Startsidan
  Forum
  Krönika
   
  Videoklipp
   
  O'Learys-tipset 2018 Ny!
- Lämna nytt tips
   
  Kommande matcher
  Länkar
   
  Medarbetare
   
  Kontaktformulär
   
  Sökning
  Skriv en nyhet
   
  Medlemserbjudande
  Om FotbollZ.se
   
  Vill du skriva på fotbollz.se?
  Gör fotbollz.se till din startsida
 test >åäö<
ÖFK Supporters
Tabell Tabell Skytteliga Skytteliga
Allsvenskan  Tabell Skytteliga
- Östersunds FK  
Div 1 Norrland - Damer  Tabell Skytteliga
- IFK Östersund
Div 2 Norrland - Herrar  Tabell Skytteliga
- IFK Östersund Gästbok
- Ytterhogdals IK Gästbok
Div 2 M:a Norrland - Dam  Tabell Skytteliga
- Häggenås SK
- Krokom/Dvärsätt IF
- Ope IF
- IFK Östersund 2
Div 3 M:a Norrland - Herr  Tabell Skytteliga
- Alsens IF Gästbok
- Frösö IF Gästbok
- Lillhärdals IF
Div 3 Damer  Tabell Skytteliga
- Brunflo FK
- IFK Strömsund
- Järpens IF
- IFK Östersund 3
- Hede/Vemdalen
- Ope IF 2
- Ope IF 3
- Svegs IK
Div 4 Herrar  Tabell Skytteliga
- Brunflo FK
- Hede IK
- Järpens IF
- Offerdals IF Gästbok
- Ope IF Gästbok
- Stuguns BK Gästbok
- Tandsbyns FK Gästbok
- Alsens IF 2
- IFK Östersund 2
- IFK Strömsund
 
Övriga serier
Övrigt
Förbund, domare m fl
J/H Fotbollsdomarklubb
Ettan fotboll
fotbolly.se
 
Saknar Du din förening? Tryck här...
 
besök Space2u
 
  krönika  

 
Inte speciellt vackert - men värdefullt!
23 September 2018 klockan 05:49 av Agne Svärd
 
Många segrar är inte speciellt vackra. ÖFK:s 1–0 mot Sirius på lördagseftermiddagen var definitivt inte det. Men den var ack så betydelsefull! Efter fyra uddamålsförluster på raken var det viktigt att att komma upp på segerspåret igen. Och då gjorde det mindre att det spelmässigt inte var mycket att skriva hem om.
Poängen var det viktiga och dom tog ÖFK. Alla tre!
Det är inte ofta man har fått berätta om Sam Mensiros insatser den här säsongen. Han har inte fått speciellt mycket speltid, inte minst sedan Ian Burchnall tog hand om chefsskapet har det blivit väldigt lite. Skador och brist på prestationer har hållit Mensiro utanför startelvan. Inget konstigt med det.
Men med Ronald Mukiibi på skadelistan blev högerbacksplatsen (eller rättare sagt höger wingplats) ledig den här eftermiddagen och den tog Mensiro.
Det gick sådär, kan väl sägas. Tajmingen var inte den bästa (brist på speltid) och Mensiro tappar i slagstyrka ju högre upp i banan han kommer, så även nu.
Men det hindrade inte honom för att bli ÖFK:s stora hjälte den här eftermiddagen!
I en match där lagen hade varsin ribbträff i mitten av den första halvleken men där de heta målchanserna annars lyste med sin frånvaro kom ÖFK:s möjlighet ungefär samtidigt som domaren Glenn Nyberg höll på att dra in luft i sina lungor för att blåsa av den synnerligen trista föreställningen. Mitt på Sirius planhalva spelade Curtis Edwards ut mot höger till Sam Mensiro, Mensiro spelade vidare till Jamie Hopcutt, Hopcutt hittade Aiesh på väg in i straffområdet och Aiesh spelade in bollen framför Sirius mål. Och vem kom där om inte Mensiro som stötte bollen förbi hemmamålvakten Lukas Jonsson.
Jag lovar; det är inte många gånger under en säsong som Sam Mensiro befinner sig i den positionen.
Matchuret visade 94 minuter och 50 sekunder när bollen landade i Siriusburen!
Efter förluster mot IFK Göteborg, Gif Sundsvall, Örebro SK och Malmö FF var ÖFK i desperat behov att bryta den trista trenden. Men starten i Uppsala gav nya problem. Matchen hann bara bli några minuter gammal när Tesfaldet Tekie fick känning av en knäskada och tvingades utgå. Hosam Aiesh ersatte men passade inte in i den planerade 3-5-2-uppställningen och det blev ingen ordning på ÖFK-spelet.
Bättre blev det när man skiftade till 4-3-3 men riktigt bra blev det aldrig. Och det var inte bara ÖFK:s fel. Sirius årgång 2018 är ett rätt stökigt lag att möta.
Några noteringar;
# Hosam Aiesh fick alltså, mycket överraskande, börja den här matchen på bänken. Till Mittmedia säger Ian Burchnall att det var ett taktiskt beslut. ”Vi visste att det skulle bli väldigt fysiskt spel. Tajt spel med lite ytor att spela på. Vi har tre matcher den här veckan, vi måste balansera det på ett bra sätt. Planen var att ta in Hosam i andra när spelet blev lite öppnare.”
När laget är i desperat behov att bryta en trist trend sätter alltså ÖFK-tränaren sitt vassaste anfallsvapen på bänken, av taktiska skäl.
Vem tror på sådana dumheter? Vilket skitsnack!
Aiesh var placerad utanför startelvan av disciplinära skäl sedan han uppträtt ytterst olämpligt i omklädningsrummet i förra helgens förlustmatch mot Malmö FF!
Jag har förtvivlat svårt med ledare och aktiva som slirar med sanningen istället för att säga som det är.
# Nu fick ju Aiesh sitta av sitt ”straff” i bara nio minuter. Han var precis som vanligt när han kom in; många fina initiativ men värderar fortsatt för dåligt. Skottet i ribban och framspelningen till segermålet ger givetvis plus i boken.
# Aly Keita hade inte mycket att göra men ett par onödiga returer kändes inte helt stabilt.
# Försvarslinjen fungerade i stort sett klanderfritt. I varje fall bjöd man inte sina motståndare på några gratischanser den här gången. Tom Pettersson var lagets främste och uppträdde som den kapten han är!
# Jobbet på mitten blev naturligtvis lidande av att Tekie försvann lika fort som han kom. Rewan Amin fick aldrig möjlighet att dirigera som senast mot MFF.
# Curtis Edwards jobbade oförtrutet, passade väl och får andrapriset efter Tom P.
# Dino Islamovic slet ont på naturgräset medan Ludvig Fritzson ser ut att hålla fin höstform.
# Jamie Hopcutt visade pigga ben i sitt korta inhopp.
# Matchvinnaren Sam Mensiro är vårdslös i sin spelstil, det vet alla och det brukar också ge en och annan varning under en säsong. Men det gula kort han fick mot Sirius kändes inte rättvist. Mensiro kan ju knappast lastas för att hemmalagets Jesper Arvidsson trampar snett när han landar efter höjdduellen, Mensiro råkar bara stå i närheten. Till min glädje ser jag att den varningen inte finns noterad i matchrapporten på förbundets hemsida och då måste väl Glenn Nyberg ha insett sitt misstag.
Till sist; ny match på onsdag, hemma mot Brommapojkarna. Det ser vi fram emot!
 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Den här möjligheten får man inte så ofta...
16 September 2018 klockan 00:07 av Agne Svärd
 

2–0 mot Malmö FF efter en kvart. Det är en möjlighet som man inte får så många gånger.
Men det räckte inte för ÖFK den här gången. När domaren Johan Hamlin blåste eld upphör hade den skånska lag- och segermaskinen krånglat sig hemmalagets tidiga nacksving och kontrat till sig en poängseger.
Efter 1–2 (Göteborg), 1–2 (Sundsvall) och 1–2 (Örebro) kom nu 2–3, ÖFK:s fjärde raka förlust och enligt dom som har koll på statistiken är det ÖFK:s sämsta resultatsvit sedan 2010!

Nu tror jag vi inte ska ta det på så stort allvar. Då är då och nu är nu som vi numera säger om det mesta. Och definitivt är det så att vi pratar om olika nivåer om vi kollar åtta år tillbaka i tiden. Ja, inte bara nivåer, skilda världar är väl en bättre beskrivning.

ÖFK och Malmö FF brukar kunna bjuda på helt galna matcher, det här mötet blev ytterligare ett i raden. Åtminstone om man ser till den första halvan; tätt & intensivt, fyra mål, en rad ytterligare möjligheter samt två solklara straffsituationer (en åt vardera hållet) där domare Hamlin valde att fria. Och det var definitivt hemmalaget som bestämde utvecklingen. ÖFK:s höga press satte gästerna i stora bekymmer och redan efter 15 minuter stod det 2–0 på resultattavlan;
# 9:e min: ÖFK-attack till höger där bollen studsar både hit och dit (i Norge brukar man beskriva det som klabb och blabb...) innan Ludvig Fritzson står frispelad (från en Malmöfot) och trycker in 1–0 förbi MFF-keepern Johan Dahlin. Tillfällighetsmål, visst, men ingen kan klaga på Fritzsons distinkta och exakta avslut!
# 15:e min: Dino Islamovic tar hand om ett utspel från Aly Keita, lämnar över bollen till Tesfaldet Tekie som sticker in bollen bakom MFF:s högerförsvar. Hosam Aiesh vinner löpduellen mot Eric Larsson och lyfter in 2–0 via Johan Dahlins vänstra stolpe. Snabbt, effektivt – och snyggt.

Och det kunde ha blivit ännu mer; Aiesh hade ett par riktigt vassa avslut från strax utanför straffområdet precis ovanför Johan Dahlins målribba och Tekie sköt strax utanför från ungefär samma håll.
Malmö FF, som under Uwe Rösslers ledning gått fram som en slåttermaskin, såg både skakat och handlingsförlamat ut. Man befann sig i ett läge som definitivt kändes obekvämt.
Men en formationsändring, från typ 3-5-2 till en gammal hederlig 4-3-3-uppställning, skulle ge en helt ny matchbild. Plötsligt uppstod de ytor som Malmö behövde för att snabbt och enkelt såga sönder hemmalagets försvarsorganisation.
Och så small det två gånger på tre minuter bakom Aly Keita;
# 36:e min: Hemmalaget är väl samlat men kan trots det inte hålla ihop försvarslinjen, Douglas Bergqvist ger Sören Rierks möjligheten att både vända och skjuta från hett område mitt framför mål. Rieks träffar dåligt men tillräckligt för att passera Aly Keita, 2–1.
# 39:e min: ÖFK anfaller kontrollerat när Rewan Amin ska vända spelet från höger till vänster. Men den enkla passningen till Tom Pettersson får fel skruv och därmed också fel adress, MFF kontrar, hemmaförsvaret tappar orienteringen och en frispelad Marcus Antonsson trycker in kvitteringen 2–2.
Så snabbt går det att sticka hål på såväl motståndare som publik. Det blev syrefattigt på hela Jämtkraft arena.

Efter här och nu reste sig aldrig hemmalaget, ÖFK tog sig inte tillbaka in i matchen. I varje fall inte på riktigt. Efter tre raka förluster som bjudit på ett antal frågetecken kändes det som om en tappad 2–0-ledning, mot Malmö FF, var precis det sista som Ian Burchnalls gäng behövde.
Att det sedan skulle komma ett skånskt segermål (2–3 i den 57:e minuten, Sören Rieks igen) låg liksom i tangentens riktning. Det var Malmö som hade kvalitet i sina aktioner medan ÖFK tappade såväl mod som ork och precision.
När forceringen skulle komma hände i stort sett ingenting, anteckningarna i protokollet blev inte många den sista halvtimmen. Åtminstone inga av värde.

Några noteringar;
# Douglas Bergqvist ersatte avstängde Noah Sonko Sundberg i mittförsvaret. Det fungerade utmärkt men bara så länge ÖFK orkade hålla sin höga press. När MFF lyckades flytta upp sitt lag blev Bergqvist rejält avklädd och han var inblandad i alla tre baklängesmålen. Bergqvist hamnar helt enkelt på mellis alldeles för ofta i straffområdet. Men å andra sidan, det är inte alla dagar som man tvingas ta fighten med spelare av Markus Rosenbergs kaliber...

#Försvarslinjen i övrigt? Inte riktigt övertygande på någon position men man måste ta hänsyn till motståndet. Annars är man orättvis.

# Rewan Amin fungerade alldeles utmärkt i ”Nouri-rollen” och styrde utvecklingen på mittfältet ända fram till den olyckliga passningen som gav Malmös kvitteringsmål. Där och då försvann Amin mer eller mindre ur matchbilden.

# Tesfaldet Tekie hade en snygg genomskärare till Aiesh 2–0-mål men annars var hans passningsfot inte alls så välriktad som han skämt bort oss med.

# Curtis Edwards gjorde ett hästjobb i den hemmapress som tvingade MFF ned i skoskaften den första halvtimmen då han ”sprang bort” både Fouad Bachirou och Anders Christiansen. Briljerade också med några tekniska nummer och passningar medan tajmingen i skottfoten ser ut att vara bortblåst för tillfället.

# Mest glädjande i ÖFK den här kvällen; Dino Islamovic visade i första halvlek upp de kvaliteter som han lyckats dölja tidigare den här sommaren. Några nummer var av absolut högsta kvalitet. Tröttnade rejält i andra och borde ha fått kliva av lite tidigare.

# Även Ludvig Fritzson gjorde en bra första rond, dessutom belönad med ett mål. Men även han blev anonym efter paus.

# Mest uppmärksamhet får, som alltid, Hosam Aiesh. Men jag fortsätter att hävda; om Aiesh värderar sina möjligheter lite bättre skulle ÖFK ha ännu större nytta av honom. Aiesh är en oslipad diamant!

# Malmö FF ska man helst ha på deras egen planhalva. Offensivt har skåningarna så mycket kvalitet så att det räcker och blir över. Den uppfattningen har jag torgfört flera gånger tidigare den här säsongen och jag finner ingen anledning att ändra mig efter kvällens föreställning...

Till sist; det här har jag också skrivit förr och jag skriver det igen: ÖFK bjuder alltför ofta in sina motståndare genom att spela hem bollen till Aly Keita, helt i onödan. Malmö är bara det senaste i raden av lag för förstod att utnyttja den möjligheten.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Uppenbarligen har något gått fel på vägen...
1 September 2018 klockan 23:53 av Agne Svärd
 

Låt oss vara överens om ett par saker;

# Det går tungt för ÖFK just nu. I Örebro kom tredje raka förlusten, 1–2 även den här gången.

# Det blir väldigt stökigt med Patrik Eriksson från Gävle som huvuddomare. Alltid!

Patrik Eriksson först.
Vi har sett honom på Jämtkraft arena flera gånger. Och vi har sett honom på många andra arenor (det här var hans 15:e match i årets allsvenska). Utfallet är nästan alltid detsamma; Eriksson kämpar och sliter, springer som ingen annan domare i Allsvenskan och finns överallt men ändå ingenstans. Och det blir alltid samma resultat: Det finns ingen konsekvens i hans bedömning, det blir alltid en massa oreda och stök därför att spelare, ledare och publik har svårt att förstå hur Eriksson tänker.

Så även denna gång. Jag syftar givetvis på Gävledomarens agerande i matchens 82:a minut när Eriksson först godkände ÖFK:s kvitteringsmål (2–2, Tom Pettersson) för att efter en lång stunds palaver underkänna målet och istället ge Örebro frispark för offside på ÖFK:s målskytt.

Detta hände: Ett inspel når Ludvig Fritzson mitt framför Örebros mål; Fritzson skjuter, bollen träffar en Örebrofot och styrs mot vänster till en offsidestående (knappt) Tom Pettersson som stöter upp bollen i målvakten Oscar Janssons vänstra burhörna.

ÖFK jublar, ÖSK rasar.

”Offside”, vrålar hemmaspelarna och uppvaktar både huvuddomaren och hans assisterande ute vid sidlinjen.

Och visst var Tom Pettersson i offsideläge när Fritzson avlossade sitt skott. Men skottets riktning ändrades radikalt av den Örebrofot som styrde bollen till Tom P. Domaren har då tre saker att beakta; var det en touch, räddning eller aktivt spel?

Uppenbarligen var det här som det krånglade till sig för Patrik Eriksson och hans team, man hade svårt att bestämma sig vad som egentligen hade hänt i röran framför Örebromålet. Till slut enades man om att det inte hade varit ”aktivt spel”, därmed återstod bara alternativet att döma offside. Först där och då, efter typ fyra minuter i kaos..., lyfte den assisterande domaren sin flagga.

Men, och det är väl kanske det allra sämsta i den här soppan; Patrik Eriksson misslyckades tydligen med att kommunicera till ÖFK-kaptenen Tom Pettersson vad han grundade sitt ändrade beslut på trots att ha tog väääääldigt lång tid på sig. Det blir alldeles uppenbart när Tom Pettersson efter matchen får chansen att redogöra för hur han uppfattade situation och hur samtalet med Patrik Eriksson hade utspelat sig.

Nåväl, det var naturligtvis inte bara domaren som stökade till det för sig den här lördagskvällen, det gjorde även ÖFK. En period i andra halvlek var bra, resten var mindre bra. Trots det höll man jämna steg med hemmalaget.

Och då förstår ni att det här inte var någon speciellt bra fotbollsmatch...

I det läge som ÖFK befinner sig efter alla spelartapp så är det av allra största betydelse att trion på ÖFK:s centrala mittfält (Amin, Tekie, Edwards) får möjlighet att styra matcherna. Det är där kreativiteten sitter, dom har nyckeln till ÖFK:s offensiva spel.

Men då måste dom också få en ärlig chans.

Det fick dom inte mot Örebro, definitivt inte. ÖFK:s spelplan var helt enkelt feltänkt. På mitten trängdes nu i stort sett hela laget; bakifrån sköt Ronald Mukiibi upp till höger och Dennis Widgren till vänster, Hosam Aiesh kom för lågt på sin högersida och Frank Arhin föll ned för lågt på vänstersidan. Och Ludvig Fritzson på topp ville gärna också ned och ta hand om uppspelen.

Alltså folk i massor kring och strax ovanför mittlinjen. Och nästan ingen passning längre än tio meter, ofta i sidled eller bakåt, väldigt få framåt... Då är det, som ni förstår, lätt för motståndarna att försvara sig.

Alltså; om ÖFK ska få till något i sin offensiv måste man ge Amin, Tekie och Edwards ytor att operera på. Då ska ni få se på själva fan...

Men om dom ska trängas med nästan alla lagkamrater så är de lika chanslösa som en snöboll i Sahara, det är min bestämda uppfattning.

Några noteringar;

# Tom Pettersson svarade för ÖFK:s kvitteringsmål 1–1 när han först drev upp anfallet från egen planhalva och sedan skarvade Tesfaldet Tekies skottpassning förbi Oscar Jansson. Dessutom var han i högsta grad involverad i det omdiskuterade målet som dömdes bort. ÖFK-kaptenen gjorde verkligen sitt för att besegra Örebro, även i försvarsjobbet!

# Aly Keita gjorde sig illa i samband med Örebros 2–1-mål och tvingades utgå (Andreas Andersson ersatte). Det kan ha varit anledningen till att han inte nådde Nordin Gerzic fullträff. Men att det skottet gick in kan lika gärna har berott på att Keita var felplacerad!

# Dennis Widgren hade en svart minut i samband med Örebros segermål. Med den typen av försvarsspel (två riktiga svaga aktioner i följd) vinner man inga matcher i Allsvenskan.

# Tekie och Curtis Edwards har haft sina passningsfötter betydligt bättre inställda än den här kvällen.

# Hosam Aiesh vill så mycket att det ibland blir tilt i skallen. Och då glömmer han bort att fotboll är ett lagspel och tänker bara på sig själv. Det här var en insats som Aiesh säkert vill glömma fortast möjligt.

# Ian Burchnall saknades på bänken den här kvällen. Han var på bröllop istället.

# Apropå Patrik Erikssons inkonsekvens; Gävledomaren tog tre snabba varningar under matchens första 20 minuter. Det var inga allvarliga saker men okej, han ville sätta nivån. Men när Örebros Albin Granlund kapar Dennis Widgren två gånger på ganska kort tid händer naturligtvis – ingenting... Det är då som vi som tittar på inte riktigt förstår hur Eriksson tänker. Om ni förstår...

# Noah Sonko Sundberg fick sitt tredje gula kort och tvingas nu avstå hemmamötet med Malmö FF den 15 september. Det är tur att det är ett par veckor till nästa match så kanske någon av de skadedrabbade hinner komma tillbaka. Den här gången orkade ÖFK inte ens fylla avbytarbänken...

Till sist; Som ni kanske kommer ihåg skrev jag för några veckor sedan (efter segermatchen mot Kalmar FF, tio raka utan förlust) att det var nu som ÖFK skulle skörda. Efter några sommarmånader med mer strul än någon ska behöva fundera över var allting på plats; Burchnall hade fått hit sina medhjälpare i ledarstaben, spelartruppen var konsoliderad och i stort sett skadefri och man hade åtta dagar (nästan en evighet) på sig att förbereda sig inför nästa match (IFK Göteborg). Efter det har det sett inte sett något vidare ut; 1–2 mot Göteborg, 1–2 mot Gif Sundsvall och 1–2 mot Örebro.
Förlora kan alla lag göra. Men uppenbarligen är det något som har gått fel på vägen.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Tappad spänst och smarta byten avgjorde när ÖFK föll i derbyt
26 Augusti 2018 klockan 23:36 av Agne Svärd
 

ÖFK hade 1–0 men Gif Sundsvall spurtade starkt och med två mål i matchens slutskede tog ärkerivalen sin första allsvenska seger på Jämtkraft arena.

ÖFK–Gif Sundsvall 1–2, det såg jag verkligen inte komma när matchklockan passerade 75 minuter. Inte ens när jag såg om matchen på datorn!

Men Giffarna gjorde några smarta byten och det i kombination med att hemmalaget tappade spänsten efter tre matcher på en vecka avgjorde det här Norrlandsderbyt.

Det var en match med två lag som verkligen bemödade sig om att vårda bollen. Men man tog få risker. Helst spelades bollen i sidled – eller bakåt. Det såg mest ut som två boxare som knuffade varandra fram och tillbaka i ringen. Jabb, jabb, jabb ... men inga slag med punch. Inga krokar, ingen rak höger, bara jabb, jabb, jabb...

Tråkigt? Kanske. Men det var i varje fall inget som hetsade den stora publiken (7.681). Det var synd, förutsättningarna fanns verkligen men rädslan att förlora syntes större än viljan att vinna den här gången.

Ganska typiskt för sådana här matcher; såväl 1–0 som 1–1 kom på skott som styrdes i nät. Inga rena träffar där heller...

Det rådde också enighet i båda lägren efter matchen. Det var en jämn tillställning som hade kunnat sluta hur som helst. Nu var det Sundsvall som drog det längsta strået med ett avgörande mål i matchens 89:e minut (inhopparen David Hero).

Men som jag skrev i början; när bara kvarten var kvar och ÖFK hade 1–0 var det verkligen inte mycket som talade för att Sundsvall skulle kunna vända matchen till sin fördel. ÖFK hade i det skedet sin bästa period i matchen sedan Tesfaldet Tekie kommit in och tagit hand om dirigentpinnen.

Men det gjorde Sundsvall, och man gjorde det så här:

# 78:e min: Nya mittfältsankaret Rawan Amin förlorar två dueller strax utanför eget straffområde, först mot David Hero, därefter mot David Batanero och hamnar på efterkälken. Batanero avancerar några steg, klipper till med vänstern och via Noah Sonko Sundberg smiter bollen förbi Aly Keita i ÖFK-målet.

# 89:e min: Ronald Mukiibi tar ett felbeslut när han kliver högt upp på Sundsvalls planhalva och försöker bryta. Mukiibi kommer på efterkälken och hinner sedan aldrig komma i rätt position när Sundsvall (Linus Hallenius) slår till på hans kant. Inspelet går förbi det samlade ÖFK-försvaret fram till David Hero som har öppen bur, 1–2.

Några noteringar;

# Jag gillade verkligen Rawan Amins första timme (sedan blev han trött...) när han nu fick göra sitt första försök som startspelare. Det var som att se Brwa Nouri tillbaka i ÖFK-dressen. Kvaliteterna är ungefär desamma, även bristerna (snabbheten). Jag har ju vid många tillfällen vurmat för ett centralt ÖFK-mittfält med Nouri, Tekie och Curtis Edwards men den möjligheten försvann som bekant rätt snabbt när Nouri drog till Indonesien. Jag tror dock att Amin, Tekie och Edwards kan bli väl så bra, åtminstone på sikt.

# Hosam Aiesh är verkligen publikens (och medias) favorit. Och visst tjusas även jag av hans dribblingar. När dom lyckas, ett par i första halvlek är ju fullkomligt lysande. Men, och det kommer jag att tjata om tills ”dödagar”: Kvaliteten på inspelen är för dålig! Bara vid ett tillfälle blir det riktigt farligt (Curtis Edwards bränner den chansen i slutet av matchen) och det räcker inte i min bok.

# Apropå Aiesh. När han fick chansen som frisparksskytt strax före pausvilan var det som att se Ronaldo förbereda sig (ni vet dom där karakteristiska baklängesstegen när han måttar in ansatsen...). Nu var det inte Ronaldos krut i dojan men det räckte ju i alla fall till 1–0 via ryggen på Curtis Edwards!

# Måste verkligen så många bollar spelas tillbaka till Aly Keita? Vid varje tillfälle får motståndaren chansen att flytta upp sina pjäser och sätta press på ÖFK. Och man kan dessutom göra det ganska högt eftersom alla vet att det är dåligt tryck i Keitas högerdoja, ÖFK-målvakten skär foten under bollen och får ingen längd på sina underskruvade bollar. Byt strategi!

# ÖFK:s eget presspel är inte så synkroniserat som det borde vara, försvaret kommer inte upp tillräckligt högt och det ger motståndarna möjligheter att spela in bollen bakom ÖFK:s första press. Spelare som Jamie Hopcutt och Curtis Edwards kommer att springa ihjäl sig till ingen nytta om man inte vågar flytta fram backlinjen.

# Ronald Mukiibi fick mycket beröm av tränaren Ian Burchnall i en intervju på fotbollskanalen.se på söndagen och jag ser att kollegan Hasse Thor hade honom som en av dagens ”triss-spelare”. Jag delar inte deras uppfattning: I mina ögon har Mukiibi problem att hitta rätt position i försvarsspelet och är svag i duellspelet. Och hans, som så många säger, fina passningsfot används nästan enbart till att spela bollen bakåt (lätt överdrivet...)! Offensivt skulle jag gärna vilja se mera av Mukiibi men å andra sidan: Det är inte så lätt att spela back bakom Hosam Aiesh som alltid markerar sidlinjen, det blir ingen plats att komma utanför.

# Dennis Widgren var bättre på den andra kanten. Två fina instick gav två frilägen (Kpozo och Fritzson), det höjer betyget!

# Simon Kroon fick ge upp redan efter en halvtimme (bristning, Ludvig Fritzson ersatte). Men centralt längst fram ser inte ut att vara Kroons favoritposition.

# Jamie Hopcutt är avstängd mot Örebro (borta på lördag) efter sitt tredje gula kort. Nu börjar det bli brist på offensiva krafter...

# Curtis Edwards gör en arbetsinsats som slår det mesta och passningsspelet kan ingen klaga på, det är bättre än hos de flesta. Däremot stämmer inte tajmingen kring straffområdet för tillfället.

# Sonko Sundberg och Tom Pettersson höll god ordning på Linus Hallenius även om Gif-kaptenen fick sina chanser.

# Svårast hade man att hålla reda på Peter Wilson, han var derbyts stora överraskning!

Till sist; Motgångar för ÖFK men ett par ex-spelare hade en fin helg: Saman Ghoddos fick chansen från start när Amiens på lördagskvällen besegrade Reims i franska Ligue 1 med 4–1, Ghoddos nickade in 2–0-målet. Och i London fick Ken Sema ta på sig kaptensbindeln när han hoppade in i matchens 73:e minut. Semas Watford besegrade Crystal Palace med 2–1 och tog tredje raka segern i Premier league. Det kan ju vara en liten tröst för alla ÖFK-vänner efter en synnerligen tuff vecka där bara cupvinsten på Gotland var något att minnas.

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Lyckad blandning av gammalt och nytt
23 Augusti 2018 klockan 23:32 av Agne Svärd
 
ÖFK slår division 2-laget FC Gute från Visby med 5–2 och är därmed klar för Svenska cupens gruppspel som är upptakten på nästa säsong.
Bra så? Absolut!
Som alla ÖFK-vänner numera känner till är ju cupen en väg ut i Europa om man skulle misslyckas att ta den via Allsvenskan. Dessutom är ju det lättare att planera tiden fram till den allsvenska starten och att få förbereda sig med tävlingsmatcher är ju så mycket bättre än betydelselösa träningsmatcher.
I det tuffa spelschemat som gäller den här veckan fick (tvingades) Ian Burchnall chansen att ge speltid till några av dem som så här långt fått tillbringa större delen på avbytarbänken. Burchnall behöll stommen (Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Dennis Widgren, Curtis Edwards, Douglas Bergqvist), slitstarka spelare som gav de nya en rimlig chans att kunna visa upp sig från sin bästa sida.
Det är inte alltid det slår väl ut, ibland går det fullständigt åt fanders (det var ju några allsvenska kollegor som åkte på en käftsmäll i den här cupomgången, Gif Sundsvall exempelvis...), trots att motståndet, på papperet, ser rätt visset ut.
Men för ÖFK:s del blev det en lyckad blandning och egentligen ska det naturligtvis inte kunna gå fel när man får 1–0 efter en minut och fyrtio sekunder (Ludvig Fritzson), 2–0 i den elfte minuten (Frank Arhin) och 3–0 i den 19:e minuten (Jerell Sellars) och har totalkontroll under hela den första halvleken.
Frågan måste dock ställas; vad hände egentligen under pausfikat?
Det ÖFK som kom ut till andra halvlek hade lämnat all energi i omklädningsrummet. Det gav gotlänningarna chansen att komma in i matchen: 1–3 i den 48:e matchminuten, 2–3 i den 51:a...
Hastigt, men mycket olustigt, var ÖFK riktigt illa ute och det var några minuter därefter som Ian Burchnall, och alla vi andra, kliade oss i roten och undrade vad som höll på att hända därute på Gutevallens gröna matta. Där och då var det ÖFK som såg ut som ett högst mediokert division 2-lag...
Nåväl, Ludvig Fritzsons andra mål för dagen, 4–2 i den 63:e minuten, återställde ordningen och den sista halvtimmen blev en ganska avslagen historia där hemmaspelarna inte längre hade någon kraft kvar att hota ÖFK-försvaret ytterligare en gång. Att ständigt tvingas jaga både boll och motståndare kräver till slut sitt pris.
Några noteringar;
# Jerell Sellars, ny från Cheltenham Town, fick sina första 90 minuter i ÖFK-tröjan. Dom förvaltade han på bästa sätt; ett mål samt en målgivande när han spelade fram Simon Kroon till 5–2 målet. Sellars kommer vi att få se mer av, det är jag övertygad om.
# Även Henrik Bellman (från FC Köpenhamn) fick mycket speltid. Började visserligen på bänken men fick hoppa in redan efter en halvtimme då Douglas Bergqvist blev skadad och tvingades ge upp. Även Bellman var klart bra i sin debut, uppträdde klokt och tog inga risker.
# Sam Mensiro hade hur mycket yta som helst att operera på som högerback. Men, som jag skrivit några gånger, Mensiro är helt ofarlig när han kommer in på motståndarnas planhalva. I mina ögon ska Mensiro enbart ha defensiva uppgifter, sådana här matcher passar honom allra sämst!
# Jag ser att Dennis Widgren går mera centralt när han lämnar sin backposition. Han gjorde det mot Göteborg i måndags och han gjorde det även i Visby i kväll. Det gillar jag inte (trots kanonmålet mot Göteborg...). Dennis kan ju bara använda sin vänsterfot och det ser mycket obekvämt ut när han hamnar en bit in i banan. Dessutom stjäl han ytan av Curtis Edwards.
# Apropå Edwards. Han fick pris som bäste ÖFK:are men visst har vi sett honom bättre än så här?
# Det känns nästan lite löjligt att man ska behöva vara orolig när ÖFK passar bollen i eget straffområde – mot ett division 2-lag. Men ingen kan påstå att det såg särskilt stabilt ut vid några tillfällen...
#Jag tyckte att Patrick Kpozo hade en fin första halvlek men försvann helt ur bilden efter paus.
# Frank Arhin skulle tjäna på att göra det lite enklare för sig. Det behöver inte var trolleritrick varje gång han får bollen!
#Ludvig Fritzson gjorde två mål och det räcker alla dar i veckan. Men jag fortsätter att hävda, som jag skrev för några veckor sedan, att Fritzson är bättre när han har spelet framför sig och jag är lite småsur över att han inte fått chansen i ”Nouri-rollen”.
Till sist; Uppgifter sent på torsdagskvällen berättar att Saman Ghoddos nu är klar för den franska ligue 1-klubben Amiens SC. Han ska ha signerat ett kontrakt som sträcker sig över fem år
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Vi kommer igen
21 Augusti 2018 klockan 15:41 av Hasse Thor
 

Har länge haft planer på att definitivt gräva ner stridsyxan eller var det hammaren i det här fallet. Men så dyker det upp saker som gör att det brinner till en aning i den grånade och alltmer fårade skallen. Som till exempel måndagskvällens möte med IFK Göteborg på Gamla Ullevis naturgräs.

Ett antal tunga ordinarie namn har försvunnit tillsamman med en hel ledarstab ändå ståtade ÖFK innan gårdagen med tio raka matcher utan förlust. Åtta segrar och två oavgjorda varav fyra trepoängare på raken innan besöket i Göteborg.

Om det nu var en plattmach denna gången så får vi väl låta det gamla ordspråket att “inga träd växer till himlen” få råda. Vi har haft förmånen att kunna utnyttja Saman Ghoddos under hans botaniserande bland klubbar i den europeiska toppfotbollen. Ghoddos var viktig inte bara när han hade bollen utan drog också på sig extra bevakning och skapade ytor för medspelare.

Alternativ, låt vara inte på den nivån, har införskaffats och jag är övertygad om att Ian Burchnall och hans nykomponerade team kommer att lösa uppgifterna på ett tillfredsställande sätt framöver. Ett nyrenoverat IFK Göteborg som nyttjat “fönstret” till synes på ett bra sätt var ingen lätt motståndare den här gången. Hela klubben från spelare till ledare och supporters verkar ha gått samman och då kan det ske saker.

En härlig och hela tiden pushande stämning också runt arenan som naturligt vis lyfter ett poänghungrigt hemmalag. Beträffande ÖFK är jag inte lika pigg att starta röjsågen. Sticker till exempel ut hakan och säger att Douglas Bergqvist är ett helt okej alternativ på mitten när så krävs. Det är lite mer än bara hårda tag, en i mitt tycker underskattad spelförståelse också. Jamie Hopcutt tror jag är inne i en mental självförtroendesvacka just nu.

Han har varit med på hela resan och utvecklats i takt med den. Blivit rosad genom åren inte minst av skrivaren av dessa rader. Nu är det allsvenskan men Jamie har ett “steg” som räcker långt och sitter ett par bollar är jag övertygad om att han blir en tillgång framöver. Måste också erkänna att det kom en tår i ögonvrån när Dennis Widgren tryckte in kvitteringen. Också han en spelare under ett speciellt tryck.

Frank Arhin har jag gillat sen dag ett. Tyvärr väldigt dåligt med speltid efterhand och därmed lite överarbete när chansen väl kommer. Förstår Ians tänk, en liten kvick irrationell typ att ersätta Tesfaldet Tekie på mittfältet. En bra inledning men i en fysisk match som den här blir lille tunne Frank efterhand uppäten. Nåt år till i gymet så…..

En cupmatch på Gotland i veckan, ett bra tillfälle att lufta truppen innan söndagens derby mot Giffarna. En rejäl värdemätare huruvida ÖFK:s nya skepnad klarar av att åter beträda vinnarspåret. Ingen lätt uppgift nu heller men om Widgren putsar sin vänsterdoja och läktarna fylls runt Jämtkraft Arena finns väl alla förutsättningar.

 

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Istället för skörd är det risk för missväxt!
21 Augusti 2018 klockan 00:04 av Agne Svärd
 

Det var nu som ÖFK skulle börja skörda. Trodde jag.

Men efter måndagskvällens 2–1-förlust mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi är det bara att konstatera att risken för missväxt är uppenbar, åtminstone om man tar den här matchen som intäkt.
ÖFK gjorde en förfärlig prestation. på alla vis! I konkurrens med den tidiga förlusten mot Dalkurd (0–3) var det här årets sämsta. Utan prut!

Jag gissar att Ian Burchnall och han närmaste medhjälpare sover rätt illa i natt.

Frågan de, och vi andra, givetvis ställer; varför blev det så här? Hur kunde Allsvenskans formstarkaste lag (tio matcher i följd, åtta segrar och två oavgjorda) uppträda så illa när titelracet skulle inledas?

Jag ger svaret direkt; ställer man upp med ett så obalanserat lag riskerar man faktiskt att det går åt helvete!

Med Saman Ghoddos (oklar orsak...) samt skadedrabbade Dino Islamovic och Tesfaldet Tekie utanför laget förstår jag att Burchnall fick fundera lite extra på startelvan. Försvarsmässigt var det inga problem, fyrbackslinjen var densamma som mot Kalmar och offensivt var alternativen inte så många. Aiesh, Hoppcutt och Simon Kroon kändes som rätt givet under de förutsättningar som rådde.

Men däremellan, Burchnall, däremellan. Frank Arhin (som vi knappt sett på banan den här sommaren och som vi inte såg den här gånger heller trots att han fick 64 minuter...) Douglas Bergqvist och Curtis Edwards på mittfältet (ofta förstärkt med Dennis Widgren som gled upp ute till vänster).

Det blev inte bra. Verkligen inte! Det måste ha varit det mest obalanserade mittfältet i ÖFK:s allsvenska historia. (Och inte blev det bättre av att både Jamie Hopcutt och Simon Kroon var nere och rotade i samma område).

Vem skulle göra vad? Det vill jag gärna veta...

Resultatet av den oredan såg vi på banan under den första timmen; ett mål (Dennis Widgrens kanonskott från 25 meter) och en målchans (Aiesh schabblade bort den efter drömpass av Curtis Edwards), det var allt. Inte ett smack mera, mot IFK Göteborg, ett av Allsvenskans formsvagaste lag.

– Vi följde inte vår matchplan, sa Hosam Aiesh i Cmore direkt efter matchen.

Hm, den matchplanen skulle jag bra gärna fått mig föreskriven... Den var i alla fall fullständigt omöjlig att lista ut.

Det blev bättre, det ska sägas, efter två byten i matchens 64:e minut; ut med Simon Kroon och Frank Arhin, in med nye Rewan Amin och Patrick Kpozo. Dessutom ned med Douglas Bergqvist centralt i en trebackslinje tillsammans med Sonko Sundberg och Tom Pettersson, högre upp med båda ytterbackarna Ronald Mukiibi och Dennis Widgren medan Amin och Edwards styrde upp spelet på det centrala mittfältet.

Men det blev inte tillräckligt bra för att kunna ta sig ur den brygga man hamnat i sedan Göteborg tagit ledningen strax före pausfikat, framförallt lyckades man inte skapa några högkalibriga chanser.

Det offensiva spelet var synnerligen andefattigt, bara några inspel mot Tom Petterssons huvud i ett sista desperat försök att åstadkomma en kvittering gav hemmaförsvaret lite arbete.

Några noteringar:

# Dennis Widgren fick äntligen göra sitt första allsvenska mål. Vi vet sedan länge att Dennis har en fruktansvärd bössa i sin vänsterfot, han har genom åren gjort många försök utan att lyckas. Men nu gav det utdelning när han från 25 meter pangade in bollen via ribban rakt ovanför Göteborgsmålvakten Erik Dahlin, 1–1. Ett drömmål, vilken smäll!

# Men Dennis var också i högsta grad inblandad i Göteborgs 1–0-mål bara några minuter innan, en hörna (Giorgi Kharaishvill) som han släppte förbi sig och lurade målvakten Aly Keita. Och det är just den typen av hjärnsläpp som hindrar Dennis från att ta det sista lilla steget ut bland de stora. Dom kommer helt enkelt lite för ofta! Fokus, Dennis, det är bara fokus det handlar om.

#Apropå 1–0-målet. Där avslöjades också ÖFK:s brister i sin försvarsorganisation vid hörnor. Visserligen är det modernt att inte ha någon bevakning vid stolparna (nytt i ÖFK sedan Burchnall tog över), själv tycker jag bara det är korkat. Den bollen hade aldrig gått in om det funnits bevakning vid första stolpen, omöjligt!

# Försvarsinsatsen vid Göteborgs 2–1-mål var heller inget att skryta över. Douglas Bergqvist, Tom Pettersson och Noah Sonko Sundberg fanns alla på plats när Vajebah Sakor nickade in bollen på Kharaishvills utmärkta frispark.

# Hosam Aiesh briljerade ute på sin högerkant. Eller gjorde han verkligen det? Visst hade Aiesh ett kraftigt övertag på sin bevakare (Victor Wernersson) som han bitvis lurade varje gång. Men vad spelar det för roll när Aiesh ändå inte får till ett enda vettigt inspel sedan han slagit sin motståndare. Jag njuter också av skickliga dribblers, det är bland det roligaste man kan se på en fotbollsplan, men för mig är det viktiga det som händer därefter. Och, tyvärr, nu hände det inte mycket!

# Simon Kroons fina löpsteg måste utnyttjas på bättre sätt. En stillastående Kroon är ingen märkvärdig fotbollsspelare, en Kroon med fart är ett allvarligt hot mot alla försvar!

# Jamie Hopcutt var överallt men absolut ingenstans. Ytterligare en match...

# Curtis Edwards saknade verkligen en passningskompis (Tesfaldet Tekie?) på mittplanen under den första timmen.

# Sätt Douglas Bergqvist på bänken. Nu!

# Ronald Mukiibi har storleken men vinner inte många nickdueller. Framförallt är han helt ofarlig i offensiven. Dags för lite specialträning...

# ÖFK utåtskruvade hörnor är verkligen inget hot mot några motståndare. (Hur många gånger har jag skrivit det?)

# Var det verkligen ingenting som var bra den här gången? Sorry, alla ÖFK-vänner, inte ett smack (förutom Dennis målkanon)! Jag vet att det kan låta tufft när man (utifrån sett) håller jämna steg FK Göteborg på bortamark. Men kommer man med tio raka utan förlust, jagar allsvenskt guld och Europaplatser måste kraven var höga. Då krävs det faktiskt mycket mer än det ÖFK presterade i Göteborg den här kvällen.

Nu är det bara att tugga i sig motgången och snabbast möjligt komma upp på hästen igen; cupmatch på Gotland på torsdag och hemma på Jämtkraft arena mot Gif Sundsvall på söndag.

 
Det finns 18 kommentarer att läsa.

 
Trots tio raka - det är nu som ÖFK ska börja skörda
14 Augusti 2018 klockan 23:40 av Agne Svärd
 

Det har väl inte undgått någon fotbollsintresserad i det här landet att ÖFK är inne i en riktig flytperiod den här sommaren. Bollen rullar deras väg och har så gjort sedan början av maj; tio matcher utan förlust.

Och för att understryka den bedriften får ni här den sviten i en samlad repris, det är bara att njuta: AIK (b) 1–1, Gif Sundsvall (b) 3–2, Sirius (h) 5–2, Häcken (h) 2–0, Hammarby (b) 2–1, Malmö FF (b) 1–1, Trelleborg (h) 4–1, Elfsborg (h) 1–0, Elfsborg (b) 2–0, Kalmar FF (h) 2–0.

Som sagt; Tio spelade matcher, åtta segrar, två oavgjorda, 23–7 i målskillnad och 26 poäng.

Tjugosex poäng på tio matcher, det är ju egentligen inte riktigt klokt!

Jag backar gärna bandet till början av maj, den 5:e för att vara exakt. Då var tongångarna helt annorlunda. ÖFK hade förlorat med 2–0 hemma mot Norrköping och den tunga vårstarten hade blivit ännu tyngre; fjärde förlusten i den sjunde omgången efter ytterligare en tam insats utan riktig energi och det tippade topplaget parkerade i botten av tabellen med futtiga sju inspelade poäng. Jag skrev i min krönika efter matchen att det var dags att avskriva alla funderingar på toppstriden, nu fick vi hålla koll på strecken längst ned i tabellen.

Och dagen efter kallade Graham Potter in alla spelare för individuella krissamtal...

Men, som alla vet, då var då och nu är nu: Efter 17 omgångar parkerar ÖFK på en tredje plats i den allsvenska tabellen och är i högsta grad inblandad i titelracet (även om jag noterar att det fortfarande finns ”experter” som inte tagit till sig ÖFK:s makalösa sommarsvit...).

Alla vet också att ÖFK har gjort dom här resultaten under den kanske mest turbulenta tiden i klubbens historia; Kindberg-gate, trollkarlen Potters och övriga ledares flytt till Swansea och den ena tunga spelarpjäsen efter den andra har lämnat för nya äventyr; Papagiannopoulos, Sema, Nouri, Gero, Suljevic (inte så tung...) och Ghoddos.

Med dom förutsättningarna: Allt beröm till nye tränaren Ian Burchnall och hans medhjälpare för det sätt som de har tagit sig an uppgiften. Det måste bli fem plus i betyg för de här veckorna. Samma betyg går givetvis till spelarna som lyckats hålla fokus och resultatmässigt levererat som aldrig förr, trots allt stök.

Men, och det är dit jag vill komma: Det är nu som ÖFK ska börja skörda – på riktigt!

Efter söndagens 2–0 mot Kalmar FF kan vi nu se fram mot en höst där alla förutsättningar är kända: Ledarteamet är på plats, de spelare som skulle komma har kommit (det blir inga ytterligare förvärv enligt Daniel Kindberg i söndags), förmodligen kommer ingen fler att försvinna (där finns ingen garanti, internationella transferfönstret stänger 31 augusti). Och åtta dagar att förbereda sig till nästa match, på måndag mot IFK Göteborg, som ett träningsläger på hemmaplan med hela spelartruppen tillgänglig.

Jag kan inte, trots alla tunga förluster bland spelare och ledare, se det på ett annat sätt än att ÖFK står väldigt bra rustade inför fortsättningen.

Dessutom är spelprogrammet tilltalande (övriga toppaspiranter förutom IFK Norrköping på hemmaplan). Det är ingen garanti för framgångar, jag vet, men det ger i alla fall möjligheter...

Några noteringar;

# Det tycks var rejält mycket trassel kring Saman Ghoddos och hans framtida äventyr. Spanska La liga-nykomlingen SD Huesca hävdar att Ghoddos är deras spelare medan ÖFK har accepterat ett bud från franska Rennes. Det enda som är stensäkert i den här härvan (där väldigt många tycks vara inblandade...) är att fortsättning följer.

# Jag skrev i min krönika efter 2–0 mot Kalmar FF att Hosam Aiesh var inblandad även i det andra målet. Det var fel, Ronald Mukiibi stod för passningen (slog frisparken) till Saman Ghoddos som sedan spelade in bollen till målnickaren Patrick Kpozo. Rätt ska vara rätt!

# Jag har varit rätt bister mot Jamie Hopcutt och hans insatser, både nu och då. I söndagens match berömde jag honom för några riktigt fina löpningar men de var inte mycket värda då avsluten var av för dålig kvalitet. Men när jag såg om matchen upptäckte jag ett par riktigt vassa instick från Hopcutts högerfot (till Ghoddos respektive Aiesh) som var av högsta kvalitet. Även där rättar jag mig själv!

# Resultaten i den senaste omgången var lätt att gilla. Häckens 5–0 mot Djurgården passade extremt bra i kampen om tätplatserna och 0–0 i mötet mellan Norrköping och Hammarby gjorde heller inte ont...

# Linus Hallenius i Gif Sundsvall var klarsynt efter sina tre mål i segermatchen (6–1) not Trelleborg. Han tyckte att han gjort en rätt vissen insats och sågade sig själv efter matchen. Jag har alltid tyckt att det är alldeles för lätt att hylla målskyttar, det finns ofta andra detaljer som avgör fotbollsmatcher och som borde lyftas fram. Heder till Hallenius! Men det är klart, efter vinst med 6–1 är det lätt att vara storsint...

# Malmö FF, som på tisdagskvällen försvann ur Champions league efter 0–0 mot ungerska Vidi, fick fem plus av Sportbladet för sitt arbete under sommarfönstret (ÖFK fick två...). Visst har man värvat namnkunnigt men har man värvat rätt? Med en dåres envishet hävdar jag att MFF:s försvarsmaterial är darrigt och att det var där man i första hand borde ha lagt krutet, skåningarna gjorde tvärtom. Det kan vara rätt om man bara tänker på Allsvenskan men ute i Europa räcker det inte.

Till sist; Simon Kroon har redan hunnit presentera sig, Dalkurds Rewan Amin blir förmodligen näste nykomling som får chansen. Det skulle förvåna mig om inte ”Nouri light” kliver in på det centrala mittfältet i måndagens bortamatch

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Tionde raka, Ghoddos till Frankrike & Kpozos glädje
12 Augusti 2018 klockan 23:17 av Agne Svärd
 

# Jag tar det viktigaste; ÖFK vinner med 2–0 mot Kalmar FF, spelar den tionde raka matchen utan förlust (åtta segrar och två oavgjorda) och är i högsta grad med i titelracet!

# Den stora snackisen; Saman Ghoddos reser till Frankrike för att diskutera sin framtid med Ligue 1-klubben Rennes (femma förra säsongen). ÖFK har accepterat det franska budet, nu gäller det för Ghoddos att fixa de personliga detaljerna.

# Och till sist, det kanske allra roligaste; Patrick Kpozo, 21-åringen som nu gör sin andra säsong i ÖFK, har verkligen inte gjort några större avtryck, förrän nu: assisterade till Saman Ghoddos 1–0 och nickade själv in 2–0 på pass från Ghoddos. Oj, så lycklig han var efter slutsignalen, gladare spelare var det länge sedan jag såg på Jämtkraft arena (och då har jag ju sett några under de här fantastiska ÖFK-åren). Och jag tror att lagkamraterna var lika glada för Kpozos skull. Här visade det sig att hårt jobb lönar sig...

Men, vi måste ta det i rätt ordning. Det var länge inte mycket som talade för ännu en ÖFK-framgång den här eftermiddagen. Gästande Kalmar FF bestämde matchbilden, hög press från minut ett gjorde att ÖFK aldrig fick igång sitt passningsspel, det fanns varken tid eller alternativ när backlinjen försökte hitta uppspelsvägar.

Hemmalaget, som valde att starta med Saman Ghoddos på bänken efter en strulig vecka, uppträdde närmast krampaktigt, det gick för sakta och marginalerna var för små. Den så fina sommarformen tycktes bortblåst med västanvinden.

Så såg det ut i närmare en timme.

Men några byten skulle ge en ny bild:

# 59;e min: Dino Islamovic ut, Hosam Aiesh in.

# 63:e min: Rasmus Elm ut, Adam Hallberg in.

Det förändrade spelet, helt: ÖFK fick nya uppspelsvägar och en spelare (Aiesh) som själv kunde spränga Kalmarförsvaret. Samtidigt plockade Kalmar bort sin regissör på mitten.

Ytterligare ett par byten satte spets på hemmaspelet:

75:e min: Simon Kroon ut, Saman Ghddos in.

87:e min: Douglas Bergqvist ut, Patrick Kpozo in.

En minut senare (88:e) kom ÖFK:s ledningsmål: Aiesh till Kpozo till Ghoddos och 1–0 satt i burhörnan till vänster om Kalmarmålvakten Lucas Hägg Johansson.
Och i den första övertidsminuten punkterades matchen: Aiesh till Ghoddos till Kpozo och 2–0-segern var spikad!

Aiesh, Ghoddos och Kpozo, de tre som byttes in, låg alltså bakom båda målen. Det är då man brukar geniförklara tränaren...

Några noteringar och funderingar;

# Bäst i hemmalaget, än en gång, målvakten Aly Keita. Visserligen hade Kalmarspelarna förfärligt svårt att träffa målet med sina skott men Keita var stabil och två räddningar på nick var av bästa märke och gav definitivt ÖFK chansen att vinna matchen.

#Tom Pettersson var tillbaka, direkt efter ett omtumlande dygn på BB (andra barnet, grattis) och var precis så stark som behövs i den här typen av matcher. Tom var försvarets rese.

# Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards har i sommar skämt bort oss med att briljera på mitten. Det gjorde dom inte den här gången, tvärtom blev de ofta överspelade av listiga gäster som kunde plantera sina bollar mellan ÖFK:s mittfält och backlinje. Anledningen är enkel; tredje mittfältskuggen (Douglas Bergqvist) räcker helt enkelt inte till. Douglas kämpar och sliter, fine, men saknar tajmingen och deltar alldeles för lite i spelet, inte minst i den så viktiga rollen.
Jag säger bara: Välkommen Rewan Amin! (Men känn ingen press...)

# Simon Kroon, Dino Islamovic och Jamie Hopcutt bildade anfallstrio. Det märktes att det var deras första försök tillsammans... Kroon fick inte mycket att jobba med den här gången men hade inte samma tryck i steget som i debuten nere i Borås, Islamovic såg ut att ha rostat ihop under skadeuppehållet medan Hopcutt hade laddat med lösplugg. Engelsmannen sprang sig till en hel del fina lägen, all cred för det, men avslutningarna var för dåliga, några riktigt svaga.

# Jag skrev för några veckor sedan att Ian Burchnall borde testa Patrick Kpozo i en offensiv roll till vänster när Ken Sema lämnat för Watford i Premier league. Kpozo fick nu chansen i sex minuter. Det blev ett mål och en assist... Jag tycker att Kpozo kan få fler möjligheter i den rollen med en back bakom sig som trygghet (alltså inte i någon wing back-position), inte minst med tanke på att vassa forwards har lämnat och några av dem som är kvar ser hopplöst formsvaga ut! Kpozo har egenskaper som ÖFK kan ha stor nytta av – redan i höstens guldjakt!

# Saman Ghoddos ser nu ut att vara definitivt förlorad, franska Rennes är den troliga nya adressen. Det går knappast att regissera ett bättre avslut. Ett inhopp på en drygt kvart, mer behövdes inte för att ge ÖFK ännu en seger. Det är inte utan att jag fäller en tår över konstaterandet att Ghoddos nu drar vidare efter tre år i Östersund. Det är en makalöst bra fotbollsspelare, han har väl allt i sin verktygslåda, som bjudit mig och alla andra på många högtidsstunder. Jag bugar allra ödmjukast och säger lycka till!
Det ska bli ytterst spännande att få följa Ghoddos på hans vidare resa och se hur långt den sträcker sig.

Till sist: Sportbladet konstaterar på söndagen i en stor sammanställning att ÖFK har gjort ett ganska svagt sommarfönster och delar ut futtiga två plus. Samtidigt ger man Djurgården fyra plus för deras insatser på transfermarknaden. Svaret kom per omgående; ÖFK-Kalmar 2–0, Häcken–Djurgården 5–0... Fjunisarna på Sportbladet hade nog glömt att titta på sommarens resultat när man gjorde sin betygssättning...
Ett har jag i alla fall lärt mig: Det är verkligheten som gäller, inte kartan!

 
Det finns 38 kommentarer att läsa.

 
Kroons drömdebut - men Keita var ÖFK:s matchvinnare
6 Augusti 2018 klockan 23:45 av Agne Svärd
 

Jag förstår tidningssajternas vinkel direkt efter slutsignalen; Simon Kroon fick verkligen en drömdebut när ÖFK vann i Borås med 2–0 över Elfsborg när den allsvenska säsongen gick in på sin andra halva. Kroon passade till 1–0 (Curtis Edwards) i den 7:e minuten och sköt själv 2–0 i den 15:e. Som sagt, jag har varit med tillräckligt länge för att förstå...

Men min man i Borås var utan tvekan målvakten Aly Keita.

Sex räddningar av absolut högsta kaliber. Det sårade Elfsborg och gav ÖFK ytterligare en seger, nionde matchen i rad utan förlust (sju segrar, två oavgjorda) och dessutom den sjunde raka på bortamark utan att förlora. Därmed tog ÖFK ytterligare ett litet skutt uppåt i tabellen, nu på fjärdeplats med häng på tättrion.

Starka papper, alla dar i veckan. Men visst smakade Kroons debut mera, mycket mera!

Alla känner till ÖFK:s stormiga sommar, den behöver jag inte berätta en gång till. Men uppenbarligen får vi leva med fortsatt turbulens innan sommarfönstret stänger (11 augusti). Nu ser även Alhaji Gero ut att vara förlorad (Iran). Han skulle i vart fall inte ha varit med i Borås, avstängd som han var efter tre gula kort. Inte heller Hosam Aiesh fanns med i uppställningen (inte klar efter sin lårskada) och backklippan Tom Pettersson hade stannat hemma i väntan på familjens andra barn.

Det tvingade tränaren Ian Burchnall till nya grepp när han formerade sitt lag; en fyrbackslinje med Ronald Mukiibi, Sam Mensiro, Noah Sonko Sundberg och Dennis Widgren var inte helt enkel att klura ut innan start. Men nöden hade här ingen lag och defensivt höll kvartetten ihop ganska bra medan det fanns en del saker att anmärka på i anfallsuppbyggnaden. Här kan man säga att ambitionen att spela sig ur Elfsborg tidvis ettriga press var större än förmågan... Det blev helt enkelt för många indianare för att passa min smak,

Även framåt fick Burchnall tänka nytt. Det resulterade i att nye Simon Kroon (tidigare Malmö FF och sedan några säsonger i den danska superligan) efter ett par veckor i Östersund och sina nya kamrater i ÖFK fick chansen på högerkanten.

Kroon tackade för förtroendet med att springa sönder Elfsborgs vänsterförsvar i den första halvleken. Det gav bland annat en målgivande passning när han efter ett angrepp på högerkanten stötte fram bollen till Curtis Edwards 1–0-mål och några minuter senare utmanade ett fallande hemmaförsvar och med vänsterfoten tryckte in 2–0 förbi en chanslös Kevin Stuhr Ellegaard. Det doftade klass om det avslutet!

Simon Kroon fick nu 64 minuter i sitt första framträdande i ÖFK-dressen. För mig hade han gärna fått spela hela matchen. Jag gillade vad jag såg, framförallt visade han upp ett riktigt vasst löpsteg (vilket driv, bland annat vid sitt mål), härlig teknik och bra spelförståelse. Jag förstår att Burchnall har en plan för Kroon med tanke på hur han ligger i fas med säsongen och tyckte att det räckte med en dryg timmes spel i första försöket. Men Kroon hade betydligt mer kräm kvar i sina påkar än flera av sina lagkamrater, här skulle den nye ÖFK-chefen tänkt annorlunda!

Några noteringar:

# Sammantaget gjorde ÖFK en klart bra insats. 45 minuter (första halvtimmen samt öppningen i andra halvlek) var av högsta kvalitet, övriga 45 inte mycket att rapportera om. Här gick man ned, kraftigt, i intensitet. Sista tio i första halvlek såg ut som en kollektiv kollaps (ungefär som när man förra året tappade 4–2 till 4–4 på övertid mot samma Elfsborg, då med tio man...). Det var här som Aly Keita klev fram som kvällens matchvinnare.

# Apropå Keita. Det var världsklass på hans linjespel. Men hans i vanliga fall så vassa fötter höll inte ens korpklass den här kvällen. Vad hände där, Aly?

# Ronald Mukiibi gjorde nog sin bästa match för året och bjöd dessutom på ett par tekniska läckerheter. Samma gäller Sonko Sundberg, alltså årsbästa!

# Curtis Edwards och Tesfaldet Tekie dominerade stort när lagen möttes på Jämtkraft arena för en dryg vecka sedan. Inte samma bild den här gången även om båda tillhörde ÖFK:s främsta. Curtis blev dessutom målskytt, hans femte för säsongen, när han fick chansen från en bit ut i straffområdet (påminde väldigt mycket om hans 1–0 mot Trelleborg för några veckor sedan, då från vänsterläge, nu från höger).

# Saman Ghoddos gjorde nu förmodligen sitt sista framträdande i ÖFK-tröjan. Den franska klubb som jag skrev om förra lördagen lär vara Amiens och det talas om ett bud på 60 millar. Men enligt Daniel Kindberg ska det här vara ”helt grundlösa uppgifter” (Expressen ikväll). Jaja, den som lever får se... Ghoddos har i varje fall haft bättre dagar än på Borås arena, marginalerna var inte på hans sida den här gången. Men kapten Ghoddos kan trösta sig med tre nya poäng till laget samt utmärkelsen till juli månads spelare i Allsvenskan. Grattis!

# När jag ser Jamie Hopcutt såsa omkring i 80 minuter innan han blir plockad av banan blir jag både förbannad och ledsen. Av flera anledningar! Ni får själv räkna ut vilka.

# Jag kan inte låta bli att skicka en tanke till Elfsborgstränaren Jimmy Thelin. Fjärde raka utan att något mål blir gjort. Ingen kan anklaga boråsarna för att inte försöka. Den här gången var det Aly Keita som stod i vägen, för ett par veckor sedan storspelade Norrköpings målvakt Isak Pettersson, dessförinnan var det Johan Wiland I Hammarby som stoppade massor av Elfsborgsmöjligheter inklusive en straff på övertid... Thelin drömmer säkert mardrömmar om Allsvenskans målvakter... Det är bara att konstatera att det är en sådan där säsong där inget går boråsarnas väg. Nu börjar det dofta kris, inte minst med tanke på hur det närmaste spelprogrammet ser ut...

Till sist; det ska bli intressant vilka nya namn som dyker upp i ÖFK kommande vecka. Ett lär i varje fall vara 24-årige Kevin Kabran, tidigare BP-spelare som numera spelar i Start i den norska Tippeligan (ligger näst sist). Kabran sköt för övrigt Starts tröstmål i kvällens förlustmatch mot serieledande Brann (1–4).

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
En timme av bästa märke
29 Juli 2018 klockan 00:29 av Agne Svärd
 

”Sotte”, Sema, Nouri och en hel tränarstab... en efter en har de tunga namnen dragit vidare mot nya äventyr och många har skrockat om att luften har lämnat den alltför hårt pumpade ÖFK-ballongen.

Svaret: 1–0 mot Elfsborg efter en stark förstatimme, åttonde raka utan förlust (sex segrar och två oavgjorda, nytt klubbrekord i Allsvenskan) och ÖFK hakar på lagen uppe i toppen av tabellen.

Som jag skrev efter 4–1 mot Trelleborg för en vecka sedan: ÖFK:s segertåg rullar, trots sommarens alla motigheter, bara vidare...

Första timmen mot Elfsborg var av bästa märke; total kontroll, stabilt försvarsspel med tidvis hög press (även om den vid några tillfällen inte var synkroniserad på bästa sätt), fyndigt anfallsspel och en hel drös med bra målchanser. Men bara 1–0 i målprotokollet, Jamie Hopcutt strax före pausvilan sedan Saman Ghoddos skjutit från vänster och Hopcutt styrt bollen via stolpen och i nät.

En sak kan vi definitivt vara överens om: Elfsborg kom väldigt billigt undan i den här delen av matchen.

Jag ger ÖFK en stark fyra för den första timmen, det var kanske inte högsta Europaklass (hemmamatcherna mot Galatasaray, PAOK, Bilbao, Hertha, Luhansk...) men det var bra. Mycket bra!

Den avslutande halvtimmen fick ett helt annat ansikte;

# Elfsborg gjorde några intressanta spelarbyten som gav en annan offensiv kraft.

# ÖFK blev lite mer försiktiga, vissa stunder rent passiva, och tappade mycket av sin energi. Istället för att äga bollen blev man nu bolljägare. Och det sög i den här värmen.

Men Elfsborg fick inte ut så mycket av sitt övertag. ÖFK-försvaret var väl samlat hela tiden, boråsarna tvingades skjuta på avstånd och de bollar som smet in i straffområdet tog Aly Keita hand om på bästa sätt. Och ÖFK:s omställningar (inte så många men dock) var fortfarande vassare än det Elfsborgs lyckades prestera av sitt spelmässiga grepp.

Några noteringar;

# Jamie Hopcutt blev matchvinnare trots att han blev bestulen på ett mål. Från min utkikspost var det omöjligt att bedöma om bollen var över linjen eller ej när Hopcutt i den 22:a minuten skarvade en nick från Tom Pettersson förbi Elfsborgs målvakt Kevin Stuhr Ellegaard, tv-bilderna kan heller inte ge någon vägledning (usel produktion med få kameror på plats). Men bra placerade källor med stor erfarenhet av elitfotboll berättar om en boll som passerat linjen med mycket god marginal innan Stuhr Ellegaard grävde ut den med sin högerhand. Jag har full förståelse för att domaren Magnus Lindgren inte kunde bedöma hur långt in bollen var men den assisterande domaren borde väl ha varit perfekt placerad? Situationen uppstod ju i samband med en hörna.

# Ian Burchnalls val att fylla tomrummet efter Brwa Nouri som mittfältsankare blev Douglas Bergqvist. Inte helt oväntat. Nye ÖFK-tränaren valde alltså ”fegmodellen”. Bergqvist gjorde det han skulle (men absolut inte mer) när ÖFK dominerade, hade också en kraftfull nick i ribbans underkant men var definitivt en av dem som tappade luften när Elfsborg flyttade fram sina styrkor. I ”Nouri-rollen” vill jag ha en spelare som från ”bakplan” är betydligt mer delaktig i det offensiva passningsspelet. Definitivt!

# Planens dominanter var Curtis Edwards och Tesfaldet Tekie. De gjorde som de ville på mittplanen och var ett ständigt hot mot Elfsborgs backlinje. Stort arbete, genomlöpningar, instick, inspel och skott, både visade upp hela registret (nästa gång kanske Tekie också får skotten på mål, nu smet de strax utanför).

# Ian Burchnall var efter matchen framförallt nöjd med försvarsinsatsen. Jag förstår, det var verkligen stabilt över hela backlinjen den här eftermiddagen och längst bak visade Aly Keita upp ett helt annat fokus än senast mot Trelleborg.

# Saman Ghoddos, kapten för dagen, spelade den här gång mestadels ute till höger i anfallet. Han var bra även i den rollen. Det kan ha varit sista matchen på Jämtkraft arena för Ghoddos, nästa hemmamatch (mot Kalmar FF) är den 12 augusti och ”sommarfönstret” stänger dagen innan... Ihärdiga rykten på matcharenan gjorde gällande att Ghoddos har gjort klart med en fransk klubb. Den som lever får se vilken sanningshalt den ”nyheten” innehåller.

# Alhaji Gero gjorde, som vanligt, ett stort arbete men det är si och så med timingen i motståndarnas straffområde, också som vanligt! Det borde ha blivit åtminstone en fullträff den här eftermiddagen.

# Jamie Hopcutt hade i första rondensäsongens bästa 45 minuter som startspelare men tröttnade tidigt efter pausfikat. Men matchvinnare är alltid en matchvinnare, dessutom, som sagt, bestulen på ett mål.

# Jag ska inte lägga mig i hur Elfsborg ska få ordning på den här säsongen. Halva är nu avverkad och i det här fallet är det ganska enkelt att se vad som brister eftersom bilden är densamma i match efter match. Startelvan är väldigt baktung med alla dessa mittfältare som finns på i stort sett alla platser. Om Jimmy Thelin istället börjar där han oftast slutar, mot ÖFK, mot Norrköping, mot Hammarby, mot Örebro, mot ..., ja, då skulle tabellen se garanterat trevligare ut för de välspelande boråsarna. Den offensiva kraften finns men sitter på avbytarbänken. Och därifrån gör man inte så många mål, åtminstone inte vad jag vet.

# Apropå hur olika vi ser på en fotbollsmatch: Ian Burchnall gav mest beröm till försvarsspelet, jag och Hasse Thor, kollegan här på fotbollz som delade ut ”dagens triss”, hyllar framförallt mittfältarna Edwards och Tekie medan Mittmedias representanter ger sina högsta betyg till anfallarna Hopcutt och Ghoddos. Yes!

Till sist; serien vänder nu och ÖFK:s nästa match spelas i Borås måndagen den 6 augusti. Men redan nu kan man, precis som jag skrev före starten i våras, se hur serien skiktar sig; vi får en tätgrupp på sex lag, en mellangrupp på sex lag och så blir det fyra som slåss om placeringarna i botten. Ungefär så kommer det att se ut även i november.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Ge Fritzson en ärlig chans på Nouris plats
28 Juli 2018 klockan 09:23 av Agne Svärd
 

Det är bara att erkänna; det blev tilt i skallen när nyheten om Brwa Nouris flytt till Indonesien brisserade i onsdags. Den såg jag verkligen inte komma, inte alls!

Om man ska beskriva Nouris plötsliga uttåg; det är som att rycka proppen ur badkaret! Brwa Nouri har varit hjärnan i ÖFK:s posessionsspel i flera säsonger.

Mycket kan sägas om Brwa Nouri som fotbollsspelare. Han är inte den kvickaste (av och till har han haft bekymmer med det allsvenska tempot, det har hans belackare absolut rätt i), hans skott är ofta välplacerade men i de här sammanhangen att betrakta som knallpulver och hans huvudspel närmast obefintligt.

Men Nouri är så mycket annat. Han har hjärnan, blicken, passningsfoten – och så kan han skjuta straffar även i de mest pressade lägen!

Det har räckt och blivit över för att från en position strax framför backlinjen styra många allsvenska matcher. Och det har också räckt väldigt långt när namnkunniga motståndare stått på andra planhalvan i Europaspelet. När Nouri har varit bra (nästan jämnt) har också ÖFK varit bra. När Nouri haft en sämre dag (sällan), det är oftast då som ÖFK-maskineriet hackat.

En mittback (Sotirios Pappagiannopoulos) kan försvinna och ersättas, en rask kantspelare med briljant teknik och underbar passningsfot (Ken Sema) kan försvinna och ersättas, en anfallare med speed, teknik, hjärna och skott (Saman Ghoddos) kan försvinna och säkert också ersättas.

Men vad händer när fältherren själv (Brwa Nouri) tackar för sig för nya äventyr i en klubb som man inte ens hade hört namnet på?

Jag vågar påstå att en sådan nyckelspelare trollar Daniel Kindberg inte fram mer än vart femte år. I bästa fall och då har han fått anstränga sig jävligt mycket...

Jag hade sett fram mot en ÖFK-höst med Nouri, Curtis Edwards och Tesfaldet Tekie på det centrala mittfältet, tre spelare med vassare fotbollshjärnor och passningsfötter än de flesta. Det tror jag hade varit ÖFK:s skarpaste vapen i jakten på en allsvensk topplacering. Men den tanken sprack nästan lika fort som jag hade formulerat önskemålet...

Det ska bli mycket intressant att se hur nya tränarparet Ian Burchnall & Brian Wake löser det här problemet.

För min del kan jag tänka mig att ge Ludvig Fritzson en ärlig chans att spela till sig en bofast plats i laget. Jag har alltid tyckt att den snart 23-årige västgöten (född i Mölltorp i Karlsborgs kommun) haft alla verktyg i sin låda men trots det inte fått sitt riktiga genombrott på den här nivån. Oftast har Graham Potter använt sig av Fritzson till diverse offensiva uppgifter med blandat resultat. Men enligt mitt sätt att se på Fritzson så tycker jag att han fungerar allra bäst när han får spelet framför sig.

Och det skulle han definitivt få i en ”Nouri-roll”!

Dessutom tror jag att han skulle fungera väldigt bra tillsammans med Edwards och Tekie, bolltrygg och passningsskicklig som han är.

Jag skulle bli väldigt besviken om Burchnall & Wake väljer ”fegmodellen”, typ Douglas Bergqvist eller Sam Mensiro som mittfältsankare, defensivt starka men hopplöst svaga i det offensiva spelet. Det har prövats tillräckligt många gånger utan att lyckas, det är som att ÖFK ger upp sin passningsorienterade identitet.

Svaret på hur Burchnall & Wake har tänkt får vi veta på lördagseftermiddagen när Elfsborg kommer på besök.

Det är nästan lika spännande som matchen...

Till sist; Naturligtvis var det några ÖFK-talibaner som inte kunde hålla sig från att göra sig lustig över min kommentar förra lördagen om de senaste förvärven (då handlade det om Henrik Bellman & Jerell Sellars). Men jag menar bara att när spelare som Sotirios Papagiannopoulos, Ken Sema (i veckan också Brwa Nouri) försvinner, förmodligen även Saman Ghoddos, samtidigt som Dino Islamovic och Hosam Aiesh sliter med lårskador (som kan bli långvariga, det har hänt tidigare…) måste man faktiskt skaffa spelare som kan leverera omedelbart. Nu! Annars blir Daniel Kindbergs snack om att vinna mästerskap och även Champions league så småningom inte speciellt trovärdigt. Spelarutveckling med resultat på sikt är en helt annan sak. Men dom får heller inte bli för många, då är risken uppenbar att några faktiskt hinner att ruttna bort på avbytarbänken!
Efter det har Simon Kroon skrivit på för ÖFK och enligt Ian Burchnall ska Kroon finnas med i matchtruppen mot Elfsborg, på plan eller på bänken återstår att se. Men även där väljer jag att säga syn innan jag ropar hallelujah. Kroons karriär är inte så spikrak som vissa vill påskina, här finns frågetecken (Åge Hareides frysbox i Malmö FF, hoppade av ett Rysslandskontrakt och lite fram och tillbaka i Danmark) som bara han själv kan räta ut. På banan!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Pang, pang, pang - sedan var den här matchen över
21 Juli 2018 klockan 22:54 av Agne Svärd
 

Det är sällan att man få se en match på den här nivån vara avgjord efter 10 minuter och 45 sekunder. I varje fall händer det inte särskilt ofta, det kan vi alla vara överens om.
Pang, pang, pang.
3–0 till ÖFK mot Trelleborg blev till slut 4–1 i en match som levde i ungefär en halvtimme, resten blev en enda lång och kontrollerad väntan på att domaren Kaspar Sjöberg skulle blåsa eld upphör och vi skulle hinna hem innan ovädret drog in över Jämtkraft arena.
Mitt i all turbulens rullar ÖFK-tåget vidare som aldrig förr. Det här var sjunde raka utan förlust, den femte segern efter hemmaförlusten mot IFK Norrköping (5 maj, 0–2).
Här är det dags att berätta en liten hemlis: Sent på lördagskvällen efter den bleka insatsen mot Norrköping ringde Billy Reid (och kanske någon fler) runt till samtliga spelare. Ordern var glasklar: ”Jag vet att det är söndag i morgon och att det är din lediga dag. Men Graham Potter vill träffa dig för ett individuellt samtal...”
I mötet med spelarna ville Potter bland annat veta vad de tyckte att han gjorde för fel (det här var ju i ÖFK:s tunga vårperiod) och varje spelare fick också bidra med hur de tyckte att laget skulle formeras...
Efter ”kvartssamtalen” har ÖFK tagit 17 poäng och blandat sig i den allsvenska tätstriden!
Hur mycket av det här som nya tränarduon Ian Burchnall och Brian Wake fått med sig är naturligtvis omöjligt att bedöma. Om vi tar insatserna mot Hammarby och Malmö (fyra poäng) innehöll väl dom två matcherna inte speciellt mycket av ÖFK:s DNA (förutom moralen) men i eftermiddagens möte på Jämtkraft arena var det Potter-fotboll av bästa märke, åtminstone fram till 4–0.
# 5:e min: Långt ÖFK-anfall avslutas med pass in från Hosam Aiesh som skär rakt igenom Trelleborgs straffområde, Curtis Edwards trycker in 1–0 i Marko Johanssons vänstra burhörna.
# 9:e min: Saman Ghoddos på frispark från 21 meter, över muren och in till höger om Trelleborgsmålvakten.
# 11:e min: Hosam Aiesh går på avslut efter ny upprullning, skjuter hårt men snett där bollen träffar en framrusande Ghoddos, 3–0.
# 33:e min: Ghoddos plockar upp en djup boll nere till höger, hittar Jamie Hopcutt framför mål och efter två försök ligger 4–0-bollen bakom en förtvivlad och förbannad Marko Johansson.
Sedan var matchen död och begraven. Låt vara att Trelleborg fick in ett reduceringsmål ett par minuter senare när ÖFK-målvakten Aly Keita kvartade till, ett slumpskott ur dålig vinkel. Men skåningarna hade inga som helst ambitioner att ta sig ur hemmalagets brygga, det gällde bara att komma undan så lindrigt som möjligt.
Några noteringar;
# Jag har att antal gånger pratat mig varm där ett centralt mittfält med Brwa Nouri, Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards. Ni som var på plats i eftermiddags förstår nu vad jag menar. Låt vara att motståndet den här gången var ljummet men det är ingenting som ÖFK behöver be om ursäkt för. Nouri hade en fot (och en tanke) med i det mesta, Edwards var överallt (som vanligt), passade (som vanligt), sköt (som vanligt) och Trelleborg hade inget svar på Tekies snabba djupledsförflyttningar. Tillsammans kommer den här trion att vålla mycket bekymmer för höstens motståndare, även bättre lag än Trelleborg. Det är min fulla övertygelse.
# Försvarslinjen hade en mycket behaglig eftermiddag; Douglas Bergqvist chefade den här gången, Tom Pettersson tog duellerna medan Ronald Mukiibi och Dennis Widgren mestadels ägnade sig åt att delta i anfallsarbetet.
# Saman Ghoddos är alltid Saman Ghoddos. Två nya fullträffar, en passningspoäng och en massa fotbollsgodis. Jag misstänkte att det skulle kunna komma ett formtapp efter VM. Men icke, absolut icke även om klippet i steget inte är det supervassa för tillfället.
# Hpsam Aiesh spelade bara i 19 minuter och hann under den tiden med att spela fram till två mål, sedan fick han på nytt känning av en lårskada. Med facit i hand (det är alltid lätt att vara efterklok); Aiesh skulle aldrig ha varit med i den här matchen med tanke på det som hände nere i Malmö förra veckan. Här har alla ett ansvar, tränare, fysioteamet och inte minst Hosam själv. Som jag skrev efter MFF-mötet: Det handlar om hela hans karriär!
Till sist; Det rustas som aldrig förr i det här sommarfönstret, inte minst några av de riktigt tunga elefanterna (MFF, AIK, Djurgården...) har tagit på sig de allra finaste spenderbyxorna. ÖFK handlar fortfarande från en helt annan hylla. Henrik Bellman, 19, från FC Köpenhamn och Jerell Sellars, 22, från Cheltenham Town i den engelska fjärdedivisionen kommer inte att skrämma några allsvenska motståndare den här hösten. Möjligen på sikt. När det gäller Sellars måste frågan ställas: Vad har ÖFK sett som alla andra tycks ha missat?
 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Härlig vecka trots att spelet hackar
15 Juli 2018 klockan 00:05 av Agne Svärd
 

Tre poäng i måndags mot Hammarby (2–1) och en pinne i kvällens möte med Malmö FF (1–1), båda på bortamark. Vilken vecka för ÖFK, vilken härlig start efter sommarvilan!

ÖFK har nu sex raka matcher utan förlust, fyra segrar och två oavgjorda betyder 14 poäng av 18 möjliga efter 0–2-förlusten hemma mot IFK Norrköping (5 maj) och ÖFK har häng på tätlagen i tabellen. Det var nästan omöjligt att räkna hem den där dystra lördagen i början av maj när det mesta hade gått snett i inledningen av serien men även när Allsvenskan gick till VM-uppehåll. Jag menar; fyra poäng när Hammarby och Malmö FF väntar på bortaplan kan man möjligen önska men knappast begära om man har en någorlunda sund verklighetsuppfattning...

Mitt i euforin måste vi också vara ärliga. Spelmässigt har de här två matcherna i omstarten lämnat en hel del i övrigt att önska.

Jag tyckte det i måndags efter snygga 2–1 mot Hammarby.

Och jag tyckte det definitivt efter kvällens möte med Malmö FF. Poängen var en skänk från ovan (faktiskt rena stölden...) och det är bara att skicka ett stort tack till Aly Keita för hans fantastiska målvaktsspel och ett lika stort tack till Saman Ghoddos som skickade in en frisparksprojektil när det som bäst behövdes.

Och moralen, förstås! Precis som mot Hammarby. ÖFK är inte en gäng som viker ner sig, det är sedan gammalt.

Men prestationen?
Det var länge sedan jag såg ÖFK uppträda så oprecist, så ofokuserat, så slarvigt. Och det duger vanligtvis inte när man möter Malmö FF på bortaplan. Om man ska ha en chans att rubba pågarna i deras egen hemmakula måste man var oerhört noggrann i sitt jobb.

ÖFK var precis tvärtom, ovanligt givmilda och generösa. Det togs mängder av fel beslut i fel lägen, det var nästan så att man peggade upp bollen för hemmalaget som serverades en kavalkad av möjligheter.

Några noteringar;

# Ian Burchnall valde att balansera sitt lag väldigt offensivt från start i en 3-5-2-uppställning. Kanske kände han sig tvingad med både Ronald Mukiibi och Douglas Bergqvist avstängda. Men det blev inte bra, inte alls. ÖFK har sedan Sotirios Papagiannopoulos försvann inte material för en trebackslinje, det har jag skrivit tidigare och fick det åter bekräftat. ÖFK-försvaret läckte som ett såll, överallt! Nu blev det en fyrbackslinje efter paus men ordning och reda i försvarsarbetet blev det först sedan Sam Mensiro kommit in som högerback (64:e minuten). Där och då stoppades blödningen!

# Försvarsinsatserna i stort var dock osedvanligt darriga. Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson och Dennis Widgren har alla haft bättre dagar på en fotbollsplan. Det törs jag påstå utan att överdriva.

# Apropå försvarsarbetet. Hur var det egentligen tänkt att organisationen skulle se ut när MFF tog ledningen med 1–0 på sin fjärde hörna? Att Alhaji Gero och Tom Pettersson ska agera vid första stolpen är ju givet (två starka huvudspelare) men att Dennis Widgren ska ut till straffområdeslinjen för att täcka inspelet från hörnskytten begriper jag inte. Det är inget jobb för en försvarsspelare, det får någon annan sköta!

# Hosam Aiesh hade en härlig kväll på Tele2 arena i måndags. Mot Malmö blev det grisnit redan i första försöket att runda Sören Rieks (det kostade dock en varning för MFF:aren). Men redan där vann Rieks den kanten, Aiesh kom aldrig in i matchen. Blev dessutom skadad (bristning i låret?) i slutet och vill det sig illa blir han borta några veckor framåt. Aiesh är skadedrabbad och här måste fysioteamet hitta en långsiktig lösning, det är faktiskt så illa att hela karriären står på spel. (Det är också sedan gammalt med den här typen av skador).

# Jamie Hopcutt fick chansen från start. Det fungerade inte den här gången heller.

# Brwa Nouri hade en tung dag mot Hammarby, då besvärad av huvudvärk. Men han var lika blek mot Malmö. ÖFK-kaptenen har svårt när motståndarna hugger snabbt i sin tidiga press, nu har han hamnat i tidsnöd två matcher i rad. Då blir det trubbel i försvaret och trubbel i offensiven!

# MFF-målvakten Johan Dahlin måste drömma mardrömmar om ÖFK:s frisparksskyttar. Tidigare har Ken Sema skrämt slag på Dahlin vid ett par tillfällen, nu var det Ghoddos tur.

# Alhaji Gero jobbade hårt även den här matchen. Men jag vidhåller raderna från i måndags; om Gero spelade lite enklare skulle ha vara ännu bättre! Del 1 (mottagandet) är alltid mycket bättre än del 2 (leveransen)...

# Bäst, det har ni givetvis redan förstått, var målvakten Aly Keita. Det var Europaklass på kvällens insats, då förstår alla hur bra han var.

# Plus Ghoodos-frisparken, givetvis. Den duger, även i VM-tider!

Till sist; Nu väntar två hemmamatcher, Trelleborg (21 juli) och Elfsborg (28 juli). Vi ska inte ta ut något i förskott men när ÖFK tog sig igenom den här veckan med fyra poäng i bagaget så finns det all anledning att se ljust på i varje fall den närmaste framtiden. Jag tror mig förstå att Ian Burchnall & Brian Wake har lärt sig otroligt mycket av veckans prövningar. Det måste de ha gjort!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
En av ÖFK:s allra viktigaste segrar
10 Juli 2018 klockan 00:01 av Agne Svärd
 

En sak har jag i alla fall lärt mig efter ett liv i idrottens tjänst: Det är alltid resultaten som räknas.
Det gäller även kvällens 2–1-seger för ÖFK mot, just nu, serietvåan Hammarby.
Det var mycket som gick snett för ÖFK den här kvällen. Men inte resultatet.
Det här är, efter allt som hänt under den här sommaren, en av klubbens absolut viktigaste segrar. någonsin! Den kommer att ge så otroligt mycket energi för framtiden, helt nödvändigt inför den nystart som klubben står inför.

Det är bara att erkänna; jag gav direkt underkänt till nye tränaren Ian Burchnall (jag dömde ut honom för mina nära och kära...) när jag såg vilken startelva han valt. Jag tycker inte att Douglas Bergqvist håller centralt i en allsvensk backlinje (inte på mittfältet heller för den delen). än mindre vill jag se Sam Mensiro i en mittfältsposition (om han inte ska ägna sig åt att plocka bort en viss spelare, typ Batanero...). Och Alhaji Gero har inte, av det jag sett den här sommaren, uträttat något som gör att han förtjänade en plats från start.

Mitt missmod blev inte mindre efter de första 45 minuterna och Hammarby i ledning med 1–0. ÖFK uppträdde både stressat och virrigt i sitt försvarsspel, mittfältet kunde inte försvara sig mot de centrala attackerna från framförallt Junior och framåt hittade jag inte en enda organiserad attack, bara starka enskilda aktioner av Hosam Aiesh (nästan varje gång) och Tesfaldet Tekie (inledningsvis).

Vändningen kom några minuter in på den andra halvleken. I den 54:e minuten noterade jag den första riktigt organiserade attacken framåt (avslutades med ett bra skott av Brwa Nouri som Johan Wiland räddade). Där och då fick ÖFK tag på takpinnen och några dramatiska minuter senare hade vi en helt ny matchbild.
# 57:e min: Brwa Nouri (huvudvärk) och Sam Mensiro byts ut, in kommer Jamie Hopcutt och Curtis Edwards.
# 58:e min: Tesfaldet Tekie bankar in kvitteringsbollen 1–1 från 20 meter bakom en skymd (av fyra spelare!) Johan Wiland. Dennis Widgren serverade den öppnande passningen till Tekie.
# 61:a min: Saman Ghoddos lämnas ensam strax innanför strafflinjen (det ska ju inte kunna hända, alla vet ju att han söker den här ytan...) och placerar in 2–1. Hosam Aiesh serverade inspelet från höger. Ghoddos målskott (hans femte för året) föregicks av tolv begåvade passningar, klassiskt ÖFK-spel!
Och det är bara att erkänna, igen. Där och då såg jag verkligen inte att det här skulle kunna hända!

Största anledningen till den här scenförändringen är givetvis ÖFK:s dubbelbyte, möjligen i kombination med en viss lättja från Hammarbys håll. Man hade ju matchen i sin hand... Men med Curtis Edwards på banan fick ÖFK in en central mittfältare som lyckades i alla detaljer; vinna dueller, hålla i bollen och lugna ned spelet samt hitta rätt med passningarna.
Det här fick många andra spelare att höja sina prestationer och ÖFK kunde hastigt och mycket lustigt odla ett eget spel.
Frågan är bara; hur kunde Ian Burchnall placera Edwards utanför startelvan? Det kommer jag aldrig att begripa!

Några noteringar;
# I gårdagens krönika hoppades jag på ett bättre utbyte av ÖFK:s starka kantspel. Jag blev bönhörd direkt; 1–1 inspel från vänster och pang! 1–2 inspel från höger och pang!

# Jag skrev också att jag ogillar (hatar!) när det blir hasard i målvakternas spel med fötterna. Aly Keita hade naturligtvis inte läst mina rader... Två gånger (tidigt i matchen) räddades han av enbart turen när han spelade med för små marginaler. Sedan blev det bättre (och lugnare...) och ingen kan klaga på Keitas insats den här kvällen. En av ÖFK:s bästa spelare, rätt val av Burchnall!

# Backlinjen blir en helt annan mot Malmö FF på lördag då såväl Ronald Mukiibi som Douglas Bergqvist är avstängda efter nya varningar.
# Lagkaptenen Brwa Nouri tvingades ge upp med huvudvärk men är säkert tillbaka redan på lördag. Då är det bara att spela med Nouri, Tekie och Edwards på det centrala mittfältet, Burchnall!

# Tesfaldet Tekie gjorde för övrigt sitt första allsvenska mål när han pangade in kvitteringsbollen. Det kommer mera.

# Det gör det alldeles säkert också från Saman Ghoddos fot innan han lämnar för nya uppgifter. Ghoddos bjöd, förutom målet, på några tekniska nummer som ingen annan i den här serien klarar av. Vilken lirare!

# Tänk om Alhaji Gero kunde göra del 2 lika bra som han gör del 1. Med sin styrka är Gero Allsvenskans bästa target, han är fantastisk i bollmottagandet. Men sedan blir det pannkaka alldeles för ofta. Spela enklare och Gero blir två klasser bättre, direkt!

# Jag blir inte riktigt klok på Dennis Widgrens spel, stundtals briljant, stundtals alldeles under isen.

# Men sammantaget: vilken kampvilja och ett sånt skönt resultat. 2–1 på bortaplan mot vårens stora snacklag och ÖFK skuttade upp till en femteplats i tabellen. 13 av 15 poäng på de fem senaste och den tråkiga starten hamnar allt längre in i glömskan!

***
...och så några reflektioner efter omstartens första spelomgång;
# AIK ser ut att stå välrustat inför fortsättningen. 4–1 på svårspelade Vångavallen (mot Trelleborg) imponerar alla dagar i veckan. Kommer garanterat att vara med i guldstriden ända in på mållinjen. I ledningen just nu men har spelat en match mer än tvåan Hammarby.

# Djurgården och Norrköping delade poängen (1–1) sedan östgötarna samlat ihop sig i den andra halvleken efter en bedrövlig start på matchen. Kryss i toppmatcher gillar vi som håller på ÖFK...

# Elfsborg ser ut att ha fått ordning på sitt spel efter en risig start på Allsvenskan. Imponerade så smått när man vände underläget borta mot Örebro efter en stark andra halvlek där man spurtade till 2–1-seger. Jag tror att boråsarna kan bli seriens raket i höst.

# Jag skrev redan innan den allsvenska starten i våras att det skulle bli ett tufft år för IFK Göteborg. 1–3 hemma mot Kalmar FF understryker bara detta faktum. Göteborgs spelarmaterial var svagt redan från start, efter sommarvilan är det ännu sämre. Här blir det en bekymmersam höst, garanterat!

# Ännu tuffare blir det i Uppsala där Sirius, på två matcher, i förra veckan noterade 1–7 och noll poäng. Får svårt att ta sig ifrån jumboplatsen.Också det garanterat...

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Omstart & nystart
9 Juli 2018 klockan 06:19 av Agne Svärd
 
Orkar vi ladda om?
Klart att frågan måste ställas efter de senaste veckornas omtumlande VM-fest.
Svaret är; givetvis, även om den allsvenska omstarten den här helgen har rönt ett närmast uselt intresse från publiken. Kanske vi kan skylla på en baksmälla efter förlusten mot England (gäller åtminstone lördagskvällens matcher) men det kan lika gärna handla om en viss mättnad; ett par högkvalitativa drabbningar om dagen under närmare en månad kräver naturligtvis till slut sina offer. Allt annat vore orimligt.
Men det här är inget som ÖFK behöver bekymra sig över när man ikväll springer in på Tele2 arena där serieledande Hammarby står för motståndet.
Här blir det garanterat fullt tryck från alla håll när ÖFK gör omstart – och nystart!
Men Östersunds Fotbollsklubb och alla deras vänner har mycket annat, faktiskt massor, att fundera över en dag som denna. Ingen kan ju ha undgått det som hänt i ÖFK sedan vårfinalen den 26 maj (2–0 mot Häcken på Jämtkraft arena); backgiganten Sotirios Papagiannopoulos flyttade till Köpenhamn och FCK, managern Graham Potter sa tack och farväl efter drygt sju år i Östersund, drog till Swansea i The Championship och tog med sig hela tränarstaben och kantekvilibristen, den så läckre, Ken Sema flyttar till London för nya äventyr i Premier league med Watford FC.
Som ni ser; det här är smällar som skulle skaka om varenda svensk fotbollsklubb i grunden. Naturligtvis också ÖFK, även om både klubb och vi som hejar på har varit förbereda att det skulle hända saker den här sommaren. Men förväntade motgångar svider också, det är sedan gammalt! (Nu är det dessutom bara att vänta in när någon kommer med tillräckligt tjock sedelbunt för att hämta Saman Ghoddos...)
Nåväl, då är då och nu är nu som Janne Andersson brukar säga ... men tillstå att nya tränarteamet Ian Burchnall & Brian Wake står inför osedvanligt tuff uppgift den närmaste veckan; serieledarna ikväll och Malmö FF på lördag, båda matcherna på bortamark.
Det ser onekligen ut att vara ett högriskprojekt, inte minst sedan Graham Potter tog med sig i stort sett hela fotbollskunskapen ur staben kring laget. Kontinuiteten, den så viktiga, försvann rakt ned i ett stort svart hål. Hur fyller man på den kunskapen, på ett par veckor?
Det måste bli så, i det här läget, att spelarna får ta, tvingas ta, ett mycket större ansvar i alla delar av förberedelser och matchgenomföranden än vad de är vana vid när pappa Potter och hans gäng inte längre finns att luta sig emot. Givet är att lagkaptenen Brwa Nouri (med sin fotbollsklokhet, det viskas att han är ett tränarämne) går i bräschen men jag ser också Tom Pettersson, Curtis Edwards och Saman Ghoddos (än så länge) som givna frontfigurer i den här situationen. Sedan är det bara för dom andra att haka på.
Själv har jag några punkter som jag gärna ser Ian Burchnall (och den som sedan tar vid) utvecklar efter Potter-eran.
# Målvaktsspelet: Jag gillar verkligen att målvakterna är en del av lagets speluppbyggnad men jag hatar när det blir hasard över det hela. Säkerheten måste sättas främst i spelet med fötterna. Dessutom ogillar jag när målvakter lägger sig ner på marken så fort de har fångat bollen. I min värld ska målvaktens första tanke vara att såra sin motståndare med ett snabbt utspel som ställer den första pressen.
# Apropå första pressen: När ÖFK i uppspelen (oftast Nouri) lyckas sätta en rak boll upp i mittplan vill jag inte se att den spelas tillbaka. Det ger bara motståndarna en ny chans att organisera om sig och ÖFK:s första pass blir därmed helt värdelös. Vänd istället upp och hota ett försvar som tappat några spelare...
# Kantspelet: Nu är visserligen Ken Sema borta men jag kan, som jag skrivit några gånger i sommar, tänka mig Patrick Kpozo som offensiv vänsterbreddare. Kpozo är löpstark, har fin teknik och en utmärkt vänsterfot. Under våren har Hosam Aiesh och Ken Sema varit närmast löjligt överlägsna sina motståndarbackar utan att ÖFK fått ut speciellt mycket i målväg av alla inspel som kommit. Samtidigt som inläggen många gånger kunnat haft bättre kvalitet har det sett lite oorganiserat ut i straffområdet, löpvägarna har inte varit tillräckligt synkroniserade. Här finns det mycket att vinna för jag räknar med att ÖFK fortsätter att vara överlägsna på kanterna...
# Hörnorna: En käpphäst som jag vet att många håller med mig om. Här finns ÖFK:s största, och absolut enklaste, förbättringspotential. Jag säger bara; inåtskruvade, hårt pressade mot första stolpen. Med rätt uppställning är den typen av hörnor oerhört svåra att försvara sig emot, det behöver man inte vara raketforskare för att begripa...
***
ÖFK har de senaste veckorna spelat tre träningsmatcher; Gif Sundsvall (0–0), Odense (0–2) samt Vejle (2–2). Man har verkligen blandat och gett, såväl i laguppställningar som i prestation. Jag har ingen aning om vad Ian Burchnell sett i dom här matcherna. Men om jag vore i ÖFK-tränarens kläder skulle jag absolut satsa på en fyrbackslinje i kvällens möte med Hammarby. När Sotirios Papagiannopoulos inte längre finns i klubben håller det här materialet inte för att spela med en trebackslinje, åtminstone inte när det vankas tuffare motstånd.
Mitt lag i kväll (uppställning 4-5-1 eller 4-3-3, välj det ni önskar): Aly Keita/Andreas Andersson - Ronald Mukiibi, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Dennis Widgren - Hosam Aiesh, Brwa Nouri, Tesfaldet Tekie, Curtis Edwards, Patrick Kpozo - Saman Ghoddos.
Som ni ser fegar jag på målvaktspositionen. Det beror på att varken Keita eller Andersson har sett ut att vara i form i träningsmatcherna (Keita fick dessutom utgå med skada mot Vejle), det får helt enkelt bli som det blir Jag vet heller inte om alla i ”min elva” är tillgängliga (de rapporter som finns berättar bara att Ludvig Fritzson inte är aktuell för spel, övriga ska alla vara hela och rena).
Nu tror jag inte att Burchnall väljer min uppställning. Han vill nog ha två forwards på topp och då tror jag att han satsar på Ghoddos tillsammans med antingen Jamie Hopcutt eller Dino Islamovic och då får inte Kpozo spela från start...
Till sist, några noteringar;
# ”Sotte”, Potter & co, Sema... tunga förluster, visst. Men ÖFK:s kassakista sväller. Så här långt i sommar har det väl ramlat in cirka 35 miljoner kronor om Daniel Kindberg skött sina kort.
# Ghoddos till Kina. Eller Frankrike. Eller Italien. Eller... När Kindberg då berättar att Ken Sema varit på väg mot London och Watford FC i närmare ett år förstår man hur mycket luft det finns i alla dom här spekulationerna. Förbannade agenter! Och fjunisar som springer deras ärenden, hela tiden.
# Nu kör vi, nästan två tredjedelar av Allsvenskan återstår!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Potters ande kommer att sväva över ÖFK även i fortsättningen
20 Juni 2018 klockan 22:52 av Agne Svärd
 
Graham Potter tog Billy Reid och Kyle Macaulay med sig och drog till Swansea i Wales för några veckor sedan.
Men lugn, alla ÖFK-vänner. Potters ande kommer att sväva över ÖFK även i framtiden!
På något annat sätt kan man inte tolka ÖFK:s val av nya tränare som Daniel Kindberg presenterade på onsdagseftermiddagen.
# Ian Burchnall, 35, kommer närmast från fem år i Norge (Sarpsborg, Hödd och Viking Stavanger) men känner Graham Potter väl sedan tidigare. Bland annat korsades deras vägar på akademien vid universitetet i Leeds och de talades vid i telefon så sent som i förra veckan. Burchnall har i Norge verkat både som assisterande tränare och som huvudansvarig, senast i Viking Stavanger, en uppgift han fick lämna två omgångar före slutet förra hösten när det inte längre fanns någon chans att rädda klubben kvar i högsta ligan. Efter skilsmässan med Viking har Burchnall väntat på ”rätt uppgift” och den hittade han nu i Östersund.
– Vi har fått otroligt goda vitsord om Ian, vi var tidigt i kontakt med honom och kände att han är helt rätt för oss och vårt sätt att spela och att vara, sade Daniel Kindberg.
– Jag har följt klubben i många år och gillar deras utveckling och framför allt det sätt som de spelar. Det ska bli spännande att vara en del av klubbens utveckling i framtiden. ÖFK är bara i början av den här resan, kontrade Burchnall.
# Brian Wake, fyller snart 36, var tidigare målspruta i ÖFK (24 mål på 20 matcher säsongen 2010) och assisterade Potter under hans första tid i klubben. Wake var också ansvarig för en tidig U21-satsning innan han drog vidare till Ytterhogdal och för ett halvår sedan till IFK Luleå. Men när Wake, överraskande, klev av tränarjobbet i Norrbotten för några dagar sedan högg Kindberg som en kobra, möjligheten att åter få vara en del av ÖFK kunde Wake inte motstå!
Som ni ser; det är ”Potters pojkar” som ska föra stafettpinnen vidare.
Ian Burchnall fanns på plats vid onsdagseftermiddagens pressträff på Jämtkraft arena medan Brian Wake (som tar över Johanna Almgrens roll som ”first team coach”) ansluter till laget under träningslägret i Danmark med start den 26 juni. Burchnall tar från nästa vecka över huvudansvaret för tränarteamet och ska ha det i första hand över de inledande två matcherna efter sommaruppehållet, bortamötena med Hammarby (9 juli) och Malmö FF (14 juli).
Sedan är det tänkt att Burchnall ska glida in i rollen som assisterande tränare.
– Det har jag inga som helst problem med, jag trivs i bägge rollerna, underströk Burchnall.
Som ni förstår av raderna här ovan arbetar Daniel Kindberg och ÖFK vidare i jakten på en huvudtränare. Och jag är helt övertygad om att Graham Potter har mer än ett finger med även i den rekryteringen. Jag tror också att den nye huvudtränaren, på ett eller annat sätt, är inblandad i pågående VM i Ryssland (tidsperspektivet när hela tränarteamet ska vara på plats indikerar på detta).
Fotbollz förde i går fram Graeme Jones (närmaste man till Belgiens förbundskapten Roberto Martinez) som en trolig kandidat till det här jobbet. Men när den uppgiften på onsdagens spreds vidare av andra medier valde Daniel Kindberg att dementera, Jones skulle inte vara aktuell för ÖFK-jobbet.
Dock; firma Martinez&Jones har länge haft nära band till Daniel Kindberg och ett tungt inflytande på utvecklingen i ÖFK, den kontakten sträcker sig mer än tio år tillbaka i tiden och jag är tror inte att jag har helt fel när jag påstår att det är kretsen av det belgiska tränarteamet som vi hittar ÖFK:s nye huvudtränare!
Att ÖFK jobbar vidare på det brittiska spåret behöver väl ingen tvivla på.
Fotnot 1: När ÖFK i morgon eftermiddag träningsspelar mot Gif Sundsvall (i Strömsund, avspark 17.00) är det Björn Hamberg som leder laget.
Fotnot 2: Att Johanna Almgren lämnar tränarteamet beror på att hon (och pojkvännen Tom Pettersson) väntar tillökning i familjen!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
En bra lördagskväll trots att 'Sotte' sticker
27 Maj 2018 klockan 07:14 av Agne Svärd
 

Frågan var bara vad som var hönan och vad som var ägget.
Alltså; 90 minuter mellan ÖFK och Häcken eller den snabbinkallade pressträffen efter matchen?
Medge att det var en kittlande lördagskväll på Jämtkraft arena!

Utfallet ska vi naturligtvis inte klaga på: ÖFK fortsatte att visa härlig vårform, vann med 2–0 efter att ha gjort pulvermos av motståndarna från Hisingen. Och när sedan Daniel Kindberg dissekerat alla rykten som surrat runt klubben de senaste veckorna blev det ”bara” försvarsgeneralen Sotirios Papagiannopoulos som försvann för att slita vidare i FC Köpenhamn (Nordens ledande fotbollsklubb sedan tio år tillbaka).
Det är naturligtvis illa, ”Sotte” har varit en klippa i såväl Allsvenskan som Europa. Men många ÖFK-fans hade fruktat betydligt tuffare besked den här kvällen. Några sådana kom inte nu men visst kan vi få både en och två, kanske flera, käftsmällar senare i sommar.
Men dom tar vi då!

För några veckor sedan (efter hemmaförlusten mot Norrköping och två tuffa bortamatcher som väntade) fanns det verkligen inte mycket som talade för ÖFK den här sommaren. Tvärtom, det tycktes kunna bli ett långt och ängsligt sneglande mot de där två strecken längst ned i tabellen.
Men det är svårt att sia om framtiden, det borde man ha lärt sig efter alla år. Hastigt, och mycket lustigt, har det ramlat in tio (av tolv möjliga) poäng på mindre än 14 dagar och ÖFK har studsat upp från en bottenplacering till en sjätteplats där avståndet till de främsta inte längre känns avgrundsstort.
Så himla kul! Och så himla välförtjänt!.
ÖFK är ingen klubb som ska slåss med lagen på den undre halvan i tabellen. Spelarmaterialet är alldeles för bra, det borde vi kunna vara överens om.

Mot Häcken var ÖFK faktiskt helt överlägset, åtminstone spelmässigt. Nu var det kanske inte så konstigt, Häcken blev ordentligt (ving)klippt i senaste matchen mot AIK (1–1) och tränaren Andreas Alm tvingades byta ut halva styrkan efter skador och avstängningar.
Och då kan det se ut så här, Häcken hade faktiskt bara en enda riktig farlighet under matchens 90 minuter och den serverades av ÖFK-backen Dennis Widgren…

Men det var inte bara Alm som tvingats möblera om i sin uppställning. Även Potter hade ändrat från onsdagens segermatch mot Sirius, Startspelarna Tom Pettersson (sjuk) samt Douglas Bergqvist och Alhaji Gero (bänkade) hade ersatts av Dennis Widgren, Ronald Mukiibi och Jamie Hopcutt. Dessutom kastade Sotirios Papagiannopoulos in handduken (dessutom för gott) redan efter 40 minuter . Där kom Noah Sonko Sundberg in istället.
Som sagt; en hel del nytt även här.Men, till skillnad mot Häcken, inte mycket sämre!

Några noteringar;

# Mot Sirius ritade Potter upp en trebackslinje med Douglas Bergqvist, ”Sotte” och Tom P. Den här gången blev det Mukiibi, ”Sotte” och Dennis W. Sånt kallas bredd!

# Aly Keita har nu vaktat målet i tre raka matcher. Det måste ha varit den lugnaste veckan hittills under hans långa karriär, Ett riktigt vasst ingripande den här dagen (reflexkräddningen på El Kabirs skott i andra halvlek), resten var plockpotatis.

# ”Sottes” dueller i första halvlek med nämnde El Kabir var en av matchens höjdare (det tyckte inte Häckenspelaren…). Det är så vi kommer att minnas ”Sottes” tid i ÖFK; brutalt stark i närkamperna (plus många andra goda egenskaper).

# Trion Nouri, Tekie och Edwards dominerade stort på mitten. Det var här ÖFK vann matchen, Häckenförsvaret fick aldrig en lugn stund när ÖFK fyllde på med folk bakifrån. Curtis Edwards var planens gigant. Var både här och där och överallt, från första till sista minut och fördelade bollar till höger och vänster.

# ÖFK hade ett kraftigt övertag på båda kanterna. Hosam Aiesh spelade fram till 1–0 (Dino Islamovic) och Ken Semas förspel till Jamie Hopcutts 2–0 (snyggt avslut) var fullkomligt briljant. Det är lätt att tjusas av både Aiesh och Sema men jag är kräsen: När dom här två lär sig att värdera sina möjligheter lite bättre (ibland är det verkligen omöjligt uppdrag dom ger sig in på…) då ska ni få se på grejer i höst. Jag lovar!

# Dino Islamovic och Jamie Hopcutt gjorde det dom skulle, varsitt mål. Men Dino hade en sådan där dag när han nästan var där han skulle medan Hopcutt inte hade samma tryck i steget som när han kom in mot Sirius i onsdags.

Till sist; Det är omöjligt att förutse var Swanseas intresse för Graham Potter kommer att landa i. Men jag tyckte att Daniel Kindberg såg tillräckligt konfident ut vid pressträffen för att inte låta min sommar haverera!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Mycket stök när ÖFK krossade Sirius
24 Maj 2018 klockan 08:19 av Agne Svärd
 


Mycket om en Potter-flytt till Swansea och anfallsstjärnan Saman Ghoddos på VM-läger med sitt Iran i Turkiet.
Det var förutsättningarna inför onsdagskvällens ÖFK-möte med Sirius.
Inte de bästa kan tyckas, risken för att fokus skulle hamna på fel saker var uppenbar.
Hur det gick?
Ja, 5-2 var ett svar om något!

Det fortsätter att vara stökigt kring ÖFK. Till baksmällan efter Europaäventyret och Kindberggate ska vi nu lägga allt snack och alla skriverier om spelare och tränare på väg bort. Det ser inte ut att vara någon hejd på vilket elände som väntar runt hörnet.
Samtidigt har laget hittat stilen på planen; efter 1-1 borta mot AIK, 3-2-seger borta mot Sundsvall kom nu 5-2 mot Sirius.
Fem mål fördelat på fem olika målskyttar. Med Ghoddos i Turkiet.
Därför, alla som oroar sig över en ÖFK-framtid utan Potter, Reid, Macaulay, Ghoddos, Sema och "Sotte": Det kan funka ändå.
Men annorlunda!

Onsdagskvällens match på Jämtkraft arena hade två ansikten.
En första halvlek i bra tempo där ÖFK pressade högt och aggressivt första halvan men tappade koncentrationen efter Alhaji Geros ledningsmål (snygg chip över målvakten). Men summeringen blir mest stök och bök med alltför många tuffa närkamper..
Det blev betydligt mera organiserat hemmaspel efter pausvilan. Och så blev det en målfest som vi vanligtvis inte ser på den här nivån.
# 53:e min, 2-1: Curtis Edwards rakar in bollen i öppet mål sedan Tesfaldet Tekie gjort förarbetet.
# 68:e min, 3-1: Jamie Hopcutt trycker in bollen från straffpunkten på passning från Gero.
# 71:a min, 4-1: Dino Islamovic skjuter lågt vid Siriusmålvakten Joakim Wulffs första stolpe. Klassigt avslut (men målvakttavla) på en snygg genomspelning från Hopcutt.
# 93:e min, 5-2: Sotirios Papagiannopoulos sprintar fram på högerkanten(!), serveras en öppnade passning av Ken Sema och skjuter högt och hårt, snyggt och välförtjänt. Jag gillar verkligen när "Sotte" tar dom här offensiva utflykterna. (Det är det många andra som också gör, det går ett sus av förväntan när ÖFK:s mittbacksklippa kommer dundrande som ett X3000.)

