit till Svensk Elitfotboll. Jag skäms inte på något vis, jag har kvaliteerna. Anders trodde på mig. Ett fötroende jag svarade på.

Vägen är inte alltid rak. Det är väldigt lätt att vika in årorna istället för att ro. Jag kom till insikt genom att ta ett steg tillbaka. Det steget var nyttigt. Jag blev som en ny spelare.

Landslagsläger. Elitläger. Alla dessa läger i undomsåren. Det finns inget som säger att det leder dig till rätt destination. Försätt jobba. Hårdare och hårdare.

 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Orden räcker inte alltid till
13 Augusti 2013 klockan 15:44 av Robert Hammarstedt
 

När jag var liten fick en LP-skiva av mina två systrar - New Kids on the Block. 90-talets svar på Backsteet Boys. (Känner en viss ångest över det jag just skriver) Jag tillbringade åtskilda timmar framför spegeln till att dansa och mima. Det var engelska, så jag rörde munnen mest på chans. För något år sedan hittade jag denna skiva på en Second-hand butik, gissa om de nostalgiska demonerna väcktes till liv.

Rolling Stones. Forty Licks Tour. En turne byggd på alla deras stora låtar plus några nya. Ett fullsatt Stockholms Stadion som kokade. Jag var besatt av känslan. Känslan att stå eller sitta bland tusentals förväntansfulla människor. När allt bryter ut i ett crescendo. Ardenalinet pumpar ut i kroppen. Och artisten/bandet alla väntar på börjar spela.

Stones fick mig att börja upptäcka. Jag har aldrig varit i kontakt med rock som yngre. Min 5,5 år äldre syster influerade mig tidigt med Soul och Hiphop. Det blev automatisk att jag lyssnade på samma, man såg ju upp till henne. Än idag kan jag uppskatta ett bra beat, mest för att det skapar en sorts återblick till min barndom, när jag gick in i systers rum.

Idag har jag skapat mig ett tycke-och-smak. Det finns inte en radiokanal som jag kan förlika mig med, tyvärr. Dock (!) så har jag märkt att ICA Maxi, nästgårds till Arenan, spelar Arctic Monkeys allt som oftast. Bara det får mig att vilja gå att blippa lite extra med självskannings-pistolen.

Jag älskar, bokstavligen, rock med en kvinnlig touch. Kan låta difust, men så är det. Det ska kunna vara hårt men tillräckligt mjukt för att röra sina höfter till. Vi kan kort sammanfatta det, känsliga läsare varnas; Rock with a sexy wibe.

Det finns ett band som symboliserar detta. Queens of the Stone Age. Om ni vet vilket band det är så förstår ni mig. Jag hoppas att någon vet, för när någon vet blir jag glad. Du och jag lever då i en musikalisk symbios. Men jag ska inte sitta och spotta ur mig massa kuriosa om detta band, jag vill bara skicka ut en hint om min smak. 

Jag inser med denna text, hur svårt det var att formulera sig om just detta ämne. För det är ju så: When words fail, music speaks. Alla känslor man får av just musik. "Den där riffet i den låten.." som får din mage och vrida sig av lycka, kärlek, hat, passion, svek etc. går ju inte att förklara. Det är en melodi som skapar en upprymdhet.

Jag kommer helt sonika blanda denna blogg som en påse Smått & Gott. Ibland kanske det inte är allt för relevanta texter för fotbollen i Jämtland. Jag tar upp ämnen från hjärtat och hoppas det kan intressera någon. Om inte, så kan vi se det som ett möte med psykologen där jag får prata av mig. Detta inlägg är en introduktion av mitt andra jag.

****

Jag vill passa på att tacka av min fd rumskamrat från Spanien - Juanjo Hervias. (Även om jag redan gjort det med en hjärlig kram) En helt fantastisk människa på alla vis. Han är en person man bara kan beundra från håll när han pratar, en sådan karisma. Han var den första jag fick lära känna i ÖFK, han tog som på något vis hand om mig initialt. Jag uppskattar det. Tack för allt Juanjo, du kommer saknas hos många i Jämtland.

****



Å till sist. Seon-Min Moooooooooooon, tack för din vänsterdojja. Känslan av 90min kamp i benen och se bollen segla in, den är VÄLDIGT härlig.

****

5 låtar värd att Spotify:a

Arctic Monkeys - Do I wanna know? 

Elbow - Grounds for divorce

Queens of the Stone Age - If I had a tail

The tallest man on Earth - This Wind

Graveyard - Hisingen blues

Rolling Stones - Doom and Gloom

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Fotboll är vackert
13 Augusti 2013 klockan 07:49 av Lasse Jonsson
 

Fotboll pågår året runt, någonstans, På olika nivåer och i olika länder. Mitt favoritlag är Crystal Palace, Tyvärr har denna favorisering inte alltid gett mig kalla kårar på ryggen av välbehag. I alla fall inte rent spelmässigt. Men från tid till annan har det gjort det. Som Palace-supporter glömmer man aldrig Don Rodgers, Vince Hillaire eller den oförglömliga dynamiska duon Mark Bright och Ian Wright. Those were the days!! 2012-2013 plockade man fram ytterligare en megastjärna i den numera Man Utd-värvade Zaha. Ytterligare en spelare som var för bra.

Denna inledning kan tyckas märklig och helt uppe i det blå. Men kärlek till fotboll och dess utövare är outgrundlig. De spelare som jag tränat/tränar vet att jag har en stark och på goda grunder sannolikt obesvarad kärlek till Wales bidrag till världsfotbollen; Ryan Giggs. Han spelar i en av mina hatkärleksklubbar Man Utd men det är skönhet med bollen denna krönika handlar om och då måste den skönaste av dem alla nämnas.

Om man nu tillåter sig att gå från Ryan Giggs till lokal fotboll så bedömer jag att det är läge nu.

Alla som följt ÖFK under våren har kunnat konstatera att skönhet och kärlek till själva spelet varit en viktig ingrediens i Potters idé. Som de spelat i delar av matcherna!!! Det har varit så att man knappt trott sina ögon när man insett att matchen man bevittnar faktiskt har skidskyttestadion och en ishall under uppbyggnad som närmsta grannar. Det är VÅRT hemmalag som presterar denna fantastiska fotboll!. Det är ett lag från Östersund som ger ett spelmässigt eko genom hela fotbollssverige! Hur häftigt är inte det?

Nu kommer det som egentligen föranledde mig att skriva dessa rader.

Jag är en genuin Opeit som genom mina äldre söners framfart tvingats att inse att IFK Östersund faktiskt är en fotbollsklubb som inte är helt "off the page". Tack vare mina söner och insikten hos mig själv att jag inte länge är 20 år och i krig med IFK gav mig i söndags möjligheten att se den bästa match spelad av ett Östersundslag (undantaget ÖFK). Lilla seriefinalen mellan Kubikenborg och IFK i Sundsvall. Om man för ett ögonblick glömmer att det var en div 3-match och bara ser till att det var två topplag i en serie, vilken som helst, så måste detta vara en av de bästa som spelats. Vi på läktaren, tillresta Östersundare och hemmapublik, satt under matchens första 25 min bara och gapade över IFKs spel. Det enda som undslapp publiken mellan målen var Kubensupportrarnas suckar och konstateranden att "Östersund spelar fantastiskt bra...".

Stora fotbollsupplevelser kan komma i Gothia Cup, Storsjöcupen, Superettan, Allsvenskan eller Champions League. Denna gång kom den i Div 3 Mellersta Norrland och hade IFK Östersund som primär utförare.

Inget passar bättre än att avsluta denna kärleksförklaring till fotbollen och dess utövare än att rikta ett svärd av största respekt och beundran för den evige IFKaren Johan Pihlström. Vilken förebild!!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Höstsäsongen igång
12 Augusti 2013 klockan 18:53 av Per Lagerbäck
 

Det har blivit lite ojämnt mellan mina krönikor detta år. Men nu är det dags igen. Till förtret för vissa och förhoppningsvis till nöje för andra. Jag börjar med att titta på läget för våra JH-lag för tillfället, nu när höstsäsongerna är igång för de allra flesta.

I div 1 Norra Svealand har KD startat hösten på ett högst imponerande sätt. Seger mot Täby och totala utklassningar av Roslagsbro och Vasalund. KD visar att det nedflyttningsspöke som förföljde dem under halva vårsäsongen nu är helt bortstädat. Uppenbarligen är Caitlin Blosser ett riktigt kap för västra Jämtlands stolthet. Nu går troligen inga lag säkra för KD.

ÖDFF har tuffat på och har gett ett mycket säkert intryck, även om tränaren Peter Andersson inte alltid är nöjd. Och det tycker jag är ett friskhetstecken. Ska något jämtlandslag nå ytterligare ett steg så gäller det att inte alltid stryka medhårs. Tyvärr för ÖDFF så visar sig Bollstanäs vara ännu stabilare, trots poängförlusten mot Tierp före sommaruppehållet. Efter den andra förlusten mot Bollstanäs så skulle det kunna bli, som någon ÖDFF-anhängare skrev redan efter första förlusten, en ökenvandring resten av säsongen. Men så tycker inte jag att man ska se det. Det finns en andraplats att slåss om, och dessutom ligger det väl lite prestige i att hålla KD bakom sig i sluttabellen.

I div 2 mellersta Norrland leder Ope fortfarande serien. Detta trots att spelet svajat lite fram och tillbaka under säsongen. Några riktigt bra matcher har blandats med enstaka riktigt dåliga och några fler ganska slätstrukna. Det är långt ifrån säkert att Ope orkar hela vägen fram till serieseger, särskilt efter förlusten mot Torpshammar. Men det finns inget riktigt stabilt lag i serien, utan lagen slår varandra ganska friskt. Moliden är nog tillsammans med Ope de bästa två lagen i serien, men Moliden har en väldigt tunn trupp. Skador är ett mycket större hot för dem än för Ope, även om Ope just nu verkligen tvingas testa hur det är med att ha många spelare borta. Remsle tror jag är alltför ojämna för att hålla hela vägen, och någon gång ska ju Opes första seger mot dem i modern tid komma. Men Remsle har överraskat mig förr, så det lär dom väl göra igen. I nuvarande skepnad har Ope inget i div 1 att göra, och jag är osäker på om det är rätt år att ta steget. Men utvecklingspotential finns verkligen, både i A-truppen och i flicklagen närmast under. Men vid en eventuell uppflyttning till nästa säsong krävs det några duktiga nyförvärv för att det skulle kunna bli ett riktigt roligt 2014 för vårt distrikt. Men tre lag i div 1 vore väldigt positivt.

Frösön har genomfört ytterligare ett tränarbyte och startade upp ganska bra mot Remsle i en match där de var det bättre laget, men tappade poängen i slutminuterna. De följde sedan upp med säker seger mot Långsele. Frösön har nog ändå tappat för många poäng för att riktigt blanda sig i toppstriden. Men med skärpa i matcherna under hösten så tror jag att det kan bli topp tre.

Häggenås har blivit bättre och bättre under säsongen. Det var verkligen bra att de inte beslutade sig för att dra sig ur serien när det var spelarbrist ett tag på försäsongen. Laget hör hemma i serien och jag tror att de flesta andra lag kommer att ha problem mot dem under augusti. Sedan har jag inte riktigt koll på om det försvinner några spelare för dem när höstterminerna startar.

Brunflo och IFK Östersund är fast förankrade i botten. Brunflo har länge hållit ungefär samma nivå i de flesta matcherna, men 0- 9 mot Härnösand var illavarslande. Jag hoppas att det var en tillfällig bottenmatch. IFK håller däremot på att göra en rejäl uppryckning. Bara fem insläppta mål sammanlagt mot Ope och Moliden visar att det blivit en helt annan stabilitet i laget. Det blir ett spännande möte mellan just IFK och Brunflo om någon vecka. Tyvärr är det nog för många poäng upp till lagen ovanför, och Själevad 2 kommer att ta de poäng som behövs för att hålla avståndet. De snäppar bara upp kvalitén i matchtruppen när det behövs fler poäng. Häggenås och Torpshammar, som är de andra lagen möjligen inom räckhåll, kommer också att ta de poäng som behövs för att hålla tillräckligt avstånd. Jag vet fortfarande inte hur ansvariga distrikt tänker sig nedflyttningen i serien, men troligen måste Brunflo och IFK vara beredda på spel i trean nästa år. En trea som då kommer att bli mycket intressantare än årets upplaga.

Av de övriga lagen i serien är det två som överraskat ordentligt positivt, och det är Moliden och Långsele. De har tagit betydligt fler poäng än jag innan serien startade trodde de skulle göra. Moliden kan mycket väl vinna serien. Frågan är sedan hur intresserade de är att ta steget upp. Långsele trodde jag skulle vara med och slåss kring nedflyttningsstrecket, men de kan fortfarande hota topplagen. Inget av lagen i serien har väl gjort det mycket sämre än väntat, men jag trodde nog att Härnösand skulle vara med helt i toppen. Remsle, Torpshammar och Själevad 2 har ungefär motsvarat mina förväntningar.

Årets div 3 toppas ännu av Sveg. Som känt från denna sida så har de dock förlorat sin fixstjärna Camilla Larsson, vilket naturligtvis försvagar dem. De kommer att tappa en del poäng, vilket bevisades senast mot ett mycket ungt Ope 2, och då blir frågan om något av de fyra lag som kommer därnäst kan ta de poäng som krävs för att ta sig förbi. KD 2 kommer nog att ligga närmast, men både Ope 2 och Myssjö/Oviken kan också ta många poäng. Myssjö/Oviken vill verkligen ta steget upp, vilket jag tycker är rätt inställning. Vemdalen gör en väldigt bra säsong, och oftast har jag i mina tips underskattat dem. Nu senast så blev det tvärtom, då de tappade helt i andra halvlek hemma mot KD 2. Strömsund kommer att hamna på den plats de ligger på, nämligen den sjätte. Och sedan får Orrviken/Frösö 2 och Järpen göra upp om de två sista platserna. Orrviken startade upp frejdigt, men utan att träna regelbundet så tappar man i slagkraft under säsongen mot de lag som gör det. Så just nu tror jag att Järpen tar steget förbi, men vi får se.

Oavsett vem som vinner trean hoppas jag alltså på att de tar steget upp i div 2. Eller att åtminstone ett JH-lag gör det. Även om Brunflo och IFK har haft svårt att ta poäng är jag övertygad om att det är positivt för tjejernas utveckling att känna på bättre motstånd. Och ju fler tjejer som gör det, desto fler blir det som kan ta ytterligare steg framåt i utvecklingen.

Till sist tänkte jag reflektera lite över EM. Jag tycker att Sverige gett ett blandat intryck, men mest ett gott. Jag var själv på plats och såg gruppspelsmatcherna i Göteborg och Halmstad. Vi har två absoluta världsstjärnor i Nilla Fischer och Lotta Schelin. Jag gillade också Josefine Öqvist denna gång. Och vi har många spelare snäppet under dem. En spelare vars storhet jag dock inte helt kan se är Caroline Seger. Jag tycker att hon alldeles för ofta tappar boll i farliga lägen, och är alldeles för ouppmärksam på omgivningen. Men jag måste ju ha fel eftersom de flesta förståsigpåare tycker att hon är en av våra bästa spelare. Jag tycker inte ens att hon borde vara startspelare i landslaget.

Jag anser att vi borde ha satt ett par mål på ett ovanligt slätstruket Tyskland i semifinalen, men tyvärr. Det hade varit häftigt att få se en mästerskapsfinal i ett fullsatt Nationalstadion med Sverige som ena laget. Nu skänkte vi istället bort våra två biljetter till mer intresserade. Vi valde bort en resa till Stockholm för att se Tyskland- Norge. Men nu håller vi tummarna och hoppas att tjejerna motsvarar förväntningarna och tar sig till VM i Canada 2015. Det kan bli en ännu trevligare turnering då.

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Ovan strecket
12 Augusti 2013 klockan 11:50 av Hasse Thor
 

Fy fasen vad viktigt, ÖFK:s tre poäng mot mer eller mindre avsågade IK Brage. Poängtapp hade inneburit fortsatt placering under kvalstrecket och fortsatt rejält med knädaller. Nu var fighten verkligen inte mycket att skriva hem om men som nån stor tänkare sagt: tre poäng med dåligt spel är betydligt bättre än den raka motsatsen. Speciellt under den resultatinriktade verksamhetens hårdföra stjärna som den rödsvarta fotbollsklubben har att leva.

ÖFK inledde superettansejouren väldigt svajigt i premiären mot Assyriska IF. 0-1 relativt snabbt men efterhand hittade grabbarna in i tempot och främst genom Thomas Boakye på högerkanten sårade man Södertälje-laget. Sedan rullade serien på med kanske lite för många kryss men ett klart anständigt bollinnehav mot vilket motstånd det än vara månde. Ända fram till returen förra omgången borta mot Assyriska.

En hel del nya ansikten att spela in men framför allt, enligt min mer eller mindre vederhäftiga mening en återgång till att “matcha truppen” från hedersmannen Graham Potter. Att “toppa laget” tycker jag är en självklarhet och en förutsättning för ett lyckat utfall. Petter Augustsson är förmodligen den bäste keepern sen ÖFK startades. Inte för nån förmåga att flaxa runt i kryssen utan just för hans sätt att vara en del av försvaret. Jamie Hopcut tycker jag är en “lightversion” av tyvärr långtidsskadade May Mahlangu i Helsingborgs IF. Löpstark i båda riktningarna, rapp i fötterna och med ett icke oävet spelsinne.

Därför var det så oändligt skönt nu mot Brage att se att enligt min mening bästa möjliga lag verkligen startade. Var extra nyfiken på forwarssduon Walker-Ayanci. Jason Walker verkar vara ett litet yrväder som kan dyka upp var som helst med en imponerande spänst trots lin längd. Sinan Ayanci lite mer svårtolkad men fullt ös i alla närkamper och blir säkert nyttig med tiden. Craig Barr (passande namn här uppe i granskogarna) verkar axla flyktade Ryan Gilligans roll i defensiven där mitt stora utropstecken dock var Marcus Törnstrand.

En enormt fin mittbackstyp och kanske den gladaste av många glada efter den lyckade matchavslutningen. Kramade om allt och alla vilket tyder på känsla inte bara för kamraterna på planen utan även för märket på bröstet. Hatten av för den värvningen. Nu är det bara att köra på, Ammar Achmed tillbaka igen i bortamötet mot Landskrona BoiS och varför inte tre nya poäng även om det går ut över ett Skåne-lag………

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
You need to do the Inlägg
2 Augusti 2013 klockan 19:12 av Robert Hammarstedt
 

Robert Hammarstedt. Hammarstedt, jag tycker att mitt efternamn är extremt långt och i stunder tungsnubblande. Ett namn som invandrat till Sverige och Robertsfors med, håll i er, Nordahl. Nu kan ni släppa greppet. I mitt släktträd så förgrenas jag och Gunnar samt Thomas Nordahl. Detta är kuriosa och inget rop på psykisk vård. (I modern spårk skulle det vara hövligt med antigen; smile eller haha. I min blogg undabeds dessa två) Jag kommer till varför det är mäktigt för mig.

Jag ska introducera mig på ett plan utanför den stereotypa bilden som beskrivs av journalister.

Född och uppvuxen i Haga, Sundsvall. Ett område som uppfattas som "lite finare". Inombords har jag alltid hånflinat åt det epitetet. Folk anser sig bättre för att komma från Haga. Låt mig skratta högt. Jag har som liten alltid stått och skjutit med boll/puck mot diverse fasader eller väggar som ingen störs av, varpå farbröder kommit och sagt "Så gör vi inte här".

Vid 5 års ålder fick jag en sommarpresent av min farfar. En officiell matchtröja av A.C. Milan. Vilka färger det var, rött och svart. Det var det snyggaste tröja jag sett. Idag sluter den strax över naveln och tvättmaskinen har gett den några omgångar. Televisionen visade aldrig detta lag på helgen. Tipslördag - Fysik, riktiga män, *pling*, öl, tipskupong. Det fscinerade mig aldrig, men jag ogillade det inte. Det var ändå fotboll.

Uno X Due. I mitten av 90-talet började TV3 sända detta program. Söndag. Don Tomasos Italien, ett inslag med Thomas Nordahl (Nu kommer det som jag talade om tidigare) där han reser runt i Italien och äter, intervjuar och super in hela Italien i ett omfång. Jag var frälst! Jag fick äntligen se min första kärlek, A.C. Milan. Även om jag satt i ett samvetskval om inte Sampdorias tröjor var snyggare. Men jag sa det aldrig till någon. Uno X Due - Sol, gröna mattor, publikhav med flaggor. Marco Simione i Milan hade vita skor till vita strumpor. Det såg ut som han var barfota. Jag satt klistrad på söndagar och försöker än idag, även om jag har en plikt.

Min fotbollskarriär började i Sundsvalls Ungdom. Ett klubb som gått i graven, tyvärr. Inget A-lag, enbart ungdomslag där de äldsta var född -85. En mångkulturell klubb som gav en chans för flyktingbarn att spela fotboll. Känner en stolthet över att startat min karriär i den klubben. Vi hade en skåning som tränare. Vi tränade alltid teknik. Teknik, teknik, teknik. Små ytor. Vi drillades tidigt i detaljer inom fotboll. Avvägningar av bollstuds, medtag/mottag, halvvolley. För er som sett "Vän med bollen", så tränades vi. Vad vi hade för matchtröjor? Rödsvart-randigt, såklart!

Vidare blev det Selånger som 12-åring. Där fanns ett A-lag som vid denna tid var ett framgångsrikt lag i Div-2. Tränades av Dino Cosmi - Ett helt fantastisk namn. Ligger helt perfekt i munnen. Bollkalle, förebilder, jag fick en annan del i Selånger. Stora killar som sköt stenhårt, förvånad att ögonen inte poppade ut av all beundran. Det är något jag idag tänker på, att alltid försöka småprata med bollkallarna och kolla läget med dom. Jag kommer ihåg hur stort det var när mittbacken Patrik Johansson sa "Hej" efter uppvärmningen.

Detta är min bakgrund och som till stora delar byggt min personlighet. Tonåren är inte värd att beskriva. Eller jag kan summera den lite kort; Football Manager, träning, Football Manager, skola. Samt att jag även spelade Hockey, som jag slutade med innan TV-Pucken. Gillade aldrig jargongen - tuff och kall. Fanns inte plats för en känslig lirare. Dock så är jag väldigt intresserad av NHL idag. Det blir som ett skönt substitut till all fotboll. Rent förebildmässigt så är faktiskt Niklas Lidström en av mina absolut största idoler. Just hur han alltid visade vägen genom sin proffessionalism. 

Denna blogg kommer till stora delar handla om fotboll och musik. Jag har inte gått in på musiken idag, men jag kommer börja ta upp det så smått i nästa inlägg. Kommer även avsluta varje inlägg med 5 låtar som är värd att kolla upp. En liten hint, min första konsert var The Rolling Stones...

Om ni undrar över bloggens namn så är det ett internt skämt i ÖFK.


 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Att skapa osäkerhet och ta bort glädje hos unga fotbollstjejer
25 Juni 2013 klockan 19:53 av Per Lagerbäck
 

Nu är det dags igen. Ett gäng engagerade fotbollstjejer, 16 st från Jämtland/Härjedalen, ska till fotbollsläger i Halmstad, och träna och spela mot tjejer från övriga landet. Det är naturligtvis något de verkligen ser fram emot, och absolut inte vill missa. Veckan innan genomförs en annan av de stora höjdpunkterna i deras, och många andras, fotbollsliv. Nämligen Storsjöcupen. Det skulle bli ett par av de roligaste veckorna i deras liv. Nu är det högst tveksamt om det blir så i år.

Först när jag läste JH-ledarnas brev till klubbarna/tjejerna tyckte jag att hållningen var onödigt negativ, men ändå ganska ok. Det står såhär:"Vi rekommenderar, för att tjejerna ska få en så bra chans som möjligt att prestera och ha roligt i Halmstad, att de spelar begränsat i början av veckan eller inte alls." Sedan har jag från föräldrar, ledare och från ett par andra håll hört att det inte bara är det skriftliga som förmedlats. Ordet "rekommenderar" har tydligen fallit bort när saken tas muntligt, och flera av tjejerna känner sig underförstått hotade att inte spela i Storsjöcupen, för att inte drabbas av mindre positiv behandling efteråt. Och naturligtvis törs de inte står för den känslan inför JH-ledarna. Notera att jag skriver att de känner sig hotade, inte att de är hotade.

Det har skapat ett antal ledsna, oroliga och osäkra fotbollstjejer. Är det en bättre uppladdning för Halmstad. Brist på glädje, osäkerhet och kanske till och med rädsla kan inte skapa modiga och trygga spelare. Men det kanske inte är meningen att de ska känna sig trygga.

Dessutom, vid vilka andra tillfällen i fotbollssammanhang anser man att vila veckan före en viktig turnering eller liknande är det bästa? Oavsett om det är VM eller ett vanligt cupdeltagande. Det självklara då är intensiva förberedelser med träningar och matcher veckan innan. Det vore intressant att veta hur ledarna skulle ha planerat förberedelserna, om de förfogat över tiden veckan innan själva. Knappast med vila. Troligen med minst en träningsmatch.
Jag vet inte heller om dessa ledare tänker hela vägen, för här hindrar man dessutom alla de tjejer som INTE tagits ut till Halmstad att få en optimal upplevelse av Storsjöcupen. I vissa fall kan det till och med innebära att dessa övriga 15-åriga tjejer INTE heller får spela Storsjöcupen, eftersom det inte finns tillräckligt många spelare kvar i laget. Nu tror jag att de lag som hade kris på spelare har löst det på olika sätt, men upplevelsen av Storsjöcupen blir ändå väldigt annorlunda för dessa spelare, varav också flera hade hoppats på deltagande i Halmstad.

Men kan nu inte dessa Halmstadsuttagna tjejer spela Storsjöcupen ändå? Jo, naturligtvis kan de det, om de stöttas av föräldrar och klubbledare. Men frågan är om de törs. Trots att de vill. Men de borde inte sättas i denna pressande situation alls. Det skulle kunna undvikas om ledare på olika nivåer litade på varandra och stöttade tjejerna att på klokaste sätt kunna såväl delta i Storsjöcupen som på Halmstadslägret. Och då på ett sätt som är bra för dem själva och inte sätter andra tjejer i en icke önskvärd situation.

Jag hoppas att JH-ledarna nu istället förmedlar till sina tjejer att ett begränsat spelande i Storsjöcupen till och med kan vara den bästa förberedelsen inför Halmstadlägret. Och om ledarna är kloka, så bör de också skriftligen och muntligen garantera spelarna att de INTE drabbas av repressalier, om de deltar i Storsjöcupen.

Till sist vet jag att jag är part i målet. Jag är engagerad i Storsjöcupen och önskar att de lokala lagen ska visa vilken bra klass vi har på spelare här i distriktet. Men det tycker jag borde vara alla fotbollsintresserades mål. Och jag vet också att den tjej som eventuellt skadar sig under Storsjöcupen skulle vara oerhört ledsen, och kanske då ångrar sitt deltagande. Men hon skulle inte vara mindre ledsen om hon skadades i en seniormatch i t ex Div 2 denna vecka. JH-ledare brukar rekommendera sina tjejer och klubbledare att de ska spela seniorfotboll, där skaderisken är betydligt större än i Storsjöcupen. Detta eftersom matchtiden är dubbelt så lång.

 
Det finns 16 kommentarer att läsa.

 
Äntligen seger
16 Juni 2013 klockan 13:57 av Hasse Thor
 

Så var den då över, Östersunds Fotbollsklubbs segerlösa sexveckorsperiod i Superettan. Lite på känn faktiskt med tanke på dom förutsättningar som grönklädda Ljungskile SK hade inför matchen. Nu skall ÖFK på intet sätt förringas, efter en stabbig inledning där ett hårt pressande LSK klart störde ÖFK hittade man tillbaka till dom grunder som fanns i inledningen av seriespelet. ÖFK gör bara snygga mål och 1-0 ännu ett i raden där Seon-Min Moon fick avsluta ett one-touch-genombrott. Förlösande för dom rödsvarta och inte minst för Moon själv.

Lite överraskande med Jamie Hopcut på bänken och Jonas Desai i startelvan. Man försöker i “staketpositionen“ alltid att sätta sig in i hur lagledningen tänker och i Jonas fall förmodligen för att tillföra tyngd och inte bli alltför fastlåst på bänken. Västerbottningen verkade inte helt bekväm i matchen men är övertygad om att längre fram i den långa serien blir Jonas kvalitéer viktiga och inhopp i startelvan stärker alltid motivationen.

Glädjeämnet den här gången tycker jag främst var försvarsspelet där Petter Augustsson snyggt revanscherade sig för den mindre lyckade aktionen vid Örgrytes 2-0 mål senast. Två blixtrande parader efter LSK frilägen bl.a. Inte lika stressigt och inte lika djupt ner i boxen och fin tajming mellan Ryan Gilligan och Steve Burton. Ammar Achmed övertygar alltmer med sin vägvinnande bollbehandling och tillsammans med alltid sevärde Alexis Mendiola ett viktigt nav i det spelsystem som ÖFK förordar. Däremot tycker jag inte att Thomas Boakye är ett lyckat alternativ centralt på topp. Ghananen verkar lite vilsen enligt mitt tycke och har sina kvalitéer efter långlinjen när han får skära in.

Bobo Sollanders comeback i ÖFK-tröjan har debatterats flitigt i kommentarsfältet och min personliga åsikt är denna: Bobo är naturligtvis en förebild i alla sammanhang med sin fotbollshistorik och personlighet. Stötte för ett par år sen på en till synes något jäktad Bobo på parkeringen innanför grindarna på “Arenan”. Hade några spörsmål rörande laget, inga problem, en leende Bobo svarade lugnt och tillmötesgående.

Sen är ju den stora frågan om det är så lyckat att efter nästan åtta månader utan fotbollskontakt, dock till synes fysiskt väl förberedd, helt plötsligt hoppa in på topp i en match på Superettan nivån? Dessutom i ett läge med 26 minuter kvar, ledning 2-1 och försvar av tre poäng. Oceaner av yta i omställningarna, inte direkt Bobos “cup of tea” där kvalitéerna främst ligger i att “kötta” i boxarna. Tyckte faktiskt synd om denne gentleman i det höga matchtempot.

Nåväl, allt sånt är Graham Potters nattlektyr och facit efter olika tankegångar får vi när den 30:e omgången är färdigspelad i höst. Sist men inte minst hatten av för Ljungskile SK. Stora problem innan matchen och under matchen men ställde hela tiden svåra frågor i 93 minuter till ett i stort sett ordinarie hemmalag. Inget tjongande utan löste svårigheterna med smart passningsspel. Hoppas alla unga lirare på läktarna tar åt sig vad som krävs för att hålla nivån i denna härliga serie.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
En tredjedel avverkad
3 Juni 2013 klockan 13:50 av Hasse Thor
 

Att kunna följa ÖFK live via datorn på bortamatcherna är en spännande och trevlig företeelse. Okej, leverantörens tekniska del tillhör väl inte den mest intrimmade, en hel del “buffring” eller vad det heter i datavärlden, men med 49:- för enstaka matcher får man väl vara beredd på att hjälpa till en del hemifrån.

Efter fem obesegrade omgångar har det nu gått lite grus i det inledningsvis relativt väloljade ÖFK-maskineriet. Med en dåres envishet fortsätter jag att hävda att omdisponeringen av laget mot “Giffarna” inledde den nu betydligt tyngre resan. “Ändra aldrig ett vinnande lag” även om motståndarna på andra sidan mittlinjen kommer från Allsvenskan. ÖFK har en mittplanstrojka i Hopcut, Achmed och Mendiola som står sig mycket väl i seriekonkurrensen och att experimentera med Moon från start var inte lyckat “from my point of view”.

Seon-Min Moon är naturligtvis en jättetalang som har sin framtid utstakad och med varsam matchning av Graham Potter också kommer att tillföra det rödsvarta gänget mycken glädje framöver. Sen har ju en hel del skador ställt till det också, speciellt på lirare i nyckelpositioner. Att spelare går sönder är ju tyvärr nåt som drabbar alla lag och “bänken” är i många fall den kanske viktigaste lagdelen.

Tycker ändå att senaste fighten mot serieledande Örebro SK på en relativt välfylld “Behrns Arena” var ett så kallat fall framåt. Man fullföljde sin spelidé med mycket boll inom laget, problemet är, och det är ju inget litet problem egentligen, att omsätta det hela i högkaratiga målchanser. Tobi Joseph har jag haft stora förhoppningar på, en snabb, kraftfull powerforward som länge saknats på dom här breddgraderna.

Tobi inledde matchandet helt okej men efterhand allt mindre involverad. Likt en lång skåning i Paris, inga jämförelser i övrigt, tror jag att Tobi är beroende av att ha en hel del boll. Allteftersom motståndet läst av ÖFK.s spel har man samtidigt isolerat toppforwarden. Engelsmannen tycker jag definitivt jobbar för att hitta position men ibland lite väl ambitiöst och offrar mycken onödig kraft vilket visat sig i slutet av matcherna.

Viktor Ageskär gjorde ett spännande inhopp senast, har ingen aning om hans kvalitéer i luften men längden finns ju där och han skulle kunna vara ett alternativ som “target” (likt Robin Simovic i allsvenska serieledarna Helsingborgs IF) för att få lite mer variation framåt. Dessutom en chanstagare på “fifty-fifty bollar”. Överhuvudtaget finns det ju en del mer eller mindre outnyttjat material i Potters spelarsäck så än skall vi inte tappa sugen. Det är en härlig resa med många fina stationer kvar.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Smekmånaden över
12 Maj 2013 klockan 19:58 av Hasse Thor
 

Ändra aldrig ett vinnande lag! Möjligen är det en svensk företeelse för nu gjorde ÖFK-tränaren Graham Potter ändå det. Naturligtvis är det lätt att med facit i hand tala om hur saker och ting skall vara men förstår uppriktigt sagt inte vitsen med att plocka ut Tobi Joseph. Okej, engelsmannen hade väl inte sin bästa eftermiddag senast mot Jönköping men är med sin snabbhet och tyngd ett orosmoment längst fram. Skulle han ändå ersättas vore väl Filip Rogic ett mer naturligt val.

Då hade man haft kvar Jamie Hopcut i en central position tillsammans med Alexis Mendiola. Hopcut i mina ögon den kanske jämnaste ÖFK-aren hittills. Ett stort jobb över hela banan och dessutom en ung kille som utvecklas i varje match. Näst intill ett helgerån att sätta ut honom på kanten tycker jag. I likhet med min gamle vän Hasse Andersson på Östersundstidningar menar jag också att Seon-Min Moon och Ammar Achmed är för lika i sin spelstil, båda offensivt inriktade.

Alexis Mendiola kommer bäst till sin rätt i en “nr 10” roll med sina känsliga fötter och kreativitet. Den här gången fick han både hämta bollar och försöka avsluta eftersom ÖFK mer eller mindre verkade strunta i renodlade anfallspelare. Petter Augustssons skada var naturligtvis olycklig och även om alla har fullt förtroende för talangfulle ersättaren Viktor Hansson smyger det sig in ett icke kalkylerat faktum i laget.

Nu är det inget som säger att jämtarna med en ograverad uppställning rått på ett för dagen synnerligen taggat ex-allsvenskt GIF Sundsvall. Men det hade varit skoj att få veta. Sen är det alltid skönt att få skriva av sej när man nu har fått det här uppdraget. Första tanken när lagen ställde upp innan matchen var: Var f-n är Tobi? Skadad, sjuk? Bänkad, det fanns inte på min karta. Potter är en klok man som säkert har en tanke bakom allt han gör, det återstår ju 24 omgångar och alla behöver ju inte tycka lika, det är det som är det fina i vår demokratiska värld.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Vad är det som händer?
5 Maj 2013 klockan 12:45 av Hasse Thor
 

ÖFK, Superettan, 5-0. Om någon innan seriestarten rent hypotetiskt förklarat att laget skulle vinna någon av dom 30 matcherna med nämnda siffror skulle jag betrakta den personen som mer eller mindre från vettet. Visst, man har ett talangfullt lag innehållande dom flesta verktygen, men Superettan är dock Superettan, massor av klubbar och spelare med hur mycket allsvensk rutin som helst. Talang och kunnande måste anpassas till ett rådande tempo. Men med facit efter fem matcher, ÖFK har mer eller mindre chockat inte bara jämtlänningar utan kanske hela fotbolls-Sverige.

Personligen vill jag dela upp anhängare i tre kategorier:

1. Dom som njuter av det rena kampmomentet

2. Taktik"nördarna" som fascineras av sättet att förflytta olika lagdelar i ena eller andra riktningen. Oftast relativt framstående aktiva eller före detta aktiva som genom åren analyserat motståndare utan och innan.

3. Vi vanliga dödliga som njuter av individuella prestationer. En målvakt som mer eller mindre spikar igen, en mittback som bryter i allra sista sekunden eller en offensiv där en oväntad passning sätter ett helt försvar på ändan.

ÖFK hade tidigare en spelare i den senast nämnda kategorin. Kyle Hawthorne. Det var en sorgens dag när han bestämde sig för att, av för mej outgrundliga skäl, flytta tillbaka till sitt hemland. I sina bästa stunder bjöd engelsmannen på skön underhållning. Nu är han dock glömd, en ny favorit har uppenbarat sig, Alexis Mendiola.

En påtagligt slimmad mexikan har efter tveksamma inledningsminuter i premiären vuxit ut till dom rödsvartas kreativa nav enligt min mening. Förmågan att hitta ytorna bakom backlinjen med superkänsliga pass. Utsidor, insidor, klackar, ja hela registret. Okej, marginalerna är ofta minimala men skapar samtidigt stora hot för motståndaren och påtaglig uppskattning från läktarplats.

Petter Augustsson längst bak har i frågasatts på den här sajten. Tycker personligen att han är den klart bästa målvakt som representerat ÖFK. Inga så kallade “TV-räddningar” men en rejält hög lägstanivå vilket för mej är det viktigaste hos en keeper. Det skapar stabilitet rätt igenom hela laget. Dessutom till synes en reko människa med vinnarskalle, detta inte minst i intervjun efter Landskrona-matchen.

Steve Burton i backlinjen får sällan nån större uppmärksamhet och personligen undrade jag om han skulle räcka till, ingen vinthund direkt. Rutin, placeringsförmåga och spelförståelse kompenserar dock hittills och ett fint komplement till dom mer spektakulära Hervias-Mensah-Gilligan. Rasmus Lindqvist tar för sig alltmer på vänsterkanten. Inspelet till Thomas Bakayes 3-0 var en delikatess i ett svårt läge.

Jamie Hopcut utvecklas hela tiden, det är en fröjd att se hans löpsteg och rörelseförmåga, ett rejält hot i det omställningsspel som till stor del präglade matchen mot Jönköping. Smålänningarna alls inget oävet lag, lite initiativlösa framåt men ändå hotande i andra halvlek innan ÖFK punkterade via 3-0. Sedan frustration, utvisning och ytterligare två mål i baken.

Tobi Joseph kom inte till riktigt i boxen den här gången men gör ett stort jobb i det inledande försvarsarbetet. Thomas Boakaye får av nån svårförståelig anledning stora ytor på sin högerkant match efter match, förutsättningar som han utnyttjar på bästa sätt.

En inledande tyst minut för Ivan Turina. Fint mitt i all bedrövelse att fotbollsfamiljen enas, att förhoppningsvis alla inser att det finns mer övergripande saker som sker än den lek vi håller på med trots den pengarullning det handlar om runt omkring. En blomma också avslutningsvis till ÖFK som även utanför planen alltmer börjar växa in i arrangörskostymen.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Div 2 Mellersta Norrland
20 April 2013 klockan 12:26 av Per Lagerbäck
 

Nu är det snart dags att dra igång säsongen även för jämtlandslagen i div 2. De spelar alla i den mellersta Norrlandsserien mot lag från Ångermanland och Torpshammar från Medelpad. Det var tolv lag som skulle delta, men Modo drog sig ur serien sent, så ett lag får stå över varje omgång. Det ska bli riktigt spännande att se hur våra lag står sig mot alla de obekanta lagen. Ja, några bekanta finns det, men inte så många. Av våra egna räknar jag med att Frösön och Ope kommer att vara med och slåss om seriesegern, medan Häggenås blir ett mittenlag. Brunflo och IFK Östersund kommer däremot att få kämpa för att slippa hamna i botten. Av Ångermanlandslagen verkar Härnösand vara det bästa. De vann förra helgen sin egen Vårcup, bl a före de tre div 1-lagen Timrå, Alnö och BIK. Det borgar för god klass. De hävdar själva att de har ett ungt lag, och visst har de många unga spelare, men även ett antal som i damsammanhang måste kallas för riktigt rutinerade. De har också en målspruta av rang, 22-åriga Sanne Petterson, som gjorde majoriteten av lagets mål i Vårcupen. Det blir ngn att hålla ögonen på för jämtlandslagen.

Naturligtvis blir även Remsle farliga med sin mångåriga rutin från div 2. De har oxå blivit ngt av ett spöke för Ope. Ngt som det är dags att ändra på denna säsong. De har dock ett mkt ungt lag, yngre än Härnösand om jag uppfattat saken rätt. Därutöver kommer oxå Moliden och Själevad 2 att knipa poäng här och där. Dessa lag tror jag dock kommer att göra ganska ojämna resultat. Moliden för att man är beroende av ett fåtal riktigt bra spelare och Själevad just för att de är ett andralag, vars laguppställning kommer att variera mellan hemma- och bortaplan, och beroende på läget i A-lagstruppen. Långsele tror jag kommer att starta trögt, beroende på mindre träningsdos än andra lag, men sakta göra bättre och bättre ifrån sig. Torpshammar är ett lag som är farligare än de flesta tror. De var inte dåliga förra året och har nu tagit emot rätt många duktiga spelare från Stöde, som vilar sin damverksamhet detta år.

Ope har tappat några riktigt viktiga spelare, som t ex Maja Öst, Angelica Häreby, Caroline Dübbel och Kickan Magnusson. Dessutom har Gry Tjärnström time out. Men ersättarna är inte direkt dåliga de heller. Caroline Kurzawa är ett mkt starkt kort i mål. Malin Boije, Felicia Tengdahl, Pernilla Nilsson m fl kommer att fylla ut luckorna ute på planen på ett bra sätt. Ope kommer att vara ett självklart topplag. Allt annat än topp tre är en stor besvikelse, men seriesegern kommer inte att vara lätt att nå.

