Det här är verkligen inte ÖFK:s säsong, borttappade spelare och poäng i parti och minut. Inte nog med att nya skyttehoppet Ross Cambell försvann efter endast ett matchtillfälle, återigen förlorade poäng på övertid.
En av anledningarna till att jag bänkade mej på härliga Jämtkraft Arena denna soliga lördagseftermiddag var att för första gången få uppleva den i Storsjöbygden smått helgonförklarade fotbollstränaren Jörgen "Z" Zetterström "in action". Huruvida nämnde Zetterström tillhörde Kalle Björklunds energiska skola eller Lasse Lagerbäcks mer sofistikerade variant. Nu trivs jag i olika sammanhang bäst på vänsterkanten och detta gäller även huvudläktaren på "Arenan" därför hade jag tyvärr ingen möjlighet att på nära håll studera hur det förhöll sig.
Västerås SK höstomgången 2009 är väl inget lag som man placerar på nån tio-i-topp lista över gästande motstånd. Man spelade dock efter sina resurser, inget onödigt mittfältstjafs utan långa raka bollar mot motståndarmålet. Lite "Drillo-fotboll" om någon kommer ihåg mäster-norrmannen i stövlar. Det är ju poängen som räknas och "Z" lämnade sin forna hemstad med en säkert mycket värdefull sådan för att hålla distansen till bottenträsket. Dessutom, efter kvitteringen flög åtminstone halva laget upp i famnen på sin tränare och sånt måste värma i en vardag som säkert inte är helt rosendoftande för Jörgen Zetterström & co i ledningen för det forna elitlaget.
För att återgå till dom egna favoriterna så var resultatet enligt mitt sätt att se det en rejäl käftsmäll i jakten på nytt kontrakt. En seger hade gett självförtroende och en känsla av "nu kör vi". I stället kanske ett funderande över alltings jävlighet och oförmågan att knyta till säcken i olika situatiuoner. Tycker dock att lördagens ÖFK-upplaga andades viss förmåga att trots allt klara uppgiften. Det finns rutin och ett tänk att låta bollen göra arbetet som saknades i våras.
Lee Makel är visserligen inte riktigt samma spelare som i fjol, inte lika "fit" som det verkar men besitter samma mjuka touch på bollen och förmåga att hitta vägvinnande pass. Landsmannen Michael Tidser hade väl inte många rätt i första halvlek men blommade ut rejält under ÖFK:s uppryckning i andra. Enligt min mening fältherren på mitten fram till att han åter flyttades ut på kanten och ersattes av Björn Carlsson. Ingen skugga över Björn, vårdade bollen bra men jag tror att ÖFK tappade auktoritet som bäddade för VSK:s tryck sista kvarten.
Om man skall hitta stjärnor i den kolsvarta natten så var Ante Björkebaum definivt en sådan. Har inte sett honom från start tidigare men verkar ha alla verktyg för att lyckas i dom här sammanhangen och säkert nån nivå till. Härligt steg, spänst, teknik och spelförståelse, riktigt kul att se. Även Robin Fryklund utvecklas för varje match, tar offensiva beslut utan att tveka och här har Lasse Oscarsson fått nånting att tänka på. Det blir naturligtvis jättesvårt framöver men större under har skett och ÖFK borde väl rimligen ha fått sin beskärda del av icke önskade överraskningar. Nu finns det bara en väg, uppåt!! |