Graham Potter menade efter matchen att utdelningen i den andra halvleken var ett resultat av det som gjordes första 45. Möjligt, men jag vill hellre peka på det här:
# Bytet i paus, Douglas Bergqvist ut och Ronald Mukiibi in. Douglas, som blev spelförare alltför ofta, hade dykarskorna på sig den här dagen och spred bollarna lite hur som helst. Mukiibi kom in med spelglädje, hade träff i passningsspelet och gjorde sin bästa halvlek för säsongen!
# Hosam Aiesh ut och Jamie Hopcutt in efter 65 minuter. Aiesh (bäst på plan i lördags mot Sundsvall) gjorde nästan bara fel den här kvällen medan Hopcutt gjorde nästan allt rätt när han nu var tillbaka efter några veckor med skadeproblem. Det tog bara tre minuter innan vi fick se ett typiskt Hopcutt-mål, snabb förflyttning några steg mot höger och sedan ett lågt skott tillbaka mot vänster. Det har blivit några sådana under åren i ÖFK! Framspelningen till Dino Islamovics 4-1 höll samma klass.

Här är några andra anledningar till att ÖFK nu gjort åtta mål på två matcher:
# Tesfaldet Tekie börjar hitta formen. Det här var hans bästa 90 minuter i ÖFK-tröjan. Tekie har en sällsynt förmåga att skaffa sig gott om svängrum trots att det ser väldigt trångt ut där han väljer att ta sig fram. Bäst på plan!
# Curtis Edwards får i rollen som offensiv spjutspets på mitten (men han är ju överallt) chansen att gå på djupet. Det gav utdelning i målprotokollet även den här kvällen. Med Nouri, Edwards och Tekie på det centrala mittfältet blir saknaden av Fouad Bachirou betydligt mindre.

Några andra funderingar;
# Alhaji Gero såg väldigt kantig ut i inledningen där bollen studsade både hit och dit innan han plötsligt plockade fram "mjuka foten" när han chippade in ÖFK:s ledningsmål. Den smekningen var verkligen svår att förutse? Efter målet växte Gero flera decimeter i sitt spel, inte minst när han flyttades ut till vänster. Hyllningen till sin nyligen avlidne far var rörande och säkert värd den varning han fick när han slet av sig matchtröjan.
# "Sotte" spelade 1-1 med sig själv. Några minuter innan sitt 5-2-mål orsakade han den straff som gav Sirius ett litet hopp. Det var inte "Sottes" bästa försvarsinsats den här våren.
# Tom Pettersson ser ut att vara på väg tillbaka mot fjolårsformen. Tom får, när Dennis Widgren hamnat utanför startelvan, en något annorlunda uppgift och ser inte alla gånger helt bekväm ut. Precis som "Sotte" är Tom som allra bäst när det blir trångt och stökigt.
# Ken Sema hade svårt att ta sig fram på sin vänsterkant i första halvlek när Sirius dubblade sin bevakning. Trivdes betydligt bättre när han fick byta till högersidan efter paus. Orsakade då stora revor i gästernas backlinje.
# Aly Keita gjorde några viktiga ingripanden i slutet av första halvlek men kvällen som sådan var osedvanligt lugn. Chanslös på båda målen (nick på frispark samt straffen).
# Domaren Kristoffer Karlsson från Höganäs delade ut nio varningar, tre till hemmalaget och sex till Siriusspelare. Om Karlsson hade varit mer alert från start och varnat Philip Haglund för den tidiga kapningen av Hosam Aiesh (13:e minuten) skulle han förmodligen ha fått en mycket lugnare afton. Haglund, som ofta är alltför vårdslös i sitt spel, klarade sig ända fram till 75:e minuten innan han fick det gula kortet. Det var på tok för länge!

Till sist; Jag har alltid haft svårt att hetsa upp mig för stort uppslagna nyheter, som det här Potterracet, när de baseras på brittiska tidningsuppgifter. Visst, det kan visa sig stämma i slutändan, men min erfarenhet är att brittisk media knappast är att betrakta som de största sanningssägarna. Snarare tvärtom, britterna är världsbäst i att spekulera!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Potters ovanliga drag och kantspelet avgjorde derbyt
20 Maj 2018 klockan 00:11 av Agne Svärd
 

ÖFK var klassen, eller flera klasser, bättre än Giffarna men trots det blev Norrlandsdebyt med stort N en nagelbitare ända fram till slutsignalen.
Fotboll ÄR ett konstigt spel, åtminstone är det väldigt komplext.

Det finns naturligtvis ingen med det minsta kunskap om fotboll som inte kunde se att det var klasskillnad mellan ÖFK och Gif Sundsvall. ÖFK hade spelet och ÖFK hade spelarna. Giffarna hade, ja vaddå? Förutom Linus Hallenius, tvåmålsskytten som skakade ÖFK-försvaret vid några få tillfällen.
2–3 är siffror som är smickrande för Giffarna, åtminstone den här dagen. Det var ÖFK:s match från början och nästan hela vägen fram.

Det tog lite tid innan ÖFK-maskineriet kuggade ihop den här våren. Men senaste veckan har varit bra, mycket bra. Oavgjort mot AIK på bortaplan, seger mot Sundsvall, också på främjade mark.
Det ger åtta bortapoäng så här långt. Med ett ”normalt”, vad som nu räknas som ”normalt”, hemmafacit hade ÖFK varit betydligt högre upp i tabellen än den tiondeplats som man just nu ligger på. Tre poäng på Jämtkraft arena är för dåligt.
Men det ska vi ändra på, eller hur? Veckan som kommer bjuder nämligen på två hemmamatcher; Sirius på onsdag och Häcken på lördag. Om en vecka KAN det se riktigt trevligt ut att gå till sommarvila.

Graham Potter valde ett, för honom, annorlunda grepp för vinna den här matchen; Sam Mensiro, som haft en trasslig vår med lite speltid, fick det delikata uppdraget att plocka bort Giffarnas spelmotor David Batanero (briljant så här långt). Mensiro fullföljde sitt uppdrag till punkt och pricka, han vek inte en tum från sin motståndare (inte ens när ÖFK hade bollen…). Efter 76 minuter gav Batanero upp och lämnade planen och det var väl tur det. Annars hade Mensiro följt med honom ända in i duschen…
Det här gav en märklig matchbild: Det blev en tio mot tio. Och en mellan Batanero mot Mensiro (ingen av dem hade något med den riktiga matchen att göra…). ÖFK vann båda!

Men den stora skillnaden mellan de två lagen den här dagen, åtminstone i en dryg timme, var kantspelet. Hosam Aiesh och Ken Sema slog sina motståndare i stort sett varje gång, Aiesh sprintade fram till höger, Sema till vänster.
Det gav, bland annat, massor av hörnor (elva bara i första halvlek, 13 totalt) och tre mål.
Aiesh hade en fot i två av fullträffarna (framspelningen till Curtis Edwards 1–0 samt passningen till Edwards innan denne serverade Saman Ghoddos, 3–1) och mellan det nickade han in 2–0 efter en hörna.
Det var kort och gott Aiesh stora dag innan han tackade för sig efter 65 minuter.

Några andra noteringar från den här trevliga eftermiddagen;

# Aly Keita var tillbaka i målet och bjöd på blandade karameller. Några riktigt svettiga parader (som den strax före slutet när han räddade en styrning nere vid sin högra stolpe) men ingripandet vid Sundsvalls andra reduceringsmål höll inte allsvensk klass (men där hade hade god ”hjälp” av Sotirios Papagiannopoulos svaga försvarsjobb mot Linus Hallenius).

# ”Sotte” klantade sig alltså där men annars var han precis lika bra som vanligt.

# Douglas Bergqvist tog den här gången plats till höger i en trebackslinje. Det gick väl ungefär som vanligt. Men Douglas måste väl ha haft sin bästa minut i Allsvenskan någonsin då han först serverade Saman Ghoddos en fullständigt lysande och öppnade passning för att strax senare nicka fram bollen till Aiesh vid 2–0-målet.

# Äntligen fick vi ett mittfält med Brwa Nouri, Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards (ja, plus Mensiro då, men han spelade som sagt en egen match). Och då blev blev det också betydligt mera och rappare passningsspel. Här fick också Edwards chansen att gå i djupet, precis som jag önskat vid flera tillfällen den här våren. Det gav ett mål, ett målgivande pass och snudd på ytterligare en fullträff när han kom glidande tusendelen för sent på ännu en Aiesh-passning.

# Ken Sema hade tagit Janne Anderssons vräkning från VM-truppen på bästa sätt (hur fan tänkte förbundskaptenen där, har inte Sverige tillräckligt med Marcus Rhodénare i den här truppen?). Starkt jobbat, Ken!

# Saman Ghoddos var stundtals briljant mot ett Gif-försvar som ständigt sparkade honom på benen. Oj, så skönt och välförtjänt han fick sätta 3–1-målet. Det kan var varit Ghoddos sista fullträff i ÖFK-dressen, det kan ha varit hans sista match för klubben. Jag måste förlika mig med den tanken. Men jag vill inte, absolut inte!

# Sundsvalls första mål måste väl ha varit offside med flera meter? Det är omöjligt att se på tv-bilderna hur det egentligen var men jag vågar nog påstå att det var fler än ÖFK:s spelare som stod och sov när Batanero skickade fram frisparken till Hallenius.

Till sist; jag brukar småle för mig själv när jag ser hur Mittmedias (ÖP, LT och femtioelva andra tidningar och sajter…) experter (dom kallar sig så) betygsätter spelarna efter varje match. Jag brukar tänka att dom inget begriper. Riktigt roligt (eller stolligt, kalla det vad ni vill) blev det när sex(!) ”experter” slog sina kloka huvuden ihop och betygsatte Sundsvall och ÖFK före lördagens match (sex olika kategorier). Den matchen vann Sundsvall med 28–17 (utan att ta hänsyn till hemmaplansfördelen, hur stor hade skillnaden blivit då?) vilket borde motsvara ungefär 4–1 på planen. Ja, ni ser hur det kan bli när man sätter bocken till trädgårdsmästare.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Ghoddos frisparkspärla gav säsongens viktigaste poäng
14 Maj 2018 klockan 23:40 av Agne Svärd
 

Det finns all anledning att jubla över ÖFK:s poäng (1–1) mot AIK i deras egen så fruktade hemmakula.
Inte över spelet, det var inte speciellt mycket som liknade det ÖFK vi har varit så bortskämda med under lång tid.
Men moralen, att kriga sig tillbaka in i matchen och sedan få utdelning. Det är sånt som kan ge fina effekter längre fram på säsongen, förmodligen redan på lördag i derbyt i Sundsvall.
1–1 på Friends arena var, efter den bleka öppning på Allsvenskan, precis vad ÖFK behövde för att ta in i serien. Det borde i alla fall vara det. Tack Saman Ghoddos för kvitteringspärlan, en frispark från drygt 30 meter, som gav säsongens hittills viktigaste poäng.
AIK på bortaplan är en av de svettigaste uppgifterna under säsongen, det ska alla veta!

Men.
Här finns två saker som måste diskuteras. Båda handlar om managern Graham Potters sätt att matcha sitt lag (nu vet jag att får ett helvete från Potters alla anhängare och dom är ju rätt många…):
# Matchplanen. Potters uppställning var defensiv när vi tittar på de spelare han valde. I praktiken blev det ännu värre då två av de få offensiva korten (Aiesh och Sema) ofta hamnade utanför fyrbacklinjen på varsin kant. Försvarsmässigt blev det då sex man på linje längst bak och fyra framför som fick jaga livet ur sig för att försöka vinna bollen.
Det här har vi sett tidigare, exempelvis i bortamatchen mot PAOK Thessaloniki och hemma mot Arsenal. Det misslyckades då och det misslyckades nu. Det var verkligen inte många gånger som ÖFK lyckades hota AIK under de första 45 minuterna. Istället fick man hela AIK över sig nästan hela tiden och det bjöd Potter på.
# Att involvera målvakten i uppspelen. Jag har kritiserat det förr och naturligtvis finns det all anledning att göra det igen efter det som hände när AIK tog ledningen i den 21:a minuten. Nu var Andreas Andersson oskyldig till det som hände (ett riktigt skitpass från Noah Sonko Sundberg ställde ÖFK-målvakten totalt) men den här situationen var bara en i raden där man trasslade till det för sig själva. Andersson har inte fötter för det här spelet. Det finns också några i backlinjen som inte fixar detta. Uppenbarligen Sonko Sundberg men även Tom Pettersson när han i ytterbacksläge serveras bollen på fel sida. Då blir det krångligt, minst sagt..
Jag säger precis som Alexander Axén i Cmore-sändningen: Det här är inte allsvensk kvalitet!
ÖFK måste helt enkelt hitta nya vägar att starta sina anfall när bollen hamnar hos målvakten, i varje fall när valet faller på Andersson (det kan se riskabelt ut även när det är Aly Keita som står...). Det finns alternativ, jag lovar!

Nåväl, det blev betydligt bättre i den andra halvleken när Potter positionerade om sina gubbar till en betydligt mera offensiv uppställning. Nu var det ÖFK som bestämde takten, dock utan att vaska fram de riktigt stora möjligheterna. Sonko Sundberg var nära vid ett par tillfällen att spela 1–1 med sig själv innan Saman Ghoddos skickade in kvitteringsbollen i den 84:e minuten.
Det tycker jag var ett rättvist resultat i en match mellan två lag som var rätt försiktiga och inte ville riskera för mycket.
Man får nog säga att rädslan att förlora var större än viljan att vinna. Hos båda!

Några noteringar;
# Sotirios Papagiannopoulus var åter dominant i ÖFK:s försvarslinje. "Sotte" trivs verkligen i den här typen av matcher där det blir trångt och stökigt kring strafflinjen. Han är obeveklig i duellspelet, högt som lågt.

# Potter valde att bänka lagkaptenen Brwa Nouri och satsade på Douglas Bergqvist i en central roll på mitten. Bergqvist är en fighter, det vet vi alla sedan flera år tillbaka, men är begränsad i sitt passningsspel och har svårt med tempot. Det här är inte lösningen på mittfältsproblematiken!

# Det trodde jag att Tesfaldet Tekie skulle vara. Men här ser den tidiga vårformen ut att vara som bortblåst. Blekt inhopp mot Norrköping förra helgen och den här gången var han helt osynlig den halvtimme han fick spela.

# Curtis Edwards jobbade kopiöst i de olika roller han fick uppträda i under matchen. Men den känsliga passningsfoten trivdes inte på Friends gräsmatta.

# Hosam Aiesh var tillbaka efter skada och visade härlig löpglädje. Men timingen fanns inte där efter uppehållet.

# Ken Sema var nyttig i sitt bollhållande (gav ÖFK chansen att flytta upp sitt lag) men krånglade till det lite för ofta för att jag skulle vara helt nöjd. Jag hoppas dock att Sema får en plats i Janne Anderssons VM-trupp, jag håller dom två tummar jag har för ett positivt besked på tisdagskvällen.

# ÖFK:s vassaste vapen var och är Saman Ghoddos. Skottfoten är ett ständigt hot mot alla försvar, dessutom var det jäkligt vaket av honom att lossa iväg kvitteringsbollen innan AIK hade hunnit samla sitt försvar i samband med ett byte. Jag har sett Ghoddos utnyttja den möjligheten tidigare och nu gjorde han det igen.
# Men, jag upprepar det gärna: Det var moralen som gav den här poängen!

***
Att det skulle bli Magnus Pehrsson i Malmö som blev förste tränare att föras till stupstocken var inte lätt att se om vi backar bandet några veckor.
Rätt eller fel? Det är naturligtvis omöjligt att säga på det här avståndet.
Men jag vill bara påminna om att det är sportchefen Daniel Andersson som har satt MFF:s spelartrupp och utan att ta till några överord så är det väl där som det stora misslyckandet ligger. (Dessutom är det Andersson som raggat fram såväl Magnus Pehrsson som Allan Kuhn, tidigare sparkad tränare).
# Anderssons nyförvärv har inte levererat, inte ens Fouad Bachirou som tvingats spela med slitna ben och gipsad hand.
# Kvaliteten på försvarsspelarna är kraftigt övervärderad; Franz Brorsson skulle ses som en säkerhetsrisk i alla allsvenska klubbar, Behrang Safari är flera år och många kilon från sin bästa period som fotbollsspelare, Lasse Nielsen är en hygglig mittback men absolut inget mer och Erik Larsson (från Sundsvall) har inte hittat rätt i sin nya miljö. Lägg därtill att Andreas Vindheim sattes ur spel långt innan serien startade (långtidsskadad) och att Rasmus Bengtsson tvingats avstå ett antal matcher på grund av sjukdom.
Som ni ser (och det här borde jag och många andra ha sett innan serien började men det är ju alltid så lätt att vara efterklok…): Det här försvarsmaterialet räcker inte för att bygga ett guldlag!
# Men framförallt; Daniel Andersson och hans medhjälpare i ledningen gjorde ett strategiskt val när de bantade antalet etablerade spelare (som kompletterades med ”lärlingar”) för att få mera spets i sin trupp. Tveksamt i mina ögon, men jag trodde att det skulle hålla fram till sommarfönstret innan man tvingades öppna plånboken och handla nytt. Jag hade fel, det sket sig direkt!. Redan till seriepremiären hade skadehelvetet vingklippt skåningarna och man har inte repat sig än.
Nu tar Daniel Andersson själv över som huvudtränare.
Det är bara att säga lycka till! Utan att ha någon som helst tro på det…

***
Det är bara att ta på sig en så lång näsa att dumstruten inte ens räcker till när det gäller tipset om hur den allsvenska tätstriden skulle se ut. Av mina topp 5-kandidater är det bara AIK som håller stilen; ÖFK, MFF, Djurgården och Elfsborg har alla svikit på ett eller annat sätt.
Näste tränare att få kicken är väl Jimmy Thelin i just Elfsborg? Kvällens debacle mot Häcken på Hisingen (0–5 med två självmål som inte liknar så mycket annat) måste ha varit droppen.

***
Största överraskningen så här långt; serieledande Hammarby. Naturligtvis, sju segrar och en oavgjord på åtta matcher är oerhört starka papper men så har också det mesta rullat söderbrödernas väg. Om det håller hela vägen? Skulle inte tro det…
Norrköping har varit bättre än jag siade (gjorde en väldigt stark första halvlek här på Jämtkraft arena). lSamma gäller Örebro, Kalmar och Sundsvall.
I botten ser det väl ut ungefär som jag hade förväntat mig men i det här sammanhanget är det bara en tröst för tigerhjärtan.
**
Nu laddar vi för lördagens derbyfest i Sundsvall!
 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Kalla fakta ger hemska tankar
5 Maj 2018 klockan 23:39 av Agne Svärd
 

Det var nu som ÖFK skulle haka på lagen i täten. Men efter 0–2 i hemmaborgen mot IFK Norrköping halkade man tillbaka ned i källaren.
Därför är det bara att tugga i sig; efter den här lördagseftermiddagen ser jag det som en omöjlighet att ÖFK ska kunna vara med i den allsvenska tätstriden den här sommaren.
# Resultaten kommer inte.
# Prestationen är för dålig.
Det svider att skriva dom raderna. Men sju poäng på sju matcher är kalla fakta och håller den trenden i sig blir det att hålla koll på den nedre delen av tabellen i fortsättningen.

Graham Potter valde att jobba vidare från 4–0-segern mot Brommapojkarna i måndags. Samma manskap fick chansen från start.
Men istället för att ta ytterligare ett kliv på formstegen blev det en återgång till det vi sett alltför ofta den här allsvenska våren; ett ÖFK-spel i sirap.
Det ÖFK gjorde stillastående gjorde Norrköping med fart, i stort som smått. Det var den stora skillnaden mellan lagen. Lägg därtill att gästerna uppträdde med en helt annan aggressivitet än hemmalaget så förstår ni varför det var Norrköping och inte ÖFK som vann den här matchen.
Sammantaget: ÖFK uppträdde utan energi från första till sista minuten och det gör mig förbryllad.

Jag hade, som ni säkert kommer ihåg, svårt att avgöra om det var ÖFK som var bra eller Brommapojkarna var svagt efter måndagens match. Jag misstänkte att det var en blandning. Men jag hade gärna sett att Potter stuvat om på mitten, trots 4–0.
Potter valde dock att spela vidare med Ronald Mukiibi bredvid lagkaptenen Brwa Nouri samtidigt som Curtis Edwards fick slita vidare som högerback.
Det hävdar jag, med en dåres envishet, är ett feltänk.
# Mukiibi är bra på den egna planhalvan.
# Edwards har sin bästa bit i offensiven.
Efter 30 minuter och 0–2 fick Mukiibi och Edwards byta plats. Bra. Men då var det redan för sent, matchen var körd.

Nu begriper även jag att det här är bara en del i det som misstämmer i ÖFK just nu. Men att lösa problemet på det centrala mittfältet måste ha högsta prioritet. Funkar inte navet så funkar heller inte det övriga, det vet alla som har den minsta kunskap om den här sporten.
Andra bekymmer;
# Saman Ghoddos fanns bara i laguppställningen den här gången. Det enda jag kommer ihåg av hans insats är ett stressat avslut när han blev frispelad i första halvlek. Mer måste vi kunna begära av Ghoddos, en av seriens absolut bästa spelare. Och dom dåliga dagarna har blivit några för många för att jag ska vara nöjd.
# Ken Sema har inget flyt i målskyttet. Det är nära men inte tillräckligt, i match efter match. Den här gången placerade han en nick i stolpens insida. Men Sema får trösta sig med att han hade en fot med i det mesta som hemmalaget skapade den här eftermiddagen.
# Ludvig Fritzson och Dino Islamovic gjorde båda starka insatser mot BP. Nu var de helt anonyma och brände dessutom varsitt jätteläge.
# Norrköping utnyttjade Andreas Anderssons svaga fötter och pressade hårt så fort de fick chansen. I mina ögon känns det onödigt av ÖFK att sätta sig i den situationen så ofta.
# Tesfaldet Tekie var äntligen tillbaka och fick spela en halvlek. Många fina intentioner men bristen på matchtempo var tydlig.

Några små plus;
# Sotirios Papagiannopoulos var som vanligt stark i duellspelet. Några brytningar var femstjärniga!
# Dennis Widgren och Curtis Edwards hittade in med några bollar bakom Norrköpings backlinje som gav fina möjligheter. Det behövs fler som sticker in bollar på djupet! Och, inte minst, det behövs fler som tar dom löpningarna!
# Patrick Kpozo (46) och Frank Arhin (70) svarade för pigga inhopp.

Som ni förstår. Det var inte mycket som jag var nöjd med den här eftermiddagen.
Nu väntar närmast två tuffa bortamatcher (AIK och Gif Sundsvall) innan ÖFK har nästa hemmamatch, den 23 maj mot Sirius.
Hur illa är läget då?
Det är hemska tankar som kommer flygande genom huvudet en sådan här kväll...

Till sist; vad är det för fel på våra toppdomare när de kommer till Jämtkraft arena? Senast tyckte jag att Jonas Eriksson, vår främste, såg oinspirerad ut och den här gången visade Martin Strömbergsson upp sig från en sämre sida. En av landets bästa ska inte visa inkast åt fel håll två gånger i rad (tvingades korrigera sig själv) och missa en hands ovanför huvudet (som alla 5.581 på arenan såg) på bara några minuter i inledningen. Det ger ett så slappt intryck och sätter prägel på hans insats i fortsättningen av matchen. Han är chanslös att hämta hem något förtroende, bortslarvat på struntsaker.

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Viktig seger och strålande siffror men Potter måste lösa problemet på mitten
30 April 2018 klockan 21:07 av Agne Svärd
 

ÖFK besegrade Brommapojkarna på bortaplan med 4–0.
# Det var en mycket viktig seger.
# Och det var ett strålande resultat.
Men jag vet inte riktigt vad som var hönan och vad som var ägget. Alltså; var det ÖFK som var bra eller var det BP som var svagt?
Lite diplomatiskt säger jag att ÖFK gjorde en hygglig insats sammantaget där en hel del var riktigt bra men där det fortfarande finns frågetecken att reda ut medan BP har massor att fundera över (som om man inte redan hade det innan måndagseftermiddagens insats…).

Det är klart; att vinna med 4–0 på bortaplan i Allsvenskan är imponerande alla dagar i veckan, det kan naturligtvis ingen vettig människa argumentera emot.
Här är några av höjdpunkterna;
# Passningstempot var stundvis där jag vill ha det, inte minst i öppningen av andra halvlek Det gav stora revor i ett risigt hemmaförsvar, många möjligheter och tre snabba mål.
# Ett par av målen var riktiga läckerbitar; Dino Islamovic vänsterskruv i krysset som gav 2–0 och Saman Ghoddos frispark, 3–0 i samma kryss, tar jag med mig vidare in i säsongen.
# Islamovic fick göra ytterligare en fullträff (tåfjutt ur dålig vinkel, 4–0). Det är alltid viktigt för en forward att få göra mål, var det här islossningen efter en blytung inledning av säsongen?
# ÖFK har haft väldigt svårt att skapa något på sina hörnor, inte bara i vår utan i flera säsonger. Den här gången fick man elva försök och, faktiskt, ett gav utdelning! En variant med Ghoddos, Edwards, Sema och slutligen Islamovic inblandade ställde BP-försvaret. Snyggt!
# Ludvig Fritzson fick chansen från start den här gången. Den förvaltade han på bästa sätt, Fritzson hade en fot med i de flesta ÖFK-attackerna.
# Sotirios Papagiannopoulos var stabil, som vanligt, i försvarsjobbet. Men mest av allt gillade jag ett par offensiva initiativ; det gav ett fräsande vänsterskott (räddades till hörna) samt ett utmärkt frisparksläge (där Ghoddos klappade in trean).
# Ken Sema svarade för matchens prestation när han i samarbete med Fritzson några minuter in på den andra halvleken snurrade upp hemmaförsvaret, bland annat med en blixtrande tvåfotare i trängseln framför mål.. Bara en strålande målvaktsparad hindrade Sema från att komma med i målprotokollet. Det var där och då som ÖFK kopplade greppet om den här matchen.
# Tom Pettersson är en riktig fighter. Som han kämpade när han i slutminuterna räddade på mållinjen för att Andreas Andersson skulle få hålla sin nolla.

Men här finns också saker vi kan diskutera och som måste diskuteras, Inte minst hur managern Graham Potter försöker lösa problemet på det centrala mittfältet bredvid lagkaptenen Brwa Nouri. Det har inte fungerat med Douglas Bergqvist, det har inte fungerat med Sam Mensiro. Nu satsade Potter på Ronald Mukiibi. 4–0-segern till trots, det fungerade inget vidare nu heller!
Gemensamt för Bergqvist, Mensiro och Mukiibi: De blir sämre ju högre upp på planen de kommer! Och det är ju sällan lyckat för ett lag som vill vara spelförande, ÖFK tappar helt enkelt kraft i sina offensiva attacker när spelare inte bidrar.
I mina ögon krånglar Potter till det. Bygg det centrala mittfältet (så länge Tesfaldet Tekie inte är spelbar) kring Nouri, Edwards och Fritzson så är problemet löst!

Potters startelva gav också en väldig slagsida mot höger första 45 minuterna. Dennis Widgren hade en omöjlig uppgift när han ensam skulle sköta hela vänstersidan. Laget balanserades om efter paus och genast blev Widgrens uppgift mer hanterbar. Då blev han en viktig kugge i ÖFK:s överkörning av hemmalaget.

Med den här trepoängaren lämnar ÖFK bottenträsket och sniffar från sin elfteplats på övre delen av tabellen. Den ger naturligtvis en välbehövlig skjuts inför lördagens hemmamöte med IFK Norrköping. Nu är det bara att köra på, ÖFK har inte råd med så mycket mer schabbel efter den trötta starten.
Om Potter väljer rätt på mitten så blir det en ny seger. ÖFK gillar Norrköping, tre segrar förra sommaren!
 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
0-2 mot Örebro var det sista som ÖFK behövde
22 April 2018 klockan 07:44 av Agne Svärd
 

0-2 mot Örebro SK, på hemmaborgen, var precis det sista som ÖFK behövde denna turbulenta aprilvecka.
Det är bara med resultat på planen som ÖFK kan vända allt det negativa som Kindberg-affären för med sig i släptåg, vare sig man vill eller inte är det bara att tugga i sig det faktumet.
Trepoängare, absolut ingenting annat.
Istället placerade man, om inte en fett så i alla fall en ministämpel i sin egen panna med bostäderna k r i s. den här lördagseftermiddagen.

Jag vet, det har bara spelats fem omgångar av Allsvenskan, 25 återstår. Men fyra poäng och ytterligare en blek insats räcker inte för ett lag som i förhandssnacket betraktades som en potentiell guldkandidat.
25 bra minuter i öppningen mot Örebro ger inga poäng. Sedan blev det bara sämre och sämre ju längre matchen fortskred.
Det var faktiskt vilja men inte kunna.

Jag har skrivit det några gånger under den här månaden; ÖFK:s spel går alldeles för sakta. Det som tidigare gick som en dans sker nu med stor tveksamhet. Det är ett evigt kluddande på bollen, det går fram och tillbaka i backlinjen, det går ut på en kant och sedan tillbaka i backlinjen och över till den andra kanten. Och så skickar man tillbaka bollen till målvakten för att börja om från början. Så fortsätter det. I makligt tempo, backlinjen, ena kanten, målvakten, backlinjen, andra kanten...
I ÖFK-lägret tycker att motståndarna nu har lärt sig att försvara sig mot deras spel.
Tacka fan för det så sakta som det går!
Och inte mycket som hotar i djupled.

Om jag ska sammanfatta inledningen på årets seriespel (sammanfaller mycket väl med prestationen mot Örebro) så blir det så här;
# Nyckelspelare som Saman Ghoddos och Ken Sema är långt från toppformen. Inte ens det så stabila mittbacksparet Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson är lika starkt som förra säsongen (dock fullt godkända, absolut).

# Några spelare är direkt svaga i match efter match. Ronald Mukiibi har inte tagit ett steg framåt sedan fjolåret, Dennis Widgren är Dennis Widgren med allt vad det innebär, Douglas Bergqvist saknar tempo för Allsvenskan, Jamie Hopcutt fortsätter att göra mig besviken (ser också temposvag ut), Alhaji Gero stångas och bökar, brottas och sliter men kommer hopplöst fel i straffområdet och när Dino Islamovic har fått chansen har han visat , typ, ingenting.

# Graham Potter har inte hittat nyckeln till det centrala mittfältet, saknaden av Fouad Bachirou blir större för varje match som spelas. Brwa Nouri har den här veckan fått kampera ihop med Douglas Bergqvist (två gånger) och Sam Mensiro (en gång). Det har inte fungerat, Nouri måste få en tempostark och passningsskicklig kamrat, annars blir han hajat i slaget om mitten.

Ingen kan dock klaga på att ÖFK-managern försöker röra om i grytan.
Den här gången skickade han in Patrick Kpozo som vänsterbreddare. Det var länge sedan sist men det såg ut ungefär som fjol. Fina initiativ i offensiven, bra stöt på bollen men hopplöst svag i eget straffområde. Kolla gärna reprisen på Örebros ledningsmål strax före halvtidsvilan. Det försvarsspelet är inget att visa på en instruktionsfilm.
Potter gav också Smajl Suljevic en första halvtimme att visa upp sig i ÖFK-dressen. Suljevic är bolltrygg men sannerligen ingen tempohöjare. Med Suljevic på banan blev det ytterligare en som skulle kludda på bollen innan den skickades vidare och det var nog inte riktigt det som ÖFK behövde i jakten på en kvittering.
Det blev som att dra ÖFK-spelet i tjära!

Nej, nu är det bara att hoppas på att tempostarka spelare som Tesfaldet Tekie och Hosam Aiesh snart är tillbaka från sina skador, att Frank Arhin får de chanser han ska ha, att Curtis Edwards fortsätter att visa sin härliga vårform och används där han gör bäst nytta (strax bakom anfallslinjen), att Ghoddos och Sema hittar den nivå där de ska vara alla dar i veckan och att ”Sotte” och Tom P blir det mittlås de var hela förra säsongen.
Först där och då kan vi börja räkna in poängen!

Bästa betyget mot Örebro går till målvakten Andreas Andersson (några riktiga klassräddningar) samt Curtis Edwards som började på mitten men fick avsluta som högerback. Han var dock som vanligt överallt och lite till.

Till sist; Domaren Jonas Eriksson har uttryckt sin besvikelse över att han inte får åka till sommarens fotbolls-VM i Ryssland efter åratals av internationella uppdrag. Men jag förstår varför; han är inte tillräckligt bra längre! Eriksson såg inte speciellt inspirerad ut den här eftermiddagen

 
Det finns 16 kommentarer att läsa.

 
Trist kväll, både här och där
19 April 2018 klockan 00:12 av Agne Svärd
 

Visst, vi kan vara glada över att att ÖFK tog sin första poäng i Kalmar, 1–1.
Men annars var det en trist onsdag, både prestationen på Guldfågeln arena och hemma i Östersund och Trygghetens hus där klubbens ordförande Daniel Kindberg sitter bakom lås och bom, misstänkt för ekonomisk brottslighet.

Vi tar fotbollen först.
ÖFK reste till Kalmar med en helt annan matchplan än den vi vanligtvis känner igen. Redan laguppställningen skvallrade om ett säkerhetstänk; Potter gav plats för såväl Douglas Bergqvist och Sam Mensiro i startelvan, modell typ 3-4-3.
Det gav ett ramstarkt försvarsspel i de centrala delarna. En backlinje med tre mittbackar och framför den Brwa Nouri och Sam Mensiro (Curtis Edwards och Dennis Widgren fick försvara varsin kant).
Det blev VÄLDIGT stabilt framför målvakten Andreas Andersson.
Men det gav inget eget spel!

Första halvleken var egentligen ett enda långt sömnpiller med ett par undantag:
# 25:e minuten: Curtis Edwards hittar Saman Ghoddos vid straffpunkten men avslutet smiter strax utanför.
# 33:e minuten: Edwards, Ken Sema och Brwa Nouri i samarbete avslutas med med att kapten Nouri trycker in ÖFK:s ledningsmål, 1–0.
Det vär allt vi behöver komma ihåg från de första 45 minuterna, där vi dock noterar att Kalmar FF var ännu sämre.

I ärlighetens namn finns inte så mycket mer att rapportera från den andra halvan heller, åtminstone inte med ÖFK-ögon. Det var tämligen slätstruket, rakt igen.
Däremot spottade hemmalaget upp sig rejält, i alla fall i inledningen. Det räckte till ett kvitteringsmål (Hiego) och sånär ett segermål men då klev Andreas Andersson fram som ÖFK:s hjälte den här kvällen då han räddade Romarios straff i den 55:e minuten.
Tack för den, Andreas. Annars hade den här kvällen blivit blytung.

Några noteringar och funderingar;
# Andreas Andersson och Curtis Edwards är de enda två som kan kvittera ut överbetyg, Andreas var säkerheten själv och den här gången var det heller inget fipplande med korta utspel medan Edwards var det offensiva hotet mot Kalmars backlinje.

# Mot Göteborg fick Douglas Bergqvist chansen på mitten bredvid Brwa Nouri, den här gången Sam Mensiro. Ett dåligt alternativ ersattes med ett ännu sämre, åtminstone i mina ögon. Mest lidande blir faktiskt Brwa Nouri som är beroende av en bolltrygg passningspartner för att vinna det centrala mittfältet. Men ÖFK-kaptenen fick i alla fall göra ett snyggt spelmål, det sker inte så ofta.

# Kalmar lägger mycket krut på de fasta situationerna, långa inkast, frisparkar och hörnor där Viktor Elms huvud alltid är målet. Där stod ÖFK pall förutom vid kvitteringsmålet då man blev helt bortfintade. Andreas Andersson räddade Elms nick men Hiego kunde forcera in returen.

# Ken Sema var planens kung mot Göteborg. Den formen försvann snabbt, det slog verkligen inga gnistor om insatsen tre dagar senare. Sema hade visserligen en fot med i ÖFK:s ledningsmål men det var också allt. Kvällens stora besvikelse, hoppas att förbundskapten Janne Andersson kollade någon av dom övriga matcherna...

# Med tanke på hur det såg ut på spelfältet tycker jag att Graham Potter reagerade för sent med sina byten, dessutom blev bara två gjorda. Det fanns gott om kandidater att plocka av banan i ett tidigt skede!

Det var alltså ingen vidare prestation som ÖFK levererade den här kvällen och man kan ju bara spekulera i hur mycket de senaste dygnens uppståndelse kring ordföranden Daniel Kindberg påverkat laget.
Spelare och ledare bedyrade både före och efter matchen att det var professionella och bara koncentrerade sig på det jobb som skulle utföras.
Det måste man naturligtvis hävda.

Men nu är Daniel Kindberg ingen vanlig ordförande. Han är ju en i gänget! Han jublar, hejar, svär, gråter, sover, äter, pratar och skäller med killarna. Med Potter. Och med alla andra runt laget.
Det är ju Kindberg bygge.
Klart att ordförandens tuffa sits finns med i spelarnas och Potters tankar, det är oundvikligt. Dom är ju bara människor som du och jag.

Daniel Kindberg sitter alltså anhållen i Trygghetens hus, misstänkt för ekonomisk brottslighet. Kindberg har ju tidigare varit i blåsväder, kritiker har hävdat att han töjt på regelverket i ett antal mark- och fastighetsaffärer på Stadsdel norr som gynnat både honom och ÖFK. Men ingen har så här långt kunnat kunnat beslå honom med några oegentligheter.
Hur historien slutar har vi ingen aning om men i den här typen av ärenden brukar det vara mycket svårt att fastställa att något brottsligt har begåtts. Åtminstone när det har passerat genom hela rättsapparaten.

Men oavsett; Det var nu, efter den sportsliga succéresan och all annan god renommé, som ÖFK skulle skörda. Istället skakas hela klubben i hela dess grundvalar.
Det är så trist att jag saknar ord.

På lördag är det match igen, Örebro SK på Jämtkraft arena. Vad har vi fått veta innan dess?

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Två missiler spräckte ÖFK:s nollor
16 April 2018 klockan 00:35 av
 

Äntligen, en kväll som gjord för att spela fotboll efter snö och minusgrader.
Äntligen, måltorkan är bruten efter 238 minuter i årets upplaga av Allsvenskan.
Äntliigen och det allra viktigaste, ÖFK tog första trepoängaren!

Medge att det har varit en trist vecka efter 3–0-förlusten mot Dalkurd. Det var inte bara siffrorna som sved, prestationen var heller inget vidare. Och varje gång som den allsvenska tabellen skymtat förbi har det negativa intrycket förstärkts; ÖFK sist med noll poäng och noll gjorda mål efter de inledande två omgångarna
Kort sammanfattat: Det var inte kul, typ.

Efter 2–1 mot IFK Göteborg känns det bättre, mycket bättre. Nu är ÖFK med i matchen igen.
Men det skulle behövas två riktiga missiler för att modet och hoppet skulle komma tillbaka.
# 58:e minuten: Curtis Edwards lossar högerbössan från 27 meter. Bollen seglar i 124 km/tim (enligt Cmore) in i Göteborgsmålvakten Pontus Dahlbergs högra kryss. Det var en fruktansvärd projektil som ”Sheriffen” skickade i väg. Det är så en nolla ska spräckas!
# Sex minuter senare: Saman Ghoddos får skottutrymme i vänsterläge, 28 meter från mål. Ghoddos gör som så många gånger förr, tar några snabba steg in i banan, skjuter från höften med en kort pendelrörelse och Pontus Dahlberg hinner inte hitta igen den vobblande bollbanan. Mycket vackert men knappast otagbart.

Där och då såg det ut att vara avgjort, Göteborg var skadeskjutet och nästan besegrat. Men 2–0 är inget som är hugget i sten när ÖFK är en del av föreställningen.
Ett misslyckat utspel av målvakten Andreas Andersson gav gästerna chansen att komma in i matchen på nytt när Mix Diskerud tryckte in reduceringsbollen från nära håll i den 71:e minuten.

Mycket kan sägas om ÖFK:s sätt att involvera målvakterna i uppspelsfasen. Vi har vant oss vid att det, ibland, ser rätt våghalsigt ut, det är lite av hasard över det hela.
Med Aly Keita är jag nästan alltid trygg, han är en av seriens skickligaste målvakter med fötterna. Men när Andreas Andersson vaktar buren ser det stundtals livsfarligt ut, Andreas är inte lika duktig passningsspelare och har inte samma speluppfattning som Keita.
Därför; när Potter väljer att spela med Andreas Andersson (utmärkt i det ”traditionella” målvaktsjobbet) måste man samtidigt avstå den här typen av uppspel. Man får helt enkelt inte sätta Andreas i de här situationerna.
Den här gången kom man undan med ett baklängesmål och blotta förskräckelsen! För närmare än så här kom aldrig Göteborg.

Målvaktsbytet var en av de förändringar som Graham Potter vidtagit sedan förlusten mot Dalkurd. Nytt var också att Noah Sonko Sundberg fick göra allsvensk ÖFK-debut till höger i backlinjen, Douglas Bergqvist delade det centrala mittenjobbet med Brwa Nouri medan Curtis Edwards den här gången fick en mer offensiv roll än på länge.
Ändringarna utföll sådär;
# Sonko Sundberg var stabil i sin kantroll men känslan var att han sprang omkring med handbromsen åtdragen. Här finns mer att ta av!
# Douglas Bergqvist blandar och ger. Hans attityd och kampvilja är topp-5 i Allsvenskan, hans långa passningsspel är förlösande i vissa situationer men Douglas slarvar i det korta spelet och har svårt med tempot. Det måste finnas bättre lösningar på mitten, det är min bestämda uppfattning.
# Curtis Edwards klarade även den här rollen men jag vill helst se honom i en offensiv mittfältsposition. Därifrån kan han sticka in bollarna bakom motståndarens backlinje. Och därifrån kan han få bästa utrymmet för sin fina skottfot!

Några övriga noteringar;
# Ken Sema var planens kung, briljant i första halvlek, lite mer anonym efter paus. Den här gången var Sema offensiv i sina attacker, han utmanande sin bevakare (ofta mer än en…) med fart. För Göteborgs vänsterback Victor Wernersson blev det en mardrömskväll på jobbet…

# Saman Ghoddos var också en ständig källa till oro för Göteborgsförsvaret.

# ÖFK:s försvarslinje var lite väl spretig i den första halvleken, ett par gångar uppstod luckor mellan Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson och det är jag inte van vid att se. Det gav bland annat Tobias Hysén en jättemöjlighet efter en kvart men där räddade Andreas Andersson storartat!

# Men ÖFK:s spel lider fortfarande av att man inte är tillräckligt precisa. Många fina omställningsmöjligheter slarvas bort i svagt passningsspel. Den här gången var Brwa Nouri och Douglas Bergqvist de största syndarna, Curtis Edwards, Saman Ghoddos och Jamie Hopcutt missade också när chansen fanns att hota ett Göteborg i obalans.
När ÖFK får ordning på det här behöver man heller inte förlita sig på skarpskyttar som Edwards och Ghoddos för att såra sina motståndare!

Till sist; nu är det tätt på given. Match borta mot Kalmar FF redan på onsdag och på lördag kommer Örebro SK till Jämtkraft arena. Räkna med en helt annan tabell om en vecka!

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Så här vinner ÖFK inga matcher
8 April 2018 klockan 23:47 av Agne Svärd
 


Start i uppförsbacke skrev jag efter påskdagens premiärförlust mot Djurgården.
Vad ska man då säga efter 3–0-förlusten mot nykomlingen Dalkurd? När det helt plötsligt står en hel bergvägg framför fortsättningen av ÖFK:s allsvenska säsong.

Dalkurd–ÖFK 3–0 är siffror som sänder ett helt batteri med frågor genom det fotbollsintresserade Sverige.
Exempelvis:
Hur står det det till med Graham Potters uppblåsta lagbygge, egentligen?
Eller, för att vända blicken mot det andra hållet:
Hur bra är Dalkurd, egentligen?

Tids nog får vi svar på dom frågorna. Men här och nu, efter två spelade omgångar, finns det all anledning att ta Dalkurd på allvar, i alla sammanhang. ÖFK för två år sedan, Sirius förra säsongen. Uppsalalaget Dalkurd, tidigare i Borlänge som har sin hemmaborg i Gävle (ni hör hur snurrigt det låter…) kan mycket väl bli deras motsvarighet den här sommaren. Förutsättningar finns, det såg vi inte minst i kvällens match.

Men ÖFK?
I mina ögon har det varit ett par rysarveckor: 0–1 mot Malmö i cupen (tog död på en ny Europadröm), 0–1 mot Djurgården i den allsvenska premiären och 0–3 mot Dalkurd, nykomling i högsta serien. Tre matcher, tre förluster och inte ett mål. Vi är många som står där med våra tappade hakor. Vad hände? Liksom.

Det är naturligtvis inte godkänt av ett lag som i många ögon tillhör guldfavoriterna. Och då spelar det ingen roll att ÖFK styrt spelet större delen av tiden i samtliga matcher.
Det är vad man gör med bollen som räknas. Mot Malmö fanns både spel och målchanser, mot Djurgården förmådde man inte bryta upp stockholmarnas starka försvarsblock.
Men i kväll var det faktiskt riktigt illa.
Kort sammanfattat:
# Svagt målvaktsspel.
# Svagt försvarsspel.
# Svagt anfallsspel, helt utan speed.

Jag gissar att Graham Potter och hans närmaste medarbetare har en hel del att fundera över de närmaste dagarna. Det här såg jag inte komma, säkerligen inte heller Potter & co. Det så flytande och flygande ÖFK-spelet, som tjusat så många och så länge, finns bara inte just nu.
Helt plötsligt ska alla, och då menar jag verkligen alla, kludda på bollen både en och två gånger extra. Och man gör det stillastående.
Det räcker till att hålla bollen utanför och framför motståndarnas försvarsbox. Man man förmår inte att spela igenom.
Det blir därför väldigt få öppna målchanser. Och inga mål.
ÖFK vinner bollinnehavet. Men ÖFK vinner inga matcher.

Egentligen är det anmärkningsvärt att det händer så lite i motståndarnas straffområde med dom här spelarna. Som jag skrev efter matchen mot Djurgården kunde man då inte klaga på Potters offensiva intentioner när han formerade sitt lag. Samma gäller den här söndagskvällen.
Men spelarna levererar inte, det är den bistra sanningen.
Därför ligger man också sist i tabellen. Hemska tanke! Och det är inte i någon form av hybris som jag formulerar mig så. Som jag skrev här ovan; jag såg verkligen inte det komma!

Några noteringar;
# Hosam Aiesh tvingades ge upp redan efter tio minuter och två dribblingar, skadad igen. Redan där föll ÖFK-bygget samman.

# Curtis Edwards var tillbaka efter sin skada. Han var en av få som höll måttet den här gången.

# När motorn hackar måste spelare som Saman Ghoddos och Ken Sema kliva fram. Det gjorde dom inte, Ghoddos var bara en blek skugga av sitt kunnande och Ken Sema dribblar stillastående varje gång just nu. Det går inte i Allsvenskan, internationellt blir han bli hajmat! Farten måste komma tidigare i dribblingen.

# Byt målvakt! Aly Keitas insats var för svag; första såg inte otagbar ur, placeringen vid tvåan var inte den bästa och returen före Dalkurds trea höll inte allsvensk klass. In med Andreas Andersson.

# Jamie Hopcutt var precis lika svag som alla andra gånger han fått chansen från start senaste året. Funkar mycket bättre när han får komma in som avbytare (av någon konstig anledning).

# Dino Islamovic är för mig ett enda stort ? Han förlorar till och med i luftduellerna. Fel av mig, han går inte ens in i luftduellerna.

# Sju nya hörnor, sju bortslagna målchanser. Gör något åt eländet! (Det måste väl finnas någon i klubben som kollar hur andra lag gör när man inte kan komma på det själv).

Som ni förstår tycker jag att det var en förfärlig söndagskväll i Gävle, sett med ÖFK-ögon. Nu kan det bara bli bättre till kommande söndag när IFK Göteborg besöker Jämtkraft arena.
Ja, det måste bli bättre. Så enkelt är det, på alla fötter!
 
Det finns 17 kommentarer att läsa.

 
ÖFK startade i uppförsbacke
2 April 2018 klockan 00:43 av Agne Svärd
 

De började med en uppförsbacke, det kan vi alla vara överens om.
Resultatmässigt: Noll poäng efter förlust mot Djurgården.
Målmässigt: Noll mål och nästan snudd på inga målchanser alls (lätt överdrivet).
Spelmässigt: Inte heller mycket att yvas över. Mycket boll, javisst. Men man gjorde inte så mycket med den. I varje fall gick det på tok för sakta under delar av matchen.

ÖFK mot Djurgården var den allsvenska premiäromgångens lilla läckerbit, två av årets förhandsfavoriter i ett prestigeladdat möte. Och visst blev det en match som levde hela vägen fram till slutsignalen. Den hade mycket men den hade inte allt.
Framförallt saknade hemmalaget den nyckel som skulle låsa upp Djurgårdens mycket solida försvarsspel.

Med Curtis Edwards skadad och Tesfaldet Tekie indisponibel av en annan anledning tvingades Graham Potter fundera ett par extra varv när han skulle komponera sin startelva. Det gällde för ÖFK-managern framförallt att hitta en fungerade lösning på mittfältet.
I min smak snurrade Potter till det i onödan:
# Ronald Mukiibi och Dennis Widgren fick skifta kant i försvarslinjen.
# Han plockade ned Saman Ghoddos på mitten.
# Och han lät Dino Islamovic bilda anfallspar med Alhaji Gero.

Man kan verkligen inte klaga på det anfallsglada anslaget i den här premiärelvan.
Men bra blev det inte!
Inte blev det speciellt offensivt heller. Målchanserna, med den här uppställningen, var synnerligen lätträknade, det blev mest skott från distans som smet en bit utanför Andreas Isakssons målbur. Eller hörnor – i massor.
# Ändringen i backlinjen begriper jag inte; Dennis Widgren blir ju helt handikappad på en högersida, han spelar ju fotboll med enbart vänsterfoten och blir närmast handlingsförlamad när han tvingas använda högern.
# Längst fram fanns inget som helst samarbete mellan Gero och Islamovic. Tanken var, om jag förstod det rätt, att Gero skulle ge Djurgårdens mittbackar full huggning medan Islamovic hade ett lägre utgångsläge. Av det blev inte mycket; Gero var överallt och ingenstans medan Islamovic inte hittade sin roll.

Bättre blev det när Potter gjorde tre byten i jakten på en kvittering. In med Jamie Hopcutt, Ludvig Fritzson och Frank Arhin, ut med Gero, Mukiibi och Islamovic. Och Dennis Widgren fick flytta tillbaka till sin trygga vänsterkant…
ÖFK blev lite mindre organiserat men det blev bättre rörelse, mera fart och ännu hårdare tryck mot Djurgårdens försvarslinje.
Men gästerna försvarade sig bra trots att man bokstavligt talas gick på knäna den sista kvarten.. ÖFK förmådde aldrig skapa den där chansen som hade kunnat ge ett kvitteringsmål. Det var alltid ett försvarsben i vägen vare sig det var Sema, Arhin, Hopcutt eller Ghoddos som lossade bössan.

Några noteringar;

# Sotirios Papagiannopoulos hade oturen att ställa hela försvarsblocket när han med huvudet råkade styra fram bollen till Markus Danielsson vid Djurgårdens segermål i den 13:e minuten. Sådana bollar är svåra att försvara sig emot. ”Sotte” var annars precis lika bra som vanligt, några avväpnande brytningar i svåra en-mot-en-situationer tillhörde matchens höjdare.

# Bäst i ÖFK var dock Brwa Nouri trots att Djurgårdens tillresta supportrar gjorde sitt bästa för att störa ÖFK-kaptenen. Men Nouri höll huvudet kallt och regerade på mitten.

# Saman Ghoddos bjöd, som vanligt, på massor av fotbollsgodis men den här gången lyckades hans aldrig komma i riktigt bra skottlägen.

# Hosam Aiesh och Ken Sema hade kraftigt övertag på sina respektive backar. Men Aiesh tappade stinget efter en lovande inledning och krånglade sedan till det mesta medan Sema blandade högt och lågt. Några nummer var dock helt briljanta.

# Men varför händer så lite på deras inspel? Vi har sett det tidigare i vår och vi fick se det igen.

# Jamie Hopcutt gjorde ett piggt intryck den dryga halvtimme han fick spela.

# Saknaden efter Curtis Edwards passningsfot och förmågan att transportera bollen i planens längdriktning var enorm. Men förhoppningsvis är han tillbaka i spel redan till helgen.

Till sist; Eftersnacket kom mest att handla om hur Djurgårdens supportrar hade uppträtt både före och under matchen; ölen som hälldes över Ken Sema när han strax före pausvilan råkade ramla strax framför djurgårdsklacken, texterna om Brwa Nouri, alla könsord som haglar över allt och alla. Ja, ni känner igen det. Ni hörde det för tio år sedan, ni hörde det i dag och ni kommer att höra det om tio år. Djurgårdens sportchef Bosse Andersson fick ta diskussionen den här gången. Men det här är en ”never ending story”. Det finns ingen som helst vilja hos storstadsklubbarna att kasta ut dräggen från våra arenor, det är min bestämda uppfattning.

 
Det finns 19 kommentarer att läsa.

 
Mitt tips: ÖFK vinner Allsvenskan!
23 Mars 2018 klockan 22:52 av Agne Svärd
 

Malmö FF och AIK är favoriter att vinna årets allsvenska, ÖFK är hetaste utmanaren.
Så kan man sammanfatta de tips som tränarna för de 16 lagen i vår högsta liga samt landets fotbollsjournalister levererade vid den allsvenska upptaktsträffen på Arlanda i onsdags.
Själv vidhåller jag den uppfattning som jag redovisade före cupsemifinalerna: ÖFK är Sveriges bästa lag och i dagsläget min absoluta guldfavorit!

ÖFK förlorade, som bekant, sin semifinal mot Malmö FF med 0–1. Eftersnacket har mest handlat om att det var skåningarnas vinnarmentalitet och vinnarkultur som avgjorde.
Skitprat, säger jag.
Den här matchen avgjordes av tillfälligheter, ingenting annat.

Jag har sett matchen flera gånger (en på plats, tre på datorn) och ska peka på fyra helt avgörande situationer där ÖFK inte hade marginalerna (tillfälligheterna, centimetrarna, välj det som önskas) på sin sida;
# Saman Ghoddos välmaskerade avslut på Hosam Aiesh inspel strax utanför i öppningen av andra halvlek.
# Brawa Nouris skott i insidan av stolpen (och sedan längs mållinjen…) i den 53:e minuten.
# Ken Semas frisparkskanon i undersidan av ribban av ribban några minuter före slutet.
# Och Jamie Hopcutts nick strax utanför stolpen på övertid.

I alla dom här fyra situationerna är MFF-målvakten Johan Dahlin helt bortspelad, Dahlin är inte i närheten av att nå Semas frisparkspärla och vid övriga tre avslut står han på hälarna mitt i målet, utan någon som helst chans att ingripa.
Malmö har bara ett avslut (förutom målet som kom efter riktig ÖFK-indianare) som kan konkurrera men där fanns ÖFK-målvakten Aly Keita på rätt plats och kunde rädda Mattias Svanbergs friläge i första halvlek.
Att då snacka om vinnarkultur när det handlar om tillfälligheter tycker jag inte är vaken speciellt juste eller speciellt begåvat.
Om exempelvis Nouris skott suttit en centimeter (kolla på måttstocken hur mycket det är…) mer till höger hade skåningarna fått stoppa upp den där kulturen där bak, svårare än så är det inte!

Så här tippar (och kommenterar) jag de 16 lagen i årets allsvenska:
1) Östersunds FK
"Har starkaste spelartruppen, kan bygga vidare på ett fantastiskt fjolår och får nu koncentrera sig på enbart seriespelet. Många är oroliga vad som ska hända i sommar (hur många försvinner?) men nu är nu och då är då. Att Graham Potter förlängde kontraktet med fyra år är ett viktigt signalvärde, på många sätt!.”

2) Malmö FF
"Har tappat flera viktiga kuggar från fjolårets mästarlag men har också handlat tufft från de översta hyllorna, i den här klubben råder ingen brist på kontanter. Men jag påstår att MFF har hamnat på minus i spelartruppen, detta i kombination att man bantat något på antalet etablerade spelare och fyllt upp med fler lärlingar. Min gissning är att man tvingas handla på nytt i sommarfönstret för att kunna kombinera Champions league-kvalet med hösten i Allsvenskan.”

3) AIK
"Även här har det handlats med den stora börsen. Men det har skett ganska sent och det tar säkert en tid för Rikard Norling att få ihop det här manskapet, insatsen i Svenska cupens gruppspel var högst blandad och i semifinalen mot Djurgården direkt svag! Att sedan Nisse Johansson (hjärtsjukdom) och Jesper Nyholm (benbrott) sent försvunnit ur backlinjen ger Norling bekymmer som han knappast hade räknat med.”

4) Djurgårdens IF
"Har tappat några riktigt tunga profiler, poängspelarna Kim Källström, Gustav Engvall och Magnus Eriksson. Men de ska ersättas med ett starkare lagbygge, laget före jaget Och starten på året är utan tvekan lovande, det syns att Özcan Melkemichel haft ett år på sig att bygga en fungerande stomme. Och Andreas Isaksson håller fortfarande högsta klass i målet, det ger många poäng på en säsong."

5) IF Elfsborg
"Här finns det offensiva materialet. Men hur står det till i defensiven? Ja, den frågan måste nye tränaren Jimmy Thelin (från Jönköping) ha ställt sig mer än en gång innan han tackade ja till jobbet. Men är det något som Thelin kan så är det att se till att försvarsspelet funkar. Därför tror jag att Boråslaget får en bättre säsong än på länge och blir främste utmanare till topp 4-gänget.”

6) BK Häcken
”Ska bli svenska mästare inom fem år, så sattes klubbens målsättning inför förra säsongen. Det finns i alla fall inget som talar att man lyckas det andra året heller, dessutom tar det säkert tid för nye tränaren Andreas Alm att få ihop laget. Stabilt mittenlag med ett litet plus är mitt tips..”

7) Hammarby IF
”Det var nu resultatet skulle komma. Men precis som vanligt blev det lite stökigt på söder, tränaren Jacob Michelsen fick sparken och man tvingas börja om från början. Men ingen kan klaga på anslaget i satsningen och man har förstärkt in i det sista. Och kan Stefan Billborn som huvudansvarig tränare ena alla skarpa viljor är Hammarby ett av de bättre lagen i seriens mellanskikt. Men det kan lika gärna gå åt helvete, det vet alla som följt Hammarby genom åren.”

8) IFK Norrköping
”Lite tunnare för varje år, det är känslan när jag kollar in Norrköpings spelarmaterial. Klubben tappade många starka profiler under förra året och det känns som man inte lyckats fylla dom luckorna trots ett par namnkunniga förstärkningar. Jordan Larsson i par med Kalle Holmberg är dock ett spännande anfallspar men bakåt ser det lite svajigt ut.”

9) Örebro SK
”Varken fågel eller fisk, jag tycker att Örebro är Allsvenskans mellanmjölk. När det stämmer för laget spelar man underbar fotboll men det sker, tyvärr, alldeles för sällan för att man ska kunna utmana de bästa lagen mer än i enskilda matcher. Och det räcker inte,”

10) IFK Göteborg
”Dessvärre, alla änglasupportrar, bättre än så här är inte materialet, det är min bestämda uppfattning. Framförallt ser det riktigt risigt ut bland forwards. Jag tror det blir väldigt stimmigt på västkusten den här sommaren, ingen kommer att vara nöjd med det som visas upp på Gamla Ullevi. IFK Göteborg är en klubb på dekis!”

11) Kalmar FF
”Svårläst, resultatet hänger i första hand på hur mycket Rasmus Elm kan vara med. Utan Rasmus blir det så mycket sämre, det är alla överens om. Men på hemmaplan lär det ramla in tillräckligt med poäng för att smålänningarna inte ska behöva hamna i bottenträsket.”

12) Gif Sundsvall
”Tippad sist av fotbollsjournalisterna på upptaktsträffen men fullt så illa är det väl inte? Visserligen har i stort sett hela backlinjen försvunnit sedan förra säsongen men det (lilla) jag sett så här långt har inte varit så pjåkigt. Jag tror att Giffarna klarar sig tillräckligt bra för att klara sig undan nedflyttning även det här året. Den stora frågan är en helt annan: Hur länge räcker pengarna?”

13) Dalkurd FF
”Uppbrott från Borlänge, flytt till Uppsala men hemmaarena i Gävle. Är det verkligen en framgångsrik kombination för allsvensk fotboll.? Tillåt mig tvivla även om Dalkurd är så långt man kan komma från en vanlig fotbollsförening. Här finns massor av fotbollskunnande men jag tror det blir en tuff säsong för den här spännande nykomlingen som på fredagseftermiddagen vässade sin offensiv ytterligare ett snäpp när man gjorde klart med Mohamed Buya Turay från AFC Eskilstuna.”

14) IK Sirius FK
”Fjolårets charmiga nykomling som länge tillhörde täten i Allsvenskan föll som en sten under hösten och, tyvärr, finns det inte mycket som talar för att fallet är över. Jag tror på en tuff sommar på Studenternas!”

15) IF Brommapojkarna
”BP har försökt flera gånger men inte lyckats etablera sig i högsta serien. Det är målsättningen den här gången. Tillåt mig tvivla. BP är, och kommer att förbi, en alldeles utmärkt leverantör av talanger. Men inte ett lag för Allsvenskan den här gången heller.”

16) Trelleborgs FF
”Nja, det här ska väl inte kunna gå, inte ens med hjälp av Tjonga, förlåt, Vångavallen? Trelleborg har i mina ögon inte material för Allsvenskan.”

Fotnot: Så här spelas premiäromgången:
1 april: 15.00 Hammarby–Sirius, Häcken–Kalmar FF. 17.30 ÖFK–Djurgården, Trelleborg–IFK Göteborg.
2 april: 15.00 Norrköping–Brommapojkarna, AIK–Dalkurd. 17.30 Sundsvall–Örebro, Elfsborg–Malmö FF

 
Det finns 18 kommentarer att läsa.

 
Europa får vänta till nästa år
18 Mars 2018 klockan 07:21 av Agne Svärd
 

Europa får vänta till nästa år

Jag hade förutspått en riktig tungviktsmatch.
Och vad fick vi? Just det, en riktig tungviktsmatch!
Cupsemifinalen mellan ÖFK och Malmö FF innehöll det mesta som en fotbollsmatch kan innehålla, möjligtvis saknade jag de flygande attackerna.
Men vaddå?
Bättre än så här blir inte en match mellan två svenska lag i mitten av mars när det är sex minusgrader förstärkt med vind från nordväst; här fanns intensitet, de heta duellerna, målchanserna, ramträffarna, passningarna, dribblingarna, skotten…
Matchen levde verkligen i 90 plus tre minuter, från första till sista spark.

Regerande svenska mästarna Malmö FF gick segrande ur den här holmgången, 1–0 sedan islänningen Arnór Traustason (ny i MFF efter en misslyckad sejour i Rapid Wien) delat ut högerkroken i matchens 80:e minut och därmed skickat ÖFK:s sista hopp om ytterligare ett Europaäventyr i soptunnan.
Målet kom sedan hemmabacken Dennis Widgren slagit en galen passning på mittbanan som öppnade vägen för en snabb MFF-attack (Alexander Jeremejeff) och där en frispelad Traustason mycket behärskat placerade bollen utom räckhåll för Aly Keita.

Rättvist?
Tycker jag inte även om det var väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att se vart den här matchen skulle ta vägen. Stundtals satt hemmalaget i förarsätet, stundtals var det gästerna.
Men det var ÖFK som hade dom bästa möjligheterna, det hävdar jag bestämt. Saman Ghoddos var ett ständigt hot mot MFF-målvakten Johan Dahlin, två tunga skott före paus och ett läckert avslut strax utanför Dahlins vänstra stolpe i öppningen av den andra halvleken kunde ha gett ÖFK momentum i matchen.
För att inte nämna lagkaptenen Brwa Nouris tunga skott (53:e minuten) i insidan av Dahlins högra stolpe där bollen sedan rullade längs mållinjen och ut….

Även i slutforceringen, när ÖFK med alla maskiner påslagna jagade kvittering och därmed också en förlängning, var man nära. Ken Sema prickade undersidan av ribban med en frispark i matchens sista minut och på övertid nickade Jamie Hopcutt strax utanför Johan Dahlins vänstra stolpe.
Närmare än så kan man inte komma!

Några noteringar och funderingar;

# Sotirios Papagiannopoulos var hemmalagets gigant. Kraftigt överbetyg även till Curtis Edwards (magnifik i första halvlek) och Saman Ghoddos var planens bäste forward.

# Plus i kanten till Brwa Nouri och Ken Sema. Tesfaldet Tekies inhopp efter paus gav ÖFK nya möjligheter i anfallsspelet.

# Aly Keita hade inte mycket att göra men visade en imponerande kyla i spelet med fötterna när MFF pressade högt för att vinna bollen.

# Tom Pettersson kom aldrig till spel, sjuk. Han var saknad!

# Dino Islamovic fick starta även den här gången. Han var lika iskall som i mötet med Gais förra helgen och byttes ut efter 45 minuter.

# Graham Potter har fortfarande inte hittat lösningen på mittfältet. I mina ögon är ÖFK-chefen för defensiv i sina tankegångar, åtminstone av de lösningar han presenterat i flera av de senaste cupmatcherna. Varken Sam Mensiro eller Douglas Bergqvist bidrar i det offensiva spelet, nytt bevis fick vi på lördagskvällen.

Nu har ÖFK ett par veckor på sig att slicka såren och ladda om batterierna innan Allsvenskan startar i påskhelgen (rivstart, Djurgården hemma). Det tror jag att man behöver efter ett par mycket intensiva vintermånader som slutat med tunga motgångar (Arsenal i Europaspelet och nu utslagna ur Svenska cupen). Det är som att bli knockad två gånger på raken…
Men nu vet alla, spelare, ledare, förening, falkar och alla andra, vad som gäller den här sommaren; fullt fokus på Allsvenskan och bara Allsvenskan.
Europa får väntar ett år!

Till sist; 3.416 kom till Jämtkraft arena. Det var lördagskvällens stora besvikelse.

Fotnot: I och med Malmös seger tar nu BK Häcken, som fyra i Allsvenskan, den fjärde och sista Europaplatsen. MFF är ju sedan tidigare redan kvalificerade till kvalspelet i Champions league, AIK och Djurgåden till Europa league.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
ÖFK är bäst så här långt
16 Mars 2018 klockan 21:30 av Agne Svärd
 

ÖFK mot Malmö FF på Jämtkraft arena i morgon kväll, AIK mot Djurgården på Friends ett dygn senare.
Det känns stekhett, trots att temperaturen när jag skriver dom här raderna kryper ned mot minus 20…
Ska vi säga att säsongen sparkar igång på riktigt den här helgen? Bättre än så här blir det ju inte!

De fyra semifinallagen i Svenska cupen är de som varit starkast så här långt under försäsongen, det tror jag att de flesta som följer svensk elitfotboll kan skriva under på. Det är också de fyra hetaste kandidaterna att vinna Allsvenskan 2018, just nu ser jag ingen som ska kunna utmana den här kvartetten när det handlar om guldet.
Helgens matcher kommer att ge oss en liten fingervisning om vad som väntar senare i sommar, det är jag övertygad om.
Min rakning av de fyra så här i mitten av mars:
1) ÖFK
2) Malmö FF
3) AIK
4) Djurgården

Tycker ni att jag kollade med hemmaögon nu, speciellt ni i Stockholm och Skåne?
Det tycker inte jag. ÖFK har gjort en stark öppning även på det här året; fyra segrar i Svenska cupen utan att släppa in något mål (har knappt bjudit motståndarna på en enda målchans!) och dessutom segern mot Arsenal på Emirates i Europa league.
Det är resultat och prestationer som ingen av de tre övriga semifinalisterna mäktat med, oaktat att exempelvis Malmö FF sägs ha gjort en starkare försäsong än på mycket länge.

Jag har sett (på datorn) MFF:s fyra cupmatcher, gruppspelet mot Dalkurd, Gefle och Brommapojkarna samt kvartsfinalen mot IFK Göteborg. Fyra segrar och 8–1 i målskillnad.
Bra, absolut. Men inte imponerande!
Som jag ser det har MFF en bit kvar innan man får ihop det här laget. Man kommer säkert att lyckas men det tar tid att ersätta spelare som Anders Christiansen (Allsvenskans bäste förra året), Anton Tinnerholm, Erdal Rakip, Jo Inge Berget, Felipe Carvalho och Magnus Wolff Eikrem trots att man handlat från hyllor som sitter betydligt högre än dom som exempelvis ÖFK brukar fynda på…
Namn som Fouad Bachirou, Sören Rieks, Arnór Ingvi Traustason, Eric Larsson och Egzon Binaku är naturligtvis starka ersättare alla dar i veckan. Men de ska hitta sina roller, också.

Några noteringar inför lördagskvällen;

# Matcherna mellan ÖFK och Malmö FF har så här långt alltid varit välspelade, intensiva – och dramatiska. Inte minst det senaste mötet på Jämtkraft arena (2–2) på senhösten. Den matchen innehöll allt, en av fjolårets allra bästa i Allsvenskan. Vi hoppas på en upprepning!

# Malmö FF tvingas spela utan högerbacken Andreas Vindheim (korsbandsskadad mot IFK Göteborg, blir borta en längre tid) och mittfältsmotorn Oscar Lewicki (ljumsken). Vindheims ersättare är given, Eric Larsson (från Gif Sundsvall) kan göra det jobbet lika bra, kanske bättre. Svårare är det att lösa Lewickis frånvaro på mitten, han och Bachirou har varit ett starkt par så här långt.

# Apropå Bachirou. Han har fått lysande recensioner för sitt spel även i den ljusblå dressen. Jag tycker att han har sett ut som i ÖFK, varken mer eller mindre. Möjligtvis lite mindre...

# Inspel (främst från högerkanten) och fasta situationer har varit MFF:s främsta offensiva vapen så här långt, där har skåningarna varit väldigt skickliga. Varningen är härmed utfärdad!

# ÖFK:s Tom Pettersson har varit sjuk i veckan men sägs vara på bättringsvägen. Graham Potter tror att han kan ställa upp med bästa manskap.

# Det finns många taktiska finesser att fundera över. Själv är jag mest nyfiken på hur Graham Potter tänker försvara sig på vänsterkanten utan att Ken Sema behöver bränna för mycket krut i defensiven. Jag vill gärna se Sema hålla Eric Larsson fullt sysselsatt på den andra delen av planen…

# Det här talar för ÖFK: Formen, hemmaplan (både underlag och hemmafacit), kontinuiteten i lagbygget, cupspecialister samt firma Sema&Ghoddos (Sveriges vassaste anfallspar). Och kylan, förstås...

# Det här talar för MFF: Fasta situationer, huvudspelet, Markus Rosenberg.

Som ni ser; jag tror fortfarande på goda möjligheter till ett nytt Europaäventyr!

Till sist; AIK besegrade Örebro med 2–0 i sin kvartsfinal (större delen av matchen med en man mer på planen) medan Djurgården slog Häcken med 1–0 i en match där Häcken var väl så bra. I den semifinalen lägger jag min röst på AIK, Djurgården brukar ju inte vinna några derbymatcher…
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Upplagt för en riktig tungviktare
11 Mars 2018 klockan 23:11 av Agne Svärd
 

Det var naturligtvis inte frågan om.
Utan när.
Men att det skulle ta 85 minuter och 22 sekunder för ÖFK att få hål på Gais och skjuta sig vidare till en plats i semifinalen i Svenska cupen mot Malmö FF var nog överraskande för många, även för mig.
Inte minst med tanke på hur det såg ut på Jämtkraft arena.
Det var väldigt mycket ÖFK och väldigt lite Gais.

Alhaji Gero har inte fått speciellt många chanser att visa sitt register i öppningen av den här säsongen. Och när han har fått det har det, i ärlighetens namn, inte sett speciellt bra ut. Styrkan har funnits, den känner vi sedan länge, men bollen har inte varit Geros bästa vän så här långt i vinter.
Även den här gången fick han starta på avbytarbänken. Där fick han sitta i 66 minuter., sedan ersatte han Dino Islamovic.
20 minuter senare, i matchens 86:e minut blev Gero ÖFK:s frälsare när han tryckte in matchens enda mål.
Ett ytterst viktigt mål för ÖFK, naturligtvis.
Men väl så viktigt för Gero personligen. Målskyttet hat inte varit hans bästa gren under ÖFK-tiden, alla har vi sett hur svårt han haft det i det så viktiga straffområdesjobbet. Den här fullträffen kan få kammen att växa!

ÖFK hade ett klart grepp om den här matchen men Gais försvarade sig väl, inte minst centralt. Och gästerna bjöd verkligen till för att det här skulle bli en bra fotbollsmatch. Laget innehöll många bollskickliga lirare, man bemödade sig verkligen om att försöka spela sig igenom ÖFK när man erövrat bollen. Men så mycket längre än till mittlinjen kom man inte, offensivt saknades det en hel del. Det var verkligen inte vid många tillfällen som ÖFK-försvaret sattes under press.

Hemmalaget hade dock svårt att vaska fram de riktigt heta målchanserna, speciellt i den första halvleken där det egentligen vara bara mittbacken Sotirios Papagiannopoulos som var riktigt nära.
I övrigt var det väldigt tafatta försök, trots att både Hosam Aiesh och Ken Sema hade ett kraftigt övertag på sina bevakare på respektive kant.
Men inspelen var inte tillräckligt precisa den här gången.

Betydligt hetare blev det i Gais straffområde i den andra halvan. Sam Mensiro hade chansen, Curtis Edwards sköt tungt och bra ett par gånger, Tesfaldet Tekie fick felträff när målet låg vidöppet, inhopparen Jamie Hopcutt hade ett friläge, Saman Ghoddos dribblade till sig en dubbelchans samtidigt som Aiesh och Sema fotsatte att runda sina bevakare och mata in bollar framför mål.
Men lägena sumpades och Damir Mehic gjorde ett bra jobb i Gaisburen.

Gaisnollan höll i drygt 85 minuter. Sedan sköt Brwa Nouri från 20 meter, Mehic släppte till en retur och då klev Gero fram med högern och skickade bollen upp i nättaket och ÖFK till semifinal.
Det var skönt och det var mycket välförtjänt!

Några noteringar;

# Försvarsarbetet var i det närmaste klockrent. När motståndarna inte lyckas spela sig till en enda het möjlighet under 90 minuter måste det givetvis få högsta betyg. ”Sotte” var kung där bak. Aly Keita behövde knappast duscha efter matchen… Fem cupmatcher utan insläppt mål, det är starka papper!

# Planens främste var utan tvekan Curtis Edwards. Utgångsläget var som högerback den här gången men som vanligt jobbade han från kortlinje till kortlinje, hade en överlägsen passningsfot och hann dessutom med några vassa avslut.

# Brwa Nouri styrde på mitten men led av att såväl Tekie som Mensiro var bleka, åtminstone om man tittar på den offensiva biten. Jag förstår inte varför Mensiro hade den här rollen, han var ju helt vilse när han kom in på Gais planhalva där han knappt deltog i spelet. För mig är Mensiro bara bra när han får härja framför det egna straffområdet, högre upp i banan finns det många i ÖFK:s trupp som kan göra jobbet bättre!

# Hosam Aiesh och Ken Sema såg ut som kungar på varsin kant men jag hävdar nog att det såg bättre ut än det var. Så många inspel, så få som gav avslut. Här finns det att slipa på, både när det gäller var bollarna ska läggas och hur löpvägarna ska se ut för centrala forwards.

# Dino Islamovic fick starta den här gången. Men han var iskall!

# Saman Ghoddos är alltid sevärd, trots att skottfoten den här kvällen var aningen felriktad.

Nu är det upplagt för en riktig tungviktsmatch kommande helg; regerande cupmästarna (ÖFK) mot regerande svenska mästarna (Malmö FF, slog IFK Göteborg med 1–0 i sin kvartsfinal).
Jag tror har fotbolls-Sverige ser fram mot det här mötet, ”snacklaget” ÖFK mot elefanten MFF från Skåne..
Det är också försäsongens i särklass två bästa lag.
Det ni!

Till sist; Jag vill också ta chansen att uttrycka min beundran för ÖFK:s spelare (och även de som gästar Jämtkrat arena) som i match efter match bjuder på den här grannlåten – under rådande omständigheter. Fotboll är ett komplicerat spel, att utföra det i kraftig kyla och med fötterna stundtals placerade i halvmeter djup snö vid sidan av planen, gör det än mer komplext. Jag lyfter på kepsen!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Klart för kvartsfinal på hemmaplan
3 Mars 2018 klockan 22:55 av Agne Svärd
 

Sådärja! ÖFK:s tunga lagmaskin fortsätter att rulla över sina motståndare.
3–0 mot Kalmar FF säkrade både gruppseger och hemmaplansfördel i Svenska cupens kvartsfinalspel nästkommande helg.
Och dessutom; även om gaspedalen inte pressades i botten under matchens alla 90 minuter sände man här ytterligare en given signal till övriga Fotbolls-Sverige: På Jämtkraft arena måste man överprestera för att få någonting med sig. Även den här sommaren!
Kalmar FF var inte i närheten, långt därifrån.

Efter 3–0 mot Trelleborg och 2–0 i måndags nere i Åtvidaberg hade ÖFK peggat upp bollen inför gruppfinalen mot Kalmar FF. Oavgjort räckte för gruppseger, vinst skulle dessutom (förmodligen) ge hemmaplan i kvartsfinalen. Och efter 3–0 (nio poäng, 8–0 i målskillnad, överlägsen etta i gruppen) och gynnsamma resultat i lördagens övriga gruppspelsmatcher är det helt klart: ÖFK får spela på Jämtkraft arena kommande helg, oavsett vad som händer på söndagseftermiddagen.

Graham Potter valde att ställa en mycket anfallsglad startelva på benen den här gången; med Curtis Edwards och Dennis Widgren som ytterbackar på varsin kant var det upplagt för en tung hemmaoffensiv. Så blev det också. Det tog dock en halv halvlek innan man hittade den rätta rytmen, innan dess var ÖFK-spelet inte tillräckligt precist.
Men när det lossnade small det med besked, två gånger på några minuter:
# 26:e minuten: Brwa Nouri sätter 1–0 på straff sedan Jamie Hopcutt blivit nedsparkad.
# 29:e minuten: Saman Ghoddos hittar en fri yta mitt i Kalmars straffområde och trycker in 2–0.
Båda målen var i regi Ken Sema. Hopcutt hittades med en crossboll över Kalmars backlinje, Ghoddos serverades med en klassisk snett-inåt-bakåt-boll.

I det här skedet av matchen var Kalmar helt ute ur bilden. Lagkaptenen Brwa Nouri styrde och ställde från mittplanen, skickligt understödd av Curtis Edwards och Tesfaldet Tekies passningssäkra fötter. Och där framme kilade Sema och Ghoddos ut och in som de ville i Kalmars backlinje.
Det liknade ett ÖFK i högsäsong när man körde över sina motståndare, inte en tidig lördag i mars när det är tio grader kallt.

Nåväl, Kalmar lyckades efter paus täta till de värsta hålen på mitten samtidigt som ÖFK inte orkade behålla varken den rätta skärpan eller det höga bolltempot. Det jämnade ut spelet något, dock utan att Kalmar hade någon som helst möjlighet att skaka hemmalaget.
Det var fortfarande ÖFK som hade chanserna.
Det skulle också ge ett tredje mål, Dino Islamovic hade varit på banan i åtta minuter när han fastställde slutresultatet 3–0 framspelad av Dennis Widgren.

Här är några noteringar från lördagseftermiddagen;

# ÖFK:s försvarsspel var i det närmaste kassaskåpssäkert. Tillsammans är Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson ytterst svårforcerade både på marken och i luften.

# Jag tror att trion Nouri, Edwards och Tekie kommer att få många minuter tillsammans på mittfältet. Den här gången bjöd de på massor av finesser som fullständigt kollrade bort deras bevakare. Särskilt elegant blir det när Saman Ghoddos faller ned från anfallslinjen och förstärker på mittplanen. Små marginaler många gånger men ack så njutbart. Och effektivt!

# Ken Sema dominerade stort före paus, mindre i den andra ronden.

# Dino Islamovic ersatte Hosam Aiesh när drygt 20 minuter återstod. Det bytet kunde ha gjorts betydligt tidigare, Aiesh hade inte sin bästa dag.

# Dennis Widgren var drypsäker ute till vänster i första halvlek men tappade sitt passningsspel efter paus. Därför var det så skönt att det var just han som öppnade vägen för Islamovics 3–0-mål! Den assisten behövde Dennis självförtroende.

# Andreas Andersson har vaktat buren två matcher i följd. Han har väl sällan eller aldrig haft lugnare dagar på jobbet. Inte heller så kalla, brrrrr!

Till sist; Kvartsfinalerna, som spelas lördag och söndag nästa helg, lottas på söndagskvällen. Ni kan följa lottningen i Fotbollskanalen (www.fotbollskanalen.se) med start klockan 19.30.
 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Europa m.m.
27 Februari 2018 klockan 18:33 av Hasse Thor
 

Efter ett längre uppehåll under den här devisen kommer några synpunkter på ditt och datt. Efter att på plats bland alla media-honoratiores fått bevittna ÖFK:s på många sätt osannolika sextondelsfinal mot Arsenal FC i Euro League och det minst lika osannolika slutresultatet i bortamötet på Emirates Stadium framför skärmen finns en del reflexioner.

Efter första halvtimmen på Jämtkraft Arena och den överkörning som ÖFK fick utstå med ett bländande passningstempo från motståndet skrev jag i en inledande fras efteråt “hit men inte längre”. Men vad händer i London, 0-2 och sett till möjligheter hade ÖFK mycket väl kunnat peta in ytterligare en boll och därmed fått all psykologi på sin sida. Man skall tydligen ALDRIG räkna bort Graham Potters manskap i nåt sammanhang.

Att ÖFK:s framgångar gripit tag i folk långt utanför “republiken” är också lite speciellt, har en del släkt i den södra landsdelen som inte missat en match och min 94-åriga mor på hemmaplan har hängt med på hela europaresan. Hennes speciella favorit “Ghoddi", som hon ständigt kallar honom, får en hel del cred. Hon diskuterar också matcher med sin 87-åriga kusin i Helsingborg via telefonen.

Ett nytt cupäventyr, det svenska, har ju också inletts på bästa sätt i varje fall rent poängmässigt. En lång väg återstår om utfallet skall bli lika lyckat som senaste säsongen men större under har väl skett. Frank Arhin, ghananen som kom i fjol, var hypernervös när han fick hoppa in i London men visade mot Åtvidaberg att det finns potential. Lite av en Seon-Min Moon typ om nu nån minns honom.

Flera tongivande har ju valt att fortsätta i dom rödsvarta färgerna, i varje fall fram till nästa “fönster” dock inte Fouad Bachirou och om det finns ju en del åsikter. Den kanske störste läktarfavoriten med en egen sång och allt. Att den lille fransmannen inte fann sig helt tillrätta utanför planen är väl känt men ÖFK-hjärtat slog säkert lika hårt hos honom som i nån annan.

Hans spelförståelse, hans teknik och hans offervilja går att ersätta, däremot hade han två lungor som jag tror av och till kommer att saknas. Fouad Bachirou fanns överallt, var han än behövdes i nittio minuter. Gång på gång tänkte man, hur orkar karln? Första gången jag såg honom undrade jag också hur en sån kvalité kunde hamna så här långt ut i det perifera fotbollslandskapet. “Måste vara nåt exotiskt som hjortronplockning eller abborrfiske” minns jag att jag skrev.

Att han hamnade i Malmö FF känns naturligtvis surt för en gammal helsingborgare men personligen vill jag bara önska lycka till och tack för allt. Sen är det ju inte säkert allt per automatik blir bra hos “di blåe”, Alex Dyer blev väl inte den injektion som Elfsborg hoppades på till exempel. Fotboll på toppnivå är ju ingen social verksamhet egentligen och att dom stora pengapåsarna styr får vi leva med. Att Daniel Kindberg trots allt, i varje fall för stunden, lyckats utmana den ordningen skall vi vara tacksamma för.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Halvhjärtat men tillräckligt bra.
27 Februari 2018 klockan 00:18 av Agne Svärd
 

Det var tuffa förutsättningar när ÖFK cupspelade på anrika Kopparvallen i Åtviidaberg (Sveriges fotbollscentrum under första halvan av 1970-talet, på Ralf Edströms och Rolands Sandbergs tid ni som minns…) på måndagskvällen.
Fysiskt: Det var kallt, det snöade och underlaget hade mycket enkelt kunnat göras om till en skridskobana.
Mentalt: Nog var det många av spelarna som hade tankarna kvar på den underbara torsdagskvällen i London, fortfarande.
Därför var det tur att dagens Åtvidaberg inte håller samma klass som storhetstidens, långt därifrån. ÖFK:s 2–0 var egentligen inte mycket att skriva hem om men bäddar för en spännande fortsättning av Svenska cupen.

ÖFK var klasser bättre än sina motståndare, från första till sista minut. Men när inte arbetet görs med alla maskiner påslagna kan det se ut som det gjorde i kväll; man tvingas kämpa ända in i slutet innan motståndaren definitivt ligger på rygg.
Det kändes inte riktigt nödvändigt, ÖFK kunde ha skött det här lite snyggare. Insatsen såg ut ungefär som den i Härnösand i höstas i cupens inledande omgång: Halvhjärtat men tillräckligt bra för att vinna (även då med 2–0).

Men jag ska inte klaga. Två raka segrar ger ÖFK ett utmärkt utgångsläge inför lördagens gruppfinal mot Kalmar FF hemma på Jämtkraft arena. Oavgjort räcker för gruppseger och en plats i kvartsfinalen.
Hur många är det som redan nu låter tankarna rusa i väg till allt det trevliga vi fick vara med om förra våren…?

Några noteringar från måndagskvällen;

# Oavsett hur ÖFK:s uppställning såg ut på ritbordet blev verkligheten mer offensiv än någonsin. Här räckte det med tre man i backlinjen (ibland bara två då Ronald Mukiibi gärna följde med i anfallen…), tre på mittfältet och fyra forwards (Frank Arhin och Ken Sema på varsin kant, Saman Ghoddos och Dino Islamovic i mitten). Det kunde ÖFK unna sig den här gången när motståndet kom från division 1.
Men trots den enorma tyngden framåt det tog mer än en halvlek innan man hotade hemmaförsvaret på riktigt. Under första 45 var det bara Arhin som visade sitt kunnande. Övriga tre var precis lika bleka som den vita matchdräkten.

# Men Ghoddos fick fart på påkarna och riktningen på skottfoten efter pausvilan. 1–0 dunkade han in från den där ytan strax utanför straffområdet som han verkligen ser ut att älska och framspelningen till Jamie Hopcutts 2–0-mål strax före slutet var lika läcker som de passningar han levererade på Emirates i torsdags.

# Frank Arhin fick inte komma med i målprotokollet, två ribbskott var närmast. Det var synd, Arhin gjorde här ett helt annat intryck än det, visserligen korta men ack så virriga inhoppet, mot Arsenal i torsdags. Men det är klart, Emirates och Europa league är ju något helt annat än Kopparvallen och Svenska cupen.
Liksom motståndet…

# Men bäst, i särklass, var Curtis Edwards. Hans briljanta passningsspel, den här gången från vänsterkanten (han är ju användbar överallt), stack verkligen ut i den här matchen.

# Ett innermittfält med Douglas Bergqvist och Ludvig Fritzson i en match med förväntat kraftigt bollövertag, hur tänkte Potter där? Det var dömt att misslyckas och gjorde det också. Bergqvist bidrar inte med mycket konstruktivt och Fritzson har ingen fart i benen. Så tungt det går. Var är formen? När ska det lossna? Fritzson har ju alla verktygen i sin låda.
Där skulle naturligtvis, i Brwa Nouris frånvaro, Tesfaldet Tekie ha spelat. Alla dar i veckan!

# Backlinjen med Mukiibi, Mensiro och Sonko Sundberg hade en lugn dag på jobbet. Detsamma gäller naturligtvis målvakten Andreas Andersson. Men Andreas får i alla fall en assistpoäng för passningen till Ghoddos före 2–0-målet. Men den tar jag tillbaka för det huvudlösa uppspelet i matchinledningen...

# ÖFK hade sisådär 18-42 stycken hörnor. Alla ofarliga. Här finns mycket att jobba med. Massor!

# Och vem ska skjuta straffar när inte kapten Nouri är på banan? Den här gången brände Ken Sema, oren träff som prickade stolpen. Tidigare har, i närtid, Ghoddos, Hopcutt, Islamovic och Tom Pettersson missat från elva meter. Det känns inte bra.
Som ni förstår; det finns ett och annat att jobba med framöver. Redan på lördag krävs det en betydligt högre insats från många när Kalmar kommer på besök. Som jag skrev efter Arsenalmatchen: Den här Europaresan vill många gärna vara med om ytterligare en gång...
 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Den här resan vill vi gärna vara med om igen
23 Februari 2018 klockan 01:29 av Agne Svärd
 

Som jag skrev; det blir inget mirakel på Emirates stadium.
Men det var jävigt nära!
Vilken match ÖFK gjorde, vilken match!

ÖFK:s äventyr i Europa är över för den här gången. Men avslutningen, seger med 2–1 mot Arsenal, blev precis den osannolika final på den osannolika resa som man bara kan fantisera om i ett välskrivet bokmanus.
Det räckte inte till avancemang.
Men det räckte definitivt till att erövra Europa!

ÖFK:s Europaspel är som alla med lite insikt känner till ett stycke idrottshistoria i många olika nivåer; på hemmaplan, sett ur ett nationellt perspektiv men även internationellt. När såg vi senast den här typen av klassresa; ett svenskt lag marscherar rakt igenom det nationella seriesystemet och till ett slutspel i Europa. På den vägen smiskar man upp storheter som Galatasaray, PAOK från Thessaloniki, Hertha Berlin och skakar Athletic Bilbao i en alldeles underbar fotbollsmatch.
Och som grande finale åker man till London och vinner med 2–1 mot Arsenal på fruktade Emirates stadium.
Ja, jag skriver det igen: Mot Arsenal. Mitt i smällkalla vintern.
Det har aldrig hänt tidigare. Fotbollsvärlden häpnar!

Underläge 0–3 vid avspark gjorde att ÖFK stod inför ett gigantiskt berg att bestiga. Men det bekom inte laget ett smack (och varför skulle det göra det, här fanns verkligen inget att förlora). Redan i upptakten hade såväl Jamie Hopcutt som Brwa Nouri möjligheter att skaka hemmalaget.
Sedan small det. två gånger på en minut.
22:a min: Hosam Aiesh frispelas till höger och med hjälp av mittbacken Calum Chambers ena fot placerar han bollen bakom Arsenalmålvakten David Ospina, 1–0.
23:min: Ken Sema snurrar upp Chambers och trycker bollen lågt till vänster om Ospina med en mäktig vänsterpärla, 2–0.

Nu var Arsenal skakat, på riktigt. Arséne Wenger såg mer bekymrad ut än han gjort någonsin tidigare i sitt 68-åriga liv och Emirates riste i hela sin konstruktion.
# Arsenal hade inget spel, inget tempo, ingen energi men framförallt inga idéer.
# ÖFK hade ett spel och dessutom två mål.
När spelarna gick till halvtidsvila var oron stor på de engelska tabloidernas hemsidor. Vad är det som händer på Emirates, egentligen? Vad är det vi ser?
Det garvade redaktörsgardet, de som sett allt i världsfotbollen, trodde inte sina ögon...

Men för att mirakel ska kunna hända krävs det att man inte gör några misstag.
Och det blev återigen ÖFK:s öde. precis som hemma på Jämtkraft förra torsdagen. Andra halvleken hann bara bli en dryg minut gammal när Ronald Mukiibi, helt ostört, sparkade hål i luften när han skulle rensa bort ett inlägg och mer behövde Arsenal inte för att spräcka ÖFK-nollan (Sead Kolasinac målskytt).
Nu krävdes att ÖFK skulle göra ytterligare två mål och uppgiften blev i det närmaste omöjlig.

Men ÖFK gjorde onekligen ett försök att besegra hopplösheten. Närmast var Ronald Mukiibi, som var tiondelen för sen för att kunna stöta in bollen i nät, samt inhopparen Dino Islamovic när han styrde ett läckert Ghoddos-inspel precis utanför stolpen.
Men närmare än så kom inte ÖFK den här gången. 2–1 gav en otroligt snygg avslutning som något som bara för ett år sedan var ett fullständigt otänkbart scenario.

Några noteringar från torsdagskvällen;

# Arsenal ställde ett betydligt starkare lag till spel än jag hade räknat med. Åtta från startelvan på Jämtkraft fick förnyat förtroende, bara Mesut Özil och ett par i backlinjen hade ersatts från förra veckan.

# Ken Sema och Hosam Aiesh hade på varsin kant ett kraftigt övertag på sina bevakare i första halvlek. Det gav också båda målen. Sema fortsatte att storspela i andra ronden medan Aiesh fick skadekänning tidigt efter paus och tvingades utgå.

# Ersättaren Tesfaldet Tekie gjorde åter ett starkt inhopp. Min gissning är att Tekie kommer att få mycket speltid i Svenska cupen närmaste veckorna. Ja, det måste han få!

# Naturligtvis ska alla ÖFK-pelare ha betyget 6 på en femgradig skala när man slår Arsenal på bortamark, allt annat vore synnerligen orättvist. Men jag sätter gärna en extra stjärna bakom Ken Sema (jag gissar att han här tog ytterligare ett steg mot Janne Anderssons VM-trupp), Tom Pettersson (vilken fighter och vilken revansch för förra veckans misstag) samt Saman Ghoddos. Den här gången var det framspelaren Ghoddos vi fick se, ÖFK-stjärnans passningar öppnade för båda målen, bland mycket annat.

# Målvakten Aly Keita såg lite darrig ut i inledningen men i andra halvlek var han precis så bra som vi såg honom förra säsongen.

# ÖFK:s spelare och ledare hyllades efteråt som de hjältar dom är av ungefär 5.000 tillresta länsbor. Det var mäktigt, precis som det stöd som supportrarna gav sitt lag under matchen.

Till sist; Jag lånar Graham Potters ord vid midnatt när allt var över: ”Jag är riktigt stolt över våra spelare och våra supportrar”.
Bättre kan det inte sägas.
På måndag är det match igen, Åtvidaberg i Svenska cupen på bortaplan. Det är bara att ladda om, den här Europaresan vill vi alla vara med om en gång till!
 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Mirakel händer men inte här
21 Februari 2018 klockan 22:53 av
 

Ärligt!
Varken du, jag eller Graham Potter har någon större tro på att blixten ska slå ned på Emirates stadium i norra London i morgon kväll. Hur gärna vi än vill.
Att ÖFK ska vända 0–3 mot Arsenal kräver ett mirakel.
Mirakel händer. Men inte här!

Det är bara att erkänna; den där förbannade första halvtimmen i första mötet satte sig tungt i sinnet. Inte för att Arsenal skaffade sig en 2–0-ledning, inte för att ÖFK hamnade under stor press och inte lyckades samla ihop sig till några egna attacker.
Sånt händer. Inte minst när det ena laget kommer från Premier league i högsäsong och det andra från en allsvenska i vintervila.

Men när David möter Goliat får David inte kasta in bollarna i egen bur!
Två månader av uppdämd förväntan (sedan lottningen i december) hos oss alla dränerades efter misstag som såg ut att vara gjorda av övermodiga pojklagsspelare.
Och då spelar det ingen roll att den återstående timmen genomfördes på bästa sätt, 60 minuter där ÖFK var precis lika bra som Arsenal.
Det var kört. Straffade av sig själva, typ!

Nu gäller det för ÖFK att komma ifrån det här Europaäventyret på bästa sätt. Göra en bra prestation och ett bra resultat att lägga till det som hände i höstas; segrarna mot Galatasaray, Fola Esch och PAOK Thessaloniki, bragderna i gruppspelet mot Hertha Berlin, Athletic Bilbao och Zorja Luhansk.
Helt enkelt knyta ihop säcken och låta den där första halvtimmen mot Arsenal bli en parentes på en resa som väckt sådan enorm uppmärksamhet och glatt så många.
En bra insats på Emirates skulle också vara väldigt betydelsefull, på många sätt, för den säsong som väntar.

Några noteringar inför torsdagens möte (avspark 21.05):

# Det sägs att Emirates ska bli fylld till sista plats (nästan 60.000 åskådare). Det är inget konstigt med det, Arsenal fyller sin arena vecka ut och vecka in. Men att 5.000 av dem är klädda i rött och svart och kommer från länet har ju naturligtvis aldrig hänt tidigare. Fantastiskt!

# Saman Ghoddos tjusar fotbollsälskare i alla läger. Även Arsenalmanagern Arsène Wenger tillhör numera beundrarskaran. ”En underar spelare”, sa Wenger vid onsdagens pressträff på klubbens träningsanläggning. Senare på kvällen, vid ÖFK:s möte med pressen, tackade Ghoddos för berömmet och lovade en ännu bättre insats den här gången...

# ”Alla spelare tillgängliga” var ÖFK:s besked när man lämnade Östersund. Men när man landade i London hade målvakten Aly Keita problem med synen och försvarschefen Sotirios Papagiannopoulos känning i en lårmuskel. Här har Graham Potter problem att lösa.

# Wenger har andra problem (avdelning lyx) att brottas med. Med 3–0 i” halvtid” kan han tänka ”två matcher i en”; starkast möjliga startelva på söndag i ligacupfinalen mot Manchester City och övriga är tillräckligt bra för att ÖFK inte ska kunna vända på resultatet. Min gissning är att bara Alex Iwobi, Calum Chambers. Danny Wellback och Ainsley Maitland-Nies finns med från startelvan på Jämtkraft arena. Möjligen också målvakten David Ospina men jag blir inte ett dugg förvånad om Mat Macay vaktar buren den här gången, Macay fick en match i Arsenals gruppspel i höstas

 
Det finns 26 kommentarer att läsa.

 
Förspelet är avklarat, nu smäller det
15 Februari 2018 klockan 11:56 av Agne Svärd
 

Arsenal har landat, förspelet är avklarat.
Nu vet vi alla förutsättningar, och då menar jag precis alla, inför torsdagskvällens supermatch. Vi har ju vänt och vridit på det här i drygt två månader, allt sedan lottningsproceduren i schweiziska Nyon den där måndagseftermiddagen den 11 december.
15 februari: Östersunds FK – Arsenal FC. Avspark 19.00.
Yes!

”Bienvenue dans l'arène Östersund et Jämtkraft arena, monsieur Arsène Wenger. (Välkommen till Östersund och Jämtkraft arena…)… Minus 23 och en konstgräsplan inramad av en halvmeter snö och 8.000 jämtar på läktaren – i skoteroverall"
Så skrev jag direkt efter lottingen.

Vi är där nu. Några 23 minusgrader bjuder vi inte på men fyra-fem grader kallt i kombination med lite vind nyper i skinnet på såväl spelare som annat löst folk som gästar Östersund den här historiska kvällen. Och snödjupet, det ska vi bara inte snacka om...
Men det är inte väder och vind som avgör den här matchen. För, precis som Arséne Wenger påpekade under onsdagskvällens presskonferens, så är det rätt bistert även i London vintertid… Inte heller hur mycket dom två klubbarna omsätter, har pengar på banken och värdet på spelarna har någon avgörande betydelse, trots att skillnaden är avgrundsstor.
Allt avgörs på planen. Och ÖFK startar med lika många spelare som Arsenal, elva mot elva när domaren blåser till spel!

Graham Potter kan välja och vraka bland i stort sett alla sina spelare i sin trupp, bara Johan Bertilsson tvingas avstå på grund av sin knäskada.
Kollegan Arséne Wenger meddelade tidigt i veckan att han skulle flyga hit med sin starkaste uppställning, Arsenal har ju hamnat i ett läge där Europaspelet nu blivit betydligt viktigare än bara för några veckor sedan på grund av läget i Premier league i jakten på en plats i Champions league.
Men riktigt så blir det nu inte. Wenger har, av olika anledningar, tvingats lämnat starka profiler som Peter Cech, Alexandre Lacazette, Aaron Ramsey, Jack Wilshere, Laurent Koscielny och Pierre-Emerick Aubemeyang kvar hemma i London.
Det tackar vi för…
Men Wenger ställer givetvis upp med en slagkraftig startelva, trots stjärnfallet. Kan den möjligen se ut så här (4-3-3)?
David Ospina – Hector Bellerin, Shkodran Mustafi, Calum Chambers, Nacho Monreal – Mohamed Elneny, Granit Xhaka, Ainsley Maitland-Nies – Henrikh Mkhitarjan, Mesut Özil, Danny Welback.

Den här elvan innehåller sju startspelare från lördagens Londonderby mot Tottenham (0–1), övriga fyra satt på bänken. Som sagt; kattskit är det inte!

Svårare är det att räkna ut hur Graham Potter tänker sig sitt manskap (det vet ju alla att det egentligen är en hopplös uppgift…). Men jag gör ett försök, allt baserat på hur han matchat sitt ÖFK så här långt efter uppstarten (4-5-1): Aly Keita – Ronald Mukiibi, Sotirios Papagiannopoulos, Tom Pettersson, Dennis Widgren – Hosam Aiesh, Douglas Bergqvist, Brwa Nouri, Curtis Edwards, Ken Sema – Saman Ghoddos.
Jag chansar på några namn;
# Är Widgren redo för spel efter sin skada?
# Vad hände egentligen när Aiesh tvingades till behandling i cupmatchen mot Trelleborg och sedan klev av i halvtid?
# Douglas Bergqvist har fått mycket speltid i vintermen håller han på den här nivån?
Nyckelspelare i en sådan här uppställning blir kantgubbarna Aiesh och Sema. Som ni förstår kan dom få ett oerhört stort arbetsområde och frågan är då om det finns kräm som räcker även i offensiven?
Nåväl. Det svaret får vi om ett dygn…

Jag har ända sedan llottningen trott på att ÖFK, på hemmaplan, har en bra chans att skaka även ett lag av Arsenals kaliber (det finns här ingen anledning att upprepa fjolårets alla bedrifter, dom kan vi nu).
Jag tror det fortfarande.
Här är mina främsta argument:
# ÖFK:s enorma hemmastyrka.
# Arsenals svaga bortafacit.
# Konstgräset (Arsenal har inte brytt sig om att testa underlaget på Jämtkraft arena, besynnerligt!).

Om det räcker? Ja, även det svaret har vi om ett dygn!

Fotnot: För tre av Arsenals tänkta startspelare blir det första matchen i Europa league. Mesut Özil och Granit Xhaka deltog inte i höstens gruppspel medan Henrikh Mkhitarjan då tillhörde Manchester United.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
3-0, tre poäng och nu kommer Arsenal!
10 Februari 2018 klockan 00:12 av Agne Svärd
 

Helt okej!
Det får bli mitt ÖFK-betyg efter årets tävlingspremiär, 3–0 mot allsvenska nykomlingen Trelleborgs FF denna fredagskväll tidigt i februari.
# Resultatet är ju hur starkt som helst.
# Prestationen mer än godkänd i början och slutet medan det finns cirka 45 minuter däremellan som vi kan snabbspola och kasta i papperskorgen, det är inget vi behöver ta med oss hem från Jämtkraft arena.
Kom ihåg en sak:
Det är bara den 9 februari.
Kom ihåg en annan sak:
Arsenal kommer på torsdag!
Så jäkla lätt är det inte att hålla fokus i 90 minuter när det är minusgrader och klubbens i särklass största händelse (av redan alla stora…) väntar runt hörnet!

3–0 och tre poäng är en lysande start på säsongen, på alla sätt och vis. Det bäddar för en bra fortsättning i Svenska cupens gruppspel (Åtvidaberg borta och Kalmar FF hemma är övriga matcher). Och det ger Graham Potter arbetsro inför torsdagen, han behöver inte ödsla ett uns av energi på den här kvällen även om det gnisslade både här och där i maskineriet i matchens mittparti.
Däremot kan han glädja sig över det här, bland annat:
# Tom Pettersson fick vara försvarschef i Sotirios Papagiannopoulos frånvaro (ryggont). Tom var bäst på plan och fick dessutom göra mål när han nickade in 3–0 på hörna.
# Ken Sema och Saman Ghoddos var båda, bitvis, på strålande spelhumör och briljerade med teknik som gjorde banans övriga aktörer gröna av avund. Sema var för övrigt delaktig i alla tre ÖFK-målen medan Ghoddos inte fick utdelning på sina möjligheter den här kvällen (skott i stolpen som närmast).
# Brwa Nouri fick 90 hela minuter, det kändes viktigt. ÖFK-kaptenen dominerade stort i inledningen av matchen.
# Dennis Widgren var tillbaka i laget efter sin lårskada. Han fick spela 63 mycket värdefulla minuter. Därmed är väl problemet med vänstersidan löst till Arsenalmatchen?
# Dino Islamovic, ny från Trelleborg, bröt sin måltorka. Dino har säkert gjort ett och annat ”enkelt” mål tidigare i karriären. Men det här (1–0 efter nio minuter) tillhörde nog avdelningen dom lättaste när Sema serverade bollen på silverfat.
# Tesfaldet Tekie, även han ny i ÖFK-dressen (från Gent i Belgien), fick också göra sitt första mål, efter läckert förarbete av Sema och Jamie Hopcutt. Tekie fick 30 minuter i slutet av matchen och hans inhopp smakade onekligen mera.
# Aly Keita höll nollan (viktigt för alla målvakter…) och såg betydligt mer fokuserad ut än senast mot Dynamo Kiev. Ett par räddningar i andra halvlek var väldigt viktiga för resultatet i den här matchen.
# Curtis Edwards, såg första halvan av matchen från bänken, ersatte Hosam Aiesh efter paus. Fick som vanligt ett antal olika arbetsuppgifter men trivs naturligtvis bäst när han får operera i offensiven. Viktig med sin arbetskapacitet, passningsfot och skottkraft.
# Och kanske det mest värdefulla av allt; Potter behöver inte bekymra sig över några nya skador (Aiesh lfick en smäll i första halvlek men ÖFK-managerns första rapport var att högerbreddaren är tillbaka i träning redan på måndag).

Nåväl, nu lägger vi den här matchen till handlingarna och tar sikte mot något som är så stort att det känns svårt att omfamna. På torsdag kväll hälsar vi Arsenal Footballclub välkommen till Jämtkraft arena och det är naturligtvis någonting helt annat än Trelleborgs FF (förlåt, alla TFF-anhängare...).
Men alla matcher ska spelas och jag har god tro. Det måste man ha, ÖFK på Jämtkraft arena är tuffa papper även för en av världens ledande fotbollsklubbar. Arsenalscouten Stewart Houston fick väl knappast skrämselhicka av det han såg på plats i kväll men garanterat skickar han en larmrapport till Arséne Wenger om Semas och Ghoddos vassa vinterform.
Bland annat!

Till sist; Arsenal väljer, för mig väldigt överraskande, att inte bekanta sig med Jämtkraft arena, konstgräset och den för fotbollen något annorlunda miljön innan torsdagskvällens match. Istället genomför man förberedelserna hemma på den egna träningsanläggningen innan man flyger till Östersund på onsdagseftermiddagen. Skyll er själva, säger jag!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Nu är det dags att börja tävla
3 Februari 2018 klockan 21:54 av Haldo Jonsson
 
Förberedelserna av avklarade, nu är det dags att börja tävla!
Om ÖFK är redo, trots att vi bara hunnit några dagar in i februari? Visst, det tror jag säkert efter 3–3 mot Lokomotiv Moskva för en vecka sedan och 2–2 på lördagseftermiddagen mot Dynamo Kiev, två lag som, precis som ÖFK, slagit sig fram till slutspelet i Europa league.
Det är siffror som ger råg i ryggen. Alla dar i veckan!

Jag trodde att Graham Potter den här eftermiddagen skulle satsa på en startelva som vi kunde oss förvänta oss mot Trelleborg på fredag och mot Arsenal den 15 februari.
Det gjorde han inte, definitivt inte. Potter har fått ett problem på vänstersidan som han inte räknat med då den alltid så stabile Dennis Widgren (nästan alltid i startuppställningen under flera säsonger) sliter med en lårskada och Gabriel Somi numera spelar fotboll i Amerika. Den här gången försökte han lösa det med att peta in Douglas Bergqvist som Sotirios Papagiannopoulos partner i mitten och förpassa Tom Pettersson ut till vänster.
Det var ingen bra lösning. Douglas håller inte måttet som mittback och Tom såg vilse ut på kanten. Min gissning är att Tom är tillbaka bredvid ”Sotte” i mittförsvaret till mötet med Trelleborg och Potter köper sig lite tid för att lösa vänsterproblemet till Arsenalmatchen.

Jag tror heller inte att Hosam Aiesh och Jamie Hopcutt (två av Potters favoriter) har stärkt sina aktier i dom här matcherna under Marbellalägret. Aiesh är inte, efter sin långa skadeperiod förra hösten, redo för tävlingsmatcher ännu. Hans spelstil kräver pigga ben och snabba fötter, dom finns inte just nu och då blir hans dribblande bara en belastning för laget medan Jamie Hopcutt var hopplöst anonym under de 45 minuter han fick mot Dynamo Kiev (men han gjorde ett snyggt mål mot Lokomotiv Moskva och borde ha fått en straff i första halvlek mot Kiev då han hakades upp i skottögonblicket).
Men för mig är Aiesh och Hopcutt utanför startelvan just nu!

Dynamo Kiev var en tuff motståndare för ÖFK, den ukrainska ligatvåan var betydligt bättre organiserad än Lokomotiv Moskva förra lördagen. Deras höga press (i kombination med den ojämna gräsmattan) ställde till stora bekymmer, inte minst under den första halvan av matchen, som tvingade ÖFK att ta många dåliga beslut. Ja, det var faktiskt så illa att ÖFK inte hade någon offensiv att berätta om innan Saman Ghoddos högg till sig en straff efter en halvtimme. Men det behövdes ett misslyckat bakåtpass och lagkaptenen Brwa Nouris straffmål (1–1) för att ÖFK skulle komma in i matchen.

Fortsättningen blev bättre, inte minst sedan Alhaji Gero ersatt Jamie Hopcutt i pausvilan. Geros styrka gav ÖFK en möjlighet att etablera lite spel på den ukrainska planhalvan och det såg genast lite bättre ut. Det gav också Brwa Nouri (så länge han var med) och Curtis Edwards möjligheten att odla ett passningsspel, att ”vila med bollen”. Under första halvan fick de ägna all kraft åt att jaga boll och motståndare, något kreativt var inte att tänka på.

Efter matchen mot Lokomotiv skrev jag, bland annat, att ”Saman Ghoddos har kvar klippet i både steg och skott”. Det fick vi se på nytt i dag; Ghoddos högg som en kobra när han fixade straffen och skottstyrkan visade han (bland annat) när han smackade in ledningsmålet 2–1 från drygt 20 meter strax före pausvilan. Att ge Ghoddos skottutrymme från området i närheten av strafflinjen är som att be om trubbel!
Ghoddos vassa intryck under dom här veckorna måste ge Potter & co i ÖFK-staben god nattsömn.

