Vi kan väl säga att frågetecknen kring ÖFK och den andra halvan av säsongen inte blev färre efter onsdagskvällens träningsmatch mot danska supeligalaget Odense. Den första halvleken var direkt dålig, den andra betydligt bättre men 0–2 är alltid 0–2, även om det handlade om en träningsmatch som inte kommer att betyda ett skvatt om några veckor. Men: Två matcher, fyra halvlekar, utan att ha gjort ett enda mål är inte direkt ÖFK-style om man säger så.
Graham Potters flytt till Swansea grävde onekligen ett djupare hål i ÖFK:s organisation än jag hade tänkt mig; att Billy Reid och Kyle Macaulay skulle följa med var naturligtvis ingen överraskning men när Potter även plockade med sig Björn Hamberg på Championship-äventyret sopade han undan den sista biten av klubbens fotbollskontinuitet (bara målvaktstränaren Linus Eriksson är kvar sedan även Johanna Almgren försvunnit, mammaledighet). Det kändes helt enkelt inte okej (förutom för Hamberg förstås, grattis till den här möjligheten!). Hur mycket kunskap och erfarenhet har runnit ur klubben dom senaste veckorna, egentligen?
När Ian Burchnall och Brian Wake i förra veckan presenterades som ny tränarduo var jag övertygad om att Björn Hamberg skulle vara kittet i tränarstaben, inte bara tills en ny huvudtränare är på plats utan även under resten av den här säsongen med tanke på all den kunskap han sitter inne med efter alla dessa år; om klubben, om spelarna, om motståndarna. Istället försvann han fortare än en avlöning. Firma Burchnall & Wake, och ÖFK, har onekligen några tuffa veckor framför sig.
Givetvis hade den nya tränarduon inte haft någon chans att göra något större avtryck inför mötet med Odense, de hade ju knappt hunnit bekanta sig med spelarna. Det blev någon form av 3-5-2-uppställning som inte funkade i den första halvleken (väldigt många bolltapp som gav snabba danska omställningar) medan det blev betydligt bättre i andra ronden, inte minst sedan Brwa Nouri kommit in på mitten och tillsammans med Tefaldet Tekie kunde styra upp spelet. Det gav också ett antal goda målchanser. Men inget mål.
Några noteringar;
# Andreas Andersson vaktade målet den här gången. Var darrig i första halvlek, stod felplacerad när Odense tog ledningen med 1–0 men tog lite revansch när han räddade ett friläge i andra halvlek.
# Tom Pettersson (kapten för dagen) var resen i försvaret.
# Ronald Mukiibi var närmast ett ÖFK-mål när han i början av andra halvlek prickade stolpen från 25 meter.
# Med en trebackslinje och Curtis Edwards och Ken Sema som wingbacks riskerar ÖFK att släppa till stora ytor på kanterna. Edwards och Sema ska ha helt andra uppgifter för att ÖFK ska vinna fotbollsmatcher! Eller så ska de ha en fyrbackslinje bakom sig…
# Dino Islamovic, Jamie Hopcutt, Ludvig Fritzson och Alhaji Gero hade alla offensiva uppdrag i längre eller kortare perioder. Ingen av dem hade någon större lycka, framförallt tog det för lång tid att komma till skott når chansen fanns.
# ÖFK fortsätter att slå utåtvridna (och värdelösa) hörnor även med nya tränare på bänken. Kolla hur Brasilien nyss gjorde mot Serbien (2–0-målet). Svårare än så behöver det inte vara!
# Saman Ghoddos och Hosam Aiesh saknades av olika anledningar. I övrigt var hela truppen tillgänglig.
# ÖFK tränar vidare på dansk mark den här veckan innan man avslutar minilägret på söndag (13.00) mot Vejle BK, nykomling i den högsta ligan.
Till sist; Sverige är vidare till åttondelsfinalen i fotbolls-VM, som gruppvinnare! Räck gärna upp handen alla ni som trodde på den utvecklingen, inte minst efter det bedrövliga slutet mot Tyskland för några dagar sedan. Ja, jag ser, det blev inte så många händer i luften... Nu är det Schweiz den 3 juli som gäller. Stort grattis till alla inblandade och stort grattis till oss alla. Vilken fotbollssommar! |