Där hotar tillsammans med Härnösand och Remsle alltså främst Frösö IF. Frösön var ett väldigt osäkert kort under vintern, men i takt med att Lövsta smält fram så har även spelarna dykt upp. Flera kännbara förluster även för dem, t ex Matilda Grönlund-Falk, Rebecka Bill, Caroline Eckerdahl, Emma Högberg och Frida Norén. Men de har fått behålla t ex Christine Thelin och Elin Åberg, samt fått rutinerat tillskott i form av BK Björnens Anna Rosenau och Nathalie Olander. De spelare som kommit upp från deras duktiga 96-lag kommer oxå att visa framfötterna. Och de har en mkt kvalificerad tränare i Peter Boije. Frösön ska oxå hamna topp tre.

Häggenås har tappat några av sina bästa spelare, som Katarina Larsson och Kina Sundelin, och var ett tag på väg att dra sig ur serien. Men idogt jobb av Margareta Handler och Leif Ersson har fixat till en riktigt slagkraftig trupp. Men precis som för Långsele kanske träningsintensiteten inte varit riktigt på topp. De kommer nog inte att bli ett topplag, men vilket topplag som helst kan tappa poäng mot dem.

Brunflo har ett lag med många kvaliteter och med fysiskt spel. De är obekväma att möta och kommer att bli besvärliga för de flesta lag. Men frågan är om de räcker till i längden. Troligen får de kämpa med Långsele om att ha fler än ett lag bakom sig. Jag tror och hoppas att Brunflo tar hem den striden.

IFK Östersund hade nog hoppats på att ÖDFF:s trupp skulle vara bredare idag. Ett antal avhopp och skador har dock omöjliggjort en överflyttning av spelare från ÖDFF till IFK, vilket var tanken bakom deras samarbetsavtal. Därmed har IFK tyvärr en alldeles för svag trupp för denna serie. Jag hoppas att dom kan bevisa att jag har fel, men oddsen för det är inte så bra.

Idag tippar jag denna tabell, men med hopp om en annan serieetta när säsongen är över:

1. Härnösand

2. Ope

3. Frösön

4. Remsle

5. Moliden

6. Häggenås

7. Torpshammar

8. Själevad 2

9. Brunflo

10. Långsele

11. IFK Östersund

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Nu är det nära
2 April 2013 klockan 11:54 av Hasse Thor
 

Dan före dan, före dan, före dan före “dopparedan” Nu är den nära, den riktiga julaftonen för fotbollen i norrlands inland. Några inbitna pessimister har även pratat om “depparedan” och själv har jag väl funderat enligt hela registret. Först seriesegern i division 1 norra i höstas, den minnesvärda dagen på Studenternas i Uppsala. All upprymdhet efter det, bra träningsläger utomlands med meriterande triumfer, en helt okej match sen på hemmaplan mot Selånger därefter några inte särskilt förtroendeingivande insatser innan en förlösande aktion senast mot Umeå FC.

Egentligen är alla spekulationer innan serien av noll och intet värde. När det blir dags för tävlingsmatcher är det allra viktigaste enligt min mening att man är fysiskt och mentalt förberedd för uppgiften. Den rent fotbollsmässiga biten finns i kroppen i samklang mellan dom egna individuella idéerna och tränarnas intentioner. Lag kan gå som tåget i träningsmatcherna för att sedan falla ihop rejält och vise versa.

Det tycks i alla fall som om Östersunds Fotbollsklubb gjort det mesta rätt runt laget rent förberedelsemässigt. Samtliga nyförvärv verkar tillföra nånting och skall jag för egen personlig del framhålla några så får det bli Ammar Ahmed och Tobi Joseph. Ammar är kreativ och har ett “one touch” spel som jag tror kommer att passa bra i en högre division. Tobi har potential för det viktiga spelet i den offensiva boxen, kraftfull och kvick. Verkar dock ha en tendens att vilja lite för mycket vilket kan kosta energi i dom avgörande momenten.

Dock tror jag, om man ser allting i ett långsiktigt perspektiv, att det viktigaste är att Östersund hamnat på den svenska och för all del även internationella fotbollskartan. Att hårdsatsande fotobollsungdomar kan se att även uppe i fjälltrakterna syns man och kan få en gedigen skjuts i sitt utövande. Blev alldeles varm i hjärtat när jag läste om Brian Wake och hans pimpelfiske.

Brian, definitivt ingen ungdom, men kanske en av dom mest lyckade importerna nånsin och en stor del i ÖFK:s återupprättelse. Firad hjälte under division 2 året. Bänkad och utlånad i Ettan men tillbaka som både aktiv i IFK Östersund och med en ledarroll i ÖFK Detta tycker jag tyder på den styrka som ÖFK-konceptet kan innebära. Inte bara eventuella slantar på banken utan även genuin livskvalité. Det senare nåt som jag tror helyllekillen Brian tagit till sig.

Apropå skjuts i karriären kan man ju inte undgå att nämna David Accam, två mål för Helsingborg i premiären och ett snäpp till i utvecklingskurvan. Minns när han kom in i andra halvlek mot Sirius förra säsongen och drog igång publiken med gester och sin sagolika speed. En ödmjuk kille, perfekt ambassadör och förhoppningsvis i den bästa av världar kanske innebärande ytterligare ett ekonomiskt tillskott för ÖFK.

Det bästa rent kortsiktigt är dock att alla samlas på Jämtkraft Arena både i med och motgång. Rätt utövad och i rätt miljö är fotboll nåt av det bästa som finns. Den övertygelsen har funnits ända sen man i början av femtiotalet stod på ståplatsläktaren på Olympia i Helsingborg, höll morfar i handen och hejade på dåtidens hjältar, Kalle, Sven-Ove, “Butti" och "Luma". Nu kör vi!!!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Div 1 Norra Svealand
2 Januari 2013 klockan 21:07 av Per Lagerbäck
 

Gott Nytt Fotbollsår alla läsare av Fotbollz! Det blir ett spännande år för många av klubbarna i Jämtland. Fem lag i nya div 2 Mellersta Norrland och två lag i nya div 1. Idag tänkta jag fundera lite kring ÖDFF:s och KD:s chanser i div 1 Norra Svealand.

I den serien finns inte mindre än tre lag som ramlat "ner" från förra årets etta, men två av dem tror jag inte kommer att hota ÖDFF i kampen om seriesegern. Det kommer däremot definitivt det tredje att göra. Jag håller fortsatt satsande Bollstanäs som förstahandsfavorit till segern, men jag tror att det bör vara ÖDFF som är det största hotet. Mina frågetecken är om styrelsen klarar att ta hit ett par-tre kvalificerade nyförvärv redan innan seriestart, och om nye tränaren Peter Andersson har tålamod om det går emot från början. ÖDFF har inte råd att tappa alltför många poäng under april och maj. Den befintliga truppen kommer nog inte att räcka till en serieseger, då jag har på känn att det kan bli en del svackor utan ett par riktigt pushande spelare utifrån.

KD tror jag kommer att hamna strax ovanför nedflyttningsstriden, om man klarar sig från alltför många skador. Det finns ett positivt grundspel, fart och 6- 8 riktigt bra spelare. Men försvinner hälften av dessa spelare så är det tveksamt hur många lag man klarar att ha efter sig.

Efter Bollstanäs och ÖDFF tror jag att Huge, Tierp och Täby kommer att husera. Huge har några intressanta nyförvärv till sin redan kompetenta trupp och Tierp och Täby är lag på uppgång. De lag som KD kommer att kämpa med i mitten och strax därunder tror jag blir Bele/Barkarby, IFK Gävle och Korsnäs. Bele/Barkarby har länge haft en lovande ungdomsverksamhet, men jag tror att de egna talangerna blivit för hårt drivna av ledare som ibland kanske saknat ödmjukhet och psykologiska insikter. Korsnäs har också många duktiga tjejer, och där jag tror att glädjen satts högre och därför tror jag också på större chans för dem att skrälla. IFK Gävle är ett osäkert kort. De har tappat några riktigt bra spelare, men ersatt dem ganska bra. De kommer nog ändå att vara ett av de lag som riskerar nedflyttning.

Nedflyttning riskerar dock främst nykomlingarna Roslagsbro och faktiskt de båda nedflyttade lagen Gustafs och Vasalund. Av dem håller jag faktiskt Roslagsbro främst, då de gjorde väldigt bra ifrån sig i kvalet till div 1, men varför tror jag då inte på Gustafs och Vasalund? Ja för Gustafs del kämpar de just nu med att överhuvudtaget få ihop en någorlunda fulltalig och slagkraftig trupp, även om de har många duktiga yngre spelare. Vasalund har tagit ett anmärkningsvärt steg, som man kan betrakta som både modigt och dumdristigt. En del skulle kalla det förkastligt, men jag tycker att det är ganska spännande. De låter nämligen sitt väldigt duktiga 98-lag representera föreningen i div 1, möjligen kryddade med några få 97-or. Vad säger ni om det alla ni som anser att 15-åringar är för unga att spela i div 3 Jämtland/Härjedalen? Det kan bli katastrof, men vi får se. Jag tror dock inte att de spelskickliga tjejerna riktigt räcker till för ett nytt kontrakt, men nog kommer de att knipa poäng här och där.

Jag återkommer senare med lite funderingar runt ungdomsfotbollen (från 13 år) inom vårt distrikt, som jag tycker är alldeles för lite tävlingsinriktad. Vi i Jämtland behöver tjejer som blir mentalt bättre rustade för att kunna mäta oss på nationell nivå. Och vi måste låta de mer ambitiösa tjejerna ta mer plats. Tyvärr verkar inte våra inhemska journalister tycka så. Och så kan jag inte låta bli att avsluta med att skriva att konkurrens inom JHFF också är oerhört viktigt för att en utveckling ska ske. Sedan bör naturligtvis de konkurrerande föreningarna samarbeta när möjligheter och ömsesidig vinst finns.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Micke Forsberg tycker till om damfotbollen
30 December 2012 klockan 15:04 av Michael Olofsson
 

Då var det dags för ett nytt år och nya serier för damfotbollen.

Den nya div 1 serien blir intressant att följa. Man tror ju att lagen ifrån södra Sverige ska vara bättre pga att det finns flera fotbollsspelare där. Men det är även större konkurrens med andra sporter och lag som spelar i högre serier.

Det som kommer att vara tuffare för K/D och ÖDFF är resorna.

Framför mentalt att vara borta varannan helg. Orka med skola jobb, träning och matcher. Det krävs mera diciplin av varje spelare.

Och frågan är ju om det finns 40 spelare i detta län som vill underkasta sig det som krävs.
Sedan kommer kostnaderna att bli betydligt högre pga resor övernattningar

Det är inte bara spelarna som måste bekänna färg utan styrelserna och de som drar in pengar måste vara beredd på de högre kostnaderna. Annars rent sportsligt är det kanon och nivåhöjande.

Läget i de två klubbarna ser bra ut på tränarsidan. Tommy Martinsson och Micke Staf för K/D, Peter Andersson, Anders Burman, Maria Hestner för Ödff. För K/Ds del skulle man behöva bredda truppen med några spelare.

Frågan är om dessa spelare finns i Jämtland. Vet att klubben kontaktat en del spelare men det är få som vill åka till Krokom och träna i en liten gymnastiksal och lägga ner de dagar som krävs för denna nivå.

Annars har K/D en bra stomme med rutinerade spelare som Cillan Bäckvall, Pernilla Arvidsson, Carolina Arvidsson, Angelika Forsberg mm. Sedan finns några yngre spelare födda 96-97 som inte kommer att göra bort sig om de får chansen.

Enligt tränare Tommy Martinsson så kommmer de att spela lite annorlunda jämfört med tidigare.

Istället för 4-3-3 kommer de att ev spela en typ av 4-4-2. Det kan vara positivt för en del och negativt för andra.

Jag hoppas att K/D får några tillskott i truppen och då kan de överraska i denna tuffa serie

För ÖDFFs del så är det ett lyft att få Peter Andersson som tränare. Man såg redan i somras när han kom in och styrde upp deras försvarsspel. Det var ett helt annat Ödff i slutet på serien och i kvalet.

Om Ödff har målet att klättra i seriesystemet så gäller det att alla måste bli proffsigare på allt. Spelare, ledare, styrelse mm.
Vilket lyft för jämtlandsfotbollen om man lyckas med att bygga upp en bra grund för att ta nästa kliv.

Rent sportsligt behöver ÖDFF bredda sin trupp precis som förra säsongen med några spelare utifrån. Man behöver en spelare i varje lagdel. Varför inte locka hem Frida Sjöberg och Madde Ersson ifrån Sundsvall.

Ödff behöver snabbare spelare på kanterna i både försvar och anfall för att hänga med i toppen.

Div 2 kommer att bli en kanonserie för de yngre spelare för att utvecklas.
Vi kommer säkert att se många 15-17 åringar här.

Det kommer att bli ett snepp bättre än förra årens div3 som varit något blek och ojämn.
Hur går det då för jämtlandslagen:
Ope kommer att hålla till i toppen.
Häggenås och Frösön kommer att vara på övre halvan
Unga IFK kommer att hålla till i mitten av serien
Brunflo får nog räkna med att vara på undre halvan fast jag hoppas på en överaskning

Sist och viktigast för damfotbollen skall utvecklas är att hitta ett bra samarbete mellan klubbarna så att spelare får möjlighet att spela på den nivå de förtjänar utan att utarma varandra

ALLA SKA HA ETT LYCKA TILL OCH EN GOD FORTSÄTTNING

MICKE FORSBERG

 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
Allt mer klarnar
7 December 2012 klockan 18:53 av Per Lagerbäck
 

Jag har av FotbollZ blivit tillfrågad att fortsätta mina krönikor även under kommande säsong, vilket jag tackat ja till. Det kommer dock att bli lite annorlunda för mig, då jag inte längre har något ansvarsuppdrag i Ope IF. Kanske att jag just därför kommer att bli ännu mer enögd till deras fördel, nu när jag inte direkt behöver stå till svars annat än som privatperson. Men ni väljer ju själva om ni läser vad jag skriver eller inte.

Nu har de flesta föreningarna som kommer att möta lag från andra distrikt löst sina ledarfrågor, men dock återstår det väl för åtminstone Frösön att presentera sina nya ansvariga. Det som är riktigt roligt är att det nu i Jämtland verkar vara minst lika lätt för damerna som för herrarna att hitta riktigt kvalificerade träningslösningar. För alla de sju lagen blir det många nya spännande motståndare, samtidigt som det blir ett stort antal härliga derbyn i nya div 2.

ÖDFF plockade ihop de sista pusselbitarna häromdagen, och det blir alltså den sympatiske men försiktige Peter Andersson som tar på sig huvudansvaret för att försöka föra laget mot högre höjder. Till sin hjälp har han Janne Netzler, Maria Hestner och mindre kände Anders Burman. Det skulle inte förvåna mig om det så småningom dyker upp ytterligare något namn. Det som blir spännande att se blir om detta tränargäng fixar den sociala biten lika bra som John-Rune och om fler tjejer än vanligt blir kvar i ÖDFF. Inte sedan 2005 har färre än tio spelare lämnat ÖDFF under/inför en enskild säsong.

KD var snabba att presentera sin nya huvudtränare Tommy Martinsson, samtidigt som Micke Staf fortsätter. En lösning som nog kommer att slå väl ut. KD behöver dock bredda sin trupp, och har på senare år inte haft samma återväxt i Västjämtland som tidigare. Om de inte kan presentera ett par dugliga nyförvärv kan 2013 bli en jobbig säsong, om det uppstår några skador. Vad som är synd i just Västjämtland är att Offerdal, som var så på uppgång, verkar ha tvingats ge upp damfotbollen för tillfället.

Ope har just nu en verklig ”flow”. Nye huvudansvarige John-Rune Wikén verkar lysa av tillförsikt i samband med sina välbesökta träningar. Vid sin sida har han Thomas Andersson och som mv-tränare Janne Pettersson. Elisabet Nathanaelsson fortsätter i den viktiga rollen som lagledare. Enligt uppgift hör många nya spelare av sig, vilket naturligtvis också är inspirerande. Att sedan utvecklingslaget i div 3 har så kvalificerade tränare som t ex Robban Wassdahl och Magnus Backman, och att flicklagen närmast under dessa båda lag visat framfötterna på många sätt, borgar naturligtvis för en lika trevlig fortsättning kommande säsonger.

Häggenås bygger vidare på sitt framgångskoncept med ”Myggan” Handler vid rodret. Däremot är det inte helt klart om Leif Ersson kan fortsätta utifrån hans arbetssituation. Trots framgångarna fortsätter de med devisen att det är viktigast att ha roligt, och med en ”lagom” träningsdos, men det kommer att räcka långt även i år. Jag tror att de hade vunnit kvalet till nya div 1, om de deltagit och tagit det på allvar. Men de ledande i spelartruppen är inte beredd att satsa så mycket på nytt. Men det är riktigt roligt att de i alla fall är beredd att ta några resor till Ångermanland och Medelpad. Häggenås tappar dock troligen ett par av sina mest meriterade spelare och har enligt ”Myggan” en ganska tunn trupp för tillfället. Men de kommer nog ändå att kunna sno poäng mot de flesta lag i tvåan, när det stämmer för dem.

Frösön är det ganska tyst om, och jag har för tillfället inga tillförlitliga uppgifter om hur det kommer att se ut runt laget. Risken är att flera spelare söker sig därifrån om inte årets upplägg presenteras in om kort. Många talangfulla spelare finns, liksom en hel del rutin. Men det gäller att få ihop detta till en enhet, och det kan bli en utmaning.

Brunflo beslutade sig till slut för att satsa på div 2, med vad jag förstått, samma ledning som i år. Rätta mig om jag har fel. Brunflo kommer att få kämpa hårt om poängen, då denna serie inte har något lag där det bara är att hämta hem en seger. Fysiskt kommer de att stå emot bra, men det gäller att hitta ett fungerande lagspel.

IFK Östersund ska ha någon form av samarbete med ÖDFF. Jag har dock ingen aning om hur det kommer att se ut. Anders Burman har tagit klivet till ÖDFF från IFK, och jag känner inte till om ledarbiten är löst ännu för IFK-tjejerna. Men på hemsidan står Larsa Norlén och Peppe Johansson som tränare. Oavsett detta så kommer det att krävas lite injektion utifrån på spelarsidan för att kunna hänga kvar i div 2, och det kanske ÖDFF ska stå för.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Säsongen 2013 i antågande
23 November 2012 klockan 11:19 av Per Lagerbäck
 

Nu var det ett tag sedan den senaste krönikan, men nu är det dags igen. Sen sist har kvalspelet till Elitettan färdigspelats och ÖDFF överträffade mina förväntningar genom att pressa Älta ända in på målsnöret. Nu blir det dock till att inrikta sig på spel i nya div 1 tillsammans med KD. På gott och ont har de båda lagen, beroende på att Sund dragit sig ur serienivån, flyttats från Norrlandsettan till Norra Svealand (definitivt besked inom kort). Resorna kommer att bli något enklare, men sportsligt sett tror jag att serien blir svårare. Detta med motstånd som Bollstanäs, Vasalund och Gustafs t ex. Och det finns definitivt inga enkla motståndare. Då Medelpadslagen flyttas norrut blir närmsta bortamatchen utanför länet i Gävle.

ÖDFF kommer ändå att tillhöra seriefavoriterna, men de kommer knappast att vara förstahandsfavoriter. Medan KD tidigt hade sitt på det torra avs tränare, så jobbar ÖDFF fortfarande på med detta. Det ska bli spännande att se om de lockar hit något intressant namn utifrån, eller om det kommer att lösas med i länet tidigare kända ansikten. KD är i full gång med träningarna och de försöker att locka till sig nya spelare till den något tunna trupp de för tillfället förfogar över. ÖDFF är enligt uppgift mer inne på att krympa sin trupp något jämfört med de senaste åren. De ska även försöka att få tillbaka någon eller några av de amerikanska tjejer som lyfte laget 2012. När pusselbitarna hamnat på plats kommer det att vara lättare att sia om lagens chanser.

I nya div 2 Mellersta Norrland kommer fem JH-lag att spela, nämligen Häggenås, Frösön, IFK Östersund, Ope och Brunflo. Här kommer Häggenås självklart att tillhöra topplagen även 2013, liksom Ope. Frågan är hur Frösön lyckas lösa sitt prekära läge med en krympande A-trupp, som inte haft så mkt kontakt med de lovande tjejerna underifrån. Får de ihop detta på ett bra sätt, så att de kan behålla sina spelare är de oxå ett självklart topplag. IFK Östersund tror jag kommer att tvingas locka till sig ett par duktiga spelare för att slippa kämpa för att hålla sig kvar, vilket oxå gäller Brunflo. Ope kommer nog att bli favoriter i serien, med John-Rune Wikén som ny tränare, men det kommer att kunna bli ett getingbo däruppe tillsammans med främst Remsle, Häggenås och Frösön. Utmanare blir kanske Långsele, Härnösand och Torpshammar. Övriga lag i serien är Moliden och Själevad 2. Dessa båda lag kommer att glimta till ibland och kan ta poäng mot alla lag, men däremellan även göra bottennapp. Möjligen tillkommer ett tolfte lag från Ångermanland eller Medelpad. Modo är kvalificerade, men verkar inte vilja ta platsen. Höga Kusten står närmast i tur. Om inget av dem tar platsen kan ytterligare ett lag från Medelpad flyttas över från Södra Norrlandsserien.

I div 3 Jämtland/Härjedalen väntar vi på vilka lag som till slut ställer upp. Klara hittills är Järpen, KD 2, Ås, Ope 2, Myssjö/Oviken och Vemdalen. Säkerligen tillkommer en handfull lag ytterligare, men någon div 4 kommer det knappast att bli 2013. Jag hoppas att många lag tar chansen. Det vore väldigt tråkigt ifall Sveg ger upp även div 3. Strömsund tar jag för givet att de kör vidare. Mer tveksamt är väl om Orrviken eller Offerdal kommer tillbaka redan 2013. Och Björnen verkar inte längre ha någon som orkar hålla i ledarskapet, vilket är väldigt synd. Ope IF misslyckades att på ett bra sätt införliva föreningen i sin verksamhet, vilket väl åter bevisar svårigheten att få farmarlag eller kombinerade lag att fungera på sikt. En förening som BK Björnen behövs inom damfotbollen. Annars kanske Berg/Rätan eller Stugun/Ragunda kan ställa ett lag på benen. Sedan är frågan om Häggenås, IFK Östersund, Frösön och/eller Brunflo anmäler andralag.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Efterdyningar
18 November 2012 klockan 15:36 av Hasse Thor
 

Det har gått några veckor sen den euforiska söndagen för jämtländsk fotboll nere i Uppsala. Personligen har jag ännu inte fattat att vi häruppe har ett lag med bland dom 32 bästa i landet, Svensk elitfotboll. Visst har “Superettan” gång på gång figurerat som nån sorts avlägsen vision i fjärran under den relativt korta tid som ÖFK existerat men att vi nu är där känns ändå på gränsen till overkligt.

Följde matchen mot Sirius via webb-TV men klarade inte av bilderna sista halvtimmen utan förlitade mej på min gamle kompis Niclas Lidströms radioreferat. En fantastisk händelse som sagt men det som för alltid finns kvar i medvetandet är den oerhörda glädjen efteråt på plats med tillresta supporters, segerrusiga spelare och ledare. Speciellt en lirare, Sam Mensah, som utstrålade i hela sin uppenbarelse en glädje som gjorde att världen på en gång inte kändes så stor och skrämmande.

En ung lovande spelare, kanske ÖFK:s över tid jämnaste och där man kan tro att det rödsvarta garnityret bara är ett litet delmål på resan mot större uppgifter. En kulturell bakgrund som förmodligen har mycket litet gemensamt med vårt messmörsrike men att då få uppleva den till synes helt äkta kärleken både till klubben och allting runt omkring var stort, mycket stort.

Naturligtvis blir det ett jätteäventyr nästa säsong och hur utfallet blir kan man ju bara spekulera om. Helt klart finns ju potentialen i laget, sammanhållningen och lagandan verkar vara på topp men sen är det ju som alltid spelare som försvinner och nya tillkommer. David Accam försvann inför hösten och med honom chansen till avancemang trodde många men istället fick laget en ny dimension, ansvaret fördelades på flera fötter.

Lika viktigt som ett slagkraftigt lag är att organisationen bakom är solid och där tror jag Östersunds Fotbollsklubb ligger i framkant. ÖFK har blivit ett begrepp i fotbollssverige, en intressant plattform för unga talanger. Bra träningsmöjligheter trots en kanske inte alltför gynnsam geografisk belägenhet. Sen är det ju till syvende och sist dom ekonomiska realiteterna som styr, att balansen mellan inkomster och utgifter hålls konstant för den långsiktiga verksamheten.

Vill gärna också lyfta den här krönikan till nationell blågul nivå. Först den helt osannolika upphämtningen till 4-4 mot Tyskland i Berlin sedan premiären på "Friends Arena"i huvudstaden där det stora intresset kanske mest låg på ett byggnadstekniskt plan men där sammanfattningen fick helt andra ingredienser. Okej, först som sist, har aldrig varit någon oförbehållsam Zlatan-diggare. Detta trots hans sätt att spela fotboll med alla oförutsägbara aktioner som gör det hela till skön konst. Den gänglige skåningen har i mitt tycke alltför ofta verkat på en självpåtagen nivå jämförbar med Gud Fader allsmäktig.

Efter träningslandskampen mot England har jag kapitulerat fulltständigt. Dels för tre fantastiska mål plus ett som jag trots alla synonymlexikon inte hittar rätta ordet för. Men, kanske framförallt för intervjun efteråt i den direktsändande TV-kanalen där Zlatan utstrålade all den ödmjukhet som alltid är den sista pusselbiten för att kallas riktigt stor. Passerade med sina mål Helsingborgs-ikonen "Henke" Larsson i landslagsstatisiken, men det gör inget. Dom är ju skåningar båda två......

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
En söndag utöver det vanliga
26 Oktober 2012 klockan 18:07 av Hasse Thor
 

Idrotten är allt som oftast en helt underbar företeelse men kan också vara nåt alldeles fruktansvärt. Jag minns 1971 som lagledare i Brunflo IF som härbärgerade fotbollen på den tiden. Vi låg bra till i division 5 och hade på hösten match mot Kälarne IK på bortaplan. En fullpoängare var oerhört viktigt, vi ledde matchen men hemmalaget pressade och sista kvarten vågade jag inte enas titta på utan gick och gömde mej bakom en lada och gluttade fram med ett öga ungefär var femte minut.

Det gick bra till slut. Likadant mot Argentina i VM 2002, “dödens grupp” som Sverige hade chans att ta hem via ett bra resultat mot sydamerikanerna. Samma där som sagt, sista kvarten låste jag in mej på toaletten närmast TV:n med händerna för öronen och med endast små brottstycken av kommentatorernas förehavanden. Nu på söndag blir det kanske samma emotionella holmgång igen. Till råga på allt sänds matchen på webben gratis o franko, skall man våga titta överhuvudtaget?

För det första, trots alla optimistiska visioner genom åren sen bildandet av Östersunds Fotbollsklubb har jag varit relativt skeptisk till dagens situation. Kunna etablera sig i “Ettan“, okej, men därifrån till att ha avgörandet till “Superettan” i egna händer inför sista omgången var egentligen för mej rätt långsökt. Därtill var vi placerade alltför långt ut i obygden med ett begränsat upptagningsområde.

Nu har ju saker och ting hänt i klubben som ingen väl egentligen kunde drömma om för ett par år sen och nu är vi där. Har inte minsta lilla kännedom om dom ekonomiska förutsättningar som gjort det hela möjligt men förmodligen en kombination av intresserad företagsamhet och fingertoppskänsla hos ansvariga i föreningen. Dessutom ett storartat stöd från en fotbollstörstande allmänhet vilket alltid gör saker och ting lättare.

Blir det klang och jubel på söndag då är allt frid och fröjd, i varje fall fram till att allvaret sätter i gång nån gång i april 2013. Men hur är planen om IK Sirius tar poäng och BK Forward eller IK Frej rusar förbi? Går det att ladda om? Framgångsrika lag får alltid ögonen på sig, hur många finns kvar nästa år? Daniel Kindberg är en organisatör utöver det vanliga sett från min utomstående position och kanske intressant för företag långt ovanför dom jämtländska grantopparna?

Okej, det här är naturligtvis något av ett skräckscenario men samtidigt någonting som gör matchen till ett litet h-e att behöva utstå. Givetvis har ÖFK en plan B och att det skulle gå så här bra som nykomlingar är väl förmodligen bara så kallat "grädde på moset". Många spelare har långa kontrakt och det fina kontaktnät Kindberg och Graham Potter har finns ju kvar. Dessutom, jag har hela tiden tippat med hjärtat och varit alltför optimistisk i sajtens eget “Plazatips” och det har väl inte gått nåt vidare. Nu frångår jag den principen, kanske ett gott omen.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
En titt i backspegeln
2 Oktober 2012 klockan 15:01 av Hasse Thor
 

En intressant debatt blommar av och till upp i kommentatorsfälten rörande trebackslinjens vara eller icke vara. Personligen är jag ingen stor vän av alltför taktiska uppstyrningar av fotbollen. Tror den blir allra bäst när den enskilda kreativiteten får största utrymmet. Men sen, är det egentligen inte i slutändan bara en lek med siffror? Offensivt gäller det att hitta eller skapa ytor, defensivt att täcka desamma. Låt vara att tre gubbar längst bak ställer lite större krav på kantspelarna framför. Nån “showare” kanske inte skall ikläda sig den rollen då den defensiva disciplinen är av stor vikt.

Sen tror jag i ÖFK:s fall att balansen i laget rörande spelartyper gör att Graham Potter föredrar den lösningen. Skador och avstängningar drabbar i högre grad försvarsspelare sett från ett eget allmänperspektiv snarare än ett statistiskt statement. Summa summarum, det finns gott om mittfältare och därmed känns det självklart frestande med ovan nämnda taktik. Att det gått prestige i det hela tror jag inte alls på, Potter har seglat på större hav än Storsjön….

Eftersom jag följer Helsingborgs IF i vått och torrt via den förnäma om än något plånbokstörstande företeelsen webb-tv har jag också kunnat hänga med i David Accams utveckling därstädes. Allt har väl inte gått som på räls, det som väl är mest positivt är killens självförtroende. Att hela tiden använda det han är bra på, djupledslöpningar och dribblingar i hög fart. Misslyckas en kommer snart en ny vid nästa tillfälle. Efter 3-0 senast mot Åtvidaberg tyckte serbiska nyförvärvet Nicola Djurdich, senast i norska Haugesund, så här om sin anfallskollega i Helsingborgs Dagblad:

”– Vi gör vårt bästa, men det är lite annorlunda att spela med David än med Alvaro Santos eller Thomas Sörum. David spelar mer för sig själv medan jag tillsammans med någon av de andra två spelar mer som i ett anfallspar.
Viket föredrar du?
– Jag kan anpassa mig och det är tränaren som bestämmer det.”

Tempot verkar i varje fall inte vara nåt problem för David, snarare kanske något mer kilo innanför västen men det är ju sådant som går att utveckla. Det skall i varje fall bli spännande att följa fortsättningen, förtroendet hos tränaren Åge Hareide är ju till synes obrutet. HIF har väl via sitt mastiga program med cuperna ute i Europa försatt sin chans i den absoluta toppen i allsvenskan. ÖFK däremot dansar vidare i norrettan i allra högsta grad. Med eller utan trebackbackslinje.

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Kvalfyllda tider
23 September 2012 klockan 22:19 av Per Lagerbäck
 

Nu har kvalet till Damettan startat, och kvalet till Div 1 ska oxå starta snart. I det förstnämnda finns ÖDFF med och de har alla chanser att lägga Notviken och Tierp bakom sig i den första delen av kvalet. Inget av dessa lag har haft som uttalat mål att ta sig till Damettan, och de har inte satsat särskilt på värvningar under hösten heller. Dessutom slutade deras inbördes match med bästa möjliga resultat för ÖDFF, nämligen med en seger till Notviken med 1- 0. Det innebär att ÖDFF har råd att ta stryk nere i Tierp, men ändå ha allt i egna händer om två veckor på Jämtkraft Arena när Notviken kommer på besök.

Därtill går resultaten i de båda Div 1-serierna detta år ÖDFF:s väg, och det kommer att bli sjuan i den södra serien som får kvala sig till Damettan. Det innebär att det med stor sannolikhet blir en annan Div 2-segrare som ÖDFF får möta i det avgörande kvalet, om de skulle vinna kvalserien mot Tierp och Notviken, eftersom det avslutande kvalet inte lottas, utan har geografiskt avgörande gällande vilka lag som ska möta varandra. Det finns dock en hake, och det är att Husqvarna vann första matchen i den mellersta kvalserien mot Örebro Söder, och därmed kan de vinna den serien, även om jag ser Älta som favoriter.

Sammanfattningsvis för ÖDFF:s del gäller först att de ska vinna sin kvalserie, och om de då går vidare möter de endera sjuan i Div 1 södra, som fortfarande med två omgångar kvar är en kamp mellan sju lag, eller segraren i den mellersta kvalgruppen, som blir Älta eller Husqvarna. Jag håller ÖDFF som knapp favorit i den första kvalserien, men som tydliga underdogs i det fortsatta kvalspelet.

Tyvärr blir tydligen JHFF utan representation i kvalet till nya Div 1, då seriesegraren Häggenås tackat nej till kval, och sedermera även tvåan Frösön. Även i Hälsingland tackade ettan Hög nej. Där får tvåan Ljusdal istället kvala mot Medelpadssegrarna Alnö. Där är jag säker på att Alnö tar klivet direkt upp till Div 1, och får alltså där göra sällskap med ytterligare tre Medelpadslag, Selånger, Sund och Timrå.

KD kan satsa på Div 1 nästa år, eventuellt som enda JH-lag om ÖDFF kvalar sig högre upp. Till Div 2 är Ope, Häggenås, Frösön, Sveg och Myssjö/Oviken kvalificerade, då inga kombinerade lag får ta steget dit. Enligt uppgift ska inte Sveg ta den platsen, varför i så fall budet går vidare till Brunflo.

Det blir en intressant serie med följande troliga sammansättning från norr till söder: Modo, Moliden, Höga Kusten, Remsle, Långsele, Härnösand, Häggenås, Frösön, Ope, Brunflo, Myssjö/Oviken och ett lag från Medelpad. 2013 blir ett mycket intressant fotbollsår för JH-lagen.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Säsongen mot sitt slut
7 September 2012 klockan 19:05 av Per Lagerbäck
 
Div 2 tar i år slut ovanligt tidigt för att ge plats till fler kvalmatcher. Serien lever fortfarande i båda ändarna. ÖDFF kan i praktiken betraktas som helt klara. Även om Remsle har överraskat tidigare så har de inte tillstymmelsen av chans på Jämtkraft Arena i helgen, så därefter kan ÖDFF sikta in sig på kval till Damettan. Jag återkommer med tankar kring kvalet när ÖDFF är definitiva seriesegrare. KD får kämpa om andraplatsen, och för att undvika att tappa till fjärde. Ope har en mycket liten, men dock tydligt befintlig chans att klättra upp till sjätteplatsen, som ger spel i Div 1. Men då krävs segrar i de två sista matcherna mot Sund och Selånger, samtidigt som Timrå bör förlora sina båda matcher. Troligen är det ok om de tar en poäng.

I trean är det fler matcher kvar, men Häggenås verkar ha tagit ett stabilt grepp om seriesegern efter Frösöns förlust mot IFK/ÖDFF 2. Det senare laget har givit skäl till viss irritation då antalet ÖDFF-spelare i matchtrupperna varierat väldigt mycket, men jag tycker inte det är särskilt konstigt. Kvalitén på matchtrupperna i A-lagen kan oxå variera väldigt mycket. Häggenås har gjort en fantastisk säsong och skulle vara stora favoriter i kvalet till div 1, men då de mest framträdande spelarna tydligt trappat ner, så tror jag inte intresset för spel i div 1 finns. Men jag hoppas innerligt att de spelar i nästa års div 2, för annars kommer laget att vara så överlägset i jämtlandstrean att spelarna skulle tycka att det vore enormt tråkigt. Men det är fortfarande viktigt att notera att seriesegern inte är klar.

Enligt beslut av norrlandsdistrikten ska alltså fem JH-lag ta plats i nya div 2 tillsammans med lag från Ångermanland och Medelpad. Det är en enorm chans för fotbollen i distrikten i södra Norrland att ta ett stort steg framåt. Resorna kommer att bli något längre, men det ska både ekonomi och spelarnas liv i övrigt tåla. Se till att JH besätter dessa platser!

Årets div 4 har tyvärr åderlåtits. Tre av de nio anmälda lagen har dragit sig ur. Det känns som en väldigt tråkig trend, då detta problem inte varit stort tidigare här. Nu hoppas jag att förbund och föreningar jobbar på att uppmuntra ledare och tjejer runt om i distriktet att jobba så att så många tjejer som möjligt får möjlighet att fortsätta med denna härliga idrott långt upp i åren. Vi måste arbeta för att spelare 20- 25årsåldern ska inse att de fortfarande är "unga spelare", och att man brukar vara som bäst mellan 25 och 30.

Personligen kommer jag att åtminstone ta en paus från ansvarsroll inom Ope IF damer kommande säsong. Orken räcker inte riktigt till och jag tror att en förnyelse bör prövas. Men det är roligt att som avrundning finnas med i planeringen inför nästa säsong, som redan ligger långt framme. Beredskap finns för spel i endera div 1 eller div 2 och återväxten ser bättre ut än på väldigt många år. Skulle det bli spel i div 2 så har tjejerna en riktigt rolig serie att se fram emot, med många lag de tidigare inte mött och en kamp om seriesegern. Det ska bli väldigt roligt att följa Opelagen endast som supporter och inte som ansvarig, och jag är säker på att framgångarna kommer.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Accam i finrummet
22 Augusti 2012 klockan 12:47 av Hasse Thor
 

I egenskap av krönikör förväntas det att man kläcker ur sig nåt fyndigt med jämna mellanrum och eftersom det var knappa två månader sen senast kanske det är dags. Sen får väl arten av fyndighet vara upp till den eventuelle läsaren. I vilket fall som helst innehöll ju gårdagskvällen en intressant fotbollsmatch ur åtminstone tre aspekter:

1. Helsingborgs IF och hela Sveriges hopp i tredje och helt avgörande play off inför gruppspelet i Champions League.
2. Helsingborgs IF, laget i mitt hjärta och i alla övriga mer eller mindre vitala organ..
3. David Accam, en liten askungesaga. Från ÖFK rakt in i finrummet i 63:e minuten som avbytare i Helsingborgs IF.

På förhand fanns väl spekulationerna om att HIF hade stora möjligheter att rubba Celtic FC och därmed bli första laget efter 12 år att nå ända fram. Om någon till äventyrs inte kommer ihåg vilket svenskt lag som senast var i farten kan jag i all blygsamhet upplysa om det, Helsingborgs IF. Dessbättre gick den här matchen på TV 6, en relativt offentlig kanal och man slapp sitta och meka med en massa login på datorn.

Upptakten blev ju inte direkt vad man hoppats på, 0-1 redan efter knappa två minuter. Lille, extremt lovande 18-årige finländaren Jere Uronen på vänsterbacken för mycket bolltittande och nätrassel bakom Pär Hansson. Ett lite chockartat HIF några minuter innan man knöt den berömda näven i den berömda byxfickan och mer eller mindre spelade ut Celtic FC. Åtminstone tre högkaratiga chanser där i varje fall sydafrikanen och HIF-spindeln May Mahlangu borde satt sitt extrema friläge, en Mahlangu i fjolårets form hade definitivt gjort det.

Bra spel av helsingborgarna även i andra halvan. Accam kom in och hade ett läge i straffområdet men sköt över förutom ett par patenterade dribblingsaktioner. Inga nerver där inte. Men en knepig situation att tvingas göra mål inför bortamötet samtidigt som man inte öppnar sig bakåt. Ett scenario som Celtic utnyttjade och mer eller mindre hopplösa 0-2 också efter hand.

Kontenta: skottarna kanske inte lika bra som bl.a. på Henke Larssons tid men med en rutin från den här typen av matcher som genomsyrar hela klubben.
Ledord: effektivitet i avgörande lägen.

Går det att vända i Glasgow? Tja, varför inte, ända sedan den där hockeymatchen i OS 1980 vet vi att David alls inte är chanslös mot Goliat. Och heter David dessutom Accam i efternamn kan allt hända……….

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Läget inför höstsäsongen
15 Augusti 2012 klockan 22:32 av Per Lagerbäck
 
Nu har jag vid så många tillfällen blivit uppmuntrad att skriva en ny krönika, så det är dags att ta sig i kragen. Skälen till att krönikor uteblivit under så lång tid har främst varit att tid och ork under sommaren inte riktigt räckt till, och att jag istället prioriterat att försöka tippa länets damfotboll för Fotbollz. Men läget att fundera kring damfotbollen kan väl vara bra nu, med seriefinal i tvåan denna vecka och en riktigt rafflande slutspurt i trean under hösten.

På torsdag kväll avgörs det alltså om avslutningen på årets div 2 ska bli en defilering för ÖDFF eller en riktigt rafflande historia. Varken KD eller ÖDFF har väl rosat marknaden mer än i enstaka matcher denna säsong. Den åsikten visar väl också att standarden och därmed förväntningarna på distriktets damfotboll verkligen höjts på senare år. På åtta år, från och med 2001 till och med 2008, hade Jämtland endast två placeringar bland de tre första i div 2, nämligen Ope/Frösöns seger 2003 och ÖDFF:s 3:e plats 2008. Sedan hände det något. ÖDFF 1:a och Frösön 3:a 2009, Frösön 2:a 2010 (ÖDFF i ettan), ÖDFF 1:a och KD 2:a förra året, och troligtvis åter de båda högsta placeringarna detta år. Det är verkligen något att glädjas åt.

Nu ska hela seriesystemet läggas om, och våra just nu två bästa lag är ju helt klara för minst nya Div 1. Seriesegraren kvalar dessutom till nya Damettan. Personligen är jag oerhört kritisk till idéen att på damsidan ha endast en serie under Allsvenskan. Det kommer att ställa oerhörda ekonomiska krav på föreningarna även i serien under Allsvenskan. I år har redan Dalsjöfors gått i konkurs, och LdB Malmö är på gränsen. Många lag som kvalificerar sig till Damettan kommer att ha ett litet helsike för att få ihop de pengar som krävs. Jag tror att vi kommer att få se att flera föreningar drar sig ur serier eller konkursar de närmsta två åren. Men jag har gärna fel.