Men det man måste jobba mest med under den korta tid som återstår är naturligtvis spelet med boll på egen planhalva. Det ser verkligen inte bra ut. Och på ett ojämnt gräsunderlag blir det rena hasarden; nu straffade det sig med ett baklängesmål (2–2 på straff sedan Aly Keita misslyckats med att dribbla(!) en motståndare och sedan fällt honom) men det kunde ha gått illa vid flera tillfällen.
Att använda målvakten i uppspelsfasen är något av ÖFK:s signum. Men just nu är det problem!

Till sist; ”Ömsom vin, ömsom vatten” var rubriken på min krönika för ett par dagar sedan om Arsenal och deras spel de senaste veckorna. I kväll tog man emot Everton hemma på Emirates och då bjöds enbart vin. 5–1 var imponerande, både resultat och spel! Bara så ni vet...
 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Ömsöm vin, ömsom vatten
2 Februari 2018 klockan 10:49 av Agne Svärd
 

West Ham 0–0, Newcastle 1–0, West Ham 1–0 (Ligacupen), Liverpool 3–3, Crystal Palace 3–2, West Bromwich 1–1, Nottingham F 2–4 (FA-cupen), Chelsea 2–2, Bournemouth 1–2, Chelsea 2–1 (Ligacupen), Crystal Palace 4–1, Swansea 1–3.

Där har ni resultaten av de tolv matcher (nio i Premier league, två i Ligacupen och en i FA-cupen) som Arsenal FC har spelat sedan det den 11 december blev klart att man skulle får möta ÖFK i 16-delsfinalen i Europa league; fem matcher har vunnits, fyra har slutat oavgjort och tre har förlorats.
Som ni förstår, ömsom vin, ömsom vatten. Både när det gäller resultat och prestation. Det gäller ju trots allt Arsenal, en av de mest traditionstyngda fotbollsklubbar vi har och där allt handlar om att vinna matcher och som en konsekvens av det även vinna titlar, som Daniel Kindberg brukar säga.
Jag har sett dom flesta matcherna och kan intyga: Det har varit en salig blandning av högt och lågt!

Man kan se ett tydligt mönster i hur Arsenalmanagern Arsène Wenger (fransmannen som lett Londonklubben längre än vad ÖFK har funnits) matchat sitt manskap så här långt; ett gäng, de mest namnkunniga, spelar i Premier league, övriga i truppen får ta hand om cuperna (Europa league, Ligacupen och FA-cupen).
De tolv som spelade mest i höstens gruppspel i Europa league (tre matcher eller mer) hade nästan alla begränsat med speltid i Premier league. Det här gänget har även fått dra lasset i Ligacupen (klart för final och i FA-cupen (utslagna av gamla storheten Nottingham Forest, numera i andraligan The Championchip, 15:e plats) .
Ett par av dem, Jack Wishere och Mohamed Elneny, har efter jul tagit plats ”PL-uppställningen”, andra (Theo Walcott och Oliver Giroud) har i januarifönstret lämnat klubben för nya äventyr (Everton respektive Chelsea). Liksom Alexis Sanchez (en match i Europa league) som flyttat till Jose Mourinhos Manchester United.
Stjärnspelare som Mesmut Özil, Laurent Koscielny, Granit Xhaka, Alexandre Lacazette och Aaron Ramsey hade inte gjort en enda cupminut den här säsongen innan Ligacupsemifinalen mot Chelsea den 24 januari.

Hur tänker då Arsène Wenger när man kommer till Östersund och ett Jämtkraft arena i vinterskrud den 15 februari?
Min gissning är han han fortsätter på ”cupspåret”. Spelschemat är tufft för engelsmännen och Wenger litar på att det materialet är tillräckligt för att fixa ett resultat som är bra nog inför returen hemma på Emirates en vecka senare.
Ett aber för Wenger; Londonmötet spelas bara tre dagar innan Ligacupfinalen mot Manchester City och hur hårt törs han matcha sina stjärnspelare om det skulle ha gått snett på något vis i Östersund?

Arsenalmanagern måste alltså under dom där veckorna vikta en titel i Ligacupen mot ett avancemang i Europa league som, förmodligen eftersom ligaspelet inte går så bra, är klubbens enda möjlighet att fortfarande ha chansen att få spela i Champions league och de riktigt stora pengarna till hösten (slutseger i EL ger en plats i CL). Det här hade Wenger inte med i den tidiga planeringen inför dubbelmötet med ÖFK, då var en ”vanlig” seriematch (visserligen även den mot Man City!) inplanerad söndagen den 25 februari.
Nu står en cuptitel på spel den dagen och det är något helt annat!

Fotnot 1: Arsenal ligger för närvarande, efter 25 omgångar, på sjätte plats i PL, åtta poäng efter fyran Chelsea (som är sista platsen för Champions league-avancemang). Innan Arsenal kommer till Östersund ska man möta Everton hemma (3 feb) och Tottenham borta (10 feb) ii ligan.

Fotnot 2: Nyförvärvet från Dortmund (620 miljoner!) Pierre-Emerick Aubameyang får inte delta i Arsenals EL-äventyr eftersom hans gamla klubb är med i samma tävling. Däremot kan vi räkna med att Wenger använder Henrich Mchitarjan (ny från Man United, ingick i bytesaffären med Alex Sanchez) i någon form. Arsenal behöver all eldkraft som finns att uppbringa för att få fart på det offensiva spelet, inte minst sedan såväl Sanchez som Giroud försvunnit ur truppen.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Den här lördagen behövde vi!
27 Januari 2018 klockan 23:42 av Agne Svärd
 


Se, det var en riktigt bra ÖFK-lördag!
Beskedet att Sotirios Papagiannopoulos väljer att stanna ytterligare ett år var rena glädjepillret.
Och 3–3 mot Lokomotiv Moskva senare på kvällen på den spanska solkusten gjorde ju inte saken sämre. Låt vara att det handlade om en träningsmatch med allt vad det innebär men Lokomotiv är verkligen inget skitlag; suverän ledare av den ryska ligan när tio omgångar återstår och, precis som ÖFK, ett av lagen i Europa leagues slutspel.

Jag måste medge att det varit några tunga veckor som oss alla som gillar det ÖFK har åstadkommit. Visserligen är insynen begränsad, vad som sker bakom kulisserna i det mesta som kallas elitidrott är höljt i dunkel. Det är inget som vi ska veta...
Men, vi är varken blinda eller döva:
# Fouad Bachirou stoppade degen i fickan och drog till Malmö. I samma serie. Den övergången kändes som en käftsmäll och samtidigt en svidande prestigeförlust för hela klubben. Det var väl inte till sina konkurrenter som ÖFK:s stjärnor skulle säljas, Europas tunga elefanter stod ju beredd med sina feta plånböcker. Sas det…
# Samtidigt blev det känt att lagkaptenen Brwa Nouri drogs med skadeproblem efter en operation i december och hade svårt att träna. Navet Bachirou/Nouri, det så viktiga för både offensiven och defensiven, var bara borta. Puts väck! Några veckor före dubbelmötet med Arsenal...
Januarikylan, och den förbannade snön, kändes onekligen ännu tyngre än den borde.

# Och inte blev det lättare av att höra att försvarschefen Sotirios Papagiannopoulos (som gjorde så bra ifrån sig på landslagets januariresa) var på väg bort. Till Midtjylland i Danmark. Eller var det Standard Liege i Belgien? Eller var det någon annanstans? Men oavsett vart så kändes ”Sotte” förlorad. Han fick ju inte heller följa med till Marbella när ÖFK-planet lyfte i onsdags, förlåt, torsdags (naturligtvis skulle det jävlas med flyget också, en olycka kommer sällan ensam…)
Nu var inte bara navet borta, här gällde det dessutom att hitta en ny chef i backlinjen! Det kändes som om någon slitet ryggraden ur hela ÖFK:s lagbygge.
# Här kan jag tillägga att 0–1 mot skotska ligaåttan Motherwill och samma siffror (och dessutom en blek insats) mot Gif Sundsvall gjorde att missmodet kom krypande ända in på skinnet.

Därför behövde vi som står på sidan, men förmodligen hela klubben, den här lördagen. Vi behövde något att hålla i inför det som väntar om bara drygt två veckor. Vi kan inte möta Arsenal utan att vi åtminstone tror på möjligheten. Det går ju bara inte.
# Beskedet om att ”Sotte” finns med oss ytterligare ett år betyder hur mycket som helst. Det är ju en av landets bästa försvarsspelare och tillsammans med Tom Pettersson bildar han Allsvenskans starkaste mittlås. Det skrev jag många gånger förra året och jag upprepar det gärna igen.
# Vi fick också klart för oss att ÖFK kan matcha ett av Europas topplag (jag upprepar; jag vet att det var en träningsmatch). Lokomotiv Moskva vann sin grupp i Europaspelet, leder den starka ryska ligan (där det tydligen finns hur mycket pengar som helst) på ett övertygande sätt och ligger dessutom betydligt bättre till säsongsmässigt jämfört med ÖFK. Men jag påstår att ÖFK var väl så bra som det ryska laget den här kvällen.
# Till den här positiva lördagen måste också läggas att kapten Nouri var tillbaka i spel från start och fick 45 otroligt värdefulla minuter.

Om man tittar på detaljer från kvällens match så kan man konstatera att försvarsjobbet var utmärkt förutom vid några tillfällen.
Och då small det!
Ryssarnas fösta mål kom vid en snabb omställning (precis som mot Sundsvall i onsdags), det är sånt som händer, Men passiviteten, med ett samlat försvar, vid såväl 0–2 som 1–3, såg inget vidare ut. Och målvaktsjobbet har inte imponerat den här veckan, inte på något vis. Det gäller både spelet med fötterna (alltför många gånger chansartat) och det vanliga på linjen.
Framåt visar Ken Sema och Saman Ghoddos att de är att räkna med i alla sammanhang. Sema dribblar och passar bäst av alla, Ghoddos har kvar klippet i både steg och skott.
Nu gäller det för fler att kliva fram; några är tillbaka efter långa och besvärliga skador (Aiesh, Bertilsson, Bergqvist) och når förmodligen inte full matchform till Arsenalmötena medan jag gärna hade sett exempelvis Ludvig Fritzson lite rappare än det han visat mot Sundsvall och Lokomotiv.
Av de nya har Dino Islamovic varit hetast så här långt. Fem fina chanser (två mot Sundsvall och tre i dagens korta inhopp) men fortfarande inga mål. Men Islamovic tillför ÖFK välbehövlig styrka i luften, det ska verkligen inte underskattas!

Men det viktigaste av allt är att mötet med Lokomotiv ger Potter & co arbetsro, man vet att grunden är lagd och nu gäller det att slipa på detaljerna. Med ”Sotte” tillbaka är det bara att jobba vidare med försvaret, utveckla det man byggde förra säsongen. Och anfallsmässigt är ju förutsättningarna minst sagt smaskiga: Sema, Ghoddos, Gero, Bertilsson, Hopcutt, Islamovic, Aiesh…, ja, ni ser själva.

Nu gäller det att få ihop navet, fylla luckan efter den flyktade Bachirou. Jag vet att det blir svårt med alla de fina egenskaper som där försvann till Malmö. Men det måste gå.
Alternativen är många. Men vilket är det bästa?
Det måste Potter lista ut de närmaste veckorna. Och det ska bli riktigt spännande att se hur han tänker.

Till sist; ÖFK:s nästa match spelas den 3 februari mot Dynamo Kiev (tvåa i Ukrainas högsta liga, två placeringar bättre än Zorja Luhansk som ÖFK besegrade två gånger i Europa leagues gruppspel).

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Nya förutsättningar inom damfotbollen i distriktet
3 Januari 2018 klockan 12:21 av Per Lagerbäck
 

Ja, nu är det definitivt, en saga är all. ÖDFF finns nu endast kvar som ett integrationsprojekt. Eftersom jag bedömt detta slut som det mest troliga sedan i somras, så har jag avvaktat med tredje delen om damfotbollens historia i distriktet, alltså den del som ska handla om ÖDFF. Beslutet att nu lägga ner föreningen gör att jag skjuter ytterligare på att publicera den delen. För tillfället får det bli denna lite kortare krönika.

Jag blev väldigt glad när jag läste dels att Kent Persson blir kvar i IFK Östersund, och dels att han säger att det nu är fler lag som har chansen att sikta uppåt, t ex Ope IF. Detta är nämligen det jag tycker är det positiva med att ÖDFF drar sig ur, att det blir helt öppet med konkurrens igen. Jag hoppas att de flesta av dem som ständigt förespråkat att ett gemensamt elitlag är enda vägen framåt, nu klarar att ligga lite lågt ett par år framåt. Jag tycker att verkligheten visat precis tvärt om, nämligen att det är när föreningarna, inkl ÖDFF, lägger sitt krut på sin egen utveckling som det gett resultat. Det kommer att belysas lite ytterligare i kommande krönikor och historiebeskrivningar. Nu hoppas jag att stor kraft läggs på utvecklingen av egna spelare, men att det också satsas på ett par-tre utländska förstärkningar i de lag som vill satsa uppåt.

Ungdomsverksamheten bör utvecklas vidare, och någon gång måste föreningarna också våga att satsa lite extra på de spelare som själva är beredda att satsa lite extra, redan före gymnasiet. Jag tycker att det oftast visar sig att det är de spelare som vill och orkar lägga mycket tid på fotbollen, på både träningar och intresse för andra lag än sitt eget, som så småningom bir vuxna spelare av klass. Och vi måste erkänna för oss själva att det är ett lika stort mål att utveckla spelare till hög nivå, som att sysselsätta så många barn och ungdomar så länge som möjligt. Notera att jag skriver "lika stort mål"!

Jag är nu väldigt optimistisk gällande "toppen" av damfotbollen i länet, även om vi befinner oss i en svacka just nu, med endast ett div 1-lag. Ope kommer, liksom troligen även KD, att satsa på serieseger i tvåan i år. Ett litet frågetecken dock för KD, som valde att inte ta erbjudandet om att ta steget upp i ettan redan i år. Ope gjorde ett tappert försök att få ta över ÖDFF:s plats i div 1, men fick nobben av SvFF. Enda möjligheten hade nog varit att helt ta över ÖDFF, och inlemma resterna av den föreningen i sin verksamhet, men där fanns det nog alldeles för många frågetecken runt de rester som finns kvar. Och när beslutet från SvFF drog ut så länge på tiden så var det nog bäst som skedde, nämligen att Ope får satsa på toppen av div 2 år 2018 istället. Spelarna var inte alls förberedda på, eller tillfrågade, om spel i div 1.

IFK Östersunds utveckling "på egen hand" tycker jag visar vad föreningarna ska kunna åstadkomma, och det ska bli spännande att följa dem i div 1 andra året. Klokt av Kent Persson att inte sticka ut hakan för mycket, särskilt om Anna Jonsson inte blir kvar i truppen. Ett nytt kontrakt låter som en bra grund, så får allt annat komma som bonus.

Ett absolut problem är istället utarmningen av antalet seniorlag utanför tätortssamlingen öster om Storsjön (från Brunflo i söder till Krokom i norr), även om jag hoppats på ett lag från Ås. Det stora positiva utropstecknet är att Härjedalen kommer tillbaka på bred front, då såväl Sveg som Hede/Vemdalen anmält lag i trean. Järpen och Strömsund finns också kvar, men jag saknar verkligen lag från Berg, Bräcke och Ragunda kommuner. Och oj vad jag saknar ett lag från Frösö IF. Jag hoppas att man där satsar på ett av de stabilare äldre flicklagen, och förbereder dem på att kliva upp i seniorspel inom kort, med enstaka inslag av äldre spelare med anknytning till Frösön och Frösö IF. Jag hoppas trots allt på en ny boost gällande bredden i distriktet av flera skäl, inte minst beroende på att årgångskullarna ökar vad gäller äldre tonåringar.

Jag ser alltså verkligen fram emot fotbollsäsongen2018, dels utifrån innehållet i denna krönika, men även med godbitar som ÖFK:s förhoppningsvis fortsatta heroiska insatser i Europa League, och Allsvenskan, Sveriges och Islands deltagande i Herr-VM och damernas fortsatta kval till VM. Bland mycket annat. Jag följer ju med stort intresse även GIF Sundsvalls framfart, och om allt går vägen så ska jag under våren också för första gången se mitt brittiska favoritlag, sedan över 50 år, på plats. Nämligen Cardiff City!

Gott Nytt Fotbollsår på Er Alla!

 
Det finns 21 kommentarer att läsa.

 
Bienvenue, monsieur Wenger
11 December 2017 klockan 18:38 av Agne Svärd
 

Det blir som det blir.
Precis.
Det blev Arsenal Fotballclub!
Bienvenue dans l'arène Östersund et Jämtkraft arena, monsieur Arsène Wenger. (Välkommen till Östersund och Jämtkraft arena…).
Den 15 februari. Minus 23 och en konstgräsplan inramad av en halvmeter snö och 8.000 jämtar – i skoteroveraller…
Jag gissar att Wenger och hans stjärnspelare hade hoppats på en trevligare upplevelse när Europa league spelar vidare efter nyår.

ÖFK fick alltså det värsta och det bästa när sextondelsfinalerna lottades på måndagseftermiddagen i Uefa-högkvarteret i Nyon (Schweiz).
Det värsta; ja, tuffare rent sportsligt än den engelska storheten Arsenal ,med en meritlista som är längre än eftertexten till en Bergman-rulle, gick det naturligtvis inte att få av de 15 potentiella motståndare som fanns i glasskålen. En klubb med dubbla världsspelare på varje position, en klubb som omsätter fem miljarder kronor (nästan hundra gånger mer än ÖFK…). Möjligtvis att AC Milan kunde utmana.
Och det bästa; uppmärksamhetsmässigt går det heller inte att få ett bättre motstånd. Flera generationer av Sveriges befolkning är ju uppfödd med Premier league-fotboll rakt in i vardagsrummet (sedan Tipsextra-starten 1969), Arsenal har en stor och stark fanclub i vårt land och media tycker naturligtvis att det är tusen gånger roligare att berätta om Arsenal än, typ, Viktoria Plzen. (Se bara på reaktionerna direkt efter lottningen, våra tyngsta nyhetssajter fylldes med allehanda texter; intervjuer, analyser, spekulationer…). Dessutom så måste spel mot en av världens stora locka de spelare som går i flyttplaner att stanna. Vem vill hoppa av Europaresan i det här läget?

Alltså: ÖFK–Arsenal den 15 februari på Jämtkraft arena, Arsenal–ÖFK den 22 februari på Emirates stadium i norra London.
Graham Potter sa när slutspelsplatsen var säkrad (efter segern mot Zorja Luhansk) att det kändes som science fiction. Med den här lottningen kan vi väl gott påstå att resan fortsätter ännu längre ut i rymden…
Men alla resor, även de ut i det okända, har ett slut. Är det där vi är nu?

Den minnesgode (förmodligen ingen annan än jag själv…) kommer säkert ihåg vad jag skrev när ÖFK gick in i det här Europaäventyret för snart ett halvår sedan och den turkiska storklubben Galatasaray stod för motståndet. När de allra flesta betraktade ÖFK som chanslöst trodde jag på goda möjligheter, allt baserat på erfarenheter från drygt tio års bevakande av Europafotboll i Trondheim (Rosenborg i Champions league). Det blev som jag förutspådde; turkarna kom till Östersund otränade (mitt i sommaruppehållet), dåligt pålästa och fick spela på ett underlag som de ogillade. Och så gick det som det gick...
Sedan skulle ÖFK inte ha någon chans mot PAOK från Thessaloniki (Fola Esch däremellan ser jag som en parentes…), allra helst efter grekernas 3–1 på hemmaplan. Ja, ni vet även där hur det gick. PAOK var inte alls beredd på vad som väntade på Jämtkraft arena; inte tillräckligt tränade (tidigt på säsongen), tog inte ÖFK på allvar, det var ett konstigt underlag och så bjöds de dessutom på ett svinaktigt jämtländskt höstväder…
Att storlagen lågpresterar under sådana omständigheter hade jag sett så många gånger på Lerkendal. Jag sammanfattade det inför mötet med Galatasaray i rubriken ”Här slog blixten med på samma ställe i tolv år”.
Nu kanske ni minns…?

Blixten slog alltså ned även på Jämtkraft arena, mot Galatasaray, mot PAOK – och fortsatte sedan att slå ned även i Europa leagues gruppspel; Hertha Berlin, Athletic Bilbao, Zorja Luhansk. Det var överraskande även för mig, de här lagen hade ju hunnit en bit in i sitt seriespel men de var, precis som Rosenborgs motståndare på den tiden och som Galatasaray och PAOK i somras, dåligt pålästa. De tog inte ÖFK på allvar. Och de gillade varken underlaget eller vädret…

Tror ni att Arsenal kommer att ha bättre koll på ÖFK? Knappast!
Tror ni att Arsenal gillar konstgräs och jämtländsk vinter? Aldrig i livet!

Jag såg Arsenal spela Champions league-fotboll på Lerkendal i september 2004 (1–1, Fredrik Ljungberg gjorde engelsmännens mål) och som jag minns det kom Arsenal undan med blotta förskräckelsen. Besvikelsen i spelargruppen var stor efter matchen, ja, så stämningen var så infekterad att ett par spelare (lagkaptenen Patrick Vieira och backen Lauren) slogs(!) i spelarbussen utanför arenan och polis tvingades ingripa…
Det här var tidigt på PL-säsongen och jag vill minnas att Arsenal hade alla sina stjärnor med i uppställningen. Det tror jag inte att dom har mot ÖFK. Några dagar innan resan till Östersund spelar Arsenal ett hett Londonderby mot Tottenham, ett par dagar efter returmötet på Emirates väntar hemmamatch mot Manchester City…

Som ni förstår av ovan sagda; jag tror att ÖFK har en god chans att få det här mötet att leva till returen i London. Jag blir inte ett dugg förvånad om blixten slår ned ytterligare en gång på Jämtkraft arena – trots att det borde vara omöjligt när vi är mitt i februari!

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Skrivarglädje
11 December 2017 klockan 12:15 av Hasse Thor
 

“Hammaren” har inte för avsikt den här gången att på nåt vis försöka analysera eller bedöma skeendena nere i Berlin. Det har redan gjorts på ett informativt och professionellt sätt. Endast ett konstaterande att en fullständigt enastående säsong är till ända. För oss gamla stofiler som följt länsfotbollen, i mitt fall sen början av sextiotalet, är ju den resa som ÖFK gjort som sagt fullständigt enastående och egentligen helt obegriplig

I slutet av 90-talet “blev jag med dator” och fick därmed också möjligheten att på ett smidigt sätt lagra “journalistiska” alster från olika arenor. Hade då i nästan trettio år gått i en fin skola inför välkända namn som Thord Eric Nilsson, Per Hansson, Stefan Nolervik och Hans Andersson bland många andra. “Reservbänken” på ÖP-sport blev liksom en intellektuell utmaning till skillnad från den ordinarie sysslan som brevutdelare för Postverket, Inget ont om det jobbet, lite tidiga morgnar visserligen men man höll sig i form.

Skrivandet de första åren innehöll i stort sett Brunflo FK:s hemmamatcher i division 4, en “matsedel” alltså en relativt rejäl del av en spalt på sportsidorna. Helt otroligt egentligen med tanke på dagens minimerade situation med textrobotar o annat. Så småningom blev det aktuellt med våra dåvarande lag i division 3 på Hofvallen, Lövsta, Tigervallen, Hissmovallen, Åsvallen och Stuguns IP för att nämna några. Ishockey, basket, handboll, bandy, brottning, boxning, isracing och motocross dessutom. Motorsport är väl inte min grej, tummen är mitt uti hand, men får man intervjua “Posa” Sirenius är allt förlåtet.

En stor dag i livet, faktiskt, var när erbjudandet om att referera ÖFK kom. Att få stå utanför Hofvallens välanvända omklädningsrum och intervjua den nybildade klubbens förste tränare, Leif Widegren. Intervjuer kan ofta vara lite av en utmaning men i Leffes fall var det bara att ta fram pennan och skriva för glatta livet. Maken till öppnare och trevligare person i det fallet går väl knappt att hitta.

Sista tio åren har fotbollz.se med altmeister Haldo Jonsson i spetsen “förärats” mina tjänster. Det har blivit ett par hundra inlägg med referat och krönikor. I takt med ÖFK:s framgångar en upplevelse som slår det mesta.

Letade i arkivet gällande ÖP-sport och hittade ett par matcher från den 2 september 2001 och från den 9 april 2005. Att notera: publiksiffra: 360 personer, mycket vatten har runnit under broarna sen dess…..

 

Östersunds FK-Robertsfors 1-2 (1-2)

Målgörare: 0-1 (8) Lars Sandström, 0-2 (37) J-O Hemmervall, 1-2 (38) Fredrik Aliris

Hörnor: 6-3

Domare: Åke Nygren, Alnö

Publik: 360

Så spelade ÖFK: Kjell Jönsson, Jonas Runesson, Fredrik Aliris, Miguel Exposito, Petter Jacobsson, Lasse Mattila, Jimmy Anjevall, Mathias Larsson, Jimi Eiremo, (74) Niklas Vidjeskog, Daniel Johansson (81)

Ersättare: Martin Johansson (74), Jonas Lundmark (81)

Citatet: -Vår inledningskvart präglade hela matchen. ÖFK-tränaren Jan Westerlund sedan hans lag startat synnerligen lojt

ÖP:s plusliga:

XXX Fredrik Aliris. En som vanligt gedigen försvarsinsats med låg felmarginal, fick den här gången även krönas med ett mål. Tyvärr utan betydelse.

XX Jimmy Anjevall. Stor pådrivare i alla lägen. Hårt arbete hela matchen, vilket tyvärr inte gällde samtliga ÖFK-are denna dag.

X Petter Jacobsson. Fick pris som bäste ÖFK-are. Har kommit mer och mer under säsongen på sin backplats och fick även förstärka anfallet under slutminuterna.

 

Östersund(ÖP)

Efter fyra raka segrar med pånyttfött spel kom Östersunds FK ner på den berömda jorden igen i hemmamötet mot gästande Robertsfors. 1-2 (1-2) sedan ÖFK-s inställning i matchinlednigen lämnat en hel del i övrigt att önska.

-Vi förlorade matchen där, menade också en samlad hemmacoach Janne Westerlund.

Västerbottniska Robertsfors hade lite mer att spela för och det märktes direkt i inledningen. Anförda av sin högklassige forward Joel Cedergren, med förflutet i Umeå FC , ställde man till en hel del problem för ÖFK-försvaret. Tog ledningen i åttonde minuten genom Lars Sandström som lobbade i mål efter utboxning av hemmakeepern Kjell Jönsson. Jönsson tvingades till en snygg fotparad fem minuter senare och en ny lobb från gästerna höll så när på att leta sig i nät.

ÖFK arbetade sig emellertid in i matchen. Mathias Larsson hade ett skott tätt utom och Miguel Exposito en nick tätt över och en för dagen blek Niklas Widjeskog sköt rakt på målvakten. Därför kom 0-2 till Robertsfors lite som en kalldusch i 37 minuten. Duktige hörnskytten J-O Hemmervall knorrade en vänsterhörna direkt i nät.

Jämtarna reducerade dock psykologiskt en minut senare. Även det på hörna, Fredrik Aliris hann före eljest mycket duktige Calle Carlsson i Robertsfors-buren och knoppade lädret i nät.

En fullt godkänd avslutning på halvleken av ÖFK och ingen av dom 360 på läktarna trodde på annat än hemmaseger. Det här grejar ÖFK i andra. Tyvärr fick dock hemmagrabbarna tillbaka lite av "vårkänslorna", trillade visserligen boll ganska snyggt emellanåt men lyfte hela tiden meningslösa höjdbollar mot mitten som långe Calle Carlsson hela tiden tog hand om.

Daniel Johansson utmanade i vanlig ordning men hade ingen lycka i dribblingarna och hamnade i fel positioner. Niklas Widjeskog som styrt anfallsspelet framgångsrikt på höstomgången var inte på bettet och ÖFK presenterade en mycket tandlös andra halva.

-Det här var väntat, fortsatte Janne Westerlund.

-Vi har pratat om det men det hjälper inte. Tror man att allt ordnar sig av sig själv blir det så här.

ÖFK:s glädjeämnen fanns längre bak. Mittbackarna Fredrik Aliris och Miguel Exposito håller div I-klass och unge veteranen Jimmy Anjevall har det ÖFK-hjärta som måste plockas fram på alla elva positionerna i 22 omgångar om Superettan skall bli annat än en dröm i framtiden.

Hasse Thor

 

Östersunds FK-Kubikenborg 3-1 (2-0)

Så spelade ÖFK: Jens Bergius, Petter Jacobsson (31), Fredrik Edholm, Jonas Lundmark, Lasse Oscarsson, Johan Pihlström, Daniel Sunding (46), Martin Johansson, Lars Juliusson (78), Joakim Lundstedt, Daniel Westerlund

Ersättare: Alexander Sjöberg (31), Jörgen Nilsson (46), Kristoffer Henriksson (78), Jon Persson, Dennis Sandström

Målen: 1-0 (22) Joakim Lundstedt, 2-0 (24) d:o, 2-1 (59) Göran Sundqvist, 3-1 (61) Daniel Westerlund

Varningar ÖFK: Joakim Lundstedt, KIF: Cain Dotson x2 (utvisning)

Domare: Niklas Mårlind, Målsta

Publik ca 150

Brunflo(ÖP)

Östersunds FK svarade för en intressant tävlingsupptakt 2005. Matchen i Svenska Cupen mot gästande div III-laget Kubikenborg på ett dyngsurt Åkreäng-grus resulterade i välförtjänta 3-1 (2-0) och chans till spännande motstånd i nästa omgång.

Spännande också tränaren Uffe Kvarnlöfs nya skapelse. Borta är de mer eller mindre sofistikerade utländska "förstärkningarna", nu satsas det på en kompott med enbart lokala råvaror kryddat med en robust sista utpost i form av Jens Bergius från Hälsingland. Nygamla ingredienser också i form av Petter Jacobsson, f.d Friska Viljor och Jonas Lundmark, senast i Spårvägen.

Naturligtvis kan inga slutsatser dras efter en match mot en motståndare från en lägre division, men med den inställning och det "team-work" laget presterade bör de senaste årens oförklarliga djupdykningar kunna undvikas. Kort sagt en betydligt högre lägstanivå.

En nöjd Uffe Kvarnlöv också:

-Vi jobbar hårt och vinner rättvist, bra passningsspel också på en svårspelad plan.

Första kvarten dock Kubikenborgs. Laget har tränat utomhus sen mitten av februari på två olika konstgräsplaner. ÖP-Hallens ytor i all ära men förutsättningarna märktes inledningsvis. ÖFK duttade med passningarna och det tog en kvart innan man skaffade nåt som liknade en målchans.

Så småningom kom emellertid det rödsvarta maskineriet i gång och anförda av planens bäste spelare, lille mittfältaren Martin Johansson kom också lägena. 1-0 i 22:a minuten, signerat Jocke Lundstedt efter ett utsökt förarbete på vänsterkanten av Lasse Oscarsson och Lars Juliusson. 2-0 bara två minuter senare återigen genom Jocke Lundstedt sedan Kuben-målisen Ronny Bengtsson hamnat i bekymmer. Lite smolk i bägaren dock efter en halvtimma då högerbacken Petter Jakobsson utgick efter ett befarat brott på ett mellanhandsben.

Kubens nyförvärv från Giffarna, Cain Dotson, drog på sig sin andra varning och manegen syntes krattad men Ytterhogdals-bekante Göran Sundqvist klappade in 2-1 på frispark bakom en chanslös Jens Bergius i 59:e minuten. Kort glädje dock för gästerna då Daniel Westerlund i en tilltrasslad situation tåade in 3-1 två minuter senare efter fint förarbete av pigge inhopparen Alexander Sjöberg.

Många ÖFK:are passade på att visa upp sig. Unge Johan Pihlström f.d IFK Östersund, ficka agera både back och mittfältare med den äran. Frågan är dock om inte Pihlströms plats är längst fram. Påminner mycket både i spelstil och utseende om förre skyttekungen Daniel Johansson. Martin Johansson redan nämnd, Lars Juliusson stort arbete i det tysta och Jocke Lundstedt, två mål och resolut spel. Alexander Sjöberg hoppade in på topp, avig och energisk och nye målvakten Jens Bergius lite svårbedömd efter den här matchen men styrde sitt försvar med pondus. Bra i Kubikenborg Brunflo-fostrade mittfältaren Kim Eriksson.

ÖFK kan få ett allsvenskt lag hemma i nästa omgång före 21 april på gräs.

En omöjlighet i dagens läge.

-Hofvallen är i alla fall bar småskrattade Ulf Kvarnlöf lite uppgivet innan han lommade iväg genom gyttjan på Åkreäng.

Hasse Thor

 

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Dyrbar straffmiss men fem plus till ÖFK
8 December 2017 klockan 01:02 av Agne Svärd
 
Ett fantastiskt gruppspel, absolut. Men avslutningen, och då menar jag verkligen avslutningen, känns väl – sådär.
Alltså.
Sista minuterna på klassiska Olympiastadion i Berlin kommer inte vara de stoltaste när historien om Östersunds FK och speciellt deras första försök i Europaspelet ska skrivas. 86 minuter var spelade, ställningen mellan Hertha Berlin och ÖFK är 1–1 när lagkaptenen Brwa Nouri får chansen att säkra gruppsegern och ytterligare ett antal välbehövliga miljoner till skattkistan från elva meter.
Men Nouri, den så säkre, bränner straffen, bränner gruppsegern (Athletic Bilbao spurtade starkt mot Zorja Luhansk, 2–0 i Ukraina, gruppetta på inbördes möte) och bränner dessutom 5,5 miljoner kronor.

Jag kan ta oavgjort 1–1 mot Hertha Berlin, som spelar i en av världens starkaste ligor, alla dagar i veckan, Ja, det kan vi alla göra. Men en sådan här kväll är det något som gnager; bollen var ju faktiskt upplagd på straffpunkten i flera avseenden.
# Naturligtvis när Nouri fick chansen strax före slutet.
# Men framförallt att Hertha Berlin valde att ställa i stort sett alla sina etablerade spelare vid sidan den här kvällen. I startelvan återfanns bara en spelare, Maximillan Mittelstaedt, som deltog i ligan mot Eintracht Frankfurt i söndags, dessutom valde managern Pál Dárdai att ge ett par juniorer chansen (bland annat hans egen son…).

Men ÖFK förmådde inte utnyttja den gratischansen, av flera anledningar.
# Bristen på matchtempo, bara en tävlingsmatch den senaste månaden, var påtaglig.
# Svagheten på naturgräs. särskilt när fästet försvinner på grund av allt regn, fick en ny påminnelse.
# Första halvan hamnade man helt fel i sina positioner (påminde faktiskt inte så lite om bortamatchen mot PAOK Thessaloniki) och här kom ÖFK undan med blotta förskräckelsen. Det blev bättre när Graham Potter justerade uppställningen i andra halvlek.
# Men framförallt; alltför många spelare hade redan tagit på sig vinterpälsen. De var inte riktigt där, varken kropp eller huvud.

Nu kan vi stänga gnällbutiken, det var ju bara en match i raden av tolv och det finns ju så mycket att glädja sig över!
ÖFK är ju efter en fullkomligt sensationell Europahöst klara för slutspelet i Europa league med start i mitten av februari. Kvalet, inte minst mot Galatasaray (hemma och borta) samt dramat hemma mot PAOK Thessaloniki är matcher som för evigt är inristade i Östersunds, länets och svensk fotbollshistoria. Och att man dessutom tar sig vidare från gruppspelet med tre segrar, två oavgjorda och bara en förlust är nästan för bra för att vara sant.
Osannolikt är väl det ord som mest passar i den prestationen. Det har väl sagts ett antal gånger under den här resan men tål naturligtvis att upprepas.
Osannolikt!

Nu ser jag och många andra fram mot en ytterst spännande måndag och lottningsproceduren i schweiziska Nyon. Så här ser förutsättningarna ut:
Seedade (de tolv gruppettorna samt de fyra bästa rankade treorna från Champions leagues gruppspel): Villareal, Braga, AC Milan, Arsenal, Lokomotiv Moskva, Lazio, Zenit St Petersburg, Dynamo Kiev, Viktoria Plzen, Salzburg, Athletic Bilbao (kan inte lottas mot ÖFK, spelade i samma grupp), Atalanta, CSKA Moskva, RB Leipzig, Atletico Madrid, Sporting Lissabon.
Oseedade (grupptvåorna samt de fyra lägst rankade treorna från CL-gruppspelet): FC Astana, FK Partizan Belgrad, Ludgoretz Razgrad, AEK Aten, Lyon, FC Köpenhamn, Röda Stjärnan Belgrad. Marseille. Steua Bukarest. Real Sociedad, Nice, Östersunds FK, Spartak Moskva, Napoli, Celtic, Borussia Dortmund.

Till sist; bäst i ÖFK i kvällens match var försvarsresen, och målskytten, Sotirios Papagiannopoulos,. När det sviktade på många håll och framförallt kanter strandade de flesta tyska attackerna på ”Sotte”. Plus även till Aly Keita och Tom Pettersson. Som ni ser, snålskalan gällde den här gången... Men sett till Europaspelet som sådant blir det naturligtvis fem plus till hela gänget. Nej, nu var jag snål igen. Till hela klubben!
 
Det finns 10 kommentarer att läsa.

 
ÖFK är heta, även i december
7 December 2017 klockan 08:51 av Agne Svärd
 

Vi skriver den 7 december, termometern utanför fönstret visar på fem minusgrader och det är vitt på backen runt adventsgranen.
Alltså, vintern är här och fotbollen är lika het som en solvarm julidag!
# Halva Jämtland, nåja, i alla fall ett par tusen länsbor, har med tåg och flyg rest till Berlin för att se ÖFK avsluta gruppspelet i Europa league mot Hertha Berlin, en av Tysklands mest anrika föreningar.
# ÖFK leder grupp J, och kan till och med förlora kvällens match men ändock vinna gruppen. Slutspelet drar i gång i mitten av februari.
# Och när man spekulerar om hur många av ÖFK:s stjärnor som kan lämna klubben under januarifönstret presenteras två tunga nyförvärv!
Som sagt, det är den 7 december, snart kommer jultomten och vi pratar om fotbollen i Östersund som om det vore den mest naturliga saken i världen…

ÖFK är alltså redan klara för sextondelsfinalen i Europa league och behöver inte känna den pressen när man på torsdagskvällen kliver in på gigantiska Olympiastadion i Berlin.
Men, mycket står på spel. Förstaplatsen i gruppen ger möjlighet till en ”lättare” lottning – och en hel del pengar. Skillnaden mellan gruppetta och grupptvåa är cirka tre miljoner kronor.
Seger i kväll skulle betyda 6,5 nya miljoner in i ÖFK:s kassakista (3,5 milj för matchvinsten + 3 extra milj för gruppsegern).
Men ÖFK kan bli gruppvinnare även vid en förlust, allt hänger på hur mötet mellan Zorja Luhansk och Athletic Bilbao slutar. Kryss eller seger för Zorja betyder att inget av lagen kan passera ÖFK och deras redan nu ihopskrapade tio poäng!
(Som ni förstår av det här resonemanget har Hertha Berlin, sist i gruppen, inget att spela för i kväll, förutom matchpremien)

Det är alltså en ytterst rafflande kväll som ligger framför oss och precis lika spännande blir det på måndag då fortsättningen lottas vid en ceremoni i Uefa-högkvarteret i Nyon (Schweiz). Det blev sent på onsdagskvällen klart vilka åtta grupptreor från Champions league som får spela vidare i Europa league.
Här är de åtta i rankingordning (hur många poäng man tagit i CL-gruppspelet): CSKA Moskva, Sporting Lissabon, Atletico Madrid, RasenBallsport Leipzig, Napoli, Spartak Moskva, Celtic, Borussia Dortmund.

Först i kväll vet vi vilka 23 lag förutom ÖFK som kvalificerar sig för EL:s gruppspel. Men det här är ett antal av de som redan är klara: Villareal, Dynamo Kiev, Braga, Milan, Atalanta, Lyon, Arsenal, Salzburg. Steua Bukarest, Zenit St Petersburg, Real Sociedad, Lazio, Nice…
Som ni förstår kommer ÖFK, oavsett lottning, att få spela vidare bland Europas hermeliner efter nyår… Det går dock inte att spekulera i motstånd förrän gruppspelet är avslutat, vi vet ju först vid 23-tiden i kväll vilka som blir ettor och vilka som blir tvåor.
Jag tänker heller inte lägga någon större energi hur en eventuell lottning kan falla ut. Som förbundskapten Janne Andersson säger: ”Det blir som det blir och vi tar det därifrån…”
På måndag eftermiddag har vi facit!

Till sist; mitt i uppladdningen inför kvällens match presenterade ÖFK två saftiga förstärkningar. Dino Islamovic, 23-årig forward som var med och sköt upp Trelleborg i Allsvenskan för ett par veckor sedan, har skrivit på ett långtidskontrakt och så lånar man 20-årige mittfältstalangen Tesfaldet Tekie från belgiska klubben Gent i 18 månader. Islamovic är fotbollsfostrad i Malmö FF, flyttade sedan till Groningen i Holland där skador satte ett stopp i karriären. Han fick en möjlighet att börja om i Trelleborgs FF där han varit en starkt bidragande faktor i årets framgång. Tesfaldet Tekie gjorde ett par starka säsonger i IFK Norrköping innan han försvann till Belgien. Men där blev det ett misslyckat år och han nappar nu på ÖFK:s lockbete

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Det blev en väldigt speciell kväll
24 November 2017 klockan 07:20 av Agne Svärd
 

”Vi ska vinna och bjuda publiken på något stort”.
Sa försvarsgeneralen Sotirios Papagiannopoulos före ”gruppspelsfinalen” mot Zorja från Luhansk.
”Jag hoppas det blir en speciellt kväll i Jämtland”.

Sa chefen själv, managern Graham Potter, när han mötte pressen dagen före match.

Visst blev det som både ”Sotte” och Potter sa och önskade.
Det blev vinst (2–0), absolut att publiken fick något stort (vilket spel och säkrad plats i Europa leagues finalspel) och kvällen blev onekligen ”speciell” för alla som gillar ÖFK.
Den är också en väldigt ”speciell” kväll för svensk klubblagsfotboll. Visst har vi haft stora framgångar vid några tillfällen (Malmö FF i Europacupfinal i slutet av 1970-talet, IFK Göteborgs framgångar i Uefa.cupen några år senare för att nu ta dom bästa exemplen) men inget svenskt lag har lyckats ta sig till finalspelet i Europa league sedan starten säsongen 2009/2010).

Jag skrev i en krönika för ett par dagar sedan om ÖFK:s styrka i sin hemmaborg och radade upp massor av fina prestationer den här långa säsongen som inleddes med cupspel i mitten av februari.
Här lägger jag till ytterligare en tiopoängare!
Så mycket bättre (populärt uttryck i dessa tider…) kan det inte bli, allrahelst när så mycket ligger i potten.

Men det bekom inte Potters grabbar det minsta. Plattan i mattan från första spark och publiken, nästan 8.000 på plats denna märkliga höst/vinterdag, bara jublade. Våg efter våg sköljde i en oavbruten ström över Zorjas planhalva, skott på skott avfyrades, inlägg svepte in från höger och inlägg svepte in från vänster.
Det var rena uppvisningen inför en motståndare som inte hade en susning om hur de skulle bryta hemmalagets ursinniga anfallslusta (det tog 16 minuter innan ukrainarna lyckades spela sig till sitt första etablerade anfall och det tog 22 minuter innan domaren Kevin Blom från Nederländerna blåste sin första frispark…).
Men det blev inga mål!

Potter hade också valt en offensiv startelva, en 3-4-3-uppställning med Curtis Edwards och Gabriel Somi som extrema mittfältsbreddare på varsin kant. Och när backlinjen med lätthet kunde spela bort Zorjas första press blev det enorma ytor i mitten för Brwa Nouri och Fouad Bachirou att operera på. Därifrån kunde dom styra och ställa som dom ville.
Det skulle också ge utdelning, så småningom. Matchklockan hade hunnit fram till minut 40 när Somi ute till vänster lämnade över bollen till Saman Ghoddos, Ghoddos drog en cross över till höger där Curtis Edwards lämnats utan markering. Och Edwards pressade in bollen framför mål mot Alhaji Gero – och i mål!
Gero tilldelades målet först, sedan ändrades det till Edwards men i det officiella matchprotokollet blir det bedömt som självmål (Dmytro Grechyshkin)!

Efter paus skickade Zorja fram ytterligare spelare i sitt höga presspel och ÖFK fick inte samma möjligheter att briljera med sin fartfyllda passningsfotboll.
Men det kändes ändå som att hemmalaget hade full kontroll på läget. ÖFK hade också ett par giftiga skott från distans (Ronald Mukiibi och Saman Ghoddos) som mycket väl kunnat resultera.
Zorjas bästa chans kom när brassen Iury vände bort hemmalagets mittförsvar och tvingade Aly Keita till en mästerlig parad strax under ribban.

Avgörandet kom i matchens 77:minut, där och då säkrade ÖFK en plats i finalspelet i februari. Saman Ghoddos trollade bort ett par Zorjaspelare ute vid sidlinjen, stack rakt in i planen där han bröt sig förbi ytterligare tre motståndare innan han från 20 meter pangade in 2–0 med våldsam kraft nere i målvakten Andriy Lunins högra burhörna.
Ytterligare ett klassmål av Ghoddos, ett av många den här säsongen.
Världsklass!
Med den här segern har nu ÖFK en säkrad plats bland de 32 lag som kommer att finnas med när finalspelet startar i mitten av februari (24 från Europa leagues tolv grupper samt åtta grupptreor från Champions league). ÖFK toppar grupp J inför den sista omgången, två poäng före Athletic Bilbao (3–2 hemma mot Hertha Berlin) och sedan är det ytterligare två pinnar ned till Zorja Luhansk. Vem som får göra ÖFK sällskap till finalspelet avgörs den 7 december när Luhansk tar emot Bilbao samtidigt som ÖFK reser till Berlin för att om möjligt säkra gruppvinsten.

Den här kvällen gav också ytterligare påfyllning i ÖFK:s kassakista. Segern var värd cirka elva miljoner kronor. Det betyder att Europaspelet så här långt har genererat nästan 50 miljoner och det kan bli ännu mer om klubben vinner gruppen. För att inte tala om pengaregnet vid ett framgångsrikt finalspel.
Och ordföranden Daniel Kindberg säger ju att ÖFK ska vinna hela turneringen…

Men än så länge nöjer jag mig med att låna Graham Potters sammanfattning från pressträffen efter matchen: ”Det här är science fiction”.
Bättre kan det inte sägas. Vi har ju redan tidigare använt alla superlativer som står att finna för att beskriva den här ÖFK-resan.

Till sist; Det är väldigt enkelt att sätta betyg på ÖFK:s spelare efter den här prestationen. Det blir 6 till samtliga – på en 5-gradig skala! Extra plus ger jag till Sotirios Papagiannopoulos (vilket resning han har), Fouad Bachirou samt till Saman Ghoddos
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Bokslut i hemmaborgen
21 November 2017 klockan 17:49 av Agne Svärd
 

Det började den 18 februari med 2–1 mot Varberg i Svenska cupen. Drygt 10 månader senare, på torsdag kväll, är det dags att göra bokslut för Östersunds FK i sin hemmaborg då Zorja från Luhansk i östra Ukraina kommer på besök.
Så här långt har den här resan bjudit på 24 matcher på Jämtkraft arena; Svenska cupen, Allsvenskan och Europa league.
16 segrar, sju oavgjorda matcher och en förlust (AIK i mitten av augusti när spelschemat var som allra hetast).
Vilken resa! Vilken vinter, vår, sommar, höst och vinter igen! Vilka upplevelser!

2017 blir ett år som vi fotbollsvänner kommer att minnas så länge våra hjärnor är i full form, ÖFK har bjudit oss på ett fullständigt makalöst år, ja, ett år som kan betecknas som närmast osannolikt!.
Vinst i Svenska cupen, gruppspel i Europa league (som kan bli ännu mera…) och Allsvenskans näst bästa hemmalag (efter vinnande Malmö FF).
Visst hade jag och många andra stora förhoppningar på den här säsongen. Men räck gärna upp handen ni som planerade för att utvecklingen skulle bli så här bra…

Om vi bryter ned hemmaspelet i de tre stora kategorierna blir min sammanfattning så här:

# Svenska cupen: Segrar mot Varberg (2–1), avgjorde på övertid), Hammarby (1–0), Trelleborg (4–1) samt finalen mot IFK Norrköping (4–1). Lysande!

# Europa league: Segrar mot Galatasaray (2–0), Fola Esch (1–0), PAOK Thessaloniki (2–0), Hertha Berlin (1–0) samt oavgjort (2–2) mot Athletic Bilbao. Lysande igen, plus, plus!

# Allsvenskan: Åtta vinster, sex oavgjorda samt en förlust. I min bok har jag antecknat sju starka prestationer, fem matcher som varit fullständigt okej och bara tre där insatsen inte varit tillräckligt bra av en eller annan anledning (Jönköpings Södra, 0–0, där smålänningarna inte ville spela fotboll utan bara ägnade sig åt fulspel, Halmstad, 0–0, där ÖFK inte hade tillräckligt med energi samt AIK, 0–3, där en omstuvad uppställning och en utvisning gjorde att ÖFK inte räckte till).

Tittar man på samtliga 24 spelade matcher får jag till tolv riktiga höjdare (alltså hälften av alla matcher på Jämtkraft arena), på ett eller annat sätt. Här är mina tiopoängare, matcher där jag vandrat hem med ett stort leende på läpparna även om alla inte vunnits:

# 9/4 IFK Norrköping: Hemmapremiären där ÖFK visade vad vi hade att hoppas på. Här kom Norrköping billigt undan, 1–0 var kraftigt i underkant efter den prestationen.

# 13/4 IFK Norrköping: Östgötarna var tillbaka efter fyra dagar för att spela cupfinal men hade inte lärt sig mycket från första besöket. ÖFK dominerade första halvan (2–0 i paus), Norrköping hade en bra start på andra halvlek (reducerade på straff) innan Alhaji Gero och Saman Ghoddos (vilket mål, det kan jag se hur många gånger som helst) satte varsin fullträff i slutskedet; 4-1, cupmästare och en plats i Europaspelet. En magisk, och, inte minst, historisk kväll på arenan!

# 3/6 Gif Sundsvall: Ingen av de bästa rent spelmässigt men 3–1 mot Sundsvall är fina derbysiffror och dessutom två baljor från Ghoddos som där bröt en tung förbannelse av brända målchanser. Det var viktigt för resten av sommaren!

# 6/7 Galatasaray: En av världens största och mest aktade klubbar får vända hem till Istanbul med svansen mellan benen efter en magisk ÖFK-uppvisning första 60 minuterna. 2–0, mål av Saman Ghoddos och Jamie Hopcutt och Europaresan fick en lysande start.

# 16/7 Djurgården: Graham Potter tvingades rotera kraftigt i manskapet i det täta matchandet och här, mot nyrustade Djurgården, mönstrade ÖFK-managern ett ”B-lag” (så får man inte säga men det var precis vad det var…). Men det spelade ingen roll, 2–1-seger efter en bragdartad insats! En maktdemonstration inför hela fotbolls-Sverige (och Europa).

# 24/8 PAOK Thessaloniki: Efter 1–3 i Grekland var ÖFK i brygga och Europaspelet på väg mot sitt slut. Men … en ny lysande timme och två mål av Saman Ghoddos (och en prakträddning av Aly Keita på övertid) var precis det som behövdes för att gå vidare till gruppspelet i Europa league. Herregud, hur gick detta till?

# 20/9 Malmö FF: Suveräna serieledarna på besök och spelmässigt fick blivande mästarna sig en omgång. Det borde man ha fått även i målprotokollet 2–2 var surt för ÖFK, inte minst sedan Jamie Hopcutt missat en straffspark på övertid. En av Allsvenskans bästa matcher den här sommaren!

# 28/9 Hertha Berlin: Nytt storbesök, den här gången från en av Bundesligas stabilaste klubbar. Det var tyska stormvindar i en halvtimme men ÖFK lyckades klara sig undan utan att blåsa av banan och jobbade sig
sedan in i matchen. Brwa Nouri sköt segermålet på straff. Stark hemmainsats, mycket stark!

# 14/10 Örebro: Härlig första rond av ÖFK gav 3–0. Klart och betalt redan i paus. (Sånt gillar jag...)

# 19/10 Athletic Bilbao: Om det var lysande i stora delar mot Galatasaray, PAOK och Hertha Berlin så vad var då det här? Vilket lag var svenskt och vilket kom från La liga? Den frågan sysselsatte alla ”experter” i dagar efter den här tillställningen. 2–2 var ett skitresultat för ÖFK sedan Bilbao kvitterat strax före slutet. Men vilken match av hemmalaget!

# 28/10 Elfsborg. 3–0 i första halvlek och ytterligare ett mål direkt efter pausvilan. Oj, så det svängde och räckte mer än väl till en ny trepoängare (4–1 till slut och, som sagt, jag gillar verkligen när det avgörs tidigt och man kan sitta och njuta av resultatet...).

Jag är inte helt säker på att alla delar mina intryck, fotboll är som jag påpekat vid några tillfällen ingen exakt vetenskap. Men jag är övertygad om att vi alla har bjudits på fotbollsupplevelser som vi inte ens kunde ana så sent som förra sommaren (och då var dom upplevelserna redan osannolika…).
Ja, ni fattar…
Nu gäller det bara att knyta ihop hela den här Europasäcken på torsdag kväll. Och visst finns alla förutsättningar för att ÖFK ska kunna lägga den sista pusselbiten till en plats i Europa leagues finalspel redan nu.
Det är klart att Zorjas spelare och ledare har koll på att Jämtkraft arena är en riktig hemmaborg. Även i Ukraina kan man läsa resultat & tabeller!

Till sist 1: Jag vill i det här sammanhanget också ta chansen att understryka att det är inte bara på planen som ÖFK gjort storartade prestationer. Jag är lika imponerad av klubbens sätt att sköta alla de här arrangemangen. Att fixa en allsvensk match är ingen lek, det ska gudarna veta. Att dessutom rodda ett Uefa-arrangemang är mer eller mindre en bedrift! Jag lyfter på kepsen till alla inblandade.

Till sist 2: Jag tänker inte ha några synpunkter på de utmärkelser som fördelades på den lokala fotbollsgalan lördags, alla som fick priser var säkerligen förtjänta vinnare. Men jag blev riktigt rörd när jag såg att Graham Potter gärna vill dela sitt ledarpris med Tommy Engstrand från Norra Lit. Jag och Tommy har följt varandra genom idrottslivet (inte bara inom fotbollen) sedan vi var riktigt unga och det kan jag säga; en mer reko människa är det svårt att hitta, ödmjuk och sportslig i alla lägen. Grattis Tommy, även här lyfter jag på kepsen!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Bilbao - ÖFK på TV på Gran Canaria
11 November 2017 klockan 14:55 av Haldo Jonsson
 

Torsdagen den 19 befann vi oss på Gran Canaria på stranden mellan San Augustin och Playa del Ingles. På hemväg så gick vi förbi Tropical som ligger längs strandpromenaden. Där finns flera restauranger och vi har sett att de brukar visa fotboll där på Tv. Vi frågade därför om de sände matchen mellan Östersund och Billbao. De sa att de sände matchen mellan ostersund och Billbao och vi beslöt oss för att äta middag där samtidigt som vi såg på matchen. Det visade sig att det var flera Östersundare på plats men de flesta gästerna var spanjorer. När matchen började så försökte jag att prata med min bordsgranne. Detta gick inte så bra, han kunde ingen engelska och jag kan ingen spanska men jag förstod så mycket att han var från Billbao och han verkade känna till Ostersund, som han sa, mycket väl. Alla spanjorer hälsade på oss och sa Ostersund samt visade tummen upp och det blev en god stämning i restaurangen under och efter matchen. Det kändes mycket märkligt att sitta i denna sköna temperatur, omgiven av spanjorer och se hemmalaget spela fotboll.

Siw och Alf

Nyblivna fotbollsfantaster

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Bakslaget i Jönköping
5 November 2017 klockan 20:54 av Agne Svärd
 

Både chansen till medaljer och en Europaplats nästa år försvann när ÖFK spelade 0–0 i Jönköping. Det var årets första, och riktigt stora, motgång för ÖFK. Det var trist men inte helt oväntat. Någon gång måste även ÖFK åka på en tjuvsmäll och den kom i eftermiddags när allt gick emot; resultaten och det man själv producerade.
En slutlig femteplats i tabellen är tre placeringar bättre än debutåret men en bit från klubbens egen målsättning.

Graham Potter bytte ut fem man i startelvan jämfört med torsdagskvällens match i Bilbao. Tyvärr fick han inte det besked han ville av de som nu fick chansen att visa upp sig, bara målvakten Andreas Andersson fortsatte att visa stark höstform när han ersatte Aly Keita.
Men kvartetten Jamie Hopcutt, Ludvig Fritzson, Sam Mensiro och Gabriel Somi har all anledning att vara besvikna över vad de presterade på Stadsparksvallen. Ingen av dem visade, på något sätt, att de ska ha en plats i det lag som ska slutföra gruppspelet i Europa league.

Nu tänker jag inte lasta de ”nya” spelarna för dagens insats. Men de som slet tungt i Bilbao hade behövt hjälp med ny energi från de som kom in med fräscha påkar för att kunna rubba ett formstarkt Jönköping Södra. Det fick man inte; Hopcutt var lika formlös som under stora delar av hösten, Fritzson tempofattig, Mensiro ofokuserad och Somi spelade juniorfotboll.

Nu kunde det ha gått vägen i alla fall, möjligheter fanns onekligen. Men Jönköping hade ännu fler chanser. Bara utmärkt målvaktsspel i båda lagen gjorde att den här matchen sluttade mållös. 2–2 hade varit ett rimligare resultat.

Förutom Andreas Andersson går mina plusbetyg till Sotirios Papagiannopoulos, Dennis Widgren, Fouad Bachirou, Curtis Edwards (första halvlek) samt Ken Sema.

En kort sammanfattning av ÖFK:s år i Allsvenskan (och lite till):

# Bästa matchen: Malmö FF i hemmaborgen. 2–2 smakade onekligen mycket mera den där höstkvällen, inte minst när man fick en straff på övertid (som Jamie Hopcutt brände).

# Andra toppar: IFK Norrköping och FK Göteborg hemma tidigt på säsongen, absolut. Sedan finns det enskilda halvlekar som man gärna kommer ihåg; den andra borta mot Elfsborg i våras, första mot Sirius på Studenternas för en dryg månad sedan, första mot Örebro och första mot Elfsborg på Jämtkraft arena. Bättre kan det inte bli, kanonspel och många mål! Första halvan mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi var också ytterst sevärd.

# Mest imponerande:: 2–1-segern mot Djurgården i mitten av juli när Potter bytte ut i stort sett hela startelvan för att orka med Europakvalet. Det var en mäktig maktdemonstration av klubbens slagstyrka!

# Sämst: Går fortfarande tillbaka till ett par vårinsatser, Halmstad och Örebro borta. Här fanns inget att skylla på. Förlusten i Kalmar kom när spelschemat var som tuffast i kombination med incidenten på Bromma flygplats (lagkaptenen Brwa Nouri blev avkastad, sånt suger energi ur alla grupper!).

# Årets svacka: Slutet av juli och hela augusti. Här slet ÖFK ont när Allsvenskan skulle kombineras med Europaspelet. I Europa gick det utmärkt, men i Allsvenskan tog man stryk.

# Glömmer inte: De tunga övertidsminuterna på våren mot Göteborg, Elfsborg och Malmö FF. Där försvann fem poäng (kunde ha varit sju, ÖFK hade ett skott i stolpen strax före MFF:s segermål…) alldeles i onödan.

# Slitstarkaste spelare: Curtis Edwards och Fouad Bachirou. Spelat mest, sprungit mest och tacklat mest!

# Bästa målskyttar: Saman Ghoddos (8), Johan Bertilsson (7), Brwa Nouri (6).

# Passade bäst: Ken Sema (sju assists)

# Passade mest: Brwa Nouri.

# Passade säkrast: Sotirios Papagiannopoulos.

# Passade längst: Curtis Edwards (tillsammans med målvakterna Aly Keita och Andreas Andersson).

# Dribblade mest: Ken Sema.

# Mest varnad: Saman Ghoddos (sju, sex på våren!).

# Mest utvisad: Alhaji Gero (två).

# Vad hände? Jamie Hopcutt gjorde fem mål trots lite speltid (sammanlagt ungefär två matcher!) under våren. I höst (efter ”bragdmålet” mot Galatasaray i första EL-kvalmatchen) har det inte blivit ett enda trots mycket speltid och massor av möjligheter. Målsumpandet höll i sig in i det sista, så även i dagens match på Stadsparksvallen. Snacka om att tappa målformen.

# Vill se mera av: Johan Bertilsson har inte fått chansen att visa sin fulla kapacitet ännu, irriterande småskavanker har stört hela säsongen. Trots det har det blivit sju mål från Bertilssons fötter.

# Kan ta nästa steg: Hosam Aiesh (som också haft trassel med skador och sjukdom). När han lär sig att värdera situationerna bättre kan det bli riktigt, riktigt bra.

# Malmö FF, AIK och Djurgården tog de tre Europaplatserna, fyran Häcken har också chansen beroende på utfallet i Svenska cupen. Det är där som nu ÖFK:s chans ligger, precis som det här året. Försäsongen kan bli riktigt svettig, Svenska cupen i kombination med, förhoppningsvis, finalspelet i Europa league. Daniel Kindberg får jobba hårt i januarifönstret!

# Största besvikelsen i årets serie är givetvis IFK Göteborg. Allt ser ut att ha havererat i klubben. Men den främsta orsaken till Änglarnas ras är givetvis att spelarmaterialet inte håller måttet. Den sanningen måste klubben tugga i sig, annars väntar många svåra år.

# Hammarby handlade mycket och dyrt under sommaruppehållet med sikte på nästa år. Med den här hösten som facit är det inget som tyder på att de ska några större förhoppningar om kommande storhetstider…

# Skönt att Gif Sundsvall reste sig på nio (och en halv…) och slapp kavla.

# Jönköping hade behövt alla poängen mot ÖFK för att undvika kval. Nu klarade man inte det och det tycker jag är rättvist. Intrycket från deras besök i Östersund i våras var osedvanligt trist, likaså från många andra matcher. Men Tommy Thelin och Daryl Smylie är två spelare som håller högsta allsvenska klass!

# Halmstad och AFC Eskilstuna lämnar Allsvenskan, Brommapojkarna och Dalkurd ersätter. Sista platsen tas av Jönköping eller Trelleborgs FF efter kvalspel med start den 15 november.

Till sist; att kombinera Europaspel och den inhemska serien är sällan enkelt. Se bara på FC Köpenhamn och Rosenborg, de två nordiska elefanterna. FCK, som leder grupp F i Europaspelet efter fyra omgångar, ligger bara femma i danska ligan efter 15 spelade omgångar (när hände det senast?) medan Rosenborg har lyckats på hemmaplan (säkrade i helgen sitt 25:e ligaguld) men är, i praktiken, chanslös på avancemang till finalspel i Europa league (ligger trea i grupp L, fem poäng efter tvåan Real Sociedad).

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
ÖFK behåller greppet
3 November 2017 klockan 01:03 av Agne Svärd
 

Första förlusten i gruppspelet men 1–0 i baken på San Memés i Bilbao kan jag ta.
Alla dar i veckan!

Torsdagskvällens matcher, den fjärde omgången, i grupp J i Europa league gav ”normala” resultat: att Athletic Bilbao slår Östersunds FK med 1–0 och Hertha Berlin vinner med 2–0 hemma mot Zorja från Luhansk är väl bara precis som det ska vara.
Även där alla dar i veckan.
Men.
För ÖFK betyder den här förlusten inte speciellt mycket,, faktiskt inte ett skvatt. Det gäller att vi alla håller huvudet kallt även om det nu kom en liten motgång. För när två matcher återstår har ÖFK, i kraft av att man fortfarande har greppet om gruppen, två servar att fixa en plats i finalspelet på andra sidan nyår. Det är ju ett fantastiskt utgångsläge!
Och jag tror att man redan den 23 november säkrar den platsen när Zorja Luhansk kommer till Jämtkraft arena, det är faktiskt min fulla övertygelse. Och bränner man där finns ju fortfarande chansen den 7 december i Berlin...
Som sagt; håll huvudet kallt!

Kvällens match i Bilbao blev ungefär som jag tänkt mig; hemmalagets höga och tunga press tvingade ÖFK att till stor del försvara sitt straffområde, åtminstone under den första halvan av matchen. Möjligtvis kan man säga att ÖFK hjälpte Bilbao en bit på vägen med en väldigt defensiv uppställning.
Stundtals kände jag vibbar från bortamötet i Thessaloniki (PAOK, förlust 3–1). ÖFK blev alltför baktungt med sin 5-backslinje
Visserligen skapade inte Bilbao speciellt mycket av sitt övertag men ÖFK:s planhalva blev överbefolkad och man fick inget utrymme för sitt eget spel.

Graham Potter möblerade om laget i andra halvlek. Curtis Edwards fick lämna sin plats till höger i backlinjen för att förstärka ett mittfält där Brwa Nouri och Fouad Bachirou hade ett helvete i första ronden. Och genast blev det lite lugnare när ÖFK kunde ”vila med bollen” betydligt oftare.
Och länge kändes det som att Athletic Bilbao hade varken kraft, fart eller teknik för att bryta upp ÖFK:s starka defensiv.
Men i den 70:s minuten small det bakom Aly Keita. I det läget kom det faktiskt som en överraskning. Men en touch och ett missat skottförsök fick ÖFK:s mittförsvar i obalans, veteranen Raul Garcia prickade ribban och ytterligare en oldboy, 36-årige Aritz Aduriz, kunde från nära håll nicka in segermålet.
Det är sådana tillfällighetsmål som kommer och går i dagens fotboll. Den här gången drabbade det ÖFK.

Här är min betyg;
# Bäst, utan tvekan målvakten Aly Keita även om han fumlade styggt med bollen vid ett tillfälle i första halvlek. Men räddningen på nicken från Aduriz i första halvlek var av absolut världsklass, flera andra ingripanden hade också kvalitetsstämpel.

# Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson höll åter högsta klass i mittförsvaret. ”Sotte” är urstark i duellspelet och Tom härligt uppoffrande i sina ingrepp. Men samtidigt måste det sägas att Bilbaos sätt att anfalla såg ut att passa dom här gossarna extremt bra…

# Dennis Widgren hade en tuff uppgift i mötet med hemmalagets enda riktigt kreativa kraft, Inaki Williams. Dennis blev lurad ett antal gånger av den snabbfotade kantspelaren men kämpade sig alltid tillbaka i duellerna.

# Ronald Mukiibi hade svårt med hemmalagets presspel och hamnade ofta i tidsnöd när han skulle leverera bollen.

# Curtis Edwards klarade sig godkänt som back i första halvlek men var betydligt bekvämare på mittfältet efter paus. Stod för en gigantisk arbetsinsats och levererade ett stort antal öppnade passningar. Edwards är helt enkelt en smart spelare som ser saker som vi andra inte gör.

# Brwa Nouri och Fouad Bachirou blev överkörda i första halvlek. Kom tillbaka i andra när de fick hjälp av Edwards och speciellt Bachirou växte(!) till en jätte.

# Ken Sema visade prov på sin höga kvalitet men tvingades offra lite för mycket krut i försvarsjobbet för att kunna vara ett riktigt hot mot Bilbaos försvarsblock.

# Alhaji Gero tog emot många bollar (och mycket stryk) men hade en sådan där kväll där passningsfoten var ständigt felriktad. Också ett offer för hemmalagets presspel?

# Saman Ghoddos har haft roligare dagar på en fotbollsplan. Ghoddos kom helt enkelt aldrig in i den här matchen.

Till sist; nu blir det tre veckors vila (i Europa league, i Allsvenskan spelar ÖFK mot Jönköping Södra redan på söndag eftermiddag). Den 23 november kommer Zorja Luhansk till Jämtkraft arena. Då blir det plastgräs och jämtländsk höstkyla, det passar ÖFK mycket bättre än naturgräs och 20 grader varmt!



 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Glödhet även i höstkyla
28 Oktober 2017 klockan 22:30 av Agne Svärd
 
En början där man gick bort sig i ambitionen om ett snabbt ledningsmål och ett baklängesmål på övertid.
Men däremellan, i 90 minuter, var det bara ÖFK!
Ja, nästan i alla fall. Elfsborg hade sannerligen inte mycket att säga till om den här eftermiddagen på Jämtkraft arena.

ÖFK fortsätter att glädja oss med segrar och strålande spel hela vägen in mot den svinkyla som väntar. 4–1 mot Elfsborg efter ännu en uppvisning i spelglädje och effektivitet.
Det är bara, ödmjukt, att buga och tacka!

Det verkar för stunden finns en aldrig sinande källa av energi (och fantasi) att ösa ur spelargruppen. Kanonmatch staplas på kanonmatch och jag vågar påstå att numera är det inte bara vi hemmablinda som applåderar. Hela fotbolls-Sverige (och -Europa…) står i kö för att hylla Potters bolltrygga skapelse och sättet som man utför sitt arbete på.
Varje match den här senhösten är en njutning för ögat och det är väl bara att upprepa det som sagts så många gånger: Är det här verkligen på riktigt?
Svaret på frågan: Givetvis!

Det här var sista gången vi fick se ÖFK på hemmaplan i årets allsvenska. En match återstår, Jönköping Södra på bortamark, innan vi har facit efter 30 omgångar. Efter nästa söndag vet vi om ÖFK lyckats jaga kapp en Europaplats (tvåa eller trea), blivit fyra och kan fortsätta att hoppas över vintern eller om en ny cuptriumf är enda chansen till nya äventyr på de europeiska scenen.
Ja, som ni förstår. Trots att vi kliver in i svinnovember är fotbollen glödhet i Östersund och kommer att så vara ytterligare en dryg månad. ”Vi lever i nya tider” är numera ett slitet uttryck. Men här gäller det mer än någon annanstans!

Några noteringar från eftermiddagen;
# Målvakten Andreas Andersson var ytterst nära att få hålla en ny nolla efter ännu en stabil insats. Men på övertid lyckades Viktor Prodell överlista Andersson sedan ÖFK tappat fokus i väntan på slutsignalen. Det var surt för Andreas, jag lovar.

# Sotirios Papagiannopoulos (1–0) och Fouad Bachirou l(2–0) lyckades båda spräcka sin målnolla i Allsvenskan. Välkommen i målklubben!

# Dennis Widgren ersatte den här gången Tom Pettersson som ”Sottes” partner i mittförsvaret. Det gjorde han utmärkt. Vågade dessutom stöta framåt och gjorde det framgångsrikt (suverän framspelning till Saman Ghoddos 3–0-mål).

# Centralt på mitten dominerade Bachirou, Brwa Nouri och Curtis Edwards. Fyndlådan tycks vara obegränsad, likaså arbetsförmågan. Dom är verkligen överallt och lite till, måste vara ett helvete för alla motståndare att möta.

# På kanterna gav inte Ken Sema (till höger) och Gabriel Somi Elfsborgs ytterbackar en lugn stund med bländande teknik och snabba framstötar.

# Och så han som spelade huvudrollen (igen): Saman Ghoddos. Chippen innan han rullade in hemmalagets tredje mål tål att ses hur många gånger som helst. (Det var bara en av Ghoddos många läckerheter den här dagen).

Till sist 1; det är skillnad på domare och domare. Efter en sommar med högst blandade insatser var det skönt att Jonas Eriksson äntligen kom till Jämtkraft arena. Visserligen var det en mycket snäll match som Eriksson hade att leda, båda lagen bemödade sig verkligen om att spela på bollen och inte på varandra. Men med Eriksson blir det ordning & reda. Och god stämning! Tack!

Till sist 2; nu laddar vi för torsdagens möte i Bilbao!
 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Starka papper i Göteborg
22 Oktober 2017 klockan 20:35 av Agne Svärd
 

En strålande uppvisning mot Athletic Bilbao (2–2) i torsdags, tre dagar senare byter Graham Potter ut fyra startspelare och ÖFK smiskar upp klassiska IFK Göteborg på lika klassiska Gamla Ullevi och vinner med 1–0.

Som jag haft anledning att skriva ett antal gånger den här sommaren; det går bra för ÖFK nästan jämnt.

ÖFK hade verkligen farten uppe från i torsdags när man klev in på Gamla Ullevi, den första halvtimmen gav i stort sett samma vibbar som mot Bilbao. Ett tidigt ledningsmål (Ludvig Fritzson) satte ett paralyserat hemmalag under stor press och Göteborg gjorde i stort ett alla fel som man kan göra medan ÖFK gjorde det mesta rätt. Det handlade om ren och skär uppvisning och redan här kunde (skulle) rött & svart ha stängt den här matchen.
Men.
När målchanserna radades upp blev besluten inte dom rätta.

Det gav Göteborg chansen att komma in i matchen. Den tog man också. Blåvitt flyttade upp sitt försvarsspel, gav ÖFK mindre tid och mindre yta samtidigt som ÖFK-spelarna såg ut att känna av torsdagens urladdning i Europaspelet.
Bara två riktigt svettiga räddningar av Andreas Andersson gjorde att ÖFK kunde gå till pausvila med sin 1–0-ledning.
Andreas fick göra rätt för lönen även under den andra halvan. Det gjorde han hur bra som helst, Andreas höll nollan för andra matchen i rad .
Men.
Mitt i hemmagreppet hade ÖFK flera goda möjligheter att definitivt sänka hemmaskeppet, Hopcutt, Ghoddos och Sema bjöds på frilägen men nu var siktet fel inställt eller så stod hemmamålvakten Erik Dahlin i vägen.

Sammantaget är dock 1–0-seger i Göteborg ett blytungt resultat, inte minst i kombination med Europaspelet. Det tror jag att alla är överens om. Göteborg är ju ett lag som sällan förlorar i sin hemmaborg, bara Djurgården har vunnit där den här säsongen före dagens match. Och innan Djurgården hade Göteborg 38 raka utan förlust. Starka papper!

Dom här tre poängen gör att ÖFK stärkte sina aktier i kampen om fjärdeplatsen i Allsvenskan som kan ge en plats i nästa års Europaspel. Däremot ser det svårt ut att ta nå någon av de tre direktplatserna sedan Djurgården lyckats ta en poäng i kvällens möte med Häcken (1–1). Två omgångar återstår, ÖFK har Elfsborg (h) och Jönköping (b) kvar att möta, och som det ser ut just nu är jag övertygad om att det inte räcker med full pott i avslutningen.
Dessvärre.

Några noteringar från dagens match;
# Andreas Andersson har haft diverse problem under säsongen. Nu ser han ut att ha hittat formen, bra mot Örebro och bra mot Göteborg. Andreas räddningar i dag blev avgörande för att ÖFK skulle vinna, säkert en skön revansch för vårens hemmamöte då Andreas på övertid gav Göteborg möjligheten att kvittera på straff efter en felbedömd utrusning.

# Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson fick jobba hårt den här gången när Göteborgs anfallsduo Tobias Hysén och Mikael Boman fick upp farten efter en blek inledning.

# Brwa Nouri och Fouad Bachirou dominerade stort på mitten under första halvlek. Nouri såg ut att tröttna i andra medan Bachirou fortsatte att trumma på ända fram till slutsignalen. Imponerande!

# Saman Ghoddos, Jamie Hopcutt och Ken Sema hittade många kryphål i ett Göteborgsförsvar utan riktig organisation. Bara målen saknades.

# Ludvig Fritzson blev matchhjälte med sin eleganta (och kanske även lite tursamma…) fullträff efter åtta minuter. Det betyder säkerligen en extra puff i ryggen för hans utveckling. Slet dock med att passningsfoten inte var så välriktad den här gången.

# Gabriel Somi hade mycket plats på sin vänsterkant men det var bara i början som han förstod att utnyttja den möjligheten. ”Gabbe” blev väldigt försiktig när hemmalaget flyttade fram sina positioner.

# Ronald Mukiibi var stabil som vanligt på högersidan.

Till sist; Ordförande Daniel Kindberg har under många tunga år skjutit till pengar för att hålla ÖFK-skutan flytande. Nu vet vi att det handlar om 16 miljoner kronor! Östersunds FK har varit Kindbergs FK, det har jag skrivit några gånger tidigare. I dag blev det känt att pengarna betalas tillbaka och klubben ska få en större och mer fungerande styrelse. Det är bra, då försvinner ett argument för dem som påstår att det inte går rätt till i klubben. Men såvitt jag förstår har Kindberg i det här ärendet bara följt de regler som gällt. Och det har han gjort förbannat bra!
 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Krönika damfotboll
20 Oktober 2017 klockan 23:42 av Per Lagerbäck
 

Som jag skrivit tidigare är JH:s damfotboll på väg in i en ny "kvantitetskris". Antal lag och antal spelare har drastiskt sjunkit de senaste säsongerna, och återigen noteras oro och trötthet på många håll. Vi kan börja underifrån och notera att Sveg och Myssjö/Oviken dragit sig ur trean under säsongen. Sveg återkommer nog snart, då de har ett riktigt duktigt lag som gjort bra ifrån sig i regionala F-17. Svårare att sia om Myssjö/Oviken. Föreningen är riktiga kulturbärare inom damfotbollen, och jag hoppas verkligen att det finns några knytna nävar i en del fickor väster om Sannsundet, så att vi får se damfotboll på Åsvallen och Kejsarvallen snart igen.

IFK Östersund har idag en riktigt bra och bred verksamhet, och jag ser inget som ska skymma sikten framåt just nu. Med ett lag i Div 1 och ett i Div 2 nästa år, så fortsätter utvecklingen. Vad man kan hoppas är att man inte sväljer för många spelare från föreningarna runt Östersund.

KD befinner sig i en ganska svår sits. Det är inte osannolikt att man, trots andraplatsen, kan komma att erbjudas en plats i Div 1. Jag tror att flera föreningar högre upp i seriesystemet hänger på en skör tråd, och kan komma att läggas ner. Ett rykte säger att seriesegrarna Kovland är en av dessa. Tränaren Anders Westlund har meddelat att han slutar, och flera av spelarna är tveksamma till satsning på Div 1. Tyvärr för den Norrländska damfotbollen kan beskedet komma redan innan SvFF lägger fast serierna, och då kommer platsen med all säkerhet att erbjudas till ett Götalandslag, då den landsdelen överlåtit en Div 1-ingång till Norrland vid den senaste serieomläggningen. Väntar man till efter att serierna läggs fast, så ska erbjudandet gå till ett lag från den aktuella seriens upptagningsområde, om jag är rätt underrrättad. Och i så fall, om jag nu räknat rätt, så ska KD med mkt knapp marginal vara den bästa tvåan i de fyra Norrlandstvåorna.

Men hur skulle KD klara en uppflyttning? Ja, svaret på det vet nog bara den innersta kärnan i den lilla styrelsen. Och hur tänker Frösö IF? Ska de fortsätta att finna sig i att i princip vara en del av KD:s organisation? Det kanske är för tidigt att starta upp ett seniorlag 2018, men planeras det på rätt sätt, så borde det kunna fungera 2019.

Ope hade sin kris den gångna vintern och våren. Nu tror jag att man är bättre rustade igen inför kommande år. Det finns många duktiga tjejer som fått bra utbildning, och erfarenhet från denna säsong. Jag tror att Ope, om det inte händer något riktigt annorlunda, kommer att finnas i kamp om seriesegern nästa år igen.

Häggenås är en förening som verkligen behövs, och jag hoppas att Myggan Handler orkar med att styra skeppet även 2018. Visst vore det oerhört tråkigt om Tigervallen inte befolkas även nästa säsong. Ni som är sugna på att spela vidare, med måttlig träningsinsats, sök er till Häggenås (eller annan ev förening som startas med samma inriktning)!

Sedan har vi ÖDFF, vars verksamhet nu under en och en halv säsong hängt i en skör tråd. Truppen har varit så tunn att flera spelare känt sig tvingade att spela oavsett fysisk och psykisk status. Många har lämnat, men ändå har man presterat mer än vad som är rimligt att förvänta. Jag tror att styrelsen är tämligen slutkörd, och efter säsongen kan vi fortsätta att spekulera om föreningens framtid. Och jag tror, sannolikt mer än de flesta, att chansen att hänga kvar är ganska hyfsad. Förlustmålet mot Kalmar senast var en tappad poäng, men möjligen innebär det två "vunna" poäng inom kort, då Holmalund har att möta just Kalmar. Om Kalmar hängts av kampen om den Allsvenska platsen tror jag nämligen att Holmalund slagit dem. Med segern mot ÖDFF i ryggen så tror jag inte att Kalmar förlorar. Jag tror att ÖDFF hänger kvar om man tar minst sex poäng på de tre sista matcherna, om tre av dem tas mot Böljan.

Om vi tittar lite på granndistrikten så anser jag att Sundsvall redan spurtat till sig nytt kontrakt i Elitettan. Selånger var stabila i sin Div 1-serie, men Timrå kapsejsade helt på hösten och åkte ur. Vi får se vad som händer med Kovland. I Hälsingland charmas jag av Ljusdals framgångar, där bl a Viktoria Forss, återbördad efter kort tid hos ÖDFF, åter kan förbereda sig för spel i Elitettan efter två klara kvalsegrar mot Notviken.

I Ångermanland har plötsligt Kramfors klivit upp i rampljuset efter en evighet i grådasket. Seger före Västerbottenslagen i Div 2 Norra Norrland Syd. Samtidigt kan det innebära döden för andra lag i närheten, men det får vi se. Jag tror att Kramfors kommer att utmana Själevad om epitetet Ångermanlands bästa lag. Jag tycker att det är positivt att olika lag kan dyka upp som en framgångssaga, och jag hoppas att det går bra för Kramfors.

Vad gäller problemet med tillräckligt antal spelare, så finns det i alla omskrivna distrikt. Flera föreningar hänger på en skör tråd. Sammantaget tror jag att det finns en risk för att det blir en urvattnad Div 2 Mellersta Norrland nästa år, men jag hoppas att jag har fel. Och så småningom hoppas jag att födelsetalen på första halvan av 00-talet räddar upp situationen.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Världsklass. Ingenting annat!
20 Oktober 2017 klockan 13:22 av Agne Svärd
 


Det är lika bra jag klämmer till direkt så att det inte råder någon tvekan om vad jag tycker efter ÖFK:s möte med Athletic Bilbao i Europaligan:
Vilken!
Jävla!
Match!

Det är bara resultat jag retar mig på. 2–2 (som man kan ta alla dagar i veckan när det är ett lag från La liga som svarar för motståndet) är surt efter en sådan här prestation. Dessutom fick baskerna sina två mål på sådant sätt som brukar rista djupa fåror i hjärnbarken på dem som drabbas; ett olyckligt ingripande av målvakten Aly Keita vid 0–1 (slarvigt mottag av enkelt bakåtpass och halkade sedan omkull, varför skulle det ske i just en sådan här match?) och kvitteringen strax före slutet, precis när jag och väldigt många andra hade räknat hem ÖFK:s fullträff, den tredje raka segern i Europaligans slutspel.

Nåväl, en poäng är alltid en poäng och kan visa sig nog så viktig när allt ska summeras efter den sjätte och sista omgången den 7 december. Och trots två tappade pinnar kan man inte säga att läget försämrades i jakten på vårens finalspel, Zorja Luhansk seger över Hertha Berlin (2–1) gjorde ju inte ont den heller…

Jag tror att vi struntar i ett vidare resonemang om poängen, konstaterar att ÖFK fortfarande leder gruppen efter halva resan och istället tittar på prestationen.
Den var nämligen magnifik. Ingenting annat.
Världsklass. Ingenting annat.
Några röster:
”Starkaste insatsen som ett svenskt lag gjort mot sånt här motstånd i historien” (ÖFK:s ordförande Daniel Kindberg)
”Bästa jag sett under hela min karriär, mitt största ögonblick” (ÖFK-managern Graham Potter)
”Vi var helt borta i 75 minuter. Våra motståndare var mycket större än namnet, ett jättebra lag” (Bilbaos tränare José Angel Ziganda)

Jag skrev redan i gårdagens krönika att ÖFK hade stora möjligheter att straffa Athletic Bilbao, främst i kraft av att man är ett strålande bra fotbollslag och att man han många individuellt skickliga spelare. Inte på grund av underlag eller yttre omständigheter.
Men inte ens jag kunde i min fantasi föreställa mig att få se den här matchbilden, vilket av lagen som var spanskt och vilket som kommer från Nordpolen var omöjligt att lista ut om man inte hade koll på klubbdräkterna. Här var det ÖFK som spelade ”spanskt” medan Bilbao såg ut att vara coachade av Lars Lagerbäck…
Vilken uppvisning i teknik, rörlighet, passningsskicklighet, ja, här fanns hela handboken i konsten att spela attraktiv och framgångsrik fotboll. Matchfilmen från första halvlek kan användas vid alla tränarutbildningar som finns i hela världen.
Men, det stod 0–1 på resultattavlan. Det var grymt. Redan här skulle faktiskt ÖFK ha stängt den här matchen. Så stor var dominansen, så klara var målchanserna.

Någon form av upprättelse kom dock ganska snart efter pausfikat. Alhaji Gero tryckte in kvitteringsbollen (51:a minuten) sedan Bilbaomålvakten Iago Herrerin fumlat på ett Dennis Widgren-skott och Curtis Edwards volleysköt 2–1 (64:e minuten) på ett inspel från Saman Ghoddos. Och det kunde ha blivit mer, bara målvakten Herrerins inspirerade spel hindrade Bilbao från rena katastrofen.
Här såg det ut som att ÖFK hade kopplat greppet men Bilbao tog sig ur bryggan,
flyttade upp sina positioner samtidigt som hemmalaget kroknade en aning och mer behövdes inte för att det skulle komma ett kvitteringsmål (Inaki Williams) .
Matchklockan visade då 88:36…
Det var tufft, det ska erkännas.

Mina betyg till hemmaspelarna:
# Bäst:
Curtis Edwards. Sprang, passade, dribblade, sköt och till slut även målskytt. Men det såg länge ut som att den hårt jobbande mittfältseleganten skulle bli hemmalagets olycksfågel den här kvällen. Vilka möjligheter han brände under den första halvan! Men Edwards fick sin revansch när han prickade in 2–1-målet. Det var mycket välförtjänt.

# Andra topprestationer:
Sotirios Papagiannopoulos och Tom Petterssons mittbacksspel. Jag har sagt det tidigare, som par är de bäst i Sverige!
Fouad Bachirou vann bollar och stora ytor, jagade upp och ned i 90 minuter och lämnade inte de spanska centrala mittfältarna en lugn stund.
Saman Ghoddos och Ken Sema i många utmärkta samarbeten. Stor kreativitet (som vanligt), bara målen saknades.

# Största överraskningarna:
Alhaji Gero, som haft svårt att övertyga senaste tiden, gjorde ett kanonjobb i båda riktningarna och hade stor framgång med sin fina fysik. Målskytt, inte att förakta!
Dennis Widgren gjorde årets absolut bästa match. Såg ut att ha käkat rått björnkött före avspark. Så här vill jag se Dennis i varje match!

# Blandade & gav:
Lagkaptenen Brwa Nouri var inte lika dominant som han varit tidigare i Europaspelet. Ett par missade chansbrytningar hade kunnat bli dyrbara för hemmalaget.
Ronald Mukiibi varvade bländande spel med enkla misstag. Ofokuserad när han fick fina skottchanser i Bilbaos straffområde.
Aly Keita som varit så stabil i målet under lång tid klantade sig vid 0–1-målet och såg lite skakig ut efter den missen. En jätteräddning i 85:e minuten rätade upp slutbetyget till klart godkänt.

Men betyget för laget som helhet är givet. Så mycket bättre än så här blir det inte! Jag tror hela fotbolls-Sverige står upp och applåderar den här insatsen. Ja, det måste dom bara göra
Vilken kväll, kära vänner. Vilken kväll!

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Potter lägger pressen på Bilbao...
19 Oktober 2017 klockan 11:28 av Agne Svärd
 

Det är mindre än ett dygn kvar till avspark mellan ÖFK och Athletic Bilbao.
Det största som hänt så här långt på Jämtkraft arena?
Möjligt. Men det är svårt att vikta lag och ligor mot varandra när man hamnar på den här nivån.
Det enda jag kan säga med säkerhet är att det är så häftigt, en storklubb från en av de allra största ligorna är på besök. Det som för inte så lång tid sedan var en omöjlig tanke är nu verklighet och nästan lite vardag.
Klart att det är stort, oändligt stort!

Det kan i sammanhanget var värt att gör en liten resumé av ÖFK:s Europaresa så här långt, allt för att sätta in torsdagskvällens match i ett sammanhang och samtidigt påminna om vilka tungviktare som tvingats bita i Jämtkrafts artificiella gräsmatta så här långt:
# Galatasaray, turkisk storklubb som just nu är etta i sin liga efter åtta omgångar (2–0 hemma, 1–1 borta, 3–1 sammanlagt).
# Fola Esch, inte fullt lika känt, från Luxemburg, ligger fyra i hemmaligan efter åtta omgångar (1–0 hemma, 2–1 borta, 3–1 sammanlagt).
# PAOK Thessaloniki, grekisk storklubb som toppar ligan efter sju omgångar (3–1-förlust borta, 2–0 hemma, 3–3 sammanlagt men vidare på bortamål).
# Zorja Luhansk, från Ukraina, sjua i ligan efter tolv omgångar (2–0-seger på bortaplan i första gruppspelsomgången).
# Hertha Berlin, på 13:e plats i Bundesliga efter åtta spelade omgångar (1–0-seger på Jämtkraft arena).

Nu väntar alltså Athletic Bilbao, mittenlag (elfteplats) i La liga efter åtta spelade omgångar. Inte riktigt där dom vill vara och dessutom bara en poäng (oavgjort i Berlin) efter två omgångar i Europaspelet. Ett rimligt antagande är väl att placera den baskiska klubben i samma fack som Galatasaray, PAOK och Berlin?

Dagens förspel på Jämtkraft arena bjöd naturligtvis inte på några överraskningar. Inte alls, ömsesidig respekt är väl sammanfattningen av de två klubbarnas möte med pressen.
Men.
Trots att ÖFK leder gruppen efter två raka segrar medan Bilbao sladdar i kön med sin enda pinne ville inte ÖFK-managern Graham Potter kännas vid något favoritskap. Tvärtom, Potter lade sig lägre än lågt när han sa att om ÖFK och Bilbao skulle mötas 365 gånger på ett år så skulle Bilbao vara favorit varje dag…

Potter lägger alltså pressen på baskerna, åtminstone utåt sett. Jag gissar att snacket internt i ÖFK-gruppen går i en annan riktning och varför inte? Potter och hans medarbetare kan ju plocka fram hur många positiva bilder som helst från den här trivsamma sommaren (det är ju bara att kolla listan här ovan…). Laget har vunnit sina fyra Europamatcher hemma på konstgräset och hållit den så viktiga nollan! Klart att de måste känna att chansen finns.

Och jag tror att det är fullt möjligt att ÖFK kan vinna även den här matchen. Då tänker jag inte bara på att Bilbao den här gången ställs inför prövningar som konstgräs och bitande jämtländsk höstkyla. Det tror jag för övrigt att de kan hantera.
Nej, framförallt lutar jag mig emot det faktum att ÖFK är ett sjusärdeles skickligt fotbollslag med många individuellt skickliga spelare!
Det blir något att bita i för baskerna, det är jag helt övertygad om efter den här sommaren och hösten.

ÖFK:s nyckel till framgång, tror jag, blir att klara Bilbaos mycket skickliga presspel, det är den detalj som jag blivit mest imponerad av efter några videokollar. Det blåste friskt mot Hertha Berlin för några veckor sedan, blåvita tyskar surrade som bålgetingar kring bollförande ÖFK-spelare under den första halvtimmen och hemmalaget hade det kämpigt i den delen av matchen. Men den här detaljen av spelet är Bilbao ännu skickligare på än Hertha Berlin. Ett hårt arbetande kollektiv är min sammanfattning av torsdagskvällens motståndare.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Det gäller att göra jobbet!
14 Oktober 2017 klockan 22:54 av Agne Svärd
 

2–0 mot Härnösand i Svenska cupen i tisdags och så 3–0 i eftermiddag mot Örebro SK i Allsvenskan. Två bra resultat och som omstart efter landslagsuppehållet kan vi skriva in ytterligare en fin ÖFK-vecka i raden av många andra.

Insatserna påminner också till stor del om varandra även om de utfördes på två helt olika planeter, det går ju inte direkt att jämföra Härnösand och Örebro SK.
Men.
Man måste göra jobbet för att nå resultat, oavsett motstånd. Det går inte att fuska.
ÖFK gjorde jobbet i Härnösand i andra halvlek, det gav en seger som var väldigt viktig för nästa säsong.
Det gjorde ÖFK också i första halvlek mot Örebro (tre mål på åtta minuter…). Det ger fortsatt chans på en av Europaplatserna i Allsvenskan.

Men ÖFK fuskade också i två halvlekar, första i Härnösand och i den andra mot Örebro. Det var 2 x 45 minuter där man inte var beredd att jobba det där lilla extra som behövs. I Härnösand hade det ingen större betydelse eftersom motståndet inte var tillräckligt bra. Mot Örebro såg målvakten Andreas Andersson till att 3–0-ledningen aldrig hotades på allvar. Andreas svarade för en handfull fina ingripanden, var hemmalagets främste och hade dessutom marginalerna på sin sida (två stolpträffar).

Jag måste medge att jag blev bekymrad när jag såg hur Graham Potter formerat sin startelva mot Örebro. Jag trodde på starkaste möjliga uppställning efter uppehållet, vad som stod på spel i serien och med tanke det som väntar på torsdag (Athletic Bilbao). Men Keita, Tom Pettersson och lagkaptenen Brwa Nouri var placerade på bänken, Ghoddos, Mukiibi, Somi och Aiesh vilades helt, mer eller mindre skadade. Istället skickade Potter ut en skapelse som vi inte sett tidigare den här händelserika sommaren.
Men det gick bra det med. Riktigt bra. Min oro var helt obefogad. Första halvlek var en av de trivsammare vi haft på Jämtkraft arena; spelet, tempot, målen.
I tabellen låg ÖFK placeringen bättre än ÖSK. På planen var skillnaden betydligt större. Hemmalaget bjöd sina supportrar på fotbollsgodis i 45 minuter och tvingade Örebro till krishantering mitt i halvleken för att stoppa blödningen.

I andra halvlek tog hemmalaget aldrig tag i grejerna (som vi brukar säga i travets värld) och då var det Örebro som var det bättre laget. Det syns också i matchfaktat: Ett ÖFK-avslut efter pausfikat, åtta för gästerna. Några var dessutom riktigt vassa men, som sagt, hemmalaget hade en inspirerad Andreas Andersson i buren.

Några noteringar;
# 18-årige Frank Ahrin fick till sina egen, min och många andras överraskning chansen från start.Facit: Ett mål (på nick, hur gick det till men den storleken?), en målgivande passning och utmärkt spel i första halvlek. Kom bort efter paus då fysiken inte räckte när Örebro stängde till sitt försvarsspel.

# Johan Bertilsson får alltmer förtroende och tackar för det med att göra mål. Två stycken den här gången. Första (1–0) var en riktig läckerhet, både löpningen och avslutet höll högsta kvalitet. Det andra (3–0) var betydligt enklare, buren var tom sedan bröderna Sema (Ken & Maic) och Örebromålvakten Oscar Jansson kraschat och låg utslagna vid straffpunkten. Men en fotskada i mitten av andra halvlek kan betyda trubbel för Johan de närmaste veckorna.

# Apropå bröderna Sema; det är ingen tvekan om vem som vann den matchen. Ken var inblandad i två av hemmamålen och var en ständig källa till oro för Örebroförsvaret.

# Sotirios Papagiannopoulos var åter en rese i hemmaförsvaret. Han gjorde pulvermos av Örebros toppforward Kennedy Igboananike.

# Jag ger högt betyg även till Sam Mensiro. Han är väldigt ofta befriande rejäl i sina ingripanden.

# Curtis Edwards är Potters egen lilla potatis, användbar till det mesta. Den här gången fick han börja som vänster wingback. Det gick bra även det, särskilt som han ser ut att trivas i närheten av Ken Sema. Det var Edwards som stack bollen i djupled före Semas inspel vid 2–0-målet. De har haft många fina samarbeten den här sommaren och hösten.

# Ludwig Fritzson hade många fina intentioner men saknade tajmingen i Örebros straffområde.

# Jamie Hopcutt löper och löper, skapar fina möjligheter men det står alltid en motståndare i vägen när bollen ska rulla över mållinjen. Måltorka sedan matchen mot Galatasaray. När är det proppen ur?

# Dennis Widgren blandade och gav i vanlig ordning. Nu vill jag gärna se Dennis hålla ihop spelet i 90 minuter, det är dags att ta det klivet!

# Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen. ÖFK:s hörnor är för dåliga!

Till sist; nu laddar vi för torsdagens Europafest. 5.000 kom till dagens match, mot Bilbao blir vi ytterligare 3.000. Vilken fest! Och så finns det folk som lägger sin energi på att klaga över att ÖFK inte har något damlag. Men å andra sidan, jag är inte förvånad. Inte ett dugg!

 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
ÖFK pallade även den tyska stormen
29 September 2017 klockan 00:40 av Agne Svärd
 
Det blåste full storm, ja, nästan orkanvindar i ÖFK:s straffområde, målvakten Aly Keita fick hjälp av såväl Tom Pettersson (7:e minuten) som Ronald Mukiibi (12:e minuten) för att stoppa tyska skott från att gå i mål. Hertha Berlins tunga press mot hemmalagets försvarslinje såg ut att ställa ÖFK inför problem som man aldrig tidigare upplevt under den här sommaren i Europa (och inte i Allsvenskan heller för den delen…) här hemma på Jämtkraft arena.
Men trycket lättade, efter 21 minuter tilldömdes ÖFK en straff (hands) och lagkaptenen Brwa Nouri gjorde som så många gånger förr; målvakten i ena hörnet och bollen i det andra.
1–0 till ÖFK.
Det höll hela vägen och nu har vi, jag säger alltså vi för det brukar man göra när det går bra…, kopplat greppet om grupp J i Europa league:
Två matcher, två segrar och sex poäng.
Zorja Luhansk ligger tvåa (efter den överraskande segern i Bilbao, 1–0) med tre poäng, Hertha Berlin och Atlethic Bilbao har så här långt bara varsin pinne.
Den karamellen suger vi gärna på i tre veckor, fram till den 19 oktober när Bilbao kommer till Östersund.

Det är naturligtvis ingen överdrift att påstå att Östersunds Fotbollsklubb fortsätter att slå Europa med häpnad, den ena tunga elefanten efter den andra blir lagd på rygg av klubben som är sämst rankad i hela turneringen. Och man gör det på ett sätt som charmar alla. Inte ens när den tyska anstormningen var som allra svårast att freda sig emot i matchinledningen gjorde ÖFK avkall på sitt sätt att spela fotboll även om man den här gången hade det toksvårt att ta sig förbi den aggressiva Berlinpressen.
Ofta misslyckades man, inte minst Brwa Nouri och Fouad Bachirou var ständigt omringade av blåvita motståndare som stängde alla möjligheter att odla den passningsfotboll som ÖFK vill spela. Men ibland gick det, man tog sig fram och in i det tyska straffområdet några gånger och till slut man fick man med sig en straff.

Det vände, och avgjorde, hela matchen.
I fortsättningen var ÖFK väl så bra som Hertha Berlin (om man undantar den tyska slutforceringen som var tung men saknade spets) och hemmalaget (läs Saman Ghoddos) hade också dom bästa möjligheterna att göra ytterligare mål.
Apropå Ghoddos: Mitt i den plötsligt uppkomna turbulensen om vilket land han ska representera, Iran eller Sverige, en fråga som kan få även den starkaste av de starka att vackla, presterade karln ännu en kanonmatch där han visade upp hela sitt briljanta register. Han var helt enkelt osannolikt bra, bara målen saknades.
Men det är ingen som helst tvekan om att ÖFK:s kassakista kommer att bli välfylld den dag Saman Ghoddos väljer att falla för locktonerna från någon av storklubb, han höjer sitt värde för varje minut han uppträder på Europascenen!

Här är mina betyg på torsdagskvällens hemmahjältar;

# Målvakten Aly Keita växer för varje match han spelar den här sommaren. Otroligt stabil men perfekt tajming i nästan varje detalj.

# När motståndarna gör som Hertha Berlin, satsar på inspel från kanterna, växer backlinjen med flera meter. Ronald Mukiibi, Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson tog hand om det mesta som matades in. Och när tyskarna försökte skjuta sig till framgång bildade trion en mur framför Keita. Oj, så de offrade sig! Ibland såg det ut som att ÖFK spelade med fler än en målvakt...

# Curtis Edwards blev något av en wingback till höger. Den uppgiften klarade han galant, Curtis var en av hemmalagets främsta den här kvällen, kanske den som hanterade den tyska pressen (med teknik och kyla) bäst av alla. Han var också den ÖFK:are som hade mest boll (enligt statistiken) och bäst öppnade upp det tyska försvarsblocket. Bland annat serverade han Saman Ghoddos två utmärkta möjligheter.

# Gabriel Somi hade motsvarande uppgift till vänster. Där gick det inte lika bra. När tyskarna blåste på som värst var det ofta bakom Somi som det läckte. Blev också utbytt (mot Dennis Widgren) tidigt i andra halvlek.

# Nouri och Bachirou hade tuffaste jobbet att utföra när tyskarna skruvade på tempokranen, de fick aldrig den tid som behövdes för att bygga hemmalagets spel. Men ingen kan klaga på deras enorma arbetsinsats.

# Hårt jobb men inte så mycket i anfallet gällde även för Alhaji Gero och nyblivne landslagsmannen Ken Sema. Gero kom till några riktigt bra avslut medan Sema den här gången inte lyckades skapa några farligheter.

# Saman Ghoddos har redan fått skopan full med beröm. I dag hoppas jag att han säger ja till Janne Anderssons VM-kvaltrupp men har min fulla respekt om han står kvar vid sitt beslut att välja Iran!

Till sist; Det är helt fantastiska scener som spelas upp efter dom här framgångarna, att se spelare och ledare vandra runt arenan, ta emot publikens jubel och samtidigt tacka för det kraftfulla stödet. Jag blir lycklig, alla på plats blir lyckliga (den här gången drygt 8.000 människor) och jag förmodar att många andra också blir lyckliga över det som ÖFK presterar. Jag har skrivit det många gånger förr och jag gör det mer än gärna igen: Det här är livskvalitet, gott folk!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Bedrövlig helg på alla plan
24 September 2017 klockan 21:24 av Agne Svärd
 

Usch!

Det är väl den enda rimliga sammanfattningen av ÖFK:s helgresa till Kalmar. Lagkaptenen Brwa Nouri kastades av planet på Bromma sedan har tjurat med kabinpersonalen och desutom förlust (2–1) på Guldfågeln arena.

Det är inte så länge sedan jag skrev att ÖFK skulle åka på en och annan tjuvsmäll under den här högintensiva fotbollshösten, så måste det bli när det matchas flera gånger i veckan. Men knappast hade jag räknat med att laget skulle bli indraget i ett bråk med flygplanspersonal, sånt drabbar bara påverkade rockstjärnor och berusade charterturister...
Men ÖFK och lagkaptenen Brwa Nouri? Tidigt en lördagsmorgon, på väg till bortamatch?
Nä, det händer inte, kan inte hända.
Men lika förbannat.
Det hände!

Oavsett vem eller vilka som hade en dålig dag där på Bromma flygplats den här lördagsförmiddagen så är incidenten inte bara en tjuvsmäll på den tuffa höstresan. Det är ett skott i foten på hela ÖFK och allt det som klubben säger sig stå för. Värdegrunden, ett skitord som egentligen inte betyder ett skvatt men som alla med lite makt svänger sig med så fort de får chansen. Men ändå; som fått många fler än bara fotbollsnördar, inte minst många kvinnor, att engagera sig i klubbens göranden och låtanden.
Brwa Nouri skulle helt enkelt inte ha fått spela söndagens match som en markering till alla dem som inte riktigt har koll på elitfotbollens alla smutsigheter, för dem som så gärna vill tro att ÖFK inte är ”som alla andra”.
Efter det här, och några andra intermezzon (en beramad rattfylla förra säsongen, till exempel), så vet vi att även ÖFK består av människor som du och jag med de fel och brister vi har. Tro inget annat!

Vad det här flygbråket hade för inverkan på söndagens insats mot Kalmar FF är givetvis omöjligt att säga. Men klart är att den här typen av händelser stjäl massor av energi av såväl spelare och ledare, annat vore orimligt.
Och det kan vi väl alla vara överens om; det var ett ÖFK utan energi som uppträdde på Guldfågeln arena. Trots ett massivt övertag i bollhållandet så var det bara i korta sekvenser i första halvlek (som när man tog ledningen, Ludvig Fritzson) som man lyckades skaka hemmalaget. I övrigt hände nästan ingenting. Fem avslut berättar väl hela sanningen.

Graham Potter hade till den här matchen bytt ut åtta spelare från startelvan mot Malmö FF i onsdags, bara Ronald Mukiibi, Nouri och Jamie Hopcutt var kvar. Det märktes. I den 3–5–2-uppställning som inledde såg det darrigt ut i försvaret, inte minst när man själva hade bollen, och på topp fungerade inte samarbetet mellan Hopcutt och Johan Bertilsson. Det var egentligen bara på det centrala mittfältet (Fritzson, Nouri, Curtis Edwards) som ÖFK var bättre än hemmalaget men det räckte inte den här gången.

Några noteringar;
# Sam Mensiro var, som mittback i mitt tycke, planens dominant förra söndagen då Sirius krossades med 5–0 på bortaplan. Den här gången var skärpan som bortblåst, inte minst var passningsspelet för dåligt. Ett slarvigt Mensiro-uppspel bäddade också för Kalmars 1–1-mål, bara tre minuter efter det att Fritzson tryckt in ÖFK:s ledningsboll.

# Jag blir alltid lite orolig när Tim Björkström ställs inför en-mot-en situationer. Kolla Kalmars segermål så förstår ni vad jag menar… Alltså, så får en försvarsspelare inte uppträda. Det är bara att bjuda forwarden på en sida (vanligtvis utåt) och inget annat! Jonathan Ring fick Björkström att snurra som en propeller innan han lyfte in bollen bakom Andreas Andersson.

# Jag blev heller inte imponerad av Dennis Widgrens insats vid Kalmars första mål. Men Dennis spelade 1–1 med sig själv då han i slutet av matchen styrde en ”givet” mål utanför stolpen.

# Patrick Kpozo har inte fått så många chanser sedan han kom till ÖFK i somras. Det förstår jag, insatsen i dag var för dålig trots att han stod för en snygg framspelning till ÖFK:s ledningsmål.

# Jamie Hopcutt såg ut att ha straffmissen mot Malmö, matchens sista spark, kvar i huvudet. Helt vilsen den här gången, tyvärr.

# Den här förlusten tog illa i tabellen. Nu blev det väldigt långt till tvåan(Djurgården) och trean (AIK).

Till sist; Nu gäller det för ÖFK, ja, då menar jag hela klubben, att ruska av sig den här synnerligen, på alla plan, bedrövliga helgen. Redan på torsdag väntar nya tuffa papper, Hertha Berlin i Europaspelet. Inte minst blir det viktigt att klara av förspelet till matchen. ÖFK måste helt enkelt ha en strategi hur man ska hantera frågorna kring Nouri och flygplansbråket. För frågorna kommer att ställas, om och om igen ända fram till avspark. Så fungerar mediadramaturgin kring den här typen av händelser.

 
Det finns 15 kommentarer att läsa.

 
Tack för underhållningen
21 September 2017 klockan 00:22 av Agne Svärd
 

Det är bara att lyfta på kepsen och tacka för underhållningen.
Kvällens möte mellan ÖFK och Malmö, matchen som skulle avgöra vilket som är Sveriges bästa lag…, hade allt man kan begära. Men ingen vinnare.
2–2 var väl ett resultat som de flesta kan acceptera som någorlunda rättvist även om jag med hemmaögon inte hade protesterat om ÖFK vunnit med tanke på möjligheten man fick i den vansinnigt spännande avslutningen.
Det är inte ofta man får chansen att avgöra med matchens sista spark men Jamie Hopcutt pallade inte för trycket när han brände från elva meter. Eller ska vi vara snälla och säga att det var MFF-målvakten Johan Dahlin som gjorde en bra räddning?
Välj det som känns bäst…

Det här var årets bästa match på Jämtkraft arena, förmodligen en av de bästa i Allsvenskan den här säsongen. Den hade allt; snabbt och precist passningsspel, individuella prestationer, ständiga taktiska omdispositioner, avslut, tempo, fysisk kamp – och som så ofta när ÖFK (och MFF) är inblandad – en ytterst rafflande upplösning där det var hemmalaget som hade marginalerna både med sig och mot sig.
Om inte de drygt 6.000 på arenan (plus alla som följde matchen på annat sätt) gick hem och var nöjda med underhållningen den här kvällen, ja, då blir dom det aldrig. Så bra var det!

Jag gör en snabbspolning fram till dramatiken: MFF:s 1–0-mål i första halvlek (Erdal Rakip) kom sedan ÖFK:s vänsterförsvar fipplat med bollen i ett par sekvenser, det såg inte helt stabilt ut. Hemmalaget kvitterade i öppningen på andra halvlek (Brwa Nouri på straff) medan MFF återtog kommandot i matchens 66:e minut sedan Oscar Lewicki snuvat Fouad Bachirou på bollen och klappat till från en bit utanför straffområdet.

Där startade hemmalaget en intensiv jakt på kvittering. Jamie Hopcut sköt i burgaveln, en hörna ställde till stora bekymmer för MFF-försvaret och Jamie Hopcutt sköt igen, den här gången utanför krysset. Det såg som förgjort ut när hemmalaget fick en frispark strax utanför MFF:s straffområde. Klockan tickade mot 90 minuter när Ken Sema drog till mot Johan Dahlins högra kryss. Där satt bollen precis där den skulle, 2–2, och hela arenan exploderade.

Men ÖFK ville mer och fyra stoppminuter skulle ge nya chanser. Jamie Hopcutt tog ett snyggt initiativ och brakade i högsta fart in i MFF:s straffområde och föll på Rasmus Bengtssons utsträckta ben. Straff! När klockan visade 93.50…
Hopcutt tog straffen själv, sköt lågt till höger om Dahlin men där låg redan MFF-målvakten.

