Att spekulera i hur favoritlaget ska spela, uppställning och system, är det roligaste en fotbollssupporter vet. Alla är ju (staket)experter med givna och starka synpunkter. Inget är så viktigt, ja, förutom resultatet förstås.

För tränare är det en viktig pusselbit i arbetet att ha kartlagt sina motståndare. In i minsta detalj,. ofta med hjälp av avancerad videoteknik.

ÖFK:s supportrar vet sedan några år tillbaka att de mycket sällan kan lista ut hur Graham Potter formerar sitt lag, de har aldrig rätt. Och för motståndarlagets hjärntrust är det bortkastad tid. Trollkarlen Potter lurar dem varje gång.

När ÖFK besegrade Hammarby med 1–0, säkrade gruppsegern och en plats i Svenska cupens kvartsfinal drog Potter till med en 4–3–3-uppställning (ja, det är väl den sifferkombination som ligger närmast till även om 2–3–2–3 också skulle vara en användbar beskrivning) med Fouad Bachirou som högerback, Douglas Bergqvist centralt på mittfältet och Hosam Aiesh i mitten av ett tremannaanfall. Bland annat.

Räck gärna upp handen alla ni som hade räknat ut det på förhand. Jag förstår, det blev inte så många. Förmodligen ingen…

Och Hammarbys nye tränare, dansken Jakob Michelsen, kunde direkt efter avspark kasta sina taktiska dispositioner i papperskorgen. Det syntes också ute på planen att Hammarby inte hade läst läxan (inget konstigt, det går ju inte); ÖFK kopplade ett snabbt grepp om händelserna, rullade boll på sitt sedvanliga och publikfriande sätt.

Första 45 var imponerande starkt av ÖFK, så stabilt, så bra. Hammarby fick ägna större delen av första ronden med att bara jaga boll och hemmaspelare.

Det gav också utdelning i målprotokollet redan efter fem minuter.

Också det så typiskt ÖFK; Edwards till Bertilsson, tillbaka till Edwards, på djupet till Bachirou och ett inspel till Aiesh. 1–0 i öppen bur.

ÖFK göra bara snygga mål, har ni tänkt på det?

Efter pausvilan fick vi en helt annan matchbild. Hammarby satsade på det långa spelet (här fick Bachirou problem på sin backplats, chanslös i luftduellerna, och bytte plats med Douglas Bergqvist) och pressade högt. ÖFK tappade beslutsamheten och spelet. Det kändes nästan som den bistra kylan även drabbade hjärnverksamheten, allt blev så mycket omständligare. Det till synes enkla blev inte så enkelt längre, snarare väldigt mycket krångligare.

Men om man vill vara positiv kan man ju konstatera att defensiven trots allt stod pall när det inte fungerade något vidare framåt. Hammarby lyckades aldrig spela till sig några möjligheter att hota hemmalagets avancemang.

ÖFK har varit cupens bästa lag så här långt med tre raka segrar och nio poäng, det är man ensamt om. Det tycker jag är värt att notera, det förstärker dessutom bara intrycket jag fick av spelet i höstas och i dom inledande träningsmatcherna. Allt blir ju så mycket enklare att jobba vidare för Potter och hans lag när spelet rullar på och segrarna ramlar in.

Några små noteringar från söndagseftermiddagen:

# Andreas Andersson vaktade målet igen och har stått samtliga cupmatcher. Visst ser han ut att vara etta för stunden.

# Sam Mensiro var tillbaka i backlinjen efter sina bekymmer. Han var utmärkt.

# Tom Petterssons första 45 gillade jag skarpt.

# Curtis Edwards, Johan Bertilsson och Hosam Aiesh hade många fyndigheter tillsammans före paus. Hade kunnat bli ytterligare mål om Edwards haft sin högerdoja rätt inställd.

# ÖFK rullade bort sina motståndare med Ken Sema, försäsongens spelare, på bänken.

# Domaren Bojan Pandzic från Göteborg behöver ytterligare några matcher innan han håller allsvensk form. Åtta varningar i en snäll match. Nej, det var trist att se.

# Hammarby har en hel del att jobba med i offensiven innan seriestarten.

ÖFK lottades nu mot Trelleborg i helgens kvartsfinal, på hemmaplan. Lotten var tur, superettanlaget från landets sydligaste spets är på papperet det svagaste av de åtta som är kvar. Däremot förtjänade man att få hemmaplan, den fick man ju i kraft av insatserna i gruppspelet.

Tänk att vi fick en så kul start på fotbollsåret. Redan innan säsongen började!