Har av olika anledningar nyligen besökt dom sydligare delarna av vårt land och passade då naturligtvis även på att gästa barndomsstaden Helsingborg. Försöker då också givetvis tajma in ett besök på Olympia för att njuta av Sveriges bästa fotbollslag eller varför inte världens....... Jag talar alltså om Helsingborgs IF, rödblå "Heååjeff" för att citera det lokala uttalet. Hade bespetsat mej på en rejäl och spännande holmgång mot gästande Gais,med viktiga poäng både för toppen och botten på spel.

Nära 10 000 på läktarna, fint väder och en härligt grön äkta gräsmatta. Tyvärr förstörde en man vid namn Åke Andréasson, Stenungsund, festen. Har själv tjugo vid det här laget förhoppningsvis preskriberade år som domare och har aldrig, vad jag kan minnas, offentligt kastat mej på någon av dom forna kollegorna. Kanske var det för att laget i hjärtat, HIF, drabbades. Kanske är min egen "karriär" så långt bortom minnenas horisont att man återigen ställer sig i domarpöbeln?

Hade denna gång lyckats få plåtar till mej och sambon på huvudläktaren, strax ovanför spelaringången och buade i likhet med omgivningen ut Åke Andreasson efter noter efteråt. Det gavs och togs direkt i matchen och Andréasson ville sätta nån sorts nivå och varnade HIF:s tuffing på mittfältet, islänningen Olafur Skulasson för en ren skitsak. När sen nämnde Skulasson verkligen begår ett regelbrott med en helt korrekt varning och därmed utvisning som följd är naturligtvis det hela igång. HIF med 10 man efter en knapp kvart och ett fruktansvärt oväsen på Olympia. En smått chockad sambo kröp ihop i stolen och trodde inte sina öron eller ögon, detta var något helt annat än vad 600-700 "surjamtar" kan prestera på "Arenan".

Totalt nio varningar och ytterligare en HIF-utvisning en kvart före slut på en övertänd Erik Sundin. Inte ett spår av "sunt förnuft", "låta udda vara jämnt" eller något annat ur den vanliga domarpsykologin. Bara en tanke att till varje pris spela en huvudroll "to the bitter end". Man blir frustrerad och förbannad. Killar som dömer på den här nivån mäter man från en helt annan måttstock än dom som springer in på Åkreäng eller Offerdalshägna. Moderna tiders personundersökning "Google" gav också vid handen att nämnde Andréasson varit i liknande blåsväder förr och då ställs naturligtvis frågan, vad gör han på en allsvensk arena?

Har funderat en hel del på det här efter hemkomsten. Är det den infernaliska kärleken till HIF som förblindar omdömet eller har den moderne domaren en mer central roll med sina hörlurar och allt vad det är. Försökte själv som rättskipare leva efter Marcus Wallenbergs berömda devis "att verka men inte synas", är det något som i vår alltmer personfixerade värld är på väg att sopas under mattan i domarkåren? Fick häromdagen en bekräftelse på att den här spalten faktiskt har en läsekrets via en välskriven vädjan om att ta upp liknande tankegångar fast då gällande lokala fotbollen. "Ryggdunkningar, arrogans och självgodhet" menade skribenten som dock inte drog alla över samma kam.

För övrigt är det extra kul för närvarande att vara ÖFK-supporter tycker jag. Blir mer och mer övertygad om att laget grejar en ny div 1-biljett även om konkurrenterna runt nedre strecket också börjat röra på sig. Det verkar finnas en defensiv stabilitet och det är ju grunden för en lyckosam offensiv. Kul också med funderingarna runt en organiserad supporterklubb. Har man varit på större arenor inser man snart vad en sån betyder. Kalla er bara inte för Lohsers........