2–2 var ju inget riktigt bra resultat för ÖFK, om Hopcutt hade gjort mål på den avslutande straffen hade läget i jakten på en ny Europaplats varit betydligt gynnsammare. Det är en väldig skillnad på en poäng och tre poäng, det ska vi ha klart för oss.
Men för MFF var en poäng på den här utflykten till Östersund mycket värdefull i jakten på ännu ett allsvenskt guld. Jag tror att tränaren Magnus Pehrsson var otroligt nöjd med resultatet eller som han uttryckte det på presskonferensen: ”Det var viktigt att komma härifrån med nånting…”.
Respekten för ÖFK och deras prestationer är stor, även bland de största!

Några noteringar om ÖFK-spelarnas insatser;

# Saman Ghoddos var matchens kung. Bara målet fattades den här kvällen. Ghoddos, med det självförtroende som han uppträder, skulle givetvis ha tagit den avslutande straffen (när straffskytt 1, lagkaptenen Brwa Nouri, lämnat banan), mål från elva meter så sent som i söndags mot Sirius.

# Ken Sema hade svårt att hitta utrymme i första ronden då MFF styrde ÖFK:s uppspel till den andra kanten. Desto mer aktiv efter paus och frisparksmålet var guld!

# ÖFK:s försvarsspel var verkligen darrigt över hela planen i matchöppningen. Sedan fungerade det lysande med ett par undantag. Båda gångerna gjorde MFF mål… På den här nivån straffas man hårt när man tappar koncentrationen!

# Hosam Aiesh härjade svårt med MFF:s vänsterförsvar i första halvlek. Fortsatte att utmana i andra men hade inte samma skärpa som före paus.

# Curtis Edwards fick börja på bänken men byttes in i andra halvlek. Det gav ÖFK ytterligare ett vapen att såra MFF-försvaret. Han ska spela från start, alla dar i veckan!

# Jamie Hopcutt var piggare än på länge, löpte kopiöst och gjorde många bra saker. Men han har inte marginalerna på sin sida, verkligen inte och inte nu heller. Det var därför han skulle ha avstått att skjuta straffen även om det var det han, och enbart han, som fixade den.

# Sotirios Papagiannoloulos och Tom Pettersson var otroligt starka i duellspelet mot MFF:s två anfallstoppar.

# Brwa Nouri och Fouad Bachirou dominerade ipå mittplanen även om de inte fick samma ytor som vanligt den här gången.

# Gabriel Somi fyllde inte ut tröjan till vänster. Såg lite vilsen ut (som han kan göra) i defensiven och ett genombrott framåt i första är för lite för ett överbetyg.

Till sist; Matchen slutade i ett allmänt kaos efter straffdramat. Vad som verkligen hände och inte hände, vad som sades och inte sades, går nog inte att reda ut i detalj, Det var mycket känslor inblandade, precis som nere i Malmö i våras,. Det slutade i att domaren Stefan Johannesson gav rött kort till Alhaji Gero (för en ”skallning” även om det på tv-bilderna mest ser ut som att Gero och Rasmus Bengtsson ”mäter sig mot varandra”) och gult kort till Bengtsson. Nåväl, Johannesson kunde ha dömt hur som helst i den röran som uppstod, det hade nog inte blivit varken rätt eller fel.
Johannesson gjorde dock ett misstag när han inte varnade MFF-målvakten Johan Dahlin för agerandet före straffen. Det var ytterst osportsligt att gå fram till straffpunkten och rulla bort bollen som Hopcutt hade lagt upp. Johannesson var då upptagen med andra uppgifter och hade ryggen åt situationen. Men det finns ju tre domare till…

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Självförtroende & spelglädje
17 September 2017 klockan 23:02 av Agne Svärd
 

Det går bra nu!

För ÖFK.
5–0 på Studenternas i Uppsala mot ett Sirius som fullständigt tappat farten efter att länge och väl varit med i den absoluta tätstriden är naturligtvis ytterligare ett styrkebesked. ÖFK-skutan stävar vidare i kraftig medvind.
Om inte annat säger väl fem raka segrar och 14–0 i mål det mesta. Ja, allt!

Graham Potter hade skiftat ut halva laget efter torsdagskvällens sena Europaäventyr i Ukraina; Keita, Edwards, Bachirou, Sema och Ghoddos var startspelarna som fick dubbla sitt skift, sex nya plockades in från bänken.
Det gick bra det med, faktiskt alldeles utmärkt. Den stora tillresta ÖFK-klacken fick njuta av både sol och spel den här eftermiddagen. Och fem fullträffar som fick Sirius att fullständigt kapitulera.
Pinsamt, var den samlade hemmabedömningen efter överhalningen.

Framgång föder framgång är ju ett gammalt talesätt. ÖFK är där nu, de senaste veckornas fullständigt makalösa prestationer gör att spelarna, vem det än må vara i den stora truppen, uppträder med ett självförtroende som fullkomligt sprutar ur öronen.
Ta bara ledningsmålet efter tre minuter och trettio sekunder; trängd Keita spelar bollen till trängd Dennis Widgren som spelar tillbaka till trängd Keita som skickar en 50-meterskula som friställer Ken Sema ute till höger. Sema avancerar 30 meter, utmanar Siriusförsvarare, fintar höger, går vänster och smackar in bollen nere vid målvakten Joshua Wicks vänstra stolpe.
Så agerar bara spelare med kraftig vind i ryggen. parat med stor spelglädje.

Och så här fortsatte det i stort sett hela halvleken. Visserligen hade Sirius lite mera boll. Men hemmalaget lyckades inte åstadkomma något som skakade ÖFK.
Men när ÖFK hade bollen var det precis tvärtom. Säkert och listigt bollhållande gav stora revor i hemmaförsvaret. Där stormade Sema fram till höger, Ghoddos i mitten och Bertilsson till vänster. Och när Bertilsson drog sig inåt fyllde Gabriel Somi på med riktigt låååånga löpningar.
Det gav ytterligare två mål innan pausvilan, Saman Ghoddos båda gångerna.
# 2–0 efter 32 minuter; Edwards till Sema som lyfter in bollen i mitten där Ghoddos kommer flygande med sin skalle.
# 3–0 tre minuter senare; Ghoddos blir knuffad av hemmamålvakten och får straff (såg absolut inte korrekt ut men det är svårt att avgöra på tv-bilderna om kontakten sker i eller utanför straffområdet, från läktarplats var det omöjligt). Ghoddos tar straffen själv och smäller in sitt sjunde allsvenska mål för säsongen.

I den andra halvleken blev det ännu mera Sirius med bollen men ÖFK-försvaret var väl samlat i mitten där Sam Mensiro dirigerade arbetet med stor pondus. Det blev inte speciellt farligt nu heller och när den sista energin runnit ur hemmalaget stack Johan Bertilsson till vid två tillfällen från en position kring straffpunkten, två sådana där ”Bertilsson-mål” som vi vetat förr eller senare skulle komma från en spelare som ständigt flyger under radarn. 4–0 och 5–0 och då packade många hemmasupportrar ihop sina prylar och vandrade hemåt, bedrövade!

Här är mina ÖFK-betyg på Studenternas;

# Bra: Aly Keita, Tim Björkström, Dennis Widgren, Curtis Edwards, Fouad Bachirou, Ludvig Fritzson, Gabriel Somi, Johan Bertilsson.
# Bäst: Ken Sema, Saman Ghoddos.
# Allra bäst: Sam Mensiro.
Lägg därtill korta, men bra, inhopp av Ronald Mukiibi, Alhaji Gero och Jamie Hopcutt.

Ja, av det här förstår ni att det var en riktigt trevlig eftermiddag i Uppsala. Och det gör det naturligtvis inte speciellt mycket svårare att ladda om till onsdagens möte med Malmö FF på Jämtkraft arena.
Höjdpunkterna kommer, som ni ser, slag i slag och försätter långt in i vinterkylan. Det är bara att suga i sig, buga & bocka!

Till sist; jag har funderat mycket på varför ÖFK:s passningsspel var mindre bra i torsdagens segermatch mot Zorja Luhansk, ÖFK hade där bara 70 procent i passningsträffar, vanligtvis ligger man mellan 80 (som i dag) och 90 (mot AFC Eskilstuna). Jag har bara två förklaringar, den ojämna gräsplanen i kombination med att Zorjas presspel var betydligt tuffare än vi först uppmärksammade. Det var inte där som ukrainarna hade sina brister. Men de var tämligen taffliga när de erövrat bollen och det tackar vi väl för…?

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Segern som skickar ytterligare en signal till fotbolls-Europa
15 September 2017 klockan 00:41 av Agne Svärd
 

Jag lovar att inte ta i för mycket.
Men en sak törs jag stå för. När Alhaji Gero efter 3 minuter och 47 sekunder in på stopptiden smackade in en projektil som höll på att skicka hela målställningen upp på läktaren och samtidigt betydde 2–0 mot Zorja Luhansk sänder det, tillsammans med segrarna mot Galatasaray, Fola Esch och PAOK Thessalonik, ytterligare en signal till hela fortbolls-Europa:
Östersunds FK, det okända laget från den där kylslagna platsen långt upp i norra Sverige som var rankat sist av alla 48 lag som är med i gruppspelet, får vi allt ta på allvar, stort allvar. Dom är inte med för att deltaga, dom är med för att vinna fotbollsmatcher även på den här nivån! Precis som ordföranden Daniel Kindberg pratat om. Hela tiden!

Ja, bättre kunde naturligtvis inte gruppspelet i Europa league ha startat. 2–0 i Ukraina är ett fantastiskt resultat som ger massor av energi inför den tuffa hösten. Och cirka 3,5 miljoner kronor i kassakistan!
Segern togs efter en imponerande arbetsinsats och med stor skicklighet i motståndarnas straffområde. Målen, av Ghoddos och Gero, var stor fotbollskonst.
Däremot haltade ÖFK:s spel betänkligt, det är sällan man ser så många bolltapp och missriktade passningar, ett tag undrade jag om det pågick någon form av intern tävling i att slå bort så många bollar som möjligt till sina ukrainska motståndare.
Men det har jag inga som helst problem att lägga bakom mig en sån här kväll, inte alls.
2–0-seger på bortaplan i Europaspel är så bra, det ska gudarna veta. Det gäller även för turneringens stora elefanter. Hur stort ska det då inte vara för ÖFK, färskast av dom färska i de här sammanhangen?

Jag tycker att ÖFK hade bra kontroll på stora delar av matchen trots att man inte fick spelet att fungera som man är van att se. Men det finns några perioder då det kändes som att man kom snett i organisationen, sista kvarten i första halvlek, en period efter 1–0-målet. samt i slutet. Men Zorja hade inte förmågan att utnyttja ÖFK:s obalans. Ett ribbskott blev det men inte mer. Resten hade Aly Keita och försvaret koll på.

Mina höjdpunkter från kvällen;

# Målen.
1–0 i 50:e minuten. Ken Sema vinner en duell (ojuste, absolut) på mittplanen, vinner snabbt mark och sätter passningen exakt på Saman Ghoddos högerfot. Pang nere i målvaktens högra burhörna och Ghoddos värde på marknaden ökade ytterligare ett antal miljoner!
2–0 nästan fyra minuter in på stopptiden. Inkast ute till höger, Aiesh kastar mot Alhaji Gero (kom in i matchens 80:e minut) som vänder bort två hemmaförsvarare (uselt försvarsspel), följer bollen en bit in i straffområdet och dräper till med västern rakt upp i nättaket. Jag gissar att det tillhör premiäromgångens allra vackraste fullträffar och visas om och om igen i Europas tv-kanaler. Kul för Gero som inte har haft någon vidare timing i motståndarnas straffområde den här sommaren. Nu small det. Ordentligt!

# Försvarsarbetet. Det går verkligen inte att klaga på. Backlinjen gjorde ett otroligt jobb, Sotirios Papagiannopoulos var planens kung, men hade god hjälp av Ronald Mukiibi och Tom Pettersson. Och framför krigade Fouad Bachirou i sedvanlig stil.

# Lyckade byten. Gero, naturligtvis, när han satte sista spiken i hemmakistan. Men Sam Mensiro och Gabriel Somi stärkte defensiven i sina inhopp.

# Hosam Aiesh jobbade hårt och stängde högerkanten. Det var viktigt i den här matchen.

Som jag skrev i inledningen; jag lovar att inte använda de stora bokstäverna. Men 2–0 på bortaplan (på ett naturgräs som verkligen såg ut att störa många av ÖFK:s skickliga bollspelare) ger förutsättningar inför fortsättningen som vi inte riktigt kan greppa. Närmast väntar två hemmamatcher, Hertha Berlin den 29 september och Athletic Bilbao den 19 oktober.
Då är det kallt, jävligt och konstgräs.
Och kanske att ÖFK får spelet att fungera!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Låt er inte luras av Zorjas siffror
14 September 2017 klockan 09:25 av Agne Svärd
 


Två segrar, två oavgjorda och fyra förluster. Efter åtta spelade omgångar i Ukrainas Premier league ligger Zorja från Luhansk, ÖFK:s premiärmotståndare i Europaligans gruppspel, på sjundeplats med sina åtta poäng.
Det är, milt sagt, inget som varken skrämmer eller imponerar.
Men, kära läsare, låt er inte luras! Bakom de kalla siffrorna döljer sig ett mycket bättre fotbollslag. Jag lovar, ÖFK står inför en tuff motståndare på torsdag!

Jag påstår inte att jag är någon expert på ukrainsk fotboll, verkligen inte. Men jag tror mig kunna bedöma om ett lag är bra eller inte. Visserligen är underlaget bristfälligt, en hel match samt ett antal videoklipp. Men det räcker åtminstone en bit på vägen. Och efter att ha sett Zorjas segermatch mot seriejumbon Chornomorets Odessa (5–0) i ligans sjunde omgång för ett par veckor sedan säger jag bara: Pass upp, här finns kvalitet i massor!
Jag är faktiskt lite småimpad…

Här är något av det jag noterat;

# Stor intensitet i spelet, i såväl försvar som anfall. Och man brakar på i 90 minuter trots att det står 4–0 redan efter 39 minuter.

# Klar ÖFK-stuk i spelet med boll med många passningsskickliga spelare som gärna flyttar bollen i högt tempo med ett tillslag (känner ni igen er?). Största skillnaden är att det sker mer i planens längdriktning än hos ÖFK (inte minst många överraskande direktskarvar från mittlinjen in bakom motståndarnas backlinje).

# När man förlorar bollen startas försvarsspelet omgående med kraftig press på bollhållaren, den pressen behåller man i ett mycket aggressivt försvarsspel. Inte minst mittbackarna Vasyl Pryima och Vyacheslav Checher ligger ”på brytning” (kliver in framför motståndarens forward) så fort chansen finns.

# En spelskicklig vänsterback, Artem Sukhotsky påminner mycket om Tysklands Philipp Lahm.

# Brassen Iury hugger på allt. Det gav två mål (och dessutom en missad straff) mot Chornomorets.

# God fysik med starkt närkampsspel.

Jag läser på osdsport.se att Graham Potters närmaste man, Billy Reid, har haft ansvaret för att studera torsdagens motståndare. Billy ska ha sett Zorja i fem matcher och, enligt hemsidan, hittat svagheter som han tror att ÖFK ska kunna utnyttja.
Så är det säkert och så måste naturligtvis Billy lägga fram det för sina spelare.

Själv har jag egentligen bara hittat en, målvakten Andriy Lumin som spelat fem av de åtta ligamatcherna.
Zorjas burväktare är bara 18 år och verkligen växt som en burväktare, 191 centimeter lång och väger 80 kilo, en fin typ! Men, givetvis, orutinen lyser igenom. Inte minst är Lumin, precis som hela laget, väldigt aggressiv i sin stil och det såg osäkert ut när motståndarna matade in bollar rakt framifrån, där hamnade han gärna i ryggen på sina försvarare. Inspel från kanten var däremot inga bekymmer, dom bollarna plockade Lumin med stor säkerhet.
Lumin såg heller inte ut att vara någon mästare med fötterna och, enligt min bok, var hans utgångsläge vid skott lite väl nära mållinjen (inte ovanligt när det gäller målvakter med god längd, kortare målvakter måste stå längre ut för att täcka vinklarna…)

Några små noteringar;

# Zorjas spelartrupp bär stark inhemsk prägel. I de senaste två seriematcherna har tio av startspelarna varit från Ukraina, bara brassen Iury har taget sig in i hemmadominansen. (Truppen innehåller fyra spelare från Brasilien men övriga tre har fått begränsad, eller ingen, speltid).

# Zorja kommer från Luhansk i sydöstra Ukraina men tvingas (på grund av konflkten med Ryssland) spela sina Europamatcher i Lviv (något större stad än Östersund) i västra delen av landet, bara åtta mil från gränsen till Polen. Det lär vara 135 mil mellan de två städerna. Man kan knappast påstå att Zorja spelar sina matcherna på ”hemmaplan”…

# Graham Potter har matchat sitt ÖFK sedan 2011. Potters kollega i Zorja, Yuriy Vemydub, har också styrt i sin klubb sedan 2011. Den här typen av kontinuitet är inte så vanlig i dagens fotboll.


 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Sista perioden
10 September 2017 klockan 13:34 av Hasse Thor
 

Det finns alltid numera ett stort mån av förväntan när man bänkar sig på Jämtkraft Arena för att på plats beskåda ÖFK:s göranden och låtanden. Efter ett par veckors abstinens kändes det fint att åter få ta del av den numera i mitt tycke smått högtidliga och värdiga inledningen med ungdomar, flaggor och vanligtvis strama jämtlänningar på läktaren med i symbios utsträckta halsdukar.

Ett AFC Eskilstuna på uppgång, en mix av spelare inte helt olikt hemmalagets eget upplägg och dessutom sedan en tid tillbaka med en ung engelsman vid rodret. Därmed upphörde dock alla likheter, måste säga att jag blev lite besviken på det motstånd dom för dagen blåklädda sörmlänningarna presterade. Frånsett inledande tio minuter där en reflexparad från Aly Keita förhindrade ett friläge från omskrivne Mohammed Buya Toray hade ÖFK ett generalgrepp över tillställningen.

Extra roligt också att “marginalspelarna” Johan Bertilsson, Ludvig Fritzon och Tim Björkström fick matchvinnande betydelser. Alla tre har tuggat på, trots mer eller mindre speltid, förmodligen ett betyg på den anda som råder i det rödsvarta lägret. Även om man inte är på planen så lär man sig nånting hela tiden, när man väl får chansen är man förberedd.

Speciellt Fritzon har jag fått en viss förkärlek för. En fysisk, hårt jobbande mittfältare som egentligen är ganska olik det kvalitativa tvärsnitt som råder i laget i övrigt. Men kanske just därför ett högst välkommet inslag, speciellt med det tuffa schema både nationellt och internationellt som står för dörren. Björkströms “utsida” som resulterade i 1-0 har jag i efterhand studerat och ett bevis på att försvarare ofta har oväntade vapen i sin arsenal. Frank Arhins debut också intressant. Ghananen med fin blick för blottor hos motståndaren.

Sen kan jag inte undgå att förundras över hur Graham Potter gång på gång överraskar med spelarnas roller på planen. Jag är ingen som normalt grottar ner mig i taktiska finesser, en oväntade genomskärare i djupled eller hårda skott i krysset, typ, är oftast min största behållning av fotboll. Men att få studera vilken fri roll Tom Pettersson tilldelades den här gången var fascinerande.

I avsaknad av Fouad Bachirou fanns ett utrymme på mittplan defensivt till vänster som Tom effektivt täppte till utan att för den skull till synes äventyra bakåt. AFC lyckades aldrig utnyttja det “hålet” samtidigt som den forne göteborgaren blev en viktig del i den egna speluppbyggnaden. Just Potters tillit till sina spelare, att Sam Mensiro, förmodligen seriens skickligaste “städgumma”, med eller utan vidhäftat rutbidrag, klarar av en utökad roll.

Avslutningsvis, har ägnat en hel del funderingar över hur en relativt liten klubb med små resurser nått ända fram till ett europeiskt gruppspel. Har studerat Malmö FF:s framfart i Champions League, i princip “hit men inte längre” trots en tradition och en ekonomi som är väsenskild från dom jämtländska förhållandena. Kan det vara så enkelt att ÖFK:s vilja att ständigt utmana sig själva och sina motståndare i dom svåraste av situationer utvecklar laget till en speciell nivå?

Att varje match blir som ett träningspass i bollbehandling, rörelse och passningsspel i ett så högt tempo som det över huvud taget är möjligt? Mot AFC Eskilstuna kunde jag stundtals konstatera, tyckte jag, att just tempot i aktionerna klädde av motståndet. Ett lag som för nån vecka sen tryckte i 3-0 mot MFF för att sedan till slut hålla undan till uddamålet. Det är en hel del kvar “until the fat lady sings” för den här säsongen men inledningen av “sista perioden” bådar gott.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Ett drama utan manus
25 Augusti 2017 klockan 01:05 av Agne Svärd
 

Det finns stunder.

Och så finns det stunder som den här!

2–0 gällde när ÖFK och PAOK från Thessaloniki möttes igen på Jämtkraft arena. Ingenting annat (nu pratar vi givetvis om ÖFK, inte om grekerna).
Och 2–0 blev det efter ett drama som inte ens går att skriva ett manus till. Det bara blev och det blev därmed också ytterligare ett stycke jämtländsk fotbollshistoria (givetvis), ett stycke jämtländsk idrottshistoria (givetvis) och naturligtvis också ett stycke svensk fotbollshistoria (givetvis).
Inte ens Åshöjden tog sig ut i Europa, i varje fall inte till gruppspelet efter fyra kvalomgångar även om jag inte har superkoll på Max Lundgrens gamla fotbollsberättelser från slutet av 1960-talet.
Men ÖFK har nu gjort det, drygt 20 år efter klubbens bildande, sex år efter det att man spelade i division 2. Kom igen alla inköpare i den svenska tv-branschen. Det här tyckte ni inte var värt att visa.
Jag vet att pengarna styr, jag vet. Men skämmes tamejfan när man så totalt saknar bollkänsla och inte kan lukta sig till att här kan det hända något.

För här hände det något i ett nittiofyra minuter långt drama som innehöll allt man kan begära av en fotbollsmatch.
Absolut allt.
Och dessutom bjöd på ett slut som, precis som jag skrev här ovan, är svensk fotbollshistoria (och det kan jag skriva utan att varken behöva rodna eller beskyllas vara lokalpatriot).

Det finns naturligtvis många nycklar som passade för att ÖFK skulle få matchen dit man ville. Här är några:
# Det var lite Galatasaraykänsla över matchstarten. Pang på, ta initiativet. Det tror jag inte grekerna var beredda på efter förra torsdagens möte i Thessaloniki, inte alls.

# Aggressivt försvarstal över hela banan stressade PAOK till att göra enkla misstag (samma bild fast tvärtom från första mötet). Inte minst var det helt underbart att se hur backlinjen (Mukiibi, Papagiannopoulos, Pettersson) vågade ta steget framför grekiska forwards för att bryta uppspelen. När den typen av brytningar lyckas så växer kammen på hela laget, jag lovar.

# Otroligt uppoffrande arbete av Hosam Aiesh och Gabriel Somi för att stänga kanterna. PAOK:s normalt så offensiva ytterbackar kom aldrig med i spelet.

# Och så det viktigaste; tre centrala mittfältare (Edwards, Nouri och Bachirou), precis som jag önskade mig i gårdagens krönika, utrustade med känselspröt i sina passningsfötter och glöd i sina figheterhjärtan.
Här vanns matchen, här tog ÖFK tillbaka den identitet som inte riktigt funnits på plats under en väldigt tuff sommar. Nouri var här precis lika bra som han var i matcherna mot Galatasaray, Edwards och Bachirou inte långt efter.

Första halvleken var helt underbar spelmässigt, på nästan alla sätt och vis. Men det gav inte dom stora chanserna, den där riktiga spetsen fanns inte för att bryta upp den grekiska försvarsmuren. Det var alltid en fot, ett ben eller ett huvud i vägen. Och då såg det svårt ut för ÖFK, tiden krympte och 1–3 började definitivt att kännas som 1–3.

Men så klev han in i handlingarna, ÖFK:s spjutspets Saman Ghoddos och sköt upp sitt värde ytterligare ett antal miljoner i höjden.
# 71:a minuten: Curtis Edwards laddar från drygt 20 meter och Ghoddos styr in 1–0 (i misstänkt offsideläge, det måste sägas även om det är omöjligt att avgöra på de tv-bilder som finns att tillgå).
# 77:minuten: Ghoddos får bollen av Jamie Hopcutt och drar till från 25 meter och ÖFK är klar för gruppspelet i Europa league.

Strax före klockan 21 blåser den polske domaren Pawel Raczkowski av matchen sedan Aly Keita prakträddat en grekisk nick från nära hålla (med livet som insats) och det som sedan utspelar sig på Jämtkraft arena är sånt som alla idrottsintresserade jämtar kommer att ta med sig i åratal framöver. Jag tror jag kan tala för alla som var där (utom dom grekiska supportrarna); den mäktiga känslostorm som rusade genom kropp och knopp.
Är det verkligen sant det vi har sett och nu ser där ute på den elljusbelysta gröna mattan? Har det här hänt på riktigt?

Jo, det var alldeles sant.
Jo, det är på riktigt.
Och snart blir väl Graham Potter staty utanför Jämtkraft arena. Det är väl lika bra att smälla upp en på Daniel Kindberg också. Vilket jobb dom har gjort. Vilket jobb!

I dag, klockan 13, får vi veta vilka som ÖFK får möta i gruppspelet.
Europaresan fortsätter. Det blir sex matcher till. Minst!

Till sist; det är svårt att få ett riktigt grepp om vad Europaspelet betyder ekonomiskt för ÖFK. Det talas om i runda slängar 30 miljoner kronor men uppgifterna från Norge (Rosenborg kvalificerade också till gruppspelet efter sammanlagt 4–2 mot Ajax) berättar om betydligt högre summor. Här nämns allt mellan 50 och 100 miljoner norska kronor. Men den som lever får se, pengarna betyder i alla fall att ÖFK kan behålla sina spelare genom hösten om ingen kommer med en riktigt fet plånbok, ja, så tjock att inte ens Daniel Kindberg säger nej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
2-0. Inget annat!
24 Augusti 2017 klockan 07:12 av Agne Svärd
 

2–0!

Det är resultatet som gäller i kväll för att ÖFK ska kunna segla vidare på sin Europaresa. Två mål framåt räcker om man kan hålla sin egen nolla. Ett grekiskt mål, ja, då får vi börja spekulera i sånt som tangerar till det omöjliga. 2–0 känns svårt nog, det tror jag att vi kan vara väldigt överens om.

Alla förberedelser är gjorda. ÖFK genomförde sista träningen vid lunchtid på onsdagen, på kvällen var det PAOK, gästerna från Thessaloniki som för första gången fick bekanta sig med konstgräset på Jämtkraft arena. Båda lagen genomförde också sina obligatoriska pressträffar, allt enligt det formulär som gäller i dom här sammanhangen. Ordning och reda, den här dagen före bjuder verkligen inte på några överraskningar.

Jag vill påstå att Graham Potter hamnade i ett extra svårt bryderi när målvakten Aly Keita slog knock på en grekisk anfallare och orsakade den straff som gav PAOK 3–1 några minuter före slutet i förra torsdagens möte. Ett underläge med ett mål hade varit hanterligt (speciellt som ÖFK hade lyckats göra det så viktiga ”bortamålet”). Men två mål betyder att ÖFK måste både gasa och bromsa, ni vet den slitna klyschan som alla företagsledare brukar ta till när de vill att medarbetarna ska prestera ännu mera trots att resurserna bara krymper… (Och hur många gånger lyckas man lösa den ekvationen? Hands up, ni som har något bra exempel att bjuda på…)

Kvällens uppgift är, som alla förstår, mycket tuff för ÖFK. Men varken omöjlig eller hopplös. Det är som bekant fotboll det handlar om och ett mål för hemmalaget förändrar förutsättningarna markant, inte minst det mentala spelet. Men då får det inte se ut som det gjorde förra torsdagen nere i Thessaloniki där PAOK dominerade fullständigt, där ÖFK aldrig fick en chans att spela sin fotboll.

Att det blev den utvecklingen berodde givetvis på en mängd faktorer, inte minst yttre som en väldigt tuff miljö, en värme som sög musten ur spelarna och ett underlag som verkligen inte inbjöd till ”ÖFK-fotboll”.
Men också ett par fotbollsmässiga;
# PAOK innehöll massor av individuell skicklighet som mer än väl kompenserade den brist som lagspel som man trots allt kunde skönja, det är inte alldeles lätt att få lagdelar att kugga samman när det är tidigt på säsongen och tränaren jobbat en vecka med laget.
# ÖFK:s taktiska tänk blev för defensivt, man gav upp ytorna på kanterna för att fånga upp de offensiva grekiska ytterbackarna för sent och hamnade därför under press alldeles för mycket på egen planhalva. Och när man väl lyckades erövra bollen fanns varken tid eller kraft till att odla ett eget spel.
Man fick, som jag skrev direkt efter matchen, inte en chans att ”vila med bollen”. Något som är oerhört viktigt i dagens fotboll, annars brister det förr eller senare, precis som så skedde i Thessaloniki.

Det är där, som jag ser det, ÖFK har en chans att ändra matchbilden och därmed också att kunna vända det 1–3-underläge som man startar med. Jag vill därför se att ÖFK startar med tre forwards där man sätter båda sina yttrar i ett högt utgångsläge så att PAOK:s backar får annat att tänka på än offensiva utflykter. Det tror jag är nyckeln till en ÖFK-framgång i kväll, lyckas man lösa detta har man kommit en bit på väg.
Jag kan tänka mig en 4-3-3-uppställning så här: Aly Keita – Sam Mensiro, Sotirios Papagiannopoulos, Tom Pettersson, Gabriel Somi (jag tror inte att Dennis Widgren kan spela med sin känning i låret) – Curtis Edwards, Fouad Bachirou, Brwa Nouri – Hosam Aiesh, Saman Ghoddos - Ken Sema.

Med den här uppställningen kan ÖFK hitta tillbaka till sin identitet, sitt rörliga och säkra passningsspel. Och inte minst; här finns också den kreativitet som behövs för att skära upp den grekiska plåtburken. Det är ett absolut måste.
För det är 2–0 som gäller. Inget annat!

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Det gick åt helvete som väntat
20 Augusti 2017 klockan 22:43 av Agne Svärd
 

Det var upplagt för att det skulle gå åt helvete.
Det gjorde det också.
Nej, jag tänker då inte på att ÖFK förlorade för första gången sedan november på Jämtkraft arena, 0–3 mot serietrean AIK.
Jag syftar naturligtvis på domaren Bojan Pandzic.

Dom här raderna hade jag lika gärna kunnat skriva innan avspark. Jag var också på väg sedan jag kollat fotbollförbundets hemsida och upptäckt att matchen skulle dömas av Bojan Pandic från Hisings Backa. Jag anade nämligen hur det skulle se ut... Men jag hejdade mig, och det ångrar jag nu.

Den minnesgode känner naturligtvis igen namnet, ja, man behöver faktiskt inte ha speciellt gott minne för att komma ihåg det.
Det är ju bara två veckor sedan han bestal ÖFK på två poäng i mötet med Gif Sundsvall. Det var Pandzic som strax före slutet blåste straff för en situation som skedde ett par meter UTANFÖR straffområdet.
Pajasdomaren, som jag kallade honom då.

Jag blev alldeles kall när jag upptäckte den här domartillsättningen.
# Hur tänkte man på förbundet när man satte upp Pandzic på ännu en ÖFK-match, bara två veckor efter en av de större, och matchavgörande, domartavlorna i svensk elitfotboll på många år? Tänkte man över huvud taget?
# Och hur tänkte Pandzic? Hade det inte, för hans egen del (och för ÖFK:s) varit lämpligt att avstå resan till Östersund och gjuta lite olja på vågorna, låta tiden läka såren när han inte var karl nog att direkt efter Sundsvallsmatchen kliva in i ÖFK:s omklädningsrum och säga ”sorry, grabbar, jag gjorde en jättetabbe och ber om ursäkt för den”.

Nej, inte Pandzic, domaren som älskar att ställa sig själv i centrum. Istället hävdade han att straffen var rätt dömd, åkte till Östersund och levererade ännu en pajasföreställning!
Det är så trist, så trist. För alla inblandade. Men så här får det inte se ut i svensk elitfotboll.

Det är omöjligt att säga i vilken grad Bojan Pandzic påverkade resultatet. Men att han påverkade det står helt klart när han i matchens 51:a minut gav Curtis Edwards en andra varning, därmed också rött kort och decimerade ÖFK med en spelare. Jag satt rätt nära den situationen och där och då var det helt obegripligt att Pandzic blåste frispark, ännu mera obegripligt att han började leta efter det gula kortet (som skulle bli rött eftersom Edwards hade fått en varning, även den väldigt tveksam, i första halvlek). När jag sedan i lugn och ro kollar igenom tv-sändningen från matchen styrks jag bara i min uppfattning.
Det är ju Edwards som spelar på bollen, sedan träffar han AIK:s Daniel Sundgren. Men ÖFK-spelaren måste ju landa någonstans med sin fot? Och Sundgren är definitivt tvåa in i situationen, att han får n smäll på foten är ren och skär otur.

I eftersnacket påstås Pandzic hävda att Edwards stämplar AIK-spelaren.
Då ljuger Pandzic. Precis som han ljög för 14 dagar sedan när han även efter matchen hävdade att Tom Pettersson och Linus Hallenius brottades i straffområdet.
Svensk fotboll behöver, minst av allt, elitdomare som inte ser vad som händer. Och som dessutom ljuger!

Några noteringar;
# Graham Potter valde att sätta in tio nya startspelare (måste väl vara nytt rekord i Allsvenskan) jämfört med torsdagsmatchen i Thessaloniki, bara Sam Mensiro var kvar (dock i ny position). Med tanke på det gjorde ÖFK en klart godkänd insats i dryga timmen, åtminstone försvarade man sig mer än väl och arbetsmoralen kunde ingen klaga på.

# Curtis Edwards var, så länge han fick vara med, bäst i hemmalaget tillsammans med Sam Mensiro och Tim Björkström.

# Foaud Bachirou (och Saman Ghoddos) spelade sista halvtimmen. Bachirou hann under den tiden att visa upp en väl dold egenskap i sin verktygslåda. Skjut mer, stänkaren i ribban från 25 meter var inte att leka med!

# Nye Patrick Kpozo har en läcker vänsterfot men han har en bit kvar till att matchtempot sitter där. Och försvarsinsatsen vid AIK:s 1–0-mål imponerade inte.

# Kunde man inte skönja lite mera bett i såväl Jamie Hopcutts som Johan Bertilssons steg den här eftermiddagen? Och visst börjar Ludvig Fritzson allt mer se ut som en allsvensk spelare?

#Alhaji Gero jobbar kopiöst men var även nu ovän med bollen. Inte minst i motståndarnas straffområde.

# Douglas Bergqvist lyckas inget vidare när man spelar i backlinjen och har inte gjort det någon gång den här säsongen. Sålde sig ordentligt vid 1–0-målet när Daniel Sundgren skottfintade och hade oturen att släppa Stefanellis 2–0-skott mellan benen. En-mot-en-situationer är inte Bergqvists bästa gren.

# Andreas Anderssons var tillbaka i målet efter sin skada. Det gick inget vidare. Chanslös på första målet men jobbet vid såväl tvåan som trean kunde ha utförts på ett bättre sätt. Behöver matcher för att komma i form!

# AIK-tränaren Rikard Norling var imponerad av bredden i ÖFK:s trupp. Det ska vi alla vara!

# PAOK inledde sitt seriespel på söndagskvällen med 0–0 borta mot Levadiakos.

# Nu kraftsamlar vi mot torsdagskvällen. Alla!

 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Jämtländsk damfotbollshistoria, del 2, 2002- 2016
20 Augusti 2017 klockan 12:18 av Per Lagerbäck
 

Först hoppas jag att det är några orkar läsa hela artikeln, då den blev ganska lång. Egentligen borde jag ha delat upp den i två separata delar, men jag hoppas att ni som är intresserade ändå finner det uthärdligt. Jag återkommer senare med del 3, då i huvudsak om ÖDFF:s historia. Då jag ska försöka att hålla del 3 så fri som möjligt från eget tyckande, så kommer det lite sådant i denna del.

Jag avslutade första delen med att Ope IF och Frösö IF tillsammans bildade Ope/Frösö DFF, och med frågan om det blev bättre. Ope lämnade över sin plats i seriesystemet och startade om i trean. Frösön hade själva spelat sig ner dit. Ope damer blev farmarlag till det nya s k elitlaget, och hade inledningsvis i stort sett samma styrelse också.

Första året, 2002, blev inte alls vad den nya föreningen hade tänkt sig, utan distriktets bästa lag blev ett mittenlag i div 2. Den sämsta placeringen nationellt i den Jämtländska damfotbollens historia. I särklass. Dittills. För distriktets bästa lag. Åren fram till och med 2007, då äntligen andra lag vågade utmana ÖDFF, blev enligt mig och statistiken, de sämsta i vår damfotbollshistoria! Förutom att åren 2000/2001, som pressade fram denna lösning, också tillhör de sämsta åren.

En ny utmanare som seglar upp, i spillrorna efter Ope och Frösön, är Åzö DFF. En sammanslagning mellan IFK Östersund och Ås IF. De vann trean med 21 segrar, och inget poängtapp, med målskillnaden 136- 10! Ope blev trea, Frösön blev femma. Emellan dem ytterligare en uppkomling som snart skulle börja röra på sig, nämligen Krokom/Dvärsätt. Tvåa då? Jo det blev ett riktigt bra IFK Strömsund.

Året därpå fick nye tränaren Robban Wassdahl ordning på Ope/Frösön och lotsade dem till serieseger och avancemang, trots att tvåan IFK Gävle gjorde nästan dubbelt så många mål, 117 mot 60, och släppte in 6 färre. Åzö fick direkt vända tillbaka till trean, tyvärr. Strömsund vann trean före Ope, och tog steget upp i tvåan denna gång. Förra gången de hade chansen tackade de nej. Åzö kämpade med KD om segern i trean året därpå, men blev sedan farmarlag till ÖDFF några år, innan man dog sotdöden 2009, varvid IFK Östersund och Ås återuppstod med egna lag.

Trots att Ope/Frösöns ledning inför säsongen 2004 firade sin nyvunna div 1-plats med att definitivt markera sin självständighet mot de båda initiativföreningarna, genom att ändra namn till Östersunds DFF, så blev det en sista plats i Norrettan. Detta inledde den absolut mörkaste tiden inom Jämtländsk damfotboll. Strömsund ramlade ur tvåan, och sedan gjorde KD ett försök i tvåan 2005, utan framgång. Dock vann deras B-lag trean överlägset, men fick naturligtvis inte kliva upp. Inget av de övriga erbjudna lagen tog heller chansen till spel i tvåan. Om ni tittar under artikeln, så ser ni de mörka siffrorna för åren 2000- 2007, och allra sämst siffror under de tre sista åren. De tydligt sämsta placeringssiffrorna genom tiderna.

Det som enligt mig räddade vår damfotboll då var att Frösön, KD och inledningsvis också Ope tog upp striden med ÖDFF om uppflyttningarna i seriesystemet. Det störde tydligen ÖDFF:s ledning, som flera gånger uttalade att det var negativt för Jämtländsk damfotboll att ha fler än ett lag på "elitnivån" div 2. Dock innebar det att nämnda ledning tvingades att vässa sina vapen och prestera en bättre produkt än de tidigare åren, och det visade sig att de inom ett par år kunde klara av det.

2007 blev alltså startskottet på en vändning för ÖDFF, men också deras sämsta år på många sätt. I seriespelet var man med tre omgångar kvar djupt indragna i nedflyttningsstriden, tillsammans med bl a KD. Tre raka segrar på slutet räddade dock ansiktet, och troligen föreningens överlevnad. KD föll ur för andra gången. Notera att det näst bästa JH-laget under alla år 2008- 2015 var bättre placerade än vad ÖDFF var 2007 som bästa lag. 2010 var t o m tredje laget bättre placerade.

2007 hade Ope det kanske mest lovande laget någonsin, med ett stort antal väldigt duktiga spelare födda främst 90- 91. Innan serien avgjordes vann Ope DM-finalen mot ÖDFF med ett lag med en medelålder på 17 år. Och det var ingen tävling ÖDFF tog med en klackspark, prestigen och adrenalinet sprutade kring båda lagen och dess anhängare i finalen. C:a 250 personer såg matchen.

Ope förde sedan en hård kamp med storsatsande och värvande Frösö IF, med dynamiske Henka Lundkvist som tränare, om segern i div 3. Tyvärr för Ope sken orutinen igenom i det avgörande derbyt på Lövsta konstgräs, och Frösön blev det lag som tog klivet upp i tvåan. Under stor del av säsongen därpå låg man före ÖDFF i tabellen. Från Ope gick hela 14 spelare, genom några ivriga föräldrars agerande, till ÖDFF inför säsongen 2008. De flesta dock till deras nystartade B/utvecklingslag. Året därpå gick ytterligare tre Opespelare till ÖDFF. Två av dessa 17 spelare var Anna Jonsson och Lisa Landin.

2008 var också meningen att bli ett historiskt år, då ÖDFF:s och ÖFK:s styrelser kommit överens om att ÖDFF skulle uppgå i ÖFK som en damsektion där. Detta skedde samtidigt som ÖDFF fick ett treårigt miljonsponsoravtal med ett fastighetsbolag. Båda dessa nyheter slogs naturligtvis upp stort i media. Någonstans på vägen gick det dock fel, och sammanslagningsdiskussionerna med ÖFK löstes upp i tysthet.

2008 blev ÖDFF till slut trea och Frösön fyra i tvåan. ÖDFF:s bästa placering på fyra år. Året efter vann ÖDFF tvåan, för första gången under det namnet, på alltså femte försöket, efter att ha fått både Frösön och KD som blåslampor bakifrån. Innan säsongen gjordes åter ett minnesvärt uttalande av ÖDFF:s dåvarande ordförande till media, om att tre JH-lag skulle spela på den "höga" nivån div 2: "Det är en utveckling som egentligen inte gagnar någon part".

Jag var då, och är nu, av en helt annan uppfattning. Det var den största anledningen under den tidsperioden att jag ofta hamnade i polemik med olika företrädare för ÖDFF. De ville inte ha konkurrens, utan bara service. Jag har alltid trott på konkurrens som det viktigaste bränslet för utveckling i fotboll. Men jag tror också på samarbete mellan föreningar, men då enligt ordets ursprungliga betydelse. Alltså att man genomför överenskomna uppgifter tillsammans för gemensam nytta.

2010 åkte ÖDFF ur ettan igen, efter en heroisk säsong där de borde ha blivit belönade med nytt kontrakt. Frösön blev tvåa, KD fyra och Ope åtta i den div 2-serie som ÖDFF:s företrädare några år tidigare kallade "elitnivå". Plötsligt hade alltså damfotbollen i Jämtland på ett par-tre år tagit ett gigantiskt kliv framåt, utan att så många egentligen funderade över varför. Jag tror att man dels ska tacka drivande och duktiga ungdomsledare kring årgångarna födda runt 1990, och att det dök upp rejält engagerade ledare på seniornivå, som ville föra sina lag och föreningar framåt, i flera olika föreningar samtidigt.

Inför år 2011 försökte Henka Lundkvist få till ett "samarbete" med ÖDFF för att, enligt honom, ytterligare höja nivån i Jämtland. I det läget hade Frösön enligt många en bredare och troligen minst lika bra trupp som ÖDFF, men Henka satt i en förening där de flesta var engagerade i herrfotbollen. ÖDFF kunde inte heller tydligen då tänka sig att ingå i ett sådant "samarbete", med bl a följande kommentarer i media från dåvarande tränaren Kent Persson: "Det är helt omöjligt att genomföra i dag. Det är som om Frösön vill ta över ÖDFF. Problemet är att ingen vill jobba kring ÖDFF om laget finns i division 2 och blir andralag bakom Frösön. Man kan inte slå sönder saker." Jag tyckte att det som var mast skönt var att div 2 äntligen inte betraktades som elitnivå.

Troligen var det lite vinna eller försvinna över utspelet från Frösön, och luften gick nog lite ur både ledare och spelare därefter, samtidigt som ÖDFF mobiliserade på nytt. Som de alltid gjort när de varit i trängda lägen lokalt. 2011 och 2012 vann ÖDFF div 2, men stupade i kvalen. Båda åren med KD tätt efter, som tvåa resp trea. Frösön åkte ur 2011 liksom Myssjö/Oviken.

Inför 2013 skulle seriesystemet helt göras om, och Elitettan skapades. ÖDFF och KD var klara för nya div 1, och hela fem lag från JH

kvalificerade sig för nya div 2. Ope, Frösön, Häggenås, Brunflo och IFK Östersund. ÖDFF och KD gjorde bra ifrån sig och blev trea och femma i div 1 Norrland. Ope vann tvåan, där också Frösön och Häggenås hamnade mitt i tabellen, medan Brunflo och IFK åkte ur.

2013 blev dock ett mörkt år för bredden inom JH. Div 4 försvann för första gången sedan den etablerades för 30- 40 år sedan, och antalet lag minskade i ett svep från 19 till 14 lag. Sedan dess har det minskat ytterligare till dagens ynka 11 lag. Bl a tvingades Brunflo lägga ner verksamheten 2014, men har lyckligtvis kommit igång igen. Att kvantiteten minskat är tveklöst rätt, och det är en stor risk för den framtida utvecklingen. Det var också en tydlig svacka i kvantiteten runt millennieskiftet, då krisen kanske var större än idag. Men jag hoppas innerligt att lag återuppstår t ex i Ragunda, Bräcke och Härjedalens kommuner, som idag är helt utan lag på damsidan. Se nedan utvecklingen av antalet seniordamlag inom JH.

I samband med detta kan också konstateras att under 2000-talet är det bara Ope, KD, Myssjö/Oviken och Strömsund som haft egna lag alla år. Detta fram till nyheten som kom under finslipningen av denna artikel, nämligen det ytterst tragiska att Myssjö/Oviken för tillfället lägger ner sin damfotboll. En riktig katastrof tycker jag. Därmed är nu också Bergs kommun utan representationslag. Nu är det alltså bara Ope, Strömsund och KD som haft egna lag alla år detta millennium.

Föreningar därutöver som haft egna representationslag i minst 10 år under 2000-talet är Myssjö/Oviken, ÖDFF, Frösön, Sveg, Järpen och Orrviken. Mellan fem och nio år har Häggenås, HLK (tillsammans 17 av 18 möjliga år), IFK Östersund, Åzö (tillsammans alla år), Funäsdalen och Stugun deltagit. Ett till fyra år har Alsen, Aspås, Björnen, Bräcke, Föllinge, Hackås, Hammerdal, Hede, Hoting, Klövsjö, Mörsil, Nälden, Offerdal, Ragunda, Tandsbyn, Vemdalen och Ås deltagit. Därutöver har Berg och Rätan deltagit i kombinationslag med Myssjö/Oviken 2. Hoppas att jag inte missat något lag.

En spännande historia med tragiskt slut inför säsongen 2014 var att tränaren John-Rune Wikén, som fick gå från ÖDFF efter säsongen 2012 och tagit över Ope, lockade över ett antal spelare (Anna Jonsson, Lisa Landin, Sandra Nilsson, Tove Modin-Brissler, Ida Högberg och Åse Perman) från ÖDFF till Ope för spel i div 1, efter seriesegern i tvåan. Han lockade dem inte aktivt, utan för att han var omtyckt av spelarna, och att flera av dem var besvikna på ÖDFF. Tyvärr avled John-Rune tragiskt under vintern och Ope hamnade i en situation där man hade väldigt svårt att hitta ny tränare. Den nye tränaren tillträdde sent och klev av under säsongen. Allt detta sammantaget gjorde att Ope inte klarade att prestera och trillade ur ettan.

ÖDFF tvingades till en rejäl satsning på spelare från annat håll, och lyckades ganska bra med sina värvningar. Man vann både serien och kvalet. KD gjorde åter bra ifrån sig med en fjärdeplats, men Ope åkte alltså ur. I tvåan fanns inget JH-lag i toppen, utan Frösön slutade femma emedan Myssjö/Oviken och Ope 2 klev ner i trean igen. Upp klev istället ett pånyttfött IFK Östersund, nu med Kent Persson som tränare. Kent som alltså tidigare var i ÖDFF tillsammans med John-Rune Wikén.

2015 gjorde ÖDFF en fantastisk säsong enligt mig. Med ett lag som var en blandning av spelare från distriktet och duktiga spelare från åtminstone sex andra länder så kom man på en hedrande åttondeplats. Jag trodde innan säsongen absolut inte att man skulle klara en sådan fin placering. Det blev också den näst bästa placeringen genom tiderna för ett JH-lag, sedan Allsvenskan startades 1988. Endast Ope 1993 placerade sig snäppet bättre.

KD hade svårt att få ihop en slagkraftig trupp efter att flera av de viktigaste spelarna lämnat, och att de klarade att hänga kvar i div 1 var nog en ännu mer heroisk insats. Ope blev tvåa i div 2 efter en hård kamp med och på samma poäng som segrande Timrå. IFK Östersund blev femma och Frösön åtta. Dock haltade det rejält för Frösön under säsongen och man använde en mängd spelare av vilka många knappt visade sig på träningarna, och inför 2016 hände det ofattbara. Frösö IF fick lägga ner sitt representationslag. Dock återuppstod man delvis genom att i princip kliva in i KD:s organisation och det bildades ett gemensamt lag, Frösön/KD 2.

Efter två mycket framgångsrika år 2013 och 2014 började det att alltså att halta placeringsmässigt 2015, trots ÖDFF:s framgång. För de båda bästa lagen blev det jobbigt 2016, då ÖDFF med en väldigt liten trupp under hösten gjorde en lite sämre säsong med en tiondeplats, och KD till slut ramlade ur div 1. Glädjeämnen var Ope och IFK Östersund som stred om seriesegern i tvåan ända in på mållinjen, och där Ope till slut vann med två poängs marginal, och utan att något av lagen förlorade mot något annat lag i serien.

Inför 2017 så visade det sig att samarbete ibland kan vara riskfyllt för det lag som ligger lägre i serienivå. Ope var nu enda JH-lag som laddade för spel i ettan, och man hade haft ett hyfsat samarbete med ÖDFF under ett par säsonger. Under vintern hade ÖDFF väldigt ont om spelare och Ope stöttade dem genom att låta ett ganska stort antal spelare träna med ÖDFF, till gemensam nytta. Dock visade det sig att ÖDFF hade svårt att locka till sig andra spelare, och plötsligt skrevs sex Opespelare över till dem. Det, tillsammans med svårigheterna att hitta tränare, omöjliggjorde satsningen på div 1 för Opes del. Istället fick alltså IFK Östersund till slut chansen att spela på div 1-nivå 2017.

2017 års historia pågår alltså för fullt just nu. ÖDFF och IFK Ösd kämpar för att hänga kvar i Elitettan resp div 1. KD slåss om segern, emedan Häggenås och Ope kämpar för att klara sig kvar i div 2. IFK Ösd 2 och Brunflo i första hand finns med i kampen om segern i div 3.

Om vi räknar på just de tre bästa JH-lagen så blev 2010 den näst bästa, och 2014 den femte bästa säsongen genom tiderna placeringsmässigt. Endast 1986, 1987 och 1995, då Frösön och Ope konkurerade som mest och Myssjö/Oviken hade riktigt bra lag, kan konkurrera. Gemensam platssiffra för 2010 var 141, och för 2014 var det 162, medan siffrorna för de tre tidigare toppåren var 119, 147 och 159.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att rent statistiskt placeringsmässigt är vi absolut ännu inte nere i någon kris, och inte alls i närheten av hur illa det såg ut under millenniets start, men vi har börjat att tappa igen de senaste åren. Och kvantitetsmässigt är tappet större än under den krisen. Men det tappet kan nog delvis bero på de mycket låga födelsesiffrorna i slutet av 90-talet, så jag hoppas på att fler lag dyker upp igen inom kort. Vad gäller utvecklingen framåt, så hoppas jag åter på vässad konkurrens inom distriktet, och även på samarbeten där två eller flera parter på så jämlika villkor som möjligt kan dra nytta av det. Jag tror INTE på att det ska avtalas fram något första lag. En framträdande roll i distriktet ska förtjänas. Och den tesen tycker jag definitivt stöds av denna historiebeskrivning och statistiken.

Placeringar i Sverige för bästa, andra och tredje Jämtlandslag:

(uträkning strikt på placeringar, och med reservation för enstaka felräkningar)

1983*: 25, 63, 105 (totalt: 191, de två bästa: 88)

1984: 17, 81, 103 (201, 98)

1985: 17, 49, 104 (170, 66)

1986: 29, 37, 53 (119, 66)

1987: 37, 43, 67 (147, 80)

1988*: 37, 55, 91 (183, 92)

1989: 29, 55, 109 (193, 84)

1990: 23, 109, 133 (265, 132)

1991: 25, 49, 133 (207, 74)

1992: 23, 49, 157 (229, 72)

1993: 19, 37, 145 (201, 56)

1994: 29, 35, 157 (221, 64)

1995: 28, 52, 79 (159, 80)

1996: 34, 43, 106 (183, 77)

1997: 31, 40, 124 (195, 71)

1998: 34, 43, 132 (209, 77)

1999: 34, 61, 132 (227, 95)

2000: 43, 106, 131 (280, 149)

2001: 31, 133, 159 (323, 164)

2002*: 64, 127, 153 (344, 191)

2003: 37, 118, 127 (282, 155)

2004: 35, 118, 127 (280, 153)

2005: 64, 118, 127 (309, 182)

2006: 64, 127, 153 (344, 191)

2007: 73, 109, 127 (309, 182)

2008: 55, 64, 125 (244, 119)

2009: 37, 55, 91 (183, 92)

2010: 31, 46, 64 (141, 77)

2011: 37, 46, 100 (183, 83)

2012: 37, 55, 100 (192, 92)

2013: 39, 51, 99 (189, 90)

2014: 26, 44, 92 (162, 70)

2015: 20, 69, 117 (206, 89)

2016: 22, 81, 98 (201, 103)

2017*: 24, 87, 96 (207, 111)

*1983 första år med enhetligt seriesystem i hela landet; 1988 första året för Allsvenskan; 2002 Ope/Frösö DFF, sedermera ÖDFF, bildas; 2017 ställningen 15/8.

De fem bästa åren från 1983 vad gäller bästa laget:

1984 och 1985; Ope plats 17

1993; Ope plats 19
2015; ÖDFF plats 20
2016; ÖDFF plats 22

De fem bästa åren från 1983 vad gäller de två bästa lagen:

1993; Ope och Frösö, platssiffra 54
1994; Frösö och Ope, platssiffra 64
1985 och 1986; Ope och Frösön resp Frösön och Ope, platssiffra 66

2014; ÖDFF och KD, platssiffra 70

De fem bästa åren vad gäller de tre bästa lagen:

1986; Frösön, Ope och Myssjö/Oviken, platssiffra 119
2010; ÖDFF, Frösön och KD, platssiffra 141
1987; Ope, Frösön och Myssjö/Oviken, platssiffra 147
1995; Frösön, Ope och Myssjö/Oviken, platssiffra 159
2014; ÖDFF, KD och Ope, platssiffra 162

Antal JH-lag i seriespel:

1972: 7

1973: 12

1974: 14

1975: 16

1976: 15

1977: 11

1978: 14

1979: 15

1980: 17

1981: 22

1982: 21

1983: 22

1984: 29

1985: 27

1986: 25

1987: 26

1988: 23

1989: 26

1990: 23

1991: 24

1992: 23

1993: 21

1994: 21

1995: 19

1996: 22

1997: 22

1998: 19

1999: 18

2000: 14

2001: 18

2002: 15

2003: 19

2004: 21

2005: 22

2006: 19

2007: 20

2008: 22

2009: 20

2010: 20

2011: 21

2012: 19

2013: 14

2014: 14

2015: 14

2016: 13

2017: 11

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Debattkrönika om damfotboll
18 Augusti 2017 klockan 09:49 av Haldo Jonsson
 

Otroligt tråkigt detta med Myssjö/Oviken

Trenden har funnits de sista åren med att det är allt färre fotbollspelare som vill spela seniorfotboll. Spelarna har blivit allt yngre.
Många tjejer väljer annat under den korta sommaren vi har.
Fotboll har inte blivit så viktigt att man brinner för den. Man väljer utlandsresor mitt i säsong som inte förekom förut. Då for man när det var speluppehåll. Och detta förekommer även längre upp i seriesystemet.

Sedan vart omläggningen av seriesystemet förödande för norrlandsfotbollen. Det finns inte ekonomi för en elitetta och div 1 serie. På papperet rent sportsligt ser det kanon ut. Som trenden är nu i Elitettan så minskar norrlandslagen år efter år. Dessa tjejer är inte proffs som på herrsidan, utan de går till sina jobb och sedan ska de träna 5-8 pass i veckan, så efter gymnasiet blir det svårt att fortsätta spela. Kontentan av det hela blir att man måste plocka unga spelare ifrån lägre serier och då underminerar man hela fotbollen.

Vi måste få flera tjejer att brinna för fotbollen längre och det är en jätteuppgift för fotbollsförbundet tillsammans med föreningarna att vända trenden och göra tjejfotbollen viktig igen och att framför allt tjejerna tycker att det är viktigt att tillhöra ett fotbollslag där alla hjälps åt för att lagen ska överleva.


Till och med stadsklubbarna har svårt att få spelare att fortsätta.
Och då fylls det på med spelare ifrån de små klubbarna i distriktet. Om man går igenom laguppställningar(Frösö.IFK.OPE) vart spelarna kommer ifrån så ser man att det finns massor av spelare som tillhört de små klubbarna som just nu har svårt att få ihop lag.
Sedan måste träningsmöjligheterna för tjejer förbättras under vinter vår för lagen utanför stan om intresset ska utvecklas


Micke Olofsson damtränare. Domare.mm

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Enligt planen men bara i 77 minuter
18 Augusti 2017 klockan 00:30 av Agne Svärd
 

Det gick bra i två matcher mot Galatasaray. Och det gick också enligt planen mot PAOK..
Men bara i 77 minuter!
Sedan small det två gånger bakom Aly Keita och ÖFK har nu en hel fjällkedja att bestiga efter 1–3 i Thessalonikis tryckande värme.

Det är mycket möjligt att ÖFK:s Europaäventyr tog slut där och då när Alexandar Prijonic (med ett förflutet i bland annat Djurgården) först nickade in 2–1 i den 77:e minuten och sedan bankade in en straff bakom Keita tio minuter senare, 3–1. Men bortamålet (Brwa Nouri på straff efter 21 minuter, 1–0) ger ändå en strimma av hopp. 2–0 hemma på Jämtkraft arena nästa torsdag räcker till gruppspel i Europa league.
Men om sanningen ska fram; inte gav den här kvällen någon förhoppning om en vändning på hemmaplan.

Mot Galatasaray valde Potter att formera en fembackslinje i defensiven, två centrala mittfältare framför och tre forwards. Hemma var taktiken en fullträff (2–0) och borta räckte det också för att hålla turkarna stången (1–1).
I Thessaloniki blev det ännu mera defensivt när man dubblerade bevakningen på båda kanterna, Aiesh/Mensiro till höger, Mukiibi/Widgren till vänster för att ha beredskap när grekernas offensiva backar fyllde på.
Om man ska sätta någon form av sifferkombination på det hela blir det 6-3-1 (Ghoddos ensam och kringskuren på topp).

Det blev, i mitt trycks, lite väl försiktigt. Visserligen hade PAOK stora svårigheter att ta sig igenom ÖFK-försvaret långt och länge in i matchen.
Men det blev ju inget kvar för ÖFK att själva spela någon slags anfallsfotboll, aldrig någon chans att odla ett spel inom laget, en chans att vila med bollen som är så viktigt när man blir satt under press.
Det var bara att freda sin egen målbur där Aly Keita såg ut att stortrivas. Och han kunde inget göra då Leo Matos nickade in kvitteringen 1–1 en kvart efter Nouris straffmål.
Oavgjort i halvtid kändes mer än okej med tanke på den grekiska överlägsenheten på banan, dessutom hade ÖFK fått ett viktigt ”bortamål”. Och visst kunde man skönja en påtaglig irritation bland hemmaspelarna när mycket gick fel i försöken att spränga ÖFK:s försvarsblock.

Första halvan av andra halvlek blev bara en förlängning av den första ronden, kanske man kunde ana att ÖFK fick allt svårare att hålla ihop sitt försvar. Men så långt höll den taktiska planen, 1–1 var ju ett alldeles lysande bortaresultat.
Två byten i den 71:a minuten (Mukiibi mot Douglas Bergqvist, Ken Sema mot Alhaji Gero) skulle dock förändra hela bilden. Organisationen föll, dessvärre, mer eller mindre samman. Och då räckte heller inte Keitas storspel för att rädda ÖFK kvar i matchen.
# Minut 77: Dennis Widgren blir tunnlad ute till vänster och Tom Pettersson förlorar nickduellen mot Prijonic, 2–1.
# Minut 87: Aly Keita knockar en hemmaspelare i en misslyckad utrusning, straff och Prijonic igen, 3–1.

2–1 hade varit ett resultat som varit helt okej med tanke på bortamålet. Men 3–1 träffade den jämtländska ÖFK-stoltheten mitt i solar plexus. Det måste erkännas.
Det är klart att det blir andra förutsättningar nästa torsdag. Underlag, väder, arena, ja, vi försöker väl plocka fram allt det som kan tala till ÖFK:s fördel.
Men det allra viktigaste måste vara att ÖFK hittar tillbaka till sin identitet och finner något som kan hota PAOK:s försvar. Fråga mig inte hur det ska gå till, jag vet bara att inget försök gjordes i kvällens möte.

Några små noteringar;
# Jag trodde inte att ÖFK skulle torska i höjdspelet i eget straffområde med "Sotte", Tom Pettersson och Mukiibi i ett samlat mittförsvar. Men två baklängesmål på nick svider. Vid det första agerade Mukiibi och Dennis Widgren åskådare och vid det andra blev Tom Pettersson regelrätt besegrad av Prijovic.

# Det är sällan man ser så taffligt försvarsarbete som PAOK bjöd på när ÖFK fick straff (Aiesh fälld av PAOK:s målvakt Rodrigo Rey).

# Många av ÖFK:s spelare såg ut att ha problem med underlaget. Inte minst Ken Sema snubblade omotiverat omkull vid flera tillfällen.

# Hosam Aiesh gjorde ett storartat arbete ute på högerkanten – i båda riktningarna. Han var den ende som hotade hemmaförsvaret den här kvällen. Aiesh var tillsammans med Aly Keita ÖFK:s främsta.

# Nu gäller det för ÖFK, spelare, ledare, ja, hela klubben, att man snabbt kommer upp på hästen igen. Det finns ingen tid att slicka såren. AIK redan på söndag och så en ny kraftmätning med PAOK nästa torsdag.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
När en utopi blir ett axiom
14 Augusti 2017 klockan 14:08 av Hasse Thor
 

Dom inre delarna av mellannorrland har begåvats med ett allsvenskt lag om detta har jag uttrycket min stora glädje vid ett flertal tillfällen. Att Östersunds Fotbollsklubb dessutom har en rimlig chans att nå gruppspelet i Euro League och därmed det ekonomiska tillskott som det för med sig är ju kort sagt fantastiskt.

Jag blir då som den sanne supporter jag är lite uppbragt över att det letas fel på allt och alla. Att nå 2-2 borta mot Hammarby IF är fan i mej inte kattskit, 20 000 mer eller mindre galna “Bajen” supportrar på läktarna och ett nyrenoverat lag där man äntligen verkar ha släppt handbromsen och utnyttjat dom resurser som lagets fantastiska stöd borde rendera.

Måhända har jag en lite mossig och inskränkt syn men varför inte i stället samfällt glädjas åt det som uppnåtts, det fordras säkert enorma uppoffringar framöver för att stan över tid skall fungera i det allsvenska finrummet och då förhoppningsvis även internationellt. Det behövs kanske framförallt en fortsatt kontinuitet i ledarskapet. Just kombinationen entreprenörskap/sportslig kvalité är väl kanske det viktigaste fundamentet i den här framgången.

Om vi nu skall förflytta oss från övergripande saker och ner på planen så har ju kreativitet debatterats en del, Lagets kanske ende utpräglade kreatör, Curtis Edwards, har fått agera hjälpgumma i lite olika lagdelar vilket enligt min mening fått honom att tappa lite av det självförtroende som varit engelsmannens signum. I mina ögon är Edwards inte helt olik flyktade Alex Dyer och förhoppningen är att han flyttas framåt i banan.

Apropå nästa internationella runda så kan vi väl bara hålla tummarna. Att börja borta är ju en ny erfarenhet men kan man peta in en tidig strut så sätter ju det en behagligare prägel på matchen fortsättningsvis. Dessutom förmodligen ett välfyllt Jämtkraft Arena veckan efter. Mycket att se fram emot egentligen, AIK hemma nu på söndag, tack för att vi får uppleva allt detta!

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Stanna upp och fundera ett tag
8 Augusti 2017 klockan 09:27 av Haldo Jonsson
 

Allt eftersom framgångarna kommer så ökar också förväntningarna på ett lag. I det här fallet ÖFK. Att en klubb som bildades 1996 redan spelar sin andra säsong i Allsvenskan, redan har en cupseger och nu dessutom avancerat till play-off till Europa League gör att det känns som om ÖFK och intresset för klubben alltid har varit så här stort.

Och nu ska ÖFK vinna Allsvenskan. Eller?

Men halt lite. Stanna upp och fundera ett tag. Innan ni skenar iväg och tror att ÖFK ska vinna Allsvenskan och dominera svensk fotboll.

Missförstå mig inte nu. Självklart ska alla ställa krav på ÖFK. Självklart ska ni kritisera när de inte spelar bra. Men ibland är det bra att stanna upp och tänka till och analysera lite.

Jag kan räcka upp handen och säga att jag ibland blir frustrerad när ÖFK inte vinner matcher, gör mål i bra lägen eller krampaktigt spelar bollen fram och tillbaka utan att det händer något framåt.

Då är det bra att sätta ÖFK och denna fantastiska fotbollsklubb i relation till andra klubbar.

Jag satt på måndagskvällen på Tele 2 Arena och såg två giganter inom svensk fotboll de senaste 50-60 åren i en fantastisk match. Djurgården med sju SM-guld har en fantastisk organisation som de har byggt upp under många år.

Djurgården har gjort 58 säsonger i Allsvenskan! Jo, ni läste rätt, 58:a säsonger! Jämför det med ÖFK som gör sin andra säsong.

Malmö FF med 19 SM-guld i fotboll hade när ÖFK bildades 1996 tagit 14 SM-guld.

Liter fler jämförelser, Djurgården omsatte drygt 130 miljoner förra säsongen, Malmö FF omsatte en halv miljard. ÖFK omsatte cirka 55 miljoner kronor. 2012 var den siffran 5,5 miljoner.

ÖFK har 2300 medlemmar, Djurgården har 12 000 medlemmar, Malmö FF drygt 6000 medlemmar.

Okej, jag vet att ÖFK besegrade Malmö FF på bortaplan förra säsongen och var nära att ta poäng borta i år också. ÖFK har 1-1 i matcher mot Djurgården i år.

Men framgångar bygger man långsiktigt, några få gånger kommer framgångar väldigt snabbt – precis som det har gjort för ÖFK:s del. Men det är långsiktigt arbete och det är när en klubb fått chans att spela ihop ett lag som framgångarna kommer.

Vad vill jag då säga med dessa ord?

Jo, ha lite tålamod med ÖFK. Visst är det roligt när framgångar (cupguld och kval till Europa League) kommer redan nu.

Visst är det underbart att ÖFK kan pressa storlagen då och då.

Men räkna inte med SM-guld i år! Räkna inte med att ÖFK vinner Europa League den här säsongen!

Jag tror allvarligt talat att ÖFK har en stor chans till det. Med kontinuitet och en tydlig idé hur klubben ska drivas och vilken fotboll som ska spelas är ÖFK inte bara en klubb som är uppe och sen kommer att dala ner i seriesystemet och glömmas bort.

Men vänta lite säger ni, ska vi behöva vänta 20 år innan ÖFK vinner mästerskap? Ska vi bli ett mittenlag för många år framöver?

Nej, ÖFK kommer att bli ännu bättre. Inom några år kan vi konkurrera med de största klubbarna i landet.

Varför kommer ÖFK att kunna göra det då undrar ni när ni tittar längst ner på den här sidan och ser att ÖFK är en liten plutt jämfört med exempelvis Malmö FF och Djurgården när det gäller omsättning, medlemmar, resurser mm.

Jo, ÖFK är ingen vanlig fotbollsförening. ÖFK har en tydlig plan vad de vill med sin förening. ÖFK har en tydlig plan med hur de vill spela fotboll. ÖFK har en annan syn på hur en klubb ska skötas.

Det är allt detta som gör att jag tror, trots mindre resurser och tradition, att ÖFK kommer att bli en storklubb i Sverige.

Niclas Lidström

Foto: Niclas Lidström




 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Bra lottning, jättebra!
4 Augusti 2017 klockan 22:45 av Agne Svärd
 

Lotten sa det grekiska topplaget PAOK från Thessaloniki.
Jag säger: Kanon!

Efter fredagsluchens ceremoni i schweiziska Nyon steg mina förhoppningar om att ÖFK ska kunna ta sig till gruppspelet i Europa league. Ja, egentligen kändes det bra redan på förmiddagen när det stod klart vilka sex möjliga motståndare det kunde bli.
Många talar om att PAOK är en drömlottning för ÖFK. Möjligt. Men jag törs inte sträcka mig dit då jag har alldeles för dålig koll på det grekiska laget.
Jag nöjer mig med ett det känns riktigt bra, faktiskt jättebra.

ÖFK fick en tuff start på sitt Europaspel då man ställdes mot den turkiska storklubben Galatasaray i den andra kvalomgången. Det löste man galant, annat kan man inte säga efter 2–0 hemma och 1–1 borta, sammanlagt 3–1.
Betydligt enklare, åtminstone på papperet, blev det i tredje kvalomgången. När lotten föll på halvprofessionella Fola Esch från Luxemburg förstod jag att ÖFK skulle ha en jättechans att ta sig vidare. Det gick, kanske inte galant men väl med marginal. 1–0 hemma och 2–1 borta blev också 3–1 i sammandraget.

Jag törs nästan påstå att fru Fortuna var på ÖFK:s sida även vid dagens lottning i playoff-spelet och i min värld ser jag stora möjligheter för ÖFK att kunna krångla sig vidare även till gruppspelet. Jag grundar min optimism på lex Galatasaray.
Ja, jag kan lägga ett karbonpapper på resonemanget inför matchen mot turkarna som byggde på en mångårig erfarenhet från Rosenborgs spel i Champions league och Europa league. Lite måste man väl ha lärt sig av det flitiga resandet till Trondheim, fan vore väl annars…
Det viktigaste;
# Tiden
PAOK är, precis som Galatasaray var, mitt i förberedelserna för sitt seriespel. Den grekiska Superligan har premiär den 19 augusti, två dagar efter ÖFK:s besök i Thessaloniki.
När jag sett den ena storheten efter den andra falla på Lerkendal har vi varit betydligt längre in i hösten, de matcherna har spelats i slutet av september, oktober och början av november. Trots det har de inte hunnit hitta formen.
Alltså. Kraftigt plus för ÖFK!

# Underlaget
ÖFK klarar naturgräset, 1–1 i Istanbul och seger i Luxemburg i går kväll. Bättre kvitto kan vi inte få. Men vad tycker PAOK om konstgräset på Jämtkraft arena? Galatasaray tyckte i varje fall inte om det.
Nytt plus till ÖFK!

Till det här kan vi lägga faktorer som vädret (om den jämtländska ”sommaren” fortsätter i samma stil), arenan (enkel och pittoresk i jämförelse med de PAOK vanligtvis uppträder på) och inte minst grekisk underskattning. Jag lovar, trots att ÖFK satte krokben för Galatasaray, kommer PAOK att vara dåligt pålästa inför mötet den 17 augusti. Jag lovar!

Jag tror att Graham Potter, Daniel Kindberg och övriga i den innersta ÖFK-kretsen tyckte att det var en riktigt trevlig fredag, ja, nästan lika bra som torsdagskvällen i Luxemburg.
Men nu är det söndag och Gif Sundsvall som gäller! Äventyret i Europa får vi fundera vidare på om några veckor...

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Till sjunde himlen på sju minuter
4 Augusti 2017 klockan 00:25 av Agne Svärd
 

Det var med ett visst besvär, ja, det tog faktiskt en dryg timme för ÖFK att säkra avancemanget till fjärde kvalrundan, play off-matchen, i Europaspelet..
Men nu är dom där, 2–1 i Luxemburg betyder sammanlagt 3–1mot Fola Esch.
Jag säger precis som det stabila Mittmediaparet Adam Johansson (ett fynd) och Andreas Olsen sammanfattade i direktsändningen:
Mäktigt!
Visst är det mäktigt! Och vilken spännande fredagseftermiddag vi har att se fram emot (som om dramatiken inte var tillräcklig redan i kväll…). Vad står det på lappen som plockas upp ur glasskålen vid lottningsproceduren i schweiziska Nyon?

Inte heller i den här matchen hade ÖFK någon speciellt bra dag, spelmässigt. Första halvleken var i det närmaste bedrövlig men efter Graham Potters hårtork i pausvilan blev det betydligt bättre. Bytet, Tim Björkström ut och Saman Ghoddos in, samt några positionsförändringar gjorde att ÖFK kunde greppa taktpinnen.

Men när spelet haltar blir andra det andra egenskaper som avgör. I det här fallet stavas det karaktär och den här gången krävdes det en extra portion av den varan sedan Fola Esch, lite överraskande, tagit ledningen i matchens 53:e minut.
1–1 sammanlagt i det läget och matchen kunde ha tagit vilken riktning som helst.

Sju gyllene minuter skulle dock skicka ÖFK till sjunde himlen och nästa rond i Europaspelet.
# 59:e minuten: En rensning från Sam Mensiro nere till höger landar hos Fouad Bachirou på mittplan, Bachirou sätter högsta fart framåt, hittar Gabriel Somi med en perfekt avvägd stickare och en chip senare seglar bollen in i tom bur. Oj, ett sånt vackert fotbollsmål,. Från Mensiros fot till att bollen låg i nät tog det 11 sekunder.
Så ska en kontring se ut!
# 66:e min: Brwa Nouri lyfter in en frispark från höger och i duellen framför mål är Tom Pettersson hetast och starkast. 2–1 till ÖFK, hemmalaget måste plötsligt men mindre lustigt göra tre mål på 24 minuter och kastar in handduken.

Graham Potter hade huvudvärk när han skulle bestämma sig vilka elva som skulle starta matchen och förvalta den 1–0-ledning man hade från mötet på Jämtkraft arena. Sist in i laget blev Gabriel Somi (på bekostnad av Curtis Edwards), Potter ville få in lite mera speed än den han hade i sin tänkta startelva. Det blev en fullträff sett till att just Somis snabba djupledslöpning gav kvitteringsmålet.
Däremot fick Potter dålig utdelning på överraskningen Tim Björkström som högerback. Hur tänkte ÖFK-managern där, egentligen?

Men det var alltså inte med sitt stabila (och vackra) sätt att spela fotboll som ÖFK överlevde den tredje omgången av kvalspelet, det tror jag att vi kan vara överens om. Nej, här krävdes det andra egenskaper och vi har sett ÖFK plocka fram dom tidigare när grundspelet inte suttit där det ska. Jag tänker närmast på den tidiga vårmatchen på bortaplan not Häcken i Svenska cupen där ÖFK tappade sin identitet men kunde vinna i kraft av en heroisk viljeinsats.
Torsdagskvällen i Esch-sur-Alzette påminde om den.
Visserligen var ÖFK inte lika hårt pressat den här gången, därtill var luxemburgarna inte tillräckligt bra, men med den matchutveckling som det nu blev krävdes det exceptionella egenskaper för att vända det till sin fördel.
Den karaktären visade sig ÖFK ha. Än en gång!

Några noteringar;
# Fouad Bachirou var även nu matchens gigant. Satan så bra han är, match efter match. Det formligen lyser form om honom. Han platsar i vilken liga som helst!

# Sam Mensiro har också bra form. Hade en otacksam roll på mittfältet i första halvlek, betydligt stabilare som högerback efter paus. Mensiro lägger inga fingrar emellan när han griper in.

# Lagspelare kan ju definieras som många sätt. Jag säger bara; kolla på Tom Pettersson! Dessutom matchvinnare. Heja Tom!

# Lagkapten Brwa Nouri hade, precis som hemma mot Fola Esch, en sån där dag när det tog lite för lång tid att behandla bollen.

# Jag säger inte att Aly Keita ska ta luxemburgarnas ledningsmål, absolut inte. Men jag säger, än en gång, att Keita har svårt på höga bollar på sin högra sida! Nu var han inte ens nära.

# Jamie Hopcutt var blek mot Halmstad och lika blek den här gången. Var är formen, Jamie? Vi vill ju så gärna se den komma.

# Saman Ghoddos är ovärderlig för ÖFK:s anfallsspel. Ännu ett bevis den här kvällen. Det är bara att hoppas att hälen håller för det tuffa matchprogrammet (eller åtminstone delar av det…)

# Sotirios Papagiannopoulos har sett tung ut i båda matcherna mot Fola Esch. Jag misstänker ett litet formtapp på den ack så viktige mittbacken.

# Och det tål att upprepas, Vilken spännande lottning det blir i eftermiddag. Med lite tur kan det komma ett lag som känns möjligt att matcha. Dom riktigt tunga elefanterna kan få vänta till gruppspelet.

Till sist 1; att kritisera en enskild ÖFK-insats väcker alltid ilska hos ett ganska stort antal av klubbens supportrar. Det låter sig helt enkelt inte göras, hur man vara så illasinnad efter den fantastiska klassresa som klubben gjort sedan Graham Potter kom till stan? Men sorry alla Falkar och andra rättrogna ÖFK-fans, elitidrott, (och många andra verksamheter i tillvaron) fungerar inte så. Det är alltid den senaste matchen som blir bedömd (som kvällens här ovan) och då kan det till och med komma ett och annat burop. Det som hände i förra veckan, förra månaden eller förra året, ger inga poäng. De prestationerna får vi bedöma, njuta av och jubla över i andra sammanhang. Den som tror något annat får nog heja på Nordkorea, typ.

Till sist 2; det som drabbade ÖFK mot Halmstad drabbade även Bayern München, den lilla (OBS! ironi) klubben i södra Tyskland, i veckan efter några sämre insatser i de senaste träningsmatcherna. 0–2 mot Napoli fick fansen att, just det, bua och då handlade det om visselorkaner som ingen kunde undgå att höra! Vad har inte den klubben PRESTERAT och VUNNIT genom en räcka av år? Men bayrarna är väl bara bortskämda och historielösa, åtminstone om man får tro Martin Fransson i DN. Det var så han beskrev Östersundspubliken efter Halmstadsmatchen. Dessutom, bäste herr Fransson, är det kvalificerat skitsnack att påstå att Östersund, vid sekelskiftet, var idrotts-Sveriges sämsta stad. Det om något skvallrar om en historielöshet som är besvärande. Om man nu inte är så korkad att man tror att idrott bara handlar om fotboll, ishockey och basket.

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Nya kliv
3 Augusti 2017 klockan 15:03 av Hasse Thor
 

I kväll smäller det igen, bortamatch mot Fola Esch från Luxemburg i Euro Leagues tredje omgång. Har försökt hitta igen vad som händer fortsättningsvis vid lyckat resultat men gått bet. Kan bara konstatera att “so far” är ju resan fantastisk. Som den genuine ÖFK-kramare jag är nyper jag mig i armen med jämna mellanrum både beträffande allsvenskan och nämnda europaspel.

Därför är det lite trist från min egen utgångspunkt att ett från början ljummet engagemang för ÖFK på senare tid övergått till ett överengagemang hos en del. Naturligtvis med lagets bästa i åtanke men ändå ett bevis på hur ribban höjs och en utopi omvandlats till en självklarhet. Att Graham Potter reagerade på detta på presskonferensen efter Halmstad-matchen senast är förståeligt.

Något av det klokaste som sagts rörande utgången av en fotbollsmatch är enligt min mening det följande och ofta citerade: “Man spelar inte bättre än vad motståndarna tillåter”. Det finns med andra ord alltid ett lag på andra sidan mittlinjen och i allsvenskan finns inga dåliga lag. Då hade dom aldrig varit där. Sen finns det naturligtvis fysisk status och andra faktorer som påverkar.

Apropå Potter fick han ju börja med i princip ett “tomt blad” i division två och forma sin grupp efter dom idéer om fotboll som han hade. Som person väsenskild från sin arbetsgivare Daniel Kindberg men där båda hittade en kemi och en ömsesidig respekt för varandra som enlig min mening lade grunden för klättringen i tabellerna.

Min fromma förhoppning är att Graham Potter med familj väljer Storsjöns stränder för ytterligare nåt eller några år av sitt liv. Det finns säkert hugade arbetsgivare i större klubbar runt om i Europa men där tålamod och krav på snabba resultat kanske inte går hand i hand med den långsiktighet som den gode engelsmannen säkert föredrar.

ÖFK-kramare ja, som krönikör skall man helst vara lite vass, lite kontroversiell och lite utmanande för både läsare och det ämnet man behandlar. Allt eftersom åren gått, 10:e säsongen vid det här laget i fotbollz.se, har ovanstående blivit allt svårare att förhålla sig till.

Det man saknade som nybliven jämte i slutet på 50-talet var i första hand allsvensk fotboll och för den egna aktiviteten gröna gräsmattor i mars. Torskfisket i Öresund kompenserade abborrarna i Halasjön. Nu har vi allsvenskan här och cirkeln är på nåt vis sluten. Lite komiskt i och för sig att HIF för tillfället spelar i Superettan.

Fotbollz.se har utvecklats, knutit till sig tunga veteraner från den lokala mediamarknaden och det är naturligtvis bra och visar på den status som sajten fått. Nog om detta, nu laddar vi för dramat i Luxemburg om nu dom tekniska färdigheterna klarar av att ta hem fighten. Ett vidare avancemang skulle naturligtvis vara fantastiskt så jag säger bara: Potter & company, “go for it!”

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
En poäng och sparad energi
30 Juli 2017 klockan 21:34 av Agne Svärd
 

En poäng och sparad energi

Mot Halmstad gällde det för ÖFK att göra ett bra resultat med så liten energiinsats som möjligt.
Hur det gick?
Nja, sådär resultatmässigt. 0–0 mot ett av seriens sämre lag (enligt tabellen) är väl inget som jag står upp och klappar händerna över. Men med de förutsättningar som gällde för matchen är det helt okej.
Energimässigt däremot var det nästan en fullträff. Fem av lagets tyngsta pjäser (”Sotte”, Tom Pettersson, Sema, Nouri, Ghoddos) behövde inte bli svettiga över huvud taget och några (Bachirou, Aiesh, Widgren, Mukiibi) jobbade bara halvtid eller ännu mindre. De kommer därför fulltankade till torsdagens Europaspel i Luxemburg!

Graham Potter gjorde alltså som mot Djurgården för ett par veckor sedan. Inte nog med att många bänkspelare fick chansen från start. De etablerade fick, till viss del, uppträda i positioner där de inte är helt bekväma. Av det här hopplocket blev det ett ordinärt allsvenskt lag.
Vackert så. Men naturligtvis inte ett lag att kunna bedömas vara ett av seriens allra bästa. Då använder vi en felaktig måttstock, lite rättvis måste man vara.

Men det här är svårt för folk som kommer till match och förväntar sig en topprestation varje gång, utan att ta hänsyn till förutsättningarna. Och då kan det bli som i eftermiddag, 0–0 och en småseg prestation resulterade i spridda burop när spelarna lämnade banan.
Det gjorde Graham Potter urförbannad (med Potter-mått mätt, han är ju verserad även i den situationen).

Jag förstod först inte varför Potter uppträdde som han gjorde på presskonferensen, många av mina kollegor var lika förvånade. Men att i det läget lyfta fram Falkarna och samtidigt såga delar av den övriga publiken (”dom kan lika gärna stanna hemma och titta på tv”) känns inte riktigt bra. Det finns ju trots allt bara några hundra Falkar men faktiskt 5.000 andra länsbor (10.000 kom till storbildssändningen mot Galatasaray) som troget kommer till match efter match och som oftast tokhyllar både ÖFK och Potter. Att några burop riktade mot lagets prestation eller någon enskild spelare (hur vet man vad missnöjet egentligen riktade sig mot?) ska föranleda den här reaktionen tycker jag verkar en aning småaktigt, det ingår i den värld som Potter och ÖFK lever och verkar i varje dag att man gör några besvikna. Men det kan vara ett resultat av att även den vanligtvis så balanserade ÖFK-managern känner sig pressad av situationen, vad vet jag?

Några noteringar;
# Sam Mensiro (som kastades in i startelvan precis före avspark sedan Gabriel Somi tvingats avstå på grund av skada) var tillsammans med Curtis Edwards (med sina defensiva tillkortakommanden, men de känner vi sedan gammalt) överlägset främst i hemmalaget. Hemmapubliken älskar Curtis oftast så precisa crossbollar.

#Alhaji Gero kunde ha fått samma betyg. Några prestationer är av absolut högsta klass, bland annat den i mitten av andra halvlek när han tog sig fram till ett avslut som smet strax ovanför ribban. Men Geros egenkära spel blir bara för mycket för mig. Mindre jag och mera lag skulle bli mycket bättre för alla parter.

# Smekmånaden med Jamie Hopcutt är över. Nu är det dags att leverera även spelmässigt. Dagens insats gjorde ingen glad, absolut ingen.

# Ludvig Fritzson och Darijan Bojanic lider svårt av bristen på speltid. Goda intentioner blir till intet när tempot saknas.

# Tim Björkström och Bobo Sollander har inte heller spelat så mycket. Men i deras defensiva uppdrag märks inte det lika väl. Båda skötte sig klart godkänt. Än en gång; Bobos klassresa är imponerande!

# Men jag ser inte varför Potter envisas med att skicka upp Bobo på topp när ÖFK jagar ett segermål. Det ger ingenting, har inte gjort det i tidigare försök och inte den här gången heller.

# Jag gillade att Halmstad, i kraftigt behov av poäng; kom till match med en så positiv inställning, det är vi inte bortskämda med på Jämtkraft arena. Laget innehåller också många duktiga fotbollsspelare. Men här saknas spets i avsluten, Johan Oremo måste prestera mer än i dag för att hallänningarna ska överleva i Allsvenskan, det är nog den bistra sanningen.

# Vi har de domare vi har i serien, kvalitén varierar verkligen. Kristofer Karlsson från Höganäs hade en mycket snäll första halva men när det hettade till efter paus tappade han orienteringen alldeles för lätt. Som alltför många av sina kollegor visade Karlsson brist på spelförståelse, han läser helt enkelt situationerna fel. Jämför gärna med spanjoren och tysken som dömde ÖFK i Galatasaraymatcherna. På rätt plats med rätt beslut, hela tiden. Vilken skillnad!

Till sist; jag har inte ägnat alltför många timmar åt pågående EM-spelet för damer i Nederländerna (varför säger vi inte Holland längre?) men jag såg bland annat när Sverige i går kväll föll i kvartsfinalen mot värdnationen med 2–0. Nu söker experter i tv och tidningar (dom är inte få, det har jag sett) efter diverse förklaringar varför det gick som det gick. Och dom borrar verkligen på djupet. Men ingen, jag lovar, ingen säger som det är: De svenska tjejerna är för dåliga fotbollsspelare, några i laget är faktiskt riktigt usla!
Varför ska det vara så svårt att säga som det är?
Ajdå, jag glömde precis att jag lever i ett land där det inte är PK att kritisera vissa företeelser, typ damfotboll. Och får man ens säga damfotboll? Jag konstaterar att publik service (radiosporten och svt-sport) numera inte använder ordet utan säger att ”Sverige deltar i fotbolls-EM” när de menar damlandslaget medan Janne Anderssons landslag kallas för ”det svenska herrlandslaget”.
Det är där vi landat när hen-generationen tagit över makten i våra viktigaste medier. (Kan vara värt att tänka på när det gäller betydligt viktigare frågor än fotboll, det mesta presenteras med en tydlig vinkel från… Nej, så exakt ska jag inte vara, det får ni själva räkna ut! )

 
Det finns 31 kommentarer att läsa.

 
1-0 men ÖFK gjorde inte jobbet
28 Juli 2017 klockan 00:14 av Agne Svärd
 

Domaren från Ukraina blåste i sin pipa, matchen var över och drygt 6.000 reste sig upp och jublade. ÖFK hade slagit Fola Esch från staden Esch-sur-Alzette i sydvästra Luxemburg med 1–0 och tagit ytterligare ett litet kliv mot de stora matcherna i Europa league.
Själv slog jag ihop reporterblocket, suckade tungt för mig själv och tänkte; vilken jävla skitmatch!

Resultatet 1–0 är okej, vinst på hemmaplan och en hållen nolla. Det brukar räcka en bit i de här sammanhangen, i varje fall har ÖFK skaffat sig ett bra läge inför fortsättningen i Luxemburg nästa torsdag.
Men prestationen?
Usel! Den var så dålig att klockorna stannade.

Jag vet. Vi pratar om Europaspel, ÖFK har precis tagit sina första stapplande steg i den ligan och man har kanske inte har rätt att ställa för stora krav tycker några. Men nu pratar vi om professionella fotbollsspelare, jag vet vad dom kan och dom har visat det så många gånger. Det är också en klubb som säger att man ska spela i Champions league (ytterligare en nivå uppåt).
Då får det inte se ut på det här viset.
Slarvigt, slarvigt och åter slarvigt –från start till mål. Och, det måste poängteras, det var inte Arsenal eller Roma som var ÖFK:s motståndare utan Fola Esch från fotbollens absoluta bakgård.

Graham Potter brukar, nästan alltid oavsett resultat, säga att han är ”proud of the guys”. Den här gången sa han att resultatet var bra och det var bra att hålla nollan. Men att mycket jobb återstår att göra.
Det jobbet hade varit betydligt enklare om ÖFK-spelarna ansträngt sig mer när man nu hade chansen på hemmaplan.

En sekvens i matchen:
I minut 32 spelar sig ÖFK till en chans ute till höger som avslutas med att Ronald Mukiibi trycker in en boll framför motståndarburen som leder till en hörna. Bakom mig hör jag en upphetsad reporterröst som vrålar ”herregud, vilka chanser ÖFK skapar!”.
Jag skriver i mitt block: Vilken match är det han refererar?
Där och då hade ÖFK inte haft ett enda etablerat anfall på 25 minuter, inte sedan Curtis Edwards brände en skottchans i den sjunde minuten.
25 minuter. Mot ett lag från Luxemburg. På hemmaplan. Inte ett anfall.
Nej, mig lurar ni inte. Jag har varit med lite för länge, sett för mycket och det här var inte bra. Långt ifrån!

Den känslan förstärktes för övrigt efter matchen. Hosam Aiesh försökte visserligen när han sa att ”han var nöjd men inte jättenöjd” (den killen har alltid en optimistisk syn på saker och ting, ja, har tror till och med att han kan springa rakt igenom sina motståndare…) men det var bara tomma blickar bland de flesta spelare och ledare som passerade genom pressrummet.

Det här var en match där så många hemmaspelare gjorde mig besviken. Lagkaptenen Brwa Nouri, som bar laget genom bragdmatcherna mot Galatasaray, vaknade inte på 90 minuter, normalt så stabile Sotirios Papagiannopoulos blev utmanövrerad av Samir Hadji alldeles för många gånger för att det skulle kännas tryggt, Ronald Mukiibi hade ett passningsspel som inte ens hans mamma kunde gilla, Alhaji Gero gjorde ingen glad och fick vila i andra halvlek, Curtis Edwards sköt snett i sjunde minuten och tappade orienteringen, Dennis Widgren var åter där han blandade högt och lågt, Ken Sema kör numera med handbromsen i och är långt ifrån den blixtrande vårformen, Jamie Hopcutt kom inte till ett vettigt avslut när han fick chansen i andra halvlek, Hosam Aiesh kan få ett litet plus för sin energi men minuset blir större då jaget är större än laget.
Ja, ni ser att det var mycket som var svagt den här gången, åtminstone i mina ögon. Så många tekniska fel som hemmalaget bjöd på den här kvällen är det, tack och lov, sällan man får se.

I min bok får bara Aly Keita, Tom Pettersson och inhopparna Sam Mensiro & Johan Bertilsson små plus i kanten, de gjorde klart godkända insatser.
Foaud Bachirou får däremot ett stort plus! Bäst på plan och matchvinnare dessutom då han (i samarbete med Hosam Aiesh) snodde bollen av Veldin Muharemovic och pangade den förbi Folamålvakten Thomas Hym i det ”långa” hörnet. Bachirou lossar sällan sin bössa. Nu gjorde han det och det ska vi var väldigt glada över.
Plus att han i sedvanlig stil jobbade furiöst och stal hur många bollar som helst av sina förvånade motståndare, inte bara vid målet. Det är lätt att förstå varför Bachirou är en given favorit hos hemmaklacken.

Redan på söndag eftermiddag är det ny match (Halmstad i Allsvenskan) och nu måste Potter och övriga i ÖFK-staben hitta något som snabbt fyller spelarna med energi. Resultaten, som ju är mer än godkända (jag säger absolut inget annat) räcker uppenbarligen inte riktigt.
Galatasaray-matcherna, som gav klubben både sportslig framgång och massor av värdefull erfarenhet på alla plan, kostade kraft.
Vi såg det mot Djurgården i söndags och vi såg det definitivt i kväll. Trots segern!

 
Det finns 20 kommentarer att läsa.

 
ÖFK kraschlandade på Tele 2
23 Juli 2017 klockan 22:13 av Agne Svärd
 


Dubbla möten mot Galatasaray och Djurgården på elva dagar. Det blev en match för mycket! På annat sätt kan man knappast förklara att ÖFK kraschlandade på Tele 2 arena efter succén i Europaspelet.
0–3 är stygga siffror i de flesta sammanhang. Men här finns i alla fall en rimlig förklaring; det fanns inte tillräckligt med energi i varken ben eller huvud för att rubba ett Djurgården som den här söndagseftermiddagen var några klasser bättre än för en vecka sedan på Jämtkraft arena.

På den här nivån fordras att man är på topp, i match efter match, för att kunna nå framgångar. 90 procent räcker inte.
Söndagens ÖFK-upplaga var inte ens där, inte på långa vägar.
Energitappet var märkbart i alla detaljer; markeringen, närkamperna, passningarna (inte minst många bortslagna så kallade enkla), löpningarna, dribblingarna… Det var egentligen ingenting som var sig likt.
Trots det var ÖFK med i matchen till strax före pausvilan. Men en frispark från Kim Källströms mäktiga vänsterfot och Jonas Olssons fina löpning och nickskarv, 0–1, och redan där och då kom känslan att det här skulle ÖFK inte kunna vända.
Det fanns ingen kräm att slå håll på hemmaförsvaret. Tre byten i andra halvlek förändrade bilden något men inte tillräckligt mycket och i slutet small det ytterligare två gånger bakom Aly Keita.

Graham Potter skiftade inte så mycket från torsdagens Galatasarayuppställning. Men tunga ÖFK-kort fick vila. Och utan Sotirios Papagiannopoulos, Saman Ghoddos och Ken Sema blir ÖFK ett sämre lag, kanske inte alltid, men garanterat oftast. Som i dag.
Det anfallsspel som ÖFK visade upp den här gången räcker inte för att hota ett allsvenskt topplag på bortaplan, inte en chans. Det var helt enkelt riktigt torftigt.

Men det är i den här världen som ÖFK måste lära sig att leva och det ganska snabbt. Det är tuffa veckor som väntar, match torsdag-söndag så långt vi kollar almanackan och förhoppningsvis ännu längre. Redan på torsdag kommer Fola Esch (från Luxenburg) på besök och till dess måste ÖFK vara tillbaka på högsta nivå, hemmaplan är ju så otroligt avgörande i de här cupturneringarna.

Nu tror jag att ÖFK klarar av att ladda om, det har man gjort förut. Man får några viktiga dagar på hemmaplan att slicka såren efter en sällsynt tuff period, motståndet ser inte ut att vara det blodigaste (utan att jag har någon riktig koll, hade aldrig hört talas om klubben innan lottningen) och sedan har man på söndag ytterligare en hemmamatch (Halmstad i Allsvenskan).
Och hemma är ÖFK starka, i alla väder!

Några noteringar;
# Djurgårdsfansen uppträdde, som väntat, genomuselt mot ÖFK-kaptenen Brwa Nouri. Det är så trist, så trist. Men jag blir faktiskt lika upprörd över Galatasarayspelaren (nr 7) Yasin Öztekin som före matchen i Istanbul vägrade hälsa på Nouri. När inte spelare (och för all del även ledare) kan uppträda med hyfs mot varandra, hur ska vi då kunna kräva att berusade och påtända supportrar ska göra det? Idrotten har sidor som jag skäms över, jag har berört det många gånger genom min år som skribent.

# Ludwig Fritzson fick chansen från start. Han tog den inte!

# Jamie Hopcutt må vara en riktig målspruta. Men i eget försvarsområde gör han sällan någon nytta. Hopcutt var den som förlorade duellerna mot Jonas Olsson när denne nickade in två bollar. Det är väl inget konstigt i sig, det skiljer ju en del i längd mellan de två. Men hur kan ÖFK hamna så snett i sitt försvar? Okej att man väljer zon, men den måste väl kombineras med någon form av markeringssspel. Annars kan det blir hur galet som helst. Som i dag…

# Sam Mensiro har haft en period med starka insatser. I dag blev det pannkaka av det mesta. I första halvlek fick han husera fritt på sin högerkant men hade en nattsvart dag

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Gigantiskt stort och ännu mer överraskande
21 Juli 2017 klockan 00:19 av Agne Svärd
 

Medge att det kändes otroooooooooooligt bra när ÖFK:s lagkapten Brwa Nouri sprang fram till straffpunkten, klippte till med höger insida och placerade bollen lite till vänster medan Galatasarays målvakt Fernando Muslera kastade sig åt andra hållet.
Medge det, vilken magiskt härlig känsla som förenade de jämtar som stöttade laget på plats, de 10.000 (fantastiskt) som letat sig till storbildsfesten i solskenet på skidstadion och vi andra som trängdes i tv-sofforna.
Och för alla inblandade i Östersunds Fotbollklubb. Givetvis!
1–0 i matchminut 60 och miraklet i Istanbul var på väg att fullbordas. Att det turkiska storlaget skulle kunna göra de fyra mål som då behövdes för att vända det här dubbelmötet till sin fördel, på en halvtimma, fanns inte på världskartan. I varje fall inte på min.

Det gick naturligtvis inte. Visserligen lyckades det turkiska storlaget trycka in en kvitteringsboll men mer blev det inte. Efter 1–1 och sammanlagt 3–1 fortsätter nu ÖFK resan ut i Europa.
Det är klart att det är stort. Ja, det är så stort att det är svårt att klä i ord. Men det kanske räcker med att säga att det är jämtländsk idrottshistoria, av episkt format!
Och det är ännu mer överraskande. Det är väl där man landar om man försöker hålla huvudet kallt och var någorlunda klarsynt. Tanken har faktiskt varit helt omöjlig att tänka (ungefär som att någon skulle kunna åka till månen eller att vi skulle ha vår tillvaro samlade i en mobiltelefon…) och då behöver jag inte backa bandet speciellt långt bakåt i tiden.
Det är, som bekant, i nutid som ÖFK har stångat pannan blodig med storheter som Anundsjö, Robertsfors och tappat derbypoäng mot, just det, IFK Östersund.

Kvällens möte på Türk Telekom arena blev bara en fortsättning på förra torsdagskvällens på Jämtkraft arena; 21 av 22 spelare hade hälsat på varandra tidigare (Galatasaray hade bytt Rodrigues mot Belhanda), matchbilden var ungefär som den i andra halvlek med stort bollinnehav för turkarna men deras tempo var fortfarande alltför långsamt. Och det var egentligen bara i första halvlekens slutskede som ÖFK:s 2–0-ledning kändes skakig men närmare än en boll i stolpens utsida kom inte Galatasaray.
Turkarna var, precis som jag anande efter det första mötet, inte tillräckligt bra att spränga det jämtländska försvarsblocket där Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson stod pall för i stort sett allt, både på marken och i luften. Och det som rann igenom tog Aly Keita hand om med säkra händer men något darrigare fötter.

Och så kom då den här underbara kontringen efter en timmes spel, från ingenstans, där Galatasarays mittback Ahmet Calik inte kunde bestämma sig hur han skulle attackera luftpastejen som ÖFK-försvaret hade skickat i väg och blev grundligt snuvad av Saman Ghoddos. ÖFK:s forwardsstjärna stormade sedan in i straffområdet, fälldes av Muslera och resten är, som sagt, idrottshistoria.

ÖFK:s trollkarl Harry, förlåt, Graham Potter krånglade inte till det när han formerade sina trupper på bortamark. Det som fungerade hemma på Jämtkraft arena skulle väl kunna funka även i Istanbul och Potter hade givetvis rätt. Fembackslinjen med Mensiro, Mukiibi, ”Sotte”, Tom P och Dennis Widgren var lika tät som förra gången även om den hamnade onödigt långt in i straffområdet vid ett antal tillfällen. Framför kämpade lagkaptenen Brwa Nouri och hans parhäst Fouad Bachirou oförtrutet. Oj, så dom sprang. Och dom hade fart i benen i matchens samtliga 94 minuter. Imponerande!
Lagkapten Nouri har i matcherna mot Galatasaray gjort sitt hittills största intryck i ÖFK-tröjan. Det är stort att visa vägen när det gäller som allra mest!

Framåt orkade inte ÖFK åstadkomma speciellt mycket den här gången, det ska villigt erkännas. Nu gällde det att försvara det som skapats en vecka tidigare i Östersund och till det bidrog Gero, Ghoddos och Sema med stor offervilja!

ÖFK:s Europaresa rullar nu vidare. Redan på torsdag i nästa vecka är det ny match, i den tredje kvalomgången väntar Fola Esch från Luxemburg och en vecka senare (3 augusti) är det retur på bortaplan. Ni ser, det blandas högt och lågt i den här turneringen…
Däremellan har ÖFK jobb att göra i Allsvenskan, Djurgården borta på söndag och Halmstad hemma söndagen därpå. Det här betyder att det inte ställs oerhört tuffa krav endast på spelare och ledare, hela föreningen måste upp på en nivå där man inte varit i närheten av tidigare.
Och vill det säg väl fortsätter det så här hela hösten!

Till sist; ett grattis till den eller de inom Östersunds kommun som såg potentialen i ÖFK:s Europaspel. 10.000 sägs ha varit på skidstadion i kväll för att kolla fotboll på storbildsskärm. Arrangemanget fick stor genomslagskraft och det var magnifika bilder som kablades ut över landet i våra tyngsta nyhetssändningar. Snyggt jobbat!

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Flera möjligheter för Potter i Istanbul
20 Juli 2017 klockan 10:18 av Agne Svärd
 


Graham Potter spelade tufft inför matchen mot Djurgården (2–1) när han bytte ut i stort sett hela startelvan från segermatchen mot Galatasaray. Och tog hem hela potten!
# Tre poäng, i första hand. Därmed behåller man kontakten med den allsvenska täten.
# Fräscha spelare till torsdagens möte i Istanbul.
# Och han gav inte Igor Tudor ytterligare en chans att spana in sina motståndare.

Läget inför ”andra halvlek” kan givetvis inte bli bättre för ÖFK, 2–0 i torsdags ger fantastiska förutsättningar. Och Potter erbjuds olika möjligheter att matcha sitt lag.
Alternativ 1 är givetvis att han fortsätter som han spelade i första mötet, alltså en fembackslinje med två centrala mittfältare framför och tre offensiva kort. Den här uppställningen överraskade Galatasarays tränare Igor Tudor, som inte hittade någon metod att spränga försvarsblocket.
Men Potter är en lurig fan och kan välja en mera offensiv taktik och därmed finta Tudor även denna gång, han saknar ju verkligen inte alternativ i sitt manskap… Ett tidigt ÖFK-mål på Türk Telekom arena skulle nämligen tvinga turkarna att göra minst fyra mål.
Sug på den karamellen, kära vänner!

Nu tror jag att Potter väljer det första alternativet som bevisligen fungerade i 90 minuter på Jämtkraft arena. Låt vara att omständigheterna kring matchen med underlag, vind, kyla, regn och allt vad det nu var spelade ÖFK i händerna, men; Galatasaray åstadkom inte ett skvatt den här kvällen!
Det är samma motståndare på torsdag och inte blir formen så mycket bättre på en vecka! Dock är underlaget ett annat (men ÖFK spelar ju många matcher på naturgräs och tränade en hel del på naturgräs i Krokom under uppehållet), värmen är ju ingen nyhet (även om den är sällsynt…) och stök på läktaren är det även i Allsvenskan (Malmö borta för att ta ett exempel).
Kort sammanfattat Jag tror att ÖFK har lättare att klara av svårigheterna i Istanbul än vad Galatasaray hade i Östersund.

Jag tror heller inte att Igor Tudor göra så stora förändringar i sin startelva. Uppställningen på Jämtkraft arena var ju en blandning av spelare med lång erfarenhet i klubben och några prestigefyllda värvningar. Dom misslyckades i Östersund men får säkerligen en ny chans., jag kan inte tänka mig annat.
Deras sätt att spela kommer heller inte att förändras. Lagkapten Selcuk Inan (nr 8) vill säkert ha en fot i varje anfall även den här gången. Och är inte han spelförare tar Tolga Cigerci (nr 6) över. Problemet; båda såg ut att ha svårt med tempot. Det var de för övrigt inte ensamma om. Trögast av alla var mittbacken Maicon. Kolla in klippet när han blir lurad och frånsprungen av Jamie Hopcutt vid 2–0-målet. Det är närmast pinsamt av en spelare med dom meriterna! Hur trött var inte han i det läget?

Galatasaray hade bästa farten till vänster i Lionel Carole (nr 23) och Kap Verdes landslagsman Garry Rodrigues (nr 24). Men där fanns också blottorna bakåt. Båda ÖFK-målen kom från den kanten och det var verkligen ingen slump. Där fanns också mycket mer för ÖFK att hämta och det förmodar jag att Graham Potter noterade.

Några noteringar;
# Det blir IFK Östersunds målvakt Andrew Mills som ersätter fotskadade Andreas Andersson. MIlls har tränat med ÖFK en hel del, känner ÖFK-miljön och ÖFK känner Mills. Ett naturligt val!

# Att kalla ÖFK:s uppställning i segermatchen mot Djurgården för ett ”B-lag” upprörde känslorna på en del håll, det var väntat. Att nämna saker vid dess rätta namn är inte gångbart i det här landet där allt ska vara så utslätat och ingen får vara bättre än någon annan. Men det här är elitidrott, allting mäts och jämförs, och det är därför ÖFK spelar i Istanbul på torsdag kväll. Över en hel säsong är alla 23 i truppen viktiga, javisst. Men några är dock viktigare än andra!

# Att ha i åtanke inför festkvällen i Istanbul; det kan vara tufft ute i Europa. Det fick Malmö FF erfara på tisdagskvällen när man åkte ur Champions league-kvalet efter 3–1-förlust mot FK Vardar i Makedonien. Hur många hade koll på Vardar före den här matchen? Hands up…
# Tränaren Jörgen Lennartsson förlorade maktkampen i IFK Göteborg. Sparken i kväll. Det var naturligtvis den lättaste lösningen för Blåvitt. Förmodligen inte den bästa!
 
Det finns 15 kommentarer att läsa.

 
Jämtländsk damfotbollshistoria, del 1 (1971- 2001)
18 Juli 2017 klockan 23:24 av Per Lagerbäck
 

Jämtländsk damfotbollshistoria, del 1 (1971- 2001)

I en kommentar runt ÖDFF:s problem uppmanades jag att skriva en artikel om läget för Jämtländsk damfotboll i ett historiskt perspektiv, bl a utifrån att flera personer känner sig övertygade om att det står sämre till än nånsin. Lyckligtvis är det inte så illa, i alla fall vad gäller placering i Sverige, men att det finns problem är ju uppenbart. Kvantiteten däremot kan vara på en av de lägsta nivåerna sedan tidigt 70-tal.

Jag har faktiskt filat på en minst tredelad artikel om just detta sedan i vintras, men av flera skäl tvekat att lägga ut den. Mest beroende på att en del i huvudsak är en beskrivning av ÖDFF:s historia. Men nu tänker jag i alla fall, efter en stunds tystnad och begrundande, faktiskt skriva dessa rader om den jämtländska fotbollshistorien, och då gällande just damfotbollen.

I del 1 tänkte jag behandla tiden från 70-talet, decenniet ut, och något år till. Jag nämner inte så många namn på spelare eller ledare, utan väljer denna gång att mest ge en bild av vår plats i ett nationellt perspektiv.

Jämtland var ju faktiskt, om inte pionjärer, så ändå väldigt tidiga i svensk och därmed också internationell fotbollshistoria. Åtminstone redan 1971 korades en DM-segrare, och det var Ope som slog Bräcke, enligt de uppgifter jag fått fram. Möjligen hade DM spelats något år tidigare, men jag tror inte det. 1972 spelade sju lag i den jämtländska serien, och redan 1973 fanns 11 lag uppdelade i två nivåer, och där Skärvången vann den lägre serien. I år finns 12 jämtländska seniorlag i seriespel.

Ope lade beslag på förstaplatserna fram till 1976, då det för första gången skapades interregionala serier, där det jämtländska inslaget var Hackås, Ope, Kälarne och Backe. Hackås vann då faktiskt serien före Ope och lag från Medelpad och Ångermanland. Men då Ope vunnit DM var de med och spelade om SM, som anordnades för fjärde gången som en utslagstävling mellan DM-segrarna. Ope chockade då hela den svenska eliten genom att gå ända till final, och där också nå sensationella 1-1 i bortamatchen mot Jitex. Tyvärr förlorade man ganska klart i returen hemma på Torvallen. Förbundskaptenen Hasse Karlsson sa bl a: "Det finns ju fullt av landslagskandidater i Ope. Jag hade ingen aning om att flickorna från Norrland kunde spela så fin fotboll". Lite anmärkningsvärt med den dåliga kunskapen, då Ulla Nilsson från Ope gjorde landskampsdebut redan 1973, ett par år innan Pia Sundhage gjorde sin första landskamp. Bl a Opes framfart bidrog till att ett nationellt seriesystem planerades att göra sin entré 1978.

