Segt ÖFK mot piggt Dalkurd kunde sluta på bara ett sätt

Dalkurd-ÖFK

Efter en påsklovsvecka i Östersund som präglats av diskussioner kring supporterskap, var det skönt att på en söndag bara koncentrera sig på en fotbollsmatch. Lite av ett vänskapsderby då det alltid funnits ett stort utbyte av spelare mellan Dalkurd och ÖFK, men också en oerhört viktig match att vinna för ÖFK efter förlusten mot Djurgården i premiären.

Uppvärmningen tonsattes av en ÖFK-klack som kändes röststarkare än vad de gjorde hemma mot Djurgården. Annars var det för mig otippat tomt på läktaren,

Potter förändrar framförallt uppställningen offensivt, flyttar upp Ghoddos på topp tillsammans med Hopcut, detta möjliggörs av att Edwards är återkommande i startelvan. I Dalkurd kunde det noteras att ingen av Östersunds-bekantingarna Ammar Ahmed, Andrew Stadler eller Johan Bertilsson fanns med i startelvan, Bertillson och Stadler inte heller på bänken. Buya Turay kändes på förhand som det största hotet, jag var personligen riktigt imponerad av hans förra säsong i AFC

Första halvlek

Matchen börjar i ett ganska högt tempo, ÖFK får två farliga frisparkslägen efter som kommer till efter genombrott av Aiesh. Farligast blir det när Sema i en högerposition försöker skruva in frisparken, målvakten får slänga sig och boxa bort bollen. Dessvärre skadar sig Aiesh i den andra situationen och får bytas ut mot Islamovic, väldigt synd då Aiesh såg stekhet ut i inledningen. Den förändringen innebär också att Hopcut får gå ned och spela som yttermittfältare samt att Sema byter kant.

Matchöppningen innehåller i huvud taget mer närkampsspel än man brukar se i konstgräsfotboll. ÖFK ser rappa ut och har ett spelövertag, men Dalkurd är fyndiga i sina kontringar, framförallt med den lille energiske Sugita. Det är också han som får matchens bästa chans i tjugotredje minuten med ett fritt skottläge på straffområdeslinjen. Dessbättre skjuter han över.

Dalkurd ser till att stänga till i mitten och låter ÖFK komma fram på kanterna, likt matchen mot Djurgården så har ÖFK svårt att skapa något på inläggen. ÖFK får också några fasta situationer som blir ofarliga. Dalkurd växer in i spelet alltmer med ett snabbt och fyndigt spel. De skapar ännu en farlig chans när Ayraz rycker åt sig ett skottläge i en vänsterposition i straffområdet, men skjuter utanför.

I trettioandra minuten uppstår en situation som upprör hemmapubliken när Buya Touray kommer fri men blir avvinkad av linjedomaren, efter att ha sett reprisen får jag konstatera att det var en rätt dömd offside. Men Dalkurd fortsätter att trycka på och i den trettiofemte minuten gör Buya Touray 1-0, väldigt logiskt sett till matchbilden i det läget. Dalkurd har tagit över fullständigt, de spelar rörligare och mer fyndigt, ÖFK:s framstötar känns väldigt statiska och förutsägbara. Dalkurds försvarare kan hela tiden agera bekvämt rättvända. Dalkurd varierar med väggspel och instick på ett väldigt vägvinnande sätt och finner luckor mellan ÖFK-försvararna, de ser stundtals mer ut som ÖFK än ÖFK själva.

Sammanfattningsvis var detta en väldigt oroväckande halvlek som kändes som en fortsättning på matchen mot Djurgården, med skillnaden att Dalkurd känns betydligt vassare offensivt än vad Djurgården gjorde.

Andra halvlek

Vi ser inga större taktiska förändringar i början av andra halvlek. Inte helt oväntat överlåts bollinnehavet mer till ÖFK som också försöker slå några fler mer raka djupledsbollar. I femtioförsta minuten får man ett farligt frisparksläge, Sema skjuter den alldeles för löst i målvaktens hörn.

I femtiofemte minuten kommer dock 2-0 till Dalkurd efter en situation där Widgren och Pettersson inte får bort bollen, Oliver Berg kommer fri på vänsterkanten och kan enkelt kan rulla in bollen i Keitas vänstra hörn. Väldigt billigt.

Matchbilden fortsätter med ett ÖFK som försöker med krossbollar, genombrott på kanterna. Varje gång de försöker spela i mitten avvärjer Dalkurd situationerna. I en offensiv satsning provar Potter att ta ut Mukibi för att sätta in Gero. Det är också han som sätter upp Hopcut för ÖFK:s bästa chans i matchen med en snygg skarv, Hopcut skjuter dock utanför i helt fritt läge. Hopcut hittar också fram med en passning till Edwards som dock får felträff i sitt fina skottläge.

Dalkurd tröttnar allt mer vilket gör att kontringshotet blir mindre och mindre. ÖFK kommer nära straffområdet oftare. Islamovic får en hyfsad chans men målvakten hinner ut och avvärja. Med tiden ser ÖFK dock allt mer uppgivna ut.

3-0 till Dalkurd kommer efter en ganska billig retur av Keita som Turay snappar upp. Den lilla publiken på Gavlevallen ställer sig upp och jublar.

En väldigt tung kväll för ÖFK som helt logiskt förlorar mot ett starkt Dalkurd

Sammanfattning

Min känsla är att mycket av ÖFK:s problem just nu handlar om stjärnorna Sema och Ghoddos. Laget litar mycket på dem offensivt. Kanske ibland för mycket så att man lämnar ifrån sig för mycket ansvar till dem. Sedan knyter det sig för dem, det syns att de vill mycket, men det blir inte så mycket av det.

Tycker det är uppenbart att problemen för ÖFK sträcker sig till mer än det resultatmässiga. Laget skapar väldigt få målchanser. ÖFK har en ganska hög svårighetsgrad på det sättet de vill spela fotboll med ett konstruktivt bollhållande spel, när det inte fungerar blir det väldigt tandlöst, och det finns inte riktigt någon plan b. Det hade känts mer förtröstansfullt om det var så att laget missade massor av chanser, då vänder det förr eller senare.

Dalkurd borde känna sig nöjda, de ser inte ut som ett bottenlag, kändes som ett lag med mycket energi och fyndigt anfallsspel.

TrissenHosam Aiesh: Jag gillar inte låta raljant, men Aiesh skapade nästan mer sina korta minuter än vad ÖFK:s övriga offensiv gjorde på hela matchen. De fräcka kvicka aktioner han började matchen med var precis det som hade behövts från många fler än honom.

1. Hosam Aiesh: Jag gillar inte låta raljant, men Aiesh skapade nästan mer sina korta minuter än vad ÖFK:s övriga offensiv gjorde på hela matchen. De fräcka kvicka aktioner han började matchen med var precis det som hade behövts från många fler än honom.
2. Sotirios Papagiannaoplous: Gör kanske inte sin bästa match, men är ändå alltid stabil och pålitlig.
3. Jamie Hopcut : Rör sig mycket och vill mycket, det som saknas är det självförtroendet i avgörande situationer som han hade sista året i superettan.

Bilder: David Lidström Hultén