Mamma Alhan Refai och pappa AbdAlkarim flydde från krigets Palestina.

De möttes i Sverige och fick sonen Hosam. Nu får de se sin son i de palestinska fotbollslandslaget.

För ett halvår sedan hörde det palestinska fotbollslandslaget av sig och visade intresse för Aiesh. Sedan har det varit tyst innan man nu återigen hörde av sig. Efter lite betänketid har nu Hosam Aiesh tackat ja till spel.

– Det är klart att det är ett svårt beslut. Om jag tackar ja så är det ju kört med att få spela i det svenska landslaget. Hjärnan sa väl att jag skulle avvakta medan hjärtat sa att jag skulle tacka ja. Nu har jag följt hjärtat och det känns jättebra. I slutet av augusti är det träningsmatcher i Indien och Palestina har ju också kvalat in till Asien Cup nästa sommar, säger Hosam Aiesh

Hur menar du att du följer ditt hjärta? Du är väl svensk?

– Ja, det är jag. Jag är född här och jag har massor att tacka Sverige för. Men du ser hur jag ser ut och du ser mitt efternamn. Alla förstår att jag har en annan bakgrund. Min mamma flydde från Palestina till Jordanien och min pappa flydde till Syrien. Sedan tog de sig vidare till Sverige där de träffade varandra. Jag ser det här som att jag ger tillbaka något till Palestina och alla som har fått leva i ett land med krig. Framför allt tänker man ju på alla barn, säger Hosam Aiesh till osdse.sport

När det var klart att Hosam skulle till ÖFK hade fotbollz.se ett långt samtal via telefon med hans pappa. Hosam var ung och skulle flytta långt upp till för honom och hans familj obekanta Norrland. Pappan stötte och blötte om det var rätt att unge Hosam åkte till Östersund, lite osäkerhet gick att höra i hans röst och frågor. Pappan sa att han hört mycket positivt Östersunds FK och någon hans tyckte att någon gång måste Hosam ta steget och pröva sin förmåga. Innan samtalet var slut var Hosams pappa ganska övertygad att det var rätt beslut för Hosam. - Jag tror att han kan utvecklas i Östersund.

Med facit i hand har det visat sig vara rätt. Hosam har utvecklats väldigt mycket under tiden i ÖFK.