Men faktum är alltså att Hackås klev in och placerade sig före Ope såväl 76 som 77 och 79. De chockade också både nationellt och internationellt genom att ta hem ett par segrar i Gothia Cup, vilket de väl fortfarande är ensamma om vad gäller jämtländska fotbollslag. Rätta mig om jag har fel. Denna konkurrens spetsade jämtländsk damfotboll ännu mer, och när det för första gången skapades ett riksomfattande seriesystem (där dock norrlandslagen av ekonomiska skäl delades upp i först tre serier, och kort senare i två) så fanns fem Jämtlandslag med bland de 24 norrländska div 1-lagen. Det var Ope, Hackås, Häggenås, IFK Östersund och Kälarne. Förresten så var Tord Grip förbundskapten ett par år vid denna tid.

Först 1982 skapades ett helt enhetligt seriesystem i Sverige, men med fyra div 1-grupper, som dock redan året därpå skulle krympas till två. Hackås var kvalificerade till högsta serien 1982, men valde att avstå. Ope spelade där, men föll på målsnöret i kvalet mot AIK, och var därmed inte kvalificerade till högsta serien 1983. Från 1982 går det alltså att på ett rimligt sätt jämföra placeringarna över åren, ända fram till idag, för de bästa jämtländska lagen som spelare på nationell nivå.

Ope och Strömsund var de två jämtländska lag som spelade i div 2 detta år. Ope vann både serien och kvalet till högsta serien. Strömsund klarade sig kvar och Hackås vann Jämtlandstrean och var tillbaka på nationell nivå igen 1984. Det året blev ett rekordår för jämtländsk damfotboll. Hela 29 lag spelade seniorfotboll. Ett rekord som står sig ännu idag. Ope hängde kvar i div 1, men inte Hackås i div 2 (Strömsund drog sig ur), och under dessa serier fanns en div 3 och tre st div 4-serier i JHFF. Frösö IF vann div 3, medan Stugun, Kälarne och Ytterhogdal vann var sin div 4-serie. Exempel på lag som inte gjort så mkt väsen av sig senare var t ex Hoting, Skarvarna, Hede, Älvros och Norra Lit. Klövsjö hade t o m ett B-lag. Ni är hjärtligt välkomna tillbaka allihop!

Eftersom Ope med minsta marginal åkte ur högsta serien 1985 så möttes året därpå tre lag i div 2 som kom att sätta prägel på jämtländsk damfotboll under många år, Ope, Frösön och Myssjö/Oviken. Alla tre hamnade på övre halvan, och chockerande nog för Ope kom Frösön på platsen före, med en poäng mer. Tyvärr var platsen den andra, så inget avancemang detta år. 1987 blev det sista året i Sverige utan en Damallsvenska. Inget jämtländskt lag lyckades vinna div 2 heller det året, men alla fyra (Hackås var åter med i hetluften) klarade sig kvar i konkurrens med lag ända ner från Västmanland och Dalarna.

1988 fanns det bara två div 1-serier direkt under Allsvenskan och tyvärr var inget lag kvalificerat ens till den nivån, efter att Jämtlandslag under många år tillhört åtminstone nivån alldeles under de allra bästa. Men den interna konkurrensen inom JH ändrade på detta, och Ope som för två år sedan hade Frösön före sig hade kraftsamlat ordentligt och vann sin div 2-serie, Norra Norrland, överlägset. Frösön kom på en god fjärdeplats, medan IFK Östersund tyvärr föll ur, vilket oxå Myssjö/Oviken och Hackås gjorde i Södra Norrland. IFK hade behövt en enda poäng till för att hänga kvar. Lite bittert, då div 3-segrarna Bräcke förlorade i div 2-kvalet mot Själevad. Ope klarade sig säkert kvar i div 1 året därpå och Frösön var topplag i div 2.

Ope var sedan ett topplag i div 1 i flera år fram till att man år 1993 bara är någon enda poäng från att ta steget upp i Allsvenskan. Under dessa år blir även Frösön allt bättre, och vinner just 1993 div 2, och tar sig upp i näst högsta serien. Myssjö/Oviken och Järpen smakar dessa år på spel i div 2 med föga framgång. 1994 startar den envetna tvekampen mellan Ope och Frösön, som dock ger oss minst ett lag i näst högsta serien fram till år 2001, då Ope åker ur div 1 och Frösön året innan ramlat ur div 2.

Under denna tid vandrade många jämtländska spelare vidare till Allsvenskan, och jag har inte namnen på alla, men här är några: Åsa Johansson, Katarina Karlsson, Anneli Andersén, Tina Fröberg, Lena Persson, Paula Lundkvist, Helena Svärd, Nadja Gyllander. Hjälp mig gärna med fler. Emilia Reimer och Maja Åström tog klivet lite senare. Jämtland skapade alltså en positiv grogrund för utveckling av damspelare till elitnivå under 80- och 90-tal.

Men den enorma besvikelsen hos de ledare och spelare som varit vana att kämpa väldigt nära den yppersta eliten i Sverige skapade hos en liten grupp personer en grogrund för idéer om ett s k elitlag. Till 2002 var föreningen Ope/Frösön skapad. Ur en upplevd krissituation, trots att ungdomsfotbollen befann sig på en riktigt bra nationell nivå. Men blev det bättre? Det tar vi i nästa artikel.

Placeringar i Sverige för bästa, andra och tredje Jämtlandslag under denna tid:
(uträkning strikt på placeringar)

1982: 21, 121, 158 (de två första hopslagna 142)
1983: 25, 63, 105 (88)
1984: 17, 81, 103 (98)
1985: 17, 49, 104 (66)
1986: 29, 37, 53 (66)
1987: 37, 43, 67 (80)
1988: 37, 55, 91 (92)
1989: 29, 55, 109 (84)
1990: 23, 109, 133 (132)
1991: 25, 49, 133 (74)
1992: 23, 49, 157 (72)
1993: 19, 37, 145 (56)
1994: 29, 35, 157 (64)
1995: 28, 52, 79 (80)
1996: 34, 43, 106 (77)
1997: 31, 40, 124 (71)
1998: 34, 43, 132 (77)
1999: 34, 61, 132 (95)
2000: 43, 106, 131 (149)
2001: 31, 133, 159 (164)

2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
2013
2014
2015
2016
2017

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Det ska inte gå, avdelning 2.0
16 Juli 2017 klockan 23:10 av Agne Svärd
 


Det ska inte gå, avdelning 2.0

ÖFK besegrade i torsdags storklubben Galatasaray (2–0) och det var rätt många som hävdade att det skulle inte ha gått.
I går kväll vann ÖFK över Djurgården med 2–1. Och här tror jag att alla är överens; det ska inte gå det heller. Med B-laget!

Graham Potter brottades länge med sina tankar innan han bestämde sig vilka elva som skulle få förtroendet från start. I normala fall, det vill säga alltid, meddelar Potter sin uppställning vid frukostmötet på matchdagen. Den här gången fick spelarna vänta till dagens andra träff, lunchen tre timmar före avspark.
Startelvan var mycket överraskande: Andreas Andersson – Tim Björkström, Sam Mensiro. Dennis Widgren – Hosam Aiesh, Douglas Bergqvist, Curtis Edwards, Gabriel Somi – Jamie Hopcutt, Bobo Sollander-Jansson, Johan Bertilsson (även om ÖFK, som vanligt, gjorde allt för att förvirra allmogen med att stuva om namnen i den taktiska uppställningen).
Bara två från torsdagskvällens Galatasaray-lag (Mensiro och Widgren), nio spelare hämtades från avbytarbänken!

Jag har verkligen inget stöd av några fakta när jag påstår att detta aldrig tidigare hänt på den här nivån. (Det är ju inte Real Madrid eller Chelsea vi pratar om…) Men det är en helt sensationell laguttagning och vi var många som undrade: Hur tänkte Petter där, har han gett upp Allsvenskan och går all-in för torsdagens returmöte i Istanbul?
Så går ”B-laget” ut och (stundtals) spelar skjortan av seriens prestigelag (vilka värvningar men dom har absolut haft sina bäst-före-datum...). Och vinner med 2–1.
Herrejävlar!
Det är en seger med bragdstämpel, ett av klubbens starkaste resultat någonsin sett till en enskild match och ÖFK sänder ytterligare en kraftfull signal, till sina alla tidigare: Räkna med oss, samma hur vi ser ut!

Jag har skrivit om det många gånger tidigare, inte minst inför den allsvenska premiären i våras, att ÖFK står väldigt väl rustade på spelarsidan. Visserligen fick insatsen i en träningsmatch mot Sundsvall för några veckor sedan mig att börja tvivla men när det blev allvar fanns kvaliteten där, från målvakt till sista forward. Och på bänken satt delar av gänget som sopade till Galatasaray; Keita, Pettersson, ”Sotte”, Gero, Nouri… Sema, Ghoddos och Mukiibi var inte ens ombytta medan Bachirou var avstängd.

Det här gav elva nya hjältar! Mina toppar den här gången:
# Mittlåset Sam Mensiro & Dennis Widgren.
Mensiro låg rätt hela tiden och stängde av alla ytor, dessutom distinkt i sina ingrepp. Och målskytt! Dennis gjorde här sin absolut bästa insats för säsongen. Stod rätt hela tiden, hade ett stort lugn i sitt agerande och såg ut att trivas tillsammans med Mensiro. Bara otur när han styrde Kevin Walkers kvitteringsboll mellan benen på Andreas Andersson.
# Mittfältsparet Douglas Bergqvist & Curtis Edwards.
Douglas fick äntligen chansen att glänsa efter en första halva av säsongen med nästan bara jävelskap (skador och svaga insatser i backlinjen). Spelade lugnt och vårdat (men fortfarande med power när så behövdes) och blev dessutom matchvinnare när han pressade in 2–1-målet på Gabriel Somis frisparksinlägg. Curtis Edwards var besviken över petningen mot Galatasaray (offrades för taktiken), nu dominerade han på mitten med stort jobb, smarta passningar och tekniska finesser. Och han fick glänsa inför sin pappa, på besök från Middlesbrough (Curtis spelade ju i farsans korplag för bara ett par år sedan, mäktig resa!).

Några noteringar;
# ÖFK gjorde båda sina mål på fasta situationer, hörna respektive frispark från höger. Båda slagna med inåtskruv från Gabriel Somis känsliga vänsterfot. Jag fortsätter att tjata; inåtvridna bollar mot första stolpen är oerhört svåra att försvara sig emot (se Mensiros 1–0 på nick). Så ska det se ut. Alltid!

# Målvakten Andreas Andersson fick ge upp efter en dryg halvtimme med en stukad vänsterfot. Oklart om han repar sig till torsdagens möte i Istanbul. Men här måste väl ÖFK snabbt smida en reservplan. Det kan bli ett spännande äventyr för någon som aldrig kunnat drömma om att få byta om på Türk Telekom arena…

# Mäktig syn vid slantsinglingen före avspark, kaptenerna Bobo Sollander-Janssson och Kim Källström. Skilda världar, verkligen!

# Djurgårdens stjärnmålvakt Andreas Isaksson var rasande när domaren Andreas Ekberg blåste av matchen, en frustrerad Isaksson tyckte att Ekberg lagt på alldeles för lite tid (tre minuter). Djurgårdsmålvakten rusade från egen bur fram till mittlinjen, gapade och gestikulerade. Ekberg halade upp det gula kortet men Isaksson gav sig inte utan fortsatte att skälla. Utan att Ekberg reagerade. Det är tydligt att här gäller inte lika inför regelboken, stjärnor behandlas annorlunda och det vet vi sedan gammalt. Isaksson skulle haft ett rött kort för sitt uppträdande.

Till sist; jag hade gärna varit en fluga på väggen i IFK Göteborgs omklädningsrum när de i halvtid låg under med 0–4 mot Örebro på Behrn arena (ÖSK spelade ÖFK-fotboll första 45). Det stormar kring Blåvitt, intressanta veckor följer.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Ingenting är tydligen omöjligt
14 Juli 2017 klockan 11:50 av Hasse Thor
 

Man tror gång på gång att bättre än så här blir det inte. Men vad händer? 2-0 hemma mot Galatasaray SK, ett av dom lag man som fotbollsnörd sett genom åren först i den statliga televisionens enda och sedermera två kanaler. Vidare i olika marknadsmässiga utbud och senast ofta “streamat” genom en finurlig apparat kallad chromecast. Nu stod detta turkiska lag på andra sidan mittlinjen på Jämtkraft Arena i ett kval till Europas näst finaste turnering.

Det skall sägas på en gång, jag gav inte ÖFK på förhand speciellt stora möjligheter därtill borde den kollektiva skickligheten hos gästerna fälla utslag. Men som sagt, om ÖFK vet man aldrig nånting med säkerhet. Att laget skulle tordas spela sitt eget spel med bollen inom i laget med smarta och vågade passningar vilket ställde dom högt värderade stjärnorna.

Den inledande halvtimmen var med tanke på motståndet kanske dom bästa minuterna i klubbens historia. Rörelse, tempo i passningsspelet och ett jäkla go över hela banan. En ny dimension den här gången var betydligt fler bollar i djupet i stället för det ibland lite överdrivna spelet i sidled. Funderade ett tag om det hade med den breddade planen att göra? Större ytor och därmed andra möjligheter.

Galatasaray svarade upp betydligt bättre i andra och det kraftfulla mittfältet tog för sig allt mer utan att för den skull dominera och när Samman Ghoddos satte 1-0 i ett mönsteranfall tillsammans med Fouad Bachirou var det ju på intet sätt oförtjänt. Ett rejät tryck på “Arenan” blev om möjlig ännu bättre och fantastiskt hur publikengagemanget utvecklats under senaste året. Nu vågar alla klämma i för den berömda kungen och det berömda fosterlandet.

Trots stundtals massiv press från turkarna höll dom rödsvarta ihop det och när Jamie Hopcut drog ner ridån på övertid på ett sätt som bara han kan visste jublet inga gränser. Ren eufori också efteråt under lagets ärevarv. Jag säger bara, trots att jag är involverad i musikbranschen, Storsjöyra, presidenttal och hela rasket, släng er i väggen….

Det är naturligtvis en hel trupp som ligger bakom en sån här viktoria men Fouad Bachirou och Brwa Nouri, mittfältsgeneralerna stressade aldrig upp sig, höll i bollen, passade vid dom rätta tillfällena och skapade dynamik. Bakåt tycker jag Dennis Widgren visade varför Graham Potter ger honom så stort förtroende match efter match. Den känsliga vänsterfoten, blicken för öppningar, det lätta steget.

Det händer en del framöver, Djurgårens IF hemma på söndag, och retur i Istanbul på torsdag. Huruvida Daniel Kindberg är intresserad av att putsa det kommande övergångsfönstret lär väl bero på timpenningen. Kanske åker en och annan trasa fram. Dom två som i så fall kan titta ut mot en betydligt mer lukrativ tillvaro är väl som tidigare Ken Sema och Samman Ghoddos även om den senare tycker jag har gjort bättre matcher än denna.

En bubblare är Dennis Wdgren, kom ihåg var ni läste det först. Avslutningsvis, trots en lång “journalist” karriär har jag aldrig bevistat en presskonferens av större dignitet och det mesta som framkom går väl att läsa och höra via mer etablerade personer än skrivaren. Dock fäste jag mej vid en fråga till Samman Ghoddos om man sjöng i omklädningsrummet efteråt:

-Jag ställde mej upp och ville dra i gång men alla sa, fan Samman, det är bara halvtid…

Så sant som det är sagt!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Potter vann slaget vid ritbordet
14 Juli 2017 klockan 01:30 av Agne Svärd
 
Yes!
Yes, yes yes!
Östersunds FK– Galatasaray SK 2–0. Just det, blixten slog ned även på Jämtkraft arena!

Jag skrev det tidigare i veckan och jag skriver det gärna igen: Det går att rubba dom stora fotbollselefanterna bara förutsättningarna är dom rätta. Jag har sett det hända så många gånger tidigare på Lerkendal i Trondheim och nu fick jag se det igen. På hemmaplan i Östersund.
Det är nästan för bra för att vara sant. Men nu är det sant. Och det är magiskt!

Förutsättningarna var verkligen passande i går kväll: Galatasaray var inte preparerade för en tävlingsmatch på den här nivån, det var ÖFK. Underlaget gynnade hemmalaget, den svinkalla kvällen (och blåsten, isande nordvästan) gjorde det inte speciellt trivsamt för turkarna (kanske inte heller för hemmalaget om man ska vara ärlig men vanan har dom i alla fall…). Och så var Galatasaray, precis som många andra är när de möter en mindre klubb på främmande mark, dåligt pålästa.
Jag vågar påstå att Graham Potter lurade sin kollega Igor Tudor å det grövsta när han valde en ganska defensiv uppställning. Potter offrade Curtis Edwards för att ställa upp en fembackslinje i utgångsläget (Mensiro, Mukiibi, Papagiannopoulus, Pettersson och Widgren). Det blocket hade Tudor inte förväntat sig och han kunde inte under 90 minuter hitta någon metod att spräcka det.
Kort sammanfattat: Potter vann slaget vid ritbordet och hans spelare gjorde det ute på planen. Det var dessutom mycket rättmätigt!

Det fanns naturligtvis många hemmahjältar den här kvällen. Min störste var, utan tvekan, lagkaptenen Brwa Nouri. Jag har ibland tyckt att det blir för mycket Nouri i matcherna, att han överarbetar bollhållandet och transporterandet, tröttar ut sig själv och försvinner ur matchbilden sista halvtimmen.
Den här gången var det annorlunda, Nouri dominerade från start till mål, var klok som en pudel och höll huvudet iskallt hela vägen. Det syntes att han njöt av situationen, det formligen lyste form om ÖFK-kaptenen.
Nästan lika bra var mittbanekollegan Fouad Bachirou. Matchbilden, och något trögfotade turkiska motståndare, passade slitvargen som handsken.

Den här ÖFK-segern väcker naturligtvis stor uppmärksamhet i hela fotbollsvärlden, Galatasaray är ju inte vilken dussinklubb som helst. Med 20 ligatitlar, 17 cupsegrar och vinnare av Uefacupen år 2000 har man skaffat sig miljontals följare, inte bara på hemmaplan utan i hela världen. Klart att 0–2 mot en okänd klubb långt upp i kalla Norden ger reaktioner.
Nu tror säkert de flesta att turkarna kan vända det här på hemmaplan.
Men jag är inte lika säker. Ett ÖFK-mål i Istanbul och Galatasaray måste göra minst fyra för att vinna i sammandraget. Det är inte det lättaste, Galatasaray i-mitten-av-juli-form gör inte fyra mål på beställning på ett så bra lag som ÖFK. Det är min bestämda uppfattning.

Dessutom tror jag att det går att krama ur ytterligare några procent ur ÖFK-spelarna (ni ser, kammen växer fort). Många prestationer var lysande, inte minst i det defensiva jobbet. Men framåt finns mer att göra, det fattades lite i exaktheten kring Galatasarays straffområde. Och så fanns en högerkant som ofta var ren (Mensiro hade hur mycket yta som helst) men glömdes bort i den första halvleken.
Men trots det bjöd hemmalaget på två klassmål (båda uppkomna på just högersidan…). De gjorde mig, många jämtar och härjedalingar samt säkert alla fotbollsvänner i hela Sverige överlyckliga. Och det lever vi gott på i minst en vecka!

Några noteringar;
# Naturligtvis skulle det, trots ett massivt säkerhetspådrag, dyka upp ett par stollar som stormade in planen en bit in på den andra halvleken. Om jag fattat saken rätt ska det ha rört sig om en manifestation för en fängslad kurdledare.

# Oavsett om ÖFK tar sig vidare eller inte så har klubben lärt sig ofantligt mycket redan av Europaspelet, för oss som står bredvid är det omöjligt att förstå hur mycket som krävs av klubbar på den här nivån. Och här är ÖFK riktiga nybörjare men man har klarat den första utmaningen med beröm godkänt, inte minst tack vare hjälp från andra klubbar. Malmö FF, IFK Norrköping och Häcken är några av dem som bidraget med värdefull kunskap, enligt ordföranden Daniel Kindberg.

# Egentligen är det väl bara strulet med biljetter som har varit plumpen i protokollet. Det räckte, tyvärr, hela vägen in i mål. Det fanns gott om plats på den ombyggda södra ståplatsläktaren då Galatasarayfansen inte kom i de skaror som förväntades. Där hade många hemmasupportrar, som nu blev utan biljett, kunnat få plats. Publiksiffran, 5.407, var dagens enda lilla besvikelse.

# Det var på dagen tio år sedan Jämtkraft arena invigdes. Jag var på plats och, herregud, av någon anledning medverkade på scenen. Jag brukar ha gott minne för detaljer men här har jag faktiskt ingen aning vad vi pratade om (mer än att jag till min lättnad kunde svara på några frågor om ÖFK…). Men jag är helt säker på att vi inte berörde något framtida Europaspel, inte med ett enda kommatecken!
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Här slog blixten ned på samma ställe i tolv år
11 Juli 2017 klockan 20:09 av Agne Svärd
 

Den vanligaste frågan jag möter inför torsdagens supermatch på Jämtkraft arena; Har ÖFK någon chans att vinna mot Galatasaray?
Mitt raka svar: Javisst!

Jag har sett Galatasaray i motsvarande sammanhang tidigare. En sen oktoberkväll för snart 20 år sedan (1998) gästade den turkiska storklubben Lerkendal i Trondheim. Det handlade om gruppspel i Champions league och det gick inget vidare, inte alls. Hemmalaget Rosenborg vann med 3–0!
Galatasaray är bara en i raden av ett 30-tal europeiska storklubbar av varierande dignitet som misslyckats i Trondheim. Läs gärna tröndernas imponerande resultatsvit under en dryg tioårsperiod, från mitten av 1990-talet och fram till 2007, och medge att förhoppningarna stiger, åtminstone en aning: Besiktas 3–0, Blackburn 2–1, Legia Warszawa 4–0, Panathinaikos 3–0, IFK Göteborg 1–0, Juventus 1–1, MTK Budapest 3–1, Olympiakos 5–1, Porto 2–0, Real Madrid 2–0, Club Brügge 2–0, Galatasaray 3–0, Athletic Bilbao 2–1, Feyenoord 2–2, Borussia Dortmund 2–2 (3–0-seger borta!), Boavista 2–0, Bayern München 1–1, Paris SG 3–1, Helsingborg 6–1, Bayern München 1–1, Juventus 1–1, Celtic (med Henke Larsson och Johan Mjällby) 2–0, Inter 2–2, Ajax (med Zlatan) 0–0, Lyon 1–1, Arsenal (med Fredrik Ljungberg) 1–1, Panathinaikos 2–2, Olympiakos 1–1, Valencia 2–0, Benfica 2–1.
Man påstår ju att blixten aldrig slår ned två gånger på samma ställe. Det stämmer inte, på Lerkendal slog den ned flera gånger varje höst – i tolv år!

Jag såg nästan alla de här matcherna på plats (samt ett antal matcher som Rosenborg förlorade men de var inte många) och jag vet att det går att skaka dom stora elefanterna. Rejält dessutom.
Nu kanske vi inte kan jämföra Rosenborg och ÖFK rakt över disk. Trönderna hade under den perioden ett fantastiskt lagbygge, och dit har ÖFK ännu inte nått, deras resa har egentligen bara startat.
Men likheter finns.
Precis som ÖFK i dag gärna vill äga bollen så kontrollerade Rosenborg sina matcher med ett stort bollinnehav men där det gick betydligt snabbare i planens längdriktning än vad det gör för ÖFK. Stundtals bjöds en närmast besinningslös offensiv. Karismatiska och skickliga tränare har också haft stor betydelse för framgångarna, Nils Arne Eggen, Norges i särklass främste fotbollsideolog (och mycket annat,) styrde Rosenborg med järnhand under storhetstiden och Graham Potters betydelse för ÖFK känner vi alla till.

ÖFK:s största fördel på torsdag (precis som det varit för Rosenborg trots att deras matcher spelats lite senare på hösten): Man är mitt i hetaste serieperioden, tävlingstempot finns på plats, medan Galatasaray fortfarande har en hel månad kvar till starten av Süper Lig (11 augusti) med allt vad det innebär.
Men jag ser ytterligare några faktorer som talar ger små ÖFK-plus:
# Underlaget. Galatasarays spelare har garanterat minimal erfarenhet av konstgräs.
# Arenan. ÖFK hälsar välkommen till en lilleputtanläggning i de här sammanhangen, långt ifrån de jättearenor som Galatasaray vanligtvis uppträder på.
# Vädret. Vi ska, enligt prognosen, bjuda på jämtländsk sommar när den är som allra sämst. Torsdagskvällen kommer definitivt inte att påminna om vardagen i Istanbul, inte ens i närheten...
# Underskattning. Turkarna är dåligt pålästa och söndagens tv-sända ÖFK-möte med Jönköpings Södra gjorde dem garanterat inte så mycket klokare. (Det förvånade mig alltid när den ena storheten efter den andra gick bort sig på Lerkendal, ingen visste vad som väntade trots att det hela upprepades höst efter höst i så många år, man struntade i läxan).

Så varför skulle inte blixten kunna träffa även Jämtkraft arena…?

Några noteringar;
# Nytt ”gräs” och tre meter bredare plan, 16.000 kvadratmeter grus har justerats och asfalterats och södra ståplatsläktaren har fått 1.300 sittplatser. Det är de största förändringarna i den snabbrenovering som vidgåtts Jämtkraft arena under sommaren. Kostnaden så här långt, enligt kommunen, är någonstans mellan 10 och 11 miljoner kronor. Den summan lär fördubblas när norra ståplats byggs om senare i sommar. Räkna med nya protester där arenautvecklingen ställs mot uteblivna kultursatsningar och färre dagisplatser.

# Galatasaray kommer till Östersund strax efter lunch på onsdagen. Med på resan från Istanbul finns 63(!) personer. Deras högkvarter under tiden i Östersund är förlagt till Quality Hotel Frösö Park.

# Galatasarays spelartrupp värderas till 837 miljoner kronor, ÖFK:s till 76 miljoner. Bara målvakten Fernando Muslera (90 landskamper för Uruguay) är värd mer än den samlade ÖFK-truppen, 106 miljoner (allt enligt hemsidan Transfermarkt. com). Jag har sett sådana värderingar tidigare men när den spanske domaren Juan Martinez Munuera blåser till avspark har dom ingen betydelse!

# Det turkiska storlaget har också stor överlägsenhet när det gäller landslagserfarenhet, 519 A-landskamper jämfört med ÖFK:s 14! (Då kan man väl räkna bort Wesley Sneijders 131 kamper, holländaren finns, enligt uppgift, inte med på resan till Jämtland.) Men precis som med pengarna här ovan, siffrorna betyder inte mycket på torsdag kväll.

# Även AIK och IFK Norrköping spelar i Europa leagues andra omgång på torsdag. AIK reser till Bosnien för att möta Zeljeznicar medan IFK Norrköping har hemmamatch mot Trakai från Litauen. Ser lite mera bekvämt ut än Galatasaray, trots allt.

 
Det finns 20 kommentarer att läsa.

 
Potter gick vilse i uppställningen
10 Juli 2017 klockan 00:15 av Agne Svärd
 

Potter gick vilse i uppställningen

Nja, ÖFK lyckades knappast skrämma varken Galatasaray eller deras miljontals anhängare med söndagskvällens insats mot Jönköpings Södra (1–1).
Det är väl närmast tvärtom; de turkar som följde tv-sändningen från Jämtkraft arena måste ha undrat om det var rätt match som visades; Är dom i rött och svart verkligen våra motståndare på torsdag?
Så illa spelade ÖFK den här gången, tyvärr. Trots att man var 48 klasser bättre än sina motståndare!

Med Saman Ghoddos (avstängd) och Ken Sema (lättare fotskadad) tvingades Graham Potter dribbla om i sin uppställning. Det gick inget vidare, Potter gick faktiskt helt vilse i sina tankar. Det blev, i mitt tycke, ett ytterst obalanserat lagbygge.
Så här: Eftersom ÖFK kom att dominera matchbilden, som väntat (64–36 i bollinnehav, Jönköping gjorde inga som helst försök att försvara sig förrän mitt på egen planhalva) blev mittbackarna Sotirios Papagiannopoulus och Tom Pettersson (som stod uppsatt som vänsterback) bollförare tillsammans med Ronald Mukiibi (högerback som istället opererade på centrala mittfältet). Säga vad man vill om ”Sotte”, Tom och Mukiibi, de har otroligt många fina egenskaper som fotbollsspelare, men de är verkligen inte de mest kreativa gossarna i ÖFK:s trupp. Men de kom att dominera ÖFK:s spel medan lagkaptenen Brwa Nouri, som normalt har en fot i varje planerad ÖFK-attack, trycktes ut till vänster och blev osynlig, Fouad Bachirou klämdes från alla håll och inte visste vart han skulle ta vägen. Detsamma gällde forwardsduon Alhaji Gero och, framförallt, Jamie Hopcutt. Spelövertaget gjorde att Sam Mensiro kom att operera som någon form av högerforward (inte alls hans grej) och till vänster fanns Gabriel Somi (som tappade den vassa AIK-formen lika fort som den kom).
En enkel sammanfattning av den uppställningen blir att 20 utespelare trängdes på, i bästa fall 25 meter! Och i den gröten var det väl egentligen bara Curtis Edwards som tog några löpningar som fick Södras försvarsmur att spricka något.
I övrigt hände – egentligen inte mycket. Det var som att titta på den bekanta uppvärmningsövningen ”kvadraten”, inte så mycket mer.
Det blev heller inte så mycket bättre när Potter gjorde ett par snabba byten i mitten av andra halvlek (Mukiibi mot Johan Bertilsson, Hopcutt mot Ludwig Fritzson, senare även Somi mot Dennis Widgren). Det var fortfarande lika andefattigt.

Matchbilden blev samtidigt ordentligt sönderryckt av ett synnerligen cyniskt motståndarlag. Jönköping kom till Östersund för att rädda det som räddas kunde. Det kunde till och med ha blivit tre poäng men det hade bara varit för mycket.
Värst; målvakten Francisco Marmolejo Mancilla som i den 27:e minuten, uppenbarligen, gjorde sig illa i axeln när han räddade en Mensiro-attack. Mancilla tog sedan varje chans att demonstrera hur ont han hade i sin axel, vänligen omklappad av domaren Kaspar Sjöberg vid varje tillfälle. Jag kräver inte att Sjöberg ska vara någon doktor men någonstans måste det finnas en gräns för vad som kan tillåtas. Antingen kan man spela vidare eller så är smärtan så svår att man måste kliva av. Punkt!
Det här blev till slut rena parodin innan Mancilla gav upp i den 52:a minuten (efter ytterligare fyra minuters uppehåll!).
Hans ersättare, Evgenij Kobozev, var av samma skrot och korn. Han tog varje chans att maska. Det tog en halvtimma innan domare Sjöberg halade upp det gula kortet. Men det bet inte på Kobozev som fortsatte att fördröja spelet varje gång han fick chansen och fick Sjöberg att framstå som en driftkucku.
Det var trist men Sjöberg får skylla sig själv att det hettade till på slutet.
För min del får Jönköping gärna åka ur Allsvenskan (men det kommer inte att ske, det finns några lag som är sämre). Men den här sortens fotboll kan jag vara utan, alla dar i veckan!

Några noteringar;
# Johan Bertilsson fick äntligen göra det han normalt är så bra på, mål! Och det kom precis på det sätt som vi sett honom göra så många gånger tidigare i andra klubbar. Från ingenstans dyker han upp bakom ryggen på sin försvarare och trycker in bollen. Bertilsson smyger alltid under radarn, den här gången gav det utdelning.
# Aly Keita spelade 1–1 med sig själv den här kvällen. En strålande räddning i första halvlek på Jonathan Taminis skott men svagt agerat vid Jönköpings ledningsmål. Keita hade ett offensivt utgångsläge när frisparken slogs men fegade ur och istället för att gå ut och plocka ned den bollen backade han in mot linjen och kom på mellanhand.
# Trissen jag delade ut i matchreferatet (på annan plats) motiverar jag så här: ”Sotte” och Tom belönas för några defensiva insatser av absolut högsta klass, inte för deras offensiva spel. Curtis Edwards får sin tvåa för att att han med sina löpningar och längre passningar bryter ett mönster som i den här matchen blev besvärande statiskt.

Nåväl, nu lägger vi den här matchen till handlingarna och ser fram mot veckans festivitas när ÖFK tar steget ut i Europa. Det blir någonting helt annat, jag lovar!
Välkommen Galatasaray!

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Korpen, vänstersmällen & seriens buse
5 Juli 2017 klockan 22:14 av Agne Svärd
 

Prestationsmässigt var det väl så bra man kan önska men resultatmässigt var 2–2 mot AIK en liten besvikelse sedan ÖFK, för femtieflte gången den här sommaren, åkt på ett skitmål i slutminuterna. Den här gången var det Dennis Widgren som tappade huvudet och uppträdde som en korpspelare när Denni Avdic smög upp bakom ryggen och styrde in bollen bakom Aly Keita.
Så onödigt och så trist, inte minst för Dennis som i övrigt gjorde en mycket bra insats.
Man kan väl säga, utan att överdriva, att marginalerna inte är med ÖFK riktigt hela vägen så här långt. Om så vore hade poängsskörden varit betydligt större och man hade utmanat Malmö FF rejält om tätpositionen. Tveklöst!

Största överraskningen på Friends arena var, utan tvekan, vänsterbreddaren Gabriel Somi som nu fick chansen från start för tredje gången den här säsongen. Han tackade för Graham Potters förtroende med att leverera en alldeles utmärkt insats – och två snygga fullträffar. Tvåan var en vänsterkanon som hela fotbolls-Sverige pratat om den här veckan.
Somis femstjärniga prestation såg jag inte komma efter förra veckan då han gjorde en blek figur i träningsmatchen mot Gif Sundsvall.

På söndag kommer Jönköping Södra till Jämtkraft arena. Då får ÖFK klara sig utan Saman Ghoddos, avstängd för andra gången den här sommaren efter att i söndags ha dragit på sig ytterligare en varning, hans sjätte(!).
Jo, ni läste alldeles rätt. Ghoddos är Allsvenskans mest varnade spelare så här långt. I ärlighetens namn, jag fattar ingenting. Hur kan en av seriens mest tekniska och vindsnabba spelare, en riktig lirare i ordets rätta bemärkelse, dra på sig så många gula kort?

Jag har borrat lite i den omfattande statistik som numera finns att tillgå och där finns inget som styrker att Ghoddos är den ”buse” som varningsligan skvallrar om. Tvärtom, Ghoddos är en av de spelare som får mest stryk i hela serien! Två straffar har han fixat och 27 gånger har han fått frisparkar med sig (det borde ha varit ett antal ytterligare), bara 15 emot sig (drygt en per match). Inte heller historien berättar om Ghoddos som en fuling på plan; två varningar förra säsongen, tre säsongen innan och fyra säsongen 2014.
Min enkla slutsats; Ghoddos behöver i år inte göra mycket för att ådra sig domarnas missnöje medan han själv får stå ut med motståndarnas många gånger tuffa smällar. Det känns inte särskilt rättvist!
Apropå frisparkar och ÖFK: Alhaji Gero och Ken Sema är de som drar på sig flest frisparkar, 22 vardera så här långt. Dennis Widgren är mest juste, bara två frisparkar emot sig (enligt statistiken).

Några små funderingar om Allsvenskans andra halvlek:
# Markus Rosenberg fick en bristning i sätesmuskeln redan efter några minuter mot AFC United i lördags och blir nu borta en tid framöver (det talas om minst tre veckor). Det kan betyda att konkurrenterna får en gratischans att närma sig MFF i täten, Rosenbergs betydelse för regerande mästarna ska inte underskattas, ingen spelare sägs betyda så mycket för sitt lag som just MFF-kaptenen.
# Norrköping, som redan har en ganska tunn trupp, spelar nu vidare utan Nicklas Bärkroth (dragit till Polen). Jag tror att östgötarna får lida av det framåt hösten, i varje fall blir det ytterst besvärligt om man drabbas av skador och avstängningar.
# Djurgården ser ut att ha mått bra av sommaruppehållet. 4–1 mot Kalmar var imponerande (snygga mål!) även om man ska komma ihåg att smålänningarna haft en usel öppning på serien (jag tyckte närmast synd om dem när de gästade Jämtkraft arena, så dåliga var dom…). Men tiden talar för Djurgården som fick ihop sin trupp precis lagom till den allsvenska premiären.
# Hur stor är krisen i IFK Göteborg, egentligen?
# Bollen ser ut att rulla Sirius väg. Det är bara så den här sommaren. Imponerande!
# Lagen i botten har alla bytt tränare. Kalmar FF satsar på ett gammalt säkert kort (Nanne Bergstrand), Halmstad väller ungt (Igor Krulj tar över när Janne Jönsson sparkas uppåt i organisationen, manager) medan AFC United har ersatt Pelle Olsson med okänt, engelsmannen Michel Jolley. Men oavsett gammalt, ungt eller okänt, jag har svårt att se att det löser de här tre klubbarnas situation. Spelarmaterialet räcker helt enkelt inte till.

Till sist: När det stort klart att Galatasaray skulle bli ÖFK:s motståndare i Europa league skrev jag att det inte var riktigt den lottning jag hade önskat mig. Framförallt hade det varit bättre med ett något mindre namnkunnigt motstånd så att ÖFK hade haft chansen att trimma sin organisation under lugnare former. Sällan att man får så rätt; veckans biljettstrul är inte värdigt en arrangör av en sådan här match. Låt vara att klubben kan lasta över en del av ansvaret på en samarbetspartner men själva har man också bidraget till att ställa till problem för sina supportrar. Det här hade garanterat inte uppstått med motstånd från Nordirland eller Färöarna…

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
En bra prestation och en riktigt usel
27 Juni 2017 klockan 21:27 av Agne Svärd
 



3–0 mot Hammarby med ”A-laget” och 0–4 mot Gif Sundsvall med ”B-laget”.
Det är väl ungefär så man får sammanfatta ÖFK:s två träningsmatcher den här veckan inför helgens omstart av Allsvenskan och Europaspelet.
Slutsats; räkna inte med att Graham Potter stuvar om så värst mycket från den uppställning han lutade sig emot under stora delar av den allsvenska inledningen. Av det gänget vet han vad han får (och det är ju ganska mycket…). Bänknötarna får fortsätta att vänta på sina chanser. Ingen, och då menar jag verkligen ingen, tog chansen att visa att de vill vara med och slåss om en plats i startelvan. Jo, förresten: både Ronald Mukiibi och Ludwig Fritzson levererade godkända prestationer i segermatchen mot Hammarby medan dom som spelade i Sundsvall på tisdagseftermiddagen har en del att bevisa (på flera sätt).

Mot Hammarby, på naturgräs i Norrtälje, valde Potter att ställa upp med samma backlinje (Edwards -Papagiannopoulos-Pettersson-Widgren) och samma anfallstrio (Sema-Gero-Ghoddos) som vi vant oss vid under senare delen av våren. Däremot var det byte i målet (Andreas Andersson istället för Aly Keita) och på mitten fick lagkaptenen Brwa Nouri kampera ihop med Mukiibi och Fritzson. Trots det säg det mestadels ut som det gjort under lång tid, ja, faktiskt ända sedan omstarten av Allsvenskan förra sommaren..I ett helt år, med några få undantag, har spelet suttit där. Visserligen var den första kvarten präglad av lite semesterrost men sedan var det precis som vanligt; stabilt bakåt, kreativt framåt och många fyndigheter däremellan.

I andra halvlek kom också målen. Fritzson öppnade på en målvaktsretur, Saman Ghoddos visade att klippet i högern sitter där när han bankade in 2–0 från 20 meter (Ghoddos har Sveriges snabbaste och mest exakta tillslag, vilka projektiler han skickar i väg) och så forcerade Alhaji Gero in trean sedan Ghoddos stått för förarbetet.

3–0 mot Hammarby och ett spel som till stora delar fungerade, mycket mer kan vi inte begära inför omstarten och Europaspelet (Galatasaray) när både resultat och prestation sitter där.

Jag hade därför stora förväntningar inför tisdagsmötet med Gif Sundsvall på Idrottsparken. Visserligen ett helt nytt lag men inte vilket som helst; det är inte många klubbar i Sverige som kan ställa upp med en så namnkunnig ”B-uppställning”. Men ack så fel det blev. 0–1 efter tre minuter, 0–3 efter drygt 20 och 0–4 (som kunde ha varit ännu värre) innan första halvleken var över. Tack Sundsvall för att ni bytte halva uppställningen efter paus, annars hade det här blivit förfärligt.

Med facit i handen kan vi lätt konstatera att ÖFK ställde elva utmärkta fotbollsspelare på plan – men inget lag! Här saknades de flesta beståndsdelar som behövs för att få ett lag att fungera, framförallt fanns det inget kitt mellan de olika lagdelarna. Fotboll är utan tvekan ett betydligt mera komplicerat spel än många tror.
Möjligen att den tunga starten bidrog till att ÖFK aldrig kom in i den här matchen. Men det kan inte vara hela sanningen bakom den usla insatsen. Här fanns inte ens inställningen att jobba hårt för varandra och då är det illa. Att se spelare som Gabriel Somi, Johan Bertilsson, Sam Mensiro, Hosam Aiesh, Darijan Bojanic, Jamie Hopcutt och Douglas Bergqvist prestera så svagt, samtidigt, gör ont.
Och så måste Aly Keita försöka lista ut hur han ska stoppa motståndarnas frisparkar. Alltför många går i mål (MFF borta, Kalmar hemma och nu mot Sundsvall). ÖFK-keepern ser helt enkelt för tung ut (speciellt på bollar mot hans högra kryss) och har inte varit i närheten av de här skotten. Det känns faktiskt inte bra.

Nåväl, nu får vi inte låta tisdagsmatchen överskugga måndagens i Norrtälje, det var trots där vi såg det ”riktiga" ÖFK. Och kan man prestera som mot Hammarby när AIK tar emot på Friends arena på söndag blir jag mer än nöjd!

Till sist; jag stör mig så otroligt mycket på att media inte kan skriva laguppställningar rätt. Inte minst när ÖFK:s egen sajt, osdsport.se, dribblar med namnen. Backlinje, mittfält och anfallslinje ska skrivas från höger till vänster. Mot Hammarby var det både ock medan det mot Sundsvall inte var någon ordning alls. Så här har det tyvärr sett ut under hela säsongen. Jag tycker det är otroligt nonchalant mot alla som följer laget med stort intresse, det är inte professionellt. Och inte blir det bättre när spelare får fel namn, den här gången var det Mukiibi som fick ett nytt förnamn och Mensiro fel efternamn. Skärpning, kollegor! För trovärdighetens skull.

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
Vi måste vara förberedda ? på alla plan!
19 Juni 2017 klockan 21:59 av Agne Svärd
 

Det blev Galatasaray, det turkiska storlaget från Istanbul. Satan i gatan, vilken lottning!

När alla bollar rullats runt i dom där glasskålarna i Uefa-högkvarteret i schweiziska Nyon stod det klart; det blev ingen motståndare från Nordirland, Lettland eller Färöarna (som det gärna vill bli i de inledande omgångarna av de här Europacuperna) som kommer till Jämtkraft Arena den 13 juli. Det blev Galatasaray, det största av de stora i de här sammanhangen. Samtidigt det svåraste av de svåra….

I drygt två månader, ända sedan ÖFK besegrade FK Norrköping den 13 april med 4–1 och blev svenska cupmästare, har vi spekulerat om motståndet i Europa league. Möjligheterna var oändliga, parametrarna om möjligt ännu fler. De här lottningsprocedurerna i Nyon brukar brukar sannerligen inte tillhöra de mest upplyftande tillställningarna men den här gången, med ÖFK som en av deltagarna, var det naturligtvis annorlunda.
Det var faktiskt oliiiiiiiiiiiidligt spännande innan det stod på pränt; Östersunds FK–Galatasaray SK!

Jag kan inte påstå att jag jublade över upplösningen, jag hade hellre sett att ÖFK fått en något mjukare start på sitt Europaäventyr. Av flera anledningar men framförallt sportsligt, naturligtvis. Men jag hoppades att klubben hade fått en chans att trimma det här arrangemanget under lugnare former än vad som nu blir fallet. Turkiska supportrar är inte att leka med, oavsett hur många som nu dyker upp i Östersund, det hade varit betydligt tryggare att ta hand om några finländare eller färingar. Om man säger så…

Europaspel är något helt annat, på alla plan, än en vanlig allsvensk match. Och, utan några som helst fördomar, så är den här lottingen den tuffaste utmaningen som ÖFK ställts inför. Det säger jag med drygt 50 års erfarenhet av svensk och internationell fotboll. Det kan gå hett till i dom här sammanhangen. Och här räcker det inte att ÖFK klarar sina åtaganden. Här måste hela stan stå rustad.

Jag hade under drygt tio år förmånen att följa Rosenborg på nära håll i såväl Champions league som Uefa-cupen (föregångaren till Europa league). Det blev ett 30-tal matcher på Lerkendal i Trondheim med lag som Real Madrid, Juventus, Arsenal, Paris SG, Celtic och Chelsea för att nu nämna några. Många kom med stora supporterskaror i släptåg men organisationen var vältrimmad och ”buset” fick oftast aldrig en chans.
Men det fanns gånger när det inte fungerade, som när ryska FC Zenit (St Petersburg) var på besök i februari 2006. Tusentals, många redigt berusade, ryssar utrustade med diverse pyroteknik ställde till ett helvete. Deras plats på läktaren påminde mest om en raketbas där avfyrningarna kom oftare än målchanserna. Då var jag rädd!
Nåväl, nu ska vi inte måla fan på väggen, vi har ju bara nyss konstaterat hur lottingen utföll. Men vi måste vara beredda. På allt!

Sportsligt då, kan vi räkna med att ÖFK ska kunna skaka även en av Europas storheter?
Naturligtvis kan vi det!
Här är två faktorer som talar för ÖFK, åtminstone i den första matchen på hemmaplan.
# ÖFK är mitt i tävlingssäsongen och ska vara i full matchform. Galatasaray befinner sig däremot i semesterperioden mellan två säsonger med stor osäkerhet om hur det ser ut i spelargruppen och där playan är viktigare än fotbollen. Finns deras stjärnor med över huvud taget?
# Konstgräset!

Men sedan kommer det förstås en bortamatch veckan efter. Och det är en helt annan sak. Det får vi ta om några veckor.
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Trea i Allsvenskan
5 Juni 2017 klockan 15:41 av Hasse Thor
 

Brukar av och till försöka summera lite från en egen utgångspunkt av ÖFK:s göranden och låtanden inför uppehåll och efter avslut. Andra säsongen i Allsvenskan och måste konstatera att dom eventuella farhågor man haft kommit rejält på skam. Den skall ju enligt all praxis vara den svåraste men som på så många andra plan går våra rödsvarta hjältar en helt egen väg.

Var lite rädd också att det succéartade cupäventyret skulle påverka energin under seriespelet men icke. Tre raka segrar som avslutning till exempel. Dessutom en delvis omgjord strategi från Graham Potter, att vaska om så lite som möjligt i startuppställningen. Där behöver säkert den gode engelsmannen utöva en del psykologi rörande spelare typ Darijan Bojanic, Gabriel Somi, och Ludvig Fritzon.

Laget har ju haft ett nästan osannolikt flyt när det gäller skador och eftersom det inte finns nåt vettigt matchalternativ för alla med liten speltid eller ingen speltid alls är det väl säkert något som Potter grunnar på under ensamma stunder. Där spelar väl ÖFK:s, från en utomstående synvinkel, familjära och omhändertagande upplägg en stor roll.

Vad har då stuckit ut rent kvalitetsmässigt på planen? Enligt mitt tycke och som redovisats tidigare en större bredd i det taktiska tillvägagångssättet. “Tuta och kör” är väl kanske ingen riktig benämning på tidigare säsonger på senare år men numera ett defensivt tänk på ett annat vis i den stora arsenalen. Man spelar mer på resultat helt enkelt.

Tycker inte personligen att det tagit ner underhållningsvärdet. Försvaret har enkelt fått ett större focus, Aly Keita i mål har vuxit ut och gör i princip inte ett misstag och utnyttjar sina fina fötter i uppspelen. I “Sotte” Papagiannopoulus och Tom Pettersson har man ett gediget mittbackspar där Tom efter en liten svacka kommit igen strålande. Överhuvudtaget är balansen mellan offensiv och defensiv något som utvecklats.

Fouad Bachirou, inte lika bra i allsvenskan har man sagt men den lille fransmannen har alltmer hittat sin roll även där. Epitetet “bläckfisken” stämmer väldigt bra, oerhört nyttig defensivt och även offensivt. Minns till exempel nu senast framspelningen till Jamie Hopcut. Många vapen också framåt, är speciellt imponerad av Alhaji Gero som förutom sin tyngd och arbetskapacitet visat upp en inte oäven bollbehandling och targetegenskaper.

Fantastiskt också den stämning som numera råder på Jämtkraft Arena, all heder till alla som organiserat detta. För några år sen handfasta applåder vid frisparkar och hörnor på sin höjd, en enorm skillnad. Lite trist dock för min personliga feststämning efter derbyt med den banderoll som hissades upp i slutskedet på Norra stå.

Jag är förmodligen en gammal surgubbe som inte vill ta till mej den tid vi lever i men att strö salt i sår är ingen framgångsväg enligt min mening. För många år och många kilo sen tog jag till mej ett citat: “Var snäll mot alla du möter på vägen upp, risken är stor att du möter många av dom på vägen ner.”

Önskar en fortsatt skön sommar!

 

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Till sommarvila med en härlig känsla
4 Juni 2017 klockan 13:58 av Agne Svärd
 

Känslan var god. Genomförandet helt okej. Resultatet alldeles utmärkt!

Det är en snabb sammanfattning av ÖFK:s 3–1-seger i derbyt mot Gif Sundsvall och egentligen skulle man kunna stanna där för att skriva att vi kan se fram emot en kort sommarvila på allra bästa sätt.
Men nej. Jag vill också fylla på att Saman Ghoddos blev dubbel målskytt för att förstärka den känslan. Oj, så skönt, så roligt.! Det var precis vad vi som tittar på och, naturligtvis, ÖFK behövde.

Låt mig först som sist understryka att ÖFK inte gjorde någon bra match den här gången. Visst fanns det perioder, speciellt den andra halvan av första halvlek sedan Ghoddos spräckt nollan i en kombination av stor skicklighet (rycket när han snappade upp en illa slagen Sundsvallspassning och snuvade en back på mittlinjen) och en massa tur (fick bollen på sig sedan Gif-målvakten Tommy Naurin räddat första försöket men bollen studsat på ÖFK-spelaren och seglat in i buren) där nästan 8.000 på plats kände igen hemmalaget från många matcher tidigare.
Men starten var tveksam, inte minst spelade man med mycket små marginaler i anfallsuppbyggnaden för att det skulle kännas bra. Och andra halvlek var egentligen en enda lång gäspning, för dåligt bolltempo och på tok för lite lagspel. Här var det många av hemmaspelarna som trodde att det gällde att visa upp sina egna färdigheter istället för att ta hjälp av varandra. Så kan man inte spela fotboll!

Men det räckte mer än väl den här gången. Sundsvall hade inte många vapen i sin arsenal som kunde skaka ÖFK. Det är den bistra sanningen för gästerna från kusten, även om tränaren Joel Cedergren i sin analys tyckte sig ha sett möjligheter till poäng. ”Den var en jämn tillställning”, sa Cedergren.
Hm… Om han nu verkligen såg det på det viset så förstår jag att Sundsvall har problem och ligger där dom ligger med sina elva poäng och 1–10 de sista tre matcherna. Ska jag vara snäll så säger jag att där kommer sommaruppehållet mycket lägligt.

Det gör det naturligtvis även för ÖFK. Våran har varit osedvanligt lång och tuff.
Men mycket framgångsrik!
24 matcher har spelats, bara tre (Halmstad, Örebro och Malmö FF, alla på bortaplan) har förlorats. Det har blivit cupguld och 21 poäng på tolv allsvenska matcher och man går till vila som serietrea (inför söndagens matcher). Spelartruppen är intakt och i stort sett skadefri och där skador finns eller har funnits kommer tid för återhämtning.
Och så väntar Europaspel som grädde på moset.
Naturligtvis är det med beröm godkänt. Men jag hörde på Graham Potter när han summerade serien så här långt att han gärna hade räknat in ytterligare några poäng. Dom där övertidsminuterna mot Göteborg, Elfsborg och Malmö svider även för ÖFK-managern…

Här är en kort sammanfattning av ÖFK:s tolv allsvenska matcher, som jag ser det:
# Bästa matchen: Två sticker ut bland många fina prestationer, hemmapremiären mot IFK Norrköping (1–0) och mötet med IFK Göteborg, 1–1, där ÖFK ”rånades” på en pinne i fjärde övertidsminuten.
# Bästa halvleken: Den andra mot Elfsborg då man gick från 2–0-underläge i halvtid till ledning med 4–2 när klockan passerade 90:e minuten. Fyra mål på en halvlek i Borås, har något annat lag klarat det tidigare? Att sedan Elfsborg kom igen och gjorde två mål på övertid är en historia för sig…
# Sämsta matchen: Delad förstaplats mellan bortaförlusterna i Halmstad och Örebro. Det var inget att skriva hem om.
# Bästa målskytt: Jamie Hopcutt har spelat ungefär två matcher om man summerar hans inhopp. Det har blivit fem mål på den tiden. Mot Sundsvall fick han tretton minuter på banan, det räckte för att bli målskytt även den här gången. Stormvarning i höst för den grabben!
# Bästa spelare: Ken Sema, han har satt myror i många högerförsvar den här våren. Men Sema har sett lite sliten ut i de senaste matcherna och insatsen mot Sundsvall glömmer vi med det snaraste.
# Näst bästa spelare: Jag nämner tre; mittbacksparet Sotirios Papagiannopoulos och Tom Pettersson samt Fouad Bachirou. Tre oerhört viktiga pusselbitar i ÖFK:s lagbygge.
# I egen klass när det stämmer: Saman Ghoddos. Vårens målsumpare fick äntligen bli den matchhjälte han så väl förtjänar när han dunkade in två bollar i dagens match. Ettan är beskriven här ovan, det andra var en praktträff från 20 meter som letade sig in via ribban. Att det skulle lossna i hans målskytte var bara en tidsfråga, spelare med Ghoddos kvaliteter landar alltid på fötterna. Som jag skrev inför matchen: vilken verktygslåda han är begåvad med. Hur länge får ÖFK behålla honom, egentligen?
# Lite förvånande: Potters sätt att matcha sitt manskap. Vi har ju lärt oss genom åren att det varit i stort sett omöjligt att lista ut hur ÖFK-managern formerar sin uppställning, variationerna har ju varit oändliga. Så har det inte varit den här våren, särskilt inte den senare halvan. Men det förvånar mig att Potter spelat formsvage Hosam Aiesh så flitigt. Jag vet att Potter gillar Aiesh och den tidiga våren var stark. Men efter sjukdom gick Aiesh ner i källaren och har inte kommit upp därifrån. Han har helt enkelt haft en usel majmånad. Jag hade gärna sett andra lösningar på högersidan, ingen kan påstå att alternativ saknas!

Nåväl, här åker gnällhatten av och jag tar på mig sommarkepsen. Trevlig sommar så ses vi på den här sidan om en månad (om det inte händer något spännande innan dess).

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Fyra ? och det kunde ha varit ännu bättre
1 Juni 2017 klockan 23:14 av Agne Svärd
 

…och nu ligger ÖFK på fjärde plats!
Den allsvenska tabellen ser allt trevligare ut för varje omgång som spelas. Åtminstone om man vill att det ska gå väl för ÖFK. När en dryg tredjedel är spelad och bara en match återstår innan serien går till sommarvila är det bara de gamla storheterna Malmö FF, IFK Norrköping och Djurgårdens IF som varit något bättre. Sug gärna på den karamellen, alla ÖFK-vänner!

Nu är det här ingen överraskning, åtminstone för mig. Redan inför seriestarten skrev jag att ÖFK mycket väl kunde vara med i det övre skiktet. Det grundade jag på den fina andra halva av serien som man gjorde premiärsäsongen och upptakten av den här då man gick mycket starkt i såväl tränings- som cupmatcher. Dessutom var spelartruppen spännande, bred och i stort sett skadefri när serien drog igång.
Det finns, som alla förstår, ingen anledning att få mig att tycka annorlunda efter elva spelade matcher.
Och det kunde ha varit ännu bättre. För precis som managern Graham Potter antydde efter måndagens segermatch mot Häcken; ÖFK har fått arbeta hårt för poängen, inget har varit gratis. Och för att understryka det påståendet räcker det med att skriva IFK Göteborg, Elfsborg och Malmö FF. Och lägga till fyra övertidsminuter. Nog ältat om detta...
Som sagt, det kunde ha varit ännu bättre (och redan här har jag glömt att påminna om att ÖFK vann Svenska cupen och ska ut i Europaspel). Vilken vår det har varit (och då tänker jag verkligen inte på vädret, shit). Vilken jävla vår, det är faktiskt som en våt dröm!

Det finns heller ingen anledning att det inte ska gå bra även i fortsättningen. Spelartruppen är oförskämt intakt efter en svettig vår och formen ser ut att vara stadigt stigande; insatserna mot Sirius, Kalmar FF och Häcken (sju poäng som borde varit nio) har varit oerhört stabila. Inte minst var det imponerande att återigen (precis som i Svenska cupens semifinal) besegra starka Häcken på Bravida Arena. Utan att sitta på fakta vågar jag påstå att det är inte många som åker hem från Hisingen två gånger i rad med full pott i kappsäcken. Rätta mig gärna om jag har fel.

Inte minst har ÖFK visat upp en oerhört stark centrallinje de senaste veckorna. Aly Keita fortsätter att vara säker i målet. Mot Häcken hade han god hjälp av sin målribba (tre träffar) och ett stabilt försvarsblock (Sotirios Papagiannopoulos & Tom Pettersson, vilket mittförsvar) men Keita gör väldigt få misstag för dagen och det är det bästa betyg en målvakt kan få.
På mitten dominerar lagkaptenen Brwa Nouri tillsammans med Fouad Bachirou, två väldigt boll- och passningsskickliga herrar som uppträder med stort självförtroende och dessutom jobbar över stora ytor, inte minst Bachirou finns överallt. Båda är så trygga i sina roller att de kan spela med ett högt risktagande. Svagheten är att det kan bli väl mycket Nouri, han vill gärna ha en fot med i varje ÖFK-attack, och det håller inte i 90 minuter, inte för någon spelare. Svackan för Nouri brukar komma efter en timme och det då som motståndarna, som exempelvis Häcken i måndags, kan ta kommandot och tvingar ÖFK att bli det jagande laget istället för det spelförande. Här har Potter ett problem att fundera över, inget avgörande men heller inte helt oväsentligt!

Sedan undrar jag bara när det ska släppa för Saman Ghoddos? Satan, så bra han var mot Häcken, bara målen saknas. Det har bara blivit ett på elva matcher så här långt och det kanske inte är någon tillfällighet om man tittar på alla brända chanser det blivit från Ghoddos fot under den här våren. Men jag vägrar tro på det resonemanget. Det måste bara lossna för en spelare med så många verktyg i sin låda, så formstark som han ser ut med klippet i steget och den underbara tekniken. När den kombinationen fungerar, som i måndags, lyser det internationell klass om den 23-årige ÖFK-forwarden.
Samma klass håller naturligtvis Ken Sema ute till vänster, vårens spelare. Men inte heller Sema har haft någon större lycka i sina avslut, även här har det bara blivit en fullträff så här långt. Men visst var volleyskottet mot Häcken värt ett bättre öde, timingen var helt underbar på Curtis Edwards långa cross från höger.

Nu rustar vi för lördagens derbyfest mot GIF Sundsvall. Jag måste säga att jag går till match med en god känsla. Det är ingen tvekan om vilket av lagen som befinner sig i den så kallade zonen (vilken betydelse det nu har i en enskild match?). Men Sundsvall har onekligen, efter en överraskande bra start, haft det motigt på slutet och då finns det roligare uppgifter än att åka till Östersund och möta ett formstarkt hemmalag med stöd från, kanske, 8.000 supportrar.
Tre nya poäng till Potters gäng, gärna med Ghoddos som målskytt, och sommarmånaden juni känns i hamn, trots att iskalla vindar från norr ska fortsätta att svepa in över oss ytterligare en tid, enligt prognoserna. Och dom är ungefär lika säkra som mina tips, tolka det som ni vill…

Till sist; Det är ingen tvekan om att resultaten i årets serie går ÖFK:s väg. Jag måste tillstå att torsdagskvällens oavgjorda resultat mellan Norrköping och AIK (0–0) inte gjorde direkt ont, det heller. När övriga topplag kryssar, speciellt mot varandra, då jublar jag.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Så klipper man Häcken
30 Maj 2017 klockan 17:19 av Hasse Thor
 

Inte helt enkelt att i en relativt fin sen vår-försommarkväll med sin allra skiraste grönska, krypa upp i den mer vinterbetonade TV-soffan. Ett antal små måsten också för en villaägare, typ året första gräsklippning m.m.m.m Denna gång också två matcher samtidigt (BK Häcken-ÖFK och Helsingborgs IF-Syrianska FC). Nu har ju inte vetenskapen lyckats klona människan ännu och valet föll därför på drabbningen på Hisingen. Och det måste sägas på direkten från min egen högst privata utgångspunkt, var inte detta ÖFK:s bästa match hittills i det allsvenska finrummet? Här fanns alla ingredienserna förutom det omvittnade och beundrade passningsspelet.

En detalj, Mikael Stahre, Häcken-tränaren. Tillsammans med Rikard Norling, AIK och i viss mån Alexander Axén, Örebro SK, tre coacher som lyfter den mediala konversationen från plattityder enligt formulär 1:A till filosofiska analyser. Denne Stahre i presskonferensen efteråt:

“ÖFK har lagt till ytterligare en dimension i sin arsenal, cynismen. Att utnyttja ett tidigt ledningsmål i situationerna och därmed störa motståndaren. Och jag gillar det, naturligtvis inte när motståndarna håller på, men det finns nåt nästan “sexistiskt” i det hela och en del av möjlighetena att vinna en fotbollsmatch".

Oerhört ärligt enligt mitt sätt att se det och en anledning till att man älskar den här sporten och alla dess infallsvinklar. Jag har fortfarande inte insett att dom rödsvarta länshjältarna i princip kan knäcka vilket svenskt motstånd som helst, när som helst och var som helst och trodde inte på en seger i Göteborg. Därtill skulle ett revanschhungrigt och i fin form varande BK Häcken bli för svåra.

Jag har en egen personlig rättvisa och enligt den borde hemmalaget vunnit i kraft av antal målchanser och med ett större tryck bakom dom. Men ÖFK 2017 har som sagt lagt till en dimension, att knyta ihop och kontra. Dessutom, dom som sticker framåt är hela tiden beredda att göra jobbet hemåt vilket fick till följd att Alexander Farnerud och company den här gången inte fick dom ytor som behövdes och när dom kom fanns trävirket och en omutlig Aly Keita i vägen.

Övertidsminuterna, ett gissel på senare tid, klarades också galant och att så och så många poäng tappats tycker jag man kan glömma. Allting jämnar ut sig. Nu väntar en stormatch hemma på lördag, slaget om “Mittens Rike” och om Sotirios Papagiannopoulus, jättematch i gårkväll, dirigerar sina styrkor lika framgångsrikt ser det förhoppningsfullt ut. Dessutom, Samman Ghoddos borde väl ha lite innestående hos han som bestämmer "däruppe" och dessutom kanske Jamie Hopcutt på plan. Som någon skrev, “en kalv på grönbete“. Apropå grönbete, nu blir det gräsmattan…..

 

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Potter-kramare
21 Maj 2017 klockan 13:20 av Hasse Thor
 

Jag är en Potter-kramare, inte minst i kraft av den verklighet som den balanserade britten organiserat i våra trakter. Därför har det varit en balansgång mellan stenhård support och mer eller mindre aktivt granskande på denna sajt och det som känts tryggt med fotbollz.se för min del är att det funnits utrymme för bägge delar.

Kan väl erkänna att supporten i de flesta fall tagit överhanden, ett superettanlag och sedermera allsvenskt lag i dom här bygderna är nåt helt fantastiskt och något som man vill skall vara för evigt. Är tillräckligt gammal för att ha upplevt Ope IF med elitfotboll under Kay Wieståhl och Janne Holmberg-perioderna, dock upp som en sol och mer eller mindre ner om inte som en pannkaka så i varje fall till en mer undanskymd tillvaro.

ÖFK har en enligt min mening unik position i fotbollsverige för närvarande och den dag mer bemedlade aktörer på allvar börjar rycka i organisationen gäller det att det finns en “plan B“. Där är naturligtvis det lokala intresset oerhört viktigt, att folk fotsätter komma till matcherna, att den härliga stämning som skapats via “Falkarna” bibehålls och att sponsorer därmed känner det meningsfullt att bidra.

Detta om detta, gårdagens härliga seger mot Kalmar FF har utförligt och initierat delgetts av ett par kollegor i vår lilla fotbollz.se familj men ändock några personliga iakttagelser. Graham Potter har inte roterat i sin trupp enligt gängse modell på senare tid. Tre-fyra spelare har konstant befunnit sig om inte i “frysboxen” så i varje fall helt utan speltid.

Mot Kalmar dock en förändring, med tanke på det täta matchandet också fullt förståeligt. Tycker att alla tre som fick chansen tog den. Sam Mensah i centrala backlinjen, imponerande i höjdduellerna trots sina relativt få centimeter. Gabriel Somi ute till vänster ett offensivt tillskott med sin kapacitet en mot en. Darijan Bojanic har jag följt en hel del som helsingborgssupporter (senaste klubben). Började till vänster men bytte så småningom kant med Ken Sema.

Bojanic är dom små marginalernas företrädare, går det hem är det succé och tvärtom ser det rätt taffligt ut, hans bolltouch är dock som en dröm för en fotbollsnjutare. Har en förhoppning om mer speltid för smålänningen, ÖFK:s sätt att ta sig an sina uppgifter borde passa som hand i handsken. Apropå Ken Sema så borde han enligt min mening vara permanentad på vänsterkanten. Hans ryck mot kortlinjen som få försvarare kan läsa funkar inte på samma sätt till höger.

Som sagt en härlig stämning numera på “Arenan”, fantastiskt att en tidigare mer eller mindre inbunden A-läktare nu hakar på “Norra stå” och skapar en dynamik värdig serietillhörigheten. Måste kännas skönt för grabbarna på plan vilket också syntes på den omfattande “Eriksgatan” efter matchen. En viktig sådan, en rutinerad motståndare med stora poängbehov är ingen lätt uppgift. Svåra uppgifter också framöver med europaspel, med eller utan asfalt, planbredd och erforderliga sittplatser…….

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Man får ta det onda med det goda...
20 Maj 2017 klockan 21:56 av Agne Svärd
 


Det sägs att man får ta det onda med det goda.
Det goda var naturligtvis att ÖFK besegrade Kalmar FF med 2–1 och tog dom där tre poängen som var så utomordentligt viktiga för att man skulle kunna haka på den främre träffen i tabellen, alltså lagen bakom suveräna ledarna Malmö FF.
Det onda; ja, det var väl att hemmalaget den här gången inte orkade hålla trycket uppe i 90 minuter. Men det kanske man inte kan begära med tre matcher på en vecka? Och vi vet ju mer än väl att goda prestationer inte alltid blir belönade...

Det blev en mycket förväntad utveckling av den här matchen; ÖFK tog tidigt hand om taktpinnen medan Kalmar parkerade sin buss på egen planhalva. Och där stod man in princip den första timmen, oförmögen att hota hemmalaget det minsta. Ett tag tyckte jag nästan synd om smålänningarna, SÅÅÅÅÅ tandlöst har jag inte sett något allsvenskt lag uppträda på Jämtkraft Arena tidigare, det blev verkligen inte många rätt när man försökte.

Det här kunde hemmalaget naturligtvis utnyttja. Bollinnehavet var massivt, tekniken överlägsen passningsspelet utmärkt. Bollen flyttades fram och tillbaka med bra precision. Men farten var för dålig, det blev inga hål i Kalmarmuren. I varje fall var de inte tillräckligt stora.
Till slut ville jag bara vråla:
”SKJUT FÖR HELVETE!”
Och visst var det några som försökte, Gero och Ghoddos var flitigast, men det var knallpulver i deras bössor. Dessutom var de illa riktade.

Men efter 39 minuter kom utdelningen. Ken Sema, dominant som vanligt, pangade på från vänstervinkel, målvakten Lucas Hägg-Johansson förmådde inte hålla bollen och den returen kunde Alhaji Gero inte missa, det gick bara inte.
Oh, så skönt efter ytterligare en vecka av missmod där bra prestationer bara belönats med en futtig pinne. Var det möjligen början till vårens islossning?

Njaa, så blev det nu inte. Visserligen kunde ÖFK öka på till 2–0 på straff (Nouri sköt, sedan Gero blivit nedsprungen av målvakten) men ju längre tiden gick desto mer krampaktigt blev det. Visserligen bjöds på några läckra upprullningar men det var långt mellan godbitarna och när Romario Pereira Sipiao pricksköt 2–1 i Aly Keitas högra kryss kunde man ana en viss panik i hemmalaget. Organisationen föll mer eller mindre samman men Kalmar vår för dåligt för att kunna utnyttja ÖFK.s oreda.

Graham Potter spelade högt när han formerade sitt lag den här gången. Uppställningen var superoffensiv med två ytterbackar, Curtis Edwards och Gabriel Somi (ersatte Dennis Widegren) som båda är bättre ju högre upp på planen dom kommer. Potter räknade naturligtvis rätt; Kalmar hade inga vapen som kunde utnyttja Edwards och Somi defensiva svagheter samtidigt som hemmalaget fick extra power i offensiven.

Men, som sagt, det gick lite för sakta för att det skulle bli riktigt effektivt. Lagkaptenen Brawa Nouri sög åt sig lite för många bollar (allt skulle gå ge honom kändes det som) och var inte tillräckligt precis i sina leveranser, Fouad Bachirou hade inte sin mest kreativa dag och debuterande Darijn Bojanic saknade matchtempo.
Men däremot visade Bojanic upp en massa andra fina egenskaper, härlig teknik, vasst passningsspel och utmärkt speluppfattning. Den förre Helsingborgsspelaren borde också ha blivit målskytt när han i första halvlek prickade samma back tre gånger i rad (!) då Kalmarmålet låg vidöppet. Det var en miss som påminde om den som förstörde nattsömnen för Saman Ghoddos i onsdags.
Apropå Ghoddos; även den här gången blev det en målsumpning som säkert skapar ännu en orolig natt. Ibland är det bara som förgjort!

Matchvinnare blev nu Alhaji Gero, ett mål och upphovet till straffsparken. Men mest ska han hyllas för sitt uppoffrande jobb, något som Graham Potter (grattis på 42-årsdagen) gärna underströk efter matchen. ÖFK-managern menar att Gero tagit stora steg i sin utveckling sedan fjolåret och det är väl bara att hålla med.
Naturligtvis gäller detsamma för Ken Sema. Ständigt på hugget före paus, lite mer anonym därefter.

Till sist; grattis också till Sam Mensiro som fyllde 28 i går och nu fick chansen i mittförsvaret när Potter valde att vila Sotirios Papagiannopoulus. Mensiro tillhörde en av de bästa i hemmalaget den här gången, hans frejdighet är en tillgång när det blir lite väl småduttigt i spelet.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Samma matchbild som i onsdags?
19 Maj 2017 klockan 21:20 av Agne Svärd
 

Det är tätt på given just nu, redan i morgon eftermiddag spelas det allsvensk fotboll på Jämtkraft Arena när Kalmar FF kommer på besök.
Och jag som tycker att jag nyss kom hem från ÖFK:s möte med Sirius...
Som sagt; lagen i vår högsta serie matchas tufft i inledningen av säsongen. Vi har knappt hunnit få plusgrader på termometern när vi skriver omgång 9!

Jag gillade verkligen ÖFK:s första halvlek i onsdags. Det var balans i både anfall och försvar; bra rörelse i hela laget, korta och långa passningar med god precision, uppspel till höger, uppspel till vänster, lite längre bollar i mitten på Gero, crossbollar från höger till vänster (framförallt) men även från vänster till höger. Det var bara målen som saknades men det borde naturligtvis varit minst ett när Saman Ghoddos brände sin möjlighet och förstörde nattsömnen för sig själv och ett antal supportrar…
Försvarsmässigt tog man udden av Sirius redan i den tidiga pressen.
I mina ögon kan vi inte begära så mycket mera av ÖFK, det var verkligen hög allsvensk klass. Jag tror också att Graham Potter var nöjd med det han såg från sin utkikspunkt vid sidlinjen.

Jag hoppas på en liknande prestation i morgon eftermiddag. Jag är i varje fall övertygad om att matchbilden kommer att bli ungefär densamma som i onsdags kväll. Skadedrabbade Kalmar FF, näst sist i tabellen med bara en seger och två oavgjorda så här långt, har naturligtvis ingen ambition att slå på anfallsturbon utan kommer säkert att uppträde med stor försiktighet (som betydligt formstarkare lag brukar göra vid sina Östersundsbesök) och försöka rädda det som räddas kan i vassa kontringsattacker.
Det borde passa ÖFK.

Med den förväntade matchbilden tycker jag att Potter mycket väl kan låta Curtis Edwards fortsätta som högerback. Mot Sirius var dom defensiva uppdragen minimala (som tur var, Edwards har ju egentligen inte dom försvarskvaliteter som man kan ställa på allsvensk toppback). Men från den här positionen blir han nu ett extra anfallsvapen och det är bara att hoppas att han kan ta sig en bit in i banan. Därifrån kan hans säkra passningsfot bli extra giftig, både i att vända spelet men framförallt de raka insticken bakom motståndarnas försvarslinje. Hans vassa skott från distans heller inte att förglömma.
Det funkade utmärkt första 45 mot Sirius. Efter paus glömdes han bort ute vid sidlinjen när ÖFK envisades med att hålla till vänster större delen av tiden.

Jag skrev efter Siriusmatchen några rader om att jag upplevde ÖFK:s vänstersida som ett litet problem. Det kan ju upplevas förmätet med tanke på Ken Semas utomordentligt vassa säsongsstart, han briljerar ju i match efter match. Och det är lätt att bländas av hans spel, ingen kan ju undgå att se hur hans underbara teknik och speed river upp stora sår i motståndarförsvaren..
Men när jag pratar om problem så menar jag att det hackar i samarbetet med Dennis Widgren, framförallt då man ställs mot ett försvar som hunnit positionera sig. Både Sema och Widgren är då ute efter samma yta, utanför backlinjen. Där blir det ofta stopp. Framförallt tycker jag att Sema i det läget ska värdera lite bättre när han ska dribbla och när han ska passa, det ska vara satan till trollkarl som tar sig förbi en pressande back som har hur mycket understöd som helst.
Jag vill också att Sema tar med sig sin bevakare in i banan lite oftare så att det blir plats för Dennis Widgrens fina inläggsfot. Där finns ett vapen som ÖFK fått ut för lite av så här långt i vår.

Kanske lösningen på det här är att Sema tar steget ut till höger. Det går ju lika bra att lura backen på den kanten!

Till sist; Behrang Safari fick två matcher för sin lätta örfil, Jamie Hopcutt två matcher för sin knuff och Franz Brorsson tre matcher för överfallet på Saman Ghoddos. Så fördelade fotbollförbundets disciplinnämnd straffen efter holmgången på Swedbank stadion mellan Malmö FF och ÖFK i söndags. Okej för Safaris och Hopcutts domar, rött kort direkt även vid relativt lindriga förseelser brukar ge en extra match förutom den obligatoriska. Men Brorssons tre matcher är rena skämtet. MFF-spelaren rammade ju Ghoddos som ett godståg, charging är benämningen när vi pratar ishockey. Fängelse är en möjlig påföljd om du utför ett liknande överfall på gatan.
Jämför det här med Örebros Kennedy Igboananikes FYRA matchers avstängning för en, i det här sammanhanget, tämligen oskyldig armbåge i ryggen på Eskilstunas Ludvig Öhman för några veckor sedan, en förseelse som ingen såg när den utfördes men senare avslöjades av tv-kamerorna.
Disciplinnämnden går inte att ta på allvar i fortsättningen. Byt ut klabbet, ledamöterna har inte en aning om vad dom sysslar med. Uppenbarligen, de avslöjade sig själva!
 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Bra prestationer räcker inte för ÖFK så här långt
18 Maj 2017 klockan 00:03 av Agne Svärd
 

Bra prestationer brukar löna sig. Kanske är det så i längden.

Men definitivt inte så här långt för ÖFK i årets seriespel.
Definitivt inte.

Det tål att upprepas; på kort tid har ÖFK tappat fem poäng efter smått galna avslut i matcherna mot IFK Göteborg, Elfsborg och Malmö FF. Och vi kan alla vara överens om att ÖFK i dom matcherna gjort alldeles utomordentliga prestationer.
I kväll flög ytterligare två poäng all världens väg när ÖFK ”bara” fick 0–0 mot seriens stora överraskning så här långt, trean Sirius. Efter ännu en bra prestation...

Vi var 4.758 på Jämtkraft Arena som alla såg ÖFK prestera en mycket stark första halvlek. Laget visade upp en härlig spelglädje där både det korta och långa passningsspelet stundvis var excellent. Det var en fröjd att vara hemmasupporter, ja, det det var faktiskt en fröjd att även vara fotbollssupporter. Sirius bjöd också till men den här kvällen var man inte tillräckligt bra.
Men sammantaget blev det väldigt underhållande. Och bra.
Det var bara ett hemmamål som saknades för att jag skulle ha varit riktigt nöjd. Det borde också ha blivit ett; Saman Ghoddos fick chansen efter 23 minuter sedan Sotirios Papagiannopoulus och Ken Sema stått för ett briljant förspel. Men Ghoddos lyckades träffa Siriusmålvaktens arm när målet låg vidöppet.
Det var fotbollsgodis av absolut bästa sort, förutom Ghoddos miss förstås…

Efter paus sjönk hemmalagets tempo och då fick Sirius betydligt lättare att försvara sig, trots ett kompakt hemmaövertag. Då kom heller inte chanser, i varje fall inga öppna. Det var ständigt en massa vitklädda som försvarade sitt straffområde och när ÖFK inte hade farten blev det heller inga hål i Siriusmuren, åtminstone var de inte tillräckligt stora för att ett omständligt hemmalag skulle ta sig igenom.

Dessutom; visst är det så att några av de starkaste offensiva korten inte har formen i topp. Jag tänker först och främst på Saman Ghoddos. Han gör så otroligt många bra saker; han är listig som en hel rävfarm, dribblar skickligt, springer snabbt och skjuter skarpt. Men det känns som han inte får ihop det hela till hundra procent just nu. Han kommer aningen sent in i situationerna, han tar besluten lite för sent. Och då bränner han chanserna (som den i mitten av första halvlek). En spelare i form missar inte sådana möjligheter, aldrig i världen.
Men när det gäller Ghoddos hyser jag ingen oro; han hittar snart tillbaka till den strålande försäsongen och då kommer även målen!

Desto mer tveksam är jag till kantspelaren ute till höger, Hosam Aiesh. Han har hamnat i en riktig svacka där inget blir rätt. Usel och irriterad nere i Malmö i söndags och helt under isen i kväll. Det ska inte vara möjligt att ta så många felbeslut och ändå få vara med i startelvan. Måste bänkas på lördag (mot Kalmar FF)!

Om det var lite krampaktigt i offensiven, åtminstone om man ser till antalet skapade målchanser i förhållande till spelet, så var det desto stabilare i de bakre regionerna. Det var bara vid några fasta situationer som Sirius (i kraft av längd) kunde skaka hemmalaget. ”Sotte” och Tom Pettersson var hur stabila som helst och kunde också den här gången vara mer delaktiga i offensiven än vanligtvis. Aly Keita hade full koll i målet men borde ha varit lite mera vaken på att han hade Curtis Edwards sopren ute till höger när han skulle sätta igång spelet, Keita valde nu vänster de flesta gångerna. Där blev det väldigt statiskt i andra halvlek.

Vänstersidan är faktiskt ett litet problem i sig; Dennis Widgren och Ken Sema stjäl utrymme av varandra, båda är ytterst intresserade av ytan utanför motståndarnas högerförsvar. Alldeles för ofta trampar dom varandra i hälarna. Sema, bitvis briljant även den här gången, skulle kanske ta klivet över till höger lite oftare (eller rent av starta där?) så att Widgrens känsliga inläggsfot kommer till mer användning än som sker just nu. Widgren tillsammans med Johan Bertilsson har fungerat utmärkt de minuter de fått tillsammans, Bertilssons rörelsemönster ger Widgren större ytor att briljera på.

Till sist; ÖFK gjorde ett alldeles utmärkt hörnmål när Häcken besegrades i Svenska cupens semifinal tidigare i vår. En inåtvriden (Ken Sema från höger) som Tom Pettersson vräkte in med huvudet vid första stolpen. Sedan dess har jag sett nästan bara utåtvridna (och ofarliga) hörnor. Som mot Sirius när man hade tolv chanser. Alla utåtvridna, bara den sista gav ett farligt avslut. Det är för dåligt! Speciellt när man är underlägsen i längd måste man pröva något annat (exempelvis hårt pressade och inåtvridna mot första stolpen). Tipset är fullständigt gratis!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
ÖFK visade moral - på flera sätt
7 Maj 2017 klockan 22:47 av Agne Svärd
 

För 14 dagar var det ”vi”
I tisdags var det ”vi” igen.
Men i eftermiddags var det ”dom” (som gillar Hammarby).

Nästan varje gång ÖFK spelar match bjuds vi på fullständigt galna avslutningar. Mot IFK Göteborg och Elfsborg flög fyra poäng ut genom köksfönstret. Mot Hammarby kom två tillbaka.
2–1 var mycket rättvist, inte minst sett till hur ÖFK:s start på årets allsvenska har sett ut. Det var även rättvist sett till hur matchen mot Hammarby utvecklade sig.
Men, som sagt, i fotboll är det inte alltid det bästa laget vinner. Det vet vi alla, mer än väl, efter all galenskap vi upplevt de senaste veckorna.

Hammarby har varit något av en ”önskemotståndare” för ÖFK; 1–1 och drömspel på bortaplan i den allsvenska debuten förra våren, en rejäl överkörning (2–0) här hemma i höstas och seger (1–0) i Svenska cupens gruppspel för ett par månader sedan. Men den här gången var det andra bullar. Hammarby gav ÖFK en tuff uppgift i drygt 94 minuter.
Inte ens när Jamie Hopcutt pricksköt ÖFK:s 2–1-mål från 20meter efter 93.43 var det klart. Innan domaren Bojan Pandzic blåste av dramatiken hann Tom Pettersson kasta sig i vägen för en Bajen-kanon och Johan Bertilsson ta bollen med handen innanför straffområdet.
Straff där och nästan 6.000 hemmasupporters på plats hade knalldött i akut besvikelse. Då hade det bara blivit för mycket…

Det finns många spelare och ledare som vittnat om hur tungt det var efter tisdagskvällens bedrövelse i Borås. 4–4 var verkligen två förlorade poäng, inte en vunnen. Därför är det bara att buga sig för det arbete som gjorts för att gjuta mod i laget till den här uppgiften.
Besvikelsen, missmodet, svårmodet – kalla det vad ni vill – hade försvunnit med nordvästanvinden. Imponerande av alla inblandade!

Potter hade också dribblat om i laguppställningen. Aly Keita var tillbaka i målet (han har plågats av en lårskada senaste veckorna) och försvaret dirigerades åter av Sotirios Papagiannopoulus. Det gjorde skillnad. Med ”Sotte” som försvarschef blir det ett helt annat lugn, faktiskt i hela spelet.
Dessutom tvingades Saman Ghoddos stå vid sidan, avstängd. Alhaji Gero ersatte och gjorde det förtjänstfullt även om han drog på sig två gula kort på rekordtid och satte laget i en svår sits några minuter före slutsignalen. Men Gero hade dessförinnan tagit ÖFK tillbaka in i matchen när han bankade in en målvaktsretur i 72:a minuten och kvitterade Hammarbys 1–0-ledning.

Matchvinnare blev dock Jamie Hopcutt som återigen visade att han vet hur en målskytt ska agera. Hopcutt kom in efter 65 minuter, hann bränna två frilägen innan han klappade in segerbollen nästan fyra minuter in på övertiden. Det var engelsmannens fjärde fullträff så här långt. På 155 spelade minuter!
Alltså; det är dags att motståndarna börjar ta den 25-årige engelsmannen på allvar. Mål var 38:minut är respekt! Hur svårfångad blir han när matchtempot finns i kroppen?

Men det är fler som ska hyllas en sådan här dag; Aly Keita var chanslös på målet i övrigt hur stabil som helst, ”Sotte” har jag redan berömt, Tom Pettersson är en riktig lagspelare och Dennis Widgren var här lika bra som i båda matcherna mot Norrköping. På mitten tog Brwa Nouri revansch för den bleka insatsen i Borås, lagkaptenen hade en fot i det mesta när ÖFK gick till anfall. Hosam Aiesh var vass före pausfikat medan Curtis Edwards stod distansen ut, i flera olika roller. Curtis är inblandad i det mesta som sker kring motståndarens straffområde.
Även mot Hammarby. Det var han som sköt när keepern Ögmundur Kristinsson lämnade retur vid Geros kvitteringsmål, det var han som slog 40-meterspassningen från höger till vänster när Hopcutt gjorde segermålet och det var han som trädde in bollarna bakom Hammarbys backlinje vid Hopcutts båda frilägen. Bland annat.
Lägg därtill ett hårt jobb över stora ytor i 90 minuter.
”En av seriens absolut bästa spelare”, skrev Sportbladets Per Bohman direkt efter matchen.
Curtis belönades också av matchsponsorn som dagens bäste hemmaspelare.
Av Mittmedias utsände fick han (tillsammans med Dennis Widgren) LÄGST betyg av samtliga hemmaspelare.
Vem kan påstå att fotboll är en exakt vetenskap?

Sammantaget: En bra fotbollsmatch där Hammarby hade ett litet grepp i första halvlek men ÖFK var klart starkare efter paus. Jag gillade i stora stycken det jag såg och jag gillade, framförallt, de tre poängen. Det var starkt att avgöra med en man mindre på banan. Det kallar jag moral.

Men det var jävligt kallt!

Till sist; Att skriva krönikor är heller ingen exakt vetenskap. Den bakåtpassningen skickar jag till signaturen ”Suck”.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Frågorna som måste ställas
3 Maj 2017 klockan 21:35 av Agne Svärd
 

2–0 blev 2–4 som blev 4–4 efter två mål på övertid. Ja, visst är det bara att hålla med om att ÖFK:s möte med Elfsborg på Borås Arena blev en galen tillställning – i alla dess beståndsdelar!
Och det fanns definitivt ingen vinnare här. Bara loosers där Potters gossar var de största.
Definitivt!

Naturligtvis är det svårt, till och med lite övermaga, att gnälla över ett oavgjort resultat på erkänt svåra Borås Arena mot ett erkänt starkt hemmalag. Men de sanslöst overkliga övertidsminuterna, fyra, väcker frågor som måste ställas, allrahelst som det är bara en dryg vecka sedan vi fick ett märkligt och trist avslut här hemma mot IFK Göteborg.
Som dessutom, till delar, påminde om det här!

# Kan vi verkligen lita på Andreas Andersson i målet?
Vi har ju i färskt minne Andreas klumpiga utrusning som orsakade straff och två förlorade poäng i slutminuten mot Göteborg I Borås bjöd Andreas på nya tavlor. Misslyckad passning mitt i banan (till Nouri) gav Elfsborg 1–0 (Alex Dyer) och sedan fumlade han med bollen när han skulle plocka ned ett inlägg i slutsekunderna som i momentet senare gav Elfsborg chansen att kvittera till 4–4 på straff.
Det är tre ingrepp som inga lag har råd med, inte ens på lägre nivå än allsvenskan. Man måste kunna lita på att målvakten klarar det basala, naturligtvis gärna kryddat med matchvinnande ingrepp. Men det är det trygga spelet som är helt avgörande. Alla dagar i veckan!
Just nu har Andreas Andersson en hel del att bevisa om att han ska vara etta, åtminstone för mig.

# Douglas Bergqvist har haft en tung öppning på säsongen, kanske främst efter nya smällar mot huvudet. Men prestationsmässigt har det också varit en högst blandad kompott. I premiären mot Halmstad blev Douglas grundlurad av Sead Haksabanovic vid hallänningarnas segermål, han gick bort sig innan straffen mot Göteborg och i Borås var Douglas inblandad i tre av baklängesmålen; bortfintad av Viktor Prodell (2–0) på samma sätt som nere i Halmstad, otroligt passiv i duellspelet före Elfsborgs tredje mål och dessutom en korkad hockeytackling (Per Frick) efter Andreas Anderssons schabbel som tvingade domaren Patrik Eriksson att peka på straffpunkten.
Douglas vinnarskalle är hans främsta egenskap som fotbollsspelare. Men samtidigt också hans största svaghet; Douglas blir otroligt avslöjad när han ställs mot skickliga dribblers.
Det är forwarden som ska göra första draget, inte han!
I mina ögon är Douglas inte en allsvensk försvarsspelare. Inte just nu i varje fall. På mitten klarar han sig bättre.

# Tom Pettersson har varit en av ÖFK:s bästa spelare sedan han kom från IFK Göteborg. Stabil som tusan, nästan alltid på rätt plats. Men i de hetsiga slutminuterna mot såväl Göteborg som Elfsborg har Tom uppträtt lite väl stirrigt för att jag ska vara riktigt nöjd. Mot Göteborg missbedömde han det långa uppspelet och nickade in bollen i det egna straffområdet, mot Elfsborg slog han hål i luften när han skulle rensa bort en enkel boll före Lasse Nilssons 3–4-mål.
Vad hände där, Tom? Det såg ju riktigt amatörmässigt ut.

Nåväl, när vi väl är inne i avdelningen gnäll så tar jag väl lite till från matchen i Borås. Jag såg att Graham Potter tyckte att den första halvleken var bra. Det tyckte inte jag, på min datorskärm var den riktigt blek.
# Massor av enkla misstag (hur många korta och lätta passningar slogs bort, egentligen?)
# Högersidan (Mukibi och Aiesh) var helt otimad. Aiesh skulle aldrig ha fått starta, han såg inte alls ut att vara klar för spel efter sin sjukdom.
# På vänstersidan spelade Dennis Widgren sin alibifotboll, fem passningar av fyra gick hemåt.
# Lagkaptenen Brwa Nouri var helt osynlig på mitten.
# Och i anfallet såg Saman Ghoddos mest ledsen ut efter hemmaförsvarets tuffa behandling utan att domaren ingrep.

Men det skulle bli bättre, så otroligt mycket bättre. Potter satsade på alla offensiva kort han hade att tillgå. Bertilsson, Hopcutt och även Gero så småningom kom in och hemmalaget, som pressat högt och framgångsrikt den första halvan, trycktes ned i skoskaften. Det var en fröjd att se svängningen av matchbilden.
Vilket spel!
Ken Sema var matchens kung, Ghoddos, Hopcutt och Gero röjde i hemmalagets straffområde, Bachirou härjade på mitten, Edwards stack in bollar på djupet och skickade dom kors och tvärs över banan, Widgren (bra assisterad av Bertilsson) fick, äntligen, plats på vänsterkanten och då kom även inspelen.
Och målen.
Ja, man trodde inte att det var riktigt sant när boll efter boll placerades i nätet bakom Kevin Stuhr-Ellegard i Elfsborgsburen; 1–2, 2–2, 3–2, 4–2. Dessutom fick hemmalaget, i spillror, en man utvisad.
Tio minuter kvar och det kunde inte ha varit mera klart och betalt.

Men så var det dom där fyra extraminuterna efter 90. Och vi sitter där med våra frågor. Jag är övertygad om att det är fler som har ställt dom under det här senaste dygnet.
Inte minst i den innersta kretsen kring laget. Hur står det till med handen, Graham?

Fotnot: Apropå det där med Potters hand. Det var Patrick Sjöö (osdsport.se) som avslöjade att den vanligtvis så sansade ÖFK-managern drog näven i en tegelvägg efter upplösningen i Borås. Jag förstår precis!

 
Det finns 57 kommentarer att läsa.

 
Curtis sköt missmodet och AFC i sank
27 April 2017 klockan 17:02 av Agne Svärd
 

Missmodet hängde tungt på mina axlar när jag i söndags kväll lämnade Jämtkraft arena. Visst har man genom åren varit med om diverse motgångar, inte minst inom idrotten, men den här kom som från ingenstans; 1–0-ledning, ett drömanfall som skulle ge 2–0, sticka dolken i IFK Göteborg och få alla fotbollsälskare att klappa händerna blodiga av hänförelse. Så vackert var det när Ghoddos spelade till Nouri som släppte till Sollander mot ett fullständigt bortspelat änglaförsvar.
Men ett flygande försvarsben (Emil Salomonssons) kom i vägen, drygt tio sekunder senare blåste domaren Glenn Nyberg straff på motsatta sidan av planen och den snudd på ultimata insatsen, den var ju ändock IFK Göteborg som stod för motståndet, slutade 1–1 och två förlorade poäng
Som jag skrev efter matchen, från himmel till helvete på några sekunder och jag tror att väldigt många kände samma sak. Den här typen av motgångar är dom tyngsta.

Det där missmodet hängde faktiskt med några dagar, jag tänkte ofta på den där sekvensen. Allt, precis allt, hade varit bättre än den drömupplösning ÖFK var på väg att rulla upp i Göteborgs straffområde. Ghoddos kunde ha klappat upp bollen till Falkarna på ståplats, han kunde ha tagit upp bollen med händerna och stoppat den innanför tröjan och sprungit ut till hörnflaggan, ja, vad som helst utom att passa den till Nouri. Och Nouri kunde för sin del tagit avslutet själv istället för att spela vidare till Bobo Sollander. Och Bobo skulle naturligtvis ha skjutit lite högre för då hade inget ben i världen kunnat stoppa bollen. Eller lägre...
Och domaren hade mycket väl ha blåst av för offside!
Ni ser; om det bara blivit ett avbrott i spelet på något sätt så hade segern (och de tre poängen) varit ÖFK:s!
Nu blev det en kontring, ett huvudlöst målvaktsingripande, en straff och bara en poäng.

Nåväl, idrotten kan ibland vara rättvis. I gårdagens möte mot AFC i Eskilstuna tog det bara en dryg minut så blåstes de sista resterna av söndagskvällens missmod all världens väg. De togs inte av den iskalla nordvästanvinden som plågat oss de senaste veckorna, nej, istället var det en 23-årig engelsman som fick mig, och många andra, att må betydligt bättre med när han från 20 meter pricksköt in 1–0-målet.
Vem hade på förhand kunnat räkna ut att Curtis Edwards efter fem omgångar skulle vara i topp (tillsammans med fem andra) av den allsvenska skytteligan med sina tre mål (han skottade en halvtimme senare in även 3–0-målet)?
Jag tror att det inte är många som räcker upp handen på den frågan!

Egentligen skulle Curtis ha fått hjälterubrikerna redan i söndags, det var ju han som skickade in ÖFK:s ledningsmål mot Göteborg med en praktfull högerslägga. Istället fick, även han, lämna arenan i besvikelse. Kanske mest av alla (i konkurrens med målvakten Andreas Andersson)? Ja, han drog hem omedelbart hem till lägenheten och parkerade sig i soffan för att kolla El Classico.
Curtis mådde, garanterat, betydligt bättre efter gårdagens 3–1-seger i Eskilstuna.

Att den sympatiske engelsmannen från industri- och hamnstaden Middlesborough längst upp i nordost på gränsen till Skottland, kommer att hamra in ytterligare några bollar i årets serie törs jag nästan lova; Curtis finns nästan alltid på plats när det luktar målchans, har en bra träff på bollen och skjuter gärna från distans. Men framförallt är han en lojal lagspelare, en ”vattenbärare” som jobbar stenhårt (väldigt få i hela serien springer så långt som han under matcherna), passar både kort, långt och rätt. Dessutom är han otroligt skicklig med bollen när han snurrar runt sin egen axel (åt båda håll). Det var den första egenskapen jag lade märke till när han kom från Ytterhogdal förra sommaren, han ser ju inte riktigt ut att vara den smidigaste snubben på planen. Kolla gärna!

Några andra detaljer från årets första bortavinst;
# Jamie Hopcutt var nu redo för sin första allsvenska match från start efter sitt tunga skadeår. Han kunde lämna planen efter en timme sedan han gjort ett mål och ett gediget jobb. Och alla var nöjda och mycket glada, bra jobbat alla inblandade! Här har ÖFK ett sparkapital som kan bidra med många poäng i sommar.
# Douglas Bergqvist tvingades ge upp strax efter pausvilan sedan han knockats ytterligare en gång, den här gången av ett skott som tog lite från sidan och Douglas stöp som en klubbad oxe. Jag lider verkligen med Douglas, det finns få som fotbollen ser ut att betyda så mycket för. Men frågan är; hur många smällar mot huvudet tål en fotbollsspelare? Här har Douglas, och inte minst ÖFK-ledningen, något att fundera över. Tiden som aktiv är förhållandevis kort. Livet mycket längre!
# AFC:s Mohamed Buya Turray visades av banan sedan han fullständigt huvudlöst kapat Dennis Widgren i slutet av matchen. Det var så korkat så det inte var sant, AFC-spelaren hade god tid på sig att planera sitt agerande. Efteråt hävdade Turray att det var domarens fel (”beslutet var orättvist”, sa han till Expressen) att han blev utvisad och han tänkte minsann inte ändra sitt sätt att spela fotboll.
Det var ännu mer korkat!
Ingen som helst ånger på den kanten. Att han förstör för sig själv, att han sabbar för laget genom att bli avstängd, att han med sin kapning riskerar att fimpa Widgrens karriär, kanske för alltid med lite otur, är inget som dyker upp i hans skalle. Inte ens när det gått ett antal minuter efter matchen och han har fått chansen att lugna ned sig.
Ibland, eller ganska ofta, blir jag bekymrad över hur fullständigt hjärndött idrottsmän, just män, uppträder.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Nära, nära
24 April 2017 klockan 13:37 av Hasse Thor
 

Fy f-n vad kallt! Fiberställ, dunjacka och stickad mössa över öronen. Använder sällan nånting på skallen eftersom jag är oerhört stolt över att ha det mesta av kalufsen i behåll. Det enda beträffande utseendet för övrigt att vara stolt över.

Nog om detta, stoltheten av att det finns ett allsvenskt fotbollslag i Östersund är däremot genuin och äkta. Det går dessutom fortfarande inte att ta in att “vi” klarar av att gång efter annan matcha mångåriga storheter i svensk elitfotboll och cupsegrare som “kronan på moset” eller vad det nu heter.

Inledningen av allsvenskan är väl från den jämtländska horisonten kanske inte helt enligt möjliga förväntningar. Frånsett att Malmö FF i kraft av överlägsna resurser förmodligen kommer att segla iväg poängmässigt så tror jag det blir tuffa tag över hela linjen. Nån “walk in the park” blir det knappast för nåt lag i övrigt.

Därför var det inte helt lyckat att ÖFK tappade två i dom olycksaliga slutminuterna i går kväll mot IFK Göteborg. Förra säsongens möte på “Arenan” mellan lagen slutade ju mer eller mindre med en förnedring av gästerna där Tobias Hysén vägrade i ren frustration ta emot blommor som sitt lags bäste spelare.

Nånstans kändes det den här gången som om göteborgarnas revanschlusta skulle fälla avgörandet och undertecknad i ett anfall av plötsligt svårmod tippandes 1-3 i sajtens eget “Plaza-tipset”. En betydligt jämnare tillställning också den här gången och 1-1 kan väl egentligen igen opponera sig emot. Sen finns det alltid detaljer i själva avgörandet som svider.

Som vanligt också lite rockader i Graham Potters uppställning. Brwa Nouri på bänken och Fouad Bachirou lagkapten i hans ställe. Ett förtroende som den lille fransmannen förvaltade charmant, fanns överallt i gammal god stil.

Andreas Andersson i stället för Aly Keita längst bak där vi minns bland många fina ingripanden en superb reflexräddning på linjen. Trist för honom dock med straffen i slutminuten. Fifty-fifty grejor i straffområdet är väl mardrömmen för en målvakt. “Sotte” Papagiannopoulus trygg där bak tillsammans med Tom Pettersson.

Ronald Mukiibi härlig att se tillbaka, “konstnärliga” backar växer inte på träd. ÖFK:s offensiv togs väl om hand den här gången, Jörgen Lennartsson i IFK-staben hade läst på rejält. Alhaji Gero hade en hel del svårigheter och Samman Ghoddos försökte och försökte. Kul för Curtis Edwards med den snygga fullträffen. Väger lite lätt emellanåt men många konstruktiva idéer.

Som sagt, säkert fullt krig om poängen framöver och nykomlingen AFC Eskilstuna borta nästa omgång, och då är väl poängen senast trots allt bättre än ingen alls. Dessutom, Jamie Hocutt verkar allt närmare en startplats……..

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Från himmel till helvete på några sekunder
23 April 2017 klockan 23:16 av Agne Svärd
 

”Väldigt välförtjänt”. Sa Göteborgstränaren Jörgen Lennartsson.

Själv tycker jag att ÖFK rånades på två poäng när Göteborg kvitterade till 1–1 på övertid i en synnerligen dramatisk avslutning på en mycket bra fotbollsmatch.

Men, som ÖFK-managern Graham Potter summerade: ”This is what football is”.

Precis!

Från himmel till helvete på några sekunder. Det var väl så alla ÖFK-anhängare upplevde upplösningen av söndagskvällens drama på Jämtkraft arena. Matchuret var på väg mot 92 minuter (fyra minuters tillägg) när ÖFK kontrade, i ledning 1–0. Saman Ghoddos vann en tuff närstrid med IFK-kaptenen Mattias Bjärsmyr mitt på Änglarnas planhalva och hemmalaget hade, hastigt och mycket lustigt, fyra spelare mot Göteborgs två; Ghoddos, Gero, Nouri och Bobo Sollander mot Emil Salomonsson och målvakten Pontus Dahlberg. Ghoddos spelade förbi Salomonsson till Nouri som istället för att avsluta spelade vidare till Bobo som bara hade att hamra in den sista spiken i Göteborgskistan, målet låg ju vidöppet.

Men där kom Emil Salomonsson tillbaka, flygande, och stoppade Bobos knallhårda avslut.

Istället för 2–0 seglade bollen ut på banan igen och Göteborg kunde kontra blixtsnabbt, Tobias Hyséns klackpassning öppnade ett obalanserat hemmaförsvar och målvakten Andreas Anderssons huvudlösa utrustning slutade i att han ”fällde” Henrik Björdal med högerhanden.

Straff, Emil Salomonsson, nu i den här änden av planen, och 1–1!

Det är lätt att hänga ÖFK-målvakten för dom tappade poängen. Visst, Andersson, som i går fick göra allsvensk premiär i ÖFK-dressen, tog ett felaktigt beslut när han drog iväg på sin ”bärtur”. Men arbetet framför honom imponerade inte i den här situationen. Douglas Bergqvist var på helt fel plats, han behövde inte alls förstärka i mitten för där fanns redan gott om försvarskraft.

Sedan kan man ju också hävda att ÖFK, i den här dramatiska sekvensen, inte hade någon tur med domaren Glenn Nybergs beslut utan att denne gjorde något som helst fel;

# Nyberg kunde ha blåst frispark när Bjärsmyr brottade ned Ghoddos men valde att ge ÖFK-spelaren chansen när han var snabbare upp än sin motståndare.

# Nyberg kunde ha blåst offside på Sollander men gav IFK fördel när bollen vände ut på planen efter Salomonssons flygande räddning.

# Och hur mycket rörde ÖFK-målvakten den framstormande Björdal? Egentligen? (Det är ju sådana här tillfällen som lika ofta brukar sluta med att domaren plockar upp det gula kortet och varna anfallaren för filmning…).

Men för att sammanfatta det hela. Det var inte domarens fel att ÖFK inte vann den här matchen, tvärtom, Nyberg var ju iskall när han lämnade två fördelar i lägen där en något mer stressad domare hade blåst i sin pipa. Det var heller inte orättvist att Göteborg fick med sig en poäng, matchen som helhet var jämn och chansmässigt var det likvärdigt (glöm inte bort Andreas Anderssons praktparad på Tobias Hyséns jätteläge strax före pausdrickat).

Det var upplösningen jag inte gillade, där hade ÖFK kontroll på skeendet. Men som Potter alltså sa: ”This is what football is”.

ÖFK gjorde, som helhet, en mycket bra match, den påminde faktiskt ganska mycket om fjolårets uppgörelse här i Östersund. Det kändes som att det var hemmalaget som styrde utvecklingen. Man hade inga som helst problem att spela sig ur Göteborgs första press, ofta var Roland Mukibi (välkommen tillbaka) helt ren på sin högerkant och där kunde ÖFK ganska lätt ta sig fram. Curtis Edwards (ÖFK:s målskytt med en högerslägga efter en hörna i 62:a matchminuten) och Saman Ghoddos skojade ganska friskt med gästernas vänsterförsvar dock utan att skapa några större farligheter medan Ken Sema till vänster hade betydligt svårare att ta sig förbi Emil Salomonsson, där mötte Sema, för en gångs skull, en fullvärdig motståndare.

Mina tre ”hemmahjältar” den här svinkalla söndagskvällen var mittbackarna Sotirios Papagiannopoulus och Tom Pettersson (han måste ha tyckt att det var skitkul att möta sina gamla polare, oj så laddad och koncentrerad han såg ut) samt, framförallt, Fouad Bachirou, virvelvinden på mitten som hinner vara med överallt på planen. Det måste var ett helvete att ha Bachirou som motståndare. Tio plus på den mannen!

Till sist; Göteborg kom till Östersund med största respekt. Men i mina ögon tyckte jag att deras uppställning var i försiktigaste laget. Bara en renodlad forward i startelvan och med Hysén och Mikael Boman på bänken. Det kunde ha straffat sig. Och borde ha gjort det. Men underläge och skador tvingade fram en offensivare avslutning som också gav utdelning.

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Elitettan startar i helgen
15 April 2017 klockan 16:18 av Per Lagerbäck
 

Elitettan har startat i helgen, och ett par av resultaten hittills har ställt en del av mina tankar på huvudet. Jag tror egentligen att Umeå, Uppsala, AIK, Kalmar, Växjö och Hovås/Billdal ska göra upp om de två Allsvenska platserna. En mellangrupp har jag tänkt mig skulle bestå av Kungsbacka, Mallbacken och Holmalund. Om nedflyttning tror jag att Assi, ÖDFF, Sundsvall, BK 30 och Böljan kommer att kämpa. Hovås/Billdal började då med att förlora med 6- 0 borta mot Växjö, och Umeå bortaslog AIK med 2- 0. Faller då dessa båda förlorande lag bort ifrån toppstriden i mitt tips. Njae, inte riktigt, även om det kanske ger vissa indikationer.

Jag är lite bekymrad gällande ÖDFF, och då främst beroende på att tränaren Håkan Lindström ständigt varit så positiv till lagets insatser under försäsongen. Detta trots inställda matcher beroende på för lite folk, svaga resultat, och åtminstone i den enda match jag sett, DM-finalen mot IFK, att spelet såg allt annat Elitettanmässigt ut. Jag tror att man har en hyfsad startelva, som kan knipa en hel del poäng, men man är otroligt beroende av att de bästa spelarna är hela. Och att de stannar kvar i föreningen. Jag vill låta några matcher gå, innan jag stadfäster de vibbar som jag ändå känner.

Jag ska ge mig på att gissa hela tabellen, trots att jag har alldeles för "lite på fötterna" egentligen. Men i övrigt kommer jag bara att tippa ÖDFF:s matcher i de flesta omgångarna.

1. Växjö

2. Umeå

3. Uppsala

4. AIK

5. Kalmar

6. Mallbacken

7. Hovås/Billdal

8. Holmalund

9. Kungsbacka

10. Assi

11. Sundsvall

12. ÖDFF

13. Böljan

14. BK 30

Och jag ska alltså tippa ÖDFF- Assi, som spelas på Jämtkraft Arena Annandag Påsk kl 15.00. Jag tror på att ÖDFF lyckas knipa en poäng, med resultat 2- 2.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Cuptitel som är modern fotbollshistoria
13 April 2017 klockan 23:48 av Agne Svärd
 


Sett som en enskild händelse är det inte speciellt överraskande att ÖFK vinner finalen i Svenska cupen över IFK Norrköping, ÖFK var faktiskt favorit och besegrade ju Norrköping så sent som i söndags.
Men lyfter man blicken något, och det behövs sannerligen inte mycket, så inser man att ÖFK:s första titel (och då räknar jag naturligtvis inte klubbens DM-tecken…) är så mycket, mycket, mycket, mycket, mycket, mycket, mycket större.
Ja, det är historiskt stort. ÖFK är just nu Sveriges bästa fotbollslag, Bara drygt 20 år efter att klubbens bildande, sex år sedan man harvade i division 2
Det har aldrig hänt tidigare, åtminstone inte modern tid.
Hallo, Europe, here we come!

Det finns hur mycket som helst att plocka ur den här underbara eftermiddagen på Jämtkraft arena, så många hjältar att hylla, ja, faktiskt, och givetvis, fanns det några förlorare också. Exempelvis det här från min utsiktspunkt längst upp under taket på huvudläktaren;
# Mål präglar nästa alla fotbollsmatcher, det är ju ett mantra vi lärt oss att förhålla oss till. I söndags chockartade ÖFK med mål redan efter drygt fyra minuter. Nu hann matchuret ticka fram till åtta minuter när Sam Mensiro nickade in en hörna (vem hade trott på det?) och ytterligare nio när Hosam Aiesh dunkade in tvåan. Den dubbelstöten visste var den tog, Norrköping knäade resten av den första ronden.
# Ken Sema hade en en känslig vänsterfot med i båda målen. Och den var definitivt avgörande när Alhaji Gero golvade Norrköping med sitt 3–1-mål. Snyggare kan man inte skära upp ett motståndarförsvar. Sema äger ett trollspö längst ned till vänster.
# 4–1 mot IFK Norrköping är siffror som skickar en kraftig signal till Fotbolls-Sverige vad som väntar på Jämtkraft arena (om de nu inte redan visste…) Stora siffror där det känns som något mål kom retroaktivt från söndagsmatchen.
# Saman Ghoddos höjde sitt värde med ytterligare några miljoner när han klippte in 4–1. Snabb attack, bollen mellan benen på försvarande Eric Smith och pang upp i Michael Langers vänstra kryss. Snyggare kan det inte bli. Vilket tryck i steget, vilken teknik, vilket tillslag (dessutom mitt i steget, sånt gör bara dom bästa). G(h)odis för alla fotbollsälskare.
# Aly Keita hade en betydligt jobbigare eftermiddag i jämförelse med för fyra dagar sedan. Han räddade straffen men tvingades släppa in returen men i övrigt var han klockren. Räddningen när han först nådde Kalle Holmbergs välplacerade kula nere vid stolpen och sedan krypande(!) lyckades stöta undan bollen framför fötterna på Sebastian Andersson (som hade tom bur) var magnifik.

