Egentligen är det ett helt fantastiskt år det här, man har fem lag närmas hjärtat och alla fem lyckas med sin målsättning. Helsingborgs IF, “heåjeff”-”di röe”-”den gamla mjölkkossan” vilket man vill, vinner allsvenskan. Blågulrandiga Eskilsminne IF, från barndomskvarteren i samma stad, avancerar till division 2 för första gången sen bildandet för cirka 90 år sen. Östersunds FK tar tillbaka sin plats i division 1 och Brunflo FK, hemmaklubben där man genom åren spenderat mycken tid i härlig gemenskap avancerar för andra gången i modern tid till division 3 och helt hastigt och lustigt kommunens näst bästa lag. Dessutom som grädde på det så kallade moset fixar vårt blågula landslag efter många om och men plats i nästa års EM. Det är egentligen för bra för att vara sant.

I många glädjebägare finns det dock ofta en del smolk och till den kategorin får väl räknas Frösö IF, IFK Östersund och Stuguns BK. Kunde aldrig i min vildaste fantasi och den är stundtals rätt vild ana att samtliga dessa tre föreningar skulle flyttas ner till division 4 Jämtland/Härjedalen. På Frösön där jag tillbringat tolv år av den yrkesverksamma karriären ivrigt cyklandes i den mer eller mindre lodräta topografin och försett frösöborna med förmodligen mindre önskade fönsterkuvert. 1968 när man var uppe i Sveriges andra division bjöd “Sventa” Holmberg och company på fin underhållning på Hofvallen.

IFK är väl kanske den största negativa överraskningen men samtidigt ett bevis på att allt kan hända i idrott. Laget har varit och vänt i fyran förut och gör det säkert igen och med Leffe Widegren och ÖFK-kontakten ser det väl ljusare ut på sikt. SBK lärde jag mej älska som nästan ständigt utskickad reporter under den senare ÖP-tiden. Matcharrangemang av högsta klass och en speciell Stugun-anda med alla lirare från bygden. Kanske är det den som delvis gått förlorad i och med att man som det verkar öppnat upp för folk utifrån. Detta förmodligen på grund av att glesbygdsproblematiken nått ikapp även Stugun. Ett nytt Stugun dock via Alsens IF, kvar i trean, där också sammanhållningen runt laget verkar ha en icke oäven inverkan. Skall bli verkligen kul att få se både Alsen och Ytterhogdals IK här hemma på Åkreäng nästa säsong, kan bli riktiga publikfester.

En teori jag gått och burit på rörande turbulensen i vår division 3-fotboll är om barnens och ungdomens förändrade aktiviteter inverkar. Om den tekniska mediautvecklingen blivit passiviserande och spontanidrotten allt mer kommer i kläm. Vi har ju i det norrländska inlandet av naturliga skäl inte den bredd som i mer kustnära regioner. Nu läste jag i ett kommentatorsfält att vi via BFK:s lyckade kval har bättre standard på fyran än både Västerbotten och Ångermanland så ingen sanning är väl helt rättvisande.

Till sist apropå spontanidrott, i min barndom spelade vi fotboll nästan var ledig stund under säsongen som var rejält lång i vår sydligaste landsända. Ett par grabbar fick i uppgift att ragga ihop gänget, 10-14 stycken. En gräsplätt, helt naturligt benämnd “Gröningen” var spelplats. Skylten “Bollsparkning förbjuden” sket vi högaktningsfullt i. Klädespersedlar till målstolpar och sen delade vi lag. Vi hade växt upp tillsammans, gick på samma skola, firade födelsedagar hos varann och ingen som råkade bli vald sist kände av det på nåt vis. Vi var trygga med varann. En målsättning för världen, på alla plan.