Sådärja! ÖFK studsade snabbt upp på banan igen efter förra lördagens smäll i Karlstad. 3–0 mot allsvenska kollegan Sirius är ju ett resultat som ger respekt i alla sammanhang, dessutom finns heller inte mycket att anmärka på prestationen.
Den här gången kan man säga att motivationen att ta revansch på en riktigt usel insats (ÖFK) var större än möjligheten att vinna gruppen (Sirius).

Som alla förstår var förutsättningarna för fotboll på Jämtkraft arena inte de allra bästa den här söndagseftermiddagen i början av mars. Sju minusgrader och snö i luften och på planen passar naturligtvis bättre för häng i tv-soffan med Vasalopp och VM-skidor. Därför; all heder till alla som bidrog till att gör det här till en hygglig fotbollsmatch!
Svårare än så här blir det inte att spela fotboll.

ÖFK-bossen Ian Burchnall hade lovat förändringar efter 2–3 i Karlstad. Naturligtvis ville han skicka in en granat i truppen och tala om att det är inte okej att prestera på det sättet samtidigt som här fanns möjligheten