Det är lätt att hitta hjältar längst fram och längst bak. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par andra spelare som haft stor betydelse för att dubbelmötena mot Norrköping slutat i två segrar och en fin pokal;
# Curtis Edwards har på mitten haft ett ständigt vakande öga på Norrköpings spelmotor Örjan Sjölund. Curtis har helt enkelt kvävt Sjölund i hans roll som härförare. Stort jobb, mycket i det tysta.
# Ute till vänster satte Dennis Widgren effektivt stopp för speedkulan Nicklas Bärkroth. Det lyckades Dennis med i 180 minuter sånär som första kvarten av andra halvlek i cupfinalen. Det var också då som Bärkroth fixade straffen som gav Norrköping en chans att komma in i matchen. I övrigt var det stopp, tvärstopp.

ÖFK:s största vinnare fanns dock inte på plan, den här gången heller. Men utan ordföranden Daniel Kindberg samt managern Graham Potter och hans kompetenta stab (och det är rätt många) hade naturligtvis inte den här resan varit möjlig. Inte på något sätt, det förstår alla och envar. Och som bekant är vi, förmodligen, bara i början av den med den här cuptiteln.
Men redan nu vet att Kindberg & Potter har höjt livskvaliteten för väldigt många människor i Östersund och hela länet. Nu var över 8.000 på plats för att få uppleva cupfesten.
De allra flesta kommer att minnas den här dagen, skärtorsdagen den 13 april 2017, resten av sina liv!
Sådana här matcher sätter djupa spår.
Jag vet.

Till sist 1; cupfinalens stora förlorare var Jens Gustafsson, den sympatiske Norrköpingsmanagern. När han skulle rätta till misstagen från i söndags gick han helt fel i sina tankegångar. Misstaget rättades visserligen till i halvtidsvilan men då var det för sent, ÖFK hade redan kopplat greppet om bucklan. Till Gustafssons försvar ska dock sägas att han inte hade någon större hjälp av sina spelare, varken nu eller i söndags. Det var många som svek både en och två gånger.

Till sist 2; nu jagar vi vidare i allsvenskan. ÖFK spelar i Örebro på söndag (påskdagen) medan Norrköping matchar hemma mot Sirius på måndag. Tänk, 28 härliga omgångar är kvar. Och så lite Europaspel som krydda på moset!

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Glad över segern, besviken på resultatet...
9 April 2017 klockan 22:12 av Agne Svärd
 


ÖFK vinner över stabila topplaget IFK Norrköping med 1–0 och studsar tillbaka i matchen efter den svidande motgången i Halmstad för en vecka sedan. Och ändå är jag lite besviken när jag lämnar Jämtkraft Arena. Inte över segern, naturligtvis, det är ju hur jävla bra som helst.
Men siffermässigt.
Varför blev det inte 2–0?. Eller 3–0? Ja, jag kunde även ha tyckt att 4–0 inte hade varit ett alldeles galet resultat den här gången.
ÖFK var bättre än Norrköping. Inte så mycket spelmässigt, där var det tämligen jämnt skägg, två bra lag med en ständig strävan att spela en positiv och passningsorienterad anfallsfotboll Men kollar man antalet målchanser befann sig lagen på två olika planeter! Norrköping hade bara två avslut på mål, från 20 respektive 25 meter, samt en farlig nick som smet ovanför Aly Keitas ribba på stopptid.
ÖFK hade hur många möjligheter som helst!
Därför kändes det så befriande skönt att höra Norrköpings tränare Jens Gustafsson kallt konstatera att ÖFK vann rättvist, inte ens ett liten antydan om att ”det kunde ha gått hur som helst”.
Hur många av Gustafssons kollegor är så storsinta?

Varför blev det då ”bara” 1–0 (ni ser att man har krav när man skriver ”bara”…) i hemmapremiären? Här är tre klassiska förklaringar:
# Norrköping hade en mycket bra målvakt. Michael Langer, och bara Michael Langer, gav Norrköping möjlighet att vara med i matchen fram till slutsignalen. Norrköpings i särklass främste den här dagen, en fin målvaktstyp.
# Otur. Som när Johan Bertilsson smackade upp bollen i ribban i en visslande kontring. Målställningen framför södra stå skakar fortfarande.
# Slarv. Som när Saman Ghoddos fick chansen från straffpunkten efter 69 minuter och skulle stänga matchen. Men istället för 2–0 hamnade bolluschlingen på läktaren då snidaren Ghoddos valde att gå på kraft.

Jag tycker det här var en riktigt bra fotbollsmatch med två olika ansikten. I första halvlek böljade attackerna fram och tillbaka med hemmalaget som spelförare. Och framförallt; ÖFK kom till avslut. Redan efter drygt fyra minuter föll ledningsmålet (och segermålet) när Ken Sema växlade Norrköpings högerförsvar (Nicklas Bärkroth och Linus Wahlqvist). Inspelet passerade en framstörtande Saman Ghoddos men bakom honom kom Hosam Aiesh farande och kunde trycka in bollen i öppen bur.
En klassisk upprullning kan man väl kalla den flygande attacken, som gjordes när ÖFK hade en spelare mindre på banan (Dennis Widgren var på behandling).

Målet föll efter ett vänsteranfall. Men det var företrädesvis till höger som ÖFK tog sig fram. Målet gav Aiesh skopor av självförtroende och Norrköpings vänsterförsvar stora bekymmer. Och centralt gjorde en spelglad Saman Ghoddos lite som han ville med Norrköping något tungfotade mittbackar Andreas Johansson och Jon Gudni Fjoluson. Det var väl bara ytterligare mål som saknades, annars var det här en av ÖFK:s bättre halvlekar i allsvenskan, absolut en av de stabilaste.
Norrköping, med nästan lika mycket boll, hade inte ett enda avslut. 8–0 i hemmafavör avslöjade den officiella statistiken.

Den andra halvleken såg något annorlunda ut. Nu var det Norrköping som förde spelet i jakt på en kvittering, ÖFK försvarade sig lågt, samlat och bra.
Och kontrade vasst.
Sylvasst!
Sema, Ghoddos, Johan Bertilsson (bytte av en skadad Curtis Edwards i början av andra halvleken, Curtis jobbade kopiöst den halvlek han var med) och till sist även Bobo Sollander) hade alla möjligheter.
Men det var här som vi såg att ÖFK har vässat sitt försvarsspel sedan fjolåret. Sotirios Papagiannopoulus var tillbaka efter lång skadefrånvaro som chef. Välkommen! ”Sotte” stod rätt i 90 minuter och spred stor trygghet till sina medspelare. Douglas Bergqvist och Tom Pettersson assisterade berömvärt i en tät trebackslinje och utanför jobbade Hosam Aiesh och Dennis Widgren kopiöst mot svåra och snabba motståndare.
Målvakten Aly Keita behövde bara stoppa en farlig boll, en ”tv-räddning” på Bärkroths frispark från 25 meter.För det belönades han som hemmalagets främste. Märkligt…men okej då. Det är väl mest hans våghalsiga passningsspel som imponerar så här långt. Även om vi på läktaren tvingas kippa efter andan vid några tillfällen…

Vad kan då ÖFK göra bättre till skärtorsdag när Norrköping kommer tillbaka för att spela cupfinalen? Det som fungerade sämst, vilket konstigt ord efter en sådan här match, är den första pressen. Ambitionen att plocka bort Daniel Sjölund ur spelet ledde till ”räknefel ” ett antal gånger, gästerna blev helt enkelt övertaliga på mittplanen. Det kändes inte riktigt nödvändigt och även om det nu inte hade någon betydelse så har Potter lite att fundera över hur man ska undvika att hamna i det läget.
I övrigt tror jag att cupfinalen blir en fortsättning på dagens 90 minuter. Det är ju två lag med tydliga spelidéer och säkerligen också i stort sett samma 22 spelare på banan.
Välkommen tillbaka Norrköping. Då blir vi dubbelt så många som stöttar hemmalaget!

Till sist 1; övriga resultat i omgång 2 passade ÖFK rätt så bra, fyra kryss av sex spelade matcher så här långt. Att konkurrenterna tappar två poäng gör inte ont…

Till sist 2; när jag kommit så här långt med texten har naturligtvis besvikelsen över resultatet (alltså siffrorna, inte segern) hunnit sjunka undan. Målen får vi ta en annan gång, lämpligtvis på torsdag då en pokal och en plats i Europa står på spel.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Jag vill se mer desperation - särskilt på naturgräs
5 April 2017 klockan 15:30 av Agne Svärd
 

Pumpade vi upp ÖFK-ballongen för hårt?

Nja, jag vidhåller det jag skrev i förra krönikan att det finns klubbchefer och tränare som behöver oroa sig mer än Graham Potter och Daniel Kindberg. Det gäller även efter premiäromgången.

Men.

0–1 på Örjans Vall mot nykomlingen Halmstad var inte den start som jag drömde om, definitivt inte önskade mig. Den sätter onekligen myror i huvudet på mig och många andra även om det bara handlar om en enskild match och dessutom årets första förlust efter tio segrar och en oavgjord.

Jag väljer att skylla på (man måste ju alltid skylla på något när man har fel i sina förutsägelser…) underlaget. ÖFK:s bollhållande och passningsorienterade fotboll var inget segerrecept denna lördag eftermiddag.

# Bollen rullar inte lika fort på naturgräs i vårligt tillstånd i jämförelse med konstgräs.

# Den uppför sig definitivt inte som på konstgräs; spelarna tvingas till flera tillslag för att få den under kontroll. ”Kluddandet” medför per automatik att tempot sjunker.

Mer behövdes faktiskt inte för att ÖFK:s possesion-spel skulle få bekymmer när Halmstad parkerade sin ”buss”(som det numera heter när man samlar sitt försvarsspel) på egen planhalva. Det gick helt enkelt för sakta!

Nu var det givetvis inte första gången det här inträffade. ÖFK (och andra lag med liknande spelfilosofi, jodå, det finns fler…) har ställts inför det här problemet tidigare och misslyckats. Och det är väl här som jag efterlyser en plan B, något som bryter mönstret.

Jag vill helt enkelt se lite längre bollar, kalla det gärna desperation, som tvingar motståndarna att släppa ned sin backlinje ett antal meter.

Bara att motståndarna känner det hotet gör att ”bussen” blir lite längre och därmed lättare att spela sig igenom!

Nåväl, det var fler lag än ÖFK som inte presterade som jag hade förväntat mig i första ronden. Djurgårdens 0–2 mot nykomlingen Sirius var det som överraskade mest. Djurgården har handlat ungt, gammalt och dyrt, några nyförvärv ramlade faktiskt in precis före avspark. Men resultatet, och spelet, avslöjade att Djurgården helt enkelt glömde bort att bygga grunden i jakten på snabbköpta framgångar.

Kalmar FF:s 1–5 mot Elfsborg var överraskande, inte att boråsarna vann utan siffrorna. Förre ÖFK-aren Alex Dyer var högst delaktig när Elfsborg vände matchen med fyra mål på 19 minuter och fem under sista halvtimmen.

Noterbart i övrigt; Stockholmslagen hade alla, alltså inte bara Djurgården, en blek start.. AIK mäktade bara med 0–0 hemma mot Häcken efter en tam insats och Hammarby föll i Norrköping (precis som väntat).

För ÖFK väntar nu just Norrköping på söndag (och på skärtorsdag, cupfinalen). Det blir svettigt; Norrköping har de senaste säsongerna varit ett absolut topplag (mästare 2015, trea förra säsongen) med ett mycket stabilt och effektivt grundspel. Årets upplaga ser också bra ut, om än något tunnare spelartrupp än de senaste säsongerna. Andreas Johansson (backlinjen) och Daniel Sjölund (mittfältet) är ju två kontinuitetsbärare som får alla klubbchefer att dregla av avund och längst fram hittar vi allsvenskans intressantaste och målfarligaste anfallspar; Sebastian Andersson och Kalle Holmberg.

Se upp!

Sebastian och Kalle har gjort mål på ÖFK tidigare, inte minst här på Jämtkraft Arena. Förra året blev det två vardera, Sebastian sänkte ÖFK i 2–0-segern och Kalle satte två underbara strutar när han i Örebros svartvita dress var med och besegrade ÖFK med 4–2 tidigt på säsongen.

Som sagt; varningen är utfärdad.

Till sist 1; ÖFK knöt i sista stund Djurgårdens Tim Björkström till sig. Det såg jag inte riktigt komma. Men förmodligen är frågetecknen kring några i högerförsvaret (skadorna på "Sotte", Mukibi, Douglas, Mensiro) lite större än vi anade.

Till sist 2; I min förra krönika dristade jag mig till att ha synpunkter på Mittmedias ÖFK-bevakning. Det var givetvis, och det hade jag naturligtvis förutsett, som att sticka in pinnen i en myrstack. Lika givet var att tidningarnas försvarsadvokat Stefan Nolervik skulle dyka upp i kommentatorsfältet. Däremot var det ingen som uppmärksammade berömmet till Sportbladet och deras ”Fotbollsbibel”. Jag visade där på ett exempel hur jag tycker att media kan arbeta, bara möjligheter ges, och hur bra det kan bli. Det handlar givetvis inte om medarbetare A, B och C på ÖP/LT (även om bristerna på fotbollskunskaper är besvärande för några) utan om vilken strategi man valt, i stort och smått.

Till sist 3; Signaturen ”inte mittmedia” var bekymrad över att jag inte fick vara kvar på sporten. Jag kan lugna skribenten med att jag lämnade sporten helt frivilligt när man 2008 bestämde sig för att slå ihop LT:s och ÖP:s sportredaktioner (zport.se, ÖP:s initiativ, tro inget annat). Jag tyckte det var helt huvudlöst vilket jag också meddelade ÖP:s vd Göran Henriksson som var den som ledde projektet (på uppdrag av andra starka ÖP-krafter, tidnings-vd:ar brukar väldigt sällan lägga sig i redaktionella projekt…). Jag avslutade mina 50 år på LT (32 år som arbetsledare, bara åtta som sportchef) med fem år som nattchef, för tredje gången…

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Jag vill se mer desperation – särskilt på naturgräs
5 April 2017 klockan 14:07 av Agne Svärd
 

Pumpade vi upp ÖFK-ballongen för hårt?

Nja, jag vidhåller det jag skrev i förra krönikan att det finns klubbchefer och tränare som behöver oroa sig mer än Graham Potter och Daniel Kindberg. Det gäller även efter premiäromgången.

Men.

0–1 på Örjans Vall mot nykomlingen Halmstad var inte den start som jag drömde om, definitivt inte önskade mig. Den sätter onekligen myror i huvudet på mig och många andra även om det bara handlar om en enskild match och dessutom årets första förlust efter tio segrar och en oavgjord.

Jag väljer att skylla på (man måste ju alltid skylla på något när man har fel i sina förutsägelser…) underlaget. ÖFK:s bollhållande och passningsorienterade fotboll var inget segerrecept denna lördag eftermiddag.

# Bollen rullar inte lika fort på naturgräs i vårligt tillstånd i jämförelse med konstgräs.

# Den uppför sig definitivt inte som på konstgräs; spelarna tvingas till flera tillslag för att få den under kontroll. ”Kluddandet” medför per automatik att tempot sjunker.

Mer behövdes faktiskt inte för att ÖFK:s possesion-spel skulle få bekymmer när Halmstad parkerade sin ”buss”(som det numera heter när man samlar sitt försvarsspel) på egen planhalva. Det gick helt enkelt för sakta!

Nu var det givetvis inte första gången det här inträffade. ÖFK (och andra lag med liknande spelfilosofi, jodå, det finns fler…) har ställts inför det här problemet tidigare och misslyckats. Och det är väl här som jag efterlyser en plan B, något som bryter mönstret.

Jag vill helt enkelt se lite längre bollar, kalla det gärna desperation, som tvingar motståndarna att släppa ned sin backlinje ett antal meter.

Bara att motståndarna känner det hotet gör att ”bussen” blir lite längre och därmed lättare att spela sig igenom!

Nåväl, det var fler lag än ÖFK som inte presterade som jag hade förväntat mig i första ronden. Djurgårdens 0–2 mot nykomlingen Sirius var det som överraskade mest. Djurgården har handlat ungt, gammalt och dyrt, några nyförvärv ramlade faktiskt in precis före avspark. Men resultatet, och spelet, avslöjade att Djurgården helt enkelt glömde bort att bygga grunden i jakten på snabbköpta framgångar.

Kalmar FF:s 1–5 mot Elfsborg var överraskande, inte att boråsarna vann utan siffrorna. Förre ÖFK-aren Alex Dyer var högst delaktig när Elfsborg vände matchen med fyra mål på 19 minuter och fem under sista halvtimmen.

Noterbart i övrigt; Stockholmslagen hade alla, alltså inte bara Djurgården, en blek start.. AIK mäktade bara med 0–0 hemma mot Häcken efter en tam insats och Hammarby föll i Norrköping (precis som väntat).

För ÖFK väntar nu just Norrköping på söndag (och på skärtorsdag, cupfinalen). Det blir svettigt; Norrköping har de senaste säsongerna varit ett absolut topplag (mästare 2015, trea förra säsongen) med ett mycket stabilt och effektivt grundspel. Årets upplaga ser också bra ut, om än något tunnare spelartrupp än de senaste säsongerna. Andreas Johansson (backlinjen) och Daniel Sjölund (mittfältet) är ju två kontinuitetsbärare som får alla klubbchefer att dregla av avund och längst fram hittar vi allsvenskans intressantaste och målfarligaste anfallspar; Sebastian Andersson och Kalle Holmberg.

Se upp!

Sebastian och Kalle har gjort mål på ÖFK tidigare, inte minst här på Jämtkraft Arena. Förra året blev det två vardera, Sebastian sänkte ÖFK i 2–0-segern och Kalle satte två underbara strutar när han i Örebros svartvita dress var med och besegrade ÖFK med 4–2 tidigt på säsongen.

Som sagt; varningen är utfärdad.

Till sist 1; ÖFK knöt i sista stund Djurgårdens Tim Björkström till sig. Det såg jag inte riktigt komma. Men förmodligen är frågetecknen kring några i högerförsvaret (skadorna på "Sotte", Mukibi, Douglas, Mensiro) lite större än vi anade.

Till sist 2; I min förra krönika dristade jag mig till att ha synpunkter på Mittmedias ÖFK-bevakning. Det var givetvis, och det hade jag naturligtvis förutsett, som att sticka in pinnen i en myrstack. Lika givet var att tidningarnas försvarsadvokat Stefan Nolervik skulle dyka upp i kommentatorsfältet. Däremot var det ingen som uppmärksammade berömmet till Sportbladet och deras ”Fotbollsbibel”. Jag visade där på ett exempel hur jag tycker att media kan arbeta, bara möjligheter ges, och hur bra det kan bli. Det handlar givetvis inte om medarbetare A, B och C på ÖP/LT (även om bristerna på fotbollskunskaper är besvärande för några) utan om vilken strategi man valt, i stort och smått.

Till sist 3; Signaturen ”inte mittmedia” var bekymrad över att jag inte fick vara kvar på sporten. Jag kan lugna skribenten med att jag lämnade sporten helt frivilligt när man 2008 bestämde sig för att slå ihop LT:s och ÖP:s sportredaktioner (zport.se, ÖP:s initiativ, tro inget annat). Jag tyckte det var helt huvudlöst vilket jag också meddelade ÖP:s vd Göran Henriksson som var den som ledde projektet (på uppdrag av andra starka ÖP-krafter, tidnings-vd:ar brukar väldigt sällan lägga sig i redaktionella projekt…). Jag avslutade mina 50 år på LT (32 år som arbetsledare, bara åtta som sportchef) med fem år som nattchef, för tredje gången…

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Allsvensk premiär. Som vi har längtat
31 Mars 2017 klockan 22:26 av Haldo Jonsson
 

Allsvensk premiär. Som vi har längtat.

Andra säsongen i allsvenskan och ÖFK hyllas överallt.
Men ska vi vara oroliga över alla hyllningar?
Ska vi sänka våra förväntningar på en topplacering i Allsvenskan för Östersunds FK?
Svaret är nej på båda frågorna!


ÖFK förtjänar all uppmärksamhet de får och har fått under 2017. Helt plötsligt pratar man om en möjlighet att vinna Allsvenskan! Ja, det är den första april idag men tipsen kom före premiärdagen i Allsvenskan.
Jag kan inte bestämma mig för vilket ben jag ska välja att stå på. Antingen är jag den förnuftiga, tråkiga som pratar om ”den andra säsongen i allsvenskan är alltid den tuffaste och ÖFK har inte resurserna att slåss med topplagen”.


Eller om jag ska gå efter hjärtat och skena iväg i hyllningskören?
En gång på 90-talet förlorade jag som journalist allt vett och trodde på allvar att Jämtland Ambassadors skulle spöa alla lagen i Basketligan för att de hade skaffat en före detta NBA-spelare och landslagsmän från Finland och Norge. Men den gången slutade det i konkurs och allt annat än mästerskapstitel.
Trots minnet av den händelsen kan jag inte låta bli att börja drömma om en riktig topplacering för ÖFK i årets Allsvenska. Men att ÖFK skulle ha chans att vinna Allsvenskan tror jag inte på. Det är för tidigt för det.


En topplacering bland de fem bästa lagen i Allsvenskan är ett fantastiskt resultat. Och skulle det bli bättre än så är det en bragd.
Men glöm inte bort att jag är en usel tippare. Jag har haft fel förut och jag har gärna fel den här gången också.


Allsvensk premiär idag lördag, Halmstad mot ÖFK på klassisk mark!
Nu kör vi!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Jag lovar - många sover sämre än Potter & Kindberg
30 Mars 2017 klockan 14:18 av Agne Svärd
 

Bara två dygn återstår till ÖFK:s allsvenska premiär i Halmstad på klassiska Örjans Vall. Och jag kan lova att det är många tränare och klubbchefer i vår högsta serie som sover sämre än Graham Potter & Daniel Kindberg.

Mycket sämre!

Sällan eller aldrig kan ett lag kliva in i seriespelet och vara i sådan medvind som Östersunds FK.. Visserligen är det svårt att kolla bakåt i historien hur förberedelserna sett ut för dom allsvenska klubbarna men det ÖFK presterat så här långt efter nyår kan inte göras så mycket bättre; elva spelade tränings- och cupmatcher, tio vunna, en oavgjord, 31 gjorda mål och bara sju insläppta, 2,82 poäng i snitt (bara två tappade pinnar av 33) Låt vara att motståndet har varit gott & blandat men hur tror ni att det sett ut för övriga 15 lag i serien?

Nej, även där har träningsmotståndet bestått av en salig blandning av högt och lågt. Det är inte så att Malmö FF, AIK, Djurgården och andra ”storheter” matchat mot Barcelona eller Roma var och varannan vecka. Ingalunda, Degerfors, Brommapojkarna, Molde och Odense (för att ta några exempel) har stått på andra sidan. Trots det har prestationerna varit högst varierande, både resultat- och spelmässigt.

Dessutom;

# ÖFK har klarat sig, åtminstone och man tittar på lagets offensiva arsenal, alldeles utmärkt bra på skadesidan, lite tuffare i försvarsblocket utan att man behöver ana en kris runt hörnet. Det finns dubbel täckning (minst!) på alla positioner, oavsett hur Potter formerar laget (och det vet vi, som bekant, aldrig...).

# Långtidsskadade Sotirios Papagiannopoulos och Jamie Hopcutt är tillbaka. Kanske inte i full matchform redan till helgen men inte långt borta. Hopcutt är att ses som ett nyförvärv som kommer att blir en obehaglig överraskning för många försvarsblock (vi kan ju bara drömma om hur bra det kan bli med vassa avslutare som Saman Ghoddos, Johan Bertilsson och Hopcutt tillsammans i motståndarnas straffområde, dream on…)

# Jag tycker också att premiärmotståndet är alldeles lämpligt. Nykomlingen Halmstad skrämmer verkligen inte (avstigningskandidat tillsammans med likaledes nya AFC Eskilstuna) och är dessutom ett lag som måste vara lätt för Potter och hans team att kartlägga; en klassisk 4-4-2-uppställning med en stor och tung forward tillsammans med en liten och kvick (ungefär som alla svenska lag såg ut under många. många år). Den här uppgiften ser ut att passa ÖFK som handsken. Bara ett taskigt naturgräs (det är ju väldigt tidigt på våren) kan bli en fälla.

# Och, inte minst, alla pratar så gott om ÖFK! Beröm kommer från hela fotbolls-Sverige. varje dag, överallt; Potter är Sveriges bäste tränare(överlägset) tycker fansen, laget spelar allsvenskans attraktivaste fotboll säger avundsjuka konkurrenter, mångfaldsarbetet och kulturprojekten väcker uppmärksamhet långt utanför arenor och tidningarnas sportsidor. Ja, klubben framstår som rena reklampelaren för Östersund, det är bara att slicka i sig sötsakerna. Det var ju omöjligt att se för bara några år sedan, fullständigt omöjligt. Tänk gärna på det.

Hur långt kan det då räcka?

Ja, det är naturligtvis inte möjligt att räkna ut. Årets upplaga av Allsvenskan kan bli en svettigt oviss historia. Mästarna Malmö FF får de flesta tipsen men AIK kommer välrustade, Norrköping ser bra ut men måste klara sig utan skador (tunn trupp för att vara ett tippat topplag), många tror att det äntligen ska bli Häckens år och Djurgården har plockat hem dom namnkunnigaste (och äldsta…) nytillskotten. I det här blocket ska ÖFK kila sig in.

Möjligt? Absolut!

Troligt? Jajamensan!

Överoptimistiskt? Tror jag inte alls!

Min uppfattning är att årets ÖFK-upplaga är betydligt starkare än det som startade fjolårets serie och bättre än det ÖFK som avslutade i höstas. Lagets spel utvecklades markant efter EM-uppehållet, framförallt i och kring motståndarnas straffområde. Den utvecklingen har fortsatt under årets förberedelser. Nästan tre mål i snitt på hittills spelade matcher är kalla fakta, det kan ingen snacka bort.

Till sist 1; jag har den här veckan med största förtjusning plöjt igenom Sportbladets ”fotbollsbibel” inför säsongsstarten. Informativt, visst, men framförallt snyggt, genomtänkt. och genomarbetat. Så kan det se ut när skrivare, fotografer och redigerare flår möjlighet att lägga ned tid på sitt arbete. Alltså raka motsatsen till den smörja (snabbköpsjournalistik, ”sätt upp en kamera och håll fram en mikrofon så blir allmogen nöjd”) som ÖP och LT (Mittmedia) skickar till våra brevlådor och datorer.

Till sist 2; inte en bokstav om braksuccén i Svenska cupen och finalen mot IFK Norrköping den 13 april. Jag gör som ÖFK – det är nästa match som gäller. Bara nästa match! Och den spelas i Halmstad på lördag eftermiddag

 
Det finns 28 kommentarer att läsa.

 
Jag lovar – många sover sämre än Potter & Kindberg
30 Mars 2017 klockan 14:07 av Agne Svärd
 

Bara två dygn återstår till ÖFK:s allsvenska premiär i Halmstad på klassiska Örjans Vall. Och jag kan lova att det är många tränare och klubbchefer i vår högsta serie som sover sämre än Graham Potter & Daniel Kindberg.

Mycket sämre!

Sällan eller aldrig kan ett lag kliva in i seriespelet och vara i sådan medvind som Östersunds FK.. Visserligen är det svårt att kolla bakåt i historien hur förberedelserna sett ut för dom allsvenska klubbarna men det ÖFK presterat så här långt efter nyår kan inte göras så mycket bättre; elva spelade tränings- och cupmatcher, tio vunna, en oavgjord, 31 gjorda mål och bara sju insläppta, 2,82 poäng i snitt (bara två tappade pinnar av 33) Låt vara att motståndet har varit gott & blandat men hur tror ni att det sett ut för övriga 15 lag i serien?

Nej, även där har träningsmotståndet bestått av en salig blandning av högt och lågt. Det är inte så att Malmö FF, AIK, Djurgården och andra ”storheter” matchat mot Barcelona eller Roma var och varannan vecka. Ingalunda, Degerfors, Brommapojkarna, Molde och Odense (för att ta några exempel) har stått på andra sidan. Trots det har prestationerna varit högst varierande, både resultat- och spelmässigt.

Dessutom;

# ÖFK har klarat sig, åtminstone och man tittar på lagets offensiva arsenal, alldeles utmärkt bra på skadesidan, lite tuffare i försvarsblocket utan att man behöver ana en kris runt hörnet. Det finns dubbel täckning (minst!) på alla positioner, oavsett hur Potter formerar laget (och det vet vi, som bekant, aldrig...).

# Långtidsskadade Sotirios Papagiannopoulos och Jamie Hopcutt är tillbaka. Kanske inte i full matchform redan till helgen men inte långt borta. Hopcutt är att ses som ett nyförvärv som kommer att blir en obehaglig överraskning för många försvarsblock (vi kan ju bara drömma om hur bra det kan bli med vassa avslutare som Saman Ghoddos, Johan Bertilsson och Hopcutt tillsammans i motståndarnas straffområde, draam on…)

# Jag tycker också att premiärmotståndet är alldeles lämpligt. Nykomlingen Halmstad skrämmer verkligen inte (avstigningskandidat tillsammans med likaledes nya AFC Eskilstuna) och är dessutom ett lag som måste vara lätt för Potter och hans team att kartlägga; en klassisk 4-4-2-uppställning med en stor och tung forward tillsammans med en liten och kvick (ungefär som alla svenska lag såg ut under många. många år). Den här uppgiften ser ut att passa ÖFK som handsken. Bara ett taskigt naturgräs (det är ju väldigt tidigt på våren) kan bli en fälla.

# Och, inte minst, alla pratar så gott om ÖFK! Beröm kommer från hela fotbolls-Sverige. varje dag, överallt; Potter är Sveriges bäste tränare(överlägset) tycker fansen, laget spelar allsvenskans attraktivaste fotboll säger avundsjuka konkurrenter, mångfaldsarbetet och kulturprojekten väcker uppmärksamhet långt utanför arenor och tidningarnas sportsidor. Ja, klubben framstår som rena reklampelaren för Östersund, det är bara att slicka i sig sötsakerna. Det var ju omöjligt att se för bara några år sedan, fullständigt omöjligt. Tänk gärna på det.

Hur långt kan det då räcka?

Ja, det är naturligtvis inte möjligt att räkna ut. Årets upplaga av Allsvenskan kan bli en svettigt oviss historia. Mästarna Malmö FF får de flesta tipsen men AIK kommer välrustade, Norrköping ser bra ut men måste klara sig utan skador (tunn trupp för att vara ett tippat topplag), många tror att det äntligen ska bli Häckens år och Djurgården har plockat hem dom namnkunnigaste (och äldsta…) nytillskotten. I det här blocket ska ÖFK kila sig in.

Möjligt? Absolut!

Troligt? Jajamensan!

Överoptimistiskt? Tror jag inte alls!

Min uppfattning är att årets ÖFK-upplaga är betydligt starkare än det som startade fjolårets serie och bättre än det ÖFK som avslutade i höstas. Lagets spel utvecklades markant efter EM-uppehållet, framförallt i och kring motståndarnas straffområde. Den utvecklingen har fortsatt under årets förberedelser. Nästan tre mål i snitt på hittills spelade matcher är kalla fakta, det kan ingen snacka bort.

Till sist 1; jag har den här veckan med största förtjusning plöjt igenom Sportbladets ”fotbollsbibel” inför säsongsstarten. Informativt, visst, men framförallt snyggt, genomtänkt. och genomarbetat. Så kan det se ut när skrivare, fotografer och redigerare flår möjlighet att lägga ned tid på sitt arbete. Alltså raka motsatsen till den smörja (snabbköpsjournalistik, ”sätt upp en kamera och håll fram en mikrofon så blir allmogen nöjd”) som ÖP och LT (Mittmedia) skickar till våra brevlådor och datorer.

Till sist 2; inte en bokstav om braksuccén i Svenska cupen och finalen mot IFK Norrköping den 13 april. Jag gör som ÖFK – det är nästa match som gäller. Bara nästa match! Och den spelas i Halmstad på lördag eftermiddag.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Moralen blev segervapnet när ÖFK tappade sin identitet
18 Mars 2017 klockan 23:05 av Agne Svärd
 

Ja, jäklar!


Det går att vinna fotbollsmatcher på många olika sätt. Visst trodde jag att möjligheterna var goda att ÖFK skulle besegra Häcken på Bravida Arena, det måste man ju tro efter den starka öppningen på den här säsongen.

Men inte på det här sättet.

Definitivt inte.

Det här var ingen ÖFK-fotboll, långt därifrån. Det var kämpa-till-sista-blodsdroppen--där-vi-ger-fan-i-hur-det-ser-ut-bara-vi-vinner.

Men, som sagt, det går att vinna även sådana matcher.

ÖFK skrev fotbollshistoria när man klappade till Häcken med 3–1, spelade sig vidare till finalen i Svenska cupen och tog ännu ett steg närmare Europa utan att vara i närheten av att prestera vad man kan.

Förutom att man visade upp en imponerande moral.


ÖFK vägrade helt enkelt att vika ned sig trots att man efter Häckens reducering (1–2 i den 32 minuten) fångades i en strypsnara och tappade i stort sett hela sin identitet. Det är en viktig egenskap att lägga till övriga kvaliteter när vi närmar oss allvaret; cupfinal, 30 allsvenska drabbningar och kanske också Europaspel.

Saman Ghoddos stjäl, med all rätt, ofta hjälterubrikerna. Det är ju en målskytts privilegium. Lördagskvällen blev inget undantag, Ghoddos pangade in två bollar bakom Häckenmålvakten Peter Abrahamsson. Jag vågar påstå att Ghoddos är en av landets hetaste anfallare den här våren. Och vilka mål han gör, träffen vid 2–0-skottet är så klockren att den borde skickas ut som instruktionsfilm till alla fotbollsskolor.

Det här tar jag också med mig från lördagskvällen på Hisingen:

# Aly Keita var, något överraskande, tillbaka i målet. Och när man trodde att Andreas Andersson vunnit kampen om förstaplatsen kontrade Keita med en helt suverän insats. Flera räddningar var direkt matchavgörande. Starkt jobbat!

# Tom Pettersson och Sam Mensiro höll ihop försvarsblocket på ett suveränt sätt. Tom blev dessutom målskytt när han redan efter sex minuter nickade in en hörna.

# Att ÖFK fick utdelning på just en hörna gör mig extra glad, genom åren har det ju varit en av lagets sämre egenskaper. Men det är just så här, hårt pressad och inåtvriden mot första stolpen, som dom ska slås. Den typen av bollar är svår att försvara sig emot, för en målvakt är det nästan omöjligt. Fråga Peter Abrahamsson, han hamnade sist i kön när Tom Pettersson kom farande med skallen. Det göra alla målvakter!

# När vi får den här typen av matchbild där motståndarna nästan bara satsar på långa uppspel (Häckentränaren Mikael Stahre ville skapa kaos kring ÖFK:s strafflinje) försvinner spelare som Bachirou och Nouri. Det är inte deras cup-of-tea.

# Sköna bilder som når oss från Bravida Arena där spelare och ledare firar tillsammans med tillresta supportrar efter segern. Snygg gest av klubben att bjuda ett hundratal på resan till Göteborg.

Nu ser vi fram mot söndagskvällen så vi får reda på vem som blir ÖFK:s motståndare i finalen den 13 april (skärtorsdag), IFK Norrköping eller Brommapojkarna? Och som jag skrev för ett par veckor sedan; vilken fotbollsvår vi fick och vi har inte börjat påriktigt ännu.

Ja, jäklar!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Tankar inför matchen
18 Mars 2017 klockan 08:04 av Haldo Jonsson
 

Semifinal i Svenska cupen och ÖFK är ett av fyra lag kvar. Rätt häftigt och rätt märkligt. Okej, säger många, Svenska cupen är väl inte så märkvärdigt att vinna? Tja, jag håller med om att Svenska Cupen kanske inte är så jättestort för många av lagen, men när cupen gjordes om för några år sedan fick Svenska cupen ett lyft och är nu perfekt för många klubbar för att få bra motstånd och tävlingsmatcher redan i februari och mars inför starten av Superettan och Allsvenskan.

Frågar du tio spelare i Malmö FF så hade alla tio velat spela Svenska Cupen. Istället får nu Malmö FF en låååång försäsong utan träningsmatcher.

Med andra ord, Svenska Cupen är en viktig turnering för de flesta klubbarna i Sverige och nu är det bara fyra lag kvar och ÖFK är ett av dem. En häftig känsla och roligt!

ÖFK är alltså två matcher ifrån att få spela i Europa och få kvala mot motståndare som vi aldrig hade kunnat drömma om att få se uppe i Jämtland.

För mig som har följt fotbollen i länet sedan 1980-talet känns det här overkligt. Lika overkligt som att ÖFK spelar i Allsvenskan. Lika overkligt som att tränare efter tränare tror att ÖFK blir ett topplag i Allsvenskan.

Häcken står för motståndet ikväll, en jättesvår match mot ett lag som lever ett undanskymt liv i Sveriges näst största stad Göteborg. De lever helt i skuggan av storebror Blåvitt men fostrar ändå talanger i massor och kommer att tillhöra toppen av Allsvenskan kommande säsong tror jag.

Det här är det bästa laget som ÖFK möter i årets cup, visst Hammarby är ju bra men känslan är att Hammarby inte kommer att bli ett topplag i årets allsvenska.

Går ÖFK ut och spelar sitt spel och kan hålla tätt bakåt så kan det här bli en rolig kväll på fina Bravida Arena.

Tänk er en cupfinal mellan Brommapojkarna och ÖFK på skärstorsdagen? Vem hade vågat sätta en hundralapp på det spelet för två månader sedan?

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Sagan fortsätter
13 Mars 2017 klockan 23:10 av Hasse Thor
 

Efter en viss vinterdvala känns “Hammaren” åter aktuell. Logotypen är kanske inte helt adekvat då skrivaren förmodligen är en av dom mest opraktiska individer som trampar Moder Jord. Dessutom av naturen en synnerligen fridsam människa och mycket lite gemensamt med min namne bland dom gamla gudarna.

Nåväl, nog om detta. Jag har under dom gångna månaderna funderat en hel del över hur utvecklingen av ÖFK och dess framgångssaga kommer att te sig. Det är under andra året i en högre serie som man får “bekänna färg” brukar det heta och vad gäller försäsongen har inte kulören varit något att klaga på. I skrivande stund en semifinalplats i Svenska Cupen efter flera imponerande skalper.

Häcken borta på Hisingen i Göteborg är naturligtvis ingen lätt uppgift men enligt min mening något mer överkomlig än Solna AIK på Friends Arena eller var det nu hade blivit av. Traditionstyngda och med en fanatisk svartgul klack i ryggen.

Ägnade hel del av söndagen åt nämnda cup-fotboll med specialintresse av Elfsborg-Brommapojkarna där inte helt obekante Alex Dyer agerade på boråsarnas mittfält. I en relativt defensiv och blygsam roll enligt mitt tycke och inte alls som i ÖFK där han hade ett finger eller kanske snarare en tå med i det mesta som hände.

Dyer är ju en av många som under Graham Potters varsamma och utvecklande ledarskap nått oanade höjder i sin utveckling. Till synes seg och temposvag inledningsvis men i lugn och ro utvecklandes sin kapacitet med en alldeles speciell fotbollshjärna som sitt signum.

Individerna får i en trygg miljö finslipa det man är bra på och ta tag i dom andra bitarna, dessutom en fin gemenskap inte minst kryddad med dom kulturprojekt man tagit sig an. Ett alldeles speciellt självförtroende där man vågar i alla situationer på och utanför plan tror jag är en av dom viktigaste grunderna.

I vanlig ordning har det bytts en del i truppen, Gefle-duon Andreas Andersson och Johan Bertilsson tror jag kommer tillföra en hel del. Andersson i målet med en till synes hög lägstanivå och Bertilsson lite av en Hopcutt-kopia, kvick i vändningarna och på rätt plats i målsituationer. Darijan Bojanic, f.d. Helsingborg, har jag följt en hel del. Ofta små marginaler men när det lyckas kan han vända matcher.

Måste erkänna att jag var lite tveksam om Tom Petterssons lite speciella spelstil var nåt för ÖFK men jag har inte lyckats registrera nåt större misstag från den forne göteborgaren. Ludvig Fritzon har gjort pigga inhopp och med rejäl utveckling för Hosam Aiesh och Ken Sema bör det bli en minst lika sevärd säsong som 2016.

Hur kommer då motståndarna att agera på Jämtkraft Arena när väl den allsvenska krutröken börjar lägra sig? Om jag får komma med ett råd: odla den egna spelidén, att anpassa sig efter Graham Potter och dom numera helröda mannarnas göranden tror jag inte är nåt framgångsrecept. Plötsligt är Fouad Bachirou högerback, bara en sån sak.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Potter lurade oss även den här gången
5 Mars 2017 klockan 21:54 av Agne Svärd
 

Att spekulera i hur favoritlaget ska spela, uppställning och system, är det roligaste en fotbollssupporter vet. Alla är ju (staket)experter med givna och starka synpunkter. Inget är så viktigt, ja, förutom resultatet förstås.

För tränare är det en viktig pusselbit i arbetet att ha kartlagt sina motståndare. In i minsta detalj,. ofta med hjälp av avancerad videoteknik.

ÖFK:s supportrar vet sedan några år tillbaka att de mycket sällan kan lista ut hur Graham Potter formerar sitt lag, de har aldrig rätt. Och för motståndarlagets hjärntrust är det bortkastad tid. Trollkarlen Potter lurar dem varje gång.

När ÖFK besegrade Hammarby med 1–0, säkrade gruppsegern och en plats i Svenska cupens kvartsfinal drog Potter till med en 4–3–3-uppställning (ja, det är väl den sifferkombination som ligger närmast till även om 2–3–2–3 också skulle vara en användbar beskrivning) med Fouad Bachirou som högerback, Douglas Bergqvist centralt på mittfältet och Hosam Aiesh i mitten av ett tremannaanfall. Bland annat.

Räck gärna upp handen alla ni som hade räknat ut det på förhand. Jag förstår, det blev inte så många. Förmodligen ingen…

Och Hammarbys nye tränare, dansken Jakob Michelsen, kunde direkt efter avspark kasta sina taktiska dispositioner i papperskorgen. Det syntes också ute på planen att Hammarby inte hade läst läxan (inget konstigt, det går ju inte); ÖFK kopplade ett snabbt grepp om händelserna, rullade boll på sitt sedvanliga och publikfriande sätt.

Första 45 var imponerande starkt av ÖFK, så stabilt, så bra. Hammarby fick ägna större delen av första ronden med att bara jaga boll och hemmaspelare.

Det gav också utdelning i målprotokollet redan efter fem minuter.

Också det så typiskt ÖFK; Edwards till Bertilsson, tillbaka till Edwards, på djupet till Bachirou och ett inspel till Aiesh. 1–0 i öppen bur.

ÖFK göra bara snygga mål, har ni tänkt på det?

Efter pausvilan fick vi en helt annan matchbild. Hammarby satsade på det långa spelet (här fick Bachirou problem på sin backplats, chanslös i luftduellerna, och bytte plats med Douglas Bergqvist) och pressade högt. ÖFK tappade beslutsamheten och spelet. Det kändes nästan som den bistra kylan även drabbade hjärnverksamheten, allt blev så mycket omständligare. Det till synes enkla blev inte så enkelt längre, snarare väldigt mycket krångligare.

Men om man vill vara positiv kan man ju konstatera att defensiven trots allt stod pall när det inte fungerade något vidare framåt. Hammarby lyckades aldrig spela till sig några möjligheter att hota hemmalagets avancemang.

ÖFK har varit cupens bästa lag så här långt med tre raka segrar och nio poäng, det är man ensamt om. Det tycker jag är värt att notera, det förstärker dessutom bara intrycket jag fick av spelet i höstas och i dom inledande träningsmatcherna. Allt blir ju så mycket enklare att jobba vidare för Potter och hans lag när spelet rullar på och segrarna ramlar in.

Några små noteringar från söndagseftermiddagen:

# Andreas Andersson vaktade målet igen och har stått samtliga cupmatcher. Visst ser han ut att vara etta för stunden.

# Sam Mensiro var tillbaka i backlinjen efter sina bekymmer. Han var utmärkt.

# Tom Petterssons första 45 gillade jag skarpt.

# Curtis Edwards, Johan Bertilsson och Hosam Aiesh hade många fyndigheter tillsammans före paus. Hade kunnat bli ytterligare mål om Edwards haft sin högerdoja rätt inställd.

# ÖFK rullade bort sina motståndare med Ken Sema, försäsongens spelare, på bänken.

# Domaren Bojan Pandzic från Göteborg behöver ytterligare några matcher innan han håller allsvensk form. Åtta varningar i en snäll match. Nej, det var trist att se.

# Hammarby har en hel del att jobba med i offensiven innan seriestarten.

ÖFK lottades nu mot Trelleborg i helgens kvartsfinal, på hemmaplan. Lotten var tur, superettanlaget från landets sydligaste spets är på papperet det svagaste av de åtta som är kvar. Däremot förtjänade man att få hemmaplan, den fick man ju i kraft av insatserna i gruppspelet.

Tänk att vi fick en så kul start på fotbollsåret. Redan innan säsongen började!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
ÖFK är formstarkast när nya tider gäller
18 Februari 2017 klockan 22:12 av Agne Svärd
 

Vi skriver lördagen den 18 februari och ÖFK spelar sin sjätte match.
Jo, ni läser rätt.
Mötet med Varberg i Svenska cupen (seger med 2–1) var match nr sex efter nyår och vi har bara passerat den första sportlovsveckan.
Backa tiden några decennier, det är verkligen inga evigheter sedan, så siktade länets ledande fotbollsklubbar på årspremiär kring 10 mars…
Det är nya tider som gäller. På alla sätt!

Drygt 1200 (alla klädda som om de var på väg till en pimpelfisketävling) hade kommit till Jämtkraft Arena för att kolla in den första tävlingsmatchen. Nyfikenheten på årets ÖFK-upplaga är stor efter fjolårets imponerande debutsäsong i Allsvenskan och, inte minst, efter insatserna i de fem inledande träningsmatcherna (fyra segrar och ett oavgjort resultat, överlägset bäst i Sverige enligt en genomgång i tidningen Expressen). Och jag tror att de flesta gick hem ganska nöjda med vad de serverades även om det dröjde till matchens sista spark (Saman Ghoddos) innan man lyckades sänka sina motståndare från Superettan.
När såg vi ett lag prestera en lika vass första halvtimme som ÖFK:s på dom här bredgraderna? I mitten av februari.
Jag lovar; det har aldrig tidigare hänt.

Det gav ett mål (ett sånt där typiskt ÖFK-anfall som får alla fotbollsälskare att ställa sig upp och vråla ut sin glädje; Mukibi till Edwards till Aiesh och slutligen Ghoddos i öppen kasse), några riktigt vassa möjligheter samt en missad straff (tur det, hur fan kan domaren blåsa där?).
Men där och då tappade ÖFK farten den här eftermiddagen. Den återstående timmen var man inte ett dugg bättre än sina motståndare. Därför får vi nog anse Ghoddos segermål (stötte upp bollen i krysset på Dennis Widgrens inspel) på övertid som ren bonus.

Jag har följt ÖFK under hela den här 20-åriga resan. Många säsonger riktigt nära, några på behörigt och nödvändigt avstånd (för båda parter…). En sak är jag dock tvärsäker på: Så här väl förberedd (alltså i det här skedet av säsongen) har klubben aldrig varit inför en säsong. Det känns som att alla bitar redan är på plats. Kolla bara in lördagens bänkspelare; Keita, Bojanic, Gero, Fritzon, Bobo Sollander, Widgren och Samuel Mensiro. Det är startspelare (i olika roller) alla dar i veckan.

Mot Varberg fick vi se fyra av klubbens nya spelare i hemmadebut. Andreas Andersson från Gefle ska slåss med Aly Keita om målvaktsjobbet. Andreas gjorde en mycket stabil insats och kunde inte göra något som helst åt hallänningarnas kvitteringsboll. Tom Pettersson (från IFK Göteborg) bildade trebackslinje med Ronald Mukibi och Douglas Bergqvist och var varken bättre eller sämre än sina kollegor. Men jag tror inte att det blir det försvarsblock som Graham Potter väljer att satsa på så många gånger när det blir riktigt allvar, det är i varje fall min känsla.
Johan Bertilsson, anfallare från Gefle, kan mycket väl bli årets stora utropstecken i ÖFK. En typisk matchvinnare som seglar under radarn stora delar av tiden men alltid finns på plats när det brinner till framför motståndarmålet.
Darijan Bojanic, mittfältare från Helsingborg, fick bara tio minuter på plan den här gången. Det blir mera så småningom

Men formstarkast så här långt är utan tvekan Ken Sema och Saman Ghoddos, två bländande fotbollsspelare som tydligen mådde mycket gott av januariresan med landslaget. Båda är bra varje gång, så även mot Varberg.
Om två veckor (5 mars) kommer Hammarby på besök. Det gillar jag redan!





 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Vad var det som egentligen hände?
28 December 2016 klockan 22:58 av Haldo Jonsson
 


Ett antal dagar har gått sen mitt kära Helsingborgs IF ramlade ur allsvenskan. Kroppen har liksom efterhand accepterat detta faktum och man letar febrilt efter en och annan infallsvinkel som trots allt kan vara positiv mitt i allt elände.

En är att tränaren och tillika managern lämnat det rödblå garnityret. Min fulla beundran naturligtvis för allt vad denne man åstadkommit på fotbollsplanen under alla år. Dessutom för den entusiasm och dom visioner han presenterade när han anställdes. Stadens store son hade tagit på sig ett av dom finaste jobben i den nordvästskånska idrotten.

Dock ett av flera exempel på att en stor spelare inte automatiskt blir en stor tränare. En relativt misslyckad sejour i Landskrona BoIS följdes av framgång i Falkenbergs FF som mot alla odds hängde kvar i allsvenskan 2014. En hyfsad första säsong i HIF men under nådens år 2016 allt annat än framgångsrik.

Ett elände med skador på direkten javisst, men det ingår showen. Knepig taktik, knepiga laguttagningar och enligt min mening kapabla lirare mer eller mindre permanentade i “frysboxen”. Men det värsta av allt som jag ser det, en mentalitet mot media som aldrig för nåt gott med sig.

En journalist gör sitt jobb och skall respekteras för det. Sen får man gå hem och dunka huvudet i väggen i stället. Det sänder dåliga vibbar och till slut “tappades omklädningsrummet“, inte minst påtalat av lokal media som skrivaren följt mer eller mindre slaviskt. Sammanhållning är A och O i en lagsport, en inställning att i varje situation ge det där lilla extra för klubben.

Okej, hårda ord från en mycket besviken supporter men som jag ser det, HIF hade material för en relativt trygg placering i tabellen och hade dom makthavande vågat hade en ny röst under hösten fått ordning på skutan, större var inte marginalen. Synpunkter från “andra sidan staketet” får man ta som lagansvarig och jag önskar all lycka i framtida verksamhet. “Det som inte dödar det härdar” heter det ju'

Nu finns ju en del “puritaner” här på sajten som säkert tycker att ovanstående inte har så mycket med fotbollz.se att göra men jag har fått förklara vad jag känner för en del på senare tid. Är ingen shoppingmänniska men julen kräver i anständighetens namn att en del varor för olika ändmål införskaffas. Därmed också möten med gamla fotbollsvänner från dom dryga femtio åren nära den lokala fotbollen.

Dessutom har ju HIF och ÖFK tillhört samma finrum under 2016 och helsingborgarna gästade ju Arenan under hösten, en tillställning som ingen med HIF-ögon hade nån större behållning av. Apropå ÖFK vill jag runda av med nån liten betraktelse. Även om inte Kindberg håller med mej så tycker jag att en placering på övre halvan debutåret är inget annat än fantastiskt.

Skall bli spännande när alla fönster hit och dit är stängda och en aktuell trupp inför 2017 utkristalliserar sig. Tycker personligen att Alex Dyer är en stor förlust, letade i mitt arkiv och hittade följande formulering rörande engelsmannen efter en match på våromgången debutåret 2014:
Tycker även att Dyer kommer mer och mer in i tempot. En “klassisk” vattenbärare i ordets mest ljusa bemärkelse men med en inte oäven syn för öppningar i passningsspelet.
Ja, ja, det har runnit en del vatten under broarna sen dess vilket inte minst Elfsborgs IF upptäckt.

Vill också passa på att önska alla som halkat in under den här vinjetten ett riktigt Gott Nytt År och en förhoppning om mycket glädje och fin fotboll på Jämtkraft Arena nästkommande säsong. Tillsammans är vi starka!

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Ingenting är omöjligt
23 Oktober 2016 klockan 13:39 av Hasse Thor
 

Gamla grånade, mer eller mindre amatörmässiga, skribenter behöver nåt extra för att återigen hitta dom där formuleringarna som förr i tiden pulserade fram som en vårbäck i Storlien. Det blir liksom lite enklare att bara sätta sig tillrätta och bara inmundiga nya generationers tyckanden och tänkanden.

Men så helt plötsligt händer det, man fylls av en oemotståndlig lust att formulera nånting förhoppningsvis vettigt och förhoppningsvis intressant. En sån stund var gårdagens möte mellan Malmö FF och Östersunds FK i skåningarnas egen kula, Swedbank Arena. Några små fjärilar innan i den alltför vidlyftiga magen. Man vill så gärna att Graham Potters så fint implementerade fotbollsfilosofi ska så att säga räcka hela vägen.

Malmö FF, detta för en gammal nordvästskåning så förhatliga ljusblå elände….

En seger till och "Lennart Johanssons pokal" i hamn. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att “Di blåe” skulle missa det läget. 20 000 segerrusiga och förhoppningsfulla på läktarna och med ett lag på planen som trots några vakanser var tillräckligt namnkunnigt.

Ett ÖFK som tvingats möblera om i dom bakre regionerna men vad är det som sker? “Renskötarna” som någon skrev i en kommentar, dominerar tillställningen i princip från början till slut. Det sedvanliga omsorgsfulla och för det mesta underhållande bollrullandet resulterar den här gången dessutom i tre urtjusiga fullträffar

Det här är ingen matchanalys utan mer en liten reflektion runt dom mekanismer som gör att en nykomling långt bortom dom stora allfarvägarna enligt mitt sätt att se det kan nå den här framgången. ÖFK har gjort succé i Allsvenskan, detta är alla rörande överens om och flera tongivande namn lär säkert uppvaktas från platser högre upp i näringskedjan.

Detta har aldrig varit något problem för klubben. Man har “scoutat” effektivt och hittat råämnen som sen förädlats i den trygga miljö som erbjuds. Daniel Kindberg och Graham Potter har en tillit till varann som jag tror är unik. Ett mycket rakt beslutsfattande, den ene skapar förutsättningarna, den andre leveransen. Inte en massa käbbel, tyckande och tänkanden hit och dit utan rakt och effektivt. Till och med en gammal kollektivfantast tar av sig hatten.

Rundar av med en liten speciell blomma till en i mitt tycke speciell spelare, Sam Mensah. Ett charmant jobb i backlinjen som ersättare för “Sotte”. Inte dom fysiska förutsättningarna egentligen som mittback men med teknik, snabbhet och spelsinne kompenseras det med råge. Dessutom en kille som “hittat hem”. Ännu ett gott betyg till klubben och miljön. Tre matcher kvar, nu skall vi bara njuta.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Hur mår damfotbollen?
19 Oktober 2016 klockan 21:30 av Haldo Jonsson
 

Hur mår damfotbollen?

Nu när vi snart gjort definitivt bokslut för säsongen 2016 har jag en del funderingar inför kommande säsong. Och så här som en staketexpert, som kan gömma sig lite vid tangentbordet, är det ju lätt att tycka saker.

Om vi börjar med distriktets bästa lag, ÖDFF, så måste jag verkligen ifrågasätta hur ledningen där planerat säsongen. Minst 27 spelare har noterats i deras spelartrupp under säsongen, men om man ska tro det tränarna sagt i media kombinerat med de senaste matchtrupperna, så återstår nu bara 13 spelare.

Det tycker jag är pinsamt för ledningen. Det skulle till och med kunna driva laget till nedflyttning, men risken är dock oerhört liten. Att varken Sundsvall eller QBIK skulle förlora ngn fler match, ja QBIK behöver t o m vinna båda, är ett scenario jag inte tror finns. Så ÖDFF:s ledning får nog chansen att planera för ytterligare en säsong i Elitettan. Men, för fasen, planera då betydligt bättre. Ta reda på spelarnas planer och var väldigt aktiva i augusti om det behövs. Denna höst gör inte reklam för föreningen. Jag är inte förvånad över att Leffe Videgren tycks söka sig vidare.

Ope har tagit klivet upp i div 1, för andra gången sedan ÖDFF bildades. Man har en oerhört bred trupp, med stark offensiv, och en defensiv som höll bra i tvåan. Inför nästa säsong behövs dock definitivt några saker.

För det första behöver man förklara för IFK Östersund att de har en spelare i truppen som behövs mer hemma för sitt barns skull. Alternativt så löser Ope och IFK gemensamt med föräldrarna lite barnpassningsproblem. Ope behöver Lisa Landin i ettan. Och inte ska det väl vara självklart att en herrspelare ska gå före en damspelare. Men allt beror förstås på hur Lisa själv känner, men jag hoppas att det löser sig. Skulle Lisa inte vilja satsa vidare, så finns det ett par riktigt intressanta spelare i IFK. Men spelar Lisa vidare, så kan nog Ope lämna IFK ifred.

För det andra så måste Opes ledning vid denna uppflyttning inse att defensiven behöver stärkas. Jenny Hillmo håller för spel i ettan, men det behövs definitivt en lika bra målvakt ytterligare. Kan Heike Lippertz vara ett alternativ? En stark, snabb och styrande mittback anser jag också behövs, liksom en defensiv mittfältare som läser spelet åt båda håll. Förutom dessa tre spelare så behövs inte truppen fyllas på alls tycker jag. Och inga spelare som inte är nästintill givna i en startelva behövs.

Troligen så hamnar Ope i Norra Svealandsserien, efter Assis kvalseger till Elitettan över Bollstanäs. Det innebär att det behövs två lag från Medelpad eller Jämtland norrut, och då bör det bli två Medelpadslag. Ope får då tampas med lag från Dalarna, Uppland, Stockholm, plus Ljusdal och Huge från Gävle.

Sedan hoppas jag innerligt att damsektionen får den uppställning som behövs från huvudstyrelsen för att andralagets lovande spelare ska få husera där de hör hemma, nämligen i tvåan. Föreningen bör absolut slå vakt om alla utvecklingsbara unga spelare som finns under replaget.

KD ramlar ner i tvåan för första gången sedan serierna lades om, och man har de två senaste säsongerna tampats med alldeles för tunna trupper. Jag misstänkte ett tag att föreningen inte skulle orka kämpa vidare, men damsektionens ledande Anders Funseth säger att KD ska satsa även nästa år, att serieseger är målet, och att man så tidigt som möjligt ska kunna lägga fram hur detta ska ske. Vi får vänta och se.

IFK Östersund har gjort en kanonsäsong 2016, och särskilt när man fått ihop laget ordentligt under hösten. Synd att inte dom kunde följa med Ope upp ett steg. Jag vet inte om jag behöver skämmas över det, men jag är osäker på om Kent Persson bestämt sig för att fortsätta eller inte. Oavsett det så borde IFK:s framtid vara god, och rimligen bör de slåss om seriesegern även nästa år. Kanske tappar de någon spelare till ÖDFF och/eller Ope, men laget är starkt ändå. Jag får återkomma med funderingar runt IFK när jag har lite bättre koll.

Häggenås är ett härligt gäng tjejer, med en enorm urkraft som driver allt framåt, nämligen Myggan Handler. Jag hoppas att de är mitt i planeringen för nästa säsong i tvåan. Järpen hoppade tyvärr av spel i tvåan, men jag kan ändå känna lite förståelse för detta, då tydligen många spelare kände sig osäkra.

Avslutningsvis så vet jag att ÖDFF och Ope i ett par omgångar fört diskussion om att t o m slås samman, men jag har ingen aning om detta pågår återigen. Jag är inte odelat positiv till en sådan lösning, om den inte sker med en enorm fingertoppskänsla. Det finns en mängd frågor att lösa, och det ska man absolut inte göra under tidspress. Men visst kan idén kittla lite. Om det mot all rimlig förmodan skulle pågå en sådan diskussion nu, och sammanslagning skulle ske, så tror jag trots allt att det klokaste vore att lämna platsen i Elitettan, och satsa på topplats i ettan istället. Men varje Norrlandslag som lämnar plats för lag söderifrån är ett misslyckande. Kan båda lagen fortsätta, som två självständiga föreningar, under samma tak? Hmm, vete fasen. Nja, grundtipset är naturligtvis att båda lagen fortsätter som tidigare.

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
'Satsa ungt'
5 Oktober 2016 klockan 22:33 av Petter Magnusson
 

En misslyckad prestation av ett lag, i form av ex en degradering till en lägre serietillhörighet, en misslyckad målsättning om att ta steget upp i seriesystemet eller varför inte en enskild match eller en enskild prestation.
Alltid kommer det korrekta, superkonkreta formeln om vad som måste göras:

Formeln "Nu måste det satsas ungt".

Jaha?

Då plockar vi bort alla spelare över 25 år och ersätter med 14-18-åringar så är problemet löst?
Att betydelsen av "de äldre" inte synliggörs är anledningen till att jag skriver denna text.


Sex olika klubbar har jag representerat sedan jag gjorde debut med Ope IF som 14-åring.
I dessa klubbar har det alltid funnits äldre spelare, vissa bra föredömen, vissa mindre bra.
Men det finns framförallt en spelare som för alltid kommer att förtjäna min respekt som en lojal lagspelare och en otroligt viktig figur för sin klubb.


En spelare som vigt sitt liv åt en och samma klubb.
En spelare som alltid ställt upp vid lagjobb och andra åtaganden.
En spelare som alltid ställt upp med att skjutsa spelare till och från träningar/matcher.
En spelare som alltid ställt upp vid sidan om, t.ex ringa och fråga hur andra spelare mår när han märkt att det varit något som inte stämt.
En spelare som frivilligt tagit på sig att tvätta matchkläderna för att förbättra förutsättningarna för sitt lag.
En spelare som alltid haft hög träningsnärvaro.
En spelare som alltid varit i tid till träningar/matcher.
En spelare som hämtat nyförvärv på flygplatsen, låtit dem bo i hans lägenhet, tagit med dem på aktiviteter och t.ex bjudit med på midsommarfest.
En spelare som avstått flertalet utlandsresor p.g.a att fotbollssäsongen krockat.
En spelare som valt att kämpa i en regnig div 4-match borta mot Tandsbyn istället för att åka på en gratisresa med jobbet till Kroatien en vecka.

Listan kan fortsättas, men jag tror ni förstår.

I jämförelse med denna spelare så har jag spelat med flertalet (tyvärr en trend) yngre spelare som t.ex:

Kommer på sina mopeder strax innan, eller strax efter träningsstart.
Kräver att få speltid om de ska åka med på bortamatch.
Drar till Rhodos mitt under brinnande säsong för att supa med polarna en vecka.
Har en träningsnärvaro på 50% men ändå kräver speltid.
Hotar med att byta klubb om de varit på bänken två matcher i rad.
Stannar hemma från träning p.g.a att man har ett prov om två veckor.
Inte kan träna/spela match p.g.a att de eventuellt har hostat eller snorat en gång under dagen.
Inte kan träna för att flickvännen fått ett getingstick tidigare under dagen.

Osv osv.

Listan kan även här göras lång, detta är ett axplock av ursäkter jag varit med om senaste åren.

Det är alltså dessa spelare man skall satsa på när man gnäller ut sin besvikelse att "Nu fan är det dags att satsa ungt!".


Spelaren jag beskrivit lite längre upp i texten är Mathias "Grädde" Gradin, född -78 och som i skrivande stund gjort 20 säsonger i Opes A-lag.
Han har troligen fått utstå mer kritik än varenda spelartrupp i Jämtland fått tagit emot, tillsammans.

Det är min skyldighet som vän, lagkamrat och Ope:it att stå upp för honom och alla andra som jobbar i det tysta, en gång för alla.

Ära den som äras bör!

/Petter

 
Det finns 26 kommentarer att läsa.

 
Avslutning i serierna under Elitettan
24 September 2016 klockan 08:49 av Per Lagerbäck
 

Avslutning i serierna under Elitettan

Idag lördag avslutas div 2 Mellersta Norrland. Genom segern senast mot Remsle är Opes utgångsläge väldigt bra. En poäng hemma mot Alnö ska räcka, men nog ska de vinna matchen. Nerverna bör inte spela dem ett spratt, utan jag tror att det kommer att vara lugnt målmedvetna tjejer som springer in på Torvallen strax före kl 13 idag. Offensiven är också så stark att det kommer att bli några mål, även om det skulle ramla in något bakåt. Jag ser dock med stor spänning fram emot avslutningsmatchen för Ope.

IFK Östersund har gjort en formidabel säsong, förutom ett par matcher under våren. Och en styrka har varit att segrarna kommit även då inte spelet har fungerat 100-procentigt. När nu också Linnea Bergqvist och Marielle Bodin kommit igång så har laget en oerhörd sprängkraft framåt. Jag trodde inte att IFK skulle gå så bra som de gjort sedan maj, och nu tror jag att laget kommer att utvecklas ytterligare nästa år.

Häggenås är ett härligt gäng tjejer som verkligen förgyllt tvåan denna säsong, och tydligt visat att inget lag går säkert för dem. Endast mot Ångermanlandslagen Remsle och Härnösand har man kammat noll. Jag hoppas att Myggan Handlar och det övriga gänget orkar satsa vidare nästa år, och att fler spelare som trivs med den typ av satsning somTigerbrudarna gör söker sig dit. Man hör definitivt hemma i div 2.

Bland övriga lag har Hägglunds varit oerhört mycket sämre än vad jag trodde. Jag var inte alls påläst på dem, utan utgick från resultaten i Västerbottenserien förra året. Heffnersklubban överträffade länge sig själva för att sedan klappa igenom helt. Remsle och Alnö tycker jag har underpresterat, även om Alnös insatser förklaras av många spelartapp inför säsongen. Härnösand gjorde en mkt sämre start än vad jag väntat mig, men har reparerat detta ordentligt under hösten. Ånge och Timrå 2 har tagit fler poäng än vad jag trodde att de skulle göra.

En snabbkoll på mitt tips inför första omgången, som är måttligt imponerande:

1. Ope

2. Remsle

3. Alnö

4. Hägglunds

5. IFK Ösd

6. Heffnersklubban

7. Härnösand

8. Häggenås

9. Timrå 2

10. Ånge

I div 3 är allt redan avgjort. Järpen har verkligen överraskat detta år, trots att man blev rejält utspelade mot Ope 2 tidigt i våras. Ope 2 har som befarat gjort några sämre matcher, så seriesegern har tappats bort trots den magnifika matchen. Brunflo startade riktigt dåligt, men har tagit sig under säsongen. Sveg/Vemdalen var i serietopp under sommaruppehållet, men körde sedan hela höstomgången på några enstaka veckor, och tappade då ner till en tredjeplats. Lite oroande inför nästa år, då jag verkligen vill ha minst ett Härjedalslag på damsidan i spel. Myssjö/Oviken var med och lekte i toppen ett tag också, men tappade lite i slutet. Strömsund glimtade till ibland, och visar att spelet kan vara riktigt bra, men mer än till en sjätteplats räckte det inte. Till sist har vi KD:s och IFK:s andralag, som hamnade på de två sista platserna. Ja, jag ska inte vara orättvis mot Frösön. Det var oftast flest Frösötjejer som visade framfötterna i Frösön/KD 2. Men som jag skrivit förut, jag hoppas att det var en engångshändelse att vi inte haft ett eget representationslag på Frösön. Se nu till att ta tag i detta redan igår, så att det åter spelas ren A-lagsfotboll på Lövsta 2017.

Div 1 Norrland avslutas inte denna helg, men serien kan vara avgjord redan söndag kväll. Mest beror det på matchen BIK- Alvik. KD har fortfarande chansen med två hemmamatcher i helgen, men det ska nog fortfarande till ett under för att det ska bli nytt kontrakt. Frågan är vad som händer med föreningen om laget åker ur. Orkar de få personerna i ledningen skapa ett slagkraftigt div 2-lag? Kommer man att begära ner sig i div 3 eller blir det Dvärsätts BK som står även för damfotbollen i trakten 2017? Jag ska inte spekulera alltför mkt i det nu, utan håller verkligen tummarna för KD i slutspurten, och hoppas på derbyn mot Ope (eller IFK) nästa år i ettan.

Avslutning i serierna under Elitettan

Idag lördag avslutas div 2 Mellersta Norrland. Genom segern senast mot Remsle är Opes utgångsläge väldigt bra. En poäng hemma mot Alnö ska räcka, men nog ska de vinna matchen. Nerverna bör inte spela dem ett spratt, utan jag tror att det kommer att vara lugnt målmedvetna tjejer som springer in på Torvallen strax före kl 13 idag. Offensiven är också så stark att det kommer att bli några mål, även om det skulle ramla in något bakåt. Jag ser dock med stor spänning fram emot avslutningsmatchen för Ope.

IFK Östersund har gjort en formidabel säsong, förutom ett par matcher under våren. Och en styrka har varit att segrarna kommit även då inte spelet har fungerat 100-procentigt. När nu också Linnea Bergqvist och Marielle Bodin kommit igång så har laget en oerhörd sprängkraft framåt. Jag trodde inte att IFK skulle gå så bra som de gjort sedan maj, och nu tror jag att laget kommer att utvecklas ytterligare nästa år.

Häggenås är ett härligt gäng tjejer som verkligen förgyllt tvåan denna säsong, och tydligt visat att inget lag går säkert för dem. Endast mot Ångermanlandslagen Remsle och Härnösand har man kammat noll. Jag hoppas att Myggan Handlar och det övriga gänget orkar satsa vidare nästa år, och att fler spelare som trivs med den typ av satsning somTigerbrudarna gör söker sig dit. Man hör definitivt hemma i div 2.

Bland övriga lag har Hägglunds varit oerhört mycket sämre än vad jag trodde. Jag var inte alls påläst på dem, utan utgick från resultaten i Västerbottenserien förra året. Heffnersklubban överträffade länge sig själva för att sedan klappa igenom helt. Remsle och Alnö tycker jag har underpresterat, även om Alnös insatser förklaras av många spelartapp inför säsongen. Härnösand gjorde en mkt sämre start än vad jag väntat mig, men har reparerat detta ordentligt under hösten. Ånge och Timrå 2 har tagit fler poäng än vad jag trodde att de skulle göra.

En snabbkoll på mitt tips inför första omgången, som är måttligt imponerande:

1. Ope

2. Remsle

3. Alnö

4. Hägglunds

5. IFK Ösd

6. Heffnersklubban

7. Härnösand

8. Häggenås

9. Timrå 2

10. Ånge

I div 3 är allt redan avgjort. Järpen har verkligen överraskat detta år, trots att man blev rejält utspelade mot Ope 2 tidigt i våras. Ope 2 har som befarat gjort några sämre matcher, så seriesegern har tappats bort trots den magnifika matchen. Brunflo startade riktigt dåligt, men har tagit sig under säsongen. Sveg/Vemdalen var i serietopp under sommaruppehållet, men körde sedan hela höstomgången på några enstaka veckor, och tappade då ner till en tredjeplats. Lite oroande inför nästa år, då jag verkligen vill ha minst ett Härjedalslag på damsidan i spel. Myssjö/Oviken var med och lekte i toppen ett tag också, men tappade lite i slutet. Strömsund glimtade till ibland, och visar att spelet kan vara riktigt bra, men mer än till en sjätteplats räckte det inte. Till sist har vi KD:s och IFK:s andralag, som hamnade på de två sista platserna. Ja, jag ska inte vara orättvis mot Frösön. Det var oftast flest Frösötjejer som visade framfötterna i Frösön/KD 2. Men som jag skrivit förut, jag hoppas att det var en engångshändelse att vi inte haft ett eget representationslag på Frösön. Se nu till att ta tag i detta redan igår, så att det åter spelas ren A-lagsfotboll på Lövsta 2017.

Div 1 Norrland avslutas inte denna helg, men serien kan vara avgjord redan söndag kväll. Mest beror det på matchen BIK- Alvik. KD har fortfarande chansen med två hemmamatcher i helgen, men det ska nog fortfarande till ett under för att det ska bli nytt kontrakt. Frågan är vad som händer med föreningen om laget åker ur. Orkar de få personerna i ledningen skapa ett slagkraftigt div 2-lag? Kommer man att begära ner sig i div 3 eller blir det Dvärsätts BK som står även för damfotbollen i trakten 2017? Jag ska inte spekulera alltför mkt i det nu, utan håller verkligen tummarna för KD i slutspurten, och hoppas på derbyn mot Ope (eller IFK) nästa år i ettan.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Dilemmat
9 September 2016 klockan 22:54 av Hasse Thor
 

Egentligen hade jag hoppas att inte behöva skriva det här, tänkte låta “Thors Hammare” sakta tona ut i fjärran. Inte på grund av bristande material eller åsikter utan med den lilla självinsikten att det finns numera så mycket duktigt folk med stilistisk finess i dom olika kolumnerna på sajten. Dessutom förmodligen med i dom flesta fall, en betydligt ungdomligare infallsvinkel.

Men, nu kommer Helsingborgs IF till Jämtkraft Arena. HIF, det finns bara ett HIF oavsett vad alla med känsla för 08-laget tycker. Dom som hängt med i mina ibland diffusa svängar här inne har väl knappast undgått att det finns bara ett lag i det här drygt sjuttioåriga hjärtat. “Di röe”, “Heåjeff, “Skånes stolthet” m.m m.m.

För en riktigt sann supporter är det ett lag dom gäller, delar man upp gracerna tillhör man en annan kategori enligt mitt sätt att se det. Och nu till dilemmat: Helsingborg har sjunkit som en sten genom den allsvenska tabellen i höst. En från början relativt anonym spelartrupp har haft osedvanligt dåligt flyt när det gäller skador. I höst har vid vissa tillfällen så många som åtta potentiella startspelare varit ur drift samtidigt.

Att Östersunds Fotbollsklubb skulle nå allsvenskan och “Di röe” gästa Arenan var för mej fullständigt osannolikt men nu är vi där. ÖFK är oerhört viktigt, man har tillfört en helt ny dimension av idrottslig verksamhet till regionen och skapat en hausse av sällan skådat slag. Om möjlighet funnits har jag inte missat en match sen dom rödsvarta såg dagens ljus på Hofvallens träsmaksdoftande långbänkar. Det blir ett krig i skallen. Kommer ihåg vårmötet i Helsingborg där Graham Potters gubbar spelade ut hemmalaget men kroknade i andra och tummarna vitnade för norrländska poäng innan slutsignalen.

Ännu en i den långa raden av förluster på sistone skulle vara om inte förödande så i alla fall innebära en allt fastare förankring under kvalstrecket för Henke Larsson rödblå manskap. Tre poäng däremot en psykologisk boost och förmodligen släppa loss den kvalité som många menar finns hos skåningarna. Spännande och mycket speciellt blir det, kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mej ett dylikt scenario. Min rödblå halsduk med tillhörande kepa kommer dock att lämnas hemma.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Sommarvila
16 Juli 2016 klockan 17:03 av Per Lagerbäck
 

Nu är det sommarvila i de flesta av serierna. Tyvärr trodde jag att Elitettan tagit paus tidigare än den gjorde, så jag missade att tippa en hel omgång. Kanske det leder till att utmaningen dyker upp på Fotbollz igen;-), då jag missade en hel del poäng där. ÖDFF startade oväntat bra denna säsong, men har tappat på slutet. Intressant är att alla matcher har slutat med ett tämligen jämnt resultat. Endast två matcher har vunnits med mer än ett måls marginal, och då med två mål. Debatterat är redan ÖDFFs hemmastyrka kontra sin bortasvaghet i resultaten, men t v tycker jag att man kan avfärda den diskussionen med att man har mött fem av de sex högst placerade lagen borta. Och inte förlorat med mer än ett mål mot något av dem. Tabellställningen är dock inte helt bekväm, och det krävs en medgångsperiod för att helt säkra kontraktet. Dessutom hör vi åter om ekonomiska problem för föreningen. Vi får se om det påverkar laget på något sätt.

KD är i en än värre sits i div 1 Norrland. Man ligger på nedflyttningsplats, och truppen är fortfarande tunn. Det blir troligen fyra lag som får göra upp om de fyra sista platserna, och jag håller KD som mest troliga att klara sig kvar. Men det kommer att krävas slit och hjärta.

I div 2 Mellersta Norrland är Ope som väntat med i den absoluta toppen. Laget är riktigt starkt när spelet stämmer, men de hamnar även i svackor ibland. Det gäller att alla tar sitt ansvar på plan. Då kan det bli en ny chans till spel i div 1 nästa år igen. Ope är väl det lag i distriktet som har det bäst ställt med spelare bakom A-truppen, varför framtiden ser riktigt bra ut, om den förvaltas klokt.

IFK Östersund har spelat lite för många oavgjorda matcher, och har därför lite för många poäng upp till den absoluta toppen för att kunna nå serieseger. Ope, Heffnersklubban och Remsle är lite för stabila. Men man kan definitivt plocka poäng av alla tre dessa lag. IFK har haft otur(?) med skador under säsongen, och har tvingats laborera en hel del med laget. Jag tror att de kommer att närma sig toppen.

Häggenås överraskade alla i starten av serien, men har tappat lite därefter. Men de säkrar utan problem kontraktet, och jag hoppas verkligen att man orkar med många säsonger i tvåan. Tigerbrudarna är alldeles för bra för trean.

Vissa hävdar att Ope eller andra Jämtlandslag än ÖDFF inte har i div 1 att göra, men det är definitivt fel. Ett bevis för att det är möjligt att lyfta sig på kort tid, utan förstärkningar från utlandet är årets prestationer av Ljusdal i div 1 Norra Svealand. Som nykomlingar i serien har laget från ett av Sveriges "sämsta" distrikt, med endast nyförvärv med Hälsingeanknytning placerat sig på tredje plats, med endast två förluster. Och med ett publiksnitt som är det elfte bästa i Sverige på damsidan. Inget lag i Elitettan har ett högre snitt, och endast tio i Allsvenskan.

I trean är det mest anmärkningsvärda för mig att det tidigare "storlaget" Frösön ligger sist i tabellen med endast en inspelad poäng. Och det dessutom i samarbete med KD:s andralag. Något måste hända i Frösö IF. Jag hoppas att man lagt upp en plan för hur de yngre förmågorna ska utvecklas för att slussas in i representationslaget, och att man snarast åter kan spela med ett eget lag, och sedan börja att klättra kvalitetsmässigt igen. Någon kanske reagerar på begreppet storlag, men det var faktiskt så att Frösön för inte så många år sedan låg före ÖDFF i åtta omgångar och tävlade om serieseger i dåvarande div 2, vilket var den högsta serie ett Jämtlandslag då hade spelat i på fyra år. Frösön gjorde då damfotbollen i Jämtland en stor tjänst, genom att utmana ÖDFF. Annars tror jag att den nästan tynat bort, då ÖDFF-företrädarna på den tiden hävdade att div 2 var en elitnivå. Tack vare konkurrensen började en rejäl positiv utveckling för ÖDFF.

Vad gäller trean i övrigt så har Sveg/Vemdalen och Järpen överraskat positivt. Myssjö/Oviken har väl presterat på sin nivå, medan Ope 2 och Brunflo presterat lite sämre än vad jag väntat. Jag hoppas som vanligt att seriesegraren tar sitt ansvar och kliver upp en division, för JH-fotbollen utvecklas positivt att fler tjejer får spela på lite högre nivå.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Underhållningen här men hjärtat där
18 Maj 2016 klockan 13:00 av Hasse Thor
 

Helsingborgs IF-Östersunds FK på Olympia i Helsingborg, i Allsvenskan. Om någon påstått det scenariot för en del år sen hade jag om inte idiotförklarat den personen så i alla fall näst intill. Den eventuella läsekretsen har säkert uppmärksammat att jag har outslitliga “connections” med Helsingborg i allmänhet och HIF i synnerhet.

Eftersom “streaming” av idrott och annat blivit ett begrepp får man ju numera bänka sig och ta del av allt av intresse förutsatt att man slantat upp erforderliga medel. Ikväll blir det dock ett problem modell större. Vem fasen vill man skall vinna matchen? ÖFK är ju dom som står för underhållningen på hemmaplan och skapat en hausse och ett intresse för sporten i den här mer eller mindre bortglömda delen av vårt land. Lovorden haglar också utifrån. Dessutom, ju längre avstånd man skapar till “bottenträsket” desto större trygghet i dom rödsvarta brösten. Folk på läktarna och klirr i kassan.

Sen går det ju inte att komma ifrån att hjärtat finns hos HIF. Fick i tidiga tidiga barnaår följa med morfar och morbror på Olympia. Stod på östra ståplatsläktaren av trä och utan tak, indränkt i cigarettrök enligt dom mer eller mindre obefintliga miljöaspekter som fanns på femtiotalet. Matchen alltid 13:30 på söndagseftermiddagen. På förmiddagen Harlyckan klockan 10:00 (!). Eskilsminne IF:s hemmamatcher i division fyra startade alltid då för att folk skulle hinna till Olympia fån Eskilsminne. En villaförort i Helsingborgs utkanter där skribenten såg dagens ljus.

Prognosen är fullt hus på ett Olympia under ombyggnad . Ett tydligt bevis på att ÖFK inte är vilken nykomling som helst, man har ett intresse i den här fotbollskunniga delen av vårt land för vad som åstadkommits uppe bland forsar och fjäll. Under ombyggnad är också Helsingborgs rödblå stolthet. Efter framgångsrika år förvaltades fortsättningen på ett alltför optimistiskt sätt och man vill bygga upp från grunden igen. Därför anställdes stadens store hjälte Henrik Larsson med sin karisma och känsla för dom lokala förhållandena.

Spännande blir det under alla förhållanden, får gästerna härifrån igång sitt rullande tror jag HIF får det jobbigt. Man har en bredare uppsättning och fler verktyg i lådan så att säga. Jordan Larsson, “leading star” hos helsingborgarna, är väldigt omskriven men har, tycker jag, en del att lära fortfarande. Vad ÖFK däremot bör se upp med är HIF:s kantspel som skapat det mesta hittills. Hur som helst, kul skall det bli och “må bäste man vinna”.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Div 3 damer
10 Maj 2016 klockan 20:48 av Haldo Jonsson
 

Ja, division 3 JH har redan rullat igång, så visst bör jag ha siat om utgången redan tidigare. Och lite klokare tror jag dessutom att jag blivit efter de två första matcherna. Jag tror att det kommer att bli en serie där inget lag drar ifrån, och inget lag halkar definitivt efter. Serien kommer nog att bli ovanligt jämn. Det kommer också att bli en hel del oväntade resultat, och tyvärr tror jag att seriesegraren måste förstärka rejält för att klara sig i div 2 nästa år. Årets serie är relativt svag. Detta beror bl a på att Frösön kapsejsat nästan helt och på att främst IFK Östersund under två år brandskattat Myssjö/Oviken väldigt mycket. De mest intressanta lagen kanske blir Brunflo och Ope 2 istället. Jag sticker ut hakan rejält och tror att det slutar så här i september.

Brunflo tror jag kommer att överraska de flesta, och vara det lag som håller ihop hela vägen, även om de saknar en hel del rutin. De kan säkert också få förstärkningar av gamla Brunflospelare under säsongen. Jag tror alltså på plats ett, men jag kan naturligtvis få helt fel.

Ope 2 är det spelskickligaste laget i serien, och jag skulle gärna vilja tippa dem som etta. Men jag tror att de kommer att gå på fler minor än Brunflo. Dessutom vill de flesta lagen i distriktet gärna slå just Ope. Men på plats två kommer de nog.

Myssjö/Oviken imponerar verkligen på mig. De har tappat nästan en startelva till stan, men dom bara fortsätter att prestera. Visst är laget lite ihåligt, men de kan vinna mot vilket lag som helst i serien. Tips plats tre.

Sveg/Vemdalen kanske jag underskattar med detta tips. De skulle kunna hålla för den absoluta toppstriden. Men jag tror att de får svårt att ställa slagkraftigt lag på benen i alla bortamatcher. Men jag blir gärna överbevisad, en seger till Härjedalen skulle jag uppskatta. Men tipset blir plats fyra.

IFK Östersund 2 har jag underskattat förut, och kanske gör jag det igen. Men jag tror att IFK:s trupp är lite tunnare i år, och att det kommer att gå åt spelare till kampen i tvåan. Tips plats fem.

Frösön/KD 2. Hm. Ingen aning. Med den trupp som fortfarande står på hemsidan hade jag tippat serieseger. Nu efter de beslut som tagits, och KD:s behov av spelare, så vet jag inte. Truppen i första matchen visar att man satsar på det unga gardet, vilket jag tycker är helt rätt. Båda föreningarna behöver satsa på att utveckla egna spelare. Men i takt med att nyförvärv rullar in i KD, kan det bli fler äldre spelare i detta lag. Bra för resultaten i år, men inte säkert bra för framtiden. Beror på hur allt hanteras. Laget bör vara aktuellt för toppstriden, men jag tvekar. Jag utmanar ödet och tippar dem på plats sex.

Strömsund har jag väldigt dålig koll på detta år. Har de träningsspelat alls? Troligen en knackig start innan maskineriet stampar igång. Snålt tips med plats sju.

Järpen hade en kader duktiga spelare på ingång förra året, men jag vet inte vad som hände. Finns någon av dem till hands i år? Precis som för Strömsund så kan det bli en svår start på serien, och sedan får vi se vart det bär hän. Jag är fräck och tippar Järpen sist, på plats åtta.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Div 2 Mellersta Norrland
2 Maj 2016 klockan 15:00 av Per Lagerbäck
 

På Himmelsfärdsdagen drar damernas tvåa igång med det laddade derbyt mellan Ope och IFK Östersund, enligt uppgift kl 13 på Åkreängs lite svårspelade konstgräs. Jag hoppas på stor publiktillströmning där. Lagen ska finnas med på övre halvan i serien, och särskilt Ope bör finnas med i den absoluta toppstriden. Årets serie har inget lag som ramlat ner från ettan, men däremot tillkommer lag från två andra div 2-serier och tre nykomlingar från div 3.

I år finns det många utmanare om topplatserna, och i min värld handlar det om sju lag som kan slå varandra kors och tvärs. Det är Ope, IFK Ösd, Remsle, Hägglunds, Härnösand, Alnö och Heffnersklubban. I botten tror jag Ånge hamnar, men att dom möjligen skulle kunna hota Timrå 2. Säkrast känner jag mig på att Häggenås kommer åtta.

Jag tar åter lagen efter fjolårets placeringar.

Alnö kom ifjol tvåa i södra Norrlandstvåan efter Ljusdal, som startat väldigt bra i årets div 2 Norra Svealand. Alnö har tappat de starka spelarna Julia Bhy, Isabelle Lindgren och Paulina Byström, samt har ett par långtidsskador. De torde alltså vara lite svagare än förra året, trots några bra nyförvärv. Alnö kommer absolut att tillhöra toppen, och min gissning blir plats tre.

Ope hamnade till slut tvåa förra året, på samma poäng som seriesegrarna Timrå. Årets Ope är betydligt starkare och därmed är de faktiskt huvudfavoriter till segern. Lisa Landin, Sandra Nilsson och Tove Modin-Brissler är tre riktigt starka kort. Lägg därtill att de unga spelarna utvecklas hela tiden. Jag måste nog tippa Ope som etta och seriesegrare.

Heffnersklubban var för mig oväntade treor förra året. och ett mycket tungt lag att möta. De har fyllt på med tre duktiga spelare från Stöde, och kommer att vara lika tuffa i år. Klassen på serien är dock också snäppet högre än ifjol, så min gissning blir ändå att Heffnersklubban tappar lite, till plats sex.

Remsle kommer i år att ta flera tydliga steg framåt, efter några svagare årgångar. Fyra ifjol sedan de i höstas visade upp det första steget genom att vara det bästa laget efter en bedrövlig vår. Med ett par återvändare i truppen ser den starkare ut än på många år. Dessutom kommer nog Linda Sjödin att spela några fler matcher detta år. Remsle blir det främsta hotet mot Ope och mitt tips blir plats två.

Hägglunds blev fyra i div 2 Norra Norrland Nedre förra året. Det har tillkommit några spelare, och inget lag kommer att gå säkra mot Övikstjejerna. Tipset blir plats fyra.

IFK Östersund fixade en fin femteplats ifjol, och har ambitionen att ta ett par steg högre. jag är dock inte helt säker på det, trots flera nyförvärv. Och trots att de har en av seriens bästa spelare i Linnea Bergqvist. jag vet inte riktigt varför jag tvivlar, men jag gör det. kanske snacket om skadorna, och kanske just för att det värvats friskt ett par år. Men plats fem ska de i alla fall klara.

Ja det är en riktigt jämn topp i år. Härnösand kom sexa 2015, och är nog bättre i år. Men jag måste ju välja något lag på sjunde plats, och mitt val hamnar till slut på HSK. Men troligen får jag fel, Härnösand blir nog bättre än min tippade plats sju.

Häggenås ska inte klara av att vara tillräckligt jämna för att i en sluttabell hamna före något av de sju lag jag tippat före dem, men de ska absolut komma före Timrå 2 och Ånge. Jag känner stor sympati för det tigerrandiga gänget, och hoppas att de får ännu roligare i tvåan än i trean. Tipset alltså plats åtta.

Timrå 2 kommer att blanda och ge. men med tanke på klassen på serien i år så blir det inte många segrar. De kommer troligen att hamna på någon av de två sista platserna. Utifån att gänget oftast tränar tillsammans med A-laget gör att jag tippar dem före Ånge, på plats nio.

Ånge kanske fick chansen att kliva upp vid fel tillfälle. En tunn trupp och ganska få riktigt duktiga spelare bäddar nog tyvärr för en sista tionde plats, och återfärd till trean, där det gäller att se till att Västra Medelpad har kvar minst ett damlag även nästa år.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Historiskt på Tele 2
5 April 2016 klockan 18:40 av Hasse Thor
 

En mycket märklig känsla framför datorn och nånting som inte går att likna vid nåt annat inför Östersunds Fotbollsklubbs historiska entré i Allsvenskan. Dryga trettiotusen grönvita anhängare på Tele 2 Arena unisont sjungandes Hammarby-hymnen. Ett ÖFK, “dissat” på en del håll men i huvudsak sett som en spännande nykomling i princip utan hämningar och med en benhård tro på det egna förmågan.

Sånt kan sluta med en total kollaps inför omständigheterna men herregud, vad är det som sker. Lite vilset kanske första minuterna men sen: högerkanten Ronald Mukiibi-Ken Sema drar igång dansen, bjuder upp Samman Ghoddos och Alex Dyer i ett virvlande klapp-klapp på “Bajens planhalva. Tre-fyra högkaratiga tillfällen men vad händer, 1-0 till hemmalaget via en fast situation och lite väl handfallet i ÖFK:s bakre regioner.

Saker som kan knäcka vem som helst men inte dom helröda den här gången. En utomordentlig Mukiibi sätter upp ett nytt notställ och Fuad Bachirou och Brwa Nouri börjar komplettera allt mer på golvet. Helt rättvist också 1-1 genom Ghoddos, en genialisk attack signerad Dyer. Den senare har en förmåga att hela tiden lyfta sig i takt med lagets behov. Suveräna direktspel och instick.

Hammarby ett annat lag efter paus. Kanadensiska ishockeylag tämjde förr ett spelmässigt överlägset Tre Kronor med fysik, ibland en bit över regelbokens råmärken. Inga jämförelser i övrigt men “Söderbröderna” gick in betydligt tuffare och lät domaren sätta ribban. Ett antal varningar åt bägge håll men också tre skador i Graham Potters uppsättning varav inbytte Jamie Hopcutts befarade underbensfraktur inte var vad som behövdes. Bara att hoppas att engelsmannen är tillbaka fortast möjligt. Ibland kan den första diagnosen vara väl dyster.

Även det jämtländska stålet biter, tycker att Dennis Widgren visade att han håller på den här nivån och tillsammans med Gabriel Somi organiserades friska attacker även från vänsterkanten.

Personligen är jag trots allt nöjd med 1-1. Hammarby hade ett antal “fasta” i slutskedet och likt en nybliven MFF-tränare valde jag att titta bort. Det mentala är en viktig pusselbit, speciellt för en nykomling och här visade ÖFK att man för att använda en sliten klyscha: “pallade trycket”. Hemmapremiär på torsdag mot AIK, tanken svindlar

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Historiskt på Tele 2
5 April 2016 klockan 16:13 av Hasse Thor
 

En mycket märklig känsla framför datorn och nånting som inte går att likna vid nåt annat inför Östersunds Fotbollsklubbs historiska entré i Allsvenskan. Dryga trettiotusen grönvita anhängare på Tele 2 Arena unisont sjungandes Hammarby-hymnen. Ett ÖFK, “dissat” på en del håll men i huvudsak sett som en spännande nykomling i princip utan hämningar och med en benhård tro på det egna förmågan.

Sånt kan sluta med en total kollaps inför omständigheterna men herregud, vad är det som sker. Lite vilset kanske första minuterna men sen: högerkanten Ronald Mukiibi-Ken Sema drar igång dansen, bjuder upp Samman Ghoddos och Alex Dyer i ett virvlande klapp-klapp på “Bajens planhalva. Tre-fyra högkaratiga tillfällen men vad händer, 1-0 till hemmalaget via en fast situation och lite väl handfallet i ÖFK:s bakre regioner.

Saker som kan knäcka vem som helst men inte dom helröda den här gången. En utomordentlig Mukiibi sätter upp ett nytt notställ och Fuad Bachirou och Brwa Nouri börjar komplettera allt mer på golvet. Helt rättvist också 1-1 genom Ghoddos, en genialisk attack signerad Dyer. Den senare har en förmåga att hela tiden lyfta sig i takt med lagets behov. Suveräna direktspel och instick.

Hammarby ett annat lag efter paus. Kanadensiska ishockeylag tämjde förr ett spelmässigt överlägset Tre Kronor med fysik, ibland en bit över regelbokens råmärken. Inga jämförelser i övrigt men “Söderbröderna” gick in betydligt tuffare och lät domaren sätta ribban. Ett antal varningar åt bägge håll men också tre skador i Graham Potters uppsättning varav inbytte Jamie Hopcutts befarade underbensfraktur inte var vad som behövdes. Bara att hoppas att engelsmannen är tillbaka fortast möjligt. Ibland kan den första diagnosen vara väl dyster.

Även det jämtländska stålet biter, tycker att Dennis Widgren visade att han håller på den här nivån och tillsammans med Gabriel Somi organiserades friska attacker även från vänsterkanten.

Personligen är jag trots allt nöjd med 1-1. Hammarby hade ett antal “fasta” i slutskedet och likt en nybliven MFF-tränare valde jag att titta bort. Det mentala är en viktig pusselbit, speciellt för en nykomling och här visade ÖFK att man för att använda en sliten klyscha: “pallade trycket”. Hemmapremiär på torsdag mot AIK, tanken svindlar….

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Elitettan
30 Mars 2016 klockan 14:59 av Per Lagerbäck
 

Nu är det inte långt kvar innan Elitettan sparkar igång. ÖDFF gör en rejäl satsning detta år, och troligen kommer vi att få uppleva ett mer optimistiskt spelande lag denna säsong. Men inledningsvis måste jag beklaga att ÖDFF inte bedömer Fotbollz som en viktig källa att nå ut till fotbollsintresserade jämtar. De uttalar som ett av sina viktigaste mål att höja publiksiffrorna, men lägger ändå inte resurser på att sprida nyheter om sitt lag här. Vad det beror på får föreningen gärna svara på. Vad enskilda tyckare tror eller gissar vad det beror på är mindre intressant. Här skulle jag uppskatta om några av dem som alltid försvarar ÖDFF själva kunde se detta som ett problem, istället för att bara hitta förklaringar. Är det för få personer runt föreningen, så är det också ett problem. Jag vill att damernas fotboll ska nå en större publik, och då måste man själv anstränga sig.

Årets nyförvärv hos ÖDFF kommer tveklöst att spetsa laget ordentligt. Båda nigerianska förvärven kan bli succéer, och även de tjejer som fått faktisk rutin från Allsvenskan måste ju innebära ett lyft både på träningar och i matcher. Risken är dock att truppen är lite för tunn rent numerärt, om skadeproblemen fortsätter. Men jag tror att ÖDFF kommer att kunna irritera de bästa lagen ordentligt, och kanske t o m att vara med och slåss om en plats i Allsvenskan.

Jag ska göra ett försök att tippa årets Elitetta, vilket inte är något lätt uppdrag. Om vi går igenom lagen utifrån fjolårets placeringar har vi först de båda lagen som fick kliva av Allsvenskan.

Hammarby håller som en av tre favoriter till att kriga om uppflyttning tillsammans med Limhamn/Bunkeflo och Hovås/Billdal. De har i och för sig tappat sex spelare till allsvenska lag, så det är tydligt kännbart. Samtidigt har de fått fyra-fem riktigt intressanta nyförvärv, där vi från vår jämtska horisont är särskilt nyfikna på hur Frida Sjöberg kommer att stå sig. Jag tror att Hammarby blir tvåa och återvänder direkt upp till Allsvenskan.

Det andra laget som ramlat ner i Elitettan har en helt annan satsning detta år. AIK med sin kvalificerade ungdomsverksamhet satsar i huvudsak på egna talanger underifrån. Men det täcker inte det dussin spelare som lämnat. Gnaget kommer att spela en underhållande fotboll, men poängen räcker inte till mer än en mittenplacering. Jag tippar en åttondeplats.

IFK Kalmar överraskade med att var det lag som längst hängde med Djurgården i kampen om den andra uppflyttningsplatsen förra året. Man har laget ganska intakt, och borde finnas med i toppen även i år. Jag tror dock att konkurrensen hårdnat, och därför får man nöja sig med att komma sexa.

Limhamn/Bunkeflo var redan förra året ett riktigt bra lag, och de placerade sig som fyra. Detta år har det talangfyllda laget fyllts på med ännu fler talanger, och ett par mer färdiga spelare. Jag tror att de tar kommandot i årets serie, och håller hela vägen denna gång. Mitt tips är att de blir etta, och flyttas upp tillsammans med Hammarby.

Femma ifjol blev Hovås/Billdal, och jag tror att de tar ytterligare steg framåt, med flera intressanta nyförvärv. Jag tror föreningen har som mål att ta upp kampen om att vara Göteborgs bästa damlag. Det kan räcka hela vägen redan detta år, men jag tror att de får nöja sig med en tredjeplats.

Sirius tillhörde ifjol favoriterna i serien, men lyckades inte riktigt. Jag vet inte varför, men på något sätt blev det en negativ signal, och i år har man en betydligt svagare trupp än förra året. Sirius riskerar att bli årets stora flopp, och kanske t o m ramla ner. Ja, jag tror att risken är tillräckligt stor för att tippa dem som nr tolv.

Sunnanå är en riktigt anrik förening med många år i Allsvenskan. De fick sanera ekonomin rejält förra året, och hade inget med toppen att göra. Situationen är inte så annorlunda i år, och de får nöja sig med en mittenplacering. T ex plats sju igen.

ÖDFF kom alltså åtta förra året, vilket blev en stor överraskning för mig. Jag trodde inte att de skulle hänga kvar. I år har de flera klasspelare än någonsin tidigare, och det ska ge resultat. Jag tror dock inte att det räcker till att riktigt slåss om uppflyttning, då jag tror att de kommer att tappa en del poäng mot sämre lag. Men om de slipper många skador kan det räcka till en plats strax bakom, t ex nr fyra.

QBIK från Karlstad säkrade till slut kontraktet förra året, men riskerar att även detta år dansa lite på slak lina. De har dock en stabilare trupp detta år, och de ska i alla fall inte bli sämre än fjolårets niondeplats. Men jag tippar att platsen blir densamma, alltså nia.

Kungsbacka kommer att leva farligare än QBIK. De gjorde en bra säsong som nykomlingar förra året, men riskerar att få det svårare i år. Förvärven av Fanny Lund och Julia Wahlberg kanske räddar dem kvar ändå. Tips elva.

Älta agerade rena berg- och dalbanan förra året. Jag tror att dalarna blir djupare detta år, och uppgångarna färre och mindre. Jag tror att de ramlar ner till en fjortonde och sista plats.

Växjö är den nykomling som jag tror kommer att överraska mest positivt detta år. De hade redan ett kvalificerat lag på gång och har fyllt på klokt. Jag tror att det t o m kan räcka till plats nr fem, och därmed blir de bästa smålandslag.

Sundsvall DFF är tillbaka efter en rejäl svacka, där de t o m höll på att tappa förstaplatsen i Medelpad till Selånger. SDFF har delvis lidit av samma hybris som ÖDFF, alltså väntat sig ett enkelriktat stöd från övriga föreningar i distriktet, utan att orka/vilja ge något tillbaka. Om de släpper detta, och liksom ÖDFF nu, inriktar sig på att skapa en så attraktiv egen verksamhet som möjligt, så kan de faktiskt hänga kvar. Jag tippar dem på plats tio.

Den tredje nykomlingen, Holmalund/Alingsås, tror jag riskerar att snabbt hamna i botten på tabellen. Det är nog inget dåligt lag, men möjligen lite för oförberedda på denna serie. De har dock tveklöst chansen att hänga kvar, men jag måste ju tippa några lag i botten också, så jag placerar Holmalund som trettonde.

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Inte långt kvar
16 Mars 2016 klockan 17:57 av Per Lagerbäck
 

Nu är det inte långt kvar till att den riktiga fotbollssäsongen drar igång. När det gäller distriktets bästa lag på damsidan, ÖDFF, har mycket klarnat sedan årsskiftet. Och jag tror att de kan bli riktigt farliga i Elitettan detta år. Denna gång ska jag dock ägna mig mer åt läget längre ned i seriesystemet.

Damfotbollen har tidvis problem med att få spelarna att räcka till, och i år är det riktigt besvärligt på många håll. Även ÖDFF har en aning för tunn trupp. Och KD har inte heller någon riktigt trygg trupp. Men än värre har det varit på lägre nivå, där först Frösön och sedan Stöde dragit sig ur div 2 pga för små och/eller svaga spelartrupper. Nu har också div 1-laget Mohed från Söderhamn slängt in handduken för denna säsong. Laget som heroiskt klarade sig kvar i div 1 Norra Svealand förra året. Detta kan påverka div 2 Mellersta Norrland, då det kan vara så att Alnö IF erbjuds den platsen, men jag har just detta år svårt att tro att de accepterar ett ev erbjudande. Alnö räknade med att gå upp föra året, men föll på mållinjen mot Ljusdal, och har nu även dom tappat flera spelare av klass. Troligen blir det därför tyvärr något Svealandslag som hugger den platsen.

Annars tror jag att just div 2 Mellersta Norrland blir ett riktigt getingbo detta år. Remsle har ett bättre lag än på många år, IFK Östersund och Ope kommer att haka på i toppen, Hägglunds som klivit från en nordligare serie kommer att vara bra. Därutöver Härnösand, Alnö och Heffnersklubban som alla tre kan bli riktigt farliga. Kvar blir då Häggenås, Ånge och Timrå 2 som jag inte tror blir topplag, men Tigerbrudarna kommer absolut att ta tillräckligt med poäng för att hänga kvar. Timrå 2 tror jag kommer att kunna börja bra, men i takt med A-lagets troliga motgångar i div 1 Norrland så tror jag också att andralaget får det svårare. Ånge tror jag tyvärr kommer upp i tvåan på ett kort besök denna gång, och vi får hoppas att det inte innebär att den föreningen sedan lägger ner sin damfotboll.

På div 3-nivån hälsar jag Brunflo hjärtligt välkomna tillbaka på seniornivån. De visade under DM-spelet att de kan bli att räkna med där. Frösön var svagare än väntat, men jag tror ändå att de måste hållas som favoriter till seriesegern. Tidigare pålitliga topplaget Myssjö/Oviken har på ett drygt år tappat nästan ett lag till IFK Östersund, och bör inte nå ända fram i år. Sveg, Strömsund och Järpen vill jag avvakta med att tro något om, då jag vet väldigt lite om vad de kommer att kunna mönstra för spelare. Särskilt Ope 2 och även IFK Östersund 2 bör kunna ta en hel del poäng, och det gör troligen också KD 2, men inget av dessa andralag kommer att vinna serien.

Men jag hoppas verkligen att JHFF hittar sätt att stötta de föreningar i distriktet som kan ha ett spelarunderlag att kunna starta eller återuppta fotbollen på seniornivå. Nästa år hoppas jag på Ås i första hand, men även Ragunda och ytterligare ett Härjedalslag väntar jag på. Sedan behövs det ytterligare en förening i Östersund som tar hand om de spelare som inte vill/orkar satsa på spel i högre divisioner. Jag vet att Ope IF haft tankar på detta och för några år sedan fanns BK Björnen. Men det behövs nog ledare som kan hålla ihop en förening, och som inte ägnar sig främst åt fotbollen, för att en sådan förening ska leva på längre sikt.

Jag återkommer med tankar kring ÖDFF och KD:s chanser 2016.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Allsvenska tankar
21 Februari 2016 klockan 21:06 av Hasse Thor
 

Eftersom den allvarligare krutröken nu åter börjar kännas runt Östersunds Fotbollsklubbs göranden och låtanden inför den historiska säsongen i Allsvenskan, kanske det kan vara på sin plats att även Thors s.k. “Hammare” gör sig påmind.

Bänkade mig därför framför datorn på lördagseftermiddagen med framförallt två för mig intressanta frågeställningar: hur håller ÖFK:s spelidé mot dom Svenska Mästarna och vilken klass är det på dom nya krafter som införskaffats.

Svaret på den första frågan ställer väl en massa nya frågor. Okej, det är tidigt på säsongen och flera nyckelspelare är ännu inte i stridbart skick men trots allt, vill man behålla sin spelfilosofi tror jag svaret kommer att vara: extrem noggrannhet.

Allting går så mycket fortare, ett enda felpass och direkt ställs frågor till ÖFK:s defensiv. Sam Mensah hade rollen som sopkvast när det brann till säsongen före Superettan. Avlöstes där av Fouad Bachirou som tog hand om inte bara andra, utan också tredje och fjärdebollar….

Om den lille fransmannen får fortsatta skadeproblem framöver gäller det för Potter & company att hitta nån som kan axla den manteln, tror det blir oerhört viktigt om man vill fortsätta den spelmässiga linje som givit eko i hela fotbolls Sverige.

Bollinnehav och poängutdelning går ju inte alltid hand i hand och i fotboll utdelas inga skönhetspris, det är alltid målen som räknas. Men för att inte bli alltför negativ, “Peking” fick jobba och resultatet 4-0 speglar väl trots allt inte matchbilden.

När det gäller nya spelare så är det kanske orättvist att i det här läget komma med synpunkter. Ny stad, ny klubb och alla har inte samma förmåga att hitta igen sig själv på några månader. Tror dock att dom offensiva kanterna kommer att bli sevärda med nye Ken Sema tillsammans med Michael Omoh sen tidigare.

Sam Ghoddos teknik tror jag kommer att fylla sin plats. Alhaji Gero gjorde väl inget större avtryck den här gången men har ju så att säga varit med förr. Över huvud taget hände det för lite i offensivt straffområde men det är ju något som laget brottats med tidigare.

Målvaktsbesättningen har ju varit lite i fråga satt men tycker Haraldur Björnson förutom en tveksam utboxning vid första målet tog det han skulle och verkar ha växt in i ÖFK-munderingen. Kul att Graham Potter ger Dennis Widgren förtroende, hade stora ytor att täcka den här gången och allt blev väl inte rätt men tror att jämtlänningen kommer att passa bra i den allsvenska kostymen.

Det finns klassiska, kanske för svåra motståndare, men samtidigt en nedre halva där ÖFK kommer att plocka en hel del poäng. Hur som helst, det kommer att bli oerhört intressant, det finns redan en rejäl stampublik och hänger man med hyfsat tror jag att det mellanorrländska inlandet kommer att ställa upp. Det är bara att köra!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Nu har snart 2015 gått till historien
29 December 2015 klockan 09:45 av Per Lagerbäck
 

2015 blev ett intressant år för Jämtländsk fotboll. ÖFK gjorde det de flesta inte trodde var möjligt. De levererar nu allsvensk fotboll i lilla kyliga Östersund kommande år. Detta är något oerhört imponerande. Under några år har scoutingen av spelare hållit absolut högsta klass, med tanke på de begränsade ekonomiska medel som stått till förfogande. Jag vill verkligen stötta ÖFK kommande år, och mot alla motståndare utom en kommer det att vara enkelt. Hur jag ska hantera matcherna mot GIF Sundsvall får bli en fråga för framtiden. Detta då Giffarna varit mitt lag på herrsidan sedan mer än 50 år tillbaka.

ÖDFF gjorde också något riktigt imponerande, när klubben etablerade sig i Elitettan. Jag var övertygad om att uppgiften skulle bli för svår, men hade helt fel. De var egentligen aldrig riktigt i närheten av risken att åka tillbaka till div 1, trots en liten svacka. Nu satsar man på fler svenska etablerade spelare, vilket låter spännande, men jag har för lite koll på dessa för att idag ha en åsikt om hur detta kommer att påverka laget.

Jag återupprepar vad jag sagt och skrivit många gånger; det var när dessa båda föreningar släppte förväntningarna på service från övriga föreningar i distriktet, och började att koncentrera sig på sin egen verksamhet, som framgångarna kom. Jag tror fortfarande på att fotboll är en tävlingssport, och att alla måste få konkurrera på sina villkor. Samtidigt är ett ömsesidigt givande samarbete alltid av godo, när alla inblandade parter är intresserade. Men så fort någon försöker pressa en förening till "samarbete", så blir resultatet inte särskilt bra. Lika lite tror jag på att pressa spelare till att gå till en viss förening, eller till att stanna i den förening de tillhör. Det måste alltid vara spelaren som avgör vad som känns bäst.

Om vi fortsätter på damsidan, så har distriktets näst bästa lag levt farligt detta år. Jag har alltid haft ett gott öga till KD, men det är inte längre lika självklart som tidigare. KD har tappat mycket av sin grund i att hitta spelare i sitt absoluta närområde och förädla dem under trivsamma former. De senaste två-tre åren har det haltat betänkligt. Förra året tvingades laget inledningsvis träna tillsammans med Frösö IF för att överhuvudtaget kunna genomföra meningsfulla träningar. Även 2016 kommer KD att vara beroende av ett betydande tillskott utifrån för att kunna hänga kvar i div 1, och ännu mer om man vill tillhöra toppen. De spelare som just nu finns till hands räcker nog inte till detta.