Men åter till vår inhemska fotboll. Både ÖDFF och KD har uppenbart tyckt att deras trupper varit lite för tunna för att räcka till i slutspurten, och båda föreningarna har nu satsat på nyförvärv från andra kontinenter. I rättvisans namn så vet jag att KD sedan länge kämpat för att få hit de båda Ghanatjejerna. Så länge som det rör sig om några få spelare tycker jag att det bara ger krydda till fotbollsupplevelserna, och jag prioriterar nog om min torsdagskväll och försöker att ta mig till Jämtkraft Arena för att se seriefinalen. Det är verkligen roligt att uppgörelsen om seriesegern i första hand sker mellan två Jämtländska lag. Som jag tippat på annan plats tror jag att nivån på de båda tjejerna från Ghana kommer att ha stor betydelse för utgången av matchen. Sedan verkar Selånger tappa flera av sina mer tongivande spelare, och att de då åter ska blanda sig i kampen om slutsegern tror jag inte på.

Ope har inte presterat på den nivå föreningen hoppats på. Andra har haft mer rätt i sina bedömningar. Truppen har inte riktigt klarat av bl a den mängd skador som dykt upp. Nyckelspelare som Fanny Haeggblom, Camilla Österberg, Ellinor Gärdin och Moa Lundberg är inte lätta att ersätta. Maria Bäckman och Kristina Magnusson m fl har av olika skäl inte kunnat spela särskilt mycket. Därför är det mest troliga i dagsläget att Ope får satsa om i nya Div 2 mot föreningar från Ångermanland, Medelpad och JHFF. Men ännu finns chansen till Div 1, inte minst som en sjunde plats kanske räcker i slutändan. Detta om jag har rätt i att flera lag kan komma att dra sig ur andra resp tredje nivån inför kommande år.

Mitt tips till sluttabell idag är att ÖDFF i alla fall håller KD och Selånger efter sig. I den ordningen. Sund kniper fjärdeplatsen och BIK håller nog femteplatsen före Timrå. Dessa sex lag spelar alltså då i nya Div 1 nästa år, för jag tror inte att seriesegraren räcker till för att ta steget ända upp till Damettan. Sedan tror jag att Ope närmar sig Remsle, men att Remsle ändå behåller sjundeplatsen. Av hälsingelagen i botten tror jag att Team Hudik till slut tar sig förbi Edsbyn till nionde plats.

Årets Div 3 har i stort sett samma typ av drama som förra säsongen, alltså två lag som sticker iväg i toppen och slåss om seriesegern. Häggenås vann den viktiga inledningsmatchen mot Frösön, och det är än så länge det enda poängtappat för Frösön. Häggenås har inte tappat en enda poäng ännu. Häggenås har ett rappare lag med toppar på en högre nivå än Frösön, men Frösön har en jämnare nivå på sina spelare. Häggenås har skaffat sig en bättre målskillnad, men Frösön håller på att knapra in det försprånget. Det kan vara avgjort redan före sista omgången, om Frösön tappar poäng t ex borta mot Sveg, eller att Häggenås åter drar ifrån ordentligt vad gäller målskillnad. Kanske kan ett för dagen starkt ÖDFF 2/IFK eller Ope 2/Björnen ställa till det oxå i någon match. Men annars väntar en oerhört intressant match i sista omgången 22/9 på Tigervallen, då dessa båda lag möts igen. Seriesegraren får sedan chansen att kvala mot seriesegrarna i Medelpad och Hälsingland om en plats i nya Div 1. Frågan är hur intresserade Häggenåstjejerna är av detta. Frösön tror jag tar chansen om de får den. Jag hoppas att även Häggenås tar den, om det blir aktuellt.

Sedan kommer alltså minst fyra lag från årets trea att erbjudas plats i nästa års Div 2. Där ska dock tydligen inte de kombinerade lagen få chansen. Det tycker jag i princip är ok, men i praktiken blir det tokigt, då detta inte var känt förrän långt efter att anmälningarna till serierna var gjorda. Det hade säkert påverkat en del beslut om hur lagen skulle se ut. Men nu är det alltså så att Häggenås och Frösön redan är helt säkra på det avancemanget. Sveg kan nog också betraktas som klara. Kampen står sedan mellan Myssjö/Oviken, Brunflo och Strömsund om en eller två ytterligare platser. Ja, tar seriesegraren klivit upp till Div 1 och/eller Ope tar sig dit, så kan alla dessa lag erbjudas plats i nya Div 2. Järpen kan nog avskrivas. Min gissning är att turordningen i seriens sluttabell blir Häggenås, Frösön, ÖDFF 2/IFK Ösd, Sveg, Ope 2/Björnen, Myssjö/Oviken, Brunflo, Strömsund, KD 2/Offerdal samt Järpen. Det viktigaste är att JH-lagen ser till att ta alla erbjudna platser i nya Div 2!

I fyran leder Ope 3 jagade främst av Brunflo 2 och Myssjö/Oviken 2/Berg/Rätan (puh). Tyvärr har nu ett andra lag dragit sig ur serien. Orrviken klev av innan serien startade, och nu har även KD 3 kastat in handduken. Vemdalen har utvecklats under hela säsongen och kommer definitivt att slippa jumboplatsen. Jag tror att Ope 3 vinner före Brunflo 2, MO2BR, Vemdalen, IFK 2, Ås och Järpen 2.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Direkt från hjärtat
25 Juni 2012 klockan 16:18 av Hasse Thor
 

Det har väl inte undgått någon som till äventyrs läser under den här vinjetten att jag är en stor supporter av ÖFK:s göranden och låtanden och har så varit ända sen starten av föreningen i slutet av nittiotalet. Har haft förmånen att få intervjua ett antal ÖFK-tränare från underbart lättsamme Leffe Widegren till en sur och inåtvänd Christer Andersson. Suttit på Hofvallens träsmaksalstrande långbänkar fram till dagens nästan luxuösa förhållanden på Jämtkraft Arena. Kanske inte enbart av ren klubbkänsla utan också från ett faktum av att konceptet rätt utnyttjat i en framtid kanske kan sprida lite fotboll från dom något finare salongerna även till våra obygder.

Därför blir jag så infernaliskt besviken när ledningen med tanken av att hålla igång en trupp, så märkbart laborerar med startelvan i ett läge när man har häng på finrummet. För det första, dom ungdomar som gavs chansen den här gången har jag i tidigare krönikor och referat alltid framhållit efter deras förtjänster. Men att gå in och ersätta avstängda backresen Sam Mensah och om inte nationalidolen så i alla fall jämtlandshjälten, David Accam, i ett läge där säkert 950 av dom dryga 1000 på läktarna undrar över varför inte all rutin på bänken utnyttjas, är ingen lätt situation.

Jag är naturligtvis inte kontant med alla dom bevekelsegrunder som Graham Potter har inför sin laguttagning men jag har svårt att tänka mig att både Hamberg och Kindberg som är enligt min mening två av de största vinnarskallar som skapats på det här halvklotet är helt med på vagnen. Potter är, menar jag, en enorm tillgång och har jättestor del i den positiva nystart som hela ÖFK genomgått och personligen hoppas jag han blir storsjöbygden trogen lång tid framöver men den här gången tillhör jag definitivt inte ja-sägarna.

För att sen återgå till själva matchen så tycker jag att Brian Wake årgång 2012 är ett mysterium. Visst är tempot högre, visst smäller det hela tiden i närkamperna men varför har grabben så helt kommit ifrån bland annat den “pappa-roll” för hela laget som han hade i fjol? Är det överambition eller helt enkelt dålig form? Tror att ett mål i och för sig kommer att lösa upp många knutar, det är säkert inte lätt att gå från firad målskytt till dagens situation där det mesta hannar i intet. Jag vägrar tro att division två norrland var limit för den sympatiske engelsmannen. I övrigt är naturligtvis förhoppningarna fortfarande stora på ÖFK men mitt och förmodligen många andra staketexperters enkla råd är, spela ihop ett lag som man tror på. I varje fall om målsättningen fortfarande är Superettan.

 

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Folkfest?
29 April 2012 klockan 17:01 av Hasse Thor
 

“Upp som en sol, ned som en pannkaka” en sliten formulering men på nåt vis ändå en bra beskrivning på ÖFK:s tredje uppgörelse i division 1 comebacken. Ytterligare en poäng i ladorna mot ännu ett förmodat topplag, Dalkurd, men ändå definitivt inte frid o fröjd i eftermälena till matchen. Och det är klart, har man stuckit ut hakan och siktat uppåt blir granskningen därefter.

Personligen tycker jag dock att det är för tidigt att dra några växlar på årets upplaga av det rödsvarta garnityret. Man mötte ett lag utan några egentligen svaga punkter och där devisen: “låt bollen göra arbetet” genomsyrade hela elvan. ÖFK tvingades jaga boll och springa mycket. Efterhand allt jobbigare och dessutom kombinerat med ett mycket psykologiskt bortamål i inledningen av andra avdelningen.

Första halvlek faktiskt också en rejäl match där ÖFK-ledningen genom kvicksilvret David Accam var om inte helt logisk så i alla fall en produkt efter flera fina intentioner. Bra prestationer också, tycker jag, av det inhemska inslaget där Tom Perman inledde piggt på kanten liksom Olle Hallström och Christoffer Fryklund i de bakre regionerna. Andra halvlek dock "en lång dags färd mot natt" där en furiös Petter Augustsson mellan hemmastolparna höll rent förutom kvitteringen genom etablerade Robert Mambo Mumba.

Det är naturligtvis lätt som så kallad “staketexpert” att döma ut än det ena och än det andra men i vissa matcher, typ lördagens, ställer jag mig tvekande till trebackslinje och ett överbefolkat mittfält. Ghananerna Shaaze och Mensah påminner om varandra och verkade ha lite svårt att bestämma vem som skulle göra vad. Sam Mensah duktig defensivt men personligen ser jag honom hellre renodlad på en kant, typ förra säsongen. Överhuvudtaget blev ÖFK väldigt centrerat och lättläst efterhand i matchen. Många runt mej på läktaren också väldigt förundrade över Brian Wakes relativa osynlighet i dom främre linjerna. Detta är en nivå klart över norrtvåan och Brian får en helt annan uppvaktning, framför allt är bevakningen hela tiden på bettet.

Tror dock att Brian kommer efterhand när Graham Potter hittat den ultimata uppställningen och “jobbet i det tysta” sköter engelsmannen som förut. Matthew Barnes-Homer fysisk och löpvillig och en förhoppningsvis nyttig backup framöver. Ett rejält glädjeämne dock det stora intresset från den jämtländska allmogen. 2047 personer är jättefina siffror. Låt vara fritt inträde men april på dom här breddgraderna kräver sina långkalsonger och fleecetröjor och mot den bakgrunden är det jättebra. Sen blir underhållningen på plan säkert också mer värmande framöver. Tre förmodade topplag avverkade, 0 i förlustkolumnen och allt kan bara bli bättre.

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Nu är det bara dagar kvar till seriepremiären i div 2 Södra
22 April 2012 klockan 13:49 av Per Lagerbäck
 

Nu är det bara dagar kvar till seriepremiären i div 2 södra Norrland. Våra tre lag från distriktet, ÖDFF, KD och Ope, gör de sista förberedelserna. Att ÖDFF återigen är storfavoriter till seriesegern är lätt att slå fast, och egentligen ska inget lag kunna hota. De två lag som i enskilda matcher ska kunna ta någon poäng mot dem ska vara Selånger och KD. Dessa tre lag betraktar jag oxå som de enda säkra att placera sig bland de fem första, vilket garanterar spel i nya division 1 nästa år. Ja sjätteplatsen ger ganska troligt en plats där oxå, då åtta av de nio sexorna i årets div 2-serier kliver "upp" i nya div 1.

Ja, nästa år ser alltså seriepyramiden helt annorlunda ut. Allsvenskan blir kvar som förut, men under den blir det bara en serie "Damettan", med lag från nordligaste till sydligaste Sverige. Därunder blir det sex "division 1-serier", där lag från JH-distriktet kommer att geografiskt ligga på gränsen till att endera åka upp till Norrbotten som längst, eller ner till norra Stockholm. För JH:s del så kommer därunder en ny "division 2-nivå", där våra lag hamnar tillsammans med lag främst från Ångermanland, men oxå från Medelpad. Skulle Sveg kvalificera sig hamnar de nog mot Hälsingland och Gästrikland istället. Fem JH-lag ska enligt planeringen ta plats på den nivån.

Segrarna i div 2 får en liten chans att ta sig upp till nya Damettan, men det blir en slingrig och svår väg. Det skulle vara oväntat om ÖDFF skulle klara detta, trots seriesegern. Vad gäller division 1-nivån 2013 skulle det faktiskt kunna bli så att fyra JH-lag kan hamna där. Klarar ÖDFF inte sig upp till Damettan, KD och Ope blir bland de fem första i serien och segraren i div 3 Jämtland vinner kvalet, ja då blir det ett faktum. Det skulle kunna bli riktigt roligt.

Åter till årets tvåa. Personligen är jag engagerad i Ope, och det kommer naturligtvis delvis att färga mina krönikor. Konstigt vore det annars. ÖDFF kommer alltså att vinna serien trots att dom som vanligt tappar en mängd spelare. 12 av de spelare som fanns i fjolårets trupp är borta. Nio nya eller nygamla spelare har anslutit, och alla har sitt ursprung i distriktet eller har spelat här tidigare. Den enda frågan runt ÖDFF är väl hur många poäng de kommer att tappa. Viktigaste spelare för ÖDFF kommer som vanligt att vara Cissi Hallberg. Intressant kommer att vara om målskytten Martina Sandström får vara hel under vårsäsongen. Men det finns ett halvdussin spelare till som håller god div 1-klass. Offensivt finns det en rejäl konkurrens om platserna, men defensivt ser det inte riktigt lika bra ut.

Andraplatsen tror jag att Selånger kommer att ta, efter kamp med KD. KD har en till numerären liten trupp och kommer att vara känsliga för skador. Eventuellt kommer tillskott så småningom, men hur säkert det är vet jag inte. För KD:s del är det väl istället defensiven som är den bästa lagdelen, och nyckelspelare borde bli Pernilla Arvidsson och Angelika Forsberg.

Efter dessa tre lag så kommer det att vara väldigt öppet. Tidigare har jag trott att Sund och Team Hudik skulle vara ganska säkra på platserna fyra och fem, men träningsmatcherna tyder på att även dessa båda lag kan tvingas kämpa hårt för att komma bland de fem första. Sedan har vi Remsle och de fyra nykomlingarna, däribland alltså Ope. Jag tror inte att någon av nykomlingarna kommer att bli "toksist", utan här kommer det nog att tas poäng lite hit och dit. Opes trupp under försäsongen har varit lite för svag för att räcka till att komma bland de sex första, men successivt ansluter nu fjolårets nyförvärv Charlie Gorman från England och säsongsarbetande Lena Lindström och Moa Lundberg. Även Kickan Magnusson kommer att spela när hon kan. Ett mycket intressant nyförvärv har Ope fått i Angelica Häreby, en hängiven spelare som inte kompromissar och har sinne för var målet är beläget. Fortfarande är det aktuellt med ytterligare förstärkningar, men det kommer nyheter om detta, om och när det blir klart.

Så att gissa platserna fyra till tio är väldigt svårt, så jag skulle egentligen vilja vänta med det till nästa krönika. Men jag ska göra ett försök, som redan skiljer sig från den gissning jag gjorde på forumet för en tid sedan. Jag tror att Sund trots allt kniper fjärdeplatsen och att Team Hudik knappt tar femteplatsen före Ope. Opes poäng ska dock räcka till spel i nya div 1. Därefter i tur och ordning Remsle, Timrå, BIK och Edsbyn. Men jag kommer att ändra mig efter tre-fyra omgångar. Det är jag nästan säker på.

I denna krönika nämner jag bara Jämtlandstrean på detta sätt; det kommer att bli en kamp om seriesegern mellan Frösön och Häggenås, där Frösön tog ett litet grepp genom att vinna DM-kvartsinalen i fredags. Men spelet visade att resultatet skulle kunna bli ett annat i serien.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
NU startar snart extra spännande damsäsong med mycket att spela o
22 April 2012 klockan 10:53 av Michael Olofsson
 

Nu är det ca 1 vecka kvar innan serierna kör igång
Det kommer att bli en intresant säsong med många streck att spela om
i div 2 . Man har chansen att nå den nya superettan
och även spela sig kvar i den serie som kallas div 1 nästa år
Sedan kan man åka ner i blivande div 2 som blir en regional serie
Efter försäsongen så ser det ut som att Ödff kommer att slåss om seriesegern där K/D och Selånger verkar bli största konkurenterna.
Ödff har en bred trupp och kommer att ha samarbete med IFK denna säsong.Det har varit ett problem att man inte har haft något lag för bänken att spela i .Men nu kan man hålla igång truppen bättre än förr.
Den tuffaste uppgiften denna säsong för Ödff är att hålla uppe tempot till det stundande kvalet i höst.
Sedan skulle jag vilja att truppen spetsades till med 2 spelare som förra säsongen fast i mera god tid så de hinner spela in sig.
Eller att en Martina Sandström i god form blir kvar hela säsongen eller att Sunisa D kommer i målform.

Tror även att K/D kommer att ge Ödff en match om man kan hålla sig något så när skadefri.Truppen är lite tunn men spelarna är otroligt vältränade och samspelta.Ett problem man hade förra säsongen var att man drabbades av mycket skador på forvards och fick flytta upp annars duktiga defensiva spelare,I år är Marie Strid.Ronja Forsberg tillbaka på riktigt med en full försäsong ,de kan bidra med lite mera offensiv.Sedan har Pernilla Arvidsson spelat in sig som en killer i straffområdet . Ingen har sådan vilja som denna tjej när det gäller att ge allt för laget.
Löpstarka Cilla Bäckvall kommer även denna sommar att oroa motståndarnas försvarare med sin energi
Även K/D skulle behöva spetsa sin trupp om man på riktigt vill slåss om ett kvalspel

Ope är lite svårbedömd eftersom deras trupp har varit lite splittrad under försäsongen med att spelare jobbat borta och att det ev kommer att dyka några tjejer utifrån . Kan de spela ihop ett lag under sommaren så kommer de att kunna vara i mitten av serien.Men som det varit nu blir det tufft att nå div 1 . Det är synd att inte truppen varit intakt under våren .Det krävs det för att kunna hävda sig i 2 an. Fördelen för Ope är att det är 4 nykomlingar i serien denna säsong . Och av erfarenhet så brukar nykomlingarna ha problem att hänga kvar i denna serie
För Opes del gäller det att spela ihop ett lag som kan bli bättre och bättre under säsongen.

I div3 Kommer Frösön Häggenås IFK Östersund att kriga i toppen ,

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
NU startar snart extra spännande damsäsong med mycket att spela o
22 April 2012 klockan 10:53 av Michael Olofsson
 

Nu är det ca 1 vecka kvar innan serierna kör igång
Det kommer att bli en intresant säsong med många streck att spela om
i div 2 . Man har chansen att nå den nya superettan
och även spela sig kvar i den serie som kallas div 1 nästa år
Sedan kan man åka ner i blivande div 2 som blir en regional serie
Efter försäsongen så ser det ut som att Ödff kommer att slåss om seriesegern där K/D och Selånger verkar bli största konkurenterna.
Ödff har en bred trupp och kommer att ha samarbete med IFK denna säsong.Det har varit ett problem att man inte har haft något lag för bänken att spela i .Men nu kan man hålla igång truppen bättre än förr.
Den tuffaste uppgiften denna säsong för Ödff är att hålla uppe tempot till det stundande kvalet i höst.
Sedan skulle jag vilja att truppen spetsades till med 2 spelare som förra säsongen fast i mera god tid så de hinner spela in sig.
Eller att en Martina Sandström i god form blir kvar hela säsongen eller att Sunisa D kommer i målform.

Tror även att K/D kommer att ge Ödff en match om man kan hålla sig något så när skadefri.Truppen är lite tunn men spelarna är otroligt vältränade och samspelta.Ett problem man hade förra säsongen var att man drabbades av mycket skador på forvards och fick flytta upp annars duktiga defensiva spelare,I år är Marie Strid.Ronja Forsberg tillbaka på riktigt med en full försäsong ,de kan bidra med lite mera offensiv.Sedan har Pernilla Arvidsson spelat in sig som en killer i straffområdet . Ingen har sådan vilja som denna tjej när det gäller att ge allt för laget.
Löpstarka Cilla Bäckvall kommer även denna sommar att oroa motståndarnas försvarare med sin energi
Även K/D skulle behöva spetsa sin trupp om man på riktigt vill slåss om ett kvalspel

Ope är lite svårbedömd eftersom deras trupp har varit lite splittrad under försäsongen med att spelare jobbat borta och att det ev kommer att dyka några tjejer utifrån . Kan de spela ihop ett lag under sommaren så kommer de att kunna vara i mitten av serien.Men som det varit nu blir det tufft att nå div 1 . Det är synd att inte truppen varit intakt under våren .Det krävs det för att kunna hävda sig i 2 an. Fördelen för Ope är att det är 4 nykomlingar i serien denna säsong . Och av erfarenhet så brukar nykomlingarna ha problem att hänga kvar i denna serie
För Opes del gäller det att spela ihop ett lag som kan bli bättre och bättre under säsongen.

I div3 Kommer Frösön Häggenås IFK Östersund att kriga i toppen ,

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Kyligt men kuligt
18 Mars 2012 klockan 12:49 av Hasse Thor
 

“Jag är kär”, Paolo Roberto uttryckte sig så efter att ha sett en boxare i ett OS för ett antal år sen. För min egen del gäller det en fotbollspelare, Moon Seon-Min, 20-årig sydkorean och ett av ÖFK:s många nya ansikten inför säsongen 2012. Entré med dryga tjugo minuter kvar men dom räckte för att hjärtat skulle dunka till så där skönt som det kunde göra en gång i tiden.

Vilken balans, vilket rörelsemönster och vilken teknik i hög fart. ”Det är på en helt annan nivå” sa också en säkert lika imponerad man ur publiken när vi lämnade ett kylslaget JK Arena. Läste nånstans att Moon inte är riktigt klar för startelvan och finns det 10 rödsvarta utespelare som är bättre, då jäklar i min lilla låda som det brukar heta. Nu var naturligtvis inte ett något vingskjutet Sollefteå nån rejäl värdemätare så det skall bli mycket intressant att se grabben i en mer ”hårdför” omgivning.

En av mina favoriter från ifjol, Kyle Hawthorne, gjorde mig heller inte besviken. Förarbetet till Brian Wakes 2-0 var en delikatess för oss som gillar oväntade lösningar och av sådana verkar engelsmannen ha en hel del på lager. Hoppas bara att coach Graham Potter har tålamod framöver med dom små marginalerna. Jamie Hopcutt, också ett nytt ansikte, tempostark och rörlig på mittfältet där f.d. norrbottningen Jonas Desai dominerade inledningsvis men försvann efter hand enligt mitt tycke. Brian Wake verkar ha samma inställning och målhunger som förra säsongen vilket jag tror är ett absolut måste när allvaret sätter i gång. Det märktes inte minst när han byttes ut sista halvtimmen.

Av dom mer hemvävda namnen tror jag Martin Johansson går mot en ny fin säsong på ÖFK:s mittfält. Olle Hallström växer alltid med sin uppgift och Viktor Ageskär har förutom sin speed också lagt till lite spelintelligens och en del tekniska kvalitéer. Ingen av målvakterna Petter Augustsson och Viktor Hansson sattes på nåt större prov. Över huvudtaget verkar ÖFK bra i fas rent fysiskt och rörelsemässigt.

Sen kan man tycka att den enda träningsmatchen på hemmaplan förutom Brunflo-fighten kunde ha inneburit lite mer rent servicemässigt för publiken. Kanske en matchklocka, kanske en speaker eller åtminstone en enkel tryckt laguppställning att dela ut med tanke på alla nyförvärv på plan . Dom cirka 150 tappra som trotsar en bitande vårvinter är en kärna som är potentiella ambassadörer inför den spännande säsongen 2012.

 

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Intervju med Adam Mattiasson
27 Februari 2012 klockan 18:28 av Hasse Thor
 

Brunflo Fotbollsklubb avancerade via ett lyckat kval i höstas till klubbens andra division 3 sejour. Fotbollz.se har känt tränaren Adam Matiasson på den så kallade pulsen inför för den nya spännande säsongen.

Du är ju välkänd lokalt Adam men fotbollz.se har ju läsare över hela Sverige för att inte säga hela världen genom internet så vi kanske kan ta en liten presentation inledningsvis:

-Den aktiva karriären startade i IFK Östersund som är min moderförening, sen fyra säsonger i Stugun och tre i Frösö IF innan jag fick var med och starta upp Östersunds Fotbollklubb 1997. Ett fint minne och ett jätteroligt fotbollsår. Efter ytterligare en säsong i Frösön startade jag min karriär som tränare med U19-lag både i ÖFK och Frösön. Därefter seniortränare i Frösön fem säsonger och nu gör jag min tredje i Brunflo

Och nu tränar du ju faktiskt kommunens rankingmässigt näst bästa lag:

-Det tänkte jag inte på direkt men någon sa det i bussen hem efter sista kvalmatchen. Egentligen en fantastisk prestation, ett lag utan någon egentlig stjärna men med en enorm sammanhållning.

Vad har hänt sen dess:

-Vi hade en upptaktsträff i oktober där vi talade om vad som kommer att gälla framöver och sedan startade vi upp träningen i slutet av november. Faktiskt lite senare än vanligt men förhoppningen är att det istället skall vara lite kräm kvar hela säsongen. Sen har vi varierat med fyra eller fem pass i veckan. Vi kan absolut inte heller klaga på dom förutsättningar som finns för vinterträningen, riktigt bra. 20-22 spelare håller igång, kanske inte helt optimalt antal men inga dörrar är stängda.

Mattias Nyman och Niklas Wigen försvann efter ett år, varför:

-Bägge har problem med jobb contra fotboll, det är ju killar som jag känner väl sen Frösö-tiden och Mattias var verkligen sugen på att hänga på, men som sagt svårt att kombinera med jobbet. Jag tycker vi har fått bra ersättare i Andreas Wikström från IFK Östersund, och opekillarna Anton Sunding och Pontus Edholm. Andreas Hjalmarsson tillbaka från Tandsbyn och”Larsken” Nilsson f.d. Stuguns BK blir också viktig med sin division 3 rutin. Gabriel Röhdin åter efter långt skadeuppehåll och ettrige backen Björn Sterner finns också att tillgå igen. Sen har vi ungtupparna Alexander Yngve och Jocke Björnström som tagit ytterligare ett steg.

Truppen jämfört med i fjol och målsättning:

-Den är bättre, helt klart. Ett lag med stark moral och en fin gruppkänsla. Mjuka värden ger i slutändan ett hårt resultat. Det är svårt att ha en egentlig målsättning, vi vet inget om våra motståndare. Det är hopslagningar och en del värvade utlänningar. Naturligtvis går vi in för att vinna varje match.

Det speciella med att vara tränare i Brunflo:

-Som jag sa förut, gruppkänslan i och runt laget och sen många krafter som med små medel lägger ner ett enormt jobb.

Varför just fotbollstränare, på den här nivån förmodligen ingen vidare timpenning:

-Det är så otroligt roligt, att få vara med och utveckla en grupp och försöka ta steg för steg. Det har egentligen inte med serietillhörighet att göra. Sen har jag haft turen att få träna lag som verkligen vill något eftersom det är en förutsättning. Just nu är min uppgift att maxa Brunflo men sen är det ju klart att dom flesta vill nå så högt som möjligt i sin gärning.

Stort tack för pratstunden och till sist en klassiker, din högsta önskan:

-Om vi bortser från fred på jorden och sånt där så säger jag “Steven Gerrard...........”

 

 

 

 

 

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Arenan, Artisten och Adam
15 December 2011 klockan 14:19 av Hasse Thor
 

 Efter ett par månaders skrivtorka där annat för livets fortlöpande måste ges sitt kommer här några rader utan det skyddsnät som ibland måste finnas mot den ibland rejält lokalfotbollsfundamentalistiska fotbollz.se familjen. Inspirationen påverkas också av den i mitt tycke höjda standarden på kommentatorsfälten, många inlägg behandlar just saker som man själv funderat över och dessutom med stor stilistisk finess. Det finns med andra ord gott om krönikörämnen i vår grön-vit-blåa “republik”.

Nu är det inte så att jag på nåt vis vill ha nån sorts kvalitetscensur, tvärt om. Det är ju själva åsikterna som är viktiga, inte hur dom förpackas. Men som sagt, det blir gärna att man mer o mer lutar sig tillbaka och tar del i stället för att deltaga. När vi dessutom är mitt uppe i den så kallade “silly season” är en del självklara ämnen vilande.

För en vän av fotboll i allmänhet och Jämtkraft Arena i synnerhet var det från egen synvinkel en befrielse att det nya arenabygget enligt all tidigare enighet förläggs till det ursprungliga området. Det kommer, tror jag, stärka Östersunds redan goda rykte som ett idrottscentrum. Vi har inte nån vidare industriell potential och då är värden för den rent mänskliga stimulansen viktiga. Det blir attraktivt att flytta hit och därmed ökad stimulans för allt näringsliv. Placeringen ger också utrymme till expansion och samordning vilket inte är minst viktigt.

Fick i form av en för tidig födelsedagspresent boken om Zlatan. Har inte hunnit läsa den än men lovar att ge en högst personlig recension längre fram. “Zlatan delar folket” heter det och det är ju nästan ett understatement. Vid det privata köksbordet får jag ibland försvara den långe skåningen mot sambons allt vildare empati. Jag älskar dom positiva sakerna, det nästan överjordiska sinnet för dom oväntade lösningarna, tekniken och snabbheten i den stora kroppen. Tyvärr är dock denne man när det gäller det svenska landslaget nåt helt annat. Med någon slags inställning att jag är “Gud fader allsmäktig” är han enligt min utstickande haka en direkt belastning. På senare år dock ett undantag, EM-kvalmatchen mot Finland på försommaren där han från bänken kom in och dunkade in tre mål och med en massa annat matnyttigt.

Klart ifrågasatt då och av olika orsaker inte med i startuppställningen men då fanns motivationen, löpvilligheten och framförallt den stora glädje som är ett huvudfundament för all idrottslig verksamhet. Varför går inte denna inställning att uppbringa var gång den blågula munderingen dras på. Skall Sverige lyckas i Ukraina måste också Zlatan lyckas eftersom han “fit for fight” är den absolut förste som Erik Hamrén klottrar ner i sina uttagningsfunderingar. Vågar Hamrén bänka “Ibra” för ett strategiskt inhopp? Erik är en glad gamäng med stort fotbollskunnande och nånting nytt i den svenska ledningen men någon “Sir Alex” i den meningen tror jag aldrig han blir.

Vill också passa på att önska alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År där en synnerligen spännande säsong så småningom står för dörren. Tänk, IFK, Ope och Frösön i samma serie och det är inte division 3 det handlar om. Samtliga vill upp igen snarast möjligt, vilka fighter!! Och en våning upp på kommunens fotbollsgräddhylla sitter “Kung Adam” med sina brunfloadepter och tittar ner, leende och förväntansfulla.
En rad också om ÖFK, kul att Olle Hallström skrivit på, allt det som Zlatan saknar har Olle i överflöd.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Säsongen 2012 i antågande
13 December 2011 klockan 19:58 av Per Lagerbäck
 

Säsongen 2012 närmar sig sakta. Spelare provtränar lite hit och dit, och funderar på hur de vill ha det med sitt fotbollsspelande. Föreningarna har i olika takt gjort klart med tränare och andra saker som berör spelarna. Serieomläggningen gör i sin tur att förutsättningarna för föreningarna ser väldigt annorlunda ut det kommande året. Vad gäller de nationella serierna är det helt klart hur det ska se ut, men vad gäller nivån under har Norrlandsdistrikten ännu inte tagit något beslut, men inriktningen verkar tydlig.

Jämtland har detta år tre lag i div 2 södra Norrland, nämligen ÖDFF, KD och Ope. ÖDFF kämpar för att få behålla så många spelare som möjligt, och har lagt extra mycket krut på att Heike Lippertz inte skulle ta steget upp i en högre division. Dessutom har de haft en mängd lokala spelare på provträning. KD uttalar nu för första gången att de har som mål att vinna serien, vilket är spännande. De har flera intressanta namn på ingång, och jag tror att de kommer allt närmre ÖDFF. ÖDFF har naturligtvis även de som mål att vinna serien, samt att de måste ha tillägget att de dessutom vill vinna kvalet. Dock kommer kvalet till nya Damettan att vara ett sådant nålsöga, att det kanske inte är ett särskilt realistiskt mål. Rimligen kommer bara en enda div 2-segrare från hela Sverige att kunna ta steget till Damettan, och chansen att det laget skulle komma från denna ganska svaga serie måste betraktas som väldigt liten. Däremot anser jag det självklart att både ÖDFF och KD redan kan anses klara för nya div 1. Kanske kan de båda gå igenom serien obesegrade av lag utanför Jämtland.

Istället kommer spänningen att koncentreras kring femte och sjätte placeringarna i serien. Som femma är man helt klar för nya div 1, och därtill kommer åtta av de nio sjätteplacerade lagen i Sverige att få ta det steget. Här kommer troligen Ope att få kämpa, och chanserna ser faktiskt riktigt bra ut för att laget ska klara detta. Dels beror det på en ökad träningsdos, dels på att några spelare kommer att krydda det redan slagkraftiga laget.

Frösön och Myssjö/Oviken får starta om i div 3. Där kommer Frösön tillsammans med Häggenås enligt mig att vara favoriter. Men fler lag kan blanda sig i den toppstrid som kommer att vara mer viktig än någonsin. Seriesegraren kommer att få kvala ända upp till nya div 1. Troligen kommer segraren i vår div 3 att få möta segrarna från Medelpad och Hälsingland om en plats där. Sedan kommer några lag att kvalificera sig för nya div 2. Hur många beror på beslut som Norrlandsdistrikten kommer att ta senare i vinter, men gissningsvis minst tre Jämtlandslag kommer att kvalificera sig dit. Norrland kommer troligen att instifta fyra division 2-serier, och där kommer Jämtlandslagen att hamna tillsammans med lag från Medelpad och södra Ångermanland. Möjligen oxå med något lag från Hälsingland.

Som sagt, Frösön och Häggenås får mitt favorittips. Sedan kommer kombinationslaget ÖDFF 2/IFK Östersund troligen att bli ganska starka. Får Myssjö/Oviken behålla de flesta av sina spelare kommer de naturligtvis att finnas med i toppen. Offerdal får nog rikta in sig på mittenskiktet tillsammans med Sveg och Brunflo. Mycket svårbedömda är Ope 2/BK Björnen, Sveg, Strömsund och Järpen. Men de får nog inrikta sig på att hålla sig kvar. Men både Sveg och Brunflo kan även dom hamna i svårt läge till hösten. Sammanfattningsvis är det oerhört svårt att sia om utgången redan nu. Jag återkommer om detta.

Om div 3 är svårt att sia om, så är div 4 fullständigt omöjligt. Jag lämnar därför denna serie otippad fram till våren, då jag kanske kan ha ngn aning om hur lagens slagkraft ser ut. Där kan det oxå både försvinna och tillkomma lag innan spelschemat läggs.

Till sist kan jag oxå nämna att det skulle kunna bli så att Häggenås erbjuds plats redan i årets div 2. Detta därför att Sundsvall DFF och deras farmarlag Sundsvalls FK inte tagit beslut om huruvida den föreningen ska fortleva eller inte. Drar SFK sig ur div 2 så bör erbjudandet först gå till "bästa tvåa" bland division 3-serierna i seriens geografiska område, och det är Häggenås

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Lite funderingar ifrån Micke om damfotbollen
19 November 2011 klockan 11:24 av Michael Olofsson
 

Ny säsong i antågande
Förra säsongen vart ett bakslag för damfotbollen i länet när Ödff misslyckades att ta sig upp i div 1 och att Frösön åkte ur div 2
Det possitiva var väl att K/D lyckades knipa en andra plats .Sedan måste man nämna Häggenås tappra strid mot OPE om seriesegern i div 3
Att Ödff inte gick upp tycker jag berodde mycket på att truppen var lite för liten och att man inte hade något lag där man kunde lufta de spelare som inte fick så mycket speltid.Sedan är serien lite för dålig för att hålla tempot uppe inför kvalet
Det verkar bli ännu tuffare för samarbete med andra klubbar i framtiden ,eftersom fotbollsförbundet ändrar reglerna för farmarklubbar,
Tror att Ödff behöver en fast klubb att samarbeta med.Det mest naturliga är ju att IFK Östersund blir den klubben.Men det gäller att IFK visar att man satsar på dam och flickverksamheten i framtiden,
Har hört ett rykte om att Ödff ev skall starta upp ett B-lag . Jag blir lite skrämd av detta.
Eftersom man då måste värva ihop spelare till detta lag . Det betyder att man måste plocka spelare ifrån andra klubbar i länet. Det blir först ca 20 spelare till detta lag och sedan behöver A-truppen minst 10 spelare för att fylla upp den truppen . Det betyder att 30 spelare skall plockas. Risken är då att man underminerar jämtlänsk damfotboll.
Det verkar vara svårt att hitta ett bra sätt att få till ett bra samarbete för att vi skall få till ett etablerat div 1 lag i länet.Förra gången Ödff spelade i 1 an samarbetade K/D med dem.Men det rann ut i sanden eftersom Ödff åkte ur div 1. Eftersom Ödff inte kan erbjuda spelarna någon bättre organisation än de har i sina klubbar med arbete . ersättningar mm .Tycker att organisationen höjde sig lite grann i höstas när man värvade hit Amerikanskorna.Det var synd att inte de kom redan säsongen i div 1.Då hade man troligtvis varit kvar i den serien. För att vi i detta län skall kunna utvecklas gäller det att hitta de spelare med den rätta talangen som vill träna 6-8 pass i veckan utan någon som helst ersättning
under flera år. Oftast går det bra medans dom går på gymnasiet , men sedan ska dessa tjejer försörja sig och då blir det oftast jobb inom service yrken med kvällsjobb .Man tycker det är konstigt att tjejerna slutar med fotbollen kring 20 års åldern.Men jag förstår dem att det är svårt att få det att gå ihop med fotboll och jobb.Det blir nog svårt om vi inte kan hitta lösningar.Att ta färdiga spelare utifrån med rutin ifrån ett högre tempo är en lösning men det blir också dyrt
Det blir spännande att se vad som händer med framtidens ÖDFF
Sedan verkar både Ope och K/D gå mot en intressant säsong
K/D verkar att få behålla sina spelare ifrån förra säsongen.Truppen var något tunn förra säsongen. Med några spelare som var skadade och några spelare som kliver upp ifrån det egna ledet + några nyförvärv kommer K/D att få pressen på sig att bli ett topplag även nästa säsong.
Att Bo"Beppe" Alenius blir kvar som tränare betyder mycket
Har följt K/D de senste 6 åren och har sett hur de hela tiden utvecklats och klivit ett steg för varje säsong.tror inte något lag idetta län tränat så mycket som dessa tjejer gjort under dessa år.Många har gått fotbollsgymnasium (ca 13 spelare har under 3 år tränat ca 6-8 pass i veckan)
Man ser också att det ger resultat .Deras 4-3-3 spel har ett klockrent i försvarsspelet .Det jag saknade i K/D förra säsongen var väl att man gjorde lite för lite mål framåt . I och för sig så hade man otur med att få några forvards skadade och fick flytta upp folk som inte var vana att spela som forvard K/D har väl kanske inte den organisation som krävs för div1 . Men det sätter ju en viss press på Ödff och det tycker jag är bra.
Att OPE redan är igång med träningen lovar gott . Hoppas verkligen att de kan hänga kvar i serien denna gång.Ope är det lag jag unnar en plats i div 2 med dess stora ungdomsverksamhet .
I div 3 verkar Frösön bli favorit.Det gäller att Frösön att få behålla de spelare som var med i div 2 och sedan få in de spelare som gjorde det så bra i div 3 förra säsongen.

ha en bra försäsong

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
En känsla av sporten!
29 Oktober 2011 klockan 00:38 av Tobias Granbom (f.d. Olsson)
 

Man slits mellan hopp och förtvivlan när man krigar i både botten och toppen av en serie. I vårt fall, som har krigat i toppen hela säsongen och i sista omgången landat i ett Allsvenskt kval förlängs känslorna ytterligare. Man längtar, undrar, ser fram emot, vänder och vrider på matchbilder och resultat och svaren på alla ens frågor är... Noll!

Den ovissheten och kicken som fotbollen i detta nu skänker gör att man bara älskar sporten lika mycket som man nästan fruktar den!

Det återstår 1 match av säsongen, en match där allt annat är glömt. Alla kilometrar vi sprang i Ljungskile i juli är historia, allt vi tidigare gjort under säsongen är historia. Det enda som består är det vi trott på, det är bara nuet som gäller på söndag! I ett kval gäller det att ha karaktär och att vara effektiva. Igår hade vi nästan definitivt kunnat släcka Syrianskas allsvenska drömmar, istället hade vi en kavalkad av missade lägen men har med oss 2-1 upp till Södertälje.

Apropå effektivitet, Peter Ijeh hade 1.5 målchans och gjorde 1 mål - det är sådan statistik som kan avgöra ett/detta kval...

På söndag 17.20 kan ni följa oss i TV4 sport

Nu kör vi!!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Favoriterna som höll
16 Oktober 2011 klockan 13:47 av Hasse Thor
 

Egentligen är det ett helt fantastiskt år det här, man har fem lag närmas hjärtat och alla fem lyckas med sin målsättning. Helsingborgs IF, “heåjeff”-”di röe”-”den gamla mjölkkossan” vilket man vill, vinner allsvenskan. Blågulrandiga Eskilsminne IF, från barndomskvarteren i samma stad, avancerar till division 2 för första gången sen bildandet för cirka 90 år sen. Östersunds FK tar tillbaka sin plats i division 1 och Brunflo FK, hemmaklubben där man genom åren spenderat mycken tid i härlig gemenskap avancerar för andra gången i modern tid till division 3 och helt hastigt och lustigt kommunens näst bästa lag. Dessutom som grädde på det så kallade moset fixar vårt blågula landslag efter många om och men plats i nästa års EM. Det är egentligen för bra för att vara sant.

I många glädjebägare finns det dock ofta en del smolk och till den kategorin får väl räknas Frösö IF, IFK Östersund och Stuguns BK. Kunde aldrig i min vildaste fantasi och den är stundtals rätt vild ana att samtliga dessa tre föreningar skulle flyttas ner till division 4 Jämtland/Härjedalen. På Frösön där jag tillbringat tolv år av den yrkesverksamma karriären ivrigt cyklandes i den mer eller mindre lodräta topografin och försett frösöborna med förmodligen mindre önskade fönsterkuvert. 1968 när man var uppe i Sveriges andra division bjöd “Sventa” Holmberg och company på fin underhållning på Hofvallen.

