3-0 mot Frösön i derbyt var en bra avslutning på en mycket stark höst där vi gjort 43 mål och bara släppt in 7. Sett till andra halvan av serien är vi det bästa laget. Men som vanligt är det förstås att vara bäst under en hel serie som räknas.

Det finns många orsaker till att vi inte lyckades hundraprocentigt under vårsäsongen, men man ska komma ihåg att vilket lag man än har, vilken man serie än spelar i, vilka resurser som än finns - så är det alltid en rad faktorer som ska stämma för att ett lag ska vinna en serie. Det går aldrig att vinna på beställning - se bara på ett så nära exempel som Opetjejerna här hemma i Jämtland. Det var väl knappast någon som trodde att de skulle missa seriesegern i division 3 den här säsongen.

Det finns många förstå-sig-påare och tyckare runt omkring oss, och det är bra! Men för att göra en rättvis bedömning av vår verksamhet bör man nog se till att vara bra insatt också.

I fjol var faktiskt ÖDFF på vippen att åka ur division 2 en bit in på hösten, men efter en stark slutforcering blev det till slut en femteplats.

Arbetet inför årets säsong gick ut på att förstärka laget med framför allt några etablerade spelare, kanske till och med att krydda truppen med något utländsk förvärv. Det gjordes många bra försök, många telefonsamtal ringdes, men att som division 2-lag locka till sig spelare utifrån är oerhört svårt.

Det slutade med att vi tappade ett 10-tal spelare, bland annat sex backar, och förstärkte med ungefär lika många nya spelare. Alla mycket duktiga, men i nästan alla fall även mycket unga och orutinerade. Vi fick alltså en betydligt bredare och starkare trupp än tidigare, men dock utan de "toppar" vi hoppats krydda med.

Försäsongen gick ändå över förväntan, och där lades nog en grund till i vissa fall kanske lite väl höga förväntningar i årets ÖDFF-lag.

När serien drog igång visade det sig att vi inte hade hunnit få tillräckligt mycket olja i maskineriet för att allt skulle fungera helt smidigt. Vi var ett jagat lag, och var inte riktigt beredda på att möta den press och stress som alltid drabbar en då - speciellt när det blir några poängtapp.

Sedan fick vi upp ångan så småningom. Vi blev trygga i vår spelidé, blev väldigt duktiga på att hjälpa varandra på planen, och allt fler lärde sig vad som krävs i varje match för att det ska ge resultat. Och framför allt inte bli några missar.

Hösten har i stort sett bara innehållit plus. Trots att spelare har försvunnit p g a studier och annat har vi hållit en väldigt hög nivå genomgående.

Hela 26 spelare har spelat i division 2 i ÖDFF under säsongen. 22 av dem dessutom i startelvan. Det tyder på en väldigt bra bredd. Målsättningen till nästa år blir förstås att spetsa till truppen ytterligare.

Derbyt då?

Ja, det blev en i raden av många starka höstmatcher. Eftersom jag är van att coacha mitt lag på egen hand blev jag förvånad när Frösökollegan Lundqvist hävdade att det var han som fick oss att tända till genom några uttalanden dagen före match. Jag kan lova Lundqvist att det var otroligt laddade ÖDFF-tjejer redan innan hans utspel - mitt jobb var alltså att avdramatisera den här matchen för att inte få en massa överladdade spelare. Det lyckades ju ganska bra...

Frösön har som jag sagt tidigare gjort en strålande säsong, och att fler jämtländska lag slåss högt uppe i seriesystemet är förstås bara positivt. Sedan fårväl framtiden utvisa om det finns någon väg att gå för att med gemensamma krafter få till den så viktiga toppen.

Det kommer många duktiga fotbollstjejer i länets ungdomslag - och att på sikt ha en seriepyramid med kanske 3-4 division 2-lag, och 1 i division 1 (eller ännu högre) vore väl en intressant utveckling? Framgång föder framgång.

Matchen mot Frösön i övrigt behöver jag nog inte skriva så mycket om. De flesta var ju där ... 450 personer på läktaren är en bra siffra för damfotbollen.

Med lite flyt för Emma Eriksson (mycket duktig) hade matchen kunnat bli jämn. Sett till spel och målchanser i övrigt hade segern också kunnat bli dubbelt så stor.

Vill gärna passa på att dela ut mina egna mycket inofficiella utmärkelser efter en sammantaget stark ÖDFF-säsong:

Årets målvakt: Helena Nydahl som fick ett överraskande stort ansvar under vårsäsongen när Carro K blev skadad. Skötte sig med den äran. Över huvud taget har våra målvakter sett till att hålla nollan i 7 av 18 matcher! Och vi har släppt in mindre än ett mål per match i snitt!

Årets back: Christine Thelin, som från att inte ens ha varit ordinarie förra året klivit fram till en fantastisk stark backjätte med mycket hög lägstanivå.

Årets mittfältare: Anna Jonsson, nykomlingen från Ope som faktiskt inte fyller 17 år förrän i december! Har gått från flickfotbollstag till att bli en fullfjädrad seniorspelare på några månader. Och det kommer mera.

Årets forward: Oj, så tufft. Vårt anfallsspel har verkligen utvecklats under året. Lena Perssons 18 mål på 14 matcher är förstås utomordentligt, och Lena är vår viktigaste spelare på många sätt. Men Martina Sandström, Kina Sundelin och Malin Eriksson är också mycket viktiga spelare som alla öser in mål. Och Helena Ström har jag faktiskt aldrig sett bättre än i år. Så snacka om konkurrens! Men det måste väl ändå bli ... Lena Persson!

Årets lagspelare 1: Malin Eriksson

Årets lagspelare 2: Tove Modin Brissler

Årets mest energiska: Kina Sundelin

Årets comeback: Martina Sandström

Årets träningsprodukt: Madde Holmblad

Årets överraskning: Christin Lundstedt

Årets fajter: Kickan Magnusson

Årets goknul: Eckan Peckan

Årets rattmuff: Ima

Årets slaktare: Liiz