Vad gäller nästa nivå, så upphörde Opes vandrande mellan divisionerna för första gången sedan 2008. Därefter har föreningen endera klivit upp eller ner en division. Detta alltså fram till 2015, då man kom tvåa på samma poäng som segrande Timå. Jag tror att det var bra att man fick ett år till att bygga upp en trupp för framtiden. Även vad gäller Ope är jag lite fundersam över att en för dem ovanligt liten andel av spelarna idag har sitt ursprung i föreningen. Men jag känner stor tillförsikt i att många yngre Opespelare snart kommer att vilja visa att de behövs.

IFK satsar vidare på ett positivt sätt och kan ta ytterligare ett kliv framåt nästa år. De kan mycket väl vara med och kriga ordentligt om seriesegern. Himla roligt att Häggenås bestämde sig för att åter prova på div 2. Får de bara ihop en tillräckligt stor trupp, så tar de säkert de poäng som behövs för att hänga kvar, trots (eller tack vare) att de fortsätter spela fotboll bara för att det är roligt, med en måttlig mängd träning. Frösön faller istället tillfälligt ihop efter de senaste försöken att satsa på värvningar, och kliver frivilligt ner i trean. De får slicka sina sår och satsar nu på sina egna ungdomar istället.

ÖDFF bör 2016 göra ett lika bra år som i år. Ledargruppen ser bra ut, med ett litet varningsfinger för att alla verkar ha svårt att ägna full tid till uppdraget. Ett års rutin på de inhemska spelarna betyder mycket, och med ytterligare några intressanta namn in, kan det bli ett riktigt roligt år för dem. KD blir lika svåra att tippa som förra året. Då tror jag att de klarade sig mycket på att deras "egna" spelare verkligen visade klubbhjärta under våren och överpresterade, samt på att det var en ganska svag årgång i Norrlandsettan.

I div 2 har Jämtlandslagen nog lite tur som slipper både Kovland och Selånger av Medelpadslagen. Jag tror att dessa båda lag blir riktigt bra 2016. Men det blir nog även Alnö, som flyttar från den södra Norrlandsgruppen till den mellersta. Jag tror att både Ope och IFK är med och slåss om seriesegern tillsammans med just Alnö och sedan Ångermanslagen Härnösand, Hägglunds och kanske Remsle. Heffnersklubban och Häggenås tar de poäng som behövs för att hänga kvar. Ja, Heffnersklubban kanske också kan haka på serietoppen. Därmed tror jag tyvärr att Stöde och Ånge (som fick Frösöns plats) blir de båda lag som tar minst antal poäng.

I trean måste ändå Frösön bli knappa favoriter, beroende på om några mer rutinerade spelare orkar träna lika mycket som de yngre tonåringarna. Utmana kan både Opes och IFK:s andralag, samt Myssjö/Oviken och kanske Sveg. Roligt att Brunflo åter ställer ett damlag på benen, och att Järpen och Strömsund jobbar vidare. KD 2 finns också anmälda i trean.

För egen del hoppas jag få mer tid till att skriva på Fotbollz under 2016. Främst ska jag fortsätta att följa damfotbollen, med såväl tips som krönikor, och kanske en del andra nedslag. Jag lyckades inte särskilt bra med mina tips detta år, och hoppa få lite revansch nästa år. Möjligen lämnar jag även någon rapport från EM i Frankrike, där jag kommer att följa såväl Sverige som sensationen Island. Jag får ju möjlighet till att ägna mig åt detta, då jag för tillfället lämnat engagemanget i Storsjöcupen. Ett av skälen till att jag gjort det är att det tagits beslut som innebär att kvantitet verkar gå före att säkra kvalitén, men jag håller tummarna för att Storsjöcupen 2016 kommer att bli en lika stor succé, som den varit under en mängd år nu. Det är ett oerhört viktigt evenemang för Östersund och Jämtland, både sportsligt och ekonomiskt.

Jag avslutar med att önska alla läsare av Fotbollz ett riktigt Gott Nytt Fotbollsår 2016!

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Allsvenskan
26 November 2015 klockan 10:06 av Haldo Jonsson
 

Under femtiotalet tillbringade jag många underbara delar av mitt sommarlov på Korsmyrbränna, södra delen av byn Högarna i nordöstra delen av Östersunds kommun. Åkte ett par gånger ensam den långa tågresan från Helsingborg, tufft naturligtvis för en 10-åring men allt hade ordnats för en trygg färd.

Droskägare Hilding Jonsson med jämnårige sonen Karl-Göran tog emot vid ett av tillfällena. Vi var båda extremt fotbollsintresserade och Karl-Göran berättade under färden om sina hjältar på Hofvallen, n´Bo Dahlen, n´Bertil Bladh, n´Nisse Åsberg, ja hela laget med den för det norrländska idiomet så typiska namnbetoningen.

Samtidigt satt jag där och tänkte inte bara på kommande fiske på Halasjön och efter Korsmyrbäcken utan också på den fotboll vi båda såg upp till. IFK Österund, div 2 Norrland. Okej, en av fyra serier under Allsvenskan men inte riktigt erkänd ändå i fotbollssverige. Hälsingborgs IF, som det stavades på den tiden i högsta serien med namn som Kalle Svensson, Sven-Ove Svensson, “Butti” Espling och “Luma” Andersson bland andra.

Extrema folkfester mot Malmö FF med ett fullsatt Olympia där vi barn fick ligga bakom målen av säkerhetsskäl. MFF med storskytten “Kajan” Sandell. Vidare GAIS med Karl-Alfred Jacobsson, Degerfors med “Sippa” Tinglöf, “Zamora” o “Bajdoff” i Norrköping, ja listan kan göras lång. Men så helt plötsligt är vi där, den 27:e oktober 2015 efter 57 år i Jämtland är cirkeln sluten . Allsvensk fotboll 2016 på Jämtkraft Arena i Östersund!!!

Det var osannolikt 2012 efter Sirius-matchen och vad skall man då säga den här gången. Alla som eventuellt läst mina rader här på fotbollz.se har väl inte kunnat undgå att jag är en synnerligen inbiten ÖFK-supporter, stryker väl inte allting medhårs jämnt men konceptet har dom största möjligheterna att generera den underhållning som åtminstone jag vill ha. Publiksnittet den här säsongen talar väl för att det finns många av samma uppfattning.

Jag är väl normalt en sån som sätter kollektivet i första hand men i det här fallet tar jag av den hatt som sällan används för Daniel Kindberg. Så mycken kritik som den mannen fått från alla håll i alla sammanhang men ändå med en orubblig tro på sina visioner. Sånt smittar av sig på omgivningen och i stark symbios med tränare Graham Potters fingertoppskänsla på det rent fotbollsmässiga har man lyckats.

Sen är det naturligtvis många andra runtomkring som var och en dragit sitt strå med sina kompetenser. Att se en tårögd “Våfflan” Nilsson i Mittmedias utmärkta eftersnack, kanske en av dom största eldsjälar som funnits i jämtlländsk idrott, var stort. På planen har ÖFK utveckats år från år. Spelare har försvunnit, spelare har kommit. “Vi har ett bättre lag” har Kindberg proklamerat efter varje städning i truppen. Många har varit skeptiska men facit har vi nu.

Av alla som bidragit tar jag mej friheten att plocka fram ett namn, Jamie Hopcutt. Så här skrev jag efter en match mot Vasalund debutsäsongen 2012:

"Jamie Hopcut fick pris som matchens lirare och det går att stryka under med flera feta streck. Engelsmannen med det lätta steget, sin känsliga passningsfot och uppoffrande slit har verkligen blivit en viktig kugge i ÖFK-maskineriet."

“Steget” ja, det som kanske mest skiljer “agnarna från vetet” när det gäller fotbollspelare. Ger mej fasen på att om Jamie skulle färdas över ett nylagt betonggolv i sin fotbollsutrustning skulle det möjligen bli en färgnyans men märken efter dobbar, “nada”. Har funderat över hur han med sin ofta utmanade spelstil sällan bringas på fall, till skillnad mot t.ex. Seon-Min Moon, han gör rätt saker i exakt rätt ögonblick.

Steget till Allsvenskan är taget, en match återstår och skönt att det bara blir att njuta över 90 minuter + tillägg. En fullsatt Arena, ett som det ser ut hyfsat väder och som sagt, cirkeln är sluten!

Krönikan skrevs den 29 Oktober 2015

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Allsvenskan
29 Oktober 2015 klockan 09:55 av Hasse Thor
 

Under femtiotalet tillbringade jag många underbara delar av mitt sommarlov på Korsmyrbränna, södra delen av byn Högarna i nordöstra delen av Östersunds kommun. Åkte ett par gånger ensam den långa tågresan från Helsingborg, tufft naturligtvis för en 10-åring men allt hade ordnats för en trygg färd.

Droskägare Hilding Jonsson med jämnårige sonen Karl-Göran tog emot vid ett av tillfällena. Vi var båda extremt fotbollsintresserade och Karl-Göran berättade under färden om sina hjältar på Hofvallen, n´Bo Dahlen, n´Bertil Bladh, n´Nisse Åsberg, ja hela laget med den för det norrländska idiomet så typiska namnbetoningen.

Samtidigt satt jag där och tänkte inte bara på kommande fiske på Halasjön och efter Korsmyrbäcken utan också på den fotboll vi båda såg upp till. IFK Österund, div 2 Norrland. Okej, en av fyra serier under Allsvenskan men inte riktigt erkänd ändå i fotbollssverige. Hälsingborgs IF, som det stavades på den tiden i högsta serien med namn som Kalle Svensson, Sven-Ove Svensson, “Butti” Espling och “Luma” Andersson bland andra.

Extrema folkfester mot Malmö FF med ett fullsatt Olympia där vi barn fick ligga bakom målen av säkerhetsskäl. MFF med storskytten “Kajan” Sandell. Vidare GAIS med Karl-Alfred Jacobsson, Degerfors med “Sippa” Tinglöf, “Zamora” o “Bajdoff” i Norrköping, ja listan kan göras lång. Men så helt plötsligt är vi där, den 27:e oktober 2015 efter 57 år i Jämtland är cirkeln sluten . Allsvensk fotboll 2016 på Jämtkraft Arena i Östersund!!!

Det var osannolikt 2012 efter Sirius-matchen och vad skall man då säga den här gången. Alla som eventuellt läst mina rader här på fotbollz.se har väl inte kunnat undgå att jag är en synnerligen inbiten ÖFK-supporter, stryker väl inte allting medhårs jämnt men konceptet har dom största möjligheterna att generera den underhållning som åtminstone jag vill ha. Publiksnittet den här säsongen talar väl för att det finns många av samma uppfattning.

Jag är väl normalt en sån som sätter kollektivet i första hand men i det här fallet tar jag av den hatt som sällan används för Daniel Kindberg. Så mycken kritik som den mannen fått från alla håll i alla sammanhang men ändå med en orubblig tro på sina visioner. Sånt smittar av sig på omgivningen och i stark symbios med tränare Graham Potters fingertoppskänsla på det rent fotbollsmässiga har man lyckats.

Sen är det naturligtvis många andra runtomkring som var och en dragit sitt strå med sina kompetenser. Att se en tårögd “Våfflan” Nilsson i Mittmedias utmärkta eftersnack, kanske en av dom största eldsjälar som funnits i jämtlländsk idrott, var stort. På planen har ÖFK utveckats år från år. Spelare har försvunnit, spelare har kommit. “Vi har ett bättre lag” har Kindberg proklamerat efter varje städning i truppen. Många har varit skeptiska men facit har vi nu.

Av alla som bidragit tar jag mej friheten att plocka fram ett namn, Jamie Hopcutt. Så här skrev jag efter en match mot Vasalund debutsäsongen 2012:

"Jamie Hopcut fick pris som matchens lirare och det går att stryka under med flera feta streck. Engelsmannen med det lätta steget, sin känsliga passningsfot och uppoffrande slit har verkligen blivit en viktig kugge i ÖFK-maskineriet."

“Steget” ja, det som kanske mest skiljer “agnarna från vetet” när det gäller fotbollspelare. Ger mej fasen på att om Jamie skulle färdas över ett nylagt betonggolv i sin fotbollsutrustning skulle det möjligen bli en färgnyans men märken efter dobbar, “nada”. Har funderat över hur han med sin ofta utmanade spelstil sällan bringas på fall, till skillnad mot t.ex. Seon-Min Moon, han gör rätt saker i exakt rätt ögonblick.

Steget till Allsvenskan är taget, en match återstår och skönt att det bara blir att njuta över 90 minuter + tillägg. En fullsatt Arena, ett som det ser ut hyfsat väder och som sagt, cirkeln är sluten!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Det närmar sig
26 Augusti 2015 klockan 19:19 av Haldo Jonsson
 
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Det närmar sig
26 Augusti 2015 klockan 19:18 av Hasse Thor
 

Brukar av och till under den här vinjetten utveckla lite egna tankar runt ÖFK:s göranden och låtanden och den ur jämtländsk synvinkel alltmer kittlande “Superettan”. Kan dock inte undgå att inleda med några rader om Malmö FF. För en gammal nordvästskåning är ju “IFF” vanligtvis ett rött, förlåt ljusblått skynke.

Men egentligen helt enastående att för andra året i rad klara av ett avancemang till gruppspelet i Champions League. Dessutom med ett till stora delar nytt lag, hatten av för genomtänkta tillskott och för Åge Hareide. Norrmannen som lyckats implementera den anda av ”en för alla, alla för en” känsla som måste finnas när “David ställs mot Goliath.”. Fint också att höra utomordentlige Erik Niva i sin studiokommentar efter matchen:

-Det här behöver malmöborna, oavsett från vilken stadsdel man kommer.

För att återknyta till ÖFK så var det ju en helt magisk afton i måndags, publiktillströmningen, vädret och spelet. Ju närmare upplösningen man kommer ju mer ställs det mentala i focus, till synes små tuvor kan stjälpa större lass men den här gången skred Potter “et consortes” till verket precis på det sätt som dom inneboende förutsättningarna medger.

Ända sen Graham Potter dök upp, om inte med ett höganäskrus om halsen så i alla fall med en speciell filosofi om passningsorienterad fotboll, har laget odlat denna framgångsrikt. Ibland har det dock hemfallit åt en hel del “handbollsrullande” mot låga försvar. 2015 har man emellertid kvalitéer som breddar repertoaren.

Tidigare var det Mendiola som hittade mer eller mindre omöjliga lösningar, nu finns bland andra Omoh, Aiesh och Hopcutt med den senares allt vassare man-man intentioner. För lagets fortsatta framgångar tror jag det är oerhört viktigt att just den personliga kreativiteten får blomma ut. Där är jag dock inte orolig, Potter är en klok man. Sen är det ju inte minst viktigt för folket på läktarna där majoriteten förmodligen känner mer för en “tunnel” än taktiktavlans sifferexercis.

En annan avgörande faktor tror jag är den bredd som dagens ÖFK innehållare. Är fullständigt övertygad om att den “bänk” man presenterade mot Utsikten BK hade varit startspelare hos dom flesta av konkurrenterna och kan den tillsynes goda stämningen i laget, oavsett hur mycket speltid var och en tilldelas behållas, är det också en viktig del. Nu kör vi, med eller utan sensommarvärme.

 
Det finns 14 kommentarer att läsa.

 
Moonlight serenade
21 Juli 2015 klockan 22:44 av Hasse Thor
 

Så var då höstsäsongen i gång i fotbollens “Superettan“, detta nationella finrum som vi får njuta av tredje säsongen på rad. ÖFK också för tillfället i ledartröjan, egentligen helt fantastiskt om man tänker sig en del år tillbaka. Laget har dessutom utvecklats trots att tongivande namn hela tiden har försvunnit.

Det har funnits farhågor beträffande den biten men livet har ju gått vidare efter bland andra Rasmus Lindqvist, David Accam, Sam Mensah, Modu Barrow, Alexis Mendiola och nu senast Seon-Min Moon. Den lille sydkoreanen är väl den som på nåt vis kommit närmast hjärtat. Tar mej friheten att citera några egna rader efter en svinkall träningsmatch i mars 2012:

Jag är kär, Paolo Roberto uttryckte sig så efter att ha sett en boxare i ett OS för ett antal år sen. För min egen del gäller det en fotbollspelare, Seon-Min Moon, 20-årig sydkorean och ett av ÖFK:s många nya ansikten inför säsongen 2012. Entré med dryga tjugo minuter kvar men dom räckte för att hjärtat skulle dunka till så där skönt som det kunde göra en gång i tiden.

Vilken balans, vilket rörelsemönster och vilken teknik i hög fart. ”Det är på en helt annan nivå” sa också en säkert lika imponerad man ur publiken när vi lämnade ett kylslaget JK Arena. Läste nånstans att Moon inte är riktigt klar för startelvan och finns det 10 rödsvarta utespelare som är bättre, då ”jäklar i min lilla låda” som det brukar heta.

Seon-Min Moon ja, det är väl den ÖFK-lirare som man helst av alla önskat framgång. Visserligen lite europeiskt acklimatiserad i en akademi i England men med sitt första mer eller mindre professionella engagemang i Östersunds FK. En säkert väldigt exotisk miljö för unge Moon, fjärran från den hektiska vardag som hemlandet erbjuder.

Man har lidit med alla missade passningar och målsumpningar men samtidigt tjusats av den enorma farten och tekniken i dom små benen när intentionerna lyckats. Hur han alltmer blivit en i gänget trots språkförbistring och kulturkrockar. Fint att se alla kramar från lagkompisarna på väg ut från plan och uppleva den publika hyllningen både före och efter matchen.

Nu blir det ett nytt äventyr i Djurgården, tror väl inte Moon kniper en startplats i första taget men ”joker” rollen borde han vara som klippt och skuren för. Det är få försvarare som kan stoppa Moon med justa medel något som rutinerade DIF-tränaren Pelle Olsson säkert kommer att utnyttja. Kan han också utveckla förmågan att värdera situationerna skall det bli spännande att följa.

Spännande skall det också bli att följa Graham Potters numera helröda garde utöver hösten. Om inte transferfönster och annat ställer till det borde det nuvarande utgångsläget väga ganska tungt inför fortsättningen. Det finns dock olika varianter för att stoppa ÖFK.s spelidé och det gäller att hela tiden tänka i dom rätta banorna. Hatten av i alla fall för dom som håller i trådarna på olika plan, att kontinuiteten där bibehålls tror jag är det viktigaste av allt.

 

 

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Premiärtankar
15 April 2015 klockan 17:36 av Hasse Thor
 

Så var det då dags igen att bänka sig i den jämtländska fotbollens högborg, Jämtkraft Arena, för ÖFK:s tredje hemmapremiär i Superettan. Utvecklingen från en ifrågasatt nykomling via femteplatsen i fjol till i mångas ögon allsvenska aspiranter den här säsongen är väl minst sagt häpnadsväckande.

Som gammal nordvästskåning av födsel och ohejdad vana är alltid ett möte med Ängelholm och tidigare Landskrona omgärdade av nåt litet extra intresse. Låt vara att 53 år i fjälluften rensat bort det mesta av saltvattenstänk och innebär numera ett ohejdat supportande av den lokala idrotten i allmänhet och Östersunds Fotbollsklubb i synnerhet.

Eftersom jag som jag tidigare nämnt i nån skrivning inte är nån hängiven försäsongsåskådare var detta första bekantskapen med ÖFK årgång 2015 så att säga live. Det är alltid ett pussel när en betydande del av ett lag byts ut mot nya individer men efter inledningen att döma har Graham Potter & company lyckats återigen.

Bakåt är kantspelarna Sinclair och Bala spännande typer. Den ene robust och oöm och den andre en raket efter linjen med sina snabba fötter. Dessutom utrustad med en fin inläggsfot. “Batti” Lundbäck har tagit en plats på mitten, helt välförtjänt, bra rörlighet och spelsinne. Omoh tycker jag blandar och ger men av och till fina intentioner.

Kapcevic har fått fina rubriker, helt välförtjänt naturligtvis, en spelartyp som saknats hos dom rödsvarta. Target och avslutare i en och samma person, spänst i luftduellerna och förmåga att hålla i bollen. Sen är det ju inte helt fel heller att Bachirou från “det gamla” gardet är lika bra som i fjol. Inte heller att Bobbo fått en ny vår i mittförsvaret där även Widgren är överraskande stark.

Kvalitén på bänken är ofta det som avgör placeringen efter en lång serie och där verkar ÖFK bra rustade när varken Nouri, Bergqvist eller Moon platsar i startelvan. Låt vara i sydkoreanens fall av taktiska skäl. Dessutom min specielle favorit Hopcut, lätt skadad, utanför truppen. Det ser men andra ord så här långt väldigt bra ut. Apropå favoriter så brast dock något inom mej när Mendiola lämnade.

Träffade ÄFF:s lätt huttrande klubbdirektör Paul Myllenberg, tidigare med samma roll i Helsingborgs IF, innan matchen

-Idag blir det tufft, det är ju förmodligen seriesegrarna vi möter.

Myllenberg som i en nykomponerad styrelse varit med och vänt utvecklingen för ett konkursbefarat Ängelholm.

-Det är inte lätt för fotbollen i området där ishockey (Rögle) är den stora sporten men vi bygger från grunden.

Nåväl, det är 28 matcher kvar “before the fat Lady sings” eller hur det nu är man säger men “so far so god” tycker nog säkert också Graham Potter och dryga tretusen (fin siffra) mer eller mindre blåfrusna runt arenan

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Fortfarande en väldigt oförutsägbar säsong
11 Februari 2015 klockan 09:36 av Per Lagerbäck
 

Vi är redan en bra bit in i förberedelserna inför en ny spännande säsong. Och det som är gemensamt för de flesta jämtlandslagen som spelar över distriktsnivån är att det återstår en del frågetecken att räta ut.

Nya elitlaget ÖDFF har börjat att se om sitt hus med tre utländska nyförvärv, varav brasilianska Laylla är det mest spektakulära. Hon har fått pröva på den brasilianska landslagströjan när ett gäng tjejer som bedömdes intressanta för framtiden fick komma med i truppen. Säkerligen är moldaviskan Ina Budestean en stabil målvakt. Troligen är hon också Moldaviens bästa målvakt, men att kalla henne landslagsmålvakt när Moldavien spelade sin senaste landskamp 2006 verkar tveksamt. Isländska Eyrun Gudmundsdottir är väl ett mer oskrivet kort. Hon var dock tämligen ordinarie i Stjärnan, som är ett ganska bra lag. Däremot spelade hon inte mycket i Sunnanå förra säsongen, men i stort sett alla isländska fotbollsspelare har en bra moral och kämpar alltid för sitt lag, så det blir säkerligen också en bra förstärkning.

Nu kommer också uppgifter om att en kvartett spelare från KD (Lisa Brandén, My Jonsson, Elin Kristiansson och Josefine Arvidsson) är på ingång, samt att Christine Thelin ska satsa på ÖDFF igen. Det är duktiga spelare, men kommer nog inte att räcka till att glänsa i Elitettan.

Därutöver sägs det att Melinda Ingalls kommer tillbaka, liksom de båda thailändska spelarna från förra året. Vad gäller de senare blir de dock kanske borta under 4- 6 matcher i maj/juni, under förutsättning att de kommer med till VM. Jag vet inte om ÖDFF har rätt att flytta på dessa matcher i så fall, och inte heller om de då kommer att utnyttja det. Det finns också nackdelar med att ha alltför tätt mellan matcherna när det handlar om så mkt resor. ÖDFF behöver dock inte vara oroliga för att Thailand tar sig vidare från gruppspelet. Mer orolig skulle jag som ansvarig i ÖDFF vara över ekonomin. Det kommer att bli ett hårt år med resor och andra utgifter för spelare.

Vad gäller KD hör man larmsignaler via media, och att nu faktiskt flera spelare sökt sig därifrån, men ledningen verkar försöka att hålla huvudet kallt. Liksom Ope gjorde förra året så står KD utan tränare i ett viktigt skede, och det finns olika uppgifter om hur många spelare man har att tillgå. Förhoppningsvis syr man ihop detta och räddar kvar sin plats i div 1. Det gäller dock att man snarast hittar en tränare som tjejerna kan tro på. Annars kan man nog riskera ett totalt spelartapp, och då blir det nog bara div 3 på Hissmovallen i år. Det finns inga självspelade pianon inom damfotbollen. Det krävs ständig kommunikation mellan föreningsansvariga, tränare och spelare.

Frösön är det lag som skulle kunna bli vinnare på oron i KD, men i värsta fall kan det bli tvärtom av att nu KD-tjejerna tränat med Frösön. Lyckas KD skapa en tro på årets upplaga kan istället spelare söka sig från Frösön till KD för att få känna på spel på högre nivå. Frösön har dock klart med ett duktigt tränarpar, och de kommer nog att segla upp som favoriter i div 2, om den slutliga spelartruppen håller måttet, och träningsnärvaron blir god. Ett eventuellt tapp av Christine Thelin blir dock kännbart. Gemensamt för KD och Frösön är dock att man inte skriver något om läget i lagen på sina egna hemsidor.

Det senare gäller tyvärr också Ope. Helt stilla på hemsidan. Jag vet att många av de äldre spelarna från förra årets trupp endera sagt nej till fortsättning eller fortfarande funderar. Förutom dessa spelares besked, så kommer Opes framgångar 2015 mycket att bero på om man väljer att släppa fram några av de mest talangfulla 99:orna eller inte. Efter att för några år sedan haft en medelålder i A-laget på 17- 18 år, t ex vid DM-segern mot ÖDFF 2007, så betraktas nu 15/16-åringar som väldigt unga för spel i div 2. Vi kan dock notera att redan förra året var flera 99:or framträdande i många seniorlag på nationell nivå.

Det lag i tvåan som har det stabilaste läget är IFK Östersund. De har fått till sig en kader unga ambitiösa tjejer och kommer att göra en mycket bättre säsong nu i tvåan än för två år sedan. IFK håller oss väl informerade om läget i laget via både sin hemsida och fotbollz. Kent Persson kommer att tillföra mycket, och förhoppningsvis har han lagom förväntningar på sitt lag. Blir förväntningarna för höga kommer det att kunna ställa till det. Det ska bli spännande att följa detta gäng.

Utifrån de förutsättningar som finns idag känns det övermäktigt att tippa, men lite grovt kan jag väl säga att ÖDFF måste presentera ytterligare ett par riktigt bra nyförvärv för att de ska hänga kvar i Elitettan. KD kommer självklart att få det kämpigt att hänga kvar i div 1. Ope behöver få kvar minst ett par ytterligare av de mer tongivande äldre spelarna för att få favoritskapet i tvåan. Kanske Frösön kommer att vara ett topplag, men truppen är just nu knappast tillräckligt stark för att kunna vinna tvåan. IFK kommer säkerligen att hänga kvar i tvåan.

Vad gäller div 3 så tror jag att Häggenås åter kommer att tvingas ta ställning om de ska satsa på tvåan igen eller inte, då jag håller dem som favoriter i trean. Myssjö/Oviken har nog tappat för många spelare till IFK för att kunna hota hela vägen. Brunflo och Ope 2 har chans att finnas med i toppen. Jag är väldigt tveksam till att både Frösön och KD mäktar med sina andralag hela säsongen, annars kan naturligtvis något av dessa lag också att ställa till det för topplagen. Strömsund, Sveg, Järpen och IFK 2 kommer nog att hamna en bit under toppen. Men skulle KD till slut tvingas att kasta in handduken i div 1, och bara satsar på div 3, så har naturligtvis dom favorittipset. Riktigt tråkigt att Vemdalen gör ett uppehåll med sitt damlag, trots sitt fina publikstöd. Men roligt ändå med tio lag i damtrean, även om antalet representationslag fortfarande är alldeles för litet. Det är färre föreningar med representationslag i seriespel i Jämtland/Härjedalen än på väldigt lång tid, ja faktiskt ända sedan damfotbollens barndom på sjuttiotalet, vilket är katastrofalt. Nu behöver vi ta hand om de tjejer som närmar sig senioråldern ute i distriktet, så att vi får igång fler seniorlag.

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Micke tänker till om damfotbollen i Jämtland
5 December 2014 klockan 12:53 av Haldo Jonsson
 

Micke tänker till om damfotbollen i Jämtland del 1

Efter en framgångsrik säsong för Jämtlänsk damfotboll med bl a serieseger för Ödff och sedan ett framgångsrikt kval. Även K/D gjorde en riktigt bra insatts i div1.Man lyckades knyta till sig en av de bästa spelarna som spelat på jämtlänsk mark på damsidan Tabitha. För Opes del tycker jag ändå att det var en framgång för jämtlänsk fotboll att flera spelare fick prova på spel på lite högre nivå även om laget åkte ur serien. I div 2 hängde Frösön med riktigt bra och tappade lite på slutet. Det kändes som att inte alla spelare hade ambitionen att klättra upp i seriesystemet .Frösön har haft ett lag med en del rutinerade och en del yngre spelare som håller bra div 2 klass. Det man saknar lite i Frösön är att få stabiliteten på ungdomsidan . Men de jobbar hårt för att få fram de kullar som kommer under ifrån. Bla deras 00 lag kan om något år fostra några riktigt bra spelare.

Trots att M/O åkte ur div2 så måste man beundra denna förening med knappa träningsmöjligheter och ett begränsat befolkningsunderlag ändå lyckas fostra så pass många duktiga fotbollspelare som de ändå gör .Det finns en viss kultur där

De hade nog en för tunn och orutinerad trupp för div 2. Men vad mycke rutin dessa spelare fått denna säsong. Det finns många spelare med ambitioner att klättra vidare i karriären och för M/O del kommer man att tappa dessa spelare. Men jag tror att M/O kommer igen och att flera spelare kommer att fostras där i framtiden

För Ope 2s del så vart det ett yngre lag man ställde upp med än vad man tänkt sig innan säsongen. För en del var det säkert nyttigt och en del skulle det nog varit nyttigare att vänta på debuten i seniorfotbollen. Hoppas det går bra för dessa tjejer och att de fortsätter och då kan dra nytta av den gångna säsongen med högre tempo och hårdare närkamper.

I div 3 lotsade jag själv IFK Östersund till serieseger .

Efter en säsong med massor av spelare(35) som fått chansen till seniorfotboll. Efter att haft samarbete med K/D IFK f17 och K/D f17 så lyckades vi ändå hålla ihop laget relativt bra. Samarbete är alltid svårt när så många ledare spelare mm som måste hålla kontakten med varandra. Känner ändå att vi lyckades ganska bra med ett bra slutresultat. Målet för säsongen var ju att föra laget tillbaka till div 2 och att ge så många yngre spelare möjligheten att spela damfotboll och få en bra grund för nästa serie.

Det var även roligt att se de mindre klubbarna i trean där det finns några riktigt bra spelare som jobbar mot andra mål än att bli bäst . Utan ser till att bygden har ett fotbollslag.

Micke tänker till om framtidens fotboll i Jämtland del 2

Det är kul med dessa framgångar i damfotbollen. Men jag tror att det är viktigt att klubbarna tänker till på vilken nivå de ska vara för att alla ska orka i framtiden och att se framåt. Att gå upp i Elitettan och att kunna bli etablerad där krävs en betydligt större organisation och samarbete i länet än det är idag. Det kommer att bli ett hårt arbete för alla. Jag tycker det är viktigt att de bästa spelarna som vill satsa har möjlighet att göra det i länet. Att lita på allt för många importer är ganska kortsiktigt. Man måste då för varje år värva nya spelare och det blir otroligt tufft för de ansvariga att göra det varje år. Men har man pengar och vågar göra den satsningen ska man göra det och känner att detta kommer att fungera även i framtiden. För K/Ds del i div1 tycker jag att man ska satsa lite inhemskt och ta vara på talangerna som finns i länet och max ha 2-3 importer i laget. Eftersom träningsmöjligheterna under vintertid är begränsade för K/D så bör man samarbeta. Ett samarbete kan vara att samträna under våren. Även om K/D tappar någon spelare till ÖDFF så bör ÖDFF erbjuda samarbetsavtal(upp till 22 år nytt för i år) så de yngre spelarna som inte platsar kan få bra träning och matchning i K/D. Det gäller att båda föreningarna bjuder till. Skulle inte dessa föreningar samarbeta kan det bli följden att Ödff får spelare som inte platsar och får för lite matchtid och K/D får en för tunn trupp och måste förlita sig på importer som är dyrt och kortsiktigt. Ödff ska va den proffsiga klubben som ska erbjuda spelarna de bästa möjligheterna kring ett lag. Klarar man inte det så får man räkna med att flytta ner en nivå . Det ska vara skillnad att spela där. För övriga klubbar i länet så tycker jag att man ska hitta en nivå som passar dem och att satsningarna blir långvariga. Sedan vill jag tycka till lite om Ungdomsfotbollen i länet. Vi har många duktiga ungdomar i tidig ålder men vi måste försöka få lagen att våga ge spelarna möjlighet att åka ut på lämpliga cuper utanför länet. Det är både stimulerande och utvecklande för spelarna. Man börjar med någon cup nära och sedan provar man på lite större cuper ju äldre man blir. Minst 2-3 borta cuper bör de lag som vill vara med att matcha mot andra bra distrikt. Öp-liret är bra men det utvecklar inte spelarna. Att samarbeta mellan de små klubbarna för att åka på cup vore en kanon grej om det går att lösa. Ungdomarna älskar cuper och det är oftast ledare och föräldrar som inte vill lägga ner den tid som krävs. Det är ovärdeligt att ha tjejer som cupat när de kommer in i ett distriktslag. Vi har några årgångar och klubbar som cupat mycket och man ser resultat i distriktslagen bland dessa spelare De är vana att sova borta sköta sig själva. Och de har fått prova på spel utanför länet Någon säger att spelarna slutar tidigare om man cupar för hårt. Av erfarenhet har jag sett tvärtom under åren att fler spelare fortsätter tack vare cuperna. Däremot tycker jag att man kan matcha för hårt och får spela i för många lag. Jag tycker att den nya F17 serien har blivit ett bra alternativ istället för Öp-liret. Men det man ser är att lagen utifrån oftast har yngre spelare(99-00or) i sina trupper och vi i Jämtland något äldre. Det man undrar är vart är de äldre spelarna utifrån någon stans .

Troligtvis spelar 16-17 åringarna i de andra distrikten damfotboll.

Det är mycket resultatinriktat i detta inlägg. Vi är rädda att prata om resultat men innerst inne är det det vi jobbar för också i slutändan. Även om den sociala biten alltid finns där och är grunden. Det är säkert många som tycker till om det jag skrivit och det är bra om det blir lite snack om tjejfotbollen och dess framtid

Micke Forsberg FD Tränare i K/D. IFK. J/H

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Resumé
14 November 2014 klockan 22:07 av Hasse Thor
 

Har haft för vana att göra en liten sammanfattning från “my point of view” av den gångna säsongen. Ville även vänta in kvaluppgörelserna för att få en fullständig bild. Just Ljungskile IF:s vidare öden och äventyr intresserade.


Ljungskile, laget som till viss del “massakrerade“ ÖFK i serieupptakten därstädes och senare gav mej en av dom mer bedrövliga fotbollsupplevelserna. Laget som mot alla odds stadigt parkerade i toppen på “Superettan” genom säsongen men gav “fegspelet” ett stabilt ansikte vid returen på “Arenan”. En förväntad toppmatch som därmed blev till en kvalificerad ökenvandring.

Naturligtvis förtjänar laget creed för att med små medel lyckas bra, men samtidigt är man ett topplag i en serie bjuder man upp till dans. En “trea” mot ÖFK hade förmodligen räckt för Allsvenskan. Hypotetiskt naturligtvis men samtidigt ett scenario som fastnat i skallen. Men nog om detta, det här skall ju handla om ÖFK.

Andra året i en högre serie skall ju vara tuffare än det första, men inga regler utan undantag och trevligt för oss att dom rödsvarta kunde räknas in bland undantagen. En blek inledning, mycket beroende på “holmgången” ovan, men efter hand hittade ett delvis nykomponerat ÖFK stilen. Två uppställningar potentiella startspelare och en hel del nytt att svetsa ihop.

Tycker “Supertettan” genomgående håller hög klass och det känns fortfarande som en dröm att Östersunds Fotbollsklubb lyckas dra tillräckligt med kvalificerade lirare hit upp långt från dom stora allfarvägarna. Petter Augustsson, som jag i en skrivning benämnde som ÖFK:s bäste keeper hittills fick konkurrens av Connor Ripley från den brittiska övärlden. En kraftfull sista utpost som trots några mindre skönhetsfläckar gjorde avgörande insatser.

Avlöstes under senare delen av Aly Keita, en helt annan typ men också han en bollmotare av rang. Mycket nytt i uteförsvaret där Jonathan Azulay smält väl in i konceptet. Douglas Bergqvist, omdiskuterad men samtidigt en spelare som satte nivån, både för den egna omgivningen och motståndarna. Sådana spelare är alltid nyttiga. Tomas Peciar växte efter hand. Duktig huvudspelare och bra passningsfot. Dennis Widgren är numera etablerad på den här nivån, ett gott betyg åt den lokala verksamheten.

Brwa Nouri tog över dirigentrollen på mitten från fjolårets kung Ammar Achmed. Ammar med lite skadeproblem av och till lyckades väl bara i enstaka matcher nå upp till sin fulla potential. Än mer konkurrens blev det när den lille fransmannen Fouad Bachirou dök upp inför hösten. Trots sin ringa storlek en ”duellspelare” av rang. Teknik, rörlighet och arbetskapacitet, där finns hela registret.

Modou Barrow har det skrivits mycket om och han är väl den som drog igång den självförtroendeprocess som varje lag behöver inför varje säsong. Jamie Hopcut fortsatte sin utveckling även om han kroknade en del mot slutet. I övrigt är väl offensiven och målgörandet ett litet problembarn. Emir Smajic har sannerligen inget flyt i sin skadeprocess och hann väl bara glimtvis visa om han är en man som fortsättningsvis sätter dit bollarna.

Seon-Min Moon har utvecklats ett snäpp till och blir väl rimligen nästa stora export, men däremot Alexis Mendiola stannade till, delvis med skadeproblem i inledningen och sedermera inte riktigt hemtam i Graham Potters startelva. Alex Dyer är väl värd ett eget litet kapitel. Välutbildad och med ett pannben utöver det vanliga. En Steve Burton-typ som hela tiden gör sitt jobb oavsett placering och gör det jäkligt bra, i passningsspelet inte minst. Kanske ÖFK:s nyttigaste spelare.

Lite högst personliga värderingar naturligtvis och som en liten avrundning en del om dom ”två stora” från ÖFK-ledet, David Accam och Modou Barrow. Har funderat över vem som egentligen har störst potential? Barrow har debuterat i Premier League. Accam är fortfarande kvar i Helsingborgs IF låt vara att han nu vill lämna.

Har följt Accam nästan slaviskt via streaming av HIF:s matcher. David är beroende av ytor. Modou skapar dom själv. Det tror jag är en väsentlig skillnad som också agenter och scouter har upptäckt. Accam kan försvinna helt beroende på matchbilden. Ett försvar med spelförståelse kan skära av honom rejält. Barrow har en riktningsförändring med boll i trånga situationer som är unik. Men framtiden får utvisa. Roligt i alla fall att vi fått njuta av bägge två här uppe. Kanske nån ny export till högre nivå uppenbarar sig under 2015, vem vet.

 

 

 

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Resumé
14 November 2014 klockan 17:52 av Haldo Jonsson
 

Har haft för vana att göra en liten sammanfattning från “my point of view” av den gångna säsongen. Ville även vänta in kvaluppgörelserna för att få en fullständig bild. Just Ljungskile IF:s vidare öden och äventyr intresserade.


Ljungskile, laget som till viss del “massakrerade“ ÖFK i serieupptakten därstädes och senare gav mej en av dom mer bedrövliga fotbollsupplevelserna. Laget som mot alla odds stadigt parkerade i toppen på “Superettan” genom säsongen men gav “fegspelet” ett stabilt ansikte vid returen på “Arenan”. En förväntad toppmatch som därmed blev till en kvalificerad ökenvandring.

Naturligtvis förtjänar laget creed för att med små medel lyckas bra, men samtidigt är man ett topplag i en serie bjuder man upp till dans. En “trea” mot ÖFK hade förmodligen räckt för Allsvenskan. Hypotetiskt naturligtvis men samtidigt ett scenario som fastnat i skallen. Men nog om detta, det här skall ju handla om ÖFK.

Andra året i en högre serie skall ju vara tuffare än det första, men inga regler utan undantag och trevligt för oss att dom rödsvarta kunde räknas in bland undantagen. En blek inledning, mycket beroende på “holmgången” ovan, men efter hand hittade ett delvis nykomponerat ÖFK stilen. Två uppställningar potentiella startspelare och en hel del nytt att svetsa ihop.

Tycker “Supertettan” genomgående håller hög klass och det känns fortfarande som en dröm att Östersunds Fotbollsklubb lyckas dra tillräckligt med kvalificerade lirare hit upp långt från dom stora allfarvägarna. Petter Augustsson, som jag i en skrivning benämnde som ÖFK:s bäste keeper hittills fick konkurrens av Connor Ripley från den brittiska övärlden. En kraftfull sista utpost som trots några mindre skönhetsfläckar gjorde avgörande insatser.

Avlöstes under senare delen av Aly Keita, en helt annan typ men också han en bollmotare av rang. Mycket nytt i uteförsvaret där Jonathan Azulay smällt väl in i konceptet.Douglas Bergqvist, omdiskuterad men samtidigt en spelare som satte nivån, både för den egna omgivningen och motståndarna. Sådana spelare är alltid nyttiga. Tomas Peciar växte efter hand. Duktig huvudspelare och bra passningsfot. Dennis Widgren är numera etablerad på den här nivån, ett gott betyg åt den lokala verksamheten.

Brwa Nouri tog över dirigentrollen på mitten från fjolårets kung Ammar Achmed. Ammar med lite skadeproblem av och till lyckades väl bara i enstaka matcher nå upp till sin fulla potential. Än mer konkurrens blev det när den lille fransmannen Fouad Bachirou dök upp inför hösten. Trots sin ringa storlek en ”duellspelare” av rang. Teknik, rörlighet och arbetskapacitet, där finns hela registret.

Modou Barrow har det skrivits mycket om och han är väl den som drog igång den självförtroendeprocess som varje lag behöver inför varje säsong. Jamie Hopcut fortsatte sin utveckling även om han kroknade en del mot slutet. I övrigt är väl offensiven och målgörandet ett litet problembarn. Emir Smajic har sannerligen inget flyt i sin skadeprocess och hann väl bara glimtvis visa om han är en man som fortsättningsvis sätter dit bollarna.

Seon Min-Moon har utvecklats ett snäpp till och blir väl rimligen nästa stora export, men däremot Alexis Mendiola stannade till, delvis med skadeproblem i inledningen och sedermera inte riktigt hemtam i Graham Potteras startelva. Alex Dyer är väl värd ett eget litet kapitel. Välutbildad och med ett pannben utöver det vanliga. En Steve Burton-typ som hela tiden gör sitt jobb oavsett placering och gör det jäkligt bra, i passningsspelet inte minst. Kanske ÖFK:s nyttigaste spelare.

Lite högst personliga värderingar naturligtvis och som en liten avrundning en del om dom ”två stora” från ÖFK-ledet, David Accam och Modou Barrow. Har funderat över vem som egentligen har störst potential? Barrow har debuterat i Premier League. Accam är fortfarande kvar i Helsingborgs IF låt vara att han nu vill lämna.

Har följt Accam nästan slaviskt via streaming av HIF:s matcher. David ärberoendeav ytor. Modouskapardom själv. Det tror jag är en väsentlig skillnad som också agenter och scouter har upptäckt. Accam kan försvinna helt beroende på matchbilden. Ett försvar med spelförståelse kan skära av honom rejält. Barrow har en riktningsförändring med boll i trånga situationer som är unik. Men framtiden fär utvisa. Roligt i alla fall att vi fått njuta av bägge två här uppe. Kanske nån ny export till högre nivå uppenbarar sig under 2015, vem vet.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Serieindelning div 2 damer
11 November 2014 klockan 22:19 av Per Lagerbäck
 

Nu har Norrlandskonferensen sagt sitt om serieindelningen för div 2 damer, och våra lag ska slippa möta nedflyttade Själevad, liksom Hägglunds och Modo från Övik. Dessa tre lag placeras i Västerbottensserien istället. Indelningen måste nog fortfarande betraktas som förslag, men det är nog endast om lag drar sig ur som ändringar kommer att ske.

De lag som Frösön, IFK Östersund och Ope ställs emot är Remsle, Långsele, Härnösand, Timrå, Alnö, Selånger 2 och Stöde. Det känns bra att serien i så fall kommer att innehålla 10 lag, och inte blir så rumphuggen som detta år. Ope måste betraktas som en av favoriterna trots att det är väldigt oklart hur truppen kommer att se ut. Men i och med att Jimmy Anjevall är klar som huvudtränare, så blir det nog en ganska stark trupp ändå. Även vad gäller Frösön finns många frågetecken, och där finns inte just nu någon naturlig påfyllning underifrån, om man inte ska lita på tjejerna från detta millenium. IFK Östersund kommer att göra ett betydligt bättre år den kommande säsongen med Kent Persson som ny spännande huvudtränare, men de är nog beroende av några mer rutinerade nyförvärv.

Av lagen från Medelpad och Ångermanland är det nog främst Alnö och Härnösand som kommer att ta upp kampen med Ope (och Frösön?) i toppen. Timrå tappar åter ett antal spelare, men har väldigt bra yngre tjejer, så även de kommer att göra bra ifrån sig. Remsle och Långsele bör hamna på den nedre halvan, liksom Stöde. Selånger 2 är lika svåra att bedöma som de flesta andralag, men de kommer nog att minst hänga kvar, då återväxten i den föreningen är otroligt bra. Men ett riktigt tips får vänta tills trupperna är mer klara.

Så här är slutförslaget för alla Norrlandslag i div 2 damer:

Div 2 NNN 2015
Lag
Kiruna
Gammelgårdens IF

Storfors AIK
Öjeby IF
Lira BK
Luleå DFC
Piteå IF 2
Trångfors IF
Infjärdens SK
Myckle IK

Div 2 NNS 2015
Lag

Clemensnäs IF
Flurkmarks IK
Umeå IK
Gimonäs UIF
Umeå Södra FF 2

Spöland Vännäs AIK
Hörnsjö IF
Hägglunds IoFK

Modo FF
Själevads IK

Div 2 MN 2015
Lag
Remsle UIF FF
Långsele AIF
Härnösands SK
IFK Timrå
Alnö IF
Selånger FK 2
Stöde IF
Frösö IF
IFK Östersund
Ope

Div 2 SN 2015
Lag
Heffnersklubbans BK
IF Team Hudik
Iggesunds IK
Ljusdal
Norrham
Brynäs IF/FK
IK Huge 2
Valbo FF
Stensätra IF
Hille IF

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Solen upp i Öster
5 Oktober 2014 klockan 15:12 av Hasse Thor
 

Ända sen ÖFK bildades och det första matchandet i den svartröda tröjan inleddes 1997 har jag varit en trogen besökare, både å “arbetets” vägnar och som ren supporter. Först på Hofvallens träsmaksdoftande men charmiga “långbänkar” till modernare faciliteter på nuvarande Jämtkraft Arena.

Mot anrika Öster senast var det faktiskt första gången som jag inte kände “giftet” i kroppen. På nåt vis gick luften ur efter insatsen i Jönköping och det definitiva avskedstagandet till toppstriden i Superettan. Dessutom fanns ju möjligheten att “streama” fighten på min ålderstigna HP.

Vädret var emellertid utmärkt och ju närmare avspark desto större “feeling”. Ingen Widgren, ingen Moon och inget kärnkraftverk (Bergqvist) men en ny favorit i Bachirou så Toyotan styrdes i vanlig ordning mot dom nordvästra delarna av staden.

Lite snack med gamla bekanta ur samma hängivna kategori och så dags för match. Det syntes direkt att Öster var laget som hade mest att spela för, ingen ”buss” framför eget mål utan tuff press över hela banan.

Jag vet att många inte håller med mej men det fanns en hel del glimtar av den allsvenska touchen i gästerna spel inledningsvis. Distinkta passningar, teknik och bra rörlighet. En hel del oro i ÖFK:s bakre regioner och Graham Potter tvingades till några rockader.

In med Azulay i mitten (en helt annan spelare i den positionen), högerkanten för Dyer och ut med Peciar på andra, naturligt för den vänsterfotade slovaken. ÖFK fick grepp på ett helt annat vis. Lite smolk dock med en fotskada på Ahmed i första halvleks epilog.

Andra halvlek något trevligare ur ren underhållningssynpunkt. Mendiola kom in lite mer i spelet och därmed en och annan öppnande smörpassning. En heroiskt löpande Morgan ut och Smajic i hans ställe och mer kreativitet längst fram. Tyvärr dock ingen nätkänning och i varje fall smålänningarna kan väl känna en viss tillfredsställelse.

I en krönika kan man väl få tycka och tänka lite utanför referatets mer strikta ramar och utveckla lite spelarprestationer hit och dit. Aly Keita, vilken tajming den killen är utrustad med. Finns så gott som alltid på rätt plats i och utanför sitt målområde. Jonathan Azulay, som sagt, mittback kort och gott. Funkade bra ihop med i mitt tycke underskattade James Baldwin (mycket säker i luften)

Fouad Bachirou, vad skall man säga? Hur har han hamnat här uppe? Måste vara för lingonplockning, abborrfiske eller nån annan för honom exotisk verksamhet. Inte kan det väl vara av ekonomiska skäl? Borde rimligen platsa på någon av dom större arenorna betydligt längre söderut.

Superettan sliter, märker det framför allt på Jamie Hopcut, från dag ett en av mina stora favoriter. Inte samma lätthet i steget, inte samma enorma jobb i bägge riktningarna, inte samma aviga genombrott. Roligt emellertid att se inhoppande Robert Hammarstedt, lite missflyt i passningarna stundtals men för framtiden viktigt med offensiva försvarskrafter.

Det återstår tre omgångar och enligt uppgift har slutplaceringen ekonomisk betydelse så det är bara att kavla upp ärmarna igen. En fin morot borde ju vara Hammarby på Tele 2 Arena, bortåt 20 000 åskådare och kanske möjlighet att avgöra ”Söderbrödernas” vidare öde. Hursomhelst, säsongen är snart till ända men solen går som vanligt upp i öster (!) även 2015 med nya möjligheter.

,

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Uppföljning
5 Augusti 2014 klockan 19:47 av Per Lagerbäck
 

Uppföljning


Som jag gissade kom det en del kommentarer runt min förra krönika, både här och där. Jag måste säga att jag inte i första hand är ute för att sätta igång andra, men jag tycker att det behövs en liten debatt runt damfotbollen idag, så jag har ju inte heller något emot att diskussionen kommer. Frågan om vad jag anser en vinnarskalle vara har jag redan svarat på. Här kommer några andra svar och förklaringar.

Först vill jag göra klart att alla föreningar/lag naturligtvis har missnöjda spelare. Det har säkerligen även t ex Ope. Just nu borde man väl kanske vara mest missnöjda där, med tanke på resultaten och hur tränarsituationen ändrats över året. Men jag hoppas att det finns en pågående kommunikation från föreningen med spelarna, och det har också vidtagits och kommer att vidtagas åtgärder där.

Angående missnöje i de båda topplagen ÖDFF och KD, så vet jag inget annat än det jag fått höra om fjolåret i ÖDFF. Och jag vet inte varför det ska tigas om det. Däremot skulle det aldrig falla mig in att skriva om detaljer eller individer. ÖDFF hävdar att de är en elitförening och borde väl granskas efter det. Vad gäller KD så vill jag att det ska fortsätta att fungera bra där, så där handlar det mer om en personlig oro för att det skulle börja sprida sig någon form av missnöje.

Här vill jag också svara Stefan Nolervik lite, och det är ju lite smickrande att han läser mina krönikor, och han noterade klädsamt att det var hans tolkning av vad jag skrev som han ifrågasatte. Men tolkningen är lite snäv. Det eventuella missnöje som jag funderade över i KD handlar inte alls om någon enskild spelares spelstil, utan om antalet utländska spelare i en förening med egen ungdomsverksamhet. Jag tror att föreningar med ungdomsverksamhet ska vara varsamma med antalet. Vad gäller Ope är jag däremot kritisk till att de inte tog hit ett par tjejer utifrån, redan till seriestarten. Det hade nog sett väldigt annorlunda ut då. Men jag skulle inte vilja se fler än två, kanske tre där.

Vad gäller Tabita så har många tolkat min lilla fråga på egna sätt. Jag har bara sett henne mot Ope, och det är en briljant spelare, vilket jag också skrev. Men det jag noterade var att hon hängde lätt med huvudet när hon inte kom fram ordentligt, och när hon inte tyckte att saker runt henne skedde på det sätt hon önskade. Det gjorde att jag faktiskt funderade hur hon kan hantera motgångar, och då i relation till mina tankar om att hon skulle kunna spela på betydligt högre nivå. Kanske t o m Allsvenskan. En spelare på den nivån, och hennes supportrar, måste också stå ut med att hon granskas.

Totalt sett gör detta lilla fotbollsdistrikt det fantastiskt bra på damsidan, med tre lag i div 1. Ångermanland har ett, Medelpad har två, Gästrikland och Hälsingland har ett var. Därutöver har vi ett topplag i tvåan. Och jag har aldrig hävdat att det finns tillräckligt många spelare av div 1-klass för tre lag i Jämtland. Det jag sagt och skrivit är att det är bra för fotbollsutvecklingen att så många tjejer som möjligt får pröva på spel så högt som möjligt.

Jag kan avsluta med att fundera över en, för mig, underlig företeelse som dök upp i veckan igen. Detta efter att jag berömt ÖDFF för att ha släppt vad andra runt dem gör. Men naturligtvis utgår jag från att det inte är några officiella företrädare för dem som skriver anonymt på Fotbollz. Det jag reagerar på är harmsna kommentarer om att någon/några gör tummen upp för en Gustafsseger mot ÖDFF. Enligt mig visar det att dessa personer inte förstår vad en supporter är. Hade jag varit supporter till KD, Tierp eller Täby (och naturligtvis Gustafs) skulle jag självklart jubla över en ÖDFF-förlust, oavsett var jag bor. ÖDFF är ju huvudmotståndaren, när de leder serien. Och det fattar en riktig ÖDFF-supporter. Men lättkränkta individer kan naturligtvis ha problem med det. Fotboll är och ska vara en tävlingsidrott, och jag hoppas på allt fler supportrar till alla Jämtlandslag som strävar uppåt. En supporter är en person som stöttar ett lag/en förening i med- och motgång. Oavsett vilka som för tillfället spelar där. Därför blir anhöriga idag sällan supportrar, utan bara "nära supportrar". Hm, äkta supporter, supporter, nära supporter, anhörig, anhängare, intresserad åskådare. Man kan dela upp det på många sätt. Ämnet supportrar vore kul att fundera mer kring. En annan gång.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Höstsäsongen igång
28 Juli 2014 klockan 16:01 av Per Lagerbäck
 

Ibland brukar jag ju ha förmånen att få ett antal ifrågasättande kommentarer, så denna gång tänkte jag sticka ut hakan lite extraJ.

Höstsäsongen har rullat igång i division 1, medan de två serierna därunder fortfarande väntar på första ”höstmatchen”. En sammanfattning av div 1 Norra Svealand kan göras genom att först konstatera att Peter Andersson i ÖDFF har gjort ett bra jobb med sitt nykomponerade lag. Jag har inte tyckt att de imponerat i de matcher jag sett dem, men de vinner sina matcher, och det är ett riktigt styrketecken. Då det inte heller är något annat lag i serien som riktigt imponerat, så tror jag faktiskt att de kan hålla hela vägen till serieseger. Dessutom finns inte heller något riktigt bra lag i Norrlandsserien, mot vilka segraren i Norra Svealand ska kvala mot. Så kanske har Östersund ett lag i Elitettan nästa år.

KD har nu några riktigt vassa individuella spelare. Tabita Chawinga håller individuellt hög klass, och skulle nog spela på en högre nivå. Men frågan är hur hon klarar motgångar. Ope höll henne på mattan i första halvlek, i en fullständigt surrealistisk match förra veckan. Men sedan när hon ges öppningar briljerar hon stort. KD har alltid haft ett vårdat passningsspel, och det är viktigt för dem att fortsätta att ha det som ledstjärna. De har gjort fantastiska resultat sedan början av juni, men de kommer knappast att kunna ta igen ÖDFF:s försprång. Nu har också Angelica Häreby lämnat KD för just ÖDFF. Det skulle förresten inte förvåna mig om Frida Sjöberg kommer tillbaka ytterligare en gång heller. Hon får allt mindre speltid i Sunnanå, och med Madelaine Edlunds återkomst kan det bli ännu mindre.

Kan Härebys övergång till ÖDFF vara ett första tecken på att det är KD:s tur i år. Att drabbas av det ÖDFF drabbades av förra året. Nämligen vantrivsel hos ett antal spelare. Det är nog fortfarande så att det är viktigare att föra samtal med tjejer om hur de tycker att verksamheten fungerar, än vad det är med killar.

Ope har däremot underpresterat å det grövsta. Jag fick mkt påskrivet för att jag baissade och underskattade Ope före säsongsstart. Bevisligen var det tvärtom. Jag trodde för mkt på dem. Jag trodde absolut inte på en topplacering, men att de skulle klara kontraktet, det trodde jag. Det finns dock inte heller något lag som drabbats av så mkt som de drabbades av inför och under denna säsong. Periodvis visar laget att det finns kompetens för denna nivå, men det fattas speed och en riktig ledare på planen. Nu gäller det för styrelsen att skapa framtidstro hos spelarna, oavsett hur det går under resten av denna säsong. Chansen att de ska ta igen de 13 poäng de har upp till strecket är ju inte så stort, så även om de absolut inte ska ge upp den lilla chansen gäller det verkligen att nu ha en Plan B, med stort ”P”. Ope IF kommer att vara de som ska kunna visa att det går att nå framgång med i huvudsak spelare fostrade i Jämtland. Ope kommer alltid att vara det främsta hotet för lagen som för tillfället är bland de bästa i Jämtland. Fortfarande är Opes ungdomsverksamhet väldigt imponerande. Och fortfarande är jag självklart Opesupporter.

Personligen har jag inga problem med att föreningar satsar på många importer, oavsett om de är från andra delar av Sverige, Europa eller världen i övrigt. Det är betydligt bättre än att något lag förväntar sig service från andra föreningar, utan att det finns en överenskommelse runt detta. Men det kommer alltid att finnas personer som retar sig på det. Och jag vidhåller min åsikt om att det vore förkastligt för den jämtländska fotbollsutvecklingen om det inte fanns fler föreningar som strävar så högt man kan nå. ÖDFF har nu också slutat att prata om att övriga föreningar självklart ska stötta dem, och de har även nästan slutat att lägga skuld på spelare som väljer att spela i andra föreningar. ÖFK:s framgångar kom också först efter att de släppt gnället kring hur andra föreningar borde stötta dem. Respektive förening ska satsa på det de tror på, och göra det så bra de kan. Då når vi mest framgångar. Men kanske ÖFK/ÖDFF snart släpper bomben, om att ÖFK tar över damverksamheten. Jag har inga som helst indikationer på detta, men det skulle inte förvåna mig om det händer, nu när ÖDFF också gjort sin kursändring.

Frösön har gått bra i div 2, men nog tycker jag att de förlorat lite onödigt i de två matcher de tappat. Det gäller nu för dem att få igång målskyttet även mot de lite bättre lagen. Då kan det bli uppflyttning. Myssjö/Oviken och Ope 2 har inte lyckats så bra under våren, även om MOIF bet ifrån riktigt bra i början. Nästa år spelar nog båda dessa lag i trean, även om det egentligen bara finns en nedflyttningsplats. Synd för Ope 2, där de unga spelarna verkligen skulle kunna ha nytta av rejält motstånd.

I div 3 är IFK Östersund obesegrade, och är väl därmed favoriter till slutsegern. Men konglomeratet ÖDFF 2/Frösön 2 lurar alldeles bakom. Jag vet inte om det senare laget får ta steget upp om de vinner serien. Men oavsett det så tycker jag det vore roligast om IFK går upp, och egentligen hoppas jag också att de sedan ska stå på egna ben. I Storsjöcupen visade IFK att de har en bättre ungdoms(flick)verksamhet än de troligen någonsin haft. Ska bli intressant att följa dessa spelares fortsatta utveckling. En avslutande upplysning med rötter i div 3. Vemdalen har under våren ett bättre publiksnitt än ÖDFF. Men ÖDFF har ju två hemmaderbyn att se fram emot. Så innan säsongen är slut ligger de nog före Vemdalen. Det är ju derbyna som drar den stora publiken. Och för er som fortfarande inte tror att damfotbollen intresserar så många, kan jag tala om att jumbolaget i damettan, Ope IF, har högre publiksnitt under vårsäsongen än alla herrlag, förutom ÖFK! Så visst är det synd att det inte gått bättre resultatmässigt för Opes damer. Det märks ju vilken potential som finns för intresset runt dem.

ÖDFF är nog tyvärr just nu den enda föreningen som friktionsfritt kan satsa fullt ut på elitspel. Det funkar nog sämre för föreningar i Jämtland med egen ungdomsverksamhet. Jag vet hur ansvariga ofta tvingas huka sig för starka föräldrar till mindre intresserade barn, som (ofta stödda av media) hackar på alla försök till att skapa förutsättningar för de riktigt intresserade spelarna i lägre tonåren. Dessa föräldrar är de som mest håller tillbaka fotbollsutvecklingen, genom att bidra till att verksamheten i ungdomsåldrarna anpassas för mkt till spelare som egentligen inte är så intresserade av att bli bättre fotbollspelare.

Jag är verkligen för att alla ska ges möjlighet att spela fotboll, men inte för att alla ska träna och spela tillsammans. Inom de flesta kulturaktiviteter så har man nybörjarnivåer, där man sedan kan ta kliv vidare i sin utveckling. Men i tävlingsidrotten fotboll ska idag alla vara med samtidigt, utan att egentligen behöva ta något ansvar för sin egen och sina lagkamraters utveckling. Det viktiga är tydligen att alla får vara med i matcher och cuper.

Jag tror att det viktigaste på tjejsidan är att skapa fler vinnarskallar, och att satsa på dem som har talangen att vilja bli bättre. Nämligen de som lägger ner tid och kraft på träningarna, och som är både fysiskt och mentalt närvarande. En lite mer seriös fotbollsträning i de yngsta åldrarna tror jag också på för tjejerna. Rejält tillslag på bollen och förmåga att använda utsidan av pannbenet ska finnas före tolv års ålder hos alla spelare. Det viktiga här är dock att de flesta av föreningarna Frösön, IFK Östersund, Ope, KD och Brunflo inser att det är just dom som ska satsa på sina spelare. De ska inte överlåta det till andra. Men jag tror att denna utveckling sakta är på gång, så mina förhoppningar ökar om att Jämtland åter ska märkas på damfotbollskartan lite mer.

 
Det finns 14 kommentarer att läsa.

 
Sommar, sommar!!
27 Juli 2014 klockan 17:58 av Hasse Thor
 

“Fotbollsmördare!!” Detta smått skräckinjagande epitet har ibland ekat runt diverse arenor i det här avlånga landet och även annorstädes. Är själv en fridens människa och går stora krokar runt all form av våld både i teori och praktik, lek och i allvar.

Ändå är det just det ovanstående jag tänker på när jag bevittnar ÖFK-Ljungskile SK längst upp på A-läktaren på Jämtkraft Arena, relativt behagligt avskärmad från den stekheta och soldränkta spelytan. Väntade mig en svår uppgift för ÖFK. Delade serieledarna på besök med drygt halva säsongen avklarad. Ett hungrigt LSK med ambition att återigen ta sig upp i det svenska finrummet, Allsvenskan.

Vad får vi oss då till livs? Ett gästande lag hela tiden på “rätt” sida om bollen, hela tiden med en i stort sett obefintlig press på offensiv tredjedel. Det går att spekulera i många orsaker naturligtvis. En seg bussresa dagen innan, det nästan ofattbart, med jämtländska mått mätt, varma vädret eller helt enkelt en rejält stor portion av respekt för Graham Potter och hans brokiga skara av rödsvarta fotbollskrigare.

Naturligtvis var inte Ljungskile helt ofarliga men ändå säkert en av ÖFK-målvakten Aly Keitas lugnaste dagar i sin karriär. Var det här matchen som definitivt placerar våra “jämtar” i den övre halvan av “Superettan”? Vad hade till exempel kunnat hända om inte Alexis Mendiola fått vårsäsongen förstörd mot just Ljungskile i seriepremiären.?

Dom dryga tjugo minuter mexikanen fick på sig innebar den direkta giftighet i boxen som saknats tidigare. Förmågan att hela tiden söka Modou Barrow med rätt bollar, inte minst via den synnerligen välförtjänta kvitteringen. Ett inhopp som lyckligtvis helt kullkastade den “dödgrävartaktik” som omhuldade LSK-tränaren Tor Arne Fredheim skissat på. Om alla gudar vaknat på rätt sida hade väl ett segermål också kunnat registrerats.

“En tabell ljuger aldrig” o.s.v.. I historieböckerna står ingenting om skönhetspoäng och bohuslänningarna har naturligtvis sin fulla rätt att värdera sitt motstånd och sin taktik utifrån sina egna förutsättningar och målsättning. Dock, för mej har aldrig fotboll varit nån sorts “hjärnornas kamp” vid taktiktavlorna. Kanske en lite naiv inställning men skall vi ha kvar vår idrott och helst utveckla den så är det min fasta övertygelse att allt görs för att skapa en så intressant upplevelse som möjligt. Inte minst med tanke på den marginalpublik som har lite till övers för taktiska finesser.

Tur i alla fall som sagt att det finns spelare som Mendiola. Spelare med det där lilla extra “ögat” som ser luckor där inga luckor finns och som använder alla delar av foten för att få precisionen så exakt som möjligt. Det är enligt min mening ett fotbollshantverk förhöjt till konst. Stort tack ÖFK för att konsten får blomma både på och utanför planen. Ett klart ökande röststöd på läktarna visar att ni är på rätt väg.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Välkända tongångar
4 Maj 2014 klockan 21:16 av Haldo Jonsson
 
 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Välkända tongångar
4 Maj 2014 klockan 12:57 av Hasse Thor
 

Måste erkänna att det var med många stora frågetecken i den grånade skallen som man tog plats på Jämtkraft Arena på lördagseftermiddagen denna tredje dagen i månaden maj 2014. En månad som verkligen inte visat sig från sin bästa sida hittills och nordvästan ven genom märg och ben. Som sagt, en mycket osäker känsla rent fotbollsmässigt huruvida ÖFK-upplagan detta år egentligen klarar av den svåra utmaningen andra året i en serie.

En mycket olycklig inledning med ett nästan osannolikt skadeelände och en hel del svarta rubriker om både fotboll och annat i en blodtörstig lokalpress. Därför så mycket skönare att kunna konstatera efter 95 minuter mot ett pånyttfött Varbergs BoIs att ÖFK är tillbaka på banan. Trots ett lag, fortfarande åderlåtet på tongivande ingredienser, men ändå med tillsynes samma frejdighet i tempo och passningsspel.

Receptet? Tja, Graham Potter verkar enligt min mening ha “rättat mun efter magsäcken” Insett att allting startar med ett bra försvar och tätat ihop den lagdelen via en gammal klassisk fyrbackslinje där dom spelkompetenta men något sega i mina ögon, mittbackarna Peciar och Peric slapp agera på alltför stora ytor. Fint kompletterade nu på kanterna av Baldwin och Azulay.

Bergqvist som fått löpa gatlopp i kommentarsfälten också i en passande roll strax framför. Unge Douglas har ledaregenskaper och kan bli viktig i denna position något högre upp i banan. ÖFK:s lille store lirare dock den här eftermiddagen Nouri. En Achmed-kopia som är guld värd nu när denne är satt ur spel. Dessutom med en rörlighet över banan som knappast ens Ammar besitter. Barrow är kantspelare och med Smajics comeback i fronten får vi hoppas att den förre varbergsspelaren blir kvar där.

Sjöberg har växt ut sen i fjol. Verkar ta chansen när han äntligen fått den. Rappa fötter och svårhanterlig för motståndaren, viktigt i dagens fotboll. Hoppas bara att Potter inte åter öppnar frysboxen när lagets skadebekymmer är över. Tycker även att Dyer kommer mer och mer in i tempot. En klassisk "vattenbärare" i ordets mest ljusa bemärkelse men med en inte oäven syn för öppningar i passningsspelet. Kul också att Moon är tillbaka, en “gubben i lådan” typ som tillför i olika situationer.

Mitt i allt positivt tänkande tycker jag lite synd om Augustsson som tydligen degraderats till det tredje alternativet mellan stolparna. Har tidigare framfört åsikten att Petter är ÖFK:s tryggaste burväktare genom historien och framtiden får väl utvisa huruvida dom framförvarande konkurrenterna aspirerar på den titeln. Ripley var i alla fall enligt mitt tycke klockren den här gången.

Nästan 2000 personer i det ruggiga vädret får väl anses som helt okej. Dessutom en hel del ökat spontant engagemang från läktarplats. En storbildsskärm på södra kortsidan gav en hint om reprisbilder men istället ytterligare en reklamvariant. Men den som väntar på nåt gott ………

Okej, många blåögda eller varför inte rödsvarta tankar kanske, men “from my point of wiew” är “Superettan” det bästa som hänt fotbollen häromkring. Förhoppningsvis också för alla som vill ha en positiv utveckling i denna i övrigt marginaliserade landsända.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
En koll på Div 2 Mellersta Norrland
8 April 2014 klockan 22:34 av Per Lagerbäck
 

Förra året var det fem JH-lag i denna serie, men ett lag gick upp (Ope), två lag åkte ur (IFK Ösd och Brunflo) och sedan drog sig ett lag ur (Häggenås). Då blev bara Frösön kvar, men med tillägg av div 3-segrarna från Myssjö/Oviken och till slut erbjudna Ope 2 blir det ändå tre lag att följa lite närmare.

I och med att det inte kommer någon nykomling från vare sig Medelpad eller Ångermanland, då de hamnade söderut respektive norrut i serierna, och tre duktiga lag kommer från div 1, blir årets tvåa ett riktigt getingbo med tyvärr bara nio lag. Och bland dem finns det många med aspiration att ta hem seriesegern. Jag tror faktiskt att det bara är Ope 2 och Myssjö/Oviken som inte riktigt har den ambitionen.

Frösö IF tror jag har något riktigt intressant på gång. Ett sedan ifjol ganska samspelt lag som kryddats med några erfarna intressanta spelare ska naturligtvis finnas med i toppen. Det problem som funnits under försäsongen är målvaktsplatsen, men i skrivande stund läser jag att de löst denna viktiga plats på ett lysande sätt med Heike Lippertz. I övrigt har Frösön ett gäng tjejer som har bra fysik, och med en spelidé från nya tränarduon kan det bli riktigt bra. Det viktiga är att det kommer in speed och ork i laget också. Med Heike i laget är Frösön definitivt en av segeraspiranterna i serien.

Myssjö/Oviken kommer att få det jobbigt, just eftersom det inte finns några andra lag att ta enkla poäng av. Tjejerna från Bergs kommun kommer att plocka poäng här och där, men frågan är om det räcker till att slippa sistaplatsen. De har några riktigt duktiga unga spelare, inte minst från samarbetsföreningarna Berg och Rätan, men också från egna led. Dessutom finns ett antal spelare med stor rutin, där Inga-Lill Zackrisson blir mest spännande att följa. Hon närmar sig 30 A-lagssäsonger:-)!

Ope 2 är inte helt lätta att bedöma. Det finns mycket talang i laget, men risken är att det inte blir någon riktig stabilitet i laguppställningarna. Det kommer naturligtvis att hänga på hur det går med skador och annan frånvaro i truppen. I början av säsongen kan jag tänka mig att laget kommer att innehålla mycket värdefull rutin, då ett antal spelare kommer tillbaka från resor och utlandsjobb ganska nära seriestart, och därmed kanske inte tar plats direkt i div 1-laget.

Bland de övriga lagen tror jag att IFK Timrå, BIK SK och Härnösands SK kommer att vara de bästa. För en tid sedan trodde jag mest på Alnö IF, men dom har tappat ganska många spelare från sin fjolårstrupp, och kommer att ställa upp med ett ganska ungt lag. Även BIK har tappat spelare sedan förra året, främst sina spanska förstärkningar, men har ändå ett bra lag, också med ganska många unga spelare. Förra året visade Härnösands SK att de verkligen kunde spela fin fotboll i många av matcherna, men de drabbades också av svackor. Med rutin från förra året tror jag att det kommer att vara mer stabilt.

Kvar finns då de eviga lokalkonkurrenterna Remsle och Långsele. Remsle var länge bofasta i gamla div 2, men tappade sedan en hel del spelare. I år har de inte tappat så många, även om min favoritspelare i laget Johanna Abrahamsson gått till Själevad. Remsle har det också lite tunt på målvaktssidan, och ordinarie burväktaren Malin Bodin är just nu skadad. Långsele har ett kompetent lag, men enligt uppgift med sedvanliga problem att ha alla äldre spelare med på träningarna.

Totalt sett en nästan omöjlig serie att tippa, men jag ska göra ett försök ändå, som jag säkert kommer att ändra senare. Långsele retar jag nog till stordåd en säsong till. Förra året tippade jag dem också näst sist, men då var de bara 10 poäng från seriesegern. Även Myssjötjejerna kommer att göra allt för att bevisa att jag har helt fel. Jag hade önskat kunna tippa dem högre, men gör det inte än. Även Remsle kommer att vilja bevisa att de är mycket bättre än vad jag tror just nu. En kul grej i detta sammanhang är att det finns en tipsutmaning i luften mellan mig och Remsles engagerade direktrapportör Christer Olofsson, men då gäller det de enskilda matcherna.

Här kommer mitt tips:

1. IFK Timrå

2. Frösö IF

3. Härnösands SK

4. BIK SK

5. Alnö IF

6. Remsle UIF/FF

7. Ope IF 2

8. Långsele AIF

9. Myssjö/Ovikens IF

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Lite koll på div 1 Norra Svealand
3 April 2014 klockan 19:51 av Per Lagerbäck
 

ÖDFF har fått en hel del kritik för att de inte synts och informerat i tillräcklig grad. Det är en kritik som både är djupt orättvis, men kanske också lite korrekt. När det gäller info på hemsidan tycker jag att den närmast varit föredömlig. I alla fall vad gäller spelare och ledare. Möjligen kan det saknas lite mer allmän info om läget i föreningen, med försök till förklaringar om varför truppen kommer att se så väldigt annorlunda ut i år jämfört med ifjol. Men när det gäller info på annat sätt än via hemsidan har den varit mer begränsad. Jag har läst om frågetecken från tidningshåll, och på Fotbollz var det länge fullständigt tyst. Nu har det dock kommit lite info där, så nu räknar jag med att det kommer mera. Det tror jag också att ÖDFF:s sponsorer räknar med.

KD har däremot varit väldigt sparsamma med info, även om de gjorde en intention att informera på samma sätt som ÖDFF på sin hemsida. Nu råkar jag ha fått en del information därifrån ändå, men KD bör absolut skärpa sig med info om vilka spelare de har att tillgå. Vad jag förstått var det knappt att man hade lag till första träningsmatchen. Nu vet jag att även KD väntar på förstärkning i form av fyra- fem tjejer från USA, och en tjej från Malawi. Så det är viktigt att veta att både ÖDFF och KD i träningsmatcherna kommer att ha betydligt mindre starka uppställningar, jämfört med hur det kommer att se ut i serien. Båda lagen kommer att vara absoluta topplag.

Ope satsar mera hemvävt, även om man haft chans till förstärkning utifrån även där. Ope har ju fått tillbaka en handfull tidigare Opespelare från ÖDFF och ytterligare några förstärkningar, varför även de ska kunna undvika att hamna i nedflyttningsstriden i ettan. Många tror att Ope har en fördel med att de flesta av spelarna är på plats under stor del av försäsongen, men några tilltänkta startspelare är på resa och några jobbar på annan ort. Så även Ope väntar in en handfull spelare strax innan seriestart.

Som sagt måste vi ta träningsmatcher med en stor nypa salt detta år, men någon fingervisning ska de väl ändå ge. Vi kan notera att Ljusdal sannolikt inte blir den slagpåse som vissa gissar. De har liksom KD och ÖDFF mött Selånger, och Ljusdal spelade 2- 2. ÖDFF förlorade med 5- 2 och KD med 7- 4. Ljusdal har därutöver förlorat med bara 2- 0 mot Sundsvall, vilka slog även Ope med 2- 1. Ope har mött Frösön och vunnit knappt. De har även spelat oavgjort mot IFK Östersund, men då med väldigt få startspelare, och sedan även slagit samma lag i DM-kvarten. KD slog med visst besvär Frösön. Inga alltför imponerande framträdanden av distriktets div 1-lag.

Tittar vi i övrigt på lagen i serien blir min gissning att Tierp och möjligen Täby blir de två lag som utmanar ÖDFF och KD. Huge, Korsnäs och Djursholm kommer troligen att hålla sig ifrån nedflyttningsstriden, liksom Ope. Men alla dessa fyra lag måste få det att stämma för att ta ut ett avstånd till nedflyttningsstrecket. Då har vi fyra lag kvar som jag tror mer än de övriga kommer att vara i farozonen. Störst risk att åka ur tror jag Gamla Uppsala och trots allt Ljusdal har. Ljusdal har flera viktiga spelare skadade eller gravida. Sedan har Gustafs tappat ännu fler spelare, och riskerar nedflyttning också, även om de nu plockar in två amerikanskor. Bele/Barkarby är svåra att bedöma, men de kommer inte att bli ett topplag. Men jag tror att serien kommer att vara jämnare detta år än ifjol. Det finns ingen tydlig seriefavorit som Bollstanäs var förra året och Ljusdal kommer inte att bli ett nytt Vasalund.

En lite för tidig gissning av placeringarna blir dessa:

1. Tierp

2. KD
3. ÖDFF
4. Täby
5. Korsnäs
6. Huge
7. Djursholm
8. Ope
9. Bele/Barkarby
10. Gustafs
11. Gamla Uppsala
12. Ljusdal

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Är han tillbaka?
13 Mars 2014 klockan 11:44 av
 

När jag stöter på Haldo så säger han allt som oftast, utöver fotbollstugget: ”..du kan väl skriva några rader” Absolut, svarar jag. Detta säger jag trots min vetskap om en extrem tankspriddhet.

En tid har gått sedan jag skrev. Om någon har tänkt illasinnade tankar om mig pga detta, så ber jag er om 7 månaders ursäkt. Dessa blogginlägg som kommer allt för sällan, är det första jag skriver sedan några oerhört tafatta uppsatser på gymnasiet. Så jag skriver kort och koncist på; lusta, snus & kafferus.

Kaffet som just tog slut.

Att vara eller icke vara – skadad. Det är kanske inte frågan. Men jag föreställer mig Shakespeare sittandes i sin vrå och filosofera över den frågeställningen.

Jag sitter på ett skakigt tåg och begrundar känslan av att var skadad. Jag är äntligen på väg mot en operation för mitt knä. Äntligen? Faktiskt. Sedan vi startade upp i januari har jag känt en smärta i mitt knä, knäskadan som uppkom hemma mot GIF Sundsvall. Vi har gnuggat rehab, tejpat etc. Vissa stunder har det känts bra, men smärtan har kommit tillbaka. Det har varit en ovetskap, ovisshet, oklart kort och gott vad som smärtar vid riktningsförändringar, frånskjut mm.

Jag vill vara tillgänglig för laget. En våg av dåligt samvete sveper över mig. Men skador är en del av spelet. Att acceptera är det svåra. Skadefrånvaro är till stora delar en mental träning. Den testar din karaktär, vilket material du är byggd av. Glädjande nog går det alltid att renovera och bli ännu strakare.

Till någras förhoppning och andras bedrövelse så är jag snart tillbaka om allt går enligt planerna.

Nog om vulnus. (Skada på latin)

2014. Ny säsong i Superettan och en fortsatt framåtanda i den jämtländska vinden. Ni är många som är engagerade och passionerade för ÖFK, som spelare är det en fröjd att känna. Vi strävar gemensamt mot samma mål, ett framgångsrikt ÖFK. Känslan att få spela hemma och höra domarens slutsignal och känna sötmans smak av 3p. Supportrar promenerar hemåt och pratar om matchen i stort, detaljer, spelares prestationer, inramning. Vi spelare ser varandra i ögonen och gläds över en viktoria. Passionen och kärleken till idrott, i med och motgångar. Oavsett delaktighet så delar vi den.

Vamos ÖFK!


________



Låt mig tipsa er om något i bild & ljudväg.

TV-serie av HBO - True Detective


5 låtar


Rival Sons - Wild Animal

Tame Impala - Elephant

1900 - Den minsta av segrar

Band of Horses - Island on the coast

Håkan Hellström - Livets teater

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Tävlingssäsongen igång
3 Mars 2014 klockan 13:49 av Hasse Thor
 

Träffade en gammal domarkollega i en inrättning med grön skylt på Lillänge köpcentrum i förra veckan. Eftersom denne fotbollsentusiast i likhet med mej har ÖFK varmt om hjärtat kom samtalet direkt in på det spåret:

-Lite knepigt med så mycket nytt folk, tyckte han.
-Precis när man lärt sig alla namn får man tänka om igen.
När jag studerade matchtruppen inför cupfighten mot Elfsborg innehöll den ju också nio nya jämfört med det manskap som avslutade höstsäsongen. Mer än hälften alltså.

Är det bra eller dåligt? Naturligtvis har vi ju inte svaret förrän nån gång sent i höst. Att ledningen vill byta ut lagdelar där det brister är ju naturligt lika väl som att konceptet med att förädla spelare för vidare färd mot större uppgifter också är en naturlig situation för en klubb i dom nedre regionerna av Svensk Elitfotboll.

Eftersom jag inte är så väldigt intresserad av att hänga på träningar, det är pulsen i matcher jag eftersträvar, har jag inte nån riktigt klar uppfattning på statusen så här långt gällande det rödsvarta ÖFK-garnityret. “Streamade” i alla fall matchen på Borås Arena mot Elfsborg och det “eldprov” som den enligt mitt sätta se det innebar. Västergötlands gulsvarta stolthet var ju för inte så många månader sen svensk representant i “Euroleague” och erfarenheterna och matchtempot därifrån kunde väl inte helt ha blåst undan under några korta vintermånader.

Med det i åtanke tycker jag ÖFK gjorde en helt okej insats. Ambitionen att “hålla bollen inom laget” var densamma och det skapades stundtals en hel del också offensivt. Dom farhågor jag och en del andra skribenter hyser är väl gällande försvarsspelet. Av det jag hittills sett har man värvat ett antal “fyrtorn” i mina ögon och ingen egentlig ersättare för “städgumman” Sam Mensah.

Vill man prioritera passningsspelet där många är delaktiga förutsätter ju det att även backlinjen involveras. Ju högre upp man kommer i banan, ju högre backlinje. Då är det superviktigt med koncentration för att undvika en omställning från rättvända motståndare. Där hade Mensah en oerhört viktig roll som jag ser det. Ett stort antal “brandkårsutryckningar” från ghanesens sida som kanske inte alltid registrerades till fullo.

Flyktade Rasmus Lindkvist hade många kvalitéer på kanten men där tror jag att det finns större möjligheter att kompensera i befintlig trupp och Modou Barrow tror jag blir en attraktion på Arenan trots lite ojämna insatser hittills. Ammar Ahmed var duktig mot Elfsborg, säkert pushad av lagkaptensrollen och den kanske viktigaste pusselbiten i den typ av spel som ÖFK förordar.

Som sagt lite defensiva farhågor, men som nån tänkare sagt en gång: ”Rom byggdes inte på en dag” och med numera två driftiga coacher från fotbollens hemtrakter hoppas jag man löser dom knutarna. Insatsen i Borås visar i varje fall enligt mitt sätt att se det att Potter & co blir att räkna med även framöver. ”Keep up the good work!”

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Spännande säsong framför oss
4 Februari 2014 klockan 19:47 av Per Lagerbäck
 

Nu är det dags för nästa fas av säsongsupptakten 2014. Futsalmatcherna är avslutade för seniorerna (men glädjande nog har Opes 15-åriga tjejer och killar tagit sig till SM-slutspel i Göteborg) och nu gäller konstgräs som underlag de närmsta månaderna. Av någon anledning ligger just nu alla de fyra ledande föreningarna på damsidan (ursäkta Myssjö/Oviken) ganska lågt på Fotbollz och i media. Det blir istället upp till oss andra att söka information och spekulera i vad som händer.

Men jag tänkte ändå börja från ett helt annat håll denna gång, och med lite siffror runt krisen med antal lag i seniorfotbollen. Tyvärr blir damtrean en lika krympt serie som förra året, trots att två lag åkte ur tvåan, och jag beklagar verkligen att så få föreningar just nu orkar med att få en seniorverksamhet att fungera. Allra tråkigast är att Brunflo lagt damlaget åt sidan detta år. Och vi saknar helt lag från Ragunda och Bräcke kommuner. Jag önskar att de årgångar som ändå ibland kommer fram skulle öppna för en del återkomster av lite äldre tjejer och att man genom fotbollen skulle kunna få bygder att leva upp. Jag besökte Vemdalen en fantastisk sensommardag 2013 och fick se en match som var välbesökt av engagerade härjedalingar, trots att det var ett andralag från Ope som stod för motståndet. Tyvärr kom jag aldrig iväg på något av de härliga Härjedalsderbyn som spelades, men det märks att fotbollen i Härjedalen fått ett uppsving av att det nu finns två lag där.

Och om jag för en gångs skull tittar på både herr- och damsidan kan jag konstatera att Hede klättrar på herrsidan, och summerar vi herr- och damfotbollen gemensamt så innebär Lillhärdals återkomst att kommunen har fyra herrlag och två damlag i seriespel. Det gör Härjedalen till den kommun i distriktet som behöver lägst antal invånare för att få ihop ett seniorlag säsongen 2014, nämligen c:a 1.700. Berg är nästan lika bra med 1.800, varefter följer Krokom med 2.000 och Strömsund med 2.400. Östersund och Ragunda kommuner behöver båda c:a 2.700 invånare för ett lag, men Östersund har 22 lag och Ragunda två. Sorgebarnet är Bräcke kommun som behöver kommunens alla 6.600 personer för ett enda lag, Bräcke SK:s herrar i div 6. Ta siffrorna med en liten nypa salt, men i stort sett ska dom vara korrekta.

Åter till själva fotbollen. Jag nämnde damtrean, som härligt nog ändå kan bli en riktigt tillspetsad serie detta år med riktiga prestigemöten mellan IFK Östersund och ÖDFF 2. Jag hör från IFK-representanter att man inte uppskattat ÖDFF:s uppträdande i samband med diskussionerna inför 2014, och sannolikt är inte ÖDFF helt nöjda med IFK. Att då dessutom IFK valt samarbete med KD kryddar naturligtvis anrättningen ännu mer. Brunflos utträde ur seriesystemet gör antagligen att det blir dessa två lag som gör upp om seriesegern, men självklart kommer ett lite försvagat Häggenås att utmana, men även Sveg och Strömsund kan i sina bästa stunder kanske kan störa dem något. Vemdalen tror jag inte kommer att utmana topplagen, men kan däremot slå vilket av de andra lagen som helst, medan Berg-Myssjö/Oviken 2 och Järpen nog kommer att sladda lite. Med tanke på krisen med antalet lag är det ju särskilt roligt att Vemdalen och Häggenås klarar att spela vidare. Strömsund och Sveg ska definitivt ha damlag. I praktiken har ju en mängd spelare från tre tidigare damlag i år gått in i ÖDFF:s organisation, nämligen Brunflo, Björnen och Orrviken. Så småningom hoppas jag att de dyker upp igen i egen regi. Sedan hoppas jag inför 2015 på lag från endera Stugun eller Ragunda, Bräcke eller Sundsjö, Alsen eller Offerdal och kanske Hammerdal. Och därutöver någon riktig överraskning.

Väldigt kort kan jag konstatera att jag får revidera min syn på div 2 mellersta Norrland. Alnö tappar några av sina viktigaste spelare samtidigt som Timrå verkar orka satsa på nytt igen. Frösön har nog något riktigt på gång med nya tränare, och stämningen verkar bättre än på länge. Men glöm inte återväxten Frösön! Därutöver har Moliden frivilligt tagit klivet ner i trean. Därför ser jag Timrå som favoriter, utmanade av Frösön, Härnösand och Remsle. Sedan håller jag alla tummar för att Myssjö/Oviken och Ope 2 tar de poäng som behövs för att undvika sista platsen, vilket väl i år borde betyda fortsatt spel i tvåan.

Till sist några ord om kampen mellan ÖDFF, KD och Ope. Ja, nu måste jag nog ta med Ope i denna kamp. Sju härliga nyförvärv från ÖDFF (Cecilia Hallberg, Anna Jonsson, Sandra Nilsson, Tove Modin-Brissler, Ida Högberg, Åse Perman och nu även Lisa Landin enligt säkra källor), och ytterligare några nytillskott borgar för en oerhört intressant säsong för det gamla storlaget.

Just nu skulle jag däremot inte vilja byta med ÖDFF:s ledning. Jag vet inte vad som gjort att så många erfarna spelare väljer att lämna föreningen, men något måste det vara. Och jag förstår inte helt tanken med att ta in så många spelare från div 3 i organisationen, men det kanske kan bli något riktigt bra av det också. Nu har man klart med fem amerikanskor, och enligt uppgift jobbar man på fler. Utifrån detta så är det omöjligt att gissa hur ÖDFF:s säsong kommer att utveckla sig. Det kan bli allt mellan succé och fiasko.

Om KD får behålla alla sina bättre spelare från 2013 och dessutom hittar bra amerikanska spelare så får de nog faktiskt börja att stå ut med ett visst favoritskap, inte bara för att bli bästa jämtländska lag, utan även till seriesegern. Men även här är ju de utländska spelarna ett osäkert kort. Men ett riktigt spännande år kommer det att bli.

På lördag ska jag ta mig till ÖP-hallen för att se de första drabbningarna mellan de tre div 1-lagen i Rodlah Cup. Jag tänker dock inte drista mig till att gissa hur det går, och ännu är det bara kval. KD och ÖDFF ställer bara upp med ett lag var, emedan Ope kvalar med tre lag. Dessutom har Frösön två lag och Myssjö/Oviken ett. Tyvärr ställer inget av div 3-lagen upp. Sök er dit och kolla läget.

 
Det finns 21 kommentarer att läsa.

 
Konturerna börjar att skönjas
13 December 2013 klockan 00:27 av Per Lagerbäck
 

Konturerna börjar att skönjas

Nu börjar vi se konturerna av en ny oerhört spännande damfotbollssäsong. ÖDFF presenterar ett antal utländska nyförvärv, KD aviserar detsamma och Ope börjar att återbörda några av de tjejer som gjort karriär på annat håll, samt hittar en del andra inhemska guldkorn.

Kraftmätningen mellan de nu tre bästa lagen i distriktet är tydlig just nu. Ope har trots det oerhört tragiska som hände John-Rune Wikén skapat ett riktigt bra utgångsläge inför kommande säsong. En spelare som Cissi Hallberg kommer att betyda väldigt mycket för det trots allt orutinerade laget. Målvaktssidan blir ytterligare förstärkt med Ida Högbergs inträde och naturligtvis kommer Anna Jonsson, Tove Modin-Brissler och Sandra Nilsson att bidra till att Opes chanser att hänga kvar i div 1 blir riktigt bra. Särskilt Anna känner jag som en spelare med ett stort hjärta, som också alltid klappat lite extra för moderklubben. Jag tror inte att dessa tjejer blir de enda som söker sig till Ope inför nästa år. Jag vet att fler har provtränat, och det kan nog dyka upp andra överraskningar också.

Ope ska dock inte sätta för höga mål, utan bör överlåta det till KD och ÖDFF. Ope ska använda 2014 till att etablera sig i div 1 och lägga en grund för att sedan kunna klättra ytterligare något steg inom ett par år. Klarar sig Ope kvar kommer jag att vara riktigt nöjd.

ÖDFF har haft det trögt hittills med att få klartecken från förra årets viktigaste spelare, och jag vet inte riktigt varför. Men enligt andra källor så kan det handla om att många tjejer inte riktigt haft lust att ta ytterligare ett steg åt det seriösa hållet, då det för tillfället inte känts tillräckligt roligt. Troligen bestämmer sig väl några ändå för att stanna kvar, då föreningen nu gör mycket för att locka kvar dem, men det blir naturligtvis inte lätt för Peter Andersson och den handfull nya tränare som anslutit att snabbt skapa ett fungerande lag. Men oavsett det så gissar jag att ÖDFF klarar att tillhöra serietoppen även 2014.

Sedan verkar ÖDFF ha startat någon form av samarbete med Brunflo, eller det kanske bara handlar om att erbjuda de Brunflotjejer som vill fortsätta med fotbollen en möjlighet att göra det tillsammans. Kan man göra det på ett attraktivt sätt, och att Brunflo inte haft resurser att köra vidare i eget namn, så hoppas jag att det fungerar. Fortfarande har jag dock inte sett någon presentation på hur organisationen runt ÖDFF 2 ska se ut, så jag avvaktar med att uttala mig kring vad jag tror om detta.

KD har tydligen också ett antal frågetecken att reda ut i truppen, men de satsar tydligt på att försöka att ta klivet upp till Elitettan. Får man behålla stommen i laget och därtill några duktiga utländska tjejer så kan det vara en lämplig målsättning, men blir det för många spelare som lämnar kan det bli tungt. Det presenterade samarbetet med IFK ser ovanligt genomarbetat ut, och med många kompetenta personer inblandade. Nu gäller det bara att få tjejerna att tycka att det är roligt, men jag tror att grunden är lagd för det.

I div 1 Norra Svealand tror jag alltså att både ÖDFF och KD kommer att tillhöra topplagen, om de lyckas skapa trivsel i trupperna. Lyckas man inte med det så kan det bli kritiskt. Den klubb som lyckas behålla flest spelare från årets säsong tror jag kommer att lyckas bäst. Ope ska rimligen få kämpa för att slippa nedflyttning. Opes stora fördel är att man redan har en stor trupp där spelarna trivs, och det kan kanske locka de två-tre spelare ytterligare som då kommer att skapa ett lag som kan börja att snegla mot övre halvan. Vi får se vad som händer de närmsta veckorna för alla tre lagen, även om det naturligtvis dröjer betydligt längre innan trupperna är helt spikade.

Jag ska också snabbt beröra div 2 mellersta Norrland, men lämnar div 3 till nästa krönika. Frösön kan med lite tur få ett riktigt bra lag nästa säsong. Jag ser att Caroline Eckerdahl är på väg tillbaka från Ope och kanske det dyker upp någon återbördad spelare från annat håll också. Man behöver dock alla förstärkningar man kan få för att kunna vara med och slåss om topplaceringarna, då serien blir ett riktigt getingbo. Alla tre lagen som ramlade ur div 1 Norrland, BIK, Timrå och Alnö, hamnar i denna serie. Av dessa tror jag att Alnö har det bäst förspänt. BIK och Timrå kan få det lite tungt att vakna upp efter nedflyttningen. Sedan finns fjolårets topplag Moliden, Remsle och Härnösand. Där kan Remsle vara på väg mot en ny storhetstid om man får med Linda Sjödin, som flyttat hem till Sollefteå från Sundsvall, i laget. Derbyna mellan Härnösand och BIK kommer också att vara riktigt laddade. Där hoppas jag på de förstnämnda. Långsele håller på att styra upp sin organisation och ska inte heller underskattas. Därför kommer de båda andra Jämtlandslagen, Myssjö/Oviken och Ope 2 att få lov att verkligen visa framfötterna för att kunna undgå bottenstriden. Jag kommer dock att hålla alla tummar jag har för att de ska plocka poäng redan från seriestart.

Som sagt, en riktigt spännande period har vi framför oss, och det ska bli riktigt kul att följa uppladdningarna på alla håll i distriktet.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Borta bra men hemma bäst!
30 Oktober 2013 klockan 14:08 av Hasse Thor
 

Ser att det är en dryg månad sedan jag tillförde något under den så kallade “Hammaren”. Vet inte hur pass stor abstinens det är ute i den eventuella läsekretsen men okej, vi provar ännu en gång. I och med ÖFK:s framgångar både hemma och borta har man följt laget så fort tillfälle givits både på Arenan och annorstädes. Fotboll på webben har ju på senare år öppnat en helt ny värld.

Jag följer även med en dåres envishet mitt kära Helsingborgs IF:s samtliga matcher och tiden att kolla övrig länsfotboll på plats har helt enkelt inte funnits. Kan ibland sakna brandkårsutryckningarna som reservmurvel för den blå varianten av ortstidningarna. Åsvallen, Tigervallen, Hissmovallen, Sportfältet, Stuguns IP, Lövsta med flera. Tyvärr inte heller Åkreäng av ovan nämnda skäl. Har dock varit inne på BFK:s hemsida och informerat mej ett stort antal gånger. Dessutom har tränare Adam försett fotbollz.se med initierat material från matcherna.

I söndags slog jag i varje fall ett rekord, tittade på fyra olika tillställningar i hemmets lugna vrå. Till saken hör väl att det fick kapas lite här och där av sociala skäl. Söndagsmiddagens skapare ville gärna ha ett ord med i laget, av och till är det förhållandet inte att leka med. “Superettan” på TV4 har ju blivit ett måste när ÖFK:s konkurrenter förevisas ibland flera gånger i veckan. Började med Giffarna-Brage, sedan ÖSK-Gais, Helsingborg-Kalmar på webben och avslutningsvis S:t Etienne-PSG. Puh!

Tycker TV4 sköter allt väldigt bra med kunnigt folk bakom mikrofonerna. Bisittare Martin Åslund, med inte oävna meriter från planen har jag dock lite synpunkter på. Glenn Hysén är en talpedagog jämfört med denne Martin. Skall det var så svårt att ge varje bokstav i en mening ett eget liv? Killen är ju duktig, vågar sticka ut hakan, ibland med analyser som går på tvärsan med dom egna, (kan ju i många fall inte vara nån nackdel…). Hade för övrigt nöjet att kolla på farbror Sanny på Råsunda under en fem veckors vistelse i huvudstaden på sjuttiotalet.

I sammanhanget är dock min stora favorit Jens Fjellström. Har harangerat honom förut i den här spalten, en veritabel mysgubbe i studion och klockren i det mesta enligt min mening, dessutom norrlänning. Tycker om att återanvända i mitt tycke lyckade formuleringar så var så god ännu en gång: “Hade jag haft en giftasvuxen dotter och hon presenterat en presumtiv livskamrat i stil med Jens hade jag gladeligen betalat både bröllop och bröllopsresa.”

En “bubblare” i mina ögon är stockholmskisen Jon Persson med BP som senaste klubbadress. Suverän koll på det mesta under matcherna och behaglig, avslappnad röst. Naturligtvis också Anders Andersson, inga stora åthävor men rejäl fotbollskunskap. Dessutom skåning, dock från fel stad…… Sen kan jag tycka att det är synd att Lasse Granqvist verkar ha lämnat den gamla ångradion för gott, hoppas jag har fel. Väldigt duktig i TV men oslagbar i radio.

Nu laddar vi för ÖFK:s 30:e och sista match i “Superettan” för den här gången. Kanske ytterligare en webbsändning om inte nån har andra tankar……

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Säsongen 2013 slut
19 Oktober 2013 klockan 19:05 av Per Lagerbäck
 

Om vi börjar högst upp, i div 1 Norra Svealand, så såg det under vårsäsongen ut som om ÖDFF hade chansen till kvalplats och att KD var indragna i nedflyttningsstriden. Det gick dock ganska snabbt i augusti att se att inget av dessa scenarior skulle bli aktuella. KD startade hösten briljant och säkrade i praktiken kontraktet ganska snabbt. Nästan lika snabbt stod det klart att främst Bollstanäs, men även Tierp, var alltför bra för ÖDFF. För KD anser jag säsongen vara klart godkänd efter uppryckningen på hösten. Starten var mindre bra. Även ÖDFF får godkänt av mig, men utifrån deras egen målsättning så var det ett tydligt misslyckande. Och hösten var inte så stabil.

I div 2 spelade fem JH-lag där Ope och Frösön etablerade sig i toppen. Slutet på vårsäsongen blev dock den period som kom att skilja lagen åt. Ope klev in i ett stim av poäng, samtidigt som Frösön hade en tydlig svacka. De senare bytte under sommaren ut sitt tränarpar av skäl jag inte känner till. Plockar man bort omgångarna 7- 11, då Ope tog elva poäng fler än Frösön, så hade Frösön varit före Ope i tabellen. Ope hade sin knackiga period i början av hösten istället, där seriesegern nästan tappades bort. Men en rejäl uppryckning under de fyra sista omgångarna, med svårt motstånd, gav full poäng och avancemang till div 1.

Häggenås gjorde också en klart godkänd säsong med lite blandade insatser. Laget är ganska beroende av sina bästa spelare, och endast tre poäng utanför Jämtland är notabelt. Jag hoppas att laget samlar ihop sina trupper och satsar på en lika fin säsong i tvåan nästa år. Brunflo hamnade på efterkälken redan från början och hade inte riktigt turen med sig. De hängde med riktigt bra under perioder i de flesta matcherna, men hamnade oftast i svackor, där misstag ställde till det. Får laget behålla sin stomme är de mina favoriter i trean nästa år. IFK Östersund skulle få stöd från ÖDFF enligt avtal, men det dröjde, då ÖDFF hade otur med skador och energin lades på det egna laget. Vårsäsongen var inte alls bra, men under hösten glimtade laget till ibland och visade att något är på gång. Nu inleder IFK ett samarbete med KD istället, så får vi se vad det ger de båda föreningarna. Jag är tveksam till att det blir en succé i div 3, och tror alltså att Brunflo kanske blir vinnarna istället. Ope 2 kommer också att utmana. Allt beroende på hur olika spelare väljer under silly season.

I trean gick Sveg snabbt ifrån med skyttedrottningen Camilla Larsson i spetsen. Tomrummet efter henne blev större än jag trodde, och slutspurten av serien blev riktigt spännande. Myssjö/Oviken kom väldigt starkt och även KD 2 hotade ett tag. Till sist slank Myssö/Oviken förbi och tog hem seriesegern och platsen i div 2. Ope 2 slank i sin tur förbi KD 2 och tog tredjeplatsen, liksom Strömsund med en fin spurt passerade vårens överraskningslag Vemdalen. Sist blev Järpen efter att Orrviken/Frösö 2 slängt in handduken. Att så många lag i år gett upp sin verksamhet är riktigt tråkigt. Så få lag och föreningar i sluttabellerna har vi bara haft en gång sedan 1979, nämligen år 2000. Det handlar väl dels om att nedgången i födelsesiffror under andra halvan av 90-talet slår igenom, men det måste också handla om något mer. Men det får vi fundera på ett tag. Jag hoppas innerligt att fotbollen vaknar till liv igen på olika håll i distriktet, och att de föreningar som haft verksamhet i år hänger i. Jag hoppas på att t ex Ås, Ragunda, Funäsdalen, Offerdal m fl, och något lag från Bräcke kommun återkommer nästa år. Berg/Rätan, eller om det blir Myssjö/Oviken 2, tillkommer säkert i trean. Därtill hoppas jag på Björnen eller en liknande förening. Fotboll är kul, och måste inte tas allvarligt av alla lag.

Ja, Ope tar självklart sin plats i div 1, men måste förstärka i laget för att inte hamna i botten. Jag tror att de har ganska bra chanser till detta, då det bl a finns ett antal spelare med förflutet i föreningen på olika håll. Jag utgår också från att Myssjö/Oviken kliver upp i div 2. Ett inlett samarbete med Berg/Rätan borgar för detta. Jag tror därmed att de kommer att ha bättre förutsättningar än Brunflo och IFK Östersund hade under detta år, men naturligtvis krävs att spelarna är beredda att lägga ner den tid som krävs, och något nyförvärv borde ju ramla in.

Vad gäller ÖDFF och KD så har jag lite svårt att sia in i framtiden. ÖDFF gjorde ingen stark höst och de har en ganska liten trupp, även om flera skadade spelare borde vara tillbaka till nästa år. De kommer att vara beroende av en bra ekonomi för att få verksamheten att ta ett kliv framåt. Som alltid kommer några spelare att lämna, och frågan är varifrån de främst ska locka spelare nu när IFK Östersund bytt samarbetsförening. De är fortfarande distriktets bästa förening, men KD rustar för att ta upp kampen. Rykten säger dock att även de kommer att tappa spelare, så jag får återkomma till funderingar runt dessa lag tills jag har fler uppgifter.

I div 2 får jag säga samma sak om Frösön. Får de behålla sin trupp blir de åter ett topplag, även om serien verkar bli lite tuffare. Men väljer några spelare att gå till andra föreningar så kan de få problem nästa år. Då kan såväl Frösön som Myssjö/Oviken och Häggenås få kämpa för att slippa nedflyttning. Men får Frösön istället tillbaka spelare så har de alla chanser att ta hem serien. Det är viktigt att distriktet behåller så många lag som möjligt på denna serienivå. Annars kan utvecklingen verkligen börja att gå bakåt.

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Sista sjättedelen
25 September 2013 klockan 11:02 av Hasse Thor
 

Fem matcher återstår av ÖFK:s debutsäsong i Superettan, en sjättedel om inte mina synnerligen bristfälliga matematiska gener spelar mig ett spratt. 32 poäng i skrivande stund tycker jag är helt okej, på pappret många bra spelare inför säsongen men teori är en sak och praktik i många fall en helt annan. En stor del av laget hade gjort resan via norrtvåan och division 1 och nu ställdes man mot motstånd i det som i dagligt tal kallas svensk elitfotboll.

Så här när höstmörkret och en betydligt kyligare ”nordvästavinn” tagit över tycker jag och säkert många med mej att vi skall var stolta över vad Graham Potters garnityr presterat. Framförallt på det sätt som laget tagit sig an uppgiften. Inget “gnet” utan från dag ett fotbollsspel med betoning på spel. Detta har inte undgått fotbolls-Sverige utan Östersund har förutom ett grönt Storsjöodjur också presenterat en rödsvart fotbollsmundering.

Måste erkänna att jag i somras hade mina tvivel efter ommöbleringarna i laget. “Vi kommer att ha ett starkare lag i höst” basunerades ut av ordförande Kindberg. “Fan tro´t” tänkte jag. En av mina personliga favoriter försvann, Juanjo Hervias. Från skrivarens horisont en helyllekille och på kort tid etablerad i den jämtländska myllan. Dessutom med förbluffande svenska språkkunskaper och en hustru också som hittat en verksamhet. Ryan Gilligan, oerhört viktig på den egna planhalvan och oberäknelige Tobi Joseph som jag tyckte gjorde helt okej insatser när han väl fick chansen.

Fryklundsbröderna, reducerade av sjukdom och skador flyttades ner till IFK tillsammans med Viktor Ageskär och sex nyförvärv införskaffades. Frånsett skotske målvakten Lee Robinson som fick chansen direkt men kom snett in i det från början har ju övriga enligt min mening lyft laget. Craig Barr, ännu en skotte, har inte bara axlat Gilligans roll, han har utvecklat den och hittills personifierat ordet felfri. Kollegan i mittförsvaret, Hammarby-fostrade Marcus Törnstrand, lite varningsbenägen men med hög kapacitet.

Sinan Ayranci också med förflutet i huvudstaden tror jag i likhet med engelsmannen Jason Walker kommer att sätta en del bollar på sluttampen. Walker var förresten ytterst nära senast mot Ängelholm, på rätt plats men en motståndare i vägen. Taylor Morgan också ett nytt ansikte offensivt, inget tekniskt underverk men snabb och irrationell. Det jag kan sakna från våromgången är Alexis Mendiola och hans förmåga att hitta passningsvägar offensivt. Det tjusigaste i fotboll enligt min mening är en boll i djupled på en tom yta som välter ett helt försvar på ända. Där var Mendiola mästerlig. Undrar förresten vart han tagit vägen.

Landsmannen Eder Lopez som varit här ett tag blev spelklar och svarade för en en strålande debut. Lite “Beckenbauer-light” i sin eleganta framtoning. Dock kanske inte riktigt på samma nivå fortsättningsvis. Petter Augustsson längst bak har jag poängterat hela säsongen och det är alltid kul när profetiorna bär frukt. Vill nog påstå att ödmjuke Petter var den så kallade tungan på vågen senast. Roligt också att Dennis Widgren fått chansen. Trots sin ungdom vågar han göra saker med bollen vilket är viktigt i det spel ÖFK förordar. Mycken chauvinism ovan kan tyckas men det är så förbaskat roligt att få ta del live av ett skådespel som i många år bara var en from förhoppning.

Dom övriga klubbarna närmast hjärtat, Brunflo FK och Helsingborgs IF har också glatt under året. Gulsvart har jag av olika anledningar inte kunnat följa i år men där har tränare Adam svarat för en utmärkt uppdatering här på fotbollz.se. Rödblå HIF hade jag nöjet att se på Olympia för en knapp månad sen och i kväll är det derbyt med stort D. Malmö FF på hemmaplan, fullsatt med dryga 16000 i inramning. Efter en strålande första halva har dock lirarna från “Sundets Pärla” kroknat lite och känslan av “underdog” den här gången finns där. Kommer att sitta klistrad framför dataskärmen med den något tajta matchtröjan stramandes över “kaggen”. Det är bara att ladda för upplösningen på alla fronter.

 



 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Min väg till elitfotbollen
2 September 2013 klockan 17:19 av
 

Det började redan som liten, det brukar ju göra det. Bollen fanns alltid där. Man stapplade runt i hopp om att stå upp samtidigt som man sparkade bollen på det mest oortodoxa viset. Ingen som helst styrsel på kroppen. Fascinerande hur en rund sak kan skapa så mycket glädje i kroppen. Fotbollen fanns alltid där, alltid till hands.

Jag var som liten rätt duktig, mittfältare och gjorde mycket mål. Distansskott, nickar, frisparkar. Jag hade en naturlig teknik och kontroll på min kropp. Sundsvall Ungdom som jag spelade i var ett framgångsrikt lag, jag kommer ihåg hur vi spelade Hudik Cup och hade efter finalvinsten 34-3 i målskillnad. Som jag skrev i mitt första inlägg så var vi ett teknisk drillat lag. Alla hade det natruligt på något vis. Alla var skickliga. Det gick av sig självt, inga motgångar, det flöt.

Sedan bar det vidare till Selånger. Vi tränades av Gunnar Samuelsson, tidigrare tränare för GIF Sundsvall. Hans söner Johan och Anton spelade i laget. Johan är idag lagkapten i Svenska landslaget i innebandy. Under denna tid var det fotboll och ishockey som präglade min vardag. En helt normal vardag för många svenska barn. Men jag visste att det alltid var fotboll som gällde, det var mitt kall.

Det var nu allt började på riktigt. Landskapslaget, medelpad. Nu gällde det, nu kommer den första pressen. Ska man ha en karriär inom fotboll så ska man absolut vara med till Halmstad och elitlägret. De första uttagningarna kom, det var ju självklart för en. Man tror ju på sig själv. Jag var ganska liten i kroppen, men bra teknik. Samlingarna gick inget vidare, jag halkade efter. Allt hade gått som på räls. Jag var naiv. De andra var starkare, snabbare, bättre på det mesta. Jag var extremt besviken.

Det blev aldrig något elitläger för mig. Jag var i ärlighetens namn aldrig nära. Motgång.

Högstadiet. Började i samma klass med några som spelade för IFK Sundsvall. Nya kompisar, nya vägar. Jag lämnade Selånger för IFK Sundsvall. Jag kommer så väl ihåg min första träning. Thomas, tränaren och pappan till Viktor, som idag är en väldigt nära vän till mig, hyllade mig och var lyrisk över att jag kom till IFK. Varje passning jag slog, så bröt Thomas ut i ett euforiskt läte och jag blev generad. Jag är inte så bra, jag var inte med på elitlägret, tänkte jag.

Jag var fortfarande liten och späd i kroppen. Jag jobbade dåligt för laget. Ville briljera med min teknik. Jag halkade mer och mer efter. Vad var det som inte stämde?

När juniortiden närmade sig sitt slut så var det A-laget som gällde. Ett A-lag som vid denna tidpunkt var präglat av betalda spelare, riktigt bra spelare. Det fanns inte plats för mig, inte för de flesta. IFK slöt ett sammarbete med en nykomling i Div 4. Heffners/Ortviken. HOIF i medelpadsmunn. 17år och ingenting hade gått som planerat. Det kommer visa sig bli starten på något nytt. Div 4 var vid denna tidpunkt mycket bättre än vad den är idag. Vältränade lag som ville uppåt. Min nya tränare fick upp ögonen för mig, såg mina kvaliteer. Förstroende på seniornivå. Fullvuxna spelare, det var bara att sätta emot i tacklingarna. Tuffheten började komma, samt att jag fick uttrycka mitt fotbollsspråk. Som offensiv mittfältare fick jag fördela boll, lägga hörnor, frisparkar. Förtroende. Det tåls att undertryka, flera gånger om.

En och halv säsong blev det. Sakta men säkert hade jag dragits ner i planen. Från offensiv mittfältare till mittback. Jag kände mig hemma som mittback. Styra, ta djup, fördela bollar. Det gick väldigt bra. IFK Sundsvall ville ha tillbaka mig. Jag var nämligen utlånad. Men även IFK Timrå, då i Div 1, var intresserade. Det föll till slut på IFK Sundsvall som jag direkt skulle gå in och konkurera om en plats. Div 2. Vi åkte ur, det var prikärt redan när jag kom, vi redde aldrig ut det. Ner i Div 3. Spelartapp - sattsa ungt hette det.

Kommande säsong skulle handla om Pontus Engblom, 17år - 26mål. AIK sa "Han ska vi ha!" Mäktig övergång tänkte alla. Pontus var väldigt duktig. Det var ett kärt återseende senast, att för möta honom i GIF-tröjan. Spel i Div 3, lite mer erfarenhet. Upp i Div 2 igen med ett fantastiskt lag.

DIV 2! Fantastisk att vara tillbaka på uppgång. Div 2 södra, tuff serie. Men vi har ett bra lag tänkte jag. Den här säsongen kommer jag tacka och minnas tillbaka till som den stora förändringen i mitt liv som fotbollsspelare. Vi åkte ur med 9p. 9 POÄNG! Jag var helt knäckt. Träning, match, resa. Vi var så nere i källaren av självförtroende. Om jag hade besökt en psykolog hade hen troligtvis skrivit i summeringen: DEPRESSION! 

Jag hade bestämt mig. Inget mer IFK Sundsvall. Klubben andades sårbarhet. Dålig ekonomi, sportslig katastrof. Jag hade gett allt. Nu var det nog. Tack och hej! Ordet fotboll fick mig att få kväljningar, jag var fullkomligt spyless på all tid jag lagt ner. Jag kommer inte spela fotboll nästa säsong, tänkte jag. Ridå.

Lättnad. Frihet. Konserter. Jag hade all tid i världen att ägna åt annat än fotboll. Nu har jag möjlighet att upptäcka min kontnärliga ådra som jag aldrig fått uttrycka. Men vad var det? Spela trummor, fotografera, måla, skriva. Min mormor och kusin är konstnärer, jag kan inte måla. Jag behöver uttrycka mig på ett djupare plan.

Telefonen ringer. Tränare Anders Högman i Selånger FK. "Inge fotboll. Inge fotboll, tänker jag" Han frågar mig hur jag hade tänkt att göra kommande år. Jag svara att jag inte har någon motivation just nu, jag är inte redo. Han accepterade det, inga problem. Anders återkommer. Dessa tränare, att dom inte ger upp. Han säger till mig: "Kom och träna, känn inga krav. Helt förutsättningslöst" Jag viker mig, jag kommer.

Tränar. Det är inte roligt. Jag ler inte, det är enbart jobbigt att ta emot bollen, flytta den en meter och spela vidare. Mental träningsverk. Anders säger att det ser bra ut, jag svarar: "Haha. Jag är inte i närheten av bra" Han ser förvånat på mig och säger: "Hur mycket har du då i dig?" Det ska visa sig att jag har yttligare en växel att lägga i innan jag viker ner fotbollen.

Jag slutar träna med Selånger. Motivationsbrist. Försäsongsmatcherna ska till att börja. Jag har tid att umgås med familjen, vänner allt jag inte hade lika mycket tid till innan. Anders ringer tillbaka. Svarar med låg ton och är inte särkillt exalterad av att han ringer. "Robert! Skriv på för oss, du behöver inte ta ett beslut att börja spela. Men om du ångrar dig och vill spela, så är du skriven för oss" Jag kommer ihåg den så väl, den meningen har fått väldigt stor inverkan på mig. Jag skriver på. Börjar träna igen. Jag har inga krav på något, jag spelar bara. Jag ler, för jag kan sluta efter denna träning om jag vill. Jag slutar inte. Fotboll har ALDRIG varit roligare.

Div 3 Selånger FK. Vi har 10 raka segrar. Stefan Näslund, mittfältare, extremt jobbig att möta, säger "Hur känns det att vinna igen?" Förbannat skönt, jag är född att vinna tänker jag kaxigt. Jag blir helt besatt av att vinna matcher, det har jag inte varit tidigare. Jag ska vinna, vinna, vinna. Det roliga är att vinna fotbollsmatcher. Det är närmast beroendeframkallande just nu. Jag skulle ju sluta?

Avancemang till Div 2 som nykomlingar i Div 3. Jag blir kapten, Anders litar fullkomligt på mig. Förtroende. Vi vinner Div 2 med Selånger, som nykomlingar. Jag har nått en ny nivå. En nivå som kommit genom att mina egna press har avtagit. Det är roligt igen, det är roligt att vinna. Det handlar om att vinna. Mäta krafter och till slut gå segrande ur striden.

Under det året tränar jag med GIF Sundsvall som då var ett lag i mitten av allsvenskan, med sikte uppåt. Jag presterar återigen en högre nivå. Mina krafter var jämförbar med de övriga spelarna. Anders sa det, du har kapacitet för den yttersta nivån. Har jag?

Det blir aldrig GIF Sundsvall. Det blir Östersunds FK som jag kritar på för. Jag har kommit till Svensk Elitfotboll. Jag skäms inte på något vis, jag har kvaliteerna. Anders trodde på mig. Ett fötroende jag svarade på.

Vägen är inte alltid rak. Det är väldigt lätt att vika in årorna istället för att ro. Jag kom till insikt genom att ta ett steg tillbaka. Det steget var nyttigt. Jag blev som en ny spelare.

Landslagsläger. Elitläger. Alla dessa läger i undomsåren. Det finns inget som säger att det leder dig till rätt destination. Försätt jobba. Hårdare och hårdare.

 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Orden räcker inte alltid till
13 Augusti 2013 klockan 15:44 av
 

När jag var liten fick en LP-skiva av mina två systrar - New Kids on the Block. 90-talets svar på Backsteet Boys. (Känner en viss ångest över det jag just skriver) Jag tillbringade åtskilda timmar framför spegeln till att dansa och mima. Det var engelska, så jag rörde munnen mest på chans. För något år sedan hittade jag denna skiva på en Second-hand butik, gissa om de nostalgiska demonerna väcktes till liv.

Rolling Stones. Forty Licks Tour. En turne byggd på alla deras stora låtar plus några nya. Ett fullsatt Stockholms Stadion som kokade. Jag var besatt av känslan. Känslan att stå eller sitta bland tusentals förväntansfulla människor. När allt bryter ut i ett crescendo. Ardenalinet pumpar ut i kroppen. Och artisten/bandet alla väntar på börjar spela.

Stones fick mig att börja upptäcka. Jag har aldrig varit i kontakt med rock som yngre. Min 5,5 år äldre syster influerade mig tidigt med Soul och Hiphop. Det blev automatisk att jag lyssnade på samma, man såg ju upp till henne. Än idag kan jag uppskatta ett bra beat, mest för att det skapar en sorts återblick till min barndom, när jag gick in i systers rum.

Idag har jag skapat mig ett tycke-och-smak. Det finns inte en radiokanal som jag kan förlika mig med, tyvärr. Dock (!) så har jag märkt att ICA Maxi, nästgårds till Arenan, spelar Arctic Monkeys allt som oftast. Bara det får mig att vilja gå att blippa lite extra med självskannings-pistolen.

Jag älskar, bokstavligen, rock med en kvinnlig touch. Kan låta difust, men så är det. Det ska kunna vara hårt men tillräckligt mjukt för att röra sina höfter till. Vi kan kort sammanfatta det, känsliga läsare varnas; Rock with a sexy wibe.

Det finns ett band som symboliserar detta. Queens of the Stone Age. Om ni vet vilket band det är så förstår ni mig. Jag hoppas att någon vet, för när någon vet blir jag glad. Du och jag lever då i en musikalisk symbios. Men jag ska inte sitta och spotta ur mig massa kuriosa om detta band, jag vill bara skicka ut en hint om min smak. 

Jag inser med denna text, hur svårt det var att formulera sig om just detta ämne. För det är ju så: When words fail, music speaks. Alla känslor man får av just musik. "Den där riffet i den låten.." som får din mage och vrida sig av lycka, kärlek, hat, passion, svek etc. går ju inte att förklara. Det är en melodi som skapar en upprymdhet.

Jag kommer helt sonika blanda denna blogg som en påse Smått & Gott. Ibland kanske det inte är allt för relevanta texter för fotbollen i Jämtland. Jag tar upp ämnen från hjärtat och hoppas det kan intressera någon. Om inte, så kan vi se det som ett möte med psykologen där jag får prata av mig. Detta inlägg är en introduktion av mitt andra jag.

****

Jag vill passa på att tacka av min fd rumskamrat från Spanien - Juanjo Hervias. (Även om jag redan gjort det med en hjärlig kram) En helt fantastisk människa på alla vis. Han är en person man bara kan beundra från håll när han pratar, en sådan karisma. Han var den första jag fick lära känna i ÖFK, han tog som på något vis hand om mig initialt. Jag uppskattar det. Tack för allt Juanjo, du kommer saknas hos många i Jämtland.

****



Å till sist. Seon-Min Moooooooooooon, tack för din vänsterdojja. Känslan av 90min kamp i benen och se bollen segla in, den är VÄLDIGT härlig.

****

5 låtar värd att Spotify:a

Arctic Monkeys - Do I wanna know? 

Elbow - Grounds for divorce

Queens of the Stone Age - If I had a tail

The tallest man on Earth - This Wind

Graveyard - Hisingen blues

Rolling Stones - Doom and Gloom

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Fotboll är vackert
13 Augusti 2013 klockan 07:49 av
 

Fotboll pågår året runt, någonstans, På olika nivåer och i olika länder. Mitt favoritlag är Crystal Palace, Tyvärr har denna favorisering inte alltid gett mig kalla kårar på ryggen av välbehag. I alla fall inte rent spelmässigt. Men från tid till annan har det gjort det. Som Palace-supporter glömmer man aldrig Don Rodgers, Vince Hillaire eller den oförglömliga dynamiska duon Mark Bright och Ian Wright. Those were the days!! 2012-2013 plockade man fram ytterligare en megastjärna i den numera Man Utd-värvade Zaha. Ytterligare en spelare som var för bra.

Denna inledning kan tyckas märklig och helt uppe i det blå. Men kärlek till fotboll och dess utövare är outgrundlig. De spelare som jag tränat/tränar vet att jag har en stark och på goda grunder sannolikt obesvarad kärlek till Wales bidrag till världsfotbollen; Ryan Giggs. Han spelar i en av mina hatkärleksklubbar Man Utd men det är skönhet med bollen denna krönika handlar om och då måste den skönaste av dem alla nämnas.

Om man nu tillåter sig att gå från Ryan Giggs till lokal fotboll så bedömer jag att det är läge nu.

Alla som följt ÖFK under våren har kunnat konstatera att skönhet och kärlek till själva spelet varit en viktig ingrediens i Potters idé. Som de spelat i delar av matcherna!!! Det har varit så att man knappt trott sina ögon när man insett att matchen man bevittnar faktiskt har skidskyttestadion och en ishall under uppbyggnad som närmsta grannar. Det är VÅRT hemmalag som presterar denna fantastiska fotboll!. Det är ett lag från Östersund som ger ett spelmässigt eko genom hela fotbollssverige! Hur häftigt är inte det?

Nu kommer det som egentligen föranledde mig att skriva dessa rader.

Jag är en genuin Opeit som genom mina äldre söners framfart tvingats att inse att IFK Östersund faktiskt är en fotbollsklubb som inte är helt "off the page". Tack vare mina söner och insikten hos mig själv att jag inte länge är 20 år och i krig med IFK gav mig i söndags möjligheten att se den bästa match spelad av ett Östersundslag (undantaget ÖFK). Lilla seriefinalen mellan Kubikenborg och IFK i Sundsvall. Om man för ett ögonblick glömmer att det var en div 3-match och bara ser till att det var två topplag i en serie, vilken som helst, så måste detta vara en av de bästa som spelats. Vi på läktaren, tillresta Östersundare och hemmapublik, satt under matchens första 25 min bara och gapade över IFKs spel. Det enda som undslapp publiken mellan målen var Kubensupportrarnas suckar och konstateranden att "Östersund spelar fantastiskt bra...".

Stora fotbollsupplevelser kan komma i Gothia Cup, Storsjöcupen, Superettan, Allsvenskan eller Champions League. Denna gång kom den i Div 3 Mellersta Norrland och hade IFK Östersund som primär utförare.

Inget passar bättre än att avsluta denna kärleksförklaring till fotbollen och dess utövare än att rikta ett svärd av största respekt och beundran för den evige IFKaren Johan Pihlström. Vilken förebild!!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Höstsäsongen igång
12 Augusti 2013 klockan 18:53 av Per Lagerbäck
 

Det har blivit lite ojämnt mellan mina krönikor detta år. Men nu är det dags igen. Till förtret för vissa och förhoppningsvis till nöje för andra. Jag börjar med att titta på läget för våra JH-lag för tillfället, nu när höstsäsongerna är igång för de allra flesta.

I div 1 Norra Svealand har KD startat hösten på ett högst imponerande sätt. Seger mot Täby och totala utklassningar av Roslagsbro och Vasalund. KD visar att det nedflyttningsspöke som förföljde dem under halva vårsäsongen nu är helt bortstädat. Uppenbarligen är Caitlin Blosser ett riktigt kap för västra Jämtlands stolthet. Nu går troligen inga lag säkra för KD.

ÖDFF har tuffat på och har gett ett mycket säkert intryck, även om tränaren Peter Andersson inte alltid är nöjd. Och det tycker jag är ett friskhetstecken. Ska något jämtlandslag nå ytterligare ett steg så gäller det att inte alltid stryka medhårs. Tyvärr för ÖDFF så visar sig Bollstanäs vara ännu stabilare, trots poängförlusten mot Tierp före sommaruppehållet. Efter den andra förlusten mot Bollstanäs så skulle det kunna bli, som någon ÖDFF-anhängare skrev redan efter första förlusten, en ökenvandring resten av säsongen. Men så tycker inte jag att man ska se det. Det finns en andraplats att slåss om, och dessutom ligger det väl lite prestige i att hålla KD bakom sig i sluttabellen.

I div 2 mellersta Norrland leder Ope fortfarande serien. Detta trots att spelet svajat lite fram och tillbaka under säsongen. Några riktigt bra matcher har blandats med enstaka riktigt dåliga och några fler ganska slätstrukna. Det är långt ifrån säkert att Ope orkar hela vägen fram till serieseger, särskilt efter förlusten mot Torpshammar. Men det finns inget riktigt stabilt lag i serien, utan lagen slår varandra ganska friskt. Moliden är nog tillsammans med Ope de bästa två lagen i serien, men Moliden har en väldigt tunn trupp. Skador är ett mycket större hot för dem än för Ope, även om Ope just nu verkligen tvingas testa hur det är med att ha många spelare borta. Remsle tror jag är alltför ojämna för att hålla hela vägen, och någon gång ska ju Opes första seger mot dem i modern tid komma. Men Remsle har överraskat mig förr, så det lär dom väl göra igen. I nuvarande skepnad har Ope inget i div 1 att göra, och jag är osäker på om det är rätt år att ta steget. Men utvecklingspotential finns verkligen, både i A-truppen och i flicklagen närmast under. Men vid en eventuell uppflyttning till nästa säsong krävs det några duktiga nyförvärv för att det skulle kunna bli ett riktigt roligt 2014 för vårt distrikt. Men tre lag i div 1 vore väldigt positivt.

Frösön har genomfört ytterligare ett tränarbyte och startade upp ganska bra mot Remsle i en match där de var det bättre laget, men tappade poängen i slutminuterna. De följde sedan upp med säker seger mot Långsele. Frösön har nog ändå tappat för många poäng för att riktigt blanda sig i toppstriden. Men med skärpa i matcherna under hösten så tror jag att det kan bli topp tre.

Häggenås har blivit bättre och bättre under säsongen. Det var verkligen bra att de inte beslutade sig för att dra sig ur serien när det var spelarbrist ett tag på försäsongen. Laget hör hemma i serien och jag tror att de flesta andra lag kommer att ha problem mot dem under augusti. Sedan har jag inte riktigt koll på om det försvinner några spelare för dem när höstterminerna startar.

Brunflo och IFK Östersund är fast förankrade i botten. Brunflo har länge hållit ungefär samma nivå i de flesta matcherna, men 0- 9 mot Härnösand var illavarslande. Jag hoppas att det var en tillfällig bottenmatch. IFK håller däremot på att göra en rejäl uppryckning. Bara fem insläppta mål sammanlagt mot Ope och Moliden visar att det blivit en helt annan stabilitet i laget. Det blir ett spännande möte mellan just IFK och Brunflo om någon vecka. Tyvärr är det nog för många poäng upp till lagen ovanför, och Själevad 2 kommer att ta de poäng som behövs för att hålla avståndet. De snäppar bara upp kvalitén i matchtruppen när det behövs fler poäng. Häggenås och Torpshammar, som är de andra lagen möjligen inom räckhåll, kommer också att ta de poäng som behövs för att hålla tillräckligt avstånd. Jag vet fortfarande inte hur ansvariga distrikt tänker sig nedflyttningen i serien, men troligen måste Brunflo och IFK vara beredda på spel i trean nästa år. En trea som då kommer att bli mycket intressantare än årets upplaga.

Av de övriga lagen i serien är det två som överraskat ordentligt positivt, och det är Moliden och Långsele. De har tagit betydligt fler poäng än jag innan serien startade trodde de skulle göra. Moliden kan mycket väl vinna serien. Frågan är sedan hur intresserade de är att ta steget upp. Långsele trodde jag skulle vara med och slåss kring nedflyttningsstrecket, men de kan fortfarande hota topplagen. Inget av lagen i serien har väl gjort det mycket sämre än väntat, men jag trodde nog att Härnösand skulle vara med helt i toppen. Remsle, Torpshammar och Själevad 2 har ungefär motsvarat mina förväntningar.

Årets div 3 toppas ännu av Sveg. Som känt från denna sida så har de dock förlorat sin fixstjärna Camilla Larsson, vilket naturligtvis försvagar dem. De kommer att tappa en del poäng, vilket bevisades senast mot ett mycket ungt Ope 2, och då blir frågan om något av de fyra lag som kommer därnäst kan ta de poäng som krävs för att ta sig förbi. KD 2 kommer nog att ligga närmast, men både Ope 2 och Myssjö/Oviken kan också ta många poäng. Myssjö/Oviken vill verkligen ta steget upp, vilket jag tycker är rätt inställning. Vemdalen gör en väldigt bra säsong, och oftast har jag i mina tips underskattat dem. Nu senast så blev det tvärtom, då de tappade helt i andra halvlek hemma mot KD 2. Strömsund kommer att hamna på den plats de ligger på, nämligen den sjätte. Och sedan får Orrviken/Frösö 2 och Järpen göra upp om de två sista platserna. Orrviken startade upp frejdigt, men utan att träna regelbundet så tappar man i slagkraft under säsongen mot de lag som gör det. Så just nu tror jag att Järpen tar steget förbi, men vi får se.

Oavsett vem som vinner trean hoppas jag alltså på att de tar steget upp i div 2. Eller att åtminstone ett JH-lag gör det. Även om Brunflo och IFK har haft svårt att ta poäng är jag övertygad om att det är positivt för tjejernas utveckling att känna på bättre motstånd. Och ju fler tjejer som gör det, desto fler blir det som kan ta ytterligare steg framåt i utvecklingen.

Till sist tänkte jag reflektera lite över EM. Jag tycker att Sverige gett ett blandat intryck, men mest ett gott. Jag var själv på plats och såg gruppspelsmatcherna i Göteborg och Halmstad. Vi har två absoluta världsstjärnor i Nilla Fischer och Lotta Schelin. Jag gillade också Josefine Öqvist denna gång. Och vi har många spelare snäppet under dem. En spelare vars storhet jag dock inte helt kan se är Caroline Seger. Jag tycker att hon alldeles för ofta tappar boll i farliga lägen, och är alldeles för ouppmärksam på omgivningen. Men jag måste ju ha fel eftersom de flesta förståsigpåare tycker att hon är en av våra bästa spelare. Jag tycker inte ens att hon borde vara startspelare i landslaget.

Jag anser att vi borde ha satt ett par mål på ett ovanligt slätstruket Tyskland i semifinalen, men tyvärr. Det hade varit häftigt att få se en mästerskapsfinal i ett fullsatt Nationalstadion med Sverige som ena laget. Nu skänkte vi istället bort våra två biljetter till mer intresserade. Vi valde bort en resa till Stockholm för att se Tyskland- Norge. Men nu håller vi tummarna och hoppas att tjejerna motsvarar förväntningarna och tar sig till VM i Canada 2015. Det kan bli en ännu trevligare turnering då.

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Ovan strecket
12 Augusti 2013 klockan 11:50 av Hasse Thor
 

Fy fasen vad viktigt, ÖFK:s tre poäng mot mer eller mindre avsågade IK Brage. Poängtapp hade inneburit fortsatt placering under kvalstrecket och fortsatt rejält med knädaller. Nu var fighten verkligen inte mycket att skriva hem om men som nån stor tänkare sagt: tre poäng med dåligt spel är betydligt bättre än den raka motsatsen. Speciellt under den resultatinriktade verksamhetens hårdföra stjärna som den rödsvarta fotbollsklubben har att leva.

ÖFK inledde superettansejouren väldigt svajigt i premiären mot Assyriska IF. 0-1 relativt snabbt men efterhand hittade grabbarna in i tempot och främst genom Thomas Boakye på högerkanten sårade man Södertälje-laget. Sedan rullade serien på med kanske lite för många kryss men ett klart anständigt bollinnehav mot vilket motstånd det än vara månde. Ända fram till returen förra omgången borta mot Assyriska.

En hel del nya ansikten att spela in men framför allt, enligt min mer eller mindre vederhäftiga mening en återgång till att “matcha truppen” från hedersmannen Graham Potter. Att “toppa laget” tycker jag är en självklarhet och en förutsättning för ett lyckat utfall. Petter Augustsson är förmodligen den bäste keepern sen ÖFK startades. Inte för nån förmåga att flaxa runt i kryssen utan just för hans sätt att vara en del av försvaret. Jamie Hopcut tycker jag är en “lightversion” av tyvärr långtidsskadade May Mahlangu i Helsingborgs IF. Löpstark i båda riktningarna, rapp i fötterna och med ett icke oävet spelsinne.

Därför var det så oändligt skönt nu mot Brage att se att enligt min mening bästa möjliga lag verkligen startade. Var extra nyfiken på forwarssduon Walker-Ayanci. Jason Walker verkar vara ett litet yrväder som kan dyka upp var som helst med en imponerande spänst trots lin längd. Sinan Ayanci lite mer svårtolkad men fullt ös i alla närkamper och blir säkert nyttig med tiden. Craig Barr (passande namn här uppe i granskogarna) verkar axla flyktade Ryan Gilligans roll i defensiven där mitt stora utropstecken dock var Marcus Törnstrand.

En enormt fin mittbackstyp och kanske den gladaste av många glada efter den lyckade matchavslutningen. Kramade om allt och alla vilket tyder på känsla inte bara för kamraterna på planen utan även för märket på bröstet. Hatten av för den värvningen. Nu är det bara att köra på, Ammar Achmed tillbaka igen i bortamötet mot Landskrona BoiS och varför inte tre nya poäng även om det går ut över ett Skåne-lag………

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
You need to do the Inlägg
2 Augusti 2013 klockan 19:12 av
 

Robert Hammarstedt. Hammarstedt, jag tycker att mitt efternamn är extremt långt och i stunder tungsnubblande. Ett namn som invandrat till Sverige och Robertsfors med, håll i er, Nordahl. Nu kan ni släppa greppet. I mitt släktträd så förgrenas jag och Gunnar samt Thomas Nordahl. Detta är kuriosa och inget rop på psykisk vård. (I modern spårk skulle det vara hövligt med antigen; smile eller haha. I min blogg undabeds dessa två) Jag kommer till varför det är mäktigt för mig.

Jag ska introducera mig på ett plan utanför den stereotypa bilden som beskrivs av journalister.

Född och uppvuxen i Haga, Sundsvall. Ett område som uppfattas som "lite finare". Inombords har jag alltid hånflinat åt det epitetet. Folk anser sig bättre för att komma från Haga. Låt mig skratta högt. Jag har som liten alltid stått och skjutit med boll/puck mot diverse fasader eller väggar som ingen störs av, varpå farbröder kommit och sagt "Så gör vi inte här".

Vid 5 års ålder fick jag en sommarpresent av min farfar. En officiell matchtröja av A.C. Milan. Vilka färger det var, rött och svart. Det var det snyggaste tröja jag sett. Idag sluter den strax över naveln och tvättmaskinen har gett den några omgångar. Televisionen visade aldrig detta lag på helgen. Tipslördag - Fysik, riktiga män, *pling*, öl, tipskupong. Det fscinerade mig aldrig, men jag ogillade det inte. Det var ändå fotboll.

Uno X Due. I mitten av 90-talet började TV3 sända detta program. Söndag. Don Tomasos Italien, ett inslag med Thomas Nordahl (Nu kommer det som jag talade om tidigare) där han reser runt i Italien och äter, intervjuar och super in hela Italien i ett omfång. Jag var frälst! Jag fick äntligen se min första kärlek, A.C. Milan. Även om jag satt i ett samvetskval om inte Sampdorias tröjor var snyggare. Men jag sa det aldrig till någon. Uno X Due - Sol, gröna mattor, publikhav med flaggor. Marco Simione i Milan hade vita skor till vita strumpor. Det såg ut som han var barfota. Jag satt klistrad på söndagar och försöker än idag, även om jag har en plikt.

Min fotbollskarriär började i Sundsvalls Ungdom. Ett klubb som gått i graven, tyvärr. Inget A-lag, enbart ungdomslag där de äldsta var född -85. En mångkulturell klubb som gav en chans för flyktingbarn att spela fotboll. Känner en stolthet över att startat min karriär i den klubben. Vi hade en skåning som tränare. Vi tränade alltid teknik. Teknik, teknik, teknik. Små ytor. Vi drillades tidigt i detaljer inom fotboll. Avvägningar av bollstuds, medtag/mottag, halvvolley. För er som sett "Vän med bollen", så tränades vi. Vad vi hade för matchtröjor? Rödsvart-randigt, såklart!

Vidare blev det Selånger som 12-åring. Där fanns ett A-lag som vid denna tid var ett framgångsrikt lag i Div-2. Tränades av Dino Cosmi - Ett helt fantastisk namn. Ligger helt perfekt i munnen. Bollkalle, förebilder, jag fick en annan del i Selånger. Stora killar som sköt stenhårt, förvånad att ögonen inte poppade ut av all beundran. Det är något jag idag tänker på, att alltid försöka småprata med bollkallarna och kolla läget med dom. Jag kommer ihåg hur stort det var när mittbacken Patrik Johansson sa "Hej" efter uppvärmningen.

Detta är min bakgrund och som till stora delar byggt min personlighet. Tonåren är inte värd att beskriva. Eller jag kan summera den lite kort; Football Manager, träning, Football Manager, skola. Samt att jag även spelade Hockey, som jag slutade med innan TV-Pucken. Gillade aldrig jargongen - tuff och kall. Fanns inte plats för en känslig lirare. Dock så är jag väldigt intresserad av NHL idag. Det blir som ett skönt substitut till all fotboll. Rent förebildmässigt så är faktiskt Niklas Lidström en av mina absolut största idoler. Just hur han alltid visade vägen genom sin proffessionalism. 

Denna blogg kommer till stora delar handla om fotboll och musik. Jag har inte gått in på musiken idag, men jag kommer börja ta upp det så smått i nästa inlägg. Kommer även avsluta varje inlägg med 5 låtar som är värd att kolla upp. En liten hint, min första konsert var The Rolling Stones...

Om ni undrar över bloggens namn så är det ett internt skämt i ÖFK.


 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Att skapa osäkerhet och ta bort glädje hos unga fotbollstjejer
25 Juni 2013 klockan 19:53 av Per Lagerbäck
 

Nu är det dags igen. Ett gäng engagerade fotbollstjejer, 16 st från Jämtland/Härjedalen, ska till fotbollsläger i Halmstad, och träna och spela mot tjejer från övriga landet. Det är naturligtvis något de verkligen ser fram emot, och absolut inte vill missa. Veckan innan genomförs en annan av de stora höjdpunkterna i deras, och många andras, fotbollsliv. Nämligen Storsjöcupen. Det skulle bli ett par av de roligaste veckorna i deras liv. Nu är det högst tveksamt om det blir så i år.

Först när jag läste JH-ledarnas brev till klubbarna/tjejerna tyckte jag att hållningen var onödigt negativ, men ändå ganska ok. Det står såhär:"Vi rekommenderar, för att tjejerna ska få en så bra chans som möjligt att prestera och ha roligt i Halmstad, att de spelar begränsat i början av veckan eller inte alls." Sedan har jag från föräldrar, ledare och från ett par andra håll hört att det inte bara är det skriftliga som förmedlats. Ordet "rekommenderar" har tydligen fallit bort när saken tas muntligt, och flera av tjejerna känner sig underförstått hotade att inte spela i Storsjöcupen, för att inte drabbas av mindre positiv behandling efteråt. Och naturligtvis törs de inte står för den känslan inför JH-ledarna. Notera att jag skriver att de känner sig hotade, inte att de är hotade.

Det har skapat ett antal ledsna, oroliga och osäkra fotbollstjejer. Är det en bättre uppladdning för Halmstad. Brist på glädje, osäkerhet och kanske till och med rädsla kan inte skapa modiga och trygga spelare. Men det kanske inte är meningen att de ska känna sig trygga.

Dessutom, vid vilka andra tillfällen i fotbollssammanhang anser man att vila veckan före en viktig turnering eller liknande är det bästa? Oavsett om det är VM eller ett vanligt cupdeltagande. Det självklara då är intensiva förberedelser med träningar och matcher veckan innan. Det vore intressant att veta hur ledarna skulle ha planerat förberedelserna, om de förfogat över tiden veckan innan själva. Knappast med vila. Troligen med minst en träningsmatch.
Jag vet inte heller om dessa ledare tänker hela vägen, för här hindrar man dessutom alla de tjejer som INTE tagits ut till Halmstad att få en optimal upplevelse av Storsjöcupen. I vissa fall kan det till och med innebära att dessa övriga 15-åriga tjejer INTE heller får spela Storsjöcupen, eftersom det inte finns tillräckligt många spelare kvar i laget. Nu tror jag att de lag som hade kris på spelare har löst det på olika sätt, men upplevelsen av Storsjöcupen blir ändå väldigt annorlunda för dessa spelare, varav också flera hade hoppats på deltagande i Halmstad.

Men kan nu inte dessa Halmstadsuttagna tjejer spela Storsjöcupen ändå? Jo, naturligtvis kan de det, om de stöttas av föräldrar och klubbledare. Men frågan är om de törs. Trots att de vill. Men de borde inte sättas i denna pressande situation alls. Det skulle kunna undvikas om ledare på olika nivåer litade på varandra och stöttade tjejerna att på klokaste sätt kunna såväl delta i Storsjöcupen som på Halmstadslägret. Och då på ett sätt som är bra för dem själva och inte sätter andra tjejer i en icke önskvärd situation.

Jag hoppas att JH-ledarna nu istället förmedlar till sina tjejer att ett begränsat spelande i Storsjöcupen till och med kan vara den bästa förberedelsen inför Halmstadlägret. Och om ledarna är kloka, så bör de också skriftligen och muntligen garantera spelarna att de INTE drabbas av repressalier, om de deltar i Storsjöcupen.

Till sist vet jag att jag är part i målet. Jag är engagerad i Storsjöcupen och önskar att de lokala lagen ska visa vilken bra klass vi har på spelare här i distriktet. Men det tycker jag borde vara alla fotbollsintresserades mål. Och jag vet också att den tjej som eventuellt skadar sig under Storsjöcupen skulle vara oerhört ledsen, och kanske då ångrar sitt deltagande. Men hon skulle inte vara mindre ledsen om hon skadades i en seniormatch i t ex Div 2 denna vecka. JH-ledare brukar rekommendera sina tjejer och klubbledare att de ska spela seniorfotboll, där skaderisken är betydligt större än i Storsjöcupen. Detta eftersom matchtiden är dubbelt så lång.

 
Det finns 16 kommentarer att läsa.

 
Äntligen seger
16 Juni 2013 klockan 13:57 av Hasse Thor
 

Så var den då över, Östersunds Fotbollsklubbs segerlösa sexveckorsperiod i Superettan. Lite på känn faktiskt med tanke på dom förutsättningar som grönklädda Ljungskile SK hade inför matchen. Nu skall ÖFK på intet sätt förringas, efter en stabbig inledning där ett hårt pressande LSK klart störde ÖFK hittade man tillbaka till dom grunder som fanns i inledningen av seriespelet. ÖFK gör bara snygga mål och 1-0 ännu ett i raden där Seon-Min Moon fick avsluta ett one-touch-genombrott. Förlösande för dom rödsvarta och inte minst för Moon själv.

Lite överraskande med Jamie Hopcut på bänken och Jonas Desai i startelvan. Man försöker i “staketpositionen“ alltid att sätta sig in i hur lagledningen tänker och i Jonas fall förmodligen för att tillföra tyngd och inte bli alltför fastlåst på bänken. Västerbottningen verkade inte helt bekväm i matchen men är övertygad om att längre fram i den långa serien blir Jonas kvalitéer viktiga och inhopp i startelvan stärker alltid motivationen.

Glädjeämnet den här gången tycker jag främst var försvarsspelet där Petter Augustsson snyggt revanscherade sig för den mindre lyckade aktionen vid Örgrytes 2-0 mål senast. Två blixtrande parader efter LSK frilägen bl.a. Inte lika stressigt och inte lika djupt ner i boxen och fin tajming mellan Ryan Gilligan och Steve Burton. Ammar Achmed övertygar alltmer med sin vägvinnande bollbehandling och tillsammans med alltid sevärde Alexis Mendiola ett viktigt nav i det spelsystem som ÖFK förordar. Däremot tycker jag inte att Thomas Boakye är ett lyckat alternativ centralt på topp. Ghananen verkar lite vilsen enligt mitt tycke och har sina kvalitéer efter långlinjen när han får skära in.

Bobo Sollanders comeback i ÖFK-tröjan har debatterats flitigt i kommentarsfältet och min personliga åsikt är denna: Bobo är naturligtvis en förebild i alla sammanhang med sin fotbollshistorik och personlighet. Stötte för ett par år sen på en till synes något jäktad Bobo på parkeringen innanför grindarna på “Arenan”. Hade några spörsmål rörande laget, inga problem, en leende Bobo svarade lugnt och tillmötesgående.

Sen är ju den stora frågan om det är så lyckat att efter nästan åtta månader utan fotbollskontakt, dock till synes fysiskt väl förberedd, helt plötsligt hoppa in på topp i en match på Superettan nivån? Dessutom i ett läge med 26 minuter kvar, ledning 2-1 och försvar av tre poäng. Oceaner av yta i omställningarna, inte direkt Bobos “cup of tea” där kvalitéerna främst ligger i att “kötta” i boxarna. Tyckte faktiskt synd om denne gentleman i det höga matchtempot.

Nåväl, allt sånt är Graham Potters nattlektyr och facit efter olika tankegångar får vi när den 30:e omgången är färdigspelad i höst. Sist men inte minst hatten av för Ljungskile SK. Stora problem innan matchen och under matchen men ställde hela tiden svåra frågor i 93 minuter till ett i stort sett ordinarie hemmalag. Inget tjongande utan löste svårigheterna med smart passningsspel. Hoppas alla unga lirare på läktarna tar åt sig vad som krävs för att hålla nivån i denna härliga serie.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
En tredjedel avverkad
3 Juni 2013 klockan 13:50 av Hasse Thor
 

Att kunna följa ÖFK live via datorn på bortamatcherna är en spännande och trevlig företeelse. Okej, leverantörens tekniska del tillhör väl inte den mest intrimmade, en hel del “buffring” eller vad det heter i datavärlden, men med 49:- för enstaka matcher får man väl vara beredd på att hjälpa till en del hemifrån.

Efter fem obesegrade omgångar har det nu gått lite grus i det inledningsvis relativt väloljade ÖFK-maskineriet. Med en dåres envishet fortsätter jag att hävda att omdisponeringen av laget mot “Giffarna” inledde den nu betydligt tyngre resan. “Ändra aldrig ett vinnande lag” även om motståndarna på andra sidan mittlinjen kommer från Allsvenskan. ÖFK har en mittplanstrojka i Hopcut, Achmed och Mendiola som står sig mycket väl i seriekonkurrensen och att experimentera med Moon från start var inte lyckat “from my point of view”.

Seon-Min Moon är naturligtvis en jättetalang som har sin framtid utstakad och med varsam matchning av Graham Potter också kommer att tillföra det rödsvarta gänget mycken glädje framöver. Sen har ju en hel del skador ställt till det också, speciellt på lirare i nyckelpositioner. Att spelare går sönder är ju tyvärr nåt som drabbar alla lag och “bänken” är i många fall den kanske viktigaste lagdelen.

Tycker ändå att senaste fighten mot serieledande Örebro SK på en relativt välfylld “Behrns Arena” var ett så kallat fall framåt. Man fullföljde sin spelidé med mycket boll inom laget, problemet är, och det är ju inget litet problem egentligen, att omsätta det hela i högkaratiga målchanser. Tobi Joseph har jag haft stora förhoppningar på, en snabb, kraftfull powerforward som länge saknats på dom här breddgraderna.

Tobi inledde matchandet helt okej men efterhand allt mindre involverad. Likt en lång skåning i Paris, inga jämförelser i övrigt, tror jag att Tobi är beroende av att ha en hel del boll. Allteftersom motståndet läst av ÖFK.s spel har man samtidigt isolerat toppforwarden. Engelsmannen tycker jag definitivt jobbar för att hitta position men ibland lite väl ambitiöst och offrar mycken onödig kraft vilket visat sig i slutet av matcherna.

Viktor Ageskär gjorde ett spännande inhopp senast, har ingen aning om hans kvalitéer i luften men längden finns ju där och han skulle kunna vara ett alternativ som “target” (likt Robin Simovic i allsvenska serieledarna Helsingborgs IF) för att få lite mer variation framåt. Dessutom en chanstagare på “fifty-fifty bollar”. Överhuvudtaget finns det ju en del mer eller mindre outnyttjat material i Potters spelarsäck så än skall vi inte tappa sugen. Det är en härlig resa med många fina stationer kvar.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Smekmånaden över
12 Maj 2013 klockan 19:58 av Hasse Thor
 

Ändra aldrig ett vinnande lag! Möjligen är det en svensk företeelse för nu gjorde ÖFK-tränaren Graham Potter ändå det. Naturligtvis är det lätt att med facit i hand tala om hur saker och ting skall vara men förstår uppriktigt sagt inte vitsen med att plocka ut Tobi Joseph. Okej, engelsmannen hade väl inte sin bästa eftermiddag senast mot Jönköping men är med sin snabbhet och tyngd ett orosmoment längst fram. Skulle han ändå ersättas vore väl Filip Rogic ett mer naturligt val.

Då hade man haft kvar Jamie Hopcut i en central position tillsammans med Alexis Mendiola. Hopcut i mina ögon den kanske jämnaste ÖFK-aren hittills. Ett stort jobb över hela banan och dessutom en ung kille som utvecklas i varje match. Näst intill ett helgerån att sätta ut honom på kanten tycker jag. I likhet med min gamle vän Hasse Andersson på Östersundstidningar menar jag också att Seon-Min Moon och Ammar Achmed är för lika i sin spelstil, båda offensivt inriktade.

Alexis Mendiola kommer bäst till sin rätt i en “nr 10” roll med sina känsliga fötter och kreativitet. Den här gången fick han både hämta bollar och försöka avsluta eftersom ÖFK mer eller mindre verkade strunta i renodlade anfallspelare. Petter Augustssons skada var naturligtvis olycklig och även om alla har fullt förtroende för talangfulle ersättaren Viktor Hansson smyger det sig in ett icke kalkylerat faktum i laget.

Nu är det inget som säger att jämtarna med en ograverad uppställning rått på ett för dagen synnerligen taggat ex-allsvenskt GIF Sundsvall. Men det hade varit skoj att få veta. Sen är det alltid skönt att få skriva av sej när man nu har fått det här uppdraget. Första tanken när lagen ställde upp innan matchen var: Var f-n är Tobi? Skadad, sjuk? Bänkad, det fanns inte på min karta. Potter är en klok man som säkert har en tanke bakom allt han gör, det återstår ju 24 omgångar och alla behöver ju inte tycka lika, det är det som är det fina i vår demokratiska värld.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Vad är det som händer?
5 Maj 2013 klockan 12:45 av Hasse Thor
 

ÖFK, Superettan, 5-0. Om någon innan seriestarten rent hypotetiskt förklarat att laget skulle vinna någon av dom 30 matcherna med nämnda siffror skulle jag betrakta den personen som mer eller mindre från vettet. Visst, man har ett talangfullt lag innehållande dom flesta verktygen, men Superettan är dock Superettan, massor av klubbar och spelare med hur mycket allsvensk rutin som helst. Talang och kunnande måste anpassas till ett rådande tempo. Men med facit efter fem matcher, ÖFK har mer eller mindre chockat inte bara jämtlänningar utan kanske hela fotbolls-Sverige.

Personligen vill jag dela upp anhängare i tre kategorier:

1. Dom som njuter av det rena kampmomentet

2. Taktik"nördarna" som fascineras av sättet att förflytta olika lagdelar i ena eller andra riktningen. Oftast relativt framstående aktiva eller före detta aktiva som genom åren analyserat motståndare utan och innan.

3. Vi vanliga dödliga som njuter av individuella prestationer. En målvakt som mer eller mindre spikar igen, en mittback som bryter i allra sista sekunden eller en offensiv där en oväntad passning sätter ett helt försvar på ändan.

ÖFK hade tidigare en spelare i den senast nämnda kategorin. Kyle Hawthorne. Det var en sorgens dag när han bestämde sig för att, av för mej outgrundliga skäl, flytta tillbaka till sitt hemland. I sina bästa stunder bjöd engelsmannen på skön underhållning. Nu är han dock glömd, en ny favorit har uppenbarat sig, Alexis Mendiola.

En påtagligt slimmad mexikan har efter tveksamma inledningsminuter i premiären vuxit ut till dom rödsvartas kreativa nav enligt min mening. Förmågan att hitta ytorna bakom backlinjen med superkänsliga pass. Utsidor, insidor, klackar, ja hela registret. Okej, marginalerna är ofta minimala men skapar samtidigt stora hot för motståndaren och påtaglig uppskattning från läktarplats.

Petter Augustsson längst bak har i frågasatts på den här sajten. Tycker personligen att han är den klart bästa målvakt som representerat ÖFK. Inga så kallade “TV-räddningar” men en rejält hög lägstanivå vilket för mej är det viktigaste hos en keeper. Det skapar stabilitet rätt igenom hela laget. Dessutom till synes en reko människa med vinnarskalle, detta inte minst i intervjun efter Landskrona-matchen.

Steve Burton i backlinjen får sällan nån större uppmärksamhet och personligen undrade jag om han skulle räcka till, ingen vinthund direkt. Rutin, placeringsförmåga och spelförståelse kompenserar dock hittills och ett fint komplement till dom mer spektakulära Hervias-Mensah-Gilligan. Rasmus Lindqvist tar för sig alltmer på vänsterkanten. Inspelet till Thomas Bakayes 3-0 var en delikatess i ett svårt läge.

Jamie Hopcut utvecklas hela tiden, det är en fröjd att se hans löpsteg och rörelseförmåga, ett rejält hot i det omställningsspel som till stor del präglade matchen mot Jönköping. Smålänningarna alls inget oävet lag, lite initiativlösa framåt men ändå hotande i andra halvlek innan ÖFK punkterade via 3-0. Sedan frustration, utvisning och ytterligare två mål i baken.

Tobi Joseph kom inte till riktigt i boxen den här gången men gör ett stort jobb i det inledande försvarsarbetet. Thomas Boakaye får av nån svårförståelig anledning stora ytor på sin högerkant match efter match, förutsättningar som han utnyttjar på bästa sätt.

En inledande tyst minut för Ivan Turina. Fint mitt i all bedrövelse att fotbollsfamiljen enas, att förhoppningsvis alla inser att det finns mer övergripande saker som sker än den lek vi håller på med trots den pengarullning det handlar om runt omkring. En blomma också avslutningsvis till ÖFK som även utanför planen alltmer börjar växa in i arrangörskostymen.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Div 2 Mellersta Norrland
20 April 2013 klockan 12:26 av Per Lagerbäck
 

Nu är det snart dags att dra igång säsongen även för jämtlandslagen i div 2. De spelar alla i den mellersta Norrlandsserien mot lag från Ångermanland och Torpshammar från Medelpad. Det var tolv lag som skulle delta, men Modo drog sig ur serien sent, så ett lag får stå över varje omgång. Det ska bli riktigt spännande att se hur våra lag står sig mot alla de obekanta lagen. Ja, några bekanta finns det, men inte så många. Av våra egna räknar jag med att Frösön och Ope kommer att vara med och slåss om seriesegern, medan Häggenås blir ett mittenlag. Brunflo och IFK Östersund kommer däremot att få kämpa för att slippa hamna i botten. Av Ångermanlandslagen verkar Härnösand vara det bästa. De vann förra helgen sin egen Vårcup, bl a före de tre div 1-lagen Timrå, Alnö och BIK. Det borgar för god klass. De hävdar själva att de har ett ungt lag, och visst har de många unga spelare, men även ett antal som i damsammanhang måste kallas för riktigt rutinerade. De har också en målspruta av rang, 22-åriga Sanne Petterson, som gjorde majoriteten av lagets mål i Vårcupen. Det blir ngn att hålla ögonen på för jämtlandslagen.

Naturligtvis blir även Remsle farliga med sin mångåriga rutin från div 2. De har oxå blivit ngt av ett spöke för Ope. Ngt som det är dags att ändra på denna säsong. De har dock ett mkt ungt lag, yngre än Härnösand om jag uppfattat saken rätt. Därutöver kommer oxå Moliden och Själevad 2 att knipa poäng här och där. Dessa lag tror jag dock kommer att göra ganska ojämna resultat. Moliden för att man är beroende av ett fåtal riktigt bra spelare och Själevad just för att de är ett andralag, vars laguppställning kommer att variera mellan hemma- och bortaplan, och beroende på läget i A-lagstruppen. Långsele tror jag kommer att starta trögt, beroende på mindre träningsdos än andra lag, men sakta göra bättre och bättre ifrån sig. Torpshammar är ett lag som är farligare än de flesta tror. De var inte dåliga förra året och har nu tagit emot rätt många duktiga spelare från Stöde, som vilar sin damverksamhet detta år.

Ope har tappat några riktigt viktiga spelare, som t ex Maja Öst, Angelica Häreby, Caroline Dübbel och Kickan Magnusson. Dessutom har Gry Tjärnström time out. Men ersättarna är inte direkt dåliga de heller. Caroline Kurzawa är ett mkt starkt kort i mål. Malin Boije, Felicia Tengdahl, Pernilla Nilsson m fl kommer att fylla ut luckorna ute på planen på ett bra sätt. Ope kommer att vara ett självklart topplag. Allt annat än topp tre är en stor besvikelse, men seriesegern kommer inte att vara lätt att nå.

Där hotar tillsammans med Härnösand och Remsle alltså främst Frösö IF. Frösön var ett väldigt osäkert kort under vintern, men i takt med att Lövsta smält fram så har även spelarna dykt upp. Flera kännbara förluster även för dem, t ex Matilda Grönlund-Falk, Rebecka Bill, Caroline Eckerdahl, Emma Högberg och Frida Norén. Men de har fått behålla t ex Christine Thelin och Elin Åberg, samt fått rutinerat tillskott i form av BK Björnens Anna Rosenau och Nathalie Olander. De spelare som kommit upp från deras duktiga 96-lag kommer oxå att visa framfötterna. Och de har en mkt kvalificerad tränare i Peter Boije. Frösön ska oxå hamna topp tre.

Häggenås har tappat några av sina bästa spelare, som Katarina Larsson och Kina Sundelin, och var ett tag på väg att dra sig ur serien. Men idogt jobb av Margareta Handler och Leif Ersson har fixat till en riktigt slagkraftig trupp. Men precis som för Långsele kanske träningsintensiteten inte varit riktigt på topp. De kommer nog inte att bli ett topplag, men vilket topplag som helst kan tappa poäng mot dem.

Brunflo har ett lag med många kvaliteter och med fysiskt spel. De är obekväma att möta och kommer att bli besvärliga för de flesta lag. Men frågan är om de räcker till i längden. Troligen får de kämpa med Långsele om att ha fler än ett lag bakom sig. Jag tror och hoppas att Brunflo tar hem den striden.

IFK Östersund hade nog hoppats på att ÖDFF:s trupp skulle vara bredare idag. Ett antal avhopp och skador har dock omöjliggjort en överflyttning av spelare från ÖDFF till IFK, vilket var tanken bakom deras samarbetsavtal. Därmed har IFK tyvärr en alldeles för svag trupp för denna serie. Jag hoppas att dom kan bevisa att jag har fel, men oddsen för det är inte så bra.

Idag tippar jag denna tabell, men med hopp om en annan serieetta när säsongen är över:

1. Härnösand

2. Ope

3. Frösön

4. Remsle

5. Moliden

6. Häggenås

7. Torpshammar

8. Själevad 2

9. Brunflo

10. Långsele

11. IFK Östersund

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Nu är det nära
2 April 2013 klockan 11:54 av Hasse Thor
 

Dan före dan, före dan, före dan före “dopparedan” Nu är den nära, den riktiga julaftonen för fotbollen i norrlands inland. Några inbitna pessimister har även pratat om “depparedan” och själv har jag väl funderat enligt hela registret. Först seriesegern i division 1 norra i höstas, den minnesvärda dagen på Studenternas i Uppsala. All upprymdhet efter det, bra träningsläger utomlands med meriterande triumfer, en helt okej match sen på hemmaplan mot Selånger därefter några inte särskilt förtroendeingivande insatser innan en förlösande aktion senast mot Umeå FC.

Egentligen är alla spekulationer innan serien av noll och intet värde. När det blir dags för tävlingsmatcher är det allra viktigaste enligt min mening att man är fysiskt och mentalt förberedd för uppgiften. Den rent fotbollsmässiga biten finns i kroppen i samklang mellan dom egna individuella idéerna och tränarnas intentioner. Lag kan gå som tåget i träningsmatcherna för att sedan falla ihop rejält och vise versa.

Det tycks i alla fall som om Östersunds Fotbollsklubb gjort det mesta rätt runt laget rent förberedelsemässigt. Samtliga nyförvärv verkar tillföra nånting och skall jag för egen personlig del framhålla några så får det bli Ammar Ahmed och Tobi Joseph. Ammar är kreativ och har ett “one touch” spel som jag tror kommer att passa bra i en högre division. Tobi har potential för det viktiga spelet i den offensiva boxen, kraftfull och kvick. Verkar dock ha en tendens att vilja lite för mycket vilket kan kosta energi i dom avgörande momenten.

Dock tror jag, om man ser allting i ett långsiktigt perspektiv, att det viktigaste är att Östersund hamnat på den svenska och för all del även internationella fotbollskartan. Att hårdsatsande fotobollsungdomar kan se att även uppe i fjälltrakterna syns man och kan få en gedigen skjuts i sitt utövande. Blev alldeles varm i hjärtat när jag läste om Brian Wake och hans pimpelfiske.

Brian, definitivt ingen ungdom, men kanske en av dom mest lyckade importerna nånsin och en stor del i ÖFK:s återupprättelse. Firad hjälte under division 2 året. Bänkad och utlånad i Ettan men tillbaka som både aktiv i IFK Östersund och med en ledarroll i ÖFK Detta tycker jag tyder på den styrka som ÖFK-konceptet kan innebära. Inte bara eventuella slantar på banken utan även genuin livskvalité. Det senare nåt som jag tror helyllekillen Brian tagit till sig.

Apropå skjuts i karriären kan man ju inte undgå att nämna David Accam, två mål för Helsingborg i premiären och ett snäpp till i utvecklingskurvan. Minns när han kom in i andra halvlek mot Sirius förra säsongen och drog igång publiken med gester och sin sagolika speed. En ödmjuk kille, perfekt ambassadör och förhoppningsvis i den bästa av världar kanske innebärande ytterligare ett ekonomiskt tillskott för ÖFK.

Det bästa rent kortsiktigt är dock att alla samlas på Jämtkraft Arena både i med och motgång. Rätt utövad och i rätt miljö är fotboll nåt av det bästa som finns. Den övertygelsen har funnits ända sen man i början av femtiotalet stod på ståplatsläktaren på Olympia i Helsingborg, höll morfar i handen och hejade på dåtidens hjältar, Kalle, Sven-Ove, “Butti" och "Luma". Nu kör vi!!!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Div 1 Norra Svealand
2 Januari 2013 klockan 21:07 av Per Lagerbäck
 

Gott Nytt Fotbollsår alla läsare av Fotbollz! Det blir ett spännande år för många av klubbarna i Jämtland. Fem lag i nya div 2 Mellersta Norrland och två lag i nya div 1. Idag tänkta jag fundera lite kring ÖDFF:s och KD:s chanser i div 1 Norra Svealand.

I den serien finns inte mindre än tre lag som ramlat "ner" från förra årets etta, men två av dem tror jag inte kommer att hota ÖDFF i kampen om seriesegern. Det kommer däremot definitivt det tredje att göra. Jag håller fortsatt satsande Bollstanäs som förstahandsfavorit till segern, men jag tror att det bör vara ÖDFF som är det största hotet. Mina frågetecken är om styrelsen klarar att ta hit ett par-tre kvalificerade nyförvärv redan innan seriestart, och om nye tränaren Peter Andersson har tålamod om det går emot från början. ÖDFF har inte råd att tappa alltför många poäng under april och maj. Den befintliga truppen kommer nog inte att räcka till en serieseger, då jag har på känn att det kan bli en del svackor utan ett par riktigt pushande spelare utifrån.

KD tror jag kommer att hamna strax ovanför nedflyttningsstriden, om man klarar sig från alltför många skador. Det finns ett positivt grundspel, fart och 6- 8 riktigt bra spelare. Men försvinner hälften av dessa spelare så är det tveksamt hur många lag man klarar att ha efter sig.

Efter Bollstanäs och ÖDFF tror jag att Huge, Tierp och Täby kommer att husera. Huge har några intressanta nyförvärv till sin redan kompetenta trupp och Tierp och Täby är lag på uppgång. De lag som KD kommer att kämpa med i mitten och strax därunder tror jag blir Bele/Barkarby, IFK Gävle och Korsnäs. Bele/Barkarby har länge haft en lovande ungdomsverksamhet, men jag tror att de egna talangerna blivit för hårt drivna av ledare som ibland kanske saknat ödmjukhet och psykologiska insikter. Korsnäs har också många duktiga tjejer, och där jag tror att glädjen satts högre och därför tror jag också på större chans för dem att skrälla. IFK Gävle är ett osäkert kort. De har tappat några riktigt bra spelare, men ersatt dem ganska bra. De kommer nog ändå att vara ett av de lag som riskerar nedflyttning.

Nedflyttning riskerar dock främst nykomlingarna Roslagsbro och faktiskt de båda nedflyttade lagen Gustafs och Vasalund. Av dem håller jag faktiskt Roslagsbro främst, då de gjorde väldigt bra ifrån sig i kvalet till div 1, men varför tror jag då inte på Gustafs och Vasalund? Ja för Gustafs del kämpar de just nu med att överhuvudtaget få ihop en någorlunda fulltalig och slagkraftig trupp, även om de har många duktiga yngre spelare. Vasalund har tagit ett anmärkningsvärt steg, som man kan betrakta som både modigt och dumdristigt. En del skulle kalla det förkastligt, men jag tycker att det är ganska spännande. De låter nämligen sitt väldigt duktiga 98-lag representera föreningen i div 1, möjligen kryddade med några få 97-or. Vad säger ni om det alla ni som anser att 15-åringar är för unga att spela i div 3 Jämtland/Härjedalen? Det kan bli katastrof, men vi får se. Jag tror dock inte att de spelskickliga tjejerna riktigt räcker till för ett nytt kontrakt, men nog kommer de att knipa poäng här och där.

Jag återkommer senare med lite funderingar runt ungdomsfotbollen (från 13 år) inom vårt distrikt, som jag tycker är alldeles för lite tävlingsinriktad. Vi i Jämtland behöver tjejer som blir mentalt bättre rustade för att kunna mäta oss på nationell nivå. Och vi måste låta de mer ambitiösa tjejerna ta mer plats. Tyvärr verkar inte våra inhemska journalister tycka så. Och så kan jag inte låta bli att avsluta med att skriva att konkurrens inom JHFF också är oerhört viktigt för att en utveckling ska ske. Sedan bör naturligtvis de konkurrerande föreningarna samarbeta när möjligheter och ömsesidig vinst finns.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Micke Forsberg tycker till om damfotbollen
30 December 2012 klockan 15:04 av Michael Olofsson
 

Då var det dags för ett nytt år och nya serier för damfotbollen.

Den nya div 1 serien blir intressant att följa. Man tror ju att lagen ifrån södra Sverige ska vara bättre pga att det finns flera fotbollsspelare där. Men det är även större konkurrens med andra sporter och lag som spelar i högre serier.

Det som kommer att vara tuffare för K/D och ÖDFF är resorna.

Framför mentalt att vara borta varannan helg. Orka med skola jobb, träning och matcher. Det krävs mera diciplin av varje spelare.

Och frågan är ju om det finns 40 spelare i detta län som vill underkasta sig det som krävs.
Sedan kommer kostnaderna att bli betydligt högre pga resor övernattningar

Det är inte bara spelarna som måste bekänna färg utan styrelserna och de som drar in pengar måste vara beredd på de högre kostnaderna. Annars rent sportsligt är det kanon och nivåhöjande.

Läget i de två klubbarna ser bra ut på tränarsidan. Tommy Martinsson och Micke Staf för K/D, Peter Andersson, Anders Burman, Maria Hestner för Ödff. För K/Ds del skulle man behöva bredda truppen med några spelare.

Frågan är om dessa spelare finns i Jämtland. Vet att klubben kontaktat en del spelare men det är få som vill åka till Krokom och träna i en liten gymnastiksal och lägga ner de dagar som krävs för denna nivå.

Annars har K/D en bra stomme med rutinerade spelare som Cillan Bäckvall, Pernilla Arvidsson, Carolina Arvidsson, Angelika Forsberg mm. Sedan finns några yngre spelare födda 96-97 som inte kommer att göra bort sig om de får chansen.

Enligt tränare Tommy Martinsson så kommmer de att spela lite annorlunda jämfört med tidigare.

Istället för 4-3-3 kommer de att ev spela en typ av 4-4-2. Det kan vara positivt för en del och negativt för andra.

Jag hoppas att K/D får några tillskott i truppen och då kan de överraska i denna tuffa serie

För ÖDFFs del så är det ett lyft att få Peter Andersson som tränare. Man såg redan i somras när han kom in och styrde upp deras försvarsspel. Det var ett helt annat Ödff i slutet på serien och i kvalet.

Om Ödff har målet att klättra i seriesystemet så gäller det att alla måste bli proffsigare på allt. Spelare, ledare, styrelse mm.
Vilket lyft för jämtlandsfotbollen om man lyckas med att bygga upp en bra grund för att ta nästa kliv.

Rent sportsligt behöver ÖDFF bredda sin trupp precis som förra säsongen med några spelare utifrån. Man behöver en spelare i varje lagdel. Varför inte locka hem Frida Sjöberg och Madde Ersson ifrån Sundsvall.

Ödff behöver snabbare spelare på kanterna i både försvar och anfall för att hänga med i toppen.

Div 2 kommer att bli en kanonserie för de yngre spelare för att utvecklas.
Vi kommer säkert att se många 15-17 åringar här.

Det kommer att bli ett snepp bättre än förra årens div3 som varit något blek och ojämn.
Hur går det då för jämtlandslagen:
Ope kommer att hålla till i toppen.
Häggenås och Frösön kommer att vara på övre halvan
Unga IFK kommer att hålla till i mitten av serien
Brunflo får nog räkna med att vara på undre halvan fast jag hoppas på en överaskning

Sist och viktigast för damfotbollen skall utvecklas är att hitta ett bra samarbete mellan klubbarna så att spelare får möjlighet att spela på den nivå de förtjänar utan att utarma varandra

ALLA SKA HA ETT LYCKA TILL OCH EN GOD FORTSÄTTNING

MICKE FORSBERG

 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
Allt mer klarnar
7 December 2012 klockan 18:53 av Per Lagerbäck
 

Jag har av FotbollZ blivit tillfrågad att fortsätta mina krönikor även under kommande säsong, vilket jag tackat ja till. Det kommer dock att bli lite annorlunda för mig, då jag inte längre har något ansvarsuppdrag i Ope IF. Kanske att jag just därför kommer att bli ännu mer enögd till deras fördel, nu när jag inte direkt behöver stå till svars annat än som privatperson. Men ni väljer ju själva om ni läser vad jag skriver eller inte.

Nu har de flesta föreningarna som kommer att möta lag från andra distrikt löst sina ledarfrågor, men dock återstår det väl för åtminstone Frösön att presentera sina nya ansvariga. Det som är riktigt roligt är att det nu i Jämtland verkar vara minst lika lätt för damerna som för herrarna att hitta riktigt kvalificerade träningslösningar. För alla de sju lagen blir det många nya spännande motståndare, samtidigt som det blir ett stort antal härliga derbyn i nya div 2.

ÖDFF plockade ihop de sista pusselbitarna häromdagen, och det blir alltså den sympatiske men försiktige Peter Andersson som tar på sig huvudansvaret för att försöka föra laget mot högre höjder. Till sin hjälp har han Janne Netzler, Maria Hestner och mindre kände Anders Burman. Det skulle inte förvåna mig om det så småningom dyker upp ytterligare något namn. Det som blir spännande att se blir om detta tränargäng fixar den sociala biten lika bra som John-Rune och om fler tjejer än vanligt blir kvar i ÖDFF. Inte sedan 2005 har färre än tio spelare lämnat ÖDFF under/inför en enskild säsong.

KD var snabba att presentera sin nya huvudtränare Tommy Martinsson, samtidigt som Micke Staf fortsätter. En lösning som nog kommer att slå väl ut. KD behöver dock bredda sin trupp, och har på senare år inte haft samma återväxt i Västjämtland som tidigare. Om de inte kan presentera ett par dugliga nyförvärv kan 2013 bli en jobbig säsong, om det uppstår några skador. Vad som är synd i just Västjämtland är att Offerdal, som var så på uppgång, verkar ha tvingats ge upp damfotbollen för tillfället.

Ope har just nu en verklig ”flow”. Nye huvudansvarige John-Rune Wikén verkar lysa av tillförsikt i samband med sina välbesökta träningar. Vid sin sida har han Thomas Andersson och som mv-tränare Janne Pettersson. Elisabet Nathanaelsson fortsätter i den viktiga rollen som lagledare. Enligt uppgift hör många nya spelare av sig, vilket naturligtvis också är inspirerande. Att sedan utvecklingslaget i div 3 har så kvalificerade tränare som t ex Robban Wassdahl och Magnus Backman, och att flicklagen närmast under dessa båda lag visat framfötterna på många sätt, borgar naturligtvis för en lika trevlig fortsättning kommande säsonger.

Häggenås bygger vidare på sitt framgångskoncept med ”Myggan” Handler vid rodret. Däremot är det inte helt klart om Leif Ersson kan fortsätta utifrån hans arbetssituation. Trots framgångarna fortsätter de med devisen att det är viktigast att ha roligt, och med en ”lagom” träningsdos, men det kommer att räcka långt även i år. Jag tror att de hade vunnit kvalet till nya div 1, om de deltagit och tagit det på allvar. Men de ledande i spelartruppen är inte beredd att satsa så mycket på nytt. Men det är riktigt roligt att de i alla fall är beredd att ta några resor till Ångermanland och Medelpad. Häggenås tappar dock troligen ett par av sina mest meriterade spelare och har enligt ”Myggan” en ganska tunn trupp för tillfället. Men de kommer nog ändå att kunna sno poäng mot de flesta lag i tvåan, när det stämmer för dem.

Frösön är det ganska tyst om, och jag har för tillfället inga tillförlitliga uppgifter om hur det kommer att se ut runt laget. Risken är att flera spelare söker sig därifrån om inte årets upplägg presenteras in om kort. Många talangfulla spelare finns, liksom en hel del rutin. Men det gäller att få ihop detta till en enhet, och det kan bli en utmaning.

Brunflo beslutade sig till slut för att satsa på div 2, med vad jag förstått, samma ledning som i år. Rätta mig om jag har fel. Brunflo kommer att få kämpa hårt om poängen, då denna serie inte har något lag där det bara är att hämta hem en seger. Fysiskt kommer de att stå emot bra, men det gäller att hitta ett fungerande lagspel.

IFK Östersund ska ha någon form av samarbete med ÖDFF. Jag har dock ingen aning om hur det kommer att se ut. Anders Burman har tagit klivet till ÖDFF från IFK, och jag känner inte till om ledarbiten är löst ännu för IFK-tjejerna. Men på hemsidan står Larsa Norlén och Peppe Johansson som tränare. Oavsett detta så kommer det att krävas lite injektion utifrån på spelarsidan för att kunna hänga kvar i div 2, och det kanske ÖDFF ska stå för.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Säsongen 2013 i antågande
23 November 2012 klockan 11:19 av Per Lagerbäck
 

Nu var det ett tag sedan den senaste krönikan, men nu är det dags igen. Sen sist har kvalspelet till Elitettan färdigspelats och ÖDFF överträffade mina förväntningar genom att pressa Älta ända in på målsnöret. Nu blir det dock till att inrikta sig på spel i nya div 1 tillsammans med KD. På gott och ont har de båda lagen, beroende på att Sund dragit sig ur serienivån, flyttats från Norrlandsettan till Norra Svealand (definitivt besked inom kort). Resorna kommer att bli något enklare, men sportsligt sett tror jag att serien blir svårare. Detta med motstånd som Bollstanäs, Vasalund och Gustafs t ex. Och det finns definitivt inga enkla motståndare. Då Medelpadslagen flyttas norrut blir närmsta bortamatchen utanför länet i Gävle.

ÖDFF kommer ändå att tillhöra seriefavoriterna, men de kommer knappast att vara förstahandsfavoriter. Medan KD tidigt hade sitt på det torra avs tränare, så jobbar ÖDFF fortfarande på med detta. Det ska bli spännande att se om de lockar hit något intressant namn utifrån, eller om det kommer att lösas med i länet tidigare kända ansikten. KD är i full gång med träningarna och de försöker att locka till sig nya spelare till den något tunna trupp de för tillfället förfogar över. ÖDFF är enligt uppgift mer inne på att krympa sin trupp något jämfört med de senaste åren. De ska även försöka att få tillbaka någon eller några av de amerikanska tjejer som lyfte laget 2012. När pusselbitarna hamnat på plats kommer det att vara lättare att sia om lagens chanser.

I nya div 2 Mellersta Norrland kommer fem JH-lag att spela, nämligen Häggenås, Frösön, IFK Östersund, Ope och Brunflo. Här kommer Häggenås självklart att tillhöra topplagen även 2013, liksom Ope. Frågan är hur Frösön lyckas lösa sitt prekära läge med en krympande A-trupp, som inte haft så mkt kontakt med de lovande tjejerna underifrån. Får de ihop detta på ett bra sätt, så att de kan behålla sina spelare är de oxå ett självklart topplag. IFK Östersund tror jag kommer att tvingas locka till sig ett par duktiga spelare för att slippa kämpa för att hålla sig kvar, vilket oxå gäller Brunflo. Ope kommer nog att bli favoriter i serien, med John-Rune Wikén som ny tränare, men det kommer att kunna bli ett getingbo däruppe tillsammans med främst Remsle, Häggenås och Frösön. Utmanare blir kanske Långsele, Härnösand och Torpshammar. Övriga lag i serien är Moliden och Själevad 2. Dessa båda lag kommer att glimta till ibland och kan ta poäng mot alla lag, men däremellan även göra bottennapp. Möjligen tillkommer ett tolfte lag från Ångermanland eller Medelpad. Modo är kvalificerade, men verkar inte vilja ta platsen. Höga Kusten står närmast i tur. Om inget av dem tar platsen kan ytterligare ett lag från Medelpad flyttas över från Södra Norrlandsserien.

I div 3 Jämtland/Härjedalen väntar vi på vilka lag som till slut ställer upp. Klara hittills är Järpen, KD 2, Ås, Ope 2, Myssjö/Oviken och Vemdalen. Säkerligen tillkommer en handfull lag ytterligare, men någon div 4 kommer det knappast att bli 2013. Jag hoppas att många lag tar chansen. Det vore väldigt tråkigt ifall Sveg ger upp även div 3. Strömsund tar jag för givet att de kör vidare. Mer tveksamt är väl om Orrviken eller Offerdal kommer tillbaka redan 2013. Och Björnen verkar inte längre ha någon som orkar hålla i ledarskapet, vilket är väldigt synd. Ope IF misslyckades att på ett bra sätt införliva föreningen i sin verksamhet, vilket väl åter bevisar svårigheten att få farmarlag eller kombinerade lag att fungera på sikt. En förening som BK Björnen behövs inom damfotbollen. Annars kanske Berg/Rätan eller Stugun/Ragunda kan ställa ett lag på benen. Sedan är frågan om Häggenås, IFK Östersund, Frösön och/eller Brunflo anmäler andralag.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Efterdyningar
18 November 2012 klockan 15:36 av Hasse Thor
 

Det har gått några veckor sen den euforiska söndagen för jämtländsk fotboll nere i Uppsala. Personligen har jag ännu inte fattat att vi häruppe har ett lag med bland dom 32 bästa i landet, Svensk elitfotboll. Visst har “Superettan” gång på gång figurerat som nån sorts avlägsen vision i fjärran under den relativt korta tid som ÖFK existerat men att vi nu är där känns ändå på gränsen till overkligt.

Följde matchen mot Sirius via webb-TV men klarade inte av bilderna sista halvtimmen utan förlitade mej på min gamle kompis Niclas Lidströms radioreferat. En fantastisk händelse som sagt men det som för alltid finns kvar i medvetandet är den oerhörda glädjen efteråt på plats med tillresta supporters, segerrusiga spelare och ledare. Speciellt en lirare, Sam Mensah, som utstrålade i hela sin uppenbarelse en glädje som gjorde att världen på en gång inte kändes så stor och skrämmande.

En ung lovande spelare, kanske ÖFK:s över tid jämnaste och där man kan tro att det rödsvarta garnityret bara är ett litet delmål på resan mot större uppgifter. En kulturell bakgrund som förmodligen har mycket litet gemensamt med vårt messmörsrike men att då få uppleva den till synes helt äkta kärleken både till klubben och allting runt omkring var stort, mycket stort.

Naturligtvis blir det ett jätteäventyr nästa säsong och hur utfallet blir kan man ju bara spekulera om. Helt klart finns ju potentialen i laget, sammanhållningen och lagandan verkar vara på topp men sen är det ju som alltid spelare som försvinner och nya tillkommer. David Accam försvann inför hösten och med honom chansen till avancemang trodde många men istället fick laget en ny dimension, ansvaret fördelades på flera fötter.

Lika viktigt som ett slagkraftigt lag är att organisationen bakom är solid och där tror jag Östersunds Fotbollsklubb ligger i framkant. ÖFK har blivit ett begrepp i fotbollssverige, en intressant plattform för unga talanger. Bra träningsmöjligheter trots en kanske inte alltför gynnsam geografisk belägenhet. Sen är det ju till syvende och sist dom ekonomiska realiteterna som styr, att balansen mellan inkomster och utgifter hålls konstant för den långsiktiga verksamheten.

Vill gärna också lyfta den här krönikan till nationell blågul nivå. Först den helt osannolika upphämtningen till 4-4 mot Tyskland i Berlin sedan premiären på "Friends Arena"i huvudstaden där det stora intresset kanske mest låg på ett byggnadstekniskt plan men där sammanfattningen fick helt andra ingredienser. Okej, först som sist, har aldrig varit någon oförbehållsam Zlatan-diggare. Detta trots hans sätt att spela fotboll med alla oförutsägbara aktioner som gör det hela till skön konst. Den gänglige skåningen har i mitt tycke alltför ofta verkat på en självpåtagen nivå jämförbar med Gud Fader allsmäktig.

Efter träningslandskampen mot England har jag kapitulerat fulltständigt. Dels för tre fantastiska mål plus ett som jag trots alla synonymlexikon inte hittar rätta ordet för. Men, kanske framförallt för intervjun efteråt i den direktsändande TV-kanalen där Zlatan utstrålade all den ödmjukhet som alltid är den sista pusselbiten för att kallas riktigt stor. Passerade med sina mål Helsingborgs-ikonen "Henke" Larsson i landslagsstatisiken, men det gör inget. Dom är ju skåningar båda två......

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
En söndag utöver det vanliga
26 Oktober 2012 klockan 18:07 av Hasse Thor
 

Idrotten är allt som oftast en helt underbar företeelse men kan också vara nåt alldeles fruktansvärt. Jag minns 1971 som lagledare i Brunflo IF som härbärgerade fotbollen på den tiden. Vi låg bra till i division 5 och hade på hösten match mot Kälarne IK på bortaplan. En fullpoängare var oerhört viktigt, vi ledde matchen men hemmalaget pressade och sista kvarten vågade jag inte enas titta på utan gick och gömde mej bakom en lada och gluttade fram med ett öga ungefär var femte minut.

Det gick bra till slut. Likadant mot Argentina i VM 2002, “dödens grupp” som Sverige hade chans att ta hem via ett bra resultat mot sydamerikanerna. Samma där som sagt, sista kvarten låste jag in mej på toaletten närmast TV:n med händerna för öronen och med endast små brottstycken av kommentatorernas förehavanden. Nu på söndag blir det kanske samma emotionella holmgång igen. Till råga på allt sänds matchen på webben gratis o franko, skall man våga titta överhuvudtaget?

För det första, trots alla optimistiska visioner genom åren sen bildandet av Östersunds Fotbollsklubb har jag varit relativt skeptisk till dagens situation. Kunna etablera sig i “Ettan“, okej, men därifrån till att ha avgörandet till “Superettan” i egna händer inför sista omgången var egentligen för mej rätt långsökt. Därtill var vi placerade alltför långt ut i obygden med ett begränsat upptagningsområde.

Nu har ju saker och ting hänt i klubben som ingen väl egentligen kunde drömma om för ett par år sen och nu är vi där. Har inte minsta lilla kännedom om dom ekonomiska förutsättningar som gjort det hela möjligt men förmodligen en kombination av intresserad företagsamhet och fingertoppskänsla hos ansvariga i föreningen. Dessutom ett storartat stöd från en fotbollstörstande allmänhet vilket alltid gör saker och ting lättare.

Blir det klang och jubel på söndag då är allt frid och fröjd, i varje fall fram till att allvaret sätter i gång nån gång i april 2013. Men hur är planen om IK Sirius tar poäng och BK Forward eller IK Frej rusar förbi? Går det att ladda om? Framgångsrika lag får alltid ögonen på sig, hur många finns kvar nästa år? Daniel Kindberg är en organisatör utöver det vanliga sett från min utomstående position och kanske intressant för företag långt ovanför dom jämtländska grantopparna?

Okej, det här är naturligtvis något av ett skräckscenario men samtidigt någonting som gör matchen till ett litet h-e att behöva utstå. Givetvis har ÖFK en plan B och att det skulle gå så här bra som nykomlingar är väl förmodligen bara så kallat "grädde på moset". Många spelare har långa kontrakt och det fina kontaktnät Kindberg och Graham Potter har finns ju kvar. Dessutom, jag har hela tiden tippat med hjärtat och varit alltför optimistisk i sajtens eget “Plazatips” och det har väl inte gått nåt vidare. Nu frångår jag den principen, kanske ett gott omen.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
En titt i backspegeln
2 Oktober 2012 klockan 15:01 av Hasse Thor
 

En intressant debatt blommar av och till upp i kommentatorsfälten rörande trebackslinjens vara eller icke vara. Personligen är jag ingen stor vän av alltför taktiska uppstyrningar av fotbollen. Tror den blir allra bäst när den enskilda kreativiteten får största utrymmet. Men sen, är det egentligen inte i slutändan bara en lek med siffror? Offensivt gäller det att hitta eller skapa ytor, defensivt att täcka desamma. Låt vara att tre gubbar längst bak ställer lite större krav på kantspelarna framför. Nån “showare” kanske inte skall ikläda sig den rollen då den defensiva disciplinen är av stor vikt.

Sen tror jag i ÖFK:s fall att balansen i laget rörande spelartyper gör att Graham Potter föredrar den lösningen. Skador och avstängningar drabbar i högre grad försvarsspelare sett från ett eget allmänperspektiv snarare än ett statistiskt statement. Summa summarum, det finns gott om mittfältare och därmed känns det självklart frestande med ovan nämnda taktik. Att det gått prestige i det hela tror jag inte alls på, Potter har seglat på större hav än Storsjön….

Eftersom jag följer Helsingborgs IF i vått och torrt via den förnäma om än något plånbokstörstande företeelsen webb-tv har jag också kunnat hänga med i David Accams utveckling därstädes. Allt har väl inte gått som på räls, det som väl är mest positivt är killens självförtroende. Att hela tiden använda det han är bra på, djupledslöpningar och dribblingar i hög fart. Misslyckas en kommer snart en ny vid nästa tillfälle. Efter 3-0 senast mot Åtvidaberg tyckte serbiska nyförvärvet Nicola Djurdich, senast i norska Haugesund, så här om sin anfallskollega i Helsingborgs Dagblad:

”– Vi gör vårt bästa, men det är lite annorlunda att spela med David än med Alvaro Santos eller Thomas Sörum. David spelar mer för sig själv medan jag tillsammans med någon av de andra två spelar mer som i ett anfallspar.
Viket föredrar du?
– Jag kan anpassa mig och det är tränaren som bestämmer det.”

Tempot verkar i varje fall inte vara nåt problem för David, snarare kanske något mer kilo innanför västen men det är ju sådant som går att utveckla. Det skall i varje fall bli spännande att följa fortsättningen, förtroendet hos tränaren Åge Hareide är ju till synes obrutet. HIF har väl via sitt mastiga program med cuperna ute i Europa försatt sin chans i den absoluta toppen i allsvenskan. ÖFK däremot dansar vidare i norrettan i allra högsta grad. Med eller utan trebackbackslinje.

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Kvalfyllda tider
23 September 2012 klockan 22:19 av Per Lagerbäck
 

Nu har kvalet till Damettan startat, och kvalet till Div 1 ska oxå starta snart. I det förstnämnda finns ÖDFF med och de har alla chanser att lägga Notviken och Tierp bakom sig i den första delen av kvalet. Inget av dessa lag har haft som uttalat mål att ta sig till Damettan, och de har inte satsat särskilt på värvningar under hösten heller. Dessutom slutade deras inbördes match med bästa möjliga resultat för ÖDFF, nämligen med en seger till Notviken med 1- 0. Det innebär att ÖDFF har råd att ta stryk nere i Tierp, men ändå ha allt i egna händer om två veckor på Jämtkraft Arena när Notviken kommer på besök.

Därtill går resultaten i de båda Div 1-serierna detta år ÖDFF:s väg, och det kommer att bli sjuan i den södra serien som får kvala sig till Damettan. Det innebär att det med stor sannolikhet blir en annan Div 2-segrare som ÖDFF får möta i det avgörande kvalet, om de skulle vinna kvalserien mot Tierp och Notviken, eftersom det avslutande kvalet inte lottas, utan har geografiskt avgörande gällande vilka lag som ska möta varandra. Det finns dock en hake, och det är att Husqvarna vann första matchen i den mellersta kvalserien mot Örebro Söder, och därmed kan de vinna den serien, även om jag ser Älta som favoriter.

Sammanfattningsvis för ÖDFF:s del gäller först att de ska vinna sin kvalserie, och om de då går vidare möter de endera sjuan i Div 1 södra, som fortfarande med två omgångar kvar är en kamp mellan sju lag, eller segraren i den mellersta kvalgruppen, som blir Älta eller Husqvarna. Jag håller ÖDFF som knapp favorit i den första kvalserien, men som tydliga underdogs i det fortsatta kvalspelet.

Tyvärr blir tydligen JHFF utan representation i kvalet till nya Div 1, då seriesegraren Häggenås tackat nej till kval, och sedermera även tvåan Frösön. Även i Hälsingland tackade ettan Hög nej. Där får tvåan Ljusdal istället kvala mot Medelpadssegrarna Alnö. Där är jag säker på att Alnö tar klivet direkt upp till Div 1, och får alltså där göra sällskap med ytterligare tre Medelpadslag, Selånger, Sund och Timrå.

KD kan satsa på Div 1 nästa år, eventuellt som enda JH-lag om ÖDFF kvalar sig högre upp. Till Div 2 är Ope, Häggenås, Frösön, Sveg och Myssjö/Oviken kvalificerade, då inga kombinerade lag får ta steget dit. Enligt uppgift ska inte Sveg ta den platsen, varför i så fall budet går vidare till Brunflo.

Det blir en intressant serie med följande troliga sammansättning från norr till söder: Modo, Moliden, Höga Kusten, Remsle, Långsele, Härnösand, Häggenås, Frösön, Ope, Brunflo, Myssjö/Oviken och ett lag från Medelpad. 2013 blir ett mycket intressant fotbollsår för JH-lagen.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Säsongen mot sitt slut
7 September 2012 klockan 19:05 av Per Lagerbäck
 
Div 2 tar i år slut ovanligt tidigt för att ge plats till fler kvalmatcher. Serien lever fortfarande i båda ändarna. ÖDFF kan i praktiken betraktas som helt klara. Även om Remsle har överraskat tidigare så har de inte tillstymmelsen av chans på Jämtkraft Arena i helgen, så därefter kan ÖDFF sikta in sig på kval till Damettan. Jag återkommer med tankar kring kvalet när ÖDFF är definitiva seriesegrare. KD får kämpa om andraplatsen, och för att undvika att tappa till fjärde. Ope har en mycket liten, men dock tydligt befintlig chans att klättra upp till sjätteplatsen, som ger spel i Div 1. Men då krävs segrar i de två sista matcherna mot Sund och Selånger, samtidigt som Timrå bör förlora sina båda matcher. Troligen är det ok om de tar en poäng.

I trean är det fler matcher kvar, men Häggenås verkar ha tagit ett stabilt grepp om seriesegern efter Frösöns förlust mot IFK/ÖDFF 2. Det senare laget har givit skäl till viss irritation då antalet ÖDFF-spelare i matchtrupperna varierat väldigt mycket, men jag tycker inte det är särskilt konstigt. Kvalitén på matchtrupperna i A-lagen kan oxå variera väldigt mycket. Häggenås har gjort en fantastisk säsong och skulle vara stora favoriter i kvalet till div 1, men då de mest framträdande spelarna tydligt trappat ner, så tror jag inte intresset för spel i div 1 finns. Men jag hoppas innerligt att de spelar i nästa års div 2, för annars kommer laget att vara så överlägset i jämtlandstrean att spelarna skulle tycka att det vore enormt tråkigt. Men det är fortfarande viktigt att notera att seriesegern inte är klar.

Enligt beslut av norrlandsdistrikten ska alltså fem JH-lag ta plats i nya div 2 tillsammans med lag från Ångermanland och Medelpad. Det är en enorm chans för fotbollen i distrikten i södra Norrland att ta ett stort steg framåt. Resorna kommer att bli något längre, men det ska både ekonomi och spelarnas liv i övrigt tåla. Se till att JH besätter dessa platser!

Årets div 4 har tyvärr åderlåtits. Tre av de nio anmälda lagen har dragit sig ur. Det känns som en väldigt tråkig trend, då detta problem inte varit stort tidigare här. Nu hoppas jag att förbund och föreningar jobbar på att uppmuntra ledare och tjejer runt om i distriktet att jobba så att så många tjejer som möjligt får möjlighet att fortsätta med denna härliga idrott långt upp i åren. Vi måste arbeta för att spelare 20- 25årsåldern ska inse att de fortfarande är "unga spelare", och att man brukar vara som bäst mellan 25 och 30.

Personligen kommer jag att åtminstone ta en paus från ansvarsroll inom Ope IF damer kommande säsong. Orken räcker inte riktigt till och jag tror att en förnyelse bör prövas. Men det är roligt att som avrundning finnas med i planeringen inför nästa säsong, som redan ligger långt framme. Beredskap finns för spel i endera div 1 eller div 2 och återväxten ser bättre ut än på väldigt många år. Skulle det bli spel i div 2 så har tjejerna en riktigt rolig serie att se fram emot, med många lag de tidigare inte mött och en kamp om seriesegern. Det ska bli väldigt roligt att följa Opelagen endast som supporter och inte som ansvarig, och jag är säker på att framgångarna kommer.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Accam i finrummet
22 Augusti 2012 klockan 12:47 av Hasse Thor
 

I egenskap av krönikör förväntas det att man kläcker ur sig nåt fyndigt med jämna mellanrum och eftersom det var knappa två månader sen senast kanske det är dags. Sen får väl arten av fyndighet vara upp till den eventuelle läsaren. I vilket fall som helst innehöll ju gårdagskvällen en intressant fotbollsmatch ur åtminstone tre aspekter:

1. Helsingborgs IF och hela Sveriges hopp i tredje och helt avgörande play off inför gruppspelet i Champions League.
2. Helsingborgs IF, laget i mitt hjärta och i alla övriga mer eller mindre vitala organ..
3. David Accam, en liten askungesaga. Från ÖFK rakt in i finrummet i 63:e minuten som avbytare i Helsingborgs IF.

På förhand fanns väl spekulationerna om att HIF hade stora möjligheter att rubba Celtic FC och därmed bli första laget efter 12 år att nå ända fram. Om någon till äventyrs inte kommer ihåg vilket svenskt lag som senast var i farten kan jag i all blygsamhet upplysa om det, Helsingborgs IF. Dessbättre gick den här matchen på TV 6, en relativt offentlig kanal och man slapp sitta och meka med en massa login på datorn.

Upptakten blev ju inte direkt vad man hoppats på, 0-1 redan efter knappa två minuter. Lille, extremt lovande 18-årige finländaren Jere Uronen på vänsterbacken för mycket bolltittande och nätrassel bakom Pär Hansson. Ett lite chockartat HIF några minuter innan man knöt den berömda näven i den berömda byxfickan och mer eller mindre spelade ut Celtic FC. Åtminstone tre högkaratiga chanser där i varje fall sydafrikanen och HIF-spindeln May Mahlangu borde satt sitt extrema friläge, en Mahlangu i fjolårets form hade definitivt gjort det.

Bra spel av helsingborgarna även i andra halvan. Accam kom in och hade ett läge i straffområdet men sköt över förutom ett par patenterade dribblingsaktioner. Inga nerver där inte. Men en knepig situation att tvingas göra mål inför bortamötet samtidigt som man inte öppnar sig bakåt. Ett scenario som Celtic utnyttjade och mer eller mindre hopplösa 0-2 också efter hand.

Kontenta: skottarna kanske inte lika bra som bl.a. på Henke Larssons tid men med en rutin från den här typen av matcher som genomsyrar hela klubben.
Ledord: effektivitet i avgörande lägen.

Går det att vända i Glasgow? Tja, varför inte, ända sedan den där hockeymatchen i OS 1980 vet vi att David alls inte är chanslös mot Goliat. Och heter David dessutom Accam i efternamn kan allt hända……….

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Läget inför höstsäsongen
15 Augusti 2012 klockan 22:32 av Per Lagerbäck
 
Nu har jag vid så många tillfällen blivit uppmuntrad att skriva en ny krönika, så det är dags att ta sig i kragen. Skälen till att krönikor uteblivit under så lång tid har främst varit att tid och ork under sommaren inte riktigt räckt till, och att jag istället prioriterat att försöka tippa länets damfotboll för Fotbollz. Men läget att fundera kring damfotbollen kan väl vara bra nu, med seriefinal i tvåan denna vecka och en riktigt rafflande slutspurt i trean under hösten.

På torsdag kväll avgörs det alltså om avslutningen på årets div 2 ska bli en defilering för ÖDFF eller en riktigt rafflande historia. Varken KD eller ÖDFF har väl rosat marknaden mer än i enstaka matcher denna säsong. Den åsikten visar väl också att standarden och därmed förväntningarna på distriktets damfotboll verkligen höjts på senare år. På åtta år, från och med 2001 till och med 2008, hade Jämtland endast två placeringar bland de tre första i div 2, nämligen Ope/Frösöns seger 2003 och ÖDFF:s 3:e plats 2008. Sedan hände det något. ÖDFF 1:a och Frösön 3:a 2009, Frösön 2:a 2010 (ÖDFF i ettan), ÖDFF 1:a och KD 2:a förra året, och troligtvis åter de båda högsta placeringarna detta år. Det är verkligen något att glädjas åt.

Nu ska hela seriesystemet läggas om, och våra just nu två bästa lag är ju helt klara för minst nya Div 1. Seriesegraren kvalar dessutom till nya Damettan. Personligen är jag oerhört kritisk till idéen att på damsidan ha endast en serie under Allsvenskan. Det kommer att ställa oerhörda ekonomiska krav på föreningarna även i serien under Allsvenskan. I år har redan Dalsjöfors gått i konkurs, och LdB Malmö är på gränsen. Många lag som kvalificerar sig till Damettan kommer att ha ett litet helsike för att få ihop de pengar som krävs. Jag tror att vi kommer att få se att flera föreningar drar sig ur serier eller konkursar de närmsta två åren. Men jag har gärna fel.

Men åter till vår inhemska fotboll. Både ÖDFF och KD har uppenbart tyckt att deras trupper varit lite för tunna för att räcka till i slutspurten, och båda föreningarna har nu satsat på nyförvärv från andra kontinenter. I rättvisans namn så vet jag att KD sedan länge kämpat för att få hit de båda Ghanatjejerna. Så länge som det rör sig om några få spelare tycker jag att det bara ger krydda till fotbollsupplevelserna, och jag prioriterar nog om min torsdagskväll och försöker att ta mig till Jämtkraft Arena för att se seriefinalen. Det är verkligen roligt att uppgörelsen om seriesegern i första hand sker mellan två Jämtländska lag. Som jag tippat på annan plats tror jag att nivån på de båda tjejerna från Ghana kommer att ha stor betydelse för utgången av matchen. Sedan verkar Selånger tappa flera av sina mer tongivande spelare, och att de då åter ska blanda sig i kampen om slutsegern tror jag inte på.

Ope har inte presterat på den nivå föreningen hoppats på. Andra har haft mer rätt i sina bedömningar. Truppen har inte riktigt klarat av bl a den mängd skador som dykt upp. Nyckelspelare som Fanny Haeggblom, Camilla Österberg, Ellinor Gärdin och Moa Lundberg är inte lätta att ersätta. Maria Bäckman och Kristina Magnusson m fl har av olika skäl inte kunnat spela särskilt mycket. Därför är det mest troliga i dagsläget att Ope får satsa om i nya Div 2 mot föreningar från Ångermanland, Medelpad och JHFF. Men ännu finns chansen till Div 1, inte minst som en sjunde plats kanske räcker i slutändan. Detta om jag har rätt i att flera lag kan komma att dra sig ur andra resp tredje nivån inför kommande år.

Mitt tips till sluttabell idag är att ÖDFF i alla fall håller KD och Selånger efter sig. I den ordningen. Sund kniper fjärdeplatsen och BIK håller nog femteplatsen före Timrå. Dessa sex lag spelar alltså då i nya Div 1 nästa år, för jag tror inte att seriesegraren räcker till för att ta steget ända upp till Damettan. Sedan tror jag att Ope närmar sig Remsle, men att Remsle ändå behåller sjundeplatsen. Av hälsingelagen i botten tror jag att Team Hudik till slut tar sig förbi Edsbyn till nionde plats.

Årets Div 3 har i stort sett samma typ av drama som förra säsongen, alltså två lag som sticker iväg i toppen och slåss om seriesegern. Häggenås vann den viktiga inledningsmatchen mot Frösön, och det är än så länge det enda poängtappat för Frösön. Häggenås har inte tappat en enda poäng ännu. Häggenås har ett rappare lag med toppar på en högre nivå än Frösön, men Frösön har en jämnare nivå på sina spelare. Häggenås har skaffat sig en bättre målskillnad, men Frösön håller på att knapra in det försprånget. Det kan vara avgjort redan före sista omgången, om Frösön tappar poäng t ex borta mot Sveg, eller att Häggenås åter drar ifrån ordentligt vad gäller målskillnad. Kanske kan ett för dagen starkt ÖDFF 2/IFK eller Ope 2/Björnen ställa till det oxå i någon match. Men annars väntar en oerhört intressant match i sista omgången 22/9 på Tigervallen, då dessa båda lag möts igen. Seriesegraren får sedan chansen att kvala mot seriesegrarna i Medelpad och Hälsingland om en plats i nya Div 1. Frågan är hur intresserade Häggenåstjejerna är av detta. Frösön tror jag tar chansen om de får den. Jag hoppas att även Häggenås tar den, om det blir aktuellt.

Sedan kommer alltså minst fyra lag från årets trea att erbjudas plats i nästa års Div 2. Där ska dock tydligen inte de kombinerade lagen få chansen. Det tycker jag i princip är ok, men i praktiken blir det tokigt, då detta inte var känt förrän långt efter att anmälningarna till serierna var gjorda. Det hade säkert påverkat en del beslut om hur lagen skulle se ut. Men nu är det alltså så att Häggenås och Frösön redan är helt säkra på det avancemanget. Sveg kan nog också betraktas som klara. Kampen står sedan mellan Myssjö/Oviken, Brunflo och Strömsund om en eller två ytterligare platser. Ja, tar seriesegraren klivit upp till Div 1 och/eller Ope tar sig dit, så kan alla dessa lag erbjudas plats i nya Div 2. Järpen kan nog avskrivas. Min gissning är att turordningen i seriens sluttabell blir Häggenås, Frösön, ÖDFF 2/IFK Ösd, Sveg, Ope 2/Björnen, Myssjö/Oviken, Brunflo, Strömsund, KD 2/Offerdal samt Järpen. Det viktigaste är att JH-lagen ser till att ta alla erbjudna platser i nya Div 2!

I fyran leder Ope 3 jagade främst av Brunflo 2 och Myssjö/Oviken 2/Berg/Rätan (puh). Tyvärr har nu ett andra lag dragit sig ur serien. Orrviken klev av innan serien startade, och nu har även KD 3 kastat in handduken. Vemdalen har utvecklats under hela säsongen och kommer definitivt att slippa jumboplatsen. Jag tror att Ope 3 vinner före Brunflo 2, MO2BR, Vemdalen, IFK 2, Ås och Järpen 2.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Direkt från hjärtat
25 Juni 2012 klockan 16:18 av Hasse Thor
 

Det har väl inte undgått någon som till äventyrs läser under den här vinjetten att jag är en stor supporter av ÖFK:s göranden och låtanden och har så varit ända sen starten av föreningen i slutet av nittiotalet. Har haft förmånen att få intervjua ett antal ÖFK-tränare från underbart lättsamme Leffe Widegren till en sur och inåtvänd Christer Andersson. Suttit på Hofvallens träsmaksalstrande långbänkar fram till dagens nästan luxuösa förhållanden på Jämtkraft Arena. Kanske inte enbart av ren klubbkänsla utan också från ett faktum av att konceptet rätt utnyttjat i en framtid kanske kan sprida lite fotboll från dom något finare salongerna även till våra obygder.

Därför blir jag så infernaliskt besviken när ledningen med tanken av att hålla igång en trupp, så märkbart laborerar med startelvan i ett läge när man har häng på finrummet. För det första, dom ungdomar som gavs chansen den här gången har jag i tidigare krönikor och referat alltid framhållit efter deras förtjänster. Men att gå in och ersätta avstängda backresen Sam Mensah och om inte nationalidolen så i alla fall jämtlandshjälten, David Accam, i ett läge där säkert 950 av dom dryga 1000 på läktarna undrar över varför inte all rutin på bänken utnyttjas, är ingen lätt situation.

Jag är naturligtvis inte kontant med alla dom bevekelsegrunder som Graham Potter har inför sin laguttagning men jag har svårt att tänka mig att både Hamberg och Kindberg som är enligt min mening två av de största vinnarskallar som skapats på det här halvklotet är helt med på vagnen. Potter är, menar jag, en enorm tillgång och har jättestor del i den positiva nystart som hela ÖFK genomgått och personligen hoppas jag han blir storsjöbygden trogen lång tid framöver men den här gången tillhör jag definitivt inte ja-sägarna.

För att sen återgå till själva matchen så tycker jag att Brian Wake årgång 2012 är ett mysterium. Visst är tempot högre, visst smäller det hela tiden i närkamperna men varför har grabben så helt kommit ifrån bland annat den “pappa-roll” för hela laget som han hade i fjol? Är det överambition eller helt enkelt dålig form? Tror att ett mål i och för sig kommer att lösa upp många knutar, det är säkert inte lätt att gå från firad målskytt till dagens situation där det mesta hannar i intet. Jag vägrar tro att division två norrland var limit för den sympatiske engelsmannen. I övrigt är naturligtvis förhoppningarna fortfarande stora på ÖFK men mitt och förmodligen många andra staketexperters enkla råd är, spela ihop ett lag som man tror på. I varje fall om målsättningen fortfarande är Superettan.

 

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Folkfest?
29 April 2012 klockan 17:01 av Hasse Thor
 

“Upp som en sol, ned som en pannkaka” en sliten formulering men på nåt vis ändå en bra beskrivning på ÖFK:s tredje uppgörelse i division 1 comebacken. Ytterligare en poäng i ladorna mot ännu ett förmodat topplag, Dalkurd, men ändå definitivt inte frid o fröjd i eftermälena till matchen. Och det är klart, har man stuckit ut hakan och siktat uppåt blir granskningen därefter.

Personligen tycker jag dock att det är för tidigt att dra några växlar på årets upplaga av det rödsvarta garnityret. Man mötte ett lag utan några egentligen svaga punkter och där devisen: “låt bollen göra arbetet” genomsyrade hela elvan. ÖFK tvingades jaga boll och springa mycket. Efterhand allt jobbigare och dessutom kombinerat med ett mycket psykologiskt bortamål i inledningen av andra avdelningen.

Första halvlek faktiskt också en rejäl match där ÖFK-ledningen genom kvicksilvret David Accam var om inte helt logisk så i alla fall en produkt efter flera fina intentioner. Bra prestationer också, tycker jag, av det inhemska inslaget där Tom Perman inledde piggt på kanten liksom Olle Hallström och Christoffer Fryklund i de bakre regionerna. Andra halvlek dock "en lång dags färd mot natt" där en furiös Petter Augustsson mellan hemmastolparna höll rent förutom kvitteringen genom etablerade Robert Mambo Mumba.

Det är naturligtvis lätt som så kallad “staketexpert” att döma ut än det ena och än det andra men i vissa matcher, typ lördagens, ställer jag mig tvekande till trebackslinje och ett överbefolkat mittfält. Ghananerna Shaaze och Mensah påminner om varandra och verkade ha lite svårt att bestämma vem som skulle göra vad. Sam Mensah duktig defensivt men personligen ser jag honom hellre renodlad på en kant, typ förra säsongen. Överhuvudtaget blev ÖFK väldigt centrerat och lättläst efterhand i matchen. Många runt mej på läktaren också väldigt förundrade över Brian Wakes relativa osynlighet i dom främre linjerna. Detta är en nivå klart över norrtvåan och Brian får en helt annan uppvaktning, framför allt är bevakningen hela tiden på bettet.

Tror dock att Brian kommer efterhand när Graham Potter hittat den ultimata uppställningen och “jobbet i det tysta” sköter engelsmannen som förut. Matthew Barnes-Homer fysisk och löpvillig och en förhoppningsvis nyttig backup framöver. Ett rejält glädjeämne dock det stora intresset från den jämtländska allmogen. 2047 personer är jättefina siffror. Låt vara fritt inträde men april på dom här breddgraderna kräver sina långkalsonger och fleecetröjor och mot den bakgrunden är det jättebra. Sen blir underhållningen på plan säkert också mer värmande framöver. Tre förmodade topplag avverkade, 0 i förlustkolumnen och allt kan bara bli bättre.

 

 

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Nu är det bara dagar kvar till seriepremiären i div 2 Södra
22 April 2012 klockan 13:49 av Per Lagerbäck
 

Nu är det bara dagar kvar till seriepremiären i div 2 södra Norrland. Våra tre lag från distriktet, ÖDFF, KD och Ope, gör de sista förberedelserna. Att ÖDFF återigen är storfavoriter till seriesegern är lätt att slå fast, och egentligen ska inget lag kunna hota. De två lag som i enskilda matcher ska kunna ta någon poäng mot dem ska vara Selånger och KD. Dessa tre lag betraktar jag oxå som de enda säkra att placera sig bland de fem första, vilket garanterar spel i nya division 1 nästa år. Ja sjätteplatsen ger ganska troligt en plats där oxå, då åtta av de nio sexorna i årets div 2-serier kliver "upp" i nya div 1.

Ja, nästa år ser alltså seriepyramiden helt annorlunda ut. Allsvenskan blir kvar som förut, men under den blir det bara en serie "Damettan", med lag från nordligaste till sydligaste Sverige. Därunder blir det sex "division 1-serier", där lag från JH-distriktet kommer att geografiskt ligga på gränsen till att endera åka upp till Norrbotten som längst, eller ner till norra Stockholm. För JH:s del så kommer därunder en ny "division 2-nivå", där våra lag hamnar tillsammans med lag främst från Ångermanland, men oxå från Medelpad. Skulle Sveg kvalificera sig hamnar de nog mot Hälsingland och Gästrikland istället. Fem JH-lag ska enligt planeringen ta plats på den nivån.

Segrarna i div 2 får en liten chans att ta sig upp till nya Damettan, men det blir en slingrig och svår väg. Det skulle vara oväntat om ÖDFF skulle klara detta, trots seriesegern. Vad gäller division 1-nivån 2013 skulle det faktiskt kunna bli så att fyra JH-lag kan hamna där. Klarar ÖDFF inte sig upp till Damettan, KD och Ope blir bland de fem första i serien och segraren i div 3 Jämtland vinner kvalet, ja då blir det ett faktum. Det skulle kunna bli riktigt roligt.

Åter till årets tvåa. Personligen är jag engagerad i Ope, och det kommer naturligtvis delvis att färga mina krönikor. Konstigt vore det annars. ÖDFF kommer alltså att vinna serien trots att dom som vanligt tappar en mängd spelare. 12 av de spelare som fanns i fjolårets trupp är borta. Nio nya eller nygamla spelare har anslutit, och alla har sitt ursprung i distriktet eller har spelat här tidigare. Den enda frågan runt ÖDFF är väl hur många poäng de kommer att tappa. Viktigaste spelare för ÖDFF kommer som vanligt att vara Cissi Hallberg. Intressant kommer att vara om målskytten Martina Sandström får vara hel under vårsäsongen. Men det finns ett halvdussin spelare till som håller god div 1-klass. Offensivt finns det en rejäl konkurrens om platserna, men defensivt ser det inte riktigt lika bra ut.

Andraplatsen tror jag att Selånger kommer att ta, efter kamp med KD. KD har en till numerären liten trupp och kommer att vara känsliga för skador. Eventuellt kommer tillskott så småningom, men hur säkert det är vet jag inte. För KD:s del är det väl istället defensiven som är den bästa lagdelen, och nyckelspelare borde bli Pernilla Arvidsson och Angelika Forsberg.

Efter dessa tre lag så kommer det att vara väldigt öppet. Tidigare har jag trott att Sund och Team Hudik skulle vara ganska säkra på platserna fyra och fem, men träningsmatcherna tyder på att även dessa båda lag kan tvingas kämpa hårt för att komma bland de fem första. Sedan har vi Remsle och de fyra nykomlingarna, däribland alltså Ope. Jag tror inte att någon av nykomlingarna kommer att bli "toksist", utan här kommer det nog att tas poäng lite hit och dit. Opes trupp under försäsongen har varit lite för svag för att räcka till att komma bland de sex första, men successivt ansluter nu fjolårets nyförvärv Charlie Gorman från England och säsongsarbetande Lena Lindström och Moa Lundberg. Även Kickan Magnusson kommer att spela när hon kan. Ett mycket intressant nyförvärv har Ope fått i Angelica Häreby, en hängiven spelare som inte kompromissar och har sinne för var målet är beläget. Fortfarande är det aktuellt med ytterligare förstärkningar, men det kommer nyheter om detta, om och när det blir klart.

Så att gissa platserna fyra till tio är väldigt svårt, så jag skulle egentligen vilja vänta med det till nästa krönika. Men jag ska göra ett försök, som redan skiljer sig från den gissning jag gjorde på forumet för en tid sedan. Jag tror att Sund trots allt kniper fjärdeplatsen och att Team Hudik knappt tar femteplatsen före Ope. Opes poäng ska dock räcka till spel i nya div 1. Därefter i tur och ordning Remsle, Timrå, BIK och Edsbyn. Men jag kommer att ändra mig efter tre-fyra omgångar. Det är jag nästan säker på.

I denna krönika nämner jag bara Jämtlandstrean på detta sätt; det kommer att bli en kamp om seriesegern mellan Frösön och Häggenås, där Frösön tog ett litet grepp genom att vinna DM-kvartsinalen i fredags. Men spelet visade att resultatet skulle kunna bli ett annat i serien.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
NU startar snart extra spännande damsäsong med mycket att spela o
22 April 2012 klockan 10:53 av Michael Olofsson
 

Nu är det ca 1 vecka kvar innan serierna kör igång
Det kommer att bli en intresant säsong med många streck att spela om
i div 2 . Man har chansen att nå den nya superettan
och även spela sig kvar i den serie som kallas div 1 nästa år
Sedan kan man åka ner i blivande div 2 som blir en regional serie
Efter försäsongen så ser det ut som att Ödff kommer att slåss om seriesegern där K/D och Selånger verkar bli största konkurenterna.
Ödff har en bred trupp och kommer att ha samarbete med IFK denna säsong.Det har varit ett problem att man inte har haft något lag för bänken att spela i .Men nu kan man hålla igång truppen bättre än förr.
Den tuffaste uppgiften denna säsong för Ödff är att hålla uppe tempot till det stundande kvalet i höst.
Sedan skulle jag vilja att truppen spetsades till med 2 spelare som förra säsongen fast i mera god tid så de hinner spela in sig.
Eller att en Martina Sandström i god form blir kvar hela säsongen eller att Sunisa D kommer i målform.

Tror även att K/D kommer att ge Ödff en match om man kan hålla sig något så när skadefri.Truppen är lite tunn men spelarna är otroligt vältränade och samspelta.Ett problem man hade förra säsongen var att man drabbades av mycket skador på forvards och fick flytta upp annars duktiga defensiva spelare,I år är Marie Strid.Ronja Forsberg tillbaka på riktigt med en full försäsong ,de kan bidra med lite mera offensiv.Sedan har Pernilla Arvidsson spelat in sig som en killer i straffområdet . Ingen har sådan vilja som denna tjej när det gäller att ge allt för laget.
Löpstarka Cilla Bäckvall kommer även denna sommar att oroa motståndarnas försvarare med sin energi
Även K/D skulle behöva spetsa sin trupp om man på riktigt vill slåss om ett kvalspel

Ope är lite svårbedömd eftersom deras trupp har varit lite splittrad under försäsongen med att spelare jobbat borta och att det ev kommer att dyka några tjejer utifrån . Kan de spela ihop ett lag under sommaren så kommer de att kunna vara i mitten av serien.Men som det varit nu blir det tufft att nå div 1 . Det är synd att inte truppen varit intakt under våren .Det krävs det för att kunna hävda sig i 2 an. Fördelen för Ope är att det är 4 nykomlingar i serien denna säsong . Och av erfarenhet så brukar nykomlingarna ha problem att hänga kvar i denna serie
För Opes del gäller det att spela ihop ett lag som kan bli bättre och bättre under säsongen.

I div3 Kommer Frösön Häggenås IFK Östersund att kriga i toppen ,

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
NU startar snart extra spännande damsäsong med mycket att spela o
22 April 2012 klockan 10:53 av Michael Olofsson
 

Nu är det ca 1 vecka kvar innan serierna kör igång
Det kommer att bli en intresant säsong med många streck att spela om
i div 2 . Man har chansen att nå den nya superettan
och även