IFK är väl kanske den största negativa överraskningen men samtidigt ett bevis på att allt kan hända i idrott. Laget har varit och vänt i fyran förut och gör det säkert igen och med Leffe Widegren och ÖFK-kontakten ser det väl ljusare ut på sikt. SBK lärde jag mej älska som nästan ständigt utskickad reporter under den senare ÖP-tiden. Matcharrangemang av högsta klass och en speciell Stugun-anda med alla lirare från bygden. Kanske är det den som delvis gått förlorad i och med att man som det verkar öppnat upp för folk utifrån. Detta förmodligen på grund av att glesbygdsproblematiken nått ikapp även Stugun. Ett nytt Stugun dock via Alsens IF, kvar i trean, där också sammanhållningen runt laget verkar ha en icke oäven inverkan. Skall bli verkligen kul att få se både Alsen och Ytterhogdals IK här hemma på Åkreäng nästa säsong, kan bli riktiga publikfester.

En teori jag gått och burit på rörande turbulensen i vår division 3-fotboll är om barnens och ungdomens förändrade aktiviteter inverkar. Om den tekniska mediautvecklingen blivit passiviserande och spontanidrotten allt mer kommer i kläm. Vi har ju i det norrländska inlandet av naturliga skäl inte den bredd som i mer kustnära regioner. Nu läste jag i ett kommentatorsfält att vi via BFK:s lyckade kval har bättre standard på fyran än både Västerbotten och Ångermanland så ingen sanning är väl helt rättvisande.

Till sist apropå spontanidrott, i min barndom spelade vi fotboll nästan var ledig stund under säsongen som var rejält lång i vår sydligaste landsända. Ett par grabbar fick i uppgift att ragga ihop gänget, 10-14 stycken. En gräsplätt, helt naturligt benämnd “Gröningen” var spelplats. Skylten “Bollsparkning förbjuden” sket vi högaktningsfullt i. Klädespersedlar till målstolpar och sen delade vi lag. Vi hade växt upp tillsammans, gick på samma skola, firade födelsedagar hos varann och ingen som råkade bli vald sist kände av det på nåt vis. Vi var trygga med varann. En målsättning för världen, på alla plan.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Säsongen nästan slut
5 Oktober 2011 klockan 22:58 av Per Lagerbäck
 

Nu återstår det endast en tävlingsmatch för damlagen i distriktet. Men den matchen är desto viktigare. ÖDFF har kvar att på hemmaplan möta Västerås BK 30. Förutsättningarna inför den matchen blir dock inte klara förrän under helgen, men mest troligt krävs seger för ÖDFF, kanske med flera mål, efter förlusten i Kalix mot Assi.

Självförtroendet i ÖDFF var åtminstone utåt på topp inför Assimatchen. Sannolikt var det ovanan att vara satta under press som ställde till det i de situationer som ledde till de fyra baklängesmålen. Frågan har ställts om södra Norrlandstvåan är en mycket sämre serie än övriga tvåor. Jag är inte helt säker på det, men sannolikt har det under de senaste tre åren varit negativt att det saknats lag utöver seriesegraren som haft faktiska ambitioner att kliva upp en division. Möjligen med undantag av Frösön. Det har kanske gjort att många motståndare inte tagit matchen mot just seriesegraren som årets viktigaste. Det har varit viktigare att ha en rejäl inställning i matcherna mot de lag man haft närmast sig i tabellen. Om det skulle stämma så har det naturligtvis varit en nackdel för seriesegraren. Men både 2009 och 2010 vann ÖDFF resp Själevad kvalserien, vilket ändå visar att dessa lag varit tillräckligt bra de åren.

Jag tror att ÖDFF fortfarande har en god chans att ta klivet upp, även om nu Assi och BK 30 kanske har ett litet övertag. Men tvärtemot vad en del uttalat tror jag att det viktigaste är att täta defensiven.

I tvåan höll KD och tog välförtjänt andraplatsen. Förra året var Frösön tvåa. Det visar verkligen att bredden inom JH är allt större. Att Frösön inte höll i år hänger nog ihop med flera orsaker, men den största är naturligtvis att så många tongivande spelare lämnade föreningen. Det skedde ett år för tidigt. De yngre hade behövt spelats in under en mellansäsong, med bättre stöd från rutinerade spelare. Att Myssjö/Oviken skulle ramla ur var helt väntat, men i många matcher visades att de i sina bästa stunder kunde hota flera av de andra lagen.

Trean blev väldigt spännande ända in i sista omgången. Nu bestämde sig Opetjejerna i de två sista matcherna att de inte skulle ge motståndarna någon chans, och därför kunde de infria det stora favorittryck som låg på dem. Häggenås har dock gjort en mycket imponerande säsong, och jag tror att de kommer att göra det nästa säsong också. Ett annat lag som verkligen utvecklats är Offerdal. Tränarna har tillsammans med tjejerna gjort en riktigt bra insats. Dessutom är det imponerande att de haft skribenter i Fotbollz oavsett om de åkt på en storförlust eller inte.

Ett annat lag som måste berömmas är Frösön 2. Ett lag som vill spela fotboll, men även använder de styrkor laget har på ett effektivt sätt. Jag trodde inte att de skulle göra så bra resultat. I övrigt var det nog ganska väntade insatser av de andra föreningarna i trean. Ja, för en gångs skull känns det som att jag hade ovanligt mycket rätt när jag tippade inför årets säsong.

Den omläggning av serierna som aviserats stöter på motstånd, främst från många Norrlandsdistrikt. Bl a är de flesta av dem emot att det skapas en nationell div 3 för damerna, vilket jag tycker är väldigt tråkigt. De vill istället att det skapas en nivå mellan nuvarande div 2 och en eventuell framtida "Superetta". Därför blir det nu extra spännande att följa vad beslutet kommer att bli.

Just nu har väl alla föreningar mer börjat titta framåt mot nästa säsong, möjligtvis med undantag av ÖDFF, som nog fortfarande mest ser fram mot årets sista och mycket avgörande match. Jag återkommer med tankar inför säsongen 2012.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Höstdrömmar
11 September 2011 klockan 19:20 av Hasse Thor
 

Har försökt följa ÖFK:s öden och äventyr på “Arenan” den här säsongen så fort tillfälle givits. Hopplöst avsågade Junsele var väl ingen direkt adrenalinhöjare den här gången men samtidigt en chans att se bägge afrikanerna och spanjoren “in action” och som det verkade dessutom i startelvan. Tillhör väl den skara som inte har några som helst synpunkter på hur många “utbölingar” som kommer hit, bara vi begåvas bra fotboll. Det höjer intresset på alla plan enligt min mening.

Och frågan är väl, har ÖFK någonsin, rent kvalitetsmässigt mönstrat en trupp likt dagens? Juan Hervias, mittbacken visade sig vara precis så solid som man förväntat sig, elegant i sitt försvarsspel och ett klart och tydligt engagemang för lagets väl och ve. Låt vara att Junseles offensiva attacker mer kunde kategoriseras under rubriken “ärtbössa” men ett gammalt ärrat fotbollsöga avgör förhoppningsvis det ändå. Sam Mensah, speedkulan på högerbacken, som jag inte heller sett tidigare gav också en ny dimension till det rödsvarta garnityret

Isaac Shaze, jag kanske var lite elak med honom i ett tidigare reportage, var den här gången betydligt effektivare i sin mittfältsgärning och stort engagemang även där. Av dom mer “hemtama” utlänningarna gladde naturligtvis Brian Wake med ny målaptit. Synd bara att jag inte vågade frångå honom i sajtens “Plaza”-tips, tre mål men tyvärr i fel ordning. Borde följt hjärtat i stället och röstat på Kyle Hawthorne som satte det för tävlingen så viktiga första målet.

Kyle är en typ av lirare som jag verkligen gillar vilket inte undgått dom som till äventyrs följt mina rader här i detta medium. Grabben kan förmodligen inte ens stava till ordet “säkerhetspassning”. Utsidor, instick, lobbar och en mycket underhållande vilja att hela tiden sätta motståndaren på pottan. Naturligtvis delar en spelare med dom små marginalerna in åskådarna i två läger, antingen älskar man det eller också är det rena motsatsen. Jag tillhör definitivt dom förstnämnda. Gav i en tidigare skrift Potter rådet att flytta in Kyle i en mer central roll tillsamman med Wake men min blygsamhet förbjuder mig att tro att han lyssnat just på mitt råd.

Mycket utrymme till importer men gladast är jag nog över Dennis Widgrens fortsatta utveckling. Blev lite brydd när Graham Potter bänkade honom några matcher men engelsmannen är förmodligen klok som en pudel. En så ung spelare mår säkert bra av att få tagga ner lite, att allt inte går som på räls. Gjorde det mesta rätt i går eftermiddag och överhoppningen innan 1-0 var ett litet mästerverk i spelförståelse. Just tajmingen i all bollkontakt är en ren njutning att se. Viktor Ageskär, en annan ungdom har jag uppmärksammat förut och han fortsätter också en positiv utveckling. Svårstoppad efter kanten men behöver ha upp tempot lite enligt min mening i närkampsspelet.

Mycket ÖFK den här gången men jag tycker Kindberg & co fått upp ångan i lokomotivet på Stadsdel Norr. “Friskt vågat är hälften vunnet” sa nån tänkare en gång och i varje fall Division 1 norra bör väl kunna räknas dit. Sen är det ju inte fel om våra lag i trean får ett positivt utfall i dom avgörande omgångarna. Och varför inte lite sällskap av Brunflo……..

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Fortsatt spänning i trean
31 Augusti 2011 klockan 22:26 av Per Lagerbäck
 

Detta blir en troligen ganska subjektiv krönika, eftersom jag är vitblåfärgad. På onsdagskvällen spelades en oerhört spännande seriefinal i trean på Tigervallen mellan Häggenås och Ope inför en storpublik på 252 personer. Endast två tidiga derbyn i tvåan har dragit mer publik på damsidan i år. Häggenås har gjort enorma framsteg i sitt spel detta år, och i denna match var det inte bara långbollar fram mot löpande forwards, utan man försökte ofta variera sitt spel. När dessutom Ope alltför många gånger bjöd på försvarsmissar kunde Häggenås få fler farliga chanser än Ope under delar av matchen. Ope spelade sig dock själva fram till fler chanser än vad Häggenås kunde göra. Två gånger tog Häggenås ledningen, och två gånger kvitterade Ope, varvid slutresultatet blev 2-2.

Detta gör att båda lagen fortfarande står på samma poäng, med visst övertag för Ope i målskillnaden. Men för att kunna hålla undan för Häggenås krävs inte bara segrar i resterande matcher för Ope, utan vartenda mål kommer att bli viktigt. Det blir dock ingen lätt väg för Ope att ta dessa segrar. Först handlar det om KD 2, och där bör Ope vinna. Sedan kommer Frösön 2 på besök på Torvallen. De kommer som vanligt att göra sitt yttersta för att knipa poäng. I de två sista matcherna handlar det om Offerdal och Mörsil. Inte det heller några lättköpta poäng, så Häggenås finns i allra högsta grad med i kampen om seriesegern. Häggenås kan naturligtvis oxå tappa poäng, även om jag tror att deras raka spel ska räcka. Men Sveg och Frösön 2 kommer nog att göra sitt bästa för att krångla till det för Erssons och Handlers gäng. KD 2 och Mörsil på hemmaplan tror jag Häggenås fixar, men Mörsil tog ju faktiskt en poäng av tigertjejerna i premiären, så kanske det kan hända igen.

I övrigt i trean har Frösön 2 tagit greppet om tredjeplatsen, med Sveg och Mörsil som utmanare, även om Mörsil fortfarande skulle kunna halka ner mot den lägre delen av tabellen vid förluster i de båda släpande matcherna mot just Frösön 2. I botten är nog Ås fast, men kampen om den troliga andra nedflyttningsplatsen är stenhård mellan KD 2, Brunflo, Offerdal och Strömsund.

Vad gäller tvåan ser det nu ganska mörkt ut för Frösön, även om det faktiskt öppnades en tydlig möjlighet då Remsle förlorade borta mot Ljusdal. Remsle har inga lätta matcher kvar, då jag tror att Myssjö/Oviken kommer att göra sitt yttersta i sista matchen om det skulle kunna hjälpa Frösön. Men nästan varje match måste nu gå Frösöns väg för att det ska vara möjligt att rädda kontraktet. Men det är inte omöjligt.

KD finns definitivt med i kampen om andraplatsen, och jag tror faktiskt att de kommer att greja den. Det skulle ge en rejäl skjuts för självförtroendet inför framtiden. Sedan hoppas jag verkligen att Myssjö/Oviken kniper några poäng i de sista omgångarna.

Vad gäller ÖDFF görs äntligen en satsning på spelare utifrån. Jag vet inte vilken klass de båda amerikanskorna håller, men om utsagorna stämmer så ska i alla fall Megan Mischler vara riktigt bra. Sedan gäller det att kunna anpassa sig till lagkamrater och spelstil. Denna satsning höjer naturligtvis rejält ÖDFF:s chanser i det kommande kvalet.

Sedan kan jag till några som kommenterat min förra krönika säga att den krönikan delvis skrevs just därför att jag inte fått svar som jag bett om avs Maja Öst. Dessutom fanns det personer som har oerhört mycket bättre insyn än mig i ÖDFF som uppfattat det på samma sätt som jag. Tarzan m fl får gärna ringa mig så förklarar jag mer om bakgrunden muntligt. I skrift får det räcka så här för tillfället.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Nytt ”samarbete” i damtvåan?
26 Augusti 2011 klockan 12:44 av Per Lagerbäck
 

Plötsligt händer det en del intressant runt ett par av de lokala lagen i damtvåan. Två föreningar som tidvis tidigare haft mycket negativt att säga om varandra (jag har hört det själv i vintras från båda håll) verkar nu, av skilda skäl, ha börjat att samarbeta. Det handlar om ÖDFF och Frösön. Jag ska dock vara tydlig med att uppgifterna kommer från spelarhåll och inte från ledarhåll, så har jag otur så stämmer dom inte. Men Fotbollz ska väl få innehålla en del rykten och spekulationer.

ÖDFF skickar alltså enligt trovärdiga uppgifter minst två av sina spelare till Frösöns slutspurt, nämligen målvakten Maja Öst och offensive Matilda Johansson. Jag är inte särskilt insatt i turerna runt detta, men känner till en del. Det finns en del man kan fundera runt i denna affär, men vi ska se vad den resulterar i först. Att det är en tydlig satsning från Frösön för att hänga kvar i tvåan, samtidigt som ÖDFF är beredda att ta vissa risker inför det stundande kvalet är dock uppenbart. Det är möjligt att ÖDFF värvat en annan målvakt, vilket jag inte har någon aning om, för annars blir det ju tydliga problem om Heike Lippertz blir skadad. Det måste finnas speciella skäl att släppa spelare samtidigt som tränaren John-Rune Wikén uttalar sig om behovet av att förstärka truppen inför kvalet.

Att detta eventuella samarbete sedan kan komma att skicka svallvågor neråt kusten är ju troligt. Det är många som pratat om att Sund självklart kommer att ta sex poäng mot Myssjö/Oviken och Sund, men nu kommer nog oxå en del personer runt Sundsvall att prata om att Frösön kanske kan räkna med tre poäng mot ÖDFF i sista matchen, om inte nedflyttningen redan är avgjord. Jag gissar att ÖDFF och Frösön räknar med att sådana spekulationer kan dyka upp. Det är sådant snack som vi kan känna igen härifrån Jämtland i andra sammanhang, så det vore inget konstigt med det.

Att Maja Öst, som är en mycket duktig målvakt, kommer att innebära en betydande trygghet för de bakre leden i Frösön är jag säker på, men frågan är om det kommer att räcka. Det är en annan form av trygghet som behöver slå rot i Frösön. De senaste matcherna har enligt uttalanden i tidningarna visat på att det finns en rädsla att misslyckas. De två närmsta matcherna kommer att vara väldigt avgörande för Frösön. Först matchen mot Team Hudik imorgon lördag, som inte får förloras, och sedan den ännu viktigare mot Sund nästa helg. Men nästan lika viktigt för Frösön är hur det går mellan Sund och KD ikväll. Tar Sund tre poäng där är uppförsbacken lång. Men vi får hoppas att Frösön ror hem detta till slut.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Damtvåan kanske redan avgjord
19 Augusti 2011 klockan 21:26 av Per Lagerbäck
 

Med drygt tre omgångar spelade av höstsäsongen börjar damtvåan vad gäller de viktigaste placeringarna nästan se avgjord ut. I toppen behöver väl egentligen ÖDFF bara vinna ett par matcher till för att säkra segern. Tränarna uttalar t o m att det är dags att börja inrikta träningen mot det kommande kvalet. KD är lite ojämna just nu, men kniper en hel del poäng. Bl a blev man det andra laget att ta poäng av ÖDFF. Jag tror fortfarande att det kommer att räcka till en plats bland de tre i topp för KD.

I och med Sunds forcering i slutet av våren och början av hösten ser tyvärr Frösön ut att tvingas kliva ner i trean. Jag misstänker att det kan glädja vissa, vilket jag i så fall tycker är riktigt tragiskt. Jag anser att det tydliga uppsving som skett för jämtländsk damfotboll de senaste åren väldigt mycket handlar om att vi fått upp flera lag i tvåan. Självförtroendet ökar och naturligtvis blir det en bättre utveckling för allt fler spelare av att möta bättre lag. Därför skulle det verkligen behövas att Frösön stannar kvar. Vi skulle då kanske snart kunna nå 90-talets nivå, i förhållande till övriga Sverige, igen.

Frösön är dock helt tvingade att vinna hemma mot Sund, och måste nog oxå bli hjälpta av att Sund hamnar i en negativ trend även i övrigt. Att hoppas på att Sundsvalls FK ska klappa igenom tror jag inte alls på. Om det behövs kommer moderföreningen SDFF att skicka ned nödvändigt antal spelare. Att Frösön skulle knapra in runt 10 poäng mot något av de andra lagen efter ÖDFF tror jag inte heller på.

Myssjö/Oviken har fortfarande inte fått njuta av sina första poäng, men jag tro att det kommer. Om inte annars så i hemmamatchen mot Ljusdal. Det skulle i sin tur innebära att tjejerna från Bergs kommun skulle kunna lämna sistaplatsen.

Av lagen i övrigt visar Remsle återigen att jag har svårt att bedöma deras styrka innan seriestart. Jag trodde att det var dom som Frösön skulle kunna ha efter sig, men de plockar poäng i var och varannan match och har nu parkerat på övre halvan. De är den största positiva överraskningen för mig.

I damtrean tätnar toppstriden mellan Ope och Häggenås efter Opes poängtapp mot Brunflo. En riktig seriefinal finns att se fram emot på Tigervallen 31/8 kl 18. Jag hoppas att det kommer riktigt mycket folk. Den matchen är helt öppen. Ope har kanske ett mer homogent lag, som i sina bästa stunder oxå spelar den bästa fotbollen. Däremot har nog Häggenås ett par spelare som kanske är de bästa i årets trea.

Brunflo och Frösön 2 har väl annars blivit de mest omskrivna i serien efter en match jag gärna hade velat se. Det är ju oerhört svårt att kommentera något man inte sett. Brunflo spelar ofta en fysisk fotboll och har kanske ett par spelare som ibland kan vara lite odisciplinerade, men jag har aldrig tyckt att de allmänt har spårat ur någon gång. Kommentarerna i tidningarna och på Fotbollz visar verkligen hur olika man kan se på en och samma match. Men dom visar oxå vilket engagemang det kan finnas runt div 3 Jämtland. Det engagemanget tycker jag nästan alltid är positivt, men när det urartar till ren pajkastning blir det lite pinsamt. Chansen finns dock redan nu på söndag att se i stort sett samma Frösölag spela mot drygt hälften av Brunflos lag igen i DM-final för F-16 på Lövsta. Enligt JHFF kl 15.00, i så fall inte 17.00 som någon skrev i kommentar under div 3-matchen.

I övrigt har Sveg haft en positiv trend, mkt beroende på måltjuven Camilla Larsson som egentligen tillhör ÖDFF. De är nu uppe och nosar på tredjeplatsen i kamp med Frösön 2. Möjligen kan Mörsil, med många ospelade matcher, ta upp kampen med nämnda lag.

Ås verkar fast förankrade i botten, och behöver omgående börja plocka poäng för att kunna ta sig därifrån. De verkar löpa störst risk att få börja om i fyran. Om det blir fler än ett lag som måste kliva av, vilket det troligen blir om Frösön åker ur tvåan, så är det många lag inblandade i den striden. Just nu ligger KD 2 på näst sista plats, men med såväl Offerdal som Strömsund och Brunflo inom räckhåll. Ja kanske även Mörsil om de börjar hacka lite. Det känns omöjligt att gissa vilka som kommer att hamna på den riskfyllda niondeplatsen.

I fyran har inte många matcher spelats i höst, men där kommer Björnen att vinna säkert. Sedan får vi se vad som händer nästa år med det laget och den föreningen. Jag hoppas att de fortsätter i någon form och att de antar utmaningen att spela i trean. Annars tycker jag att det stora frågetecknet i fyran är hur IFK Ösd matchar sina spelare. Jag har inte tittat i några laguppställningar och vet inte heller om det är tillåtet att blanda spelare hur som helst mellan första- och andralaget. I vilket fall är det anmärkningsvärt att båda lagen tagit lika många poäng. Ope 2 har väl tillsammans med IFK 1 varit lagen som underpresterat så här långt, medan övriga tre andralag har presterat bättre än väntat. Orrviken väntar, precis som Myssjö/Oviken i tvåan, på att få ta sina första poäng.

Som avslutning kan jag nämna att jag från välunderrättat håll hört att det inför 2013 är på gång med en "Superetta" även i damfotbollen. Hur serierna under den ska hanteras verkar dock helt öppet. Det innebär att spel i den näst högsta divisionen kommer att kosta väldigt mycket ekonomiskt. Personligen tror jag att det vore väldigt negativt för damfotbollen i norra Sverige, så jag hoppas att det stoppas på något sätt. Däremot ser jag gärna att det blir färre div 2-serier med direktuppflyttning till div 1, och därunder nationellt styrda div 3-serier med ungefär samma geografiska spridning som i herrarnas div 3.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Vad är talang för er?
12 Augusti 2011 klockan 15:02 av Tobias Granbom (f.d. Olsson)
 

Ordet "talang" används så gott som alltid när man pratar om unga fotbollsspelare som har kommit långt i sin fotboll. Men vad är talang? Vissa "talanger" stannar av och glöms bort, vissa lägger fotbollsvärlden under sina fötter. Vad avgör skillnaden, vem är talang och varför? Hur ser man en talang?

Spekulera gärna fritt, vore intressant att höra allas syn på ämnet - och märk väl, inga rätt eller fel finns!

Shoot!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Sommartryck
14 Juli 2011 klockan 11:51 av Hasse Thor
 

Efter en längre tid utan “hammarslag” där andra aktiviteter krävt sin uppmärksamhet pumpar nu adrenalinet och nånstans måste det få ett utlopp. Som vanligt när man höjer sig ovanför huvudläktaren på Jämtkraft-Arena eller all annan fotboll med lokal anknytning sitter det alltid nån fundamentalist som tycker att sajten till minst 150 % skall handla om just den lokala fotbollen. Man får dock ta en del risker här i livet och delar av nedanstående avsnitt är väl en av dom.

Bevittnade i går Sveriges semifinal i damernas VM-fotboll. Många ansåg ju att vägen nu låg öppen fram till dom ädlaste medaljerna sen Japan sensationellt betvingat värdnationen Tyskland. Har inte följt “Nippons” fotboll speciellt genom åren det skall erkännas och tänkte efter segern mot tyskorna att det här gör dom inte om, inte ens via 50 möjligheter till. Efter gårdagskvällen är jag dock beredd att tänka om, rejält.

Visserligen fick coach Dennerby vaska om en del i sin uppställning men på den här nivån och med dryga 20 spelare i truppen skall det fungera ändå. Men, svenskorna såg i många stycken ut som nybörjare. Man matchade helt enkelt inte det tempo och presspel som motståndet bjöd på, dessutom med hög teknisk färdighet i varje situation. Och nu till min poäng, för detta rejäla tillkortakommande lastas i dom flesta media målvakten Hedvig Lindahl?? Okej, när sista utposten ger sig ut i straffområdet skall det spruta revben och andra kroppsdelar åt alla håll men att mer eller mindre hänga ut henne för nederlaget känns väldigt magstarkt.

Samtidigt en uppvisning i den gamla sanningen att “man spelar inte bättre än motståndet tillåter”. Det hjälper inte hur talangfull eller rutinerad man är, om den omgivande spelmässiga nivån är högre avslöjas bristerna i den egna färdigheten obarmhärtigt. Detta som en liten personlig passning till alla som menar att bara man satsar på att spela ihop egna talanger så löser sig allt. Dels finns risken att talangen vill gå vidare och sen behövs det en större kader än vad som går att uppbringa i våra trakter. Japanskorna är många och av kulturella och andra skäl väl anpassade för lagidrott.

En talang som anpassat sig är väl Ante Björkebaum. Har aldrig hyst, till skillnad från en del fotbollskompisar, några tvivel på han förmåga i den vägen. Tillhör dom tongivande i Sirius och hänger in en hel del mål dessutom och nästa pinne på karriärstegen är säkert inte långt borta. Dessutom glädjande att David Röhdin, 16-åringen från Brunflo FK (!), får en fin vidare fostran i Gefle IF. Hans löpningar med bollen och i hög fart dessutom täcka densamma är som jag ser det, unik.

Många nya ansikten är som vanligt i omlopp i ÖFK, något som är sunt, skapar intresse och diskussioner, dessutom ett tecken på att man verkligen vill nånting. Det som dock inte torgförs är vilka som försvinner inför hösten, åtminstone har jag inte lyckats få med mig det. Hittade en speciell favorit under våromgången i engelsmannen Kyle Hawthorne. Började lite anonymt men växte mer och mer i mina ögon. Just den där förmågan att hitta lite udda lösningar och den underbart fina touchen på bollen. Wake, Burton och Clark verkar bli kvar men hur blir det med Hawthorne?

I vilket fall som helst en intressant höst och det pratas mycket ÖFK med många man möter. Hade själv lite blandade känslor inför degraderingen men på nåt vis har ändå samma lust och förväntningar inför varje match infunnit sig. Det är väl det som är det fina med fotboll, man hittar på alla nivåer nåt givande eller oväntat. I det här läget kanske en svensk seger på lördag är oväntad men givande i så fall en svensk bronsmedalj. I den bästa av världar inte illa alls.

 

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Våromgången snart färdigspelad
21 Juni 2011 klockan 17:56 av Per Lagerbäck
 

Nu närmar sig våromgången sitt slut. I div 2 har nu ÖDFF i praktiken tagit ett totalt grepp om seriesegern i och med helgens vinst mot Selånger. Den segern i kombination med att lagen närmast bakom säkert kommer att ta poäng av varandra gör att ÖDFF successivt kommer att utöka sin ledning. Det finns dock en tydlig skillnad mot för två år sedan i matcherna. Då var oftast ÖDFF helt överlägsna, men nu kommer det perioder i matcherna då flera av motståndarlagen får grepp om Östersundstjejerna. ÖDFF:s motståndare i höstens kval kommer med stor sannolikhet att bli Notviken från Luleå och Västerås BK 30. Notviken har tagit ett litet grepp i Norra Norrland, men har ett svårt derby mot uppstickarna Luleå DFC kommande omgång, och BK 30 verkar överlägsna i Norra Svealand, även om Huge fortfarande tassar strax efter.

KD har som väntat börjat att plocka sina poäng, och jag blir förvånad om de inte tillhör de tre bästa i sluttabellen. KD har ett sammansvetsat gäng som kan utvecklas för varje år, om de fortsätter tillsammans. De spelar oftast rappt med säkert passningsspel. Föreningen har kanske inte riktigt lika många duktiga unga spelare på gång underifrån som tidigare, men tillräckligt många för att löpande ha påfyllning från egna led.

Frösön tog de tre viktiga segrarna mot nykomlingarna i serien, men förlorade sexpoängsmatchen borta mot Remsle. På torsdag har de allt att vinna och inget att förlora i derbyt mot ÖDFF och med en bra start skulle det unga Frösögänget kunna skaka om ÖDFF lite. Men gissningen är en klar seger för serieledarna. Frösön har sedan oxå Team Hudik kvar i vår och skulle i värsta fall kunna få ta sommarvila på nedflyttningsplats, men Sund tar knappast poäng mot Sundsvall eller KD, så de ligger nog kvar efter Frösön.

Myssjö/Oviken längtar fortfarande efter sin första poäng. De var nära mot Ljusdal och de spelar allt bättre för varje match. Ny chans till poäng ikväll mot Remsle. Att de skulle kunna rädda kontraktet anser jag dock som omöjligt. Men självklart utvecklas spelarna hela tiden, och de kommer endera att föra Myssjö/Oviken till toppen i trean nästa år, eller bidra på annat sätt till Jämtlandsfotbollens framåtskridande. Det var absolut rätt att ta chansen och kliva upp.

Trean verkar bli en kamp mellan favoriterna Ope och uppstickarna Häggenås. Ope vann den tidiga seriefinalen klart i siffror, men på planen ska det ha sett annorlunda ut. Jag missade tyvärr den matchen, men samstämmiga rapporter säger att Häggenås tog ett tydligt grepp om matchen i början av andra halvlek efter sin sena reducering i första. På slutet tröttades dock Häggenåstjejerna och Ope kunde göra två avgörande mål fram till 4- 1. Efter lagens tidiga poängmissar mot Mörsil resp Frösön 2 verkar de vara inställda på att ta full pott.

Frösö 2 är för övrigt årets verkliga sensation. Ett lag med i huvudsak 14-15åringar, kryddade med enstaka något år äldre A-lagsspelare, visar upp en fin och snabb fotboll. Troligen kommer de dock att tappa fler poäng än Ope och Häggenås, men att de strävar mot en tredjeplats i serien är tydligt. I övrigt har trean blivit mycket jämnare än jag trodde den skulle vara. Kvalitén är högre än på många år och de flesta lag kan plocka poäng av varandra. Ovanligt många spelare med erfarenhet från högre serier finns nu i trean tack vare att så många jämtlandslag spelat i tvåan på senare år. Bättre än väntat har, förutom Häggenås och Frösön 2, främst Offerdal presterat. De har några riktigt bra spelare och sedan utvecklas de övriga hela tiden. Sämre än väntat har främst Strömsund gått. För mig tycker jag även att Sveg varit en liten besvikelse, men då jag hört att de knappt kunnat tränat inför säsongen blir ju insatsen istället ganska imponerande. Mörsil och Brunflo är lag som i sina bästa stunder kan ta poäng även av topplagen, men de har lite för många svagheter för att riktigt kunna etablera sig i toppen. Men det är inte omöjligt att så sker kommande år. Just nu ligger KD 2 och Ås i botten. Risken finns att de oxå gör det i sluttabellen, men betydligt fler lag riskerar att hamna där om det börjar att gå tungt. Jag vet inte hur många lag som ramlar ur och därför är det omöjligt för mig att tippa vilka som gör det.

I fyran visar de unga gamlingarna i Björnen att de än så länge är starkast. Jag har sett två av deras matcher och de har några av distriktets bästa spelare i uppställningen. De spelar tidvis ett spel som skulle räcka till topplacering i trean, men sedan är det det här med konditionen. Den är inte den allra bästa för en hel del av spelarna. Men det är himla roligt att se lagets spelglädje och finesser. Orrviken är lika förankrade i botten som Björnen är i toppen. Jag är imponerad över föreningen att de håller laget igång år efter år. En eloge till Orrviken. Sedan har IFK Östersund fått igång sin damverksamhet riktigt bra på bredden. Nu gäller det att ta hand om de yngre spelarna, så att föreningen även kan börja att närma sig de bättre lagen i distriktet. Förutsättningarna finns, men finns stödet i föreningen och uthålligheten hos ledare och spelare?

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Ganska väntatde resultat i tvåan och trean
28 Maj 2011 klockan 12:11 av Per Lagerbäck
 

Nu har säsongen 2011 dragit igång, och till största delen har det väl varit ganska väntade resultat i tvåan och trean. De resultat som främst sticker ut är väl KD:s förlust mot Remsle och Opes förlust mot Frösö 2. Jag har nu sett alla jämtlandslag i tvåan och de flesta i trean, och de åsikter jag redovisade inför säsongen står fast.

ÖDFF har börjat med tre säkra segrar, trots halvdant spel, vilket naturligtvis tyder på att laget är starkast i serien. Deras svåraste motståndare kommer nog att vara de själva, och förmågan att upprätthålla motivationen. Detta trots att de ännu bara ligger trea, men KD och Team Hudik har redan tappat poäng mot andra lag, och ledande Sundsvall kan ju ÖDFF ha före sig utan att det gör något, då inget farmarlag får kvala till ettan. Då återstår Selånger, som har startat bra och ligger tvåa i serien. Dom har oxå förbättrats sedan förra året, men kommer knappast att räcka till för att hota ÖDFF.

KD har nu börjat plocka poäng, och kommer att klättra i tabellen. De kommer att tillhöra de tre-fyra bästa när säsongen summeras. Frösön ska nog vara tacksamma för att Myssjö/Oviken och Ljusdal stod på programmet efter Sundsvall. De kommer att behöva varenda poäng för att vara på den säkra sidan i slutspurten. Men dessa båda storsegrar höjer naturligtvis självförtroendet, vilket är en oerhört viktig investering för att nå en bra placering. Myssjö/Oviken gjorde en bra halvlek mot Frösön, men alla måste spela på toppen av sin förmåga hela matcherna för att några poäng ska håvas in. En av de största chanserna under säsongen kommer nu i helgen mot Ljusdal. Jag hoppas att de kan hålla stämning och träningsnärvaro någorlunda på topp ändå.

I trean hade Ope full pott efter tre matcher, vilket de ska vara tacksamma för efter en mkt svår match borta mot Mörsil, där Martina Amrén avgjorde i slutminuten. Därefter kom ett riktigt bottennapp mot Frösö 2. Men det unga Frösölaget ska verkligen ha en eloge för sin insats, och vilka lovande spelare där finns, främst i 97:orna Rebecka Bill och Gry Tjärnström. De närmsta utmanarna för Ope tror jag dock fortfarande är Häggenås och Mörsil. Häggenås kommer att ta många poäng, när de har tillgång till de bästa spelarna. Seriefinal stundar tisdag 31/5 på Torvallen mellan Ope och Häggenås.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Skånederbyt som försvann
24 Maj 2011 klockan 22:19 av Hasse Thor
 

Jag är bedrövad, förtvivlad och näst intill tillintetgjord. Hade laddat hem derbyt Malmö FF-Helsingborgs IF som utspelades på Swedbank Arena i Malmö. Ettan och tvåan i tabellen, HIF med en tre poängs ledning. Båda lagen med viss turbulens, MFF med osäkerheten runt Roland Nilsson och HIF med lite intern fight spelare contra lagledning.

En fantastisk inramning, näst intill fullsatt, otroliga tifon och kampsånger. Visserligen ett kortare avbrott inledningsvis för att få bort röken från bengaliska eldar men matchen kom igång. Inget vanligt derby heller utan förutom den intensiva fighten också offensivt spel och målchanser i massor. Ett felaktigt (?) dömt offsidemål för MFF, en utebliven (?) straff när HIF-sprintern Erik Sundin dras omkull innan Rachid Bouazan sätter 1-0 till HIF i 30:e minuten efter ett utsökt förarbete av Rasmus Jönsson. Vild glädje och alla helsingborgare på plan i stort kramkalas.

Sen förändras allt, någon i MFF-klacken har kastat in ett knallskott mot HIF-målvakten Pär Hansson, denne går ner på knä tydligt påverkad av smällen och samtidigt kommer en figur inspringande och tänker attackera Hansson. Vaktpersonal och spelare kastar sig över inkräktaren och därmed är ännu ett fantastiskt fotbollsarrangemang saboterat. Domaren bryter enligt sina direktiv matchen och arenan avfolkas så småningom under till synes lugna former.

Hur länge skall det här få fortgå, vart är vi på väg? Vad är det som driver människor att till varje pris förstöra något så egentligen oskyldigt som en fotbollsmatch? Skall det inte gå att samla stora åskådarskaror till intressanta evenemang. Det som kanske grep mej allra mest var en intervju i spelargången med domaren Stefan Johannesson, mycket tagen och med en tydlig tår i ögonvrån. Men också den ilska och kraftsamling som strömmade ur alla parter. Hur MFF-supportrarna verkligen försökte identifiera marodören. Saxade också följande ur Helsingborgs Dagblads hemsida:

"Som stolt MFF:are ber jag om ursäkt till samtliga Helsingborgare och ber att få gratulera till vinsten. Jag hoppas innerligt att svensk media tar sitt ansvar och omedelbart publicerar bild på idioten som tog sig in på planen!”

Ovanstående har ju tidigare varit ett ”08” problem men tydligen inte längre. Det är dags att berörda myndigheter får dom redskap som behövs för att marginalisera alla som bara har en sak i huvudet, att förstöra och visa upp sig själva. Okej, detta kanske är lite ”off the record” på sajten men istället för att dunka huvudet i väggen valde jag att attackera datortangenterna. För mej är fotboll något av det finaste på den här jorden och när den attackeras på det här sättet händer det nåt speciellt i kroppen. Jag är säkert en av dom trognaste HIF:are som finns men en sån här kväll är jag lika mycket MFF:are. Vad är en supporter om det inte längre finns nåt att supporta?

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Omstart
26 April 2011 klockan 11:39 av Hasse Thor
 

Så var då premiären i div 2 norrland avklarad för rödsvarta ÖFK, våra lokala fotbollshjältar. Härligt väder, bra med publik och av och till också helt okej fotboll. Har varit lite kluven inför omstarten i en lägre division men intresset verkar ju finnas hos gemene man och det bådar gott. Föreningen har ju också genomgått ett omfattande förändringsarbete och vad det leder till är ju naturligtvis för tidigt att sia om.

En del nya spelare men en glädjande stor stomme kvar från i fjol. En del skador så här inledningsvis, bl.a. på ett par av engelsmännen gör väl det hela lite svårbedömt, dessutom vilken kvalité håller premiärmotståndaren Umedalens IF totalt sett?
-Vi tränar tre gånger i veckan, halv tio på kvällarna sa ju till exempel tränaren Janne Westerlund till “Z-port” efter matchen.
ÖFK har ju emellertid gått riktigt bra på försäsongen och en hel tempo från i fjol verkar finnas kvar i laget. Dessutom sett från sidan en hel del spelglädje, inte minst viktigt.

Som krönikör har man ju lite möjlighet att få ta ut svängarna lite grand när det gäller enskilda insatser och min största blomma den här gången till innerbacken Olle Hallström. Ingen fysisk jätte men en förmåga att använda varenda centimeter av kroppen på rätt sätt. Kommer mer till sin rätt också i mittförsvaret jämfört med kanten där han ofta spelar. Blir Bobo Sollander borta ett tag tror jag Olle blir nyttig framöver,

Dennis Widgren har jag berömt förut, fantastiskt att en så ung spelare tar ett så stort ansvar som länk på mittfältet. Fint uppbackad dessutom av grovjobbarna Tom Perman och Martin Johansson. Längst fram märktes inte omskrivne Brian Wake förrän vid 1-0 målet. Men en chans, ett mål, så agerar en målskytt. Väldigt hårt uppvaktad dessutom och kanske lite tyngd av stundens allvar. Efter målet dock ett flertal bra “target”-grejor och fint huvudspel. “Putte” Lindgren har fin speed och kan bli ett bra komplement framöver

En annan engelsman, Alex Smith kom in i andra halvlek, kvick i fötterna, bra självförtroende men lite varierande kvalité i passningsspelet. Viktor Ageskär också en trevlig bekantskap på högerkanten i andra halvlek. Kul att Graham Potter släpper fram den typen av unga lirare. Besarion Kodalaev i buren verkar balansera på en knivsegg hela tiden men gör det bra och framför allt underhållande. Hur underhållande resten av året blir på Jämtkraft-Arena återstår som sagt att se. En helt okej inledning i alla fall.

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Inför säsongen 2011
25 April 2011 klockan 20:00 av Per Lagerbäck
 

Jag har åter tillfrågats om jag även säsongen 2011 kan skriva lite om damfotbollen, och jag börjar med att gå igenom de serier där distriktet är representerade. Allra först tittar vi tillbaka lite på tvåan 2010.

Förra säsongen

Frösön gjorde en väldigt bra vår, men under hösten blev resultaten sämre. Efter poängtappet mot Ope orkade man inte med någon mer seger, utan det blev segerlöst i de fem avslutande matcherna. Sannolikt berodde det på att motivationen sviktade när seriesegern inte längre tedde sig nåbar. Men man kan också fundera på andra skäl till detta. De två huvudledarna var avstängda några matcher. Några spelare dalade betänkligt i slagkraft och Frida Sjöberg dubblerade med spel i ÖDFF. Men en andraplats är ju riktigt, riktigt bra! Sedan var ju Frösön ändå nära att i sista stund få en plats i ettan, men föll på att IFK Gävle valde att ta den. Frösön hade dock bara behövt någon poäng ytterligare för att ha fått erbjudande före gästrikarna.

KD avslutade däremot bättre än man startade serien. De har ett ungt och utvecklingsbart lag och liksom säsongen innan uppstod det inte så många skador under säsongen. Ledarna har lyckats skapa en trygghet i spelet och laget faller nästan aldrig igenom. KD har verkligen chansen att fortsätta att utvecklas även framåt. En fjärdeplats är riktigt, riktigt bra. ÖDFF har placerat sig bättre endast tre av deras sju år i tvåan.

Ope tog sex poäng på våren och åtta poäng på hösten. Det hade behövts minst en seger till på våren resp på hösten för att ha kunnat ha haft chans på nytt kontrakt. Jag tror att det kunnat se väldigt annorlunda ut om Ope vunnit borta mot Bollnäs och hemma mot Remsle under våren. De hade verkligen chansen i dessa båda matcher. Tyvärr verkar höstderbyt Frösön-Ope haft samma inverkan på båda lagen. Ope orkade inte ladda om efter den urladdningen, utan gjorde två dåliga insatser i matcherna efter, och i nyckelmatchen mot Remsle borta så räckte inte det orutinerade laget riktigt till, trots en rejäl kamp. Opetjejerna har gjort många riktigt bra prestationer, och har bl a tagit poäng mot Själevad, men har tyvärr även några bottennapp. Orutinen skapade nog den ojämnheten. Laget måste nu ner i trean och bygga för återkomsten till tvåan.

Själevad höll hela säsongen ut denna gång, och för andra året i rad vann segraren i "vår" tvåa även kvalet till ettan. Oavgjort mot Mariehem och seger mot Gideonsberg. Som vanligt gnetade sig segraren i Norra Svealand oxå upp i ettan. Själevad var klart bästa lag och behöver väl inte ytterligare kommenteras. Jag hoppas att de kan etablera sig i ettan.

Selånger gjorde väldigt ojämna insatser, men det räckte ändå till en tredjeplats och för andra året i rad blev de bästa Medelpadslag i serien. Sundsvalls FK knep sjätteplatsen och det är väl ungefär deras uppdrag. De ska hänga kvar i serien och slipa spelare till att ta steget upp i moderföreningen. Hamnar SFK i kris så skickas lite fler spelare ner, och har de fixat kontraktet så spelar de ofta i stort sett utan spelare från SDFF i bortamatcherna. Inte så trevligt att sådant ska kunna avgöra för andra lag i serien.

Team Hudik har efter en kort svacka nu börjat få fram ett riktigt lovande lag. De hade svårt att hota de bättre lagen, men vann i stort sett alla matcher mot de lag de hade efter sig i tabellen, vilket tyder på en hög lägstanivå. Hudik har en mycket låg medelålder det kan bli riktigt bra framöver. Remsle inledde fjolårets serie bedrövligt och hade dålig närvaro på träningarna. Tränaren gjorde ett utfall om detta i lokalpressen. Tyvärr för Ope samlade sig den viktiga kärnan i laget och poängen började att trilla in. Anmärkningsvärt att vårens futtiga fyra poäng följdes av 17 på hösten. Det gav en andraplats i hösttabellen före såväl Frösön som KD. Men det finns åter många frågetecken inför nästa år.

Bollnäs lyckades med sitt primitiva spel ta nästan lika många poäng som Ope. Ledarna kunde verkligen ofta plocka fram det yttersta av sin trupp. Jag är dock tveksam till om detta lag återfinns i tvåan igen inom kort. Matfors hade däremot verkligt oflyt. De spelade tidvis en väldigt bra fotboll, men lyckades inte ta de poäng som krävs för att självförtroendet ska infinna sig. De fortsatte dock att kämpa säsongen igenom och bidrog till att Ope inte kunde rädda nytt kontrakt. All heder till ett lag som fortsätter att göra sitt bästa, trots att de egentligen inte har något att spela för.

Denna säsong

Om vi kort tittar på årets säsong så ska alltså ÖDFF spela i tvåan för åttonde året av de tio föreningen existerat. De gjorde sin bästa säsong någonsin förra året med en 31:a plats i Sverige. Samma resultat som Ope gjorde 2001, året innan Ope/Frösön (ÖDFF) bildades. Tjejerna visade att jämtländsk damfotboll kan vara på väg framåt igen. Utan egentligen några nyförvärv utifrån spelade de tämligen jämt med de flesta motståndarlagen, även om målvakten Heike Lippertz ofta räddade poängen genom många fantastiska räddningar. Sedan såg det ett tag i höstas ut som en knepig uppgift för styrelsen att skapa en plattform för en fortsatt utveckling för laget, men det blev lättare i och med att Persson/Wikén sa ja till en fortsättning. ÖDFF tvingades som vanligt ut med värvningshåven i distriktet, då en hel del spelare försvinner. Tio värvningar från distriktet, varav hälften från Ope, är klara. De av nykomlingarna som gjort bäst ifrån sig på försäsongen har väl varit Lisa Landin och Elin Åberg. Truppen är trots det tunn till antalet, c:a 20 spelare, men har ändå tillräcklig slagkraft för att vinna serien.

Frösön var efter serieavslutningen aktiva på flera sätt. Värvningshåven var, kanske t o m i större utsträckning än hos ÖDFF, ute åt alla tänkbara håll. Ett försök att få in ÖDFF i sin egen organisation gjordes och en elitsatsning på F-17 (Svenska Spel-serien) aviserades. Inget av detta blir av och Frösön blir istället av med flera viktiga spelare. De svåraste förlusterna är väl Emma Eriksson och Anna Ersson. Henka Lundkvist fortsätter som tränare med uppbackning av nye Johan Eriksson. Jakt pågår enligt uppgift efter fler ledare. Laget hade först som ambition att vinna serien 2011, men jag tror tyvärr att de nu måste rikta in sig på att hålla sig kvar.

KD sitter i en helt annan sits än de ovan nämnda lagen. Flera spelare söker sig själva dit, inte minst från ÖDFF, nämligen Emelie Holten, Jane Olofsson, Hanna Bäckman, Caroline Kurzawa samt Karolina och Pernilla Arvidsson. Från Ope ansluter Sofia Ihrén. Bäckman/Alenius fortsätter som tränare. KD har definitivt chansen att kunna slåss om seriesegern 2011, om de viktigaste spelarna får vara hela och friska, och om föreningen visar ett tydligt sådant intresse. Vi får se vad som händer.

Myssjö/Oviken tar steget upp i tvåan. Erik Gabrielsson kommer tillbaka som tränare. Naturligtvis kommer laget att få det svårt att hänga kvar. Men spel på en högre nivå är alltid utvecklande och jag tycker självklart att alla Jämtlandslag som kvalificerar sig ska ta chansen. Myssjö/Oviken visade oxå häromåret att de kan spela jämt med lagen i tvåan, när de bl a pressade Remsle i Svenska cupen. Inga-Lill Zackrisson är naturligtvis den viktigaste värvningen, när hon istället för att lägga skorna på hyllan åter ska ställa upp för sin moderförening.

Min gissning är att ÖDFF tar hem tvåan med KD och Team Hudik som närmsta utmanare. Men jag tror att ÖDFF får det svårare i årets kval än för två år sedan. Medelpadslagen Selånger, Sundsvalls FK och rejält förstärkta nykomlingen Sund tror jag hamnar i mitten på tabellen. Sedan måste nog tyvärr Frösön slåss med Remsle för att slippa nedflyttningsplats. Ljusdal och Myssjö/Oviken tror jag inte kommer att ha någon egentlig chans att hänga kvar. Som vanligt hoppas jag att lagen från distriktet lyckas bättre än jag tippar.

Ope spelar åter i Jämtlandstrean, och kommer att göra allt för att nå en snabb återkomst till tvåan. Man kommer inte ifrån favoritskapet där och ska, om skadeläget förbättras, oxå infria det.

Hotet mot Ope kommer främst ifrån Häggenås som förstärkt ordentligt, bl a från div 2. Sedan tror jag Mörsil, Sveg och Strömsund hakar på toppen. Möjligen kan ett föryngrat Brunflo oxå blanda sig i toppstriden. Jag vet inte hur många lag som åker ur, men Ås och Offerdal kommer att vara de lag som hamnar längst ner. Jag tror inte att Frösöns och KD:s andralag kommer att gå särskilt bra detta år, och möjligen kan ngt av dem t o m dras in i nedflyttningsstriden.

I fyran blir det Björnen, IFK Östersund och Opes andralag som gör upp om seriesegern.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Ute ur idet
6 April 2011 klockan 13:21 av Hasse Thor
 

Sen jag lämnade det aktiva klubbengagemanget har inte senvinter och tidigvår-matcherna varit något som jag prioriterat rent åskådarmässigt i livet frånsett något inhopp i journalistikens förtrollande värld. Fotboll hör på nåt vis, tycker jag, samman med ett analkande sommarhalvår med grönska och fågelsång. Dags ändå i alla fall i går kväll på “Arenan” för match ÖFK-Alsen i Reaxer Cup. Våra rödsvarta hjältar har ju gått nästan som tåget på slutet i en spännande riktning.

Tyckte i alla fall om det jag såg på den härligt gröna konstgräsmattan. Ingen bländande uppvisning i målgörandets ädla konst men känslan av ett sammansvetsat gäng som verkade trivas ihop. Alla tre engelsmännen på plan tror jag kan bli tillgångar. Vänsterbacken Steve Burton fysisk, spelintelligent och med en säkert viktig vänsterfot. Robbie Clark på defensiva mitten med rappa fötter och stort engagemang och längst fram Brian Wake. Inte direkt urtypen för en “centertank” men oj vad man bedrar sig.

Kommer att tänka på Janne Gummérus, ångstagrabben som i flera år frälste Tandsbyn men som avslutade karriären i Brunflo och var med om att föra upp laget i div 4 1971. Inga jämförelser i övrigt men just det där explosiva dom första metrarna som är så viktigt i fotboll och speciellt för en forward. Det där “raka” tänket också utan krusiduller. Wake verkar dessutom inte vara någon som enbart kämpar för sitt eget “cv” utan också pådrivare på plan, skall bli mycket intressant att följa fortsättningen.

Av det mer lokala folket tycker jag unge Dennis Widgren utvecklats åtskilligt sen i fjol. Ett härligt steg, företagsam och dessutom lite elak emellanåt. Förstår att nye tränaren Graham Potter ger honom mycket speltid. Anton Modigh, också en ungdom, i mål var olycklig vid Alsens kvittering men lade det bakom sig och uppträdde sen prickfritt. Ludvig Sundströms känsliga högerfot verkar också ha överlevt vintern liksom Tom Permans arbetskapacitet även om han var lite bollkär den här gången. På det hela taget en intressant upplevelse, som sagt kanske inte helt spelmässigt men som “teambuilding” och det är väl det försäsongen delvis är till för.

Alsens kapacitet är svårbedömd. Laget hamnade till stor del långt ner i banan men kontrade snyggt när tillfälle gavs. Lasse Danielsson kan bli en joker framöver med sin löpsstyrka och Adam Larsson, ny från Trollhättan ,också nyttig i dom bakre regionerna. Bäst dock välväxte 18-åringen Mikael Nilsson i mål. Hade mycket att stå i men gjorde det väldigt bra. Härligt med intresset också från väst-jämtland, en röststark läktarsektion med grönvita supporters.

I fjol vid den här tiden skrev jag också en profetisk inlaga om kommande säsong innehållande en hel del betraktelser dock i slutändan av olika anledningar inte helt med verkligheten överrensstämmande. Tycker emellertid nu att det finns fog för optimism. Ett förmodligen mer hanterbart motstånd i div 2, ett nytt tänk i ÖFK-ledningen och som sagt en överhuvudtaget mer “familjär” atmosfär vilket är viktigt då många nya kuggar varje år måste in i maskineriet.

 

 

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Ungdomsträning
10 Mars 2011 klockan 21:21 av Tobias Granbom (f.d. Olsson)
 

Vi/ni som jobbar med ungdomsträning och spelarutbildning (fack-ord för talangutveckling) gör det största jobbet i svensk fotboll och samtidigt det svåraste och mest krävande!

Tänkte berätta lite om hur jag jobbar med den enskilda träningen

Vanligast är att man har sina 2,3 eller 4 träningspass på vardagar och det kan vara ont om tid att planera träningsinnehållet mellan jobbet och träningen. Jag brukar alltid ta mina 50 minuter på söndagarna efter 17.00 matchen i premier league och innan sporten, solsidan, time out och Wallander, med en kopp kaffe och mina planeringspapper. Där skriver jag upp veckans träningar VAD vi ska jobba med och VARFÖR samt kollektiva + några eventuella individuella instruktioner. På så sätt gör du träningen roligare för dig själv när du har ett tydligt mål med träningen - en utmaning istället för att rulla ut en boll och låta det gå. Framför allt tycker SPELARNA om att det finns en tydlighet i träningen, för precis som du så utmanas dom lika mycket och 9 av 10 tycker det är oerhört stimulerande.

SvFF och vi i Skånes fotbollsförbund är väldigt noga att jobba med en arbetsmodell som ser ut enligt följande:

VAD? (ska vi träna på) t.ex. Anfallsvapen - väggspel
VARFÖR? (ska vi träna på just det?) för att skapa 2v1 situation och lättare slå ut motståndaren
HUR? (instruktionerna för momentet) *Bollhållare utmanar. *Väggspelare spelbar i vinkel. *"vägga" med bortre fot för att vara halvt rättvänd i spelriktningen. osv.

ÖVA (rubrik till hur övningen ska se ut och gå till)
ORGANISATION (hur övningen ska organiseras) t.ex. 12 spelare, 2 bollar, avstånd 15 meter.
ANVISNINGAR (hur själva övningen går till) A startar som bollhållare och utmanar försvararen samtidigt som spelare B kommer upp och gör sig spelbar halvt rättvänd vid sidan av motståndaren. A ska väggpassa med spelare B. Efter byter de led och uppgifter.


Inför varje enskild träning planerar jag efter ovanstående arbetsmodell, jag tycker den är bra faktiskt. Och innan varje träning berättar jag för spelarna VAD vi ska träna på och motiverar dom med VARFÖR, för får spelarna förklarat för sig varför vi gör det så får dom en helt annan förståelse, att det blir ju faktiskt effektivt att slå ut en försvarare 2v1 med ett väggspel.

Så mina träningar brukar se ut enligt följande:

Uppvärmning:
Oftast någon form av passningsövning, där vi har låg intensitet och stegrar intensiteten eftersom och i slutet av uppvärmningen har vi nått intensiteten vi ska ha resterande del av träningen. Jag har ett mål varje uppvärmning, och det är att alla spelare ska ha fått höra sitt namn minst 1 gång - så att dom känner sig bekräftade och välkomna!

Teknik/spelförståelseövning:
Dagens "tema" börjar, och vi jobbar med det som är planerat. Oftast när övningen ska starta så VISAR jag hur övningen går till, sedan får spelarna själva PRÖVA att hitta lösningar själva innan jag fryser eller samlar gruppen för att FÖRKLARA (instruktionerna) hur vi kan lösa detta. Oftast inleder jag med en dialog till spelarna, ställer frågor så att de själva får tänka efter och komma med svar. OBS! var varsam med att det inte tar för lång tid, då får du som tränare ge dom svaren!

Spel:
Avsluta med smålagsspel eller stort spel för att spelarna får träna på det i matchsituation.

Tips från coachen:
1. Sträva efter att varje spelare ska ha så många tillslag som möjligt på en träning, helst från och med uppvärmningen. T.ex. skjut hellre på 2 mål med 5 spelare i varje "kö", istället för 1 kö med 10 spelare.
2. Ha ett mål med träningen och eftersträva en röd tråd med hela träningen helst från uppvärmning fram till avslutande spel.
3. Var tydlig och "hård". Om t.ex. en spelare träffar för högt på bollen som resulterar i för dålig fart i passningen och bollen studsar, undvik då att säga att det är bra! Det handlar inte om att vara elak, tvärtom, det handlar om att undvika en felaktig inlärning. Annars tror den här stackars spelaren att det är en bra passning...

Fotbollshälsningar

Tobbe

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Visioner
7 Mars 2011 klockan 11:51 av Hasse Thor
 

Kan idrottsintresse avta med åren? “Sportspegeln” som allt sedan starten 1961 varit ett måste varje söndagskväll är inte det längre. Kanske kan det bero på att man bytt sändningstid och delat upp programmet i två avdelningar eller också är det annat som pockar på. Kanske får man också mycken information via “nätet”, lättåtkomligt när som helst. Detta inte sagt som nån kritik mot SVT som jag fortfarande tycker är överlägset bäst när det gäller idrottslig information både kommenterat och “live”

Dessbättre verkar också vår idrottsminister stöta på patrull rörande sina tankegångar att sparka undan benen på public-service via bland annat sponsorförbud. Utan att bli alltför politiskt tänkande på detta i övrigt relativt renodlade forum, så finns det säkert en och annan finansiär som dreglar över SVT:s tittarsiffror och det finns en övertro, enligt min mening, på den så kallade fria “marknadens” förtjänster. Dessbättre också bland de styrande ett inslag av folkrörelsekaraktär vilket i det här fallet skapar välbehövlig balans.

I ämnet lokala meningsskiljaktigheter får man väl räkna in den alltmer infekterade debatten rörande den nya idrottsarenans placering och behovet överhuvudtaget contra andra viktiga samhällsatsningar. När det gäller diskussionen om ett så kallat “kulturhus” står jag väl med ett ben i varje läger med tanke på dom intressen man begåvats med. Personligen tycker jag att det ena inte behöver utesluta det andra. Vi måste våga blicka framåt, vi har nåt som på ren nysvenska kallas “space”. Tyskar och holländare med flera har upptäckt det och i takt med ökad folkmängd i redan trängda regioner, global uppvärmning med mera tror jag absolut att det finns en framtid häruppe.

Apropå placering av “multiarenan” hoppas jag som tidigare deklarerats så klart på “Stadsdel Norr”. Har full respekt för alla argument gällande Campus-området men med tanke på den redan ibland smått kaotiska trafiksituationen i innerstan och universitets framtida utveckling är för min del valet lätt. Sen lär det väl inte dröja många år innan även Stadsdel Norr räknas som relativt centralt belägen och den lösningen har väl redan behandlats och godkänts, eller……. Jag är inte insatt varken i upphandlingsfrågor eller saker av arkitektonisk natur utan endast besjälad av en förhoppning om en givande utveckling.

För att ge den här så kallade krönikan lite mer relevans så blir det även några rader fotboll. En känd monark uppmanade oss i höstas att “vända blad”. Något som för min egen del beträffande ÖFK:s nya liv i division två norra har varit svårt. Sorgearbetet tar tydligen aldrig slut även om en hel del signaler om ett “liv efter jul” syns på himlen. Nye tränaren Graham Potter verkar ha en social kompetens vilket är viktigt både mot den egna gruppen och i kontakten med allt runtomkring. Sen är det ju, enligt all expertis, betydligt lättare att hålla sig kvar i en serie än att vinna en så resan tillbaka mot finrummen blir säkert inte lätt.

Trist men förståeligt att Ante Björkebaum och Daniel Andersson försvann. Tror att Ante om han får vara hel kan ta ytterligare ett steg efter Sirius. Det handlar inte enbart om att göra rätt saker på plan, det måste även utföras i det omgivande tempot och där tror jag Ante har sin stora styrka. Daniel Andersson har väl en längre väg att vandra men förutom sin styrka i djupled har han också en förmåga att tänka till i ämnet oväntade passningar. En fin egenskap i ett ofta statisk spelupplägg. I övrigt verkar ÖFK fått behålla många tongivande lirare och med fingertoppskänsla från Kindberg och company kan det bli en rolig säsong även 2011. Med eller utan byggkranar i närheten…….

 

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Klubbkänsla m.m.
3 Februari 2011 klockan 12:20 av Hasse Thor
 

ÖHC (Östersunds Hockeyclub) verkar gå i graven som förening och egen företeelse. Detta med att slå ihop ÖIK och Brunflos seniorverksamhet var väl en djärv idé men föga lyckat som avstamp för avancemang i seriesystemet som jag ser och såg det. Här hade man två klubbar som konkurrerade och ur detta skapades intresse, både från media och allmänhet. Nu höjs naturligtvis röster för att även vårt “flaggskepp” i den betydligt större sporten fotboll, ÖFK, borde gå samma väg. Tycker egentligen inte att det går att jämföra, dels har ÖFK en mer än dubbelt så lång historia, en egen arena och ett betydligt större engagemang hos gemene man, i varje fall om man skall gå efter publiktillströmning.

Annars är ju fenomenet “klubbkänsla” intressant. I storts sett väldigt positivt men destruktivt när det skapar avundsjuka, intolerans och småsynthet. Numera kan man se idrott på TV i princip dygnet runt, i många fall från en helt neutral position men ändå har man stor glädje av prestationerna. Man skapar sina egna favoriter utan att från början egentligen ha tänkt sig det. Det borde då också gå att sitta på till exempel Jämtkraft Arena och njuta av det som bjuds, stötta utan att vara känslomässigt engagerad på det viset.

Det finns saker som upprör i en annars relativt grå och likformig vardag. Till exempel läste jag nånstans att TV4 köpt rättigheterna till skidskyttesändningarna. Christer Ulfbåge och Kalle Grenemark har ju liksom blivit en institution i den i övrigt helt förträffliga “Vinterstudion”. Utan att förringa "fyrans" ambitioner så blir det inte detsamma med alla reklamavbrott och lite mer krämarmässig stil i övrigt. Hoppas bara man slipper ringa för 9:50 och rösta om än det ena och än det andra. Lite oroväckande också att SVT:s små oskyldiga reklamspots före och efter sändningarna är i farozonen om man lyssnar på sportministern. Pengar som säkert behövs när man är med i jakten på evenemangen.

I övrigt så har ju en sträng vinter börjat övergå i något som om inte vår så i alla fall åt det hållet. Dagarna blir längre. Mitt kära Helsingborgs IF är i Portugal på träningsläger och spelade bl. a. oavgjort mot Odense från danska förstaligan, detta med sju debutanter. Ser bra ut inför allsvenskan om ett par månader. Klubbkänsla var det…………..

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Otacksamt slit och parasit
10 Januari 2011 klockan 13:08 av Hasse Thor
 

Så här i det nya årets in ledande skede kanske det kan vara läge för lite tankar framåt men även lite återblickar mot det som varit. Den så kallade “Hammaren” har legat i verktygslådan en längre tid dels på grund av ett rejält sorgearbete efter ÖFK:s degradering men även av omgivningen framtvingad julstress. Nåväl, helgerna är över, dagarna blir ljusare och förhoppningsvis ökar även inspirationen bakom datortangenterna.

ÖFK:s debacle har ju analyserats in på bara mässingen här på sajten och jag kan bara konstatera att det fortfarande känns tomt. Efter att i åratal tillbringat mycket tid på Hofvallens visserligen charmiga men hopplöst uråldriga faciliteter har det känns nästan overkligt på Jämt-Kraft Arena. Dessutom med intressant motstånd, många bra spelare och därmed också en intresserad allmänhet. Det blir ett rejält kliv tillbaka, ett antal mer eller mindre satsande norrlandsgäng som kommer att bunkra upp framför eget mål. Dessbättre kan ju ingen normalt tänkande människa se in i framtiden och förhoppningsvis kommer ett och annat guldkorn att vaskas fram även 2011.

ÖFK-ledningen har ju bytt skepnad och det skall bli spännande att se vad det innebär. Det verkar ju i varje fall inte vara något fel på självförtroendet och det är ju en väsentlig del i allt idrottsligt skapande. Kan i sammanhanget dock tycka lite synd om Rolf Lohse som från ett utomstående perspektiv, uträttat ett hästjobb, inte bara i styrelserummet utan även ute i verkligheten. Har i min skrivande verksamhet genom åren stött på Rolf i princip överallt , snacka om koll på vad som hände under ÖFK. Många menar ju att just bristen på lokal förankring var ett av skälen till nedflyttningen. Division 2 blir väl ett mer lämpligt avstamp för lokala talanger och då får väl olika falanger sitt facit.

Ett av dom mera minnesvärda ögonblicken under förra året var ett möte med IFK-legendaren Sven Stockzell. Efter musikutövande i Ramsjö i Hälsingland hade vi en liten pratsund. Detta fysiska praktexemplar hade till synes inte förändrats mycket sen den aktiva tiden på sextiotalet. Ungefär samma längd som övertecknad men säkert 50 kilo lättare… Sven hade rimligen gjort sig ett namn i högre sammanhang men valde av olika anledningar ett stort antal år i den rödvita dressen vilket vi som var med på den tiden var tacksamma för.

Som sagt nytt år och nya insatser. Nu skall vi i första hand förpassa “parasiten” till evigheten, sen hoppas jag att bygget av den nya multi-arenan kommer igång så fort som möjligt. Naturligtvis i anslutning till vår fotbollsborg. Där finns utrymme, parkeringsmöjligheter och säkert en hel del samordningsvinster att utkvittera. Men därom tvista ju ett antal lärda.......

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Tror på tjejerna i Jämtland/Härjedalen
1 Januari 2011 klockan 03:14 av Michael Olofsson
 

Jag fick en förfrågan om att få ta hand om distriktslaget för flickor födda 1997 förra sommaren
blev stolt att bli tillfrågad . Jag vet att det inte är lätt att få tag i ledare. eftersom jag varit klubbledare i många år så tyckte jag att det var en lagom uppgift efter alla dessa år. Det som slog mig första gångerna jag fick se dessa tjejer. Var att vad många tjejer det finns runt om i länet som skulle kunna bli riktigt duktiga fotbollsspelare.Det man kan se på de duktiga spelarna är att de ofta har väldigt kunniga ledare som lägger ner mycket tid.Eller så finns det spelare som leker mycket med bollen på fritiden och i skolan och har ett brinnande intresse för idrotten .Oftast förekommer det i de små skolorna . Jag själv tror att den spontana idrotten är den viktigaste för att dessa tjejer skall få en bra grund att idrotta.
Det räcker inte med att träna fotboll 2 gånger i veckan för att bli riktigt duktig.Det blir ca 3 timmar i veckan.på 70 och 80 talet tränade man inte så mycket . men spontan idrotten var ju mycket större då
Man lekte(tränade) kanske ca 2-3 timmar varje kväll.det är synd att man måste styra upp med så många fasta träningar för att få samma mängd nu.
Tänk om spontan idrotten kom tillbaka. Då skulle det bli lättare för alla oss ledare . Det är allt för många som ej tar på sig ledarsysslan för att de känner en stor press att man måste lägga ner massor av tid för att utveckla spelarna som klubben vill att man ska.Ledaren förr var att man i stort sätt fanns där och ungdomarna hade roligt med bollen.Dagens ledare krävs det att man är strukturerad och har ett stort kunnande.
Men åter till distriktsfotbollen i länet
Jag tror på tjejfotbollen i länet.Vi ser fler och fler tjejer som spontan idrottar fotboll.
man ser i många klubbar att det är lika många tjejer som killar som spelar . Gå tillbaka 15 år så var det inte många flicklag i varje klubb.Tjejerna får nu vara med på samma vilkor som killarna i de flesta klubbar.En sak som jag tycker är viktigt som distriktstränare är att klubbverksamheten fungerar.Därför har vi i ledarstaben under hösten åkt runt till många klubbar och tittat på hur verksamheten fungerar. vi har fått ett fantastiskt motagande.Det har blivit ca 20 besök.Vi har löst en del problem.som att man i vissa klubbar inte tränar under okt-mars pga att några tjejer vinter idrottar.Det man glömmer är att det finns tjejer som inte har någon vinteridrott.Våran uppgift har varit att se till att alla spelare har möjlighet i sin klubb eller samträna med andra klubbar under den tiden. Vi har fått igång så att de flesta spelarna(ca 100 spelare) har möjlighet till någon form av teknikträning under vintern
Det är väldigt roligt höra hur många av dessa tjejer har en stor framtidstro att bli bra fotbollspelare.Det är ju grunden för att dessa tjejer ska kunna utvecklas och nå så långt som möjligt.Sedan vet vi att vägen är lång och oförutsägbar. En första trupp på ca 50 spelare är uttagen . Det är inte lätt att veta vilka som har det där lilla extra som krävs.Det vi vet är att dessa tjejer har en bra teknisk grund och ett stort intresse att bygga vidare på.Sedan är det så mycket annat som kommer att hända under årens lopp.
Vårat mål är att efter att vi tagit ut denna trupp ha bra kontakt med ledarna runt om i länet för att se även hur de spelare utvecklas som inte är aktuella nu.
En del kommer och frågar mig om vi har en bra årgång i dessa 97 or.På tjejfotbollen tror jag att de flesta årgångar hänger med många distrikt i sverige. men det är upp till oss(ledare .tränare )vad vi gör av de talanger som finns.Det gäller att ge spelarna möjligheterna att utvecklas.Vi har en fördel i detta distrikt att div 3 har så många unga spelare.Det gynnar distriktslagen.

Ledare för detta lag är Micke Forsberg,Marie Larsson

Skrivet av Micke Forsberg

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Tror på tjejerna i Jämtland/Härjedalen
29 December 2010 klockan 23:48 av Michael Olofsson
 

Jag fick en förfrågan om att få ta hand om distriktslaget för flickor födda 1997 förra sommaren
blev stolt att bli tillfrågad . Jag vet att det inte är lätt att få tag i ledare. eftersom jag varit klubbledare i många år så tyckte jag att det var en lagom uppgift efter alla dessa år. Det som slog mig första gångerna jag fick se dessa tjejer. Var att vad många tjejer det finns runt om i länet som skulle kunna bli riktigt duktiga fotbollsspelare.Det man kan se på de duktiga spelarna är att de ofta har väldigt kunniga ledare som lägger ner mycket tid.Eller så finns det spelare som leker mycket med bollen på fritiden och i skolan och har ett brinnande intresse för idrotten .Oftast förekommer det i de små skolorna . Jag själv tror att den spontana idrotten är den viktigaste för att dessa tjejer skall få en bra grund att idrotta.
Det räcker inte med att träna fotboll 2 gånger i veckan för att bli riktigt duktig.Det blir ca 3 timmar i veckan.på 70 och 80 talet tränade man inte så mycket . men spontan idrotten var ju mycket större då
Man lekte(tränade) kanske ca 2-3 timmar varje kväll.det är synd att man måste styra upp med så många fasta träningar för att få samma mängd nu.
Tänk om spontan idrotten kom tillbaka. Då skulle det bli lättare för alla oss ledare . Det är allt för många som ej tar på sig ledarsysslan för att de känner en stor press att man måste lägga ner massor av tid för att utveckla spelarna som klubben vill att man ska.Ledaren förr var att man i stort sätt fanns där och ungdomarna hade roligt med bollen.Dagens ledare krävs det att man är strukturerad och har ett stort kunnande.
Men åter till distriktsfotbollen i länet
Jag tror på tjejfotbollen i länet.Vi ser fler och fler tjejer som spontan idrottar fotboll.
man ser i många klubbar att det är lika många tjejer som killar som spelar . Gå tillbaka 15 år så var det inte många flicklag i varje klubb.Tjejerna får nu vara med på samma vilkor som killarna i de flesta klubbar.En sak som jag tycker är viktigt som distriktstränare är att klubbverksamheten fungerar.Därför har vi i ledarstaben under hösten åkt runt till många klubbar och tittat på hur verksamheten fungerar. vi har fått ett fantastiskt motagande.Det har blivit ca 20 besök.Vi har löst en del problem.som att man i vissa klubbar inte tränar under okt-mars pga att några tjejer vinter idrottar.Det man glömmer är att det finns tjejer som inte har någon vinteridrott.Våran uppgift har varit att se till att alla spelare har möjlighet i sin klubb eller samträna med andra klubbar under den tiden. Vi har fått igång så att de flesta spelarna(ca 100 spelare) har möjlighet till någon form av teknikträning under vintern
Det är väldigt roligt höra hur många av dessa tjejer har en stor framtidstro att bli bra fotbollspelare.Det är ju grunden för att dessa tjejer ska kunna utvecklas och nå så långt som möjligt.Sedan vet vi att vägen är lång och oförutsägbar. En första trupp på ca 50 spelare är uttagen . Det är inte lätt att veta vilka som har det där lilla extra som krävs.Det vi vet är att dessa tjejer har en bra teknisk grund och ett stort intresse att bygga vidare på.Sedan är det så mycket annat som kommer att hända under årens lopp.
Vårat mål är att efter att vi tagit ut denna trupp ha bra kontakt med ledarna runt om i länet för att se även hur de spelare utvecklas som inte är aktuella nu.
En del kommer och frågar mig om vi har en bra årgång i dessa 97 or.På tjejfotbollen tror jag att de flesta årgångar hänger med många distrikt i sverige. men det är upp till oss(ledare .tränare )vad vi gör av de talanger som finns.Det gäller att ge spelarna möjligheterna att utvecklas.Vi har en fördel i detta distrikt att div 3 har så många unga spelare.Det gynnar distriktslagen.

Ledare för detta lag är Micke Forsberg,Marie Larsson

Skrivet av Micke Forsberg

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Efterdyningar
19 November 2010 klockan 15:55 av Hasse Thor
 

Det har gått några dagar sen delar av ÖFK-styret lämnade sina uppdrag och i första hand tänker jag på den operativa delen. Livet har rullat på men inte som vanligt på nåt vis. Köpte exempelvis tio röda rosor till min sambo i måndags vilket chockade mig själv och inte minst henne. Är uppfostrad i sann demokratisk och solidarisk anda där makten skall utgå ifrån folket. Detta har dock inte gällt ovannämnda fotbollsklubb där allt ifrån ett utomstående perspektiv i princip styrts av två personer.

Men på nåt vis har just “raka rör” och “snabba beslut” känts som något väsentligt i den oerhört tuffa konkurrens som ÖFK verkat i. Har funderat mycket över det här och tankarna har även torgförts tidigare på detta forum. Det känns väldigt tomt, ÖFK lever förhoppningsvis vidare men på nåt vis är vi tillbaka på “ruta ett” igen med 300 personer på läktarna och ett antal mer eller mindre kända norrländska landsortslag på andra sidan mittlinjen.

Det finns naturligtvis en väldig massa olika teorier om varför folk tappar sugen eller lag ramlar ur en serie. Vad gäller ÖFK så lämnar väl uppslutningen bakom själva idén enligt min mening en del i övrigt att önska. Där finns den ständiga debatten bredd contra elit, gammal nedärvd klubbkänsla, politiska ställningstaganden och kanske också här och var lite avundsjuka. Delar av detta skall man naturligtvis inte förakta. För egen del försöker jag dock bortse från allt det här, jag drivs ur en enda utgångspunkt: att få se så bra fotboll som möjligt i närområdet. Ledningen har haft en klar vision vilket har varit stimulerande, vision och motivation går ofta han i hand. Sen kan väl vi som varit med ett tag också inse svårigheterna.

Trots dessa stundande adventstider vill jag också passa på att “svära i kyrkan”. För egen del har jag aldrig haft något emot att man plockat hit folk från andra länder och på senare år då företrädes britter. När Ope IF hade sina fina perioder på -70 och 80-talet var väl inte stommen direkt jämtländsk? Det går säkert att fostra bra spelare här i länet men med alla härliga upplevelser på JK-Arena på näthinnan är det ett stort steg upp till div 1 och ett jättekliv till “Superettan”.

Sen kan även jag tillstå att enskilda fall under den gångna säsongen blivit styvmoderligt behandlade. ÖFK har också enligt min mening haft en del oflyt med sina importer rent skademässigt. Huruvida detta har att göra med den fysiska statusen vid ankomsten vill jag låta vara osagt. Makel, Holt, Routledge och Hamill har dock glatt i varje fall mej. Det skall trots allt bli intressant att se vad som händer framöver, om nya kvastar förmår städa i en framgångsrik riktning. Kanske blir det till och med anledning att dela ut en och annan ros.

 

 

 

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Deppigt
9 November 2010 klockan 16:09 av Hasse Thor
 

Två synnerligen mörka söndagar. Först ÖFK:s degradering och sedan mitt kära Helsingborgs IF snubblande på mållinjen i Allsvenskan för ett par dar sen. Att guldet dessutom försvann sex mil söderut till ärkerivalen Malmö FF gör ju inte saken direkt bättre. Dessa malmöbor som pratar en mer eller mindre obegriplig skånska till skillnad från invånarna i “Sundets Pärla”. Tror att dom är någonting bara för att dom har en bro till kontinenten som man blir näst intill ruinerad på om man måste använda. Nåväl….

Hatten av emellertid för HIF som skulle rasa ihop enligt förhandstipsen efter “Henkes” sorti. Men en blandning av rutin o ungdomlig fräschör tillsammans med en helt underbar tränare och människa, Conny Karlsson, bärgade silvret. 67 (!) poäng tror jag det blev till slut. Dessutom, med nutidens kostbara men för en entusiast uppe i obygderna, fantastiska skapelsen webb-TV har man kunnat avnjuta dom flesta matcherna “live“.

Att ÖFK förr eller senare inte skulle orka hålla mälardalen med omnejd stången var för min del mer eller mindre väntat. Tror inte att folk i gemen häruppe förstår vilken relativt kvalitativ serie Div 1 är. Det fordras en enorm uppslutning både av näringsliv, supportrar och folk ute i “marginalen”. De förstnämnda tycker jag har gjort vad man kan begära med sponsring och annat. Däremot allmänhetens stöd för ÖFK under säsongen lämnar en del i övrigt att önska enligt min mening. Det är tydligen viktigare för en del att gång på gång anklaga klubben för “toppstyrning”, felaktig värvningspolitik och ovilja till samarbete.

Okej, styrelsen har väl inslag där ingen lägger “fingrarna emellan” men en styrelse är ju demokratiskt vald och det är ju upp till alla kritiker att själv ta ett ansvar i klubben eller via ett medlemskap försöka ordna en förändring. Att leda en idrottsförening på det här relativt höga stadiet kräver sin man eller kvinna. Sen finns det alltid tillvägagångssätt som går att diskutera men det tycker jag man skall ta under ett långt vinteruppehåll i stället.

Sen den gulskimrande brevbärarcykeln ställdes åt sidan för gott och en mer frilansinriktad och mer avslappnad verksamhet inleddes för dryga 15 år sen har ett av dom mer ritualbetonade företeelserna varit att plöja igenom våra lokaltidningar varje morgon vid frukostbordet. Eftersom egen medverkan i den ena förekom tidigare, visserligen i relativt blygsam omfattning, var det speciellt intressant vid dessa tillfällen. Hade något ur materialet redigerats bort, hade konkurrenten hittat någon vinkling eller någon formulering man själv hade missat? Fanns bland övriga reportage i tidningarna något spännande med utgångspunkt på hur olika skrivande människor tar sig an sitt uppdrag?

Allt sådant är numera historia, dag ut och dag in samma material från samma reportrar. Visserligen lite olika bilder och layout i övrigt, kanske någon dags fördröjning sinsemellan på visst innehåll men personligen tycker jag det är en oerhört trist utveckling. Allting stavas naturligtvis ekonomi, ingen behöver skickas till Stugun för att bevaka deras insatser i div 3-fotbollen, det är bara att greppa mobilen och ringa nån ledare. Samma referat i bägge tidningarna utan den speciella touch som en reporter på plats kan förmedla. Ingen konkurrens-billigt och bra men som sagt trist, jävligt trist.

Det är tuffa tider för papperstidningen och tillsamman med ett sviktande befolkningsunderlag är det väl något man måste försöka acceptera. Jag känner flera av dom som nu måste verka i det här nya formatet och dom gör, som dom alltid gjort, ett bra jobb utifrån dom förutsättningar som finns. Kul i alla fall att min gamle vän Hans Andersson fått breda ut sig lite grann i krönikeform. Där finns gedigen kunskap och ett stilistiskt bett. Sen har jag en önskan om att Agne Svärd får en time-out från sin nattredaktion och gläder oss sportidioter istället.

 

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Hur startades Östersunds fotbollsklubb ?
30 Oktober 2010 klockan 17:33 av
 

När ÖFK startades för 15 år sedan var det enl min mening 2 orsaker?


1. Både Ope och IFK ville upp men båda hade det kärvt ekonomiskt.
Ope IF satt bl.a. jag och hade ansvar för att dra in pengar. Den tärande (fotbollen) överskred sina befogenheter under flera år vilket ledde till att Ope hade att välja på att göra något positivt med någon annan (IFK) förening eller gå ned 2 divisioner eftersom vi var konkursmässiga. Jag upplever att IFK hade ungefär samma bekymmer.

2. Den andra orsaken att vi startade ÖFK var att vi ville ha ett "elitlag". Gamla ettan var då huvudmålet.

Efter ett antal möten mellan Ope och IFK så körde vi igång. Min personliga uppfattning, som jag tror jag delade med många, var att Ope och IFK skulle känna ÖFK som sin förening. I början kändes det som så och vi hade en fotbollssektion på ca 10 personer om jag kommer ihåg rätt.

Allt eftersom tiden gick så valde alla utom Rolf att hoppa av fotbollssektionen pga framförallt, det var en man som styrde verksamheten.
Samarbetet blev sämre och sämre med övriga klubbar. Från början var det tänkt att ÖFK:s tränare skulle in och stötta de andra föreningarna. Det stöp ganska fort, främst för att tränarna inte ville.

ÖFK kom att styras av främst Rolf och samarbete med övriga klubbar försvann eftersom ÖFK ville ha ett toppstyrt samarbete, alltså inget demokratiskt samarbete.

Nu efter 15 år är vi i ruta ett och har inte kommit någonstans fastän vi har Jämtkraft Arena. Satsad till 100 % av kommun och PEAB samt Lövsta aktivitetscenter som satsad av Frösö IF till mer än 95 %.

Ska vi ha ett samarbete så måsta faktiskt ÖFK ta initiativet. Jag med flera i Frösö IF har sagt att det inte ska kosta något att gå till ÖFK. Vi gratulerar de som lyckas gå vidare och om det i en framtid blir så att man går vidare uppåt så ska moderklubbarna ha sin del.
Alltså nu är det dags ÖFK att ta omtag om det ska bli något elitlag i Jämtland.

Ulf Olsson
Just nu byggare av nytt kansli på Lövsta

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Motvillig och återhållsam hyllning
20 Oktober 2010 klockan 20:36 av Per Lagerbäck
 

Jag hade tänkt skriva någon krönika ytterligare under rubriken "Damtvåan", men det här blir knappast en sådan krönika. Det blir istället en motvillig och återhållsam, men dock, hyllning till den man som skulle kunna kallas jämtlandsfotbollens Gossen Ruda! Detta blandat med lite ifrågasättanden och egna funderingar.

Den käre Henrik Lundkvist (HL) har alltså uttalat sina åsikter om distriktets fotboll i ett par artiklar för zport. Jag har uppmuntrats att påpeka en del saker utifrån hans torgförda idéer. Många har uppenbarligen åsikter om hans självförträfflighet. Och även om jag hävdar en del faktafel så vet jag t ex att Frösöns damer gjort mycket bättre resultat än Opes på senare år, så ingen behöver sväva i okunskap om just det. HL har varit duktig på att värva och driva spelare, och börjar numera även stå för att det är just det han gör.

Jag delar ju helt hans uppfattning om att det behövs att fler vaknar upp i fotbollsjämtland, och att vi bör börja att agera för att utveckla våra verksamheter samt att vi alla på alla sätt strävar efter att bli bättre. Alltså även resultatmässigt. Så det tackar jag för! Däremot delar jag inte idén om att detta ska göras genom att dra till sig ett stort antal spelare från andra håll. Lite konfunderad blir jag oxå, då HL ibland själv verkar anse att stor spelaromsättning är negativt. I alla fall när det gäller ÖFK.

Då till några av mina påpekanden. T ex har HL Sundsvall som förebild för sina idéer om Jämtlands damfotboll, men hamnar lite fel direkt när han säger: "Sundsvalls DFF (har) en trappa med ett lag i division 1, ett lag i tvåan och ett lag i en stark F 17-serie."

Visst finns ett div 1- och ett div 2-lag, men ngn särskilt stark F17-serie spelar man inte i. Söråker, Timrå och Matfors är de tre lag de mött i årets äldsta flickserie i Medelpad. SDFF spelar alltså inte i den F17-serie som nu HL vill att Frösön ska delta i. Med resor från Malmö i söder till Skellefteå i norr. Kanske Piteå tillkommer ännu längre norrut. Lycka till med dessa utgifter! Marknadsansvarige Ulf Olsson verkar vara klart tveksam till att det går att lösa.

Sedan följer om ÖDFF: " Min utgångspunkt är att man måste erbjuda fler spelare division 2-spel. Därför dömer jag ut ÖDFF som form just nu. Jag förstår att spelare inte ville gå dit i vintras eftersom de inte har något B-lag."

Pratar HL bara om Frösö- och ÖDFF-spelare så kan han ju ha en poäng, men så många JH-spelare som i år fått spela div 2- (och div 1-) fotboll var det evigheter sedan senast. Och som argument för att döma ut ÖDFF som form blir det väl därmed lite bakvänt. Det bör i så fall göras av andra skäl. Och jag skulle oxå vilja ifrågasätta om någon spelare, uppvaktad av ÖDFF inför 2010, lät bli att gå dit på grund av att man inte hade något B-lag.

Åsikter om utveckling i yngre år finns oxå: "Mer bollträning och spelförståelse i tidiga år.

- Spelförståelsen skiljer oss jämfört med övriga distrikt. Vi har för låg kunskap och det bottnar många gånger i att ledarna är för dåligt utbildade."

Det är faktiskt på flicknivå som jämtländska klubbar gjort hyfsade resultat de senaste tio åren. Det verkar vara på seniorsidan vi halkat efter, om vi tittar på resultat. Jag tror inte heller att det är sämre utbildning på flicktränare i Jämtland än i våra granndistrikt. Däremot bör vi få våra tjejer att titta mer på bra fotboll.

HL berättar vidare om hur man jobbar i Frösön med 14-15-åringar och säger bl a: " - Vi pratar för mycket om resultat.", vilket jag tror stämmer. Och kanske därför har inte Frösön kvar så stort antal egna spelare när de når 16/17-årsåldern.

Svar på frågan varför Ångermanland har fem div 2-lag på herrsidan och Jämtland inget blir: "- Ja, en orsak är att de har en vinnarkultur genom MoDo hockey. Vi har för lite toppidrott i länet. Tror också att Ångermanlandsfotbollen har fler högutbildade tränare."

Vid en snabbkoll visar det sig att Ångermanland 2007 och 2008 endast hade två div 2-lag och varken då eller nu något div 1-lag. Ja, 2006 hade de bara ett div 2-lag. Kanske MoDos framfart 2008 dragit fram nya fotbollslag till tvåan. Men jag håller definitivt med om att vi har alldeles för lite bollidrotter i Jämtland på hög nivå. Det är som om vi inte tror det skulle vara möjligt (trots basketen). Så fler vinnarskallar behövs.

Utifrån uttalandet om ÖFK ( "Men hur ska man nå sina långsiktiga mål med en sån stor spelaromsättning? Det är katastrofalt vad många spelare man haft de senaste åren.") skulle jag vilja nämna omsättningen i Frösö dam, enligt den egna hemsidan. Sedan 2009 har 20 spelare försvunnit från A-truppen och 17 tillkommit. Inför och under 2009 tillkom ytterligare 11 spelare. Av dessa 28 nykomlingar på två år är dock 11-12 från de egna leden, vilket kanske inte ÖFK klarat. Någon sorts styrka är det naturligtvis att ha lyckats med 16-17 värvningar på två år till en A-trupp. Men naturligtvis även en svaghet att inte lyckas ha en större andel egna produkter i A-truppen, särskilt när man påstår sig ha en sådan kvalificerad egen ungdomsverksamhet. Och nu vankas nya testmatcher med ytterligare ett stort antal spelare från olika håll i distriktet.

Vi har sedan det här med Opes herrar: " Ope herrar har misslyckats fullständigt de senaste 15 åren." Då skulle jag ändå vilja påpeka att Ope varit placerade före Frösön 7 av dessa 15 år. Och om dessa Frösöns herrar sade alltså HL innan serien skulle avgöras med Frösön på kvalplats: "Om tre till fem år ska vi spela i division 2!" Det bör ha känts konstigt för dessa killar att höra att målet låg så långt fram, när dom fortfarande hade jättechans att nå dit redan i år. Men HL är uppenbarligen en bra tippare, så någon gång åren 2013-2015 är jag övertygad om att Frösöns herrar spelar i div 2. Och visst är det spännande att han vill erbjuda tränaren ett 15-årskontrakt.

I den senare artikeln ställer HL bl a frågan: "- Jag frågar mig vem som ska ta hand om juniorerna i länet. De måste få vara med i rätt miljö, få en utbildningsplan. Vi kommer aldrig att få till framgångsrika A-lag om vi inte ger dem chansen till bra träning och matchning"

Retoriken i hela artikeln är ju sedan att det är just han själv som är svaret. Ett problem med HL är uppenbart att han, liksom vissa andra, verkar så oerhört säker på att alla andra gör fel.

"- Att arrangera testmatcher har varit lite av tabu, men syftet är att röra om i fotbollsjämtland"

Det är ju lovvärt att vilja röra om i ett ganska förstelnat distrikt. Men jag tycker att det blir en för konkret omrörning, när man försöker locka en så stor mängd spelare att röra sig från miljöer, som ofta kan vara en bättre miljö än den de lockas till.

Sedan över till ett uttalande som jag helt delar med HL: "- Andra klubbar har varit förlamade i tio år, men om fler är bra kommer det att gynna alla"

Detta är en grundåsikt jag delar, att alla måste vilja bli bättre. Det har en period varit nästan förbjudet i Jämtland. Men ÖFK:s ungdomssatsning triggade flera andra föreningar, t ex IFK Ösd och Ope, att börja jobba bättre med sina egna ungdomsverksamheter. Men andra föreningar, som t ex Frösön och Ås, hamnade tyvärr i bakvatten. Det är ett problem ÖFK:s ungdomsverksamhet orsakar, nämligen genom att locka många spelare från andra föreningar försvårar de för många andra föreningar att hålla en hög nivå på sin verksamhet. Nu faller oxå Frösön, eller åtminstone HL, in i detta sätt att se på fotbollsutveckling. Locka spelare än hit och än dit är inte ngt jag tror kommer att ge en positiv utveckling på sikt.

Men trots sina ibland felaktiga uppgifter och ofta rätt ostrukturerade åsikter så har Henrik Lundkvist varit med om att förbättra Frösö damers placeringar varje år han tränat dem. Nu finns bara serieseger kvar 2011 för att utvecklingen ska stå sig. Det blir naturligtvis en rejäl utmaning för honom. För det verkar verkligen som om det handlar om personen Henrik Lundkvist när man läser artiklarna. Kan det vara därför som "samarbetet" med ÖDFF är så åtråvärt för honom just nu? På torsdag är det dags för nya testmatcher på Lövsta. Vi får se hur många spelare som dyker upp och vad kommande år för med sig på såväl dam- som herrsidan. Spännande verkar det bli i alla fall, och mer spännande än på många år.

Jag vill avslutningsvis ärligt hylla Henrik Lundkvist för att våga utmana snart 15 år gamla oskrivna regler och för att våga vilja bli bra! Det behövs. Men jag tror inte hans tänkta satsning på att värva en mängd ungdomar till Frösön behövs.

PS Några synonymer till "driva" enligt ordbok är: fösa, mana, egga, stimulera, förmå, få att utvecklas, jaga, pressa, pådriva m fl. Bara att välja. DS

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Allt för spänningen
11 Oktober 2010 klockan 12:10 av Hasse Thor
 

På nåt vis kändes det inte bra, hämta hem tre poäng mot ett lag i spillror. Ingenting kan i vissa fall vara svårare än det. Fullt med glada igenkännanden på läktaren där alla såg så där lugnt förnöjsamma ut som man bara gör när framgång skall inkasseras, punkt slut. Studerade värmningen, ingen Makel från start nu heller, jäklar. Smålagsspel i härligt tempo där letten Gramovics som vanligt imponerar med sin teknik och sina ibland smått geniala crosspassningar. Ingen Oscarsson heller i startelvan, lite synd, rutin är viktigt i det här läget.

Matchen igång, får till min stora förvåning se Hamill ersätta Oscarsson på vänsterbacken. Men hur tänker Makel? Hamill enligt min mening en av dom mest naturliga innermittfältare som vår Herre låtit se dagens ljus, rapp i steget, arbetsvillig och spelintelligent. Okej, lite för mycket “bolltittare” också ibland men en högst kapabel ingrediens i ett poänghungrigt ÖFK. Nytt försök också med Björkebaum på kanten, “target” och avslutare i en och samma person, varför ute på en kant? Gramovics från start, grabben har helt klart alla dom redskap som behövs för att lyckas men skickar bara bollen vidare hela tiden.

Matchen igång med en förväntad ÖFK-dominans men utan det klös i spelet som skapar dom där enkla målen som behövs i det här läget. För mycket lättläst bollande på Sollander på topp där istället unge Andersson firar en del triumfer. 0-0 i paus, Oscarsson kommer in, Hamill upp i banan och ÖFK får enligt min mening ett mer välkomponerat lag. Jätteläge för hemmalaget via en tilldömd straff. Jag har Gramovics som förste målgörare i Warks eminenta tips här på sajten och knyter bägge nävarna i jeansfickorna.

Enligt lagen om alltings jävlighet missar naturligtvis unge Gramovics. Jag tycker fruktansvärt synd om grabben, är tydligen säker på träningarna men i ett hett läge skiter det sig. Men vilket mod, all heder för det! Att sedan gästerna petar in sin enda rejäla chans med 10 minuter kvar är liksom sånt som man varit med om förr i idrottens värld. Den här matchen skall naturligtvis ÖFK vinna och det rejält. Boden med en kraftig lintott på topp som rörde om lite grann i övrigt enbart ett kopiöst kämpande.

Återigen och med staketexpertens fulla kompetens, de rödsvarta utnyttjade inte sitt material, det här borde man stängt med dubbla hänglås i ett tidigt stadium. Det finns sex poäng till att fightas om så än hoppar en hare men ett lurigt Hammarby TFF i nästa omgång på Söderstadion är ingen direkt önskemotståndare. Men redde man upp fjolårssäsongen så finns det inget som säger att inte div 1-fotbollen rullar på fantastiska JK-Arena även 2011.

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Minianalys
17 September 2010 klockan 11:09 av Per Lagerbäck
 

Jämtlandslagen har börjat att hacka lite nu mot höstsidan, även om KD och Frösön i de flesta matcher fortsätter att visa att de är lag för övre halvan av serien. För Frösön och KD handlar det säkert ibland om att motivationen inte alltid riktigt vill infinna sig till 100%, då det nu bara handlar om vilken placering de ska hamna på. För Opes del är det nog precis tvärtom. Tjejerna känner press och spänner sig, och för Ope har det nu inneburit att laget hamnat i ett ganska svårt läge.

KD och Frösön har jag tyvärr sett för lite detta år för att kunna analysera på ett riktigt trovärdigt sätt, vilket ju är slarvigt av mig då jag tog på mig att skriva dessa krönikor. KD har med en ganska tunn trupp gjort det mkt bra. De har ofta ett snabbt och vårdat spel uppbackat av några ständigt löpberedda backar. Frösön tycker jag oxå har gjort en stabil säsong, med en betydligt bredare trupp, och under några omgångar hängde de verkligen Själevad i hasorna. Själevad har dock fler riktigt bra spelare än vad Frösön förfogar över och ett tålmodigare spel. Det har nog varit avgörande i det långa loppet.

Opes problem har främst varit att de hamnat i djupa svackor under vissa matcher, och då är det inte bara målgörandet som varit problemet, utan även att den annars så säkra backlinjen inte tagit djup tillräckligt snabbt när motståndarna erövrat boll och satsat på "långa bollar på Bengt". Och även om en av backarna gjort det har motståndarna ofta följt upp med fler spelare än vad Ope mäktat med.

Nu är det dags för de två sista omgångarna och de båda matcher som har ngn egentlig betydelse i helgen är dels hälsingederbyt Bollnäs- Team Hudik, där Bollnäs måste vinna för att ta det sista halmstrået för att hänga kvar, och så Opes bortamatch i Sollefteå mot Remsle.

Som nybliven Opeit (bara en dryg tredjedel av mitt liv) och gammal medelpading undrar jag förresten om man i Sundsvallstrakten slutit förbund med länskamraterna i Remsle under de två senaste omgångarna (själv har jag alltid känt mer samhörighet med Jämtland än med Ångermanland). Sundsvalls FK som Selånger släpper vardera tre poäng till Remsle i matchavslutningarna, samtidigt som såväl nämnda Selånger som Matfors kämpat frenetiskt för att inte ge Ope en enda poäng. Det ger mig ännu mer bränsle för att verkligen hoppas att Ope gör sensation och kniper alla poängen i Sollefteå, men Remsle får finna sig i att vara stora favoriter. Två segrar mot lag på övre halvan av tabellen samtidigt som Ope t o m förlorat mot seriejumbon bäddar naturligtvis för ett stort favoritskap för dem. Den här gången är det deras tur att ha pressen på sig och känna sig jagade. För övrigt tror jag att Själevad som vanligt vinner, nu mot ett Sundsvalls FK som tillsammans med Ope är de enda lag som snuvat övikstjejerna på poäng. Jag tror att Selånger visar upp ett helt annat spel mot Frösön än mot Remsle, men jag hoppas att Frösön vinner. Jag hoppas oxå, och är ganska säker på, att KD slår Matfors.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Nedflyttningskampen går vidare
8 September 2010 klockan 22:20 av Per Lagerbäck
 

Skriver dessa rader just hemkommen från JuniorDM-finalen där Ope ganska bekvämt slog Brunflo med 7-2. Det känns skönt att ingen ytterligare Opespelare drabbades av skador inför de viktiga matcher som är kvar i tvåan. Det är tillräckligt många skador i truppen ändå. Tyvärr råkade däremot Brunflo ut för en knäskada.

Den gångna helgen säkrade i praktiken Själevad seriesegern då Frösön för andra matchen i rad tappade poäng. Nu mot Team Hudik i en 2-2-match, och tidigare i veckan 1-1 mot Ope. Opematchen blev kanske lite extra ödesdiger för Frösön då båda tränarna tydligen sa för mkt efteråt till domarna, och därmed drog de på sig avstängningar. Ope i sin tur orkade inte riktigt ladda om till helgens bortamatch mot selånger. Trots bitvis riktigt bra spel var det ibland lite för passivt försvarsspel som renderade flera baklängesmål. Totalt 4-0 till Selånger. Dagen efter åkte Sundsvalls FK upp till Sollefteå med ett lag som saknade många spelare, och trots jämnt spel och mållöst till det var drygt 20 min kvar så ramlade det in tre Remslemål till slut. Oerhört frustrerande för Ope.

KD gjorde en bra match mot Själevad men förlorade ändå med 0-3. Frösön måste nu jobba för att hålla sin andraplats och KD kämpar för att nå en placering på övre halvan av tabellen. Men det mest spännande är alltså nedflyttningsstriden mellan Remsle, Ope (båda med 14 poäng) och Bollnäs (12 poäng). Två av dessa lag kommer att tvingas spela i division 3 nästa säsong. Remsle har trumf på hand med en mkt bättre målskillnad än konkurrenterna och hemmamatch mot Ope i näst sista omgången. Men Ope har dock fortfarande allt i egna händer och fötter.

Till helgen möter Team Hudik Själevad och kan mkt väl snuva övikstjejerna på en poäng, men troligen vinner Själevad. Selånger tar emot Remsle och jag hoppas att Selånger till skillnad från Sundsvalls FK ställer upp med bästa tänkbara lag och satsar på en så bra placering som möjligt. Då ska det bli hemmaseger. Frösön möter just Sundsvall på bortaplan och bör vinna, om inte motivationen tagit slut. På lördag kl 14 tar KD emot Bollnäs och bör vinna med säkra siffror. Till sist spelar Ope på söndag kl 14 hemma mot Matfors, och då hoppas jag att alla med Opeengagemang kommer och stöttar tjejerna. Det skulle sporra dom till att göra sitt yttersta. Matfors är nog det lag som haft mest oflyt i årets serie. Ofta har dom presterat en fin fotboll och skapat många chanser, men inte lyckats knipa många poäng. De kommer säkert att bereda Ope problem, men utgångstipset måste nog ändå bli hemmaseger.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Slutspurten har startat
30 Augusti 2010 klockan 22:18 av Per Lagerbäck
 

Nu går damtvåan in på sina fyra sista omgångar, men alla tre jämtlandslagen släpar efter med sina matcher i den 14:e omgången. KD fick ställa in sin match hemma mot Team Hudik i lördags pga vattensjuka planer. Hudiklaget fick vända i Stöde, och det fälldes säkert en och annan kommentar. Frösön och Ope spelar sin match inbördes på tisdagen. För såväl KD som Frösön verkar den riktiga nerven vara borta, även om Frösön fortfarande har en teoretisk chans till seriesegern. Däremot är det riktigt spännande för Ope i nedflyttningsstriden.

Frösön har gjort en riktigt bra säsong, har ett utmärkt läge för att behålla sin andraplats och kan därmed göra det tredje bästa resultatet i damtvåan något jämtländskt lag gjort under 2000-talet. ÖDFF har vunnit serien två gånger, men i övrigt har de en tredje-, tre fjärde- och en femteplats. KD i sin tur kommer att göra det bästa resultat i nationella serier ett "tredje bästa" jämtländskt lag gjort sedan Allsvenskan startades 1988. Och Ope i sin tur presterar det bästa resultat ett "fjärde bästa" lag gjort sedan dess. Före 1988 går det inte riktigt att jämföra serierna i norra och södra Sverige. ÖDFF kommer i sin nionde säsong, om de inte blir sist, att nå sin bästa placering sedan de bildades.

Ja, det är alltså kring Ope den mesta spänningen finns. Laget, med 13 poäng, har idag två poäng ner till nedflyttningsstrecket och jagas av såväl Remsle som Bollnäs, vilka båda har 11 poäng. Ett Bollnäs som överraskande knep sin första poäng på länge hemma mot Selånger i helgen. De gjorde oxå en bättre match borta mot Ope helgen innan än de gjorde på hemmaplan i våras. Nu var dock Ope ett snäpp bättre och kunde denna gång vinna med 3-0. Remsle startade hösten med två storsegrar mot Bollnäs och Matfors, men då hade dessa båda lag många spelare borta. Remsle visade dock styrka när de även tog poäng borta mot Team Hudik. I den senaste omgången förlorade de som väntat mot Själevad. De var tydligen helt utspelade och fick troligen en allvarlig skada på viktiga Isabell Jokiaho. Ope i sin tur gjorde en mer än godkänd match borta mot Team Hudik och pressade på för kvittering sista kvarten, då Hudik istället kunde kontra och göra 3-1 med enstaka minuter kvar, och sedan även sätta fyran mot ngt uppgivna Opetjejer.

Tisdag kl 19.30 spelar alltså Frösön- Ope på Lövsta och självklart är Frösön storfavoriter. Men Opetjejerna ger inte slaget förlorat i förväg och kommer att bjuda upp till riktig kamp. I omgång 15 tar KD emot Själevad på lördag kl 14.00. KD tar knappast poäng där. Samtidigt spelar Ope mot Selånger borta, enl uppgift på grus(!). Jag hoppas att grusuppgiften inte stämmer, men oavsett det så får Ope en riktigt svår match. Selånger har till hösten fått till sig en finsk spelare av toppklass (Jatta Aalto med meriter från högsta ligan i Finland, juniorlandslag och spel i Norge), och får vara favoriter till segern. Men Ope kommer att kämpa om varje poäng. Frösön åker till Hudiksvall och kommer verkligen att få bekänna färg mot ett återuppvaknat Team Hudik, men jag tror Frösötjejerna vinner knappt. I bottenmötet mellan Bollnäs och Matfors tror jag på ett kryss. Matchen Remsle- Sundsvalls FK törs jag inte tippa. Dels därför att jag inte vet vilket lag Sundsvall kommer med, och dels därför att jag så innerligt hoppas att dom vinner. Men matchen är helt öppen.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Blandad fotbollssnack
26 Augusti 2010 klockan 10:40 av Michael Olofsson
 

Förlåt mig mina fotbollsvänner för att jag skrivit så lite denna säsong
Jag har faktiskt haft ett sabbatsår(Halvår)från fotbollen detta år.
Jag har sett väldigt lite matcher.Och har därmed haft svårt att tycka till något
Har man varit aktiv tränare under 25 år året runt så tycker jag att man kan ta det lite lungt ett tag och kanske få lite distans till sporten.Det har inte varit lätt att inte gå till träningar 3-4 gånger i veckan .och att hela tiden tänka idrott. Men det har varit nödvändigt . Man behöver rensa ur hjärnan ibland för att utvecklas som människa
Eftersom jag saknade idrotten under våren så tänkte jag att någonting måste jag ju göra .
Så jag gick en domarkurs.(Det var det ingen som trodde efter att stått på sidan eller på planen i 30 år och tyckt till om domarna)Och det ångrar jag inte . Det har varit en fantastisk samanhållning och man har sett fram emot matcherna.Jag är imponerad vilket bra jobb Sverker Månsson på fotbollsförbundet gör för att allt ska flyta på.Och han håller ihop domarna på ett härligt possitivt sätt.
Sedan kanske man inte kommer att bli någon stordomare i framtiden.Men man känner att man gör en god insats för fotbollen.Jag skulle rekomendera flera att prova på att vara domare.
Och nu efter denna sommar så kunde jag inte hålla mig längre utan jag har tagit på mig att träna distrikslaget för flickor födda 1997 3-4 år framåt är det tänkt.Tycker det ska bli väldigt skoj och jag är mycket stålt att ha blivit tillfrågad om detta uppdrag.Jag jobbar för fullt med att se matcher och gör lite klubbesök just nu.Tänkte jobba mycket mot tränarna detta första år för att förklara mina ider.
Det kommer att underlätta för mig när de kommer till de få samlingar man har i ett distrikslag framöver .
Så nu är man igång igen
Jag har faktiskt sätt lite matcher från damtvåan i sommar . Mitt kära K/D har faktiskt överaskat och tagit mer poäng än väntat .Tror att Bo"beppe" Alenius och Eero Bäckman kan ta åt sig stor del för att laget fungerat så bra som det gör
Tycker även att Ope överaskat . ope har ju en fantastiskt bred ungdomsverksamhet och de är värda att få spela i div 2 även i framtiden.
Sedan har vi Frösön som verkligen vuxit in i div 2 serien.De är rutinerade och väldigt stabila hela tiden

Vi får nog tacka dessa konstgräsplaner för att damfotbollen utvecklats som den gjort sista säsongerna.Även att många duktiga ledare och tränare sökt sig till damfotbollen har gjort sitt
Sedan tränar man nog mycket mera nu än för 4-5 år sedan
Skolorna John Bauer och Riö har också bidragit till ett växande intresse

Tack ifråm mig för denna gång MICKE FORSBERG

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Blandad fotbollssnack
25 Augusti 2010 klockan 16:15 av Michael Olofsson
 

Förlåt mig mina fotbollsvänner för att jag skrivit så lite denna säsong
Jag har faktiskt haft ett sabbatsår(Halvår)från fotbollen detta år.
Jag har sett väldigt lite matcher.Och har därmed haft svårt att tycka till något
Har man varit aktiv tränare under 25 år året runt så tycker jag att man kan ta det lite lungt ett tag och kanske få lite distans till sporten.Det har inte varit lätt att inte gå till träningar 3-4 gånger i veckan .och att hela tiden tänka idrott. Men det har varit nödvändigt . Man behöver rensa ur hjärnan ibland för att utvecklas som människa
Eftersom jag saknade idrotten under våren så tänkte jag att någonting måste jag ju göra .
Så jag gick en domarkurs.(Det var det ingen som trodde efter att stått på sidan eller på planen i 30 år och tyckt till om domarna)Och det ångrar jag inte . Det har varit en fantastisk samanhållning och man har sett fram emot matcherna.Jag är imponerad vilket bra jobb Sverker Månsson på fotbollsförbundet gör för att allt ska flyta på.Och han håller ihop domarna på ett härligt possitivt sätt.
Sedan kanske man inte kommer att bli någon stordomare i framtiden.Men man känner att man gör en god insats för fotbollen.Jag skulle rekomendera flera att prova på att vara domare.
Och nu efter denna sommar så kunde jag inte hålla mig längre utan jag har tagit på mig att träna distrikslaget för flickor födda 1997 3-4 år framåt är det tänkt.Tycker det ska bli väldigt skoj och jag är mycket stålt att ha blivit tillfrågad om detta uppdrag.Jag jobbar för fullt med att se matcher och gör lite klubbesök just nu.Tänkte jobba mycket mot tränarna detta första år för att förklara mina ider.
Det kommer att underlätta för mig när de kommer till de få samlingar man har i ett distrikslag framöver .
Så nu är man igång igen
Jag har faktiskt sätt lite matcher från damtvåan i sommar . Mitt kära K/D har faktiskt överaskat och tagit mer poäng än väntat .Tror att Bo"beppe" Alenius och Eero Bäckman kan ta åt sig stor del för att laget fungerat så bra som det gör
Tycker även att Ope överaskat . ope har ju en fantastiskt bred ungdomsverksamhet och de är värda att få spela i div 2 även i framtiden.
Sedan har vi Frösön som verkligen vuxit in i div 2 serien.De är rutinerade och väldigt stabila hela tiden

Vi får nog tacka dessa konstgräsplaner för att damfotbollen utvecklats som den gjort sista säsongerna.Även att många duktiga ledare och tränare sökt sig till damfotbollen har gjort sitt
Sedan tränar man nog mycket mera nu än för 4-5 år sedan
Skolorna John Bauer och Riö har också bidragit till ett växande intresse

Tack ifråm mig för denna gång MICKE FORSBERG

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Blandad fotbollssnack(kanske skitsnack)
25 Augusti 2010 klockan 16:09 av Michael Olofsson
 

Förlåt mig mina fotbollsvänner för att jag skrivit så lite denna säsong
Jag har faktiskt haft ett sabbatsår(Halvår)från fotbollen detta år.
Jag har sett väldigt lite matcher.Och har därmed haft svårt att tycka till något
Har man varit aktiv tränare under 25 år året runt så tycker jag att man kan ta det lite lungt ett tag och kanske få lite distans till sporten.Det har inte varit lätt att inte gå till träningar 3-4 gånger i veckan .och att hela tiden tänka idrott. Men det har varit nödvändigt . Man behöver rensa ur hjärnan ibland för att utvecklas som människa
Eftersom jag saknade idrotten under våren så tänkte jag att någon ting måste jag ju göra .
Så jag gick en domarkurs.(Det var det ingen som trodde efter att stått på sidan eller på planen i 30 år och tyckt till om domarna)Och det ångrar jag inte . Det har varit en fantastisk samanhållning och man har sett fram emot matcherna.Jag är imponerad vilket bra jobb Sverker Månsson på fotbollsförbundet gör för att allt ska flyta på.Och han håller ihop domarna på ett härligt possitivt sätt.
Sedan kanske man inte kommer att bli någon stordomare i framtiden.Men man känner att man gör en god insats för fotbollen.Jag skulle rekomendera flera att prova på att vara domare.
Och nu efter denna sommar så kunde jag inte hålla mig längre utan jag har tagit på mig att träna distrikslaget för flickor födda 1997 3-4 år framåt är det tänkt.Tycker det ska bli väldigt skoj och jag är mycket stålt att ha blivit tillfrågad om detta uppdrag.Jag jobbar för fullt med att se matcher och gör lite klubbesök just nu.Tänkte jobba mycket mot tränarna detta första år för att förklara mina ider.
Det kommer att underlätta för mig när de kommer till de få samlingar man har i ett distrikslag framöver .
Så nu är man igång igen
Jag har faktiskt sätt lite matcher från damtvåan i sommar . Mitt kära K/D har faktiskt överaskat och tagit mer poäng än väntat .Tror att Bo"beppe" Alenius och Eero Bäckman kan ta åt sig stor del för att laget fungerat så bra som det gör
Tycker även att Ope överaskat . ope har ju en fantastiskt bred ungdomsverksamhet och de är värda att få spela i div 2 även i framtiden.
Sedan har vi Frösön som verkligen vuxit in i div 2 serien.De är rutinerade och väldigt stabila hela tiden

Vi får nog tacka dessa konstgräsplaner för att damfotbollen utvecklats som den gjort sista säsongerna.Även att många duktiga ledare och tränare sökt sig till damfotbollen har gjort sitt
Sedan tränar man nog mycket mera nu än för 4-5 år sedan

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Åter på banan
25 Augusti 2010 klockan 14:10 av Hasse Thor
 

Efter dryga sex veckors uppehåll för den här lilla spalten där inspirationen inte riktigt infunnit sig försöker skrivaren nu åstadkomma några rader kanske till någons fromma och någons förtret. Den gråmelerade “fejan” har stirrat blint på mej alldeles in under en välformulerad herre med det förpliktande efternamnet “Lagerbäck” vilket inte gjort saken lättare.

Det absolut roligaste och mest givande för egen del med fotbollz,se förutom all nyhetsinformation är den debatt som förs gällande alla upptänkliga fotbollsskeenden i vårt närområde. När man märker att adrenalinet har sprutar över tangenterna. Det är väl det som är det fina med ett så direkt medium som en dator, dom omedelbara känslorna som förmedlas via ett enkelt tryck på “skicka”. Givetvis har herrar moderatorer fått rycka in någon gång men i det stora hela juste och givande diskussioner.

Fint också att även företeelser på ren fotbollsmässig “gräsrotsnivå” lyfts fram och får välförtjänt uppmärksamhet, inte minst vad som händer i Härjedalen med all den fotbollskultur som finns där odlad genom åren av eldsjälar som fått kämpa i ett verkligt glesbygdsdistrikt. I yngre dar var det Älvros man följde och numera Ytterhogdal med sina många spännande idéer för framtiden. Även Sveg verkar ha fått lite mera glöd under pannorna.

Spalten vore inte sig lik om inte ÖFK kom med på ett eller annat hörn och med en dåres envishet är jag en synnerligen ivrig påhejare av konceptet. Trots all kritik mot “toppstyrning”, trots alla synpunkter om mer eller mindre lyckade förändringar i spelartruppen, laguttagningar och taktik. Div 1 norra är sannerligen ingen dålig serie rent fotbollsmässigt och där gör ÖFK sin femte säsong om jag inte missminner mej.

Har visserligen aldrig varit någon särskilt framstående tippare men är fullständigt övertygad om att årets upplaga grejar ännu ett år i “Ettan”. Flera yngre har växt på sig och spännande importer tillsammans med klubbens “gamla” garde tror jag faktiskt fixar det. Sen kommer naturligtvis utvecklingen vidare i höst att granskas som vanligt och tycker hjärtat att saker och ting är åt h-e så kommer hjärtat att skriva det.

En s.k. sexpoängsmatch nu närmast hemma mot Carlstad U, hoppas min gamle idol Sigge Ericsson drar igång samma tryck på läktaren som förra hösten. När man tänker tillbaka på den uppryckningen sprids fortfarande känslan att idrott och speciellt fotboll är något av det finaste som finns.

 

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Att vara Opesupporter
20 Augusti 2010 klockan 08:01 av Per Lagerbäck
 

Jag har nu varit engagerad i Opes damsektion sedan hösten 2004. Då hade ett farmarlagsavtal med ÖDFF nyss sagts upp. De första två åren (2005-2006) handlade det om att åter skapa en självständig förening som kunde erbjuda alla duktiga yngre Opetjejer ett väl fungerande A-lag att så småningom spela i. Då fanns inga resultatförväntningar utan bara utvecklingsförväntningar, och att vara supporter då var ganska trevligt. Varje framgång kunde stillsamt och tacksamt tas emot, och de flesta motgångar var ganska väntade.

Under den perioden slog vissa fast att div 2 var elitnivå. Då, som nu, delar jag inte helt den uppfattningen. Såväl 2005 som 2006 kom ÖDFF på fjärde plats i tvåan. 2006 som enda JH-lag. Alla övriga lag spelade på distriktsnivå. 2005 blev Strömsund sist i div 2.

2007 startade för Ope på ett riktigt häftigt sätt genom att man, med ett lag med en medelålder på drygt 16 år, vann en spännande DM-final mot ÖDFF. Ope hade ett otroligt lovande lag på gång. Samtidigt tog Frösö IF in Aspås IF i sin organisation med ett farmaravtal. Aspås hade många lite äldre spelare med erfarenhet av spel i de nationella serierna. Därutöver kom ytterligare ett antal nya spelare till skärgårdsföreningen, som året innan bara var ett par poäng från att ta sig upp i tvåan.

Eftersom div 2 då var elitnivå så blev ju elittrean, som 2007 fanns gemensamt med Medelpad på hösten, så nära elitnivå det var möjligt att komma. Det blev en oerhört engagerande serie där känslorna svallade. Sundsvalls FK fixade ganska snabbt Medelpads uppflyttningsplats, men mellan Frösön och Ope stod striden ända till sista matchsekunden i sista matchen. Hade Frösön släppt in ett enda mål i den matchen hade Ope istället avancerat till tvåan. Den hösten var jobbig för mig som supporter av flera skäl. Matcherna mot Frösön blev gastkramande och med publik runt 200 personer. ÖDFF kom femma i div 2. KD ramlade ur på sista plats.

2008 blev nästa jobbiga år. Trots att Ope inte gick upp kom det flera nya spelare till A-truppen, endast få lämnade, och kraven höjdes. Särskilt från omgivningen utanför klubben och från vissa inom. I själva verket hade KD en trupp med betydligt mer erfarenhet, men det glömdes liksom bort av de flesta. Inte blev kraven lägre efter vårens utspelning av KD i vårtrean, 6-1. Men när det gällde på hösten knöt sig både nervtrådar och vissa stämningstrådar, varför ett lugnare KD kunde vinna båda mötena på hösten. Det kändes på många sätt bittert. ÖDFF kom trea och för första gången sedan 1999 klarade Jämtlands andralag sig kvar i tvåan. Ja, först i sista matchen säkrades att ÖDFF var placeringen före Frösön i tabellen. Lite bitter var tydligen oxå ÖDFF:s ordförande då, eftersom han i tidningen uttalade att det "inte gagnar någon part" att Jämtland har tre lag i div 2.

Tretton Opetjejer, inkl t e x Anna Jonsson, gick redan inför 2008 till ÖDFF. Nu följde Karin Jonasson, Lisa Landin och Angelika Bergstrand efter dit, och därutöver gick Madde, Anna och Suzette Ersson samt Emma och Frida Sjöberg till Frösön. Men Ope har alltid många duktiga spelare som trycker på underifrån, så modet hölls uppe, och under 2009 kunde ett något dränerat Ope ändå ganska säkert ta hem trean och därmed platsen i årets div 2. ÖDFF vinner 2009 tvåan överlägset och både Frösön och KD hänger kvar. Kanske någon part ändå gagnas av att fler jämtlandslag spelar i de nationella serierna.

Så blir det plötsligt 2010. Återigen är det oerhört påfrestande att vara djupt engagerad i Ope. Varenda match är livsviktig och varje poäng har betydelse för om "vi" ska kunna hänga kvar i tvåan eller inte. Laget varvar högklassiga kämpainsatser med svagare. Ena helgen känns kontraktet säkrat, för att jag nästa helg ska känna mig tämligen modlös. Höstsäsongens inledning har väl varit typexemplet på detta. Först en fantastisk bra insats mot Själevad, där Ope på slutet låg närmast segern. Man blev dock det andra laget att under säsongen ta poäng av övikstjejerna. I nästa match mot bottenkollegan Team Hudik skapades nästan inte en enda målchans, men i matchen därefter den så vinner man borta mot Sundsvalls FK efter en härlig inställning matchen igenom. Nu hoppas vi att formen och inställningen ska bli mer stabil och att poängen fortsätter att trilla in.

Från att 2006 endast ha haft ett lag från Jämtland i div 2, så finns i år alltså ett lag i div 1 och tre lag i div 2. Alla dessa lag visar att de har klass nog att kunna hänga kvar i sin serie, även om det verkar osäkert just nu. Frösön är t o m med och slåss om seriesegern i tvåan, vilket ÖDFF inte gjorde åren 2005-2008. Jag tycker det bevisar att damfotbollen i Jämtland sedan 2005/2006 har gått oerhört mycket framåt.

Jag är stolt över att Ope är en av flera motorer i denna framgång, och det hoppas jag att föreningen kommer att fortsätta att vara. Men den starkaste motorn tror jag är att flera aktörer har satt sina egna mål, och försöker att bli så bra som möjligt. Den nu ganska gamla, och enligt mig utvecklingshämmande idén inom såväl dam- som herrfotbollen, att endast en aktör ska få ha som mål att bli så bra som möjligt, bör absolut ersättas av att alla som har tillräcklig ambition ska ha detta mål. Såväl föreningar som individer. Däremot bör det hållas öppet för samarbete.

Nu ser jag fram emot kommande omgång där jag tror att Sundsvalls FK tar poäng av Selånger, Team Hudik och Remsle spelar oavgjort samt att Själevad lätt slår Matfors. Här i länet spelas ett laddat derby fredag kväll kl 19.00 i Krokom mellan KD och Frösön. Det kan sluta hur som helst, men jag tror nog på oavgjort. På lördag kl 15.00 tar Ope emot bottenkollegan Bollnäs och får trots förlusten i våras finna sig i att vara knappa favoriter. Det viktiga är dock att tjejerna ser Bollnäs som en svår motståndare som kräver full satsning från första till sista sekund. Annars går alla tre poängen åt Hälsingland.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Dålig tippare?
5 Augusti 2010 klockan 23:18 av Per Lagerbäck
 

Det visade sig att jag hade rätt i att jag hade för dålig koll på flera av lagen inför omstarten av tvåan. Matfors utan sina tre ex-allsvenska nyförvärv håller inte division2-klass, därför storförlust mot Remsle. Två av dom dock tillbaka inom kort. Själevad utan tre av sina bästa spelare visade sig inte vara bättre än ett förstärkt Ope. Sundsvalls FK, med flera duktiga spelare från SDFF:s trupp på väg tillbaka från skador, var överlägsna Hudik.

Frösön rider dock vidare på sin framgångsvåg och avfärdade lätt Bollnäs trots bortaplan. KD tog en säker trepoängare mot Selånger, där tydligen duktige tränaren Mats Kankainen plötsligt tackat för sig.

Spänningen stiger i såväl topp som botten. Frösö IF har ett härligt läge att ta över ledningen då de möter Själevad hemma till helgen. Här är jag dock inte riktigt säker på vad förening, lagledning och tjejer vill. Har de som målsättning att vinna serien och kvala upp till ettan? Eller är de nöjda med att spela i tvåan? Just nu är det svårt att undvika en intrikat fråga; Vilka av Frösön och ÖDFF har störst chans att spela i Norrettan nästa år? Omöjligt att svara på idag, och hur läget kommer att vara i slutet av september månad kan då inte jag sia om idag.

Jag tror fortfarande inte att något annat lag än Själevad och Frösön blandar sig i toppstriden, och även om Sundsvalls FK skulle göra det, så får de ju ändå inte kliva upp i ettan. Selånger kommer att få mer problem i höst än de hade i våras och KD har inte möjlighet att nå hela vägen upp till toppen. De båda senare lagen får rikta in sig på att ta tillräckligt många poäng för att undvika nedflyttningsstriden och sedan försöka att utmana om tredjeplatsen.

I bottenstriden tror jag Matfors får väldigt svårt att hänga kvar, trots att de i sina bästa stunder håller tillräckligt bra klass. Remsle har en handfull riktigt bra spelare, och spelar de hela hösten tror jag att laget har alla chanser att hänga kvar. Men om Sohlberg, Jokiaho och/eller Ribbefors faller ifrån så faller nog oxå Remsle. Bollnäs har jag hela tiden tippat ska åka ur, och jag ändrar nog inte det nu heller. Men de har oxå tre riktigt bra spelare, men där finns skador redan med i bilden. Vad gäller Ope är istället trenden en annan. Tidigare skadade Maria Bäckman och Martina Amrén kliver mot Själevad in och gör en oerhörd nytta. Lisa Landin visade vilken toppspelare hon egentligen är och därutöver spelade för första gången Malin Lundkvist från start. Det är en spelare som jag verkligen gillar. Hon har en bollsäkerhet och blick för spelet som skulle kunna bära henne väldigt långt, om hon bara valde fotbollen före innebandyn. Kanske, kanske kommer det beslutet någon gång. Jag håller tummarna. Om alla spelare i Opes trupp får vara hela, och om de visar samma beslutsamhet som mot Själevad, så kommer Opes anhängare att få en trevlig höstsäsong. Team Hudik har varit väldigt konsekventa i sina matcher. De vinner mot bottenkollegorna och förlorar mot topplagen. Håller de den stilen klarar de sig naturligtvis kvar, men börjar de att tappa mot bottenlagen så befinner de sig snabbt i farozonen.

Jag måste oxå skriva några rader om Opes heroiska match mot Själevad (med två ganska nöjda Frösötränare på läktaren). Ope gör en kanonstart och skapar direkt några lägen, men efter en kvart händer det som brukar hända i matcher mellan topp och botten. På ett för enkelt sätt får Själevads målspruta Veronica Lundholm rinna förbi backlinjen och sätter säkert bollen vid ena stolpen. De närmsta tio minuterna följer mallen och Själevad tar över matchen, men sedan ändras bilden långsamt och efter en dryg halvtimma får Ope frispark vid sidlinjen. Den slås perfekt av Lena Lindström mot framstörtande Fanny Haeggblom som sätter en snygg nick i mål. Därefter böljar matchen fram och tillbaka under perioder och Ope skapar lika många tillfällen som Själevad. Under andra halvlek får Ope bud på ett par straffar, en hands och en dragning i armen. Vid det första tillfället skriker jag (med flera) kanske för mkt av frustration över den uteblivna straffen, vilket jag oförbehållsamt ber domartrion om ursäkt för. Själevad har dock kanske de två bästa chanserna, men 1-1 står sig, trots att Ope till slut får sin straff. Båda lagen uttrycker sig nöjda med sin poäng.

Mina tips gällande kommande omgångs matcher blir att Frösön kniper en poäng mot Själevad i seriefinalen och håller spänningen vid liv. Ope har oxå chans till poäng i sitt möte med Team Hudik. Tyvärr tvingas de troligen tyvärr spela utan tre av sina viktigaste spelare, Lena Lindström och Maria Bäckman för skadekänningar samt Malin Lundkvist som är bortrest. KD förlorar nog borta mot Sundsvall, men har naturligtvis chans på poäng. Remsle bör slå Bollnäs och Selånger bör slå Matfors. men här varnar jag lite för dödsryckningar från Matfors, om de har tillbaka Rehn och Viktorsson på plan. Så återigen har ni alltså chansen att se två mycket viktiga och gissningsvis spännande matcher i helgen. På lördag kl 14.00 tar Ope emot Team Hudik på Torvallen, och sedan på söndag spelas seriefinalen Frösön- Själevad kl 16.00 på Lövsta. Passa på!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Äntligen ny krönika
30 Juli 2010 klockan 13:49 av Per Lagerbäck
 

Nu var det länge sedan jag skrev någon krönika avseende damtvåan. Det har berott på annat engagemang i slutet av juni/början av juli (Storsjöcup, Mästarcup m m) samt därefter drygt två veckors semester nästan helt utan datorkontakt. Därför är jag oxå väldigt dåligt uppdaterad om aktuellt läge i lagen.

Under den tid jag varit lite frånvarande så gick "mitt" lag Ope nästan kräftgång, med förluster mot Remsle, 0-1, i störtregn och hagel på Torvallen (en match jag inte fick se) och därefter två derbyförluster med 3-0 mot såväl KD som Frösön. Det har gjort att Ope nu har fyra poäng upp till strecket, vilket skulle kunna bli tungt att ta igen. Men då det är Bollnäs som ligger där och de nog har fått ett antal poäng med flyt, så ska det inte vara omöjligt. Ope har fått ett fint tillskott inför höststarten i och med att Lisa Landin, med ÖDFF:s välsignelse, valt att försöka komma igång igen i de blå-vita färgerna efter en skade- och sjukdomsfylld period. Ope får oxå tillbaka tidigare skadade Maria Bäckman. Lisa och Maria kan bli den injektion som behövs för att poängen åter ska börja trilla in.

KD hade en fantastisk fin period under juni efter en klen start i serien. De har nästan sitt på det torra med 13 poäng, men visst behövs ytterligare 6- 7 poäng för att vara säkra på fortsatt spel i tvåan. Det ska dock inte vara något problem.

Frösön skuggar fortfarande Själevad, och skulle övikstjejerna svikta en period så skulle Frösön kunna hota med Gothiaframgångar i ryggen. Men troligen får de nöja sig med att säkra den bästa placeringen hittills i detta millennium med en andraplats.

Mina gissningar inför höstsäsongen blir alltså att Själevad tar hem serien och går till ett ovisst kval. Frösön bör kunna ta en andraplats, då varken Selånger eller Sundsvalls FK är särskilt stabila. Dessa båda får slåss om tredjeplatsen. KD skulle nog kunna bli fyra med riktigt flyt, men får nog nöja sig med en fin femteplats. Team Hudik får tipset sexa och sedan kommer det svåra, och där passar jag. Bollnäs, Ope, Remsle och matfors kommer troligen att kämpa hela vägen för att slippa degradering, men Hudik ska inte känna sig helt säkra heller.

Mina tips för tionde omgången blir att Ope förlorar mot Själevad, KD slår Selånger med kryssgardering, Frösön slår lätt Bollnäs borta, Team Hudik och Sundsvall delar poängen och Matfors slår återigen Remsle.

Imorgon lördag kan ni alltså efter en "yranfrukost" vid elvatiden ta cykeln ut till Torvallen kl 12.00 för att se Ope kämpa väl mot Själevad, för att sedan ta bilen till Krokom kl 14.00 och se KD-tjejerna ta sig an Selånger. Tjejerna i JH-lagen behöver allt stöd.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Äntligen ny krönika
30 Juli 2010 klockan 13:41 av Per Lagerbäck
 

Nu var det länge sedan jag skrev någon krönika avseende damtvåan. Det har berott på annat engagemang i slutet av juni/början av juli (Storsjöcup, Mästarcup m m) samt därefter drygt två veckors semester nästan helt utan datorkontakt. Därför är jag oxå väldigt dåligt uppdaterad om aktuellt läge i lagen.

Under den tid jag varit lite frånvarande så gick "mitt" lag Ope nästan kräftgång, med förluster mot Remsle, 0-1, i störtregn och hagel på Torvallen (en match jag inte fick se) och därefter två derbyförluster med 3-0 mot såväl KD som Frösön. Det har gjort att Ope nu har fyra poäng upp till strecket, vilket skulle kunna bli tungt att ta igen. Men då det är Bollnäs som ligger där och de nog har fått ett antal poäng med flyt, så ska det inte vara omöjligt. Ope har fått ett fint tillskott inför höststarten i och med att Lisa Landin, med ÖDFF:s välsignelse, valt att försöka komma igång igen i de blå-vita färgerna efter en skade- och sjukdomsfylld period. Ope får oxå tillbaka tidigare skadade Maria Bäckman. Lisa och Maria kan bli den injektion som behövs för att poängen åter ska börja trilla in.

KD hade en fantastisk fin period under juni efter en klen start i serien. De har nästan sitt på det torra med 13 poäng, men visst behövs ytterligare 6- 7 poäng för att vara säkra på fortsatt spel i tvåan. Det ska dock inte vara något problem.

Frösön skuggar fortfarande Själevad, och skulle övikstjejerna svikta en period så skulle Frösön kunna hota med Gothiaframgångar i ryggen. Men troligen får de nöja sig med att säkra den bästa placeringen hittills i detta millennium med en andraplats.

Mina gissningar inför höstsäsongen blir alltså att Själevad tar hem serien och går till ett ovisst kval. Frösön bör kunna ta en andraplats, då varken Selånger eller Sundsvalls FK är särskilt stabila. Dessa båda får slåss om tredjeplatsen. KD skulle nog kunna bli fyra med riktigt flyt, men får nog nöja sig med en fin femteplats. Team Hudik får tipset sexa och sedan kommer det svåra, och där passar jag. Bollnäs, Ope, Remsle och matfors kommer troligen att kämpa hela vägen för att slippa degradering, men Hudik ska inte känna sig helt säkra heller.

Mina tips för tionde omgången blir att Ope förlorar mot Själevad, KD slår Selånger med kryssgardering, Frösön slår lätt Bollnäs borta, Team Hudik och Sundsvall delar poängen och Matfors slår återigen Remsle.

Imorgon lördag kan ni alltså efter en "yranfrukost" vid elvatiden ta cykeln ut till Torvallen kl 12.00 för att se Ope kämpa väl mot Själevad, för att sedan ta bilen till Krokom kl 14.00 och se KD-tjejerna ta sig an Selånger. Tjejerna i JH-lagen behöver allt stöd.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
VM-tankar
12 Juli 2010 klockan 12:24 av Hasse Thor
 

Ännu ett fotbolls -VM är avslutat. Har personligen hängt med sen 1958 och såg faktiskt finalen Sverige-Brasilien i en televisionsapparat som det hette på den tiden. Visserligen via Danmark men ändå, några regionala svenska sändningar utanför stockholmsområdet existerade ännu inte vid det tillfället. Såg också en match live på Olympia i Helsingborg , Västtyskland-Tjeckoslovakien, 2-2, i gruppspelet. Detta strax innan familjens flyttlass drog iväg upp till Jämtland.

Åter till 2010, finalen blev väl ingen höjdare, Holland som var i princip chanslösa spelmässigt gick på “dirty-linjen” och dom spanska nervknutarna satt länge ihop. Roligt dock att Andres Iniesta fick avgöra, en prydnad för sporten i hela sin uppenbarelse. Fint också att se att holländska spelare och ledare paraderade när spanjorerna lämnade podiet efter prisutdelningen.

Detta skulle bli vuvozelornas mästerskap enligt förhandssnacket. Och visst, nog hördes dom alltid men sen väl matcherna kommit igång var det inget man tänkte på egentligen. Ungefär som ett antal fjolårsmygg i sovrummet en normal jämtländsk försommarnatt. Däremot är jag lite besviken på alltför många matcher rent spelmässigt. “Ligga rätt i positionerna”, “bra organiserade” är säkert härliga ledord för sportens taktikexperter men slutar enligt min mening ofta i väldigt tråkig fotboll.

Många lag backar hem och hoppas på en och annan kontring. “Höj passningstempot, utmana mera” säger kommentatorerna. Problemet är väl bara att då ökar felmarginalen och genast riskerar man 10 rättvända utespelare i “nacken”. Fotbollen har här hamnat i nån sorts moment 22 som är svårt att komma ifrån utan någon förnumstig regeländring mot alltför defensivt spel. Bakåtliret till egen målvakt reformerades för en del år sen men sen har inget hänt förutom en lite liberalare offsidebedömning. Något måste dock göras, vi i den innersta kretsen finns ju alltid kvar men fotbollen är väldigt beroende av sin marginalpublik.

Rolig fotboll presterades ju faktisk också, personligen hade jag mest behållning av Kamerun-Danmark. Inte bara för att jag är “halvdansk” utanför den nerv som hela tiden fanns. Ingen “låg rätt i positionerna”, ingen var speciellt “organiserad” men jäkligt roligt att titta på. Sen imponerades jag som många andra av Tysklands relativt unga lag. Tyvärr orkade man inte spela sin offensivriktade fotboll hela vägen.

Ett sort problem för VM dock framöver enligt min mening är det mastiga program som dagens stjärnor har gått igenom innan sommarens slutspel. 60-70 matcher är väl ingen ovanlighet för många av dem. Det säger sig själv att den fysiska och den mentala statusen inte är på topp. När sen som i Frankrikes fall den egna stjärnstatusen är viktigare än den egna flaggan så går det som det går. Italien lite också åt det hållet även om jag tycker att dom i alla fall försökte. Tycker synd om England, en hel del otur och en tränare tror jag som vill implementera ett spel som inte sitter i dom generna.

Eftersom jag själv varit en media-nisse, låt vara på en mycket låg nivå, vill jag avsluta med några tankar om den bevakningen. Tycker att SVT vann matchen på hemmaplan, Andrée Pops skötte sin uppgift galant med perfekt uppbackning av Johanna Frändén, vilket fotbollslexikon, och Ola Andersson som alltid är intressant. TV4 har sina kommersiella åtaganden som stör en hel del. Ibland läggs alltför stor vikt vid att hålla kvar tittarna till reklaminslagen. Sen är jag väl för gammal för att inse dom kvalitéer som Peter Jihde numera besitter. Hans expert Anders Andersson gjorde dock ett hästjobb med mycket erfarenhet och kunskap.

Av folket på plats hade TV 4 dock underbare Jens Fjellström. Om jag haft en giftasvuxen dotter och hon av alla presumtiva livskamrater presenterat en kille som Jens hade jag gladeligen betalat både bröllop och smekmånad. Kunnig utan att vara nördig, verbal utan tillstymmelse till ordbajseri och med en human inställning till sporten och livet i stort. Tillsammans med Robert Perlskog ett oslagbart team i Sydafrika enligt min mening. Men överhuvudtaget en bra rapportering där “vår egen” Tony Gustavsson gjorde en helt okej debut. Till sist också några ord om SVT:s David Fjäll som fick behandla hela spektrat i detta mångfacetterade land, blandade humor och allvar helt lysande.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Alla J/H -lag har börjat röra på sig
17 Juni 2010 klockan 23:26 av Per Lagerbäck
 

Sex omgångar av vårens nio har spelats, och nu har alla JH-lag börjat att röra på sig. Frösön har ju vunnit alla matcher utom mot serieledande Själevad, och tog en meriterande storseger i helgen mot Sundsvalls FK med 5- 1. Unga Frida Sjöberg har gått loss i skytteligatoppen med fina 8 mål! Hon m fl visar att 93-årgången i Jämtland fortsätter att utvecklas mkt bra. Frösön måste nu betraktas som predestinerade att knipa andraplatsen i serien.

Såväl KD som Ope har nu oxå tagit två segrar i rad. KD avgjorde i sista minuten borta mot Bollnäs. Rättvist enligt KD, mindre rättvist enligt Bollnäs. Men det är väl så fotboll är, att vi mest ser våra egna lags fördelar. De övriga matcherna i omgången slutade ganska väntat. Själevad tog en säker 4- 0 seger hemma mot Team Hudik och Selånger knep alla tre poängen borta mot Remsle.

Ja, Opematchen borta mot Matfors kanske inte slutade helt väntat. Den startade med en total Matforsdominans. De visade upp ett oväntat rörligt och fyndigt spel första 20 minuterna och hade två totala frilägen, ja kanske tre med lite god vilja. Maja Öst i målet växer dock ju närmre spelarna kommer, så särskilt mkt nät ser dom inte. Denna gång så räddade hon flera farliga lägen och annars så smet bollen utanför. Efter c:a en halvtimme var dock Ope helt inne i matchen och Matforsspelarna såg faktiskt lite slitna och molokna ut. I andra halvlek så kom Ope ut som ett helt annat lag mot i första. De t o m förde spelet och efter 10 min kunde i anfallet uppflyttade Lena Lindström säkert förvandla sitt friläge till 1-0 för Ope. Därefter blev spelet lite mer låst och inget av lagen skapade särskilt mkt. Och just när Matfors åter började storma framåt så lyckades annars otroligt duktiga Matforsmålvakten Agnes Engström Johnsson, på ett inte alltför hårt skott av Fanny Haeggblom, nästan göra en kopia på en engelsk målvakts insats i VM. 2-0 till Ope var ett faktum och sedan spelades bara de återstående minuterna av.

I tabellen är nu Frösön säker tvåa, och KD och Ope har fyra resp tre poäng ner till strecket. Ope dessutom med en match mindre spelad. På lördag kl 14 spelar Ope en mkt viktig match hemma mot Remsle. Då hoppas jag på att många supportrar från Östersunds södra utkanter, och andra fotbollsintresserade, sluter upp på första hemmamatchen på Torvallen. Kan Opetjejerna visa samma inställning som från matchminut 20 i Matfors så får Remsle svårt att hämta poäng. Men tror Ope att poängen är lätthämtade så kommer Remsle att vinna.

På söndagen kl 14 är det så dags för KD att hemma på Hissmovallen ta emot Matfors. Det blir nog en hård match och hemmaplan ger KD en liten fördel, särskilt om publiken kan strömma till, men jag tror nog att Matfors kan knipa en poäng. Frösön möter Selånger borta och bör kunna ta alla tre poängen, men även där gäller att inte slappna av. Selånger släpper ogärna poängen ifrån sig. Sundsvalls FK bör vara chanslösa mot Själevad, trots hemmaplan. Hälsingederbyt Team Hudik- Bollnäs är framflyttat till 29/6, sannolikt beroende på många skador i båda lagen, men det är bara en gissning.

Jag och många med mig tycker att det är riktigt kul att så många tjejer i distriktet får möjlighet att äntligen spela på nationell nivå, och dessutom får de visa att de räcker till riktigt bra. Låt oss fortsätta att inspirera varandra till ytterligare utveckling. "Varje förening på sitt sätt" har visat sig vara ett fungerande recept.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Själevads vecka
11 Juni 2010 klockan 13:06 av Per Lagerbäck
 

Den gångna veckan var Själevads vecka. De krossade våra båda jämtländska lag KD och Frösön. Ska vi tro tränarna i våra lag så måste Själevad genomgått något av en metamorfos, för både KD och Frösön tycker att man gjorde en varsin mycket bra match, trots stora förluster med 6-0 och 6-1. Jag undrar om en herrtränare på nationell nivå skulle uttala tillfredsställelse efter sådana resultat. Troligen har därmed Själevad redan bokat in höstens kvalmatch, och det skulle vara roligt om dom finge ta klivet upp. Det verkar vara en välskött förening.

I övrigt fortsätter Bollnäs, som jag denna gång faktiskt gissade, att plocka poäng. Krislaget Remsle inkasserade ännu en förlust. Denna gång med 2-1. Även Matfors förlorade igen, denna gång i derbyt mot Selånger med 3-0. Oxå det väntat. Matfors slagkraft varierar mycket beroende på hur många av nyförvärven från Umeå Södra som finns med på plan. Opes match mot Team Hudik är flyttad till i augusti, så fram till dess kommer tabellen att halta.

På söndag är det dags för nya matcher. Kl 14 tar Frösön emot Sundsvalls FK på Lövsta och bör ta tre poäng. Men Sundsvall är som farmarlag alltid svårbedömda. KD åker till Bollnäs och ska enligt mig vara storfavoriter. Bollnäs har ett ihåligt lag, men krigar verkligen. På söndagen spelar även Remsle- Selånger, och det bör bli en klar tvåa.

Sedan på tisdag tar Själevad emot Team Hudik och om inte Själevad blir övermodiga så blir det en ny klar seger. Ope, som inte spelat sedan segern mot Selånger för 14 dagar sedan, åker till Matfors. Det blir troligen en jämn match som jag gissar slutar oavgjort.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Frösön i seriefinal kommande helg
1 Juni 2010 klockan 17:30 av Per Lagerbäck
 

Nu börjar ett och annat oväntat resultat rapporteras in i tvåan. Rent sensationellt för mig var Bollnäs bortaseger med 3-1 mot Matfors. Men med en av de tre ex-allsvenska nyförvärven troligen borta för säsongen så kanske Matfors slagkraft börjar att minska. Dessutom visar Bollnäs forward Sabrina Tikkanen återigen att hon troligen skulle kunna spela någon eller ett par divisioner högre upp i seriesystemet. Fem mål på två matcher är starkt. Henne måste motståndarna hålla koll på. Matfors ska dock ha beröm för att man kan se tämligen långa bra inspelade highlights från deras matcher. Det ger en bra bild av både dom och deras motståndare.

Sundsvalls FK fortsätter att rada upp endast vinster, nu senast 4-1 mot Remsle. Tränaren Mikael Melin var ändå inte nöjd med sina tjejers insats. Men Remsle verkar ha större problem. Tränaren Richard Aarseth kunde inte låta bli att uttrycka sin frustration till lokalpressen (allehanda.se) efter förlusten mot Sundsvall.
" - Jag känner mig uppgiven och besviken, säger han och fortsätter:
- Närvaron på träningarna är alldeles för dålig den senaste tiden. Vi har bara haft sju-åtta spelare på träningarna. Det är tyvärr inte mycket jag kan göra åt det. Vi kommer aldrig att bli ett bättre lag om spelarna inte är beredda att komma till träningarna."

Frösön fortsätter liksom Sundsvall och Själevad att knipa alla poäng som sätts på spel, men återigen var man tydligen illa ute. Laget visar dock moral genom att alltid ta ut det sista om det krisar i slutet av matcherna. Tränarna är fortsatt inte helt nöjda med spelet, utan räknar med att kunna ta ut mer av laget. Inför matchen mot Själevad blir nog det helt nödvändigt. Segern med 3-2 mot Team Hudik tackar nog lokalkonkurrenterna Ope och KD för. KD tvingades ställa in sin match mot serieledarna från Själevad, då ingen spelbar plan fanns att tillgå i Krokom efter allt regnande, samt att konstgräsplanerna var fullbokade vid aktuell tidpunkt. Men tydligen så åker istället KD upp till Övik för bortamatch mot Själevad redan imorgon onsdag.

Även Ope tvingades flytta sin match mot Selånger från sin riktig hemmaplan Torvallen, till Jämtkraft Arena. Till denna match kom jag några sekunder efter avspark från Stockholmstrakten, där jag bl a såg Sverige slå Bosnien/Hercegovina i en öppen match med 4-2. Nåja, åter till Ope. I denna match visade Opetjejerna sitt blåvita hjärta hela matchen. Ska jag vara ärlig så liknade denna match litegrann Opes förra, mot Bollnäs, men med bytta roller. Nu var det Opetjejerna som krigade och rensade undan alla bollar som närmade sig det egna målet. Dock försökte man även använda mittfältet vid anfallen, vilket var ovanligt att Bollnäs gjorde. I första halvlek hade Ope bollen en hel del, men Selångers ledningsmål var nog tämligen rättvist ändå. Därför kom Åse Permans kvittering kort därefter via ett långskott över målvakten verkligen lägligt. Det ingav ytterligare energi i laget denna gång, och nu bestämde sig tjejerna för att ingen motståndare skulle ta sig fram till en farlig chans. När så Fanny Haeggbloms tjusiga nick på hörna gav Ope ledningen så hägrade plötsligt de första poängen, och tjejerna slet sedan verkligen resten av matchen. Selånger försökte först rulla bort Ope för att skapa chanser, men lyckades inget vidare. Sedan prövade de långbollar i massor, men det lyckades ännu sämre mot ett väl samlat Opeförsvar. Ope höll undan matchtiden ut och det var ett lyckligt gäng spelare som jublade och hurrade efter att domaren blåst av.

I nästa omgång spelas två väldigt ovissa matcher, dels derbyt mellan Matfors och Selånger, där dock Selånger är mina favoriter till segern, delvis beroende på att Anan Rehn är avstängd efter utvisning för Matfors, och dels Bollnäs- Remsle. Där tror jag faktiskt att Bollnäs får bli knappa favoriter, om inte Remsletränarens uttalande givit önskad effekt och att Remsle då kan kontrollera Sabrina Tikkanen.

Sedan spelar alltså Frösön en riktig seriefinal borta mot Själevad. Ska Frösön kunna ta upp en verklig strid om kvalplatsen? Sundsvall får ju inte kvala, då de är farmarlag till Sundsvalls DFF. Jag betraktar Själevad som tydliga favoriter, men dom har haft väldigt svårt att omsätta sitt spelövertag i matcherna till mål, så kanske Frösön kan skrälla och ta en poäng. KD har alltså två matcher på några dagar. Bortamatchen mot Själevad imorgon onsdag tror jag kommer att sluta med en säker etta, men däremot tror jag att KD har chans att bli första lag att lugga Sundsvall på poäng på söndag kl 14.00. Sundsvall är nog inte riktigt så bra som tabellplaceringen visar. Åk dit och titta själva. Ope får däremot sin bortamatch mot Team Hudik flyttad till i augusti beroende på att Hudik har två tjejer med på en landslagssamling. Ope får vänta till 15/6 då en bortamatch ska spelas i Matfors.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Äras dom som äras bör
31 Maj 2010 klockan 20:09 av Hasse Thor
 

Alla vi som hyst farhågor om Östersunds Fotbollklubbs väl och ve i div 1 norra säsongen 2010. Har vi tagit oss vatten över huvudet? 1-0 borta mot Arameiska Syrianska var om inte en skräll så i varje fall ett rejält fall framåt. Organisation och glöd var tydligen ledorden för dagen, precis det som enligt min mening saknades senast hemma mot Umeå. Tittar man sen i tabellen så ligger fyra av dom fem lag ÖFK torskat mot i topp. I det perspektivet är det ju då endast hemmaförlusten mot Forward man kan se som en rejäl flopp. Med andra ord, resten av vårsäsongen kan kanske bli lite roligare, sett med blå-vit-gröna jämtlandsögon.

Matchen mot Umeå, som man besegrade på försäsongen, kändes för egen del som flera steg tillbaka i utvecklingen. Jag anser att västerbottningarna stundtals spelade ut ÖFK och varför skall man i skrift försköna den verklighet man upplever. Förhoppningsvis kan några nävar knytas i några byxfickor och sen skapa en känsla som sen genererar i hela laget. Vill för allt i världen inte ta åt mig äran den här gången men tillsamman med övriga med något så när konstruktiv kritik tror jag i alla fall inte det är helt oviktigt.

Att Christoffer Fryklund kom på banan igen tycker jag är speciellt roligt. Var enligt min mening överallt och ingenstans förra matchen. Just “The Fryklunds” tycker jag är lite av ÖFK:s framtid. Bra gener, fint skolade och tydligen starkt fästade vid sin hembygd. Bra också att samarbetet med “Giffarna” är återupptaget och att importerna börjar leverera. Jonathon Rutledge tror jag är en spelartyp som behövs i laget i det “skitiga” arbete som behövs för att avancera i tabellen.

På sajten är det mycken debatt om långsiktighet och bristen på denna. Och naturligtvis, ingen skulle bli gladare än jag om länets ledande förening i framtiden dominerades av folk från närområdet. Det kommer säkert fram en antal lovande spelare som det gjort genom alla år, problemet är bara att blir dom tillräckligt bra så inte stannar dom runt Storsjön. Dom allra flesta vill se hur långt vingarna bär och i kombination med studier med mera så sprids talangerna för vinden. Att tro nåt annat är enligt min mening en orealistisk “Sörgårdsidyll“, i varje fall på nuvarande nivå.

Vi kan aldrig jämföra oss med Brage eller Mjällby för att ta några omnämnda exempel. Talanger per kvadratkilometer är hisnande i jämförelse och befolkningskurvan hos oss är inte direkt uppåtriktad. Kan vi krydda det lokala materialet med nyttiga och sevärda spelare utifrån och skapa en ekonomi för det kan det räcka en bra bit. Sen gäller det att minimera omsättningen i laget inför varje säsong, där tror jag begreppet långsiktighet skall sättas in. Vi har en fin arena, en oslagbar miljö runtomkring och ett inte oävet intresse för sporten fotboll. Viktiga ingredienser för framtiden.

 

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Ope har flest egna produkter
25 Maj 2010 klockan 22:48 av Per Lagerbäck
 

Nu har den av de flesta tippade skiktningen av damtvåan skett. Själevad, Frösön och Sundsvalls FK rycker i toppen och nykomlingarna tillsammans med KD, Remsle och Team Hudik ligger runt nedflyttningsstrecket.

Det blev två spännande derbyn i förra veckan där Sundsvall drog längsta strået mot Selånger och Frösön vann mot KD med 2-1. Jag hade tyvärr inte möjlighet att se Frösön- KD, men har fått flera personers rapporter från den matchen. Den var uppenbart relativt jämn, med fördel Frösön från början och en stark KD-forcering på slutet. Men det är väl ofta så att ett lag som redan haft framgång ofta har den tur som behövs för att ta sig ur ett sådant grepp.

Själevad fick oväntat hårt hemma mot Matfors, även om dom öppnade med en totalt ensidig press mot Matforsmålet. Segermålet 2- 1 dröjde till slutminuterna. Team Hudik verkar ha fått ordning på sitt unga lag och vann relativt säkert borta mot Remsle med 2-0.

Själv var jag i Bollnäs och såg ett tappert kämpande Ope misslyckas med att dyrka upp ett lågt igelkottsförsvar. Bollnäs försökte sig knappt på en enda passning på egen planhalva under hela matchen, utan bollen spelades iväg så snabbt det bara gick. I bästa fall upp mot strålande duktiga anfallaren Sabrina Tikkanen. På den väldigt ojämna planen visade det sig att detta var den spelidé som fungerade bäst för dagen. Jag lider enormt med Opetjejerna som denna gång visade en betydligt bättre inställning än under stor del av matchen mot Sundsvall. Jag önskar dem verkligen lite medflyt så snart som möjligt, och naturligtvis helst redan kommande helg.

I mina jämförelser mellan de jämtländska lagen tänkte jag idag ta upp andelen egna produkter. Där har ju länge KD haft en mkt stor andel, men detta år har det förändrats en hel del. Det är t o m så att Frösön idag har en större andel spelare med start i den egna föreningen. Tydligt i topp ligger dock Ope med hela 67% egna produkter, följda av Frösön med 36% och KD med 33%. Här tror jag att föreningarna har olika grundidéer. Ope vill alltid främst lyfta egna spelare, men välkomnar de spelare som kryddar truppen på ett positivt sätt. Frösön har mkt aktivt värvat spelare på senare år och KD fiskar upp spelare i unga år från föreningar i omgivningen.

Även om man tittar på ÖDFF:s trupp, så ser man att Ope är i viss särklass som moderförening till dessa tjejer. Sex spelare har startat sin karriär i Ope, och ytterligare tre har spelat där. IFK Östersund har tre spelare och KD, Mörsil och Ås har två. Ytterligare fyra spelare har tidigare spelat för KD. Från Frösön kommer, liksom från t ex Stugun, Hammerdal, Strömsund och Myssjö/Oviken en spelare i dagens ÖDFF-trupp. Ingen ytterligare spelare har såvitt jag vet spelat för Frösön. IFK Östersund är nog den mest underskattade föreningen när det gäller att utbilda spelare. Förutom de tre spelarna i ÖDFF finns sju i Frösön och fyra i Ope med IFK som moderförening.

I omgång fyra tar Sundsvall emot Remsle och bör vinna, Matfors har hemma mot Bollnäs och det skulle förvåna mig oerhört om Bollnäs skulle knipa poäng där. Alla tre jämtlandslagen har hemmamatcher. På lördag kl 14.00 tar Frösön emot Team Hudik och är tydliga favoriter, men med en vinst i ryggen kan nog hälsingetjejerna skaka om Frösön lite. På söndag kl 14.00 kommer Själevad till Hissmovallen för att säkerligen ta alla tre poängen från KD och senare på söndag, kl 17.00 på Torvallen, så hoppas jag dels på mkt publik och dels på att Ope tar sin(a) första poäng mot Selånger. Men Selånger bär naturligtvis favoritskapet.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Damtvåan håller ungefär samma klass som i fjol
20 Maj 2010 klockan 23:09 av Per Lagerbäck
 

Efter två omgångar så fortsätter de tippade topplagen Själevad och Frösön att hålla alla poäng säkrade. Sundsvall och Selånger hakar på så här långt. Själv har jag inte bestämt mig för vilken klass årets div 2 södra Norrland håller, men jag tror inte att den är högre än förra året.

Själevad tog en kassaskåpssäker seger borta mot Bollnäs med 4-1. Bollnäs tränare Tomas Åhlström var betydligt mindre nöjd med insatsen mot Själevad jämfört med matchen mot Frösön, och Bollnäs var betydligt längre från poäng denna gång.

Frösön själva fick det så jobbigt med Matfors som jag anade. Men genom sin genomgående bästa spelare, Emma Eriksson, lyckades de vända 1-3 underläge till en seger med 4-3. Frösön var tydligen mycket missnöjda med första halvlek. Matfors kan nog störa de flesta lag i serien, men torde vara det lag som är mest känsliga för skador på nyckelspelarna.

Selånger avgjorde i sista minuten borta mot Team Hudik till seger 2- 1. Selånger är säkert väldigt nöjda med den start i serien de fått, eftersom de varit mycket hårt drabbade av skador. Full pott efter två matcher.

Tyvärr hade jag av skilda skäl inte möjlighet att se KD:s hemmapremiär. De hade, liksom Matfors, en ledning med 3-1 och är naturligtvis missnöjda med att släppa den. Men det blev i alla fall en poäng. Om jag förstått saken rätt spelade KD en riktigt trevlig anfallsfotboll, men hade istället tydligt svårt att få kontroll på exallsvenska Sara Solberg, som gjorde Remsles alla tre mål.

För Opes del startade de matchen på samma positiva sätt som de genomförde premiären mot Själevad. En intensiv press på motståndarna gav dem ingen ro, och spelet var nästan konstant lagt på Sundsvalls planhalva. Ett tidigt ledningsmål på en mycket fin frispark från Åse Perman borde ha gett ännu mer energi. Men strax efter det ledningsmålet så hände något för Opetjejerna. Istället för att jobba på det fantastiskt fina sätt som i Övik, där man likt ett trimmat fiskstim täckte upp för varandra och mellan lagdelarna, började de flesta spelarna mest beskåda de lagkompisar som var närmast bollen och tycktes mer hoppas att det skulle gå bra, än att själva backa upp i situationen. Det släppte naturligtvis in Sundsvall i matchen och sedan under större delen av kvarvarande tid var det Sundsvalls match. Ope skapade ingen riktigt klar målchans och att Sundsvall vann rättvist var det ingen tvekan om, men naturligtvis något mål för stort.

Det Ope absolut ska ha med sig är att man tveklöst visar att det finns tillräckliga kvalitéer för div 2 i laget. Men om man ser till större delen av matchen mot Sundsvall så behövs bl a mer rörelse utan boll, större beslutsamhet och mer mod när höjdbollarna närmar sig mål vid fasta situationer, såväl offensiva som defensiva.

I nästa omgång ska Ope åka till Bollnäs, och då får man finna sig i att nästan vara favoriter i mina ögon. Detta då Ope visat upp ett betydligt bättre eget spel än vad Bollnäs visade upp i den match jag såg, och som enligt deras tränare varit den bästa av de två man spelat. I Medelpadsderbyt mellan Selånger och Sundsvall tror jag Sundsvall kniper sin tredje trepoängare. Själevad slår säkert Matfors hemma, medan det ligger närmast till hands att tro att Remsle och Team Hudik delar på poängen. På fredag kl 19 är det dags för årets första emotsedda derby på Lövsta, där Frösön tar emot KD. Frösön ska naturligtvis vinna den matchen, men derby är derby och det skulle inte förvåna mig om det istället blir oavgjort.

Jag har oxå roat mig med att jämföra de jämtländska lagen litegrann, och idag tar jag upp medelåldern i lagen. Då har jag tittat på hela A-trupperna och endast på födelseår. Trupperna är dock väldigt olika stora, Frösöns 31 spelare, Opes 25 och KD:s 21. Skulle man bara titta på de spelare som faktiskt spelat div 2-fotboll hittills, så skulle t ex Frösöns medelålder stiga betydligt. Trots det har Frösöns trupp den högsta medelåldern med 19,3 år följda av KD med 18,8 och Ope med 18,4 år. Det visar på ett av damfotbollens större problem, nämligen svårigheterna att få tjejerna att fortsätta att satsa på fotbollen sedan de lämnat tonåren. Det skapas tyvärr ofta en känsla hos 20-åriga spelare att de börjar bli för gamla redan då, när de egentligen ska börja sina viktigaste utvecklingsår som spelare. Hur ska vi få våra 20-åringar att förstå att de fortfarande är väldigt unga och utvecklingsbara?

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Mina favoriter
13 Maj 2010 klockan 13:19 av Hasse Thor
 

Är som jag tidigare ödmjukt försökt framhålla en mycket blygsam person. Vill inte gärna ta för stora ord i munnen. Många här på sajten berättar om sina favoritlag ute i världen så även undertecknad vid ett flertal tillfällen. Men nu sträcker jag på mej, blåser upp den väl inbäddade bröstkorgen och utbrister: HELSINGBORGS IF, WOOW!!!!!!!!!!. 32 vunna poäng av 36 möjliga och i skrivande stund fem poäng före gamla antagonisten Malmö FF och tolv före seriefavoriten Elfsborgs IF med en match mindre spelad. HIF ett lag som på förhand tippats få en mellansäsong i den finaste inhemska serien alla kategorier, Allsvenskan i fotboll. Legenden Henrik Larsson borta och en mycket ifrågasatt ny tränare, Conny Karlsson.

“Rödblått” årgång 2010 har hittills visat vad som kan hända när man utifrån en relativt blygsam målsättning lägger upp en plan och spelar efter dom resurser man har att tillgå. Alla ute på arenan har en speciell roll där man jobbar stenhårt så länge benen bär. Detta har i en del matcher kanske inte inneburit att man kammat hem nåt skönhetspris men poängen ramlar in och i slutändan är ju detta det viktigaste. Dessutom vill ingen i och runt laget dras med i den “hype” som av naturliga skäl infunnit sig. Att bli bättre än i fjol (8) är det som gäller fortfarande.

FC Barcelona misslyckades med att försvara titeln i Champions League och som fotbollsälskare är ju detta bara att beklaga. Mina personliga farhågor beträffande vår vän Zlatans betydelse för laget i den verkliga hetluften utanför dom inhemska matcherna på den Iberiska halvön besannades. För att lyckas skall den långe skåningen ha mycket boll och kunna ha råd med ett och annat halvtaskigt beslut. Här är bollen hela tiden fördelad på många fötter och när Zlatan blir delaktig är jag rädd att rädslan att misslyckas finns i bakhuvudet. Och i det läget är han en synnerligen vingklippt fotbollspelare.

Sen anser jag att han används lite fel, är enligt min mening ingen boxspelare. Jag vill ha honom i den offensiva uppbyggnadsfasen där just hans unika förmåga att hitta lösningar som egentligen inte finns skapar det utrymme som behövs för att få isär tajta försvar. Problemet är bara att den rollen kreeras av Lionel Messi, världens förmodligen bäste just nu. Frågan är väl vad som händer nu med Zlatan Ibrahimovic, personligen anser jag dock att det helt är upp till honom själv. I sina bästa stunder en naturlig världsstjärna och med rätt balans mellan jaget och laget en tillgång var som helst.

Våra egna hjältar i Östersunds Fotbollsklubb har väl inte övertygat i någon större utsträckning. Tre poäng efter fyra omgångar innebär ju inget välbehövligt andrum inför fortsättningen. Har tidigare skrivit om betydelsen av att årets något tajtare trupp hålls “fit”. Tyvärr pekar inte sakernas tillstånd i den riktningen med skador på viktiga kuggar i maskineriet. Importerna verkar speciellt drabbade, oturligt eftersom det enligt min mening finns en potential i det manskapet. Viktigast dock tror jag är att andan från epilogen i höstas plockas fram, känslan av att ingenting är omöjligt, titta bara på Helsingborg………

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Första omgågen i damtvåan har spelats
12 Maj 2010 klockan 10:14 av Per Lagerbäck
 

Ja, nu har första omgången av tvåan spelats, och inga resultat var särskilt sensationella för mig. Vissa kanske höjer på ögonbrynen för Matfors tydliga seger borta mot Remsle, men jag tror att ångermanländskorna kommer att få stora problem detta år, och på något sätt måste det ju märkas att tre exallsvenska spelare anslutit till Matfors. Matchen beskrivs dock som ganska jämn, men att Matforstjejernas djupledsbollar och Remsles oskärpa framför mål avgjorde. Team Hudik kommer oxå att ha problem i år, så deras förlust mot Sundsvall var ganska väntad. Att KD inte kunde knipa poäng borta mot Selånger var dock lite oväntat.

Så till de båda matcher som jag själv såg under helgen. Frösön var i första halvlek totalt överlägsna mot ett virrigt Bollnäs. Jag trodde att de skulle rinna ifrån till en sex-sjumålsseger. Men ack vad jag bedrog mig. I andra halvlek stannade Frösöns spel av, och man hörde diverse gnäll inom laget. Det tände hoppet hos Bollnäs, och de skapade tre-fyra rejäla chanser som mkt väl hade kunnat resultera. Totalt sett över hela matchen ett fullständigt rättvist resultat, men som det såg ut mot slutet levde Frösön lite farligt.

När det gäller Ope så mötte de ett Själevad som spelade en vårdad och attraktiv fotboll. Första halvlek dominerade Själevad totalt och visade att det är helt riktigt att de är tydliga seriefavoriter. I andra halvlek spelade Ope upp sig, samtidigt som Själevad kanske lite bevakade sin ledning. Det jag främst blev imponerad av i Ope var att de egentligen bara släppte till fyra-fem klara målchanser under matchen, trots ett tydligt spelövertag för Själevad och att man verkligen inte backade tillbaka med hela laget. Ope lyckades inte skapa någon riktigt klar målchans, men var flera gånger nära att lyckas med såväl djupledsbollar som snabba spelvändningar efter bollstölder på Själevads planhalva. Roligt var oxå att offensiva Martina Amrén var den som av Själevadsjuryn fick priset som Opes bästa spelare.

Jag ser efter första omgången inga större skäl att ändra på mitt tips vad gäller tabellen. Själevad vinner före Frösön och Sundsvall. Sedan blir det ett koppel lag som kämpar för att slippa nedflyttning. Bollnäs visade sig ha ett par-tre riktigt duktiga spelare, och kommer säkert att knipa ett antal poäng. Så här kanske en liten ändring ändå är på sin plats, de kanske kan hålla något lag efter sig i tabellen.

I den andra omgången tror jag att Själevad lätt slår Bollnäs, Team Hudik kniper poäng mot Selånger och ligger nog närmast segern på hemmaplan, Frösön får kämpa hårt för tre poäng i Matfors och kan tappa poäng, KD ska slå Remsle under normala förhållanden och Ope har chansen att ta sin(a) första poäng i tvåan mot Sundsvall, men Sundsvall är favoriter.

Nu hoppas både Ope och KD på storpublik till sina hemmapremiärer, Ope-Sundsvall lördag 14.00 på Jämtkraft Arena och KD-Remsle söndag 14.00 på Hissmovallen. Be there!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Synpunkter om Damtvåan.
6 Maj 2010 klockan 19:58 av Per Lagerbäck
 

Under säsongen ska jag skriva krönikor runt Damtvåan, i år med tre intressanta jämtländska lag. Naturligtvis kommer det att märkas att jag är engagerad i ett av dem, Ope IF, men jag ska även försöka att ge en bild av det som händer i övrigt också.

Serien startar nu på lördag med att Ope reser upp till Övik och möter stora seriefavoriterna Själevad. Resten av matcherna spelas på söndagen. Jag tror att Själevad slår ett kämpande Ope, att Frösön vinner lätt mot Bollnäs trots ev sviter efter Turkietresan, att KD kniper en poäng av Selånger, att Matfors tar minst en poäng borta mot Remsle och att SFK slår Team Hudik.

Jag tror alltså att Själevad kommer att ta hem seriesegern och får kvala till ettan. Det enda lag som kan hota dem tror jag är Frösön, men inte i sluttabellen. Förutom Frösötjejerna så tror jag även att Sundsvall FK undviker att dras in i nedflyttningsstriden, med hjälp av moderföreningen Sundsvalls DFF som backar upp det som behövs. Sedan gissar jag att Bollnäs kommer att bli ohjälpligt sist. Däremellan finns ett koppel av lag som kommer att tvingas kämpa för att slippa nedflyttning. Dessa är Team Hudik, Selånger, Matfors, Remsle samt Ope och KD.

Mest spektakulära värvningar har Matfors gjort i och med att tre tjejer med erfarenhet från Allsvenskt spel i Umeå Södra valt nykomlingarna från Medelpad. Problem åt andra hållet har Remsle, Selånger och Team Hudik som tappat flera tongivande spelare. Även KD och i viss mån Ope har tappat viktiga spelare, som ni kunnat läsa om tidigare här på Fotbollz.

Jag hoppas att många fotbollsintresserade försöker att kolla in flera av alla intressanta matcher som kommer att spelas på Lövsta, Torvallen och Hissmovallen i sommar. Själv kommer jag att försöka att se nästan alla Opes matcher, både hemma och borta, och naturligtvis några av KD:s och Frösöns matcher.

Spelare ut och in, så som det gått att läsa på diverse hemsidor, jag missar säkert flera:

Bollnäs
Nya: Emma Edling och Veronika Rendahl, Kilafors

Bort: Melissa Feuerriegel, USA

Frösön
Nya: Frida Norén och Anna Kuhlefelt, ÖDFF U, Fanny Perström, KD U, Hanna Plantinger och Olivia Grönlund-Falk, Åzö samt Nadia Edfalk, Lit.

Bort: Nathalie Olander, Daphny Bergqvist och Helena Pantzar, Björnen, Madelene Ersson, Sundsvall, Emmelina Jansson, Örebro samt t ex Ronja Nordlund, Linnea Lechner och Sara Andersson.

KD
Nya: Helena Nydahl, Malin Rasteby, Åsa Jufvas och Linn Sparrman, ÖDFF.

Bort: Pernilla Arvidsson, Karolina Arvidsson, Jane Olofsson och Emelie Holten, ÖDFF, Angelica Forsberg, Sundsvall, Marie Larsson, Björnen.

Matfors
Nya: Maria Wiktorsson, Anna Rehn och Therese Andersson, Umeå S:a, Sofia Andersson och Frida Granath, Lucksta, Agnes Engström-Johnsson, Heffnersklubban samt Linda Gottvall, Hassela.

Bort: Erika Larsson, Stöde och Elin Nylund.

Ope
Nya: Martina Amrén, Ragunda, Julia Berg-Bring, KD U och Milly Langhammer, ÖDFF U

Bort: Sandra Nilsson, ÖDFF samt därutöver långtidsskada på viktiga Ellinor Gärdin.

Remsle
Nya: Isabel Jokiaho, Byttorp och Camilla Edlund.

Bort: Linda Sjödin, Sundsvall, Sandra Sundell, Långsele, Carolina Appelgren, Sofie Andersson, Charlotte Andersson, Maria Lidström, Sara Thyrell, Tina Söderström.

Selånger
Nya: Julia Hennström, Heffnersklubban och Maria Forsberg, Remsle

Bort: Patricia Törnros Kankainen, Frida Lundkvist och Madelene Pettersson samt många skador..

Själevad
Nya: Angelika Östberg, Mariehem, Sandra Abrahamsson och Johanna Hjälm, Hägglunds, Mira Goldman, Nätra/KB65, Emelie Bergman, Arnäs, Julia Gustafsson, Husum och inte minst exallsvenska Sanna Frostevall, Sunnanå.

Bort: Emma Mähler, Moliden och Catharina Grönros.

Sundsvall FK
Nya: Pernilla Eriksson, Ljusne, Pernilla Nordqvist och Erika Engblom, Timrå, Ida Mathiasson, Alnö, Caroline Persson, Stöde, Malin Söderqvist, Mohed.

Förluster: Julia Stark, Malin Sahlin, Frida Bäckström.

Team Hudik
Nya: Tora Lång och Elin Lindkvist, Enånger.

Bort: Josefin Halvarsson, Umeå IK, Kristin Persson, Sigrid Persson och Julia Andersson, IFK Gävle, Viktoria Mårtensson, Lina Fredin, Katrin Rönnkvist m fl.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Premiär
19 April 2010 klockan 19:32 av Hasse Thor
 

Så var då premiären för vårt kära ÖFK avklarad. Fick ju möjlighet att följa evenemanget via webb-TV. Fin service egentligen när det handlar om landets tredje division. Sen finns det väl en del i övrigt att önska beträffande innehållet och kvalitén på sändningen. Hostar man upp en knapp femtiolapp har man ju en del förväntningar. Att kommentatorn, som senare visade sig vara både vältalig och fotbollskunnig, kallade ÖFK:s tränare för KG Björklund ingav ju dock inga större förhoppningar på förhand. Att denne också rekryterats från dom egna funktionärsleden och helt plötsligt mitt i sändningen befanns samspråka med någon kollega om praktiska ting rörande klubben var väl egentligen bara charmigt.

Det är ju lite jobbigt att följa ett evenemang via endast en kamera och vem eller vilka som är inblandade i situationer vid den bortre långsidan är ju inte lätt att ta till sig. Inledningsvis också en hel del avbrott och “stillbilder” men bättre på den fronten efterhand. Men som sagt, ett bra initiativ och får sändningarna tittare och arrangören därmed lite bättre ekonomi undanröjs säkert en hel del barnsjukdomar.

För att återgå till själva matchen så måste jag erkänna att ÖFK:s insats för min egen del var som norskarna säger, en liten “skuffelse”. Återigen bevisas tesen om att teori och praktik inte alltid går hand i hand, det är på planen sakerna avgörs och förhandsspekulationer kan vara av noll och intet värde. Nu kommer säkert Vasalund att ställa till det för många lag. Man har ju enligt uppgift till stora delar ny uppsättning, rekryterad från dom egna leden, och det har visat sig många gånger att grabbar som svetsats ihop under många år kan välta tunga lass. Där har 08-området en klar fördel med sin befolkningskoncentration.

Tror säkert att ÖFK när man trimmat ihop sin maskin visar upp en betydligt effektivare sida av sitt kunnande. Man har i den här matchen ett betydande bollinnehav, något som inte alltid varit förekommande tidigare säsonger, i varje fall inte under våromgången. Nye Olle Hallström kompletterade Bobo Sollander fint i mittförsvaret och kan förhoppningsvis undanröja dom tvivel som funnits på den lagdelen. Ny övertygande insats också i mål av Alexander Hysén, känns tryggt på målvaktsfronten den här säsongen.

Lee Makel tror jag hittar sin normala standard sen premiären är avklarad. Spelande tränare är en väldigt “split” situation. Övriga britter blandade och gav, Marvin Williams i en något oväntad roll som grovjobbare över hela planen. Hoppas att laget i fortsättningen får råd att använda honom för mer offensiva uppgifter. Richard Offiong

försvann efter en lovande inledning och Joe Holt vill och är delaktig i mycket, får säkert ut mer vad det lider. Hoppas också att Jonathon Routledge snart kommer i speldugligt skick igen.

Förhoppningsvis kan Jämtkraft -Arena bli en samlingsplats kommande lördag. Även om det inte är det “rätta” Hammarby som står för motståndet kan det bli en kul tillställning. Den magiska avslutningen i höstas visade att intresset för fotboll i dom här bygderna inte alls är oävet. Och en intressant topp generar alltid välkommen bredd!!

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Britt-check
7 April 2010 klockan 14:31 av Hasse Thor
 

Är ingen speciellt försäsongsorienterad fotbollssupporter. Det var många år sen man stod och frös i ÖP-hallen, fotbollens energi ligger för min del i tävlingsmatcherna. Ett undantag dock i går kväll när Östersunds Fotbollsklubb för första gången luftade sina nya brittiska importer mot gästande Sollefteå, ångermanlänningarna med ett lag på tydlig uppgång. Intresset delades också av cirka 400 lika nyfikna, en imponerande och för ÖFK-staben säkert också glädjande siffra. Fint väder dessutom med en slösande kvällssol i varje fall under en stor del av matchen.

Egentligen är resultatet en sån här gång av underordnad betydelse, mycket viktigare då hur spelarna tar sig an och löser sina uppgifter. Många importer har ju passerat revy genom åren och jag tycker nog att klubbledningen på senare år haft om inte fingertoppskänsla så i alla fall en förmåga att hitta dom komplement som hjälpt till att rädda kvar ÖFK i det relativa finrum som division 1 ändå är.

Förutom Lee Makel finns ju nu en kvartett på plats som med gårdagskvällens evenemang på den personliga näthinnan bör kunna tillföra en del. Verkar gediget utbildade och med “fotbollstänk” men fyra diametralt olika i sin spelstil. Jonathon Routledge en liten, tunn men ändå fysisk “städgumma” på mittfältet och med till synes stor arbetskapacitet. Joe Holt, kollega på mitten, en annan typ. Teknisk, fint rörelsemönster och bra passningsspelare. Verkar dock väga aningen lätt i närkamperna.

Marvin Williams är en spelartyp som jag anser ÖFK saknat i flera år. En forward som hela tiden söker sig i djupled med kraft och energi. En spelstil som säkert kommer att i bästa fall kosta ett och annat blåmärke under seriens gång. Till sist Richard Offiong mest omskriven innan och här finns väl den största potentialen. Verkar fysiskt väldigt välutrustad, lite bollkär och med svaga avslut den här gången men det händer hela tiden saker runt kantspringaren.

Bland nya ansikten i övrigt så hade inte Alexander Hysén i mål så mycket att göra under sin halva match men dirigerade sitt utefolk på bästa sätt. Olle Hallström energisk på backen utan att lämna nåt större avtryck. Ludvig Sundström fick några minuter på slutet och verkar ha förutsättningarna. Sen är det roligt att Per Magnusson är tillbaka.

Kvällen avslutades inte så illa med Champions League-totboll framför dataskärmen. Lionel Messi, är han på väg att bli den störste nånsin? Killen har ju allt, arbetet, tekniken, passningarna och målskyttet. Dessutom blyg som en vårviol, i sanning en ovanlig kombination år 2010

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Påskpynt
30 Mars 2010 klockan 12:29 av Hasse Thor
 

Vem f-n är Henrik Larsson? Helsingborgs IF i topp i allsvenskan efter tre raka segrar, nu senast i går kväll mot seriefavoriten IFK Göteborg. Ett IFK som man helt enkelt åt upp, med hull och hår. Har ju hittat det här med webb-sändningar från allsvenskan och följde matchen s.a.s. från första parkett i min ordningsmässigt smått havererade kontorsavdelning. Eftersom man supportat “di röe” sen barnsben är det inte utan att det svävas lite på moln just nu. Saker och ting kan ju förändras snabbt men varför inte njuta fullt ut så länge det varar.

Många proffstyckare har ju betecknat "Henkes" flykt som om inte en katastrof så i alla fall ett budskap om klart sämre tider, nu visar det sig som så många gånger förr att andra spelare träder fram. Rasmus Jönsson t.ex. Grabben ser ju egentligen inte ut som en fotbollsspelare, lång och smal och till synes helt utan koordination i den taniga kroppen. Men ack vad man bedrar sig, förutom en enorm näsa för målchanser också utrustad med ett spelsinne som mycket väl hittills ersatt Henrik Larssons smartness. Fungerar också utmärkt ihop med anfallskollegan Erik Sundin som också växt i takt med ett större ansvar.

Detta lite kanske “off the record” men som sagt, glädjen för en gammal nordväst-skåning går inte att ta miste på. Om man skall förflytta sig knappa 100 mil norrut och med några enkla rader kommentera det fotbollsmässiga skeendet i Östersund så är det ju för egen del Östersunds Fotbollsklubbs nya lagbygge inför ett nytt år i division 1. Först och främst att Lee Makel kommer tillbaka för ännu en säsong är naturligtvis glädjande. Tyder på att skotten gillar staden, klubben och det engagemang som finns runt omkring. Sen att ytterligare fyra britter ansluter i början av april är ju oerhört spännande.

Nu är det ju inte på pappret matcherna avgörs men infrias alla förhoppningar skapar det ju ett intresse. Folk vill se underhållning, spännande tillställningar och kan ÖFK skaka lagen i toppen tror jag att det blir hög stämning på JK-Arena. Förhoppningsvis får en och annan knatte också upp ögonen för vår sport och bidrar därmed till bredd och återväxt. Sen är det alltid diskussioner om kontinuitet och långsiktigt tänkande. ÖFK:s mål är "Superettan" och om alla gudar är på humör så visst kan väl det ske.

Men att sen etablera sig där tror jag är en utopi på dom här breddgraderna, vare sig man har kontinuitet eller tillfällig spetskompetens. I det långa loppet är det “Mammons” lagar som gäller och där har det norrländska inlandet en hel del att jobba emot. Var själv på 70-talet med om att via överskottet från “Furuparken” dansa upp Ope IF i näst högsta serien. När intäkterna från “Furan” sinade tappade laget kvalité och dalade i seriesystemet.

Sen skall det också bli spännande att följa utvecklingen i div 3. Vad betyder Kalle Björklunds inträde i IFK, Björn Hambergs “go for it” profil för Frösön, Opes talang och sist men inte minst Stuguns välförtjänta promovering? Laget var alldeles för bra för att åka ur för två år sen. Spännande var ordet.

GLAD PÅSK!!!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Monday 15 March
15 Mars 2010 klockan 23:02 av Lennart Sandahl
 

Lee bjöd på en sovmorgon imorse. Frukosten startade således kl 9 innan vi satte oss på bussen till nästa match mot Dundee Utd reserves med start kl 12.30 uppe på träningsanläggningen.
Idag var planen jämn och fin, även om vinden ställde till det för oss.
Laget som startade i 4-4-2 var Lelle, C. Fryklund, Bobo, Olle, R. Fryklund - Jacke, Lee , Martin, Pontus - Ante , Marvin

Första halvlek öppnar vi bra. Dundee har mest boll men vi styr dem ut mot kanterna där det tillslut tar stopp. Dundee's nummer 7 (en grymt bollskicklig,mörk spelare som jag inte har något namn på) orsakade ju längre matchen led stora sår i ÖFK:s försvar genom sin genombrottstyrka. 1-0 till Dundee kommer genom ett högerinlägg på bortre, där forwarden skarvar in bollen i mitten där en omarkerad spelare stöter in bollen.
Vi kvitterar strax därpå. Vi vinner bollen på mitten där Lee slår en snabb boll över backlinjen. Marvin visar sin explosivitet och kommer före sin försvarare in i straffområdet där han fälls. Domaren pekar på straffpunkten och Lee slår in den högt i målvaktens vänstra hörn.

I halvtid är vi väldigt nöjda. Vi spelar stabilt och vinner mycket bollar. Tränarna är nöjda och uppmanar oss att fortsätta i samma stil.

Forsätter andra halvlek i samma stil. Dundee spelar konstant ut till nr 7 på sin högerkant. Efter cirka 55min exploderar han förbi Robin och skär in straffområdet där han fälls av Olle. Straffen till höger, målvakten till vänster. 2-1. Vi kvitterar snabbt igen. Marvin bryter en slarvig passning mellan backarna, sätter den på Ante i djupet som fri med målvakten släpper tillbaka till Marvin som rullar in den i öppet mål. Gott samarbete mellan de två.
Dundee gör 3-2 genom ett inlägg från högerkanten som nickas in i mål och 4-2 kommer av matchens spelare nr 7, när han bryter in hela vägen från sin kant och trycker upp den i nättaket från dålig vinkel.
ÖFK gör en del byten men vi förlorar mest pga enkla bolltapp som motståndaren är alldeles för skickliga för att bjuda på sådana lägen.

Efter matchen tog Lee farväl innan han drog hem till Edinburgh för att säga adjö till familjen. Han kommer till Östersund på egen hand nu på onsdag.

Gunnar höll i en rehabjogg på stranden med den slitna truppen innan vi käkade middag på hotellet.

Bussen till flyget går 03.00 innan avresa runt 6 tiden. Vi beräknas vara i Östersund runt 16-17 tiden imorgon.

Nu blir det packa grejerna och slappna av lite innan mastodont resan hem.

Sammanfattninsvis har vi haft oerhört fina dagar med bra väder, bra boende, fina träningsplaner, lärorika matcher och inte minst väldigt bra stämning i truppen. Nu gäller det att ladda om till matcherna i hemstaden Sundsvall till helgen.

Tack för att ni läst om vår vistelse i Skottland och St Andrews!

Vi ses på arenan

Vänliga hälsningar
Lelle och ÖFK truppen

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Sunday 14 March
15 Mars 2010 klockan 23:02 av Lennart Sandahl
 

Uppe med tuppen avnjuter ÖFK sin näst sista frukost innan en 30min morgonpromenad längs den vackra golfbanan i St andrews väntar.

Vi käkar lunch 11 och laddar sedan en stund innan avfärd till matchen mot det lokala laget St Andrews Utd. Kickoff går 14.30 på en minst sagt underlig spelplan.
Planen har en anmärkningsvärd höjdskillnad mellan planhalvorna och är väldigt ojämn. Laget som startar i en för dagen 4-4-2 uppställning är Lelle, Pontus, Bobo, Olle, Lasse - Daniel, Ludvig, Jack (provspelare som endast deltog i denna matchen) , Tom - Ante , Marvin.
ÖFK startar med uppförsbacke (bokstavligt talat) och vi har stora problem med motståndet till en början. Vi möter alltså ett så kallat "juniorteam" som Lee förvarnade innan matchen är det fullt ös med långbollar bakifrån och stenhårda dueller. Vi har svårt att spela bollen längs backen och straffas direkt i djupled när vi tappar den.
1-0 kommer i misstänkt offside läge. Friläge som kommer genom en djupledsboll mellan Lasse och Bobo och säkert skjuts in i mål.
2-0 blir det när motståndaren bryter in från högerkanten slår ett inlägg som styrs upp i luften och nickas in av en framstörtande spelare. ÖFK skapar inte mycket och redan i första halvlek byts Daniel ut mot Jacke och Lasse mot Robin.
Med någon minut kvar av första orsakar nyinbytte Jacke straff efter ett "livtag" runt motståndaren, iallafall enligt domaren. Straffen är dåligt slagen och för en gångs skull lyckas undertecknad rädda.
Tränarna är inte speciellt nöjda i halvtid och vi bestämmer oss för att spela enklare med rakare bollar i djupet. Andra halvlek är mycket bättre från vår sida. Motstånden oroar inte så mycket utan vi kommer mer och mer in i matchen. Tom gör reduceringen med cirka 20min kvar på stolpretur.
Vi krigar på bra för kvittering med lyckas inte komma närmre. Marvin och Ante visar på fint samarbete och ser spännande ut tillsammans. Marvin är OERHÖRT explosiv. Hoppas vi får se honom i ÖFK.

Förlusten kan bara beskyllas på oss själva. Vi är egentligen ett bättre lag än motståndarna men dem jobbar mycket hårdare, samt att vi ger dem mycket gratis genom att tappa boll i farliga lägen. 2:a halvlek är vi dock klart bättre än dem och ett fall framåt.

Efter matchen blev vi bjudna på middag i klubbstugan hos motståndet. En köttfärspaj med vitabönor, ingen höjdare så vi käkade även på hotellet en timme efter.
På kvällen visade många trötthetstecken och finns egentligen inte så mycket att rapportera om.

Dagens Pontus: Pontus var sugen på att busa sent på kvällen. Inget fel i det, men Martin blev inte helt nöjd när han väcktes framåt midnatt av en busringande Pontus.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Saturday 13 March
14 Mars 2010 klockan 10:56 av Lennart Sandahl
 

Så är en lång dag till ända.

Summeringen kommer här...

På morgonkvisten åkte Kindberg tillbaka till Sverige och Wigan spelarna hem till föräldrarna i Liverpool. Återstår att se om vi ser Callum och Joe igen, men de har i vilket fall gjort ett väldigt gott intryck på oss spelare.

Vi började som ni vet vid det här laget, med frukost kl 8 och dagens enda träning vid 10 snåret.

Träningen var 90min lång och efter uppvärmningen så ställde Lee upp samma uppspel/kombinationsövning som här om dagen. Back spelar upp till mittfältare eller forward, sedan ut med bollen på kanten och inlägg mot 3 spelare i full fart mot mål. Övningen är bra och görs i olika kombinationer och på båda sidorna.
Eftersom det är ganska lågintensivt för oss målvakter, så fick Migge slå in inlägg på den andra sidan planen mot ena målvakten.

Efter detta spelade vi 6mot6 på liten yta med väggspelare. Riktigt bra fart på spelet, även om det var lite trötta skallar idag, med en del fina mål.
Som alltid poängterar Lee att bollen ska spelas hårt och helst längs marken, med mycket rörelse och avslut när lägen finns.

Vi har förskonats mot skador så här långt, men tyvärr måste jag rapportera att Per Magnusson idag slog upp sin lårskada och är indisponibel för en tid framöver.

När lägrets sista träningspass var avslutad, väntade den gamla vanliga soppa/sandwich lunchen och därefter Fri eftermiddag och kväll. Den enda tiden att hålla var middagen 18.30. En del valde att mysa på rummen med sina datorer eller sitt Xbox, andra "kulturintresserade" individer valde att gå ut i det vackra vädret och se sig om i staden.

Undertecknad, Jacke och Per hade planerat att kika på brittiska golfmuseumet men hittade istället ett akvarium som vi kollade igenom. Därefter gled vi runt på stan och kollade några butiker och fikade, innan vi gick tillbaka till hotellet.
Efter att tottenhamsupportern Martin sett sitt lag enkelt slå tillbaka Blackburn valde han, Lankan och Lasse att vandra till något slott där de bl.a klättrat på fasaden, givetvis under kontrollerade former. Bröderna Freaklund, som nästan alltid ses i par, hade även dem sett sig om i staden och träffat en intressant brasilianare, som efter 20år i storbrittanien kunde konstatera att hemma är bäst.

I övrigt kan rapporteras att Bobo Sollander till sist, har skaffat en personlig facebook. Det krävdes dock att rumskamrat Björkebaum gjorde allt grundarbete. För ni som är intresserade - hjälp Bobo att få fler vänner :)

Lee har fått besök av familjen som kommer bo med oss resten av lägret. Två söta döttrar samt fru har därmed anslutit till truppen.

Med middagen avklarad valde undertecknad, Olle, Tom och C. Fryklund att gå upp till biografen för att se Shutter Island. En sevärd rulle i en desto sämre biograf... även bra att Olle fick tillfälle att träna på engelskan då svenska undertexter naturligtvis saknades.

Vad andra sysslade med under kvällen vet jag inte, men gissningsvis var det en kombination av följande: Surfa på internet, kolla film på datorn, spela kort/nätpoker eller Fifa 10 i Ludde och Tom's rum.

Har ingen startelva inför morgondagen men vi spelar iallafall 14.30 mot ett lokalt juniorlag uppe på träningsanläggningen. Ska naturligtvis bli spännande att se provspelande Marvin i matchspel. Han har sett ganska vass ut under dagarna.


Dagens bittraste: Per Magnusson som ständigt beklagar sig över att han inte hade med sig "bea" på burk från Sverige. Inget ont om maten här, men det finns aldrig någon sås och det kan bli lite väl torrt under måltiderna.

Dagens hemlängtan: Det är väldigt tydligt att Ante saknar sin flickvän. Inatt hade Ante i tron av att han var hemma så hade han i sömnen hållit om benet på sin rumskamrat Bobo, innan han förstod var han var och hastigt ångrade sitt beslut.

Dagens Pontus: När Ponta lånade Lankans internetinlogg på hotellet, så glömde han att logga ut. Det gjorde att Lankans införskaffade 2000minuter snabbt rann ut i sanden till ingen nytta.



 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Friday 12 March
12 Mars 2010 klockan 23:31 av Lennart Sandahl
 

Vi samlades för frukost kl 08 i sedvanlig ordning för att sedan åka upp till St Andrews sportcenter som endast tar 5min med vår buss.
John Robertson höll i hela passet under förmiddagen och det var en väldigt bra träning måste tilläggas.

Efter uppvärmningen ställde John upp en inläggs och avslutsövning med båda målen. Han ställer krav, men på ett roligt sätt, så missade man ett "givet" mål så fick både målsumparen och anfallskollegan göra 10 armhävningar. Motiveringen till det är att om en lagkamrat missar ett givet mål trabbas hela laget. Därför är det ett sätt att få fram ännu högre koncentration under övningarna. Gunnar tycktes uppskatta bestraffningar och var inte sen att håna alla som missat mål från sin position bakom ena målet.
Efter 20-25min så ställde vi upp ett 11mot11 spel, delvis för att våra tränare skulle kunna bedöma de brittiska spelarna.

Laguppställningen - båda lagen med 4-3-3 uppställning under 2x20min
Svart: Lelle - Per, Olle, Bobo, Robin - Tom, Ludde, Joe - Callum, Jacke och Matte
Gult : Anton - Lankan, Miguel, Christoffer, Lasse - Lee, Martin, Pontus - Dalle, Marvin och Ante

En tämligen välspelad match där det gula laget tog en komfortabel seger. Tanken var att hitta olika uppspel och hålla bollen inom laget.
Pontus nickade in 1-0 efter hörna slagen av Lee. 2-0 kom när Marvin stötte in bollen från nära håll efter att Martin lyft in bollen förbi alla till en fristående "Marv" på bortre.

Lee var som vanligt dominant på det gula mittfältet medan lag svart hade otroligt svårt att försvara sig kollektivt. De provspelande britterna gjorde bra intryck under spelet. Joe (ser ut som Rosicky i Arsenal) är oerhört passningssäker och ständigt kreativ. Slår hårda passningar och tappar sällan bollen.
Callum är ganska obrittisk i sin spelstil, har riktigt bra teknik, är rivig i sin spelstil och bjuder ofta på schysta finter när han utmanar sin motståndare.
Marvin har väldigt låg tyngdpunkt och är explosiv. Det är ett måste att hålla honom utanför straffområdet annars är han farlig. Fråga bara nya backen Olle Hallström.

Efter spelet kom så dagens succéövning "Johns 2-minute challange". Övningen går ut på att 2 spelare står i boxen och ska på bestämda vis göra mål via inlägg från kanten. En konmarkering visar vart gränsen går för hur nära man får göra mål, strax innanför straffpunkten. När man gjort mål byts de två snabbt ut mot två nya och sedan räknar man ihop poängen. Dem som gjort flest mål ihopräknat på nickmål, volleymål och tvåtouch (ena spelaren måste styra vidare inlägget till den andra som avslutar på volley eller nick) vinner!

Det var samma lag som i spelet innan. Ett revanchsuget svart-lag öppnade starkt med hela 5 nickmål på 2min. Gula laget var destosämre och mäktade bara med 2.
När vi bytte till volleymål klev så svarta lagets Ludvig Sundström in i handlingen. I en kavalkad av missade volleyskott, tillsammans med Robin Fryklund, lyckades de två inte göra ett enda mål på två minuter och bjöd sonika in de gula laget som tillslut, bara mäktade med 1 mål. Ställningen 5-3 till svarta inför sista varienten som var tvåtouch (beskrivet ovan). Svarta laget gör två mål via Bobos fruktade höger och Callum. 7-3 inför gula lagets sista två minuter och pressen är enorm. Förlorande laget får ett straff i form av löpning. Gula skickar fram sina stakaste kort Ante tillsammans med Lee. De får in en boll ganska snabbt och tänder hoppet i laget som med bara någon sekund kvar får in kvitteringen till 7-7. Sudden death väntar.
John berättar att i sudden skickar lagen fram sitt starkaste par och de som gör snabbaste målet på tid - vinner.

Svarta skickar fram alltid lika ödmjuka Bobo med sin partner Olle, med Joe som inläggare. Målet sitter på första försöket efter 5 sekunder. Pressen på gula lagets par, Ante och Lee, visar sig vara för stor när Ante missar sin bröstpass till Lee. Vild glädje utspelar sig i svarta laget som därmed tog en meriterande seger.

Efter träningen satte vi oss i bussen tillbaka där soppan och sandwicharna återigen väntade. Vi sa också adjö till John för den här gången, han kommer dock att se vår match mot Dundee på måndag.

Några av oss hade en avkopplande stund på Lasse och Lankans rum, där Lasse bjöd på Nescafé.

Rumsfördelningen om någon undrar ser ut så här:
Lelle, Anton - Lasse,Lankan - Martin, Marvin - Ludde, Tom - Per, Olle - Daniel, Matte - Ante, Bobo - Pontus, Jacke - Bröderna Freaklund - Callum, Joe - Lee som har eget rum

Dagens andra träning var endast en timme och bestod av kvadraten, "engelska-kvadraten" och lite skott på mål. Kindberg, Lee och Martin skådades bli intervjuade av brittisk tv (?) under träningen. Martin fick frågan om han verkligen sett storsjöodjuret. Det var John som sagt åt reportern att ställa frågan vilket framkallade skratt i gruppen.

Efter andra passet hade vi lite dötid fram till middagen. Några valde att gå till snabbköpet för att köpa tilltugg till kvällen. Dalle blev då attackerad av en knarkare (läs nedan).

Framme vid middagen 18.30 uppstod förvirring. Hotellet hade inte fått någon matbeställning och vi fick hungriga och besvikna vända tillbaka till rummen en timme till.
Desto bättre blev det en improviserad middag på puben i källaren där vi fick välja mellan kycklin, lax och hamburgertallrik. Gissa vad som gick åt mest.

Imorgon väntar ett träningspass och en förmodad helt ledig eftermiddag och kväll. För den kulturintresserade finns brittiska golfmuseumet ett stenkast härifrån och kan ev. besökas imorgon. Känns faktiskt skönt med bara en träning imorgon då många spelare verkar lite slitna och behöver spara energi till söndag och måndagsmatcherna.

I övrigt kan rapporteras att det är väldigt god stämning i truppen. Det finns inga grupperingar utan alla umgås med alla. Lägret känns dessutom som ett perfekt tillfälle att lära känna de nya grabbarna.



Dagens missförstånd: Vår världsvane resänär och tränare Ulf missförstod, enligt säkra källor, servitrisen vid middagen när hon presenterade antipastin (förrätten). Ulf var kanske väldigt hungrig när han sa "I will take the pasta" varpå servitrisen förklarade att hon pratade om förätten vi skulle få och att pasta inte fanns som val.

Dagens språksvårighet : Miguel som brukar hålla i uppvärmningen, ville få spelarna att öka tempot och ropade ut "more run" på sin spansksvenskengelska.
Det lät som han sa "moron" , alltså idiot på svenska, varpå Lee frågade vem han kallade idiot?!

Dagens skräckupplevelse: Står Daniel Andersson för när vi skulle handla godsaker på Tesco. I en av butiksgångarna stötte han på en knarkare som antastade Dalle under hela besöket. Han blev jagad runt en låda med dryckesprodukter samt trakasserad i kön när han skulle betala. Per Magnusson såg minst sagt förbannad ut, och hade inte vakten ingripit så hade Pärtan gjort det.

Slutligen...
Dagens Pontus: I brist på någon grov tabbe idag, kan berättas att Jacke "kom på" Ponta när han beklädde toalettringen med papper... för att han tyckte den var så kall.

Nu blir det fredagsmys med FIFA 10 i Ludde och Tom's rum. Till detta serveres välförtjänta godsaker i form av chips, choklad och läsk.








 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Sportlov
11 Mars 2010 klockan 23:59 av Hasse Thor
 

Efter en ovanligt kall och snörik vinter börjar det så smått närma sig för vår idrott fotboll på allvar. Allsvenskan kör igång till helgen, lite knepigt för en annan när man tittar ut genom fönstret men med konstgräs, värmeslingor och inte alltför nogräknade planskötare går det mesta att fixa nuförtiden. ÖFK har förlagt delar av sina förberedelser till Skottland, läste nyss ett härligt upplevelsedokument från målisen Lennart Sandahl. Andan verkar god i laget vilket ju är en av grundförutsättningarna för ett lyckat slutresultat. Kan man sen hitta nåt eller några potentiella nyförvärv där borta så är ju inte det fel heller.

Om jag eventuellt har nåt av värde att tillföra i skrivarbranschen så ligger väl det i rena matchreferat och kommentarer. Det är väldigt skoj att få analysera matcher utifrån sina helt egna upplevelser. Har ju fuskat på dom flesta områden inom sporten under det här relativt långa livet och det är många gånger en skön resurs att ösa ur. Sen är man väl inte helt nöjd med slutresultatet alla gånger men som Ralf Edström en gång myntade: “En gör så gött en kan”.

Vinterhalvåret är ju inte direkt någon adrenalinhöjare sett ur ett fotbollsperspektiv för oss som försöker sätta nåt på pränt på fotbollz. Att hoppa över skaklarna och blanda in annan idrott, med ledningens goda minne, känns därför ibland lockande. Har haft som princip att i så liten utsträckning som möjligt kommentera läsekretsens egna åsikter om vad man åstadkommit, smaken är ju som den berömda bakdelen d.v.s. delad och det är bättre om eventuell debatt förs ute i stugorna.

Men att bli kallad reaktionär känns ju lite knepigt när man i hela sitt liv hållit till på den andra kanten. Dessutom, dom åsikter jag förmedlade i det speciella fallet var ju inte direkt några kioskvältare utan sådant som diskuterades rätt flitigt. Rådet att starta en blogg på annat håll kan ju faktiskt vara en idé. Det finns mycket man reagerar på och ibland är det skönt att få “skriva av sig” utan att för den skull riskera att snurra för långt från ämnet. Därmed tar vinjetten ett break fram till att bollarna börjar rulla på allvar.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Thursday 11 March
11 Mars 2010 klockan 19:33 av Lennart Sandahl
 

Bloggen är tillbaka! Vi fick en ledig kväll igår av Lee med frihet under ansvar. Därför fanns ingen tid till värst mycket annat....

Jag börjar med en summering av gårdagen.

Vi vaknade 7.30 för att avnjuta hotellets utmärkta frukost och sedan satt vi oss i bussen mot Glasgow redan kl 8.30.
Resan tog två timmar innan vi gled innanför grindarna på Rangers fantastiska träningsanläggning. Med blotta ögat kunde man se åtminstonde 4 elvamanna-planer, en liten inomhushall och a-lagets otroligt fina träningsplan som var avspärrad att ens komma i närheten av.

I omklädningsrummet möttes vi av ÖFK:s Berlusconi - Daniel Kindberg, som varit i Wigan ett par dagar innan han nu mötte upp oss i Skottland.

Glasgow Rangers är en klubb med oerhörda förutsättningar. Huvudbyggnaden huserade både ungdomsakademin och a-laget i två skilda delar och allt såg extremt proffsigt ut.

Jag tänker inte ge mig på en matchrapport eftersom fotbollz redan har täckt allt nödvändigt vetande, däremot finns lite skoj att informera om.

Vi fick information om att Rangers skulle ställa upp med "ett par" från a-laget, det visade sig att det blev 9 (!) tillslut.
Laffartey, Novo, Naismith, Edu mfl har alla antalet matcher i Skottska Premierleague och även i landslag. Utöver det berättade Lee att alla vi mötte endast har en gubbe framför sig i a-lagströjan.

Några sköna kommentarer från Rangers håll vill jag delge er:
"I have never seen him done that before" - En av mittbackarna när Laffartey nickade in 1-0. Som bakgrund har "Laff" haft en tung säsong bakom sig i ligan.
"The keeper must have a sore back, soup is good for him" - En Rangers ledare vid lunchen om att undertecknad fick plocka många bollar ur nätet.

Rangers var ett extremt skickligt motstånd som vi lärde oss mycket av, mot troligtvis de bästa spelare man någonsin mött.

Som notis så syntes tidigare ÖFK-spelaren Michael Tidser bland åskådarna. Han spelar i Greenock Morton i skottska motsvarigheten till superettan.

Efter matchen fick vi käka en våning upp på ungdomsakademins matsal innan vi reste tillbaka till hotellet.

Gunnar "den vita kenyanen" Henriksson tog oss sedan med på en rehabjogg längs stranden. 30min jogg kombinerat med olika alpina(?)hoppövningar. Att Gunnar är 76år gammal märks inte och han har dessutom det renaste löpsteget i laget.

Efter middagen var det så frikväll där vi fick hitta på vad vi ville, givetvis på ett ansvarsfullt sätt.



Så imorse började vi med frukost 8.00 och träning vid 10. En brittisk testspelare som är inkvarterad t.om. måndag är här och visar upp sig. Han heter Marvin, är från London, spelar forward/yttermitf och född 87. Hans senaste klubb var Barnet men han har hunnit med andra klubbar som Brentford och ökända Millwall.

Morgonpasset var cirka 90min där vi hann med skottövning, 6mot4 - för att träna anfallsspel och avslutningsvis kombinationsspel (olika typer av uppspel från backlinjen, genom mittfältet och sedan inlägg mot forwards). Noterbart är att Janne Netzler tyvärr inte är med oss här pga sin arbetssituation, men jag och Anton Modigh försöker göra det bästa av situationen och kör alltid en stund på egen hand medans utespelarna värmer upp.


Efter lunchen bestående av ännu en svår soppa, sandwichmackor och fruktfat var det snart dags för nästa träning kl 15. En lite kortare sådan än den första.

Efter uppvärmingen och ett längre possession-spel spelade vi 6mot6 med väggspelare. Riktigt roligt spel med mycket avslut och högt tempo.
Denna träning deltog även två spelare från Wigan som ska vara med oss någon dag till. Cullum (osäker på stavningen) och Joe var två kvalitetsspelare som säkert skulle kunna tillföra oss mycket om det skulle bli en övergång. Grymt bolltrygga och ständigt konstruktiva i sitt spel. Ålder och position har jag dock ingen aning men de är antingen mittfältare eller anfallare. Även Marvin visade målfarlighet och att han är en explosiv spelare.

När vi klev av träningsplanen möttes vi av Lee:s vän och tränare John Robertson. John var ju som ni kanske minns hos oss i Östersund i somras precis innan höstomgången startade. Han kommer hålla någon föreläsning samt sköta anfallsträningen imorgon innan han reser hem igen.

Vädret kan vi nämna också. Har varit fina dagar utan regn, med en temperatur strax under 10 grader och solglimtar.

Just nu går vi i väntan på middag och föreläsningen med John.


Dagens Pontus - Som tidigare nämnts så tar vi hand om vårat eget material, bollar inkluderat. Efter matchen mot Rangers glömde Pontus bollen och Bobo tog hand om den. Bobo gömde sedan bollen under 24 timmar så Pontus har fått utstå pikar och varit nervös över detta under hela gårdagen, innan Bobo snällt gav tillbaka den imorse.

Dagens Pontus 2 - Även Pontus benskydd var på villovägar. Inför dagens morgonträning samlades alla i lobbyn, där han glömde dem när vi gick till bussen.
Killen har ju ingen koll så Bobo hade återigen beslagtagit dem från en totalt ovetandes Pontus. De återkom i hans ägo sedan han börjat beklaga sig på sitt hotellet efter träningen.

Dagens Pontus 3 - ....nu har han även tappat bort rumsnyckeln.

Dagens roligaste - Stod nya anfallaren Mattias Larsson för. När han vaknade upp imorse hade en öronpropp fastnat onormalt långt inne i örat. Det krävde att han fick lämna frukosten så att Gunnar kunde plocka ut den med en pincett.

Dagens konstaterande - Tränare Ulf Tjernström har utan tvekan de bästa inläggen i truppen. Slår in dem hårt och med säker precision - dessutom med båda fötterna.

Jag ska försöka lägga upp bilder senare under kvällen eller morgondagen. Återkommer också med den utlovade rumsfördelningen. Vi hörs snart igen

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Tuesday 09 mars
9 Mars 2010 klockan 23:19 av Lennart Sandahl
 

Nu är resan och träningslägret igång vilket känns suveränt roligt. Resan hit var dock en riktig långkörare ...

Vi samlades på arenan och packade ned det sista vid midnatt natten mot tisdag. Eftersom vi inte har varken "Våfflan" eller Christer med oss, så tar alla spelare hand om sina egna match och träningskläder. Väskorna var därför fyllda till bristningsgränsen om man inte var smart nog att ta med sig två väskor ,som allas vår förebild Martin Johansson bland annat.
Efter detta satte vi oss i bussen för avfärd till Trondheims flygplats. Bussresan var studsig och sömnen klart störd under dessa svåra förhållanden, men det var ett nödvändigt försök att sova då alla fortfarande var slitna efter Borlänge-resan helgen som var. Efter att busschaffören utnyttjat de tomma vägarna till max, kom vi fram till flygplatsen kl 03.00. Något slitna och rastlösa (avresetid 06.05 till Edinburgh via Amsterdam) gjorde alla sitt bästa för att inta en någorlunda bekväm sovplats på den totalt ödelagda flygplatsen.

En del låg på betonggolvet med väskan som nackstöd, medan andra valde att gå ned en trappa för att ligga på bagagebanden.
Svårigheten att sova lugnt i kombinationen med rastlöshet gjorde att en del av spelarna, ante,tom,pontus,ludvig,jacke,daniel och underteckna valde att arrangera ett rullstolsrally på nedervåningen. Det var klart uppskattat med en del harmlösa vurpor och skratt tills en insident inträffade.
I tron att vi var ensamma där nere var ljudnivån bitvis hög när klockan närmade sig 04-strecket och det gjorde att vi av misstag väckt en arg och tomteliknande norrman som låg och sov undangömd längre in i terminalen. Han närmade oss och gruppen tystnade när han muttrade något obegrepligt för sig själv.
Lite av en kulturkrock utspelade sig när norsken frågaden Ante "har ni det bra" eller liknande, Ante svarade ja på frågan varpå norsken sa "håll käften då" till Ante och gick vidare. Nog om det

Lite sömn på flyget för en del och sedan mellanlandning för flygplanbyte i Amsterdam. Efter en lång vandring på den gigantiska flygplatsen kom vi fram till nästa gate med avresa 10.20. Mitt livs längsta "taxi-resa" med flygplan utspelade sig när planet måste ha rullat till sin tilltänkta startbana i säkert 20min.

Väl framme i Edinburgh mötte Lee Makel upp oss i ankomsthallen. Ett kärt återseende för oss tidigare spelare och första mötet för de helt nya grabbarna i laget.
Lee har hållt igång under försäsongen med Sco premierleague-laget Hearts och såg ut att vara i bra form. Han hade arrangerat en buss att hämta oss utanför för transport till anrika St Andrews drygt en timme därifrån.
Vi ankom till hotellet "Rusack" i St Andrews vid kl 13 idag och när man fick se utsikten från lunchrummet var det värt alla förlorade sovtimmar. Hotellet ligger precis vid 18:e green och bortom det finns en lång strand och snötäckta berg i horisonten (bilder kommer imorgon).

Maten på hotellet håller mycket hög klass och efter en bättre sparrissoppa med olika typer av sandwich gick vi upp till rummet för att ladda för träningen.

Träningsanläggningen är väldigt bra och har flera fotbolls,rugby och tennisplaner. Bilder på FC Barcelonas försäsongsläger får något år sedan på exakt samma anläggning, fanns att se i receptionen.

När vi kom till vår träningsplan möttes vi av den ansvariga planskötaren som erbjöd sin hjälp med allt vi kunde behöva under vistelsen. Han hade gjort ett bra jobb, planen var extremt kortklippt och jämn men fukten gjorde att vi slet väldigt hårt på den.
Träningen var väldigt lätt och höll i sig cirka 75min. Kvadraten, korta och långa passningar samt spel 11 mot 8 på fullstor plan hann vi med.

Vi pratade lite inför matchen imorgon mot Rangers reservlag och Lee poängterade att vi är tidigt inne på säsongen, men ska försöka hålla ett högt bolltempo imorgon. Han hade även hört att de troligtvis kommer ställa några spelare från A-truppen på benen imorgon. Det ska bli häftigt att mäta sig med dem måste jag säga.
Någon startelva har vi inte fått utan det visar sig under morgondagen. Frukosten börjar 7.30, avresa till Glasgow redan 8.30 och matchstart kl 12 på Rangers träningsanläggning Murray Park.

Kvällen avslutades med en fantastisk måltid bestående av kyckling med pasta/ugnstektpotatis samt Championsleague på Tv.

Dagens citat:
Pontus Englund uttycker sig spontant under lunchen "Får man torka sig med servetterna (i tyg) här?"
Ponta ville inte vara oartig nu när vi bor på ett sånt fint ställe, så det är väl kanske bättre att fråga en gång för mycket...

Vi hörs imorgon med en matchrapport, bilder från hotellet, rumsfördelning och lite annat kul....

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Tankar kring fotbollen i länet, fotbollZ och Kaj Pollak
1 Mars 2010 klockan 11:07 av Åke Larsson
 

Säsongen 2010 börjar rulla igång och med det så börjar fotbollZ bli lite hetare igen.
Det som redan slår mig är att oavsett resultat, oavsett match - så är vi många som är duktiga på att hitta något från varje matchtillfälle som är värt att lyfta fram för att cementera hur svagt något är kring fotbollen i länet (ex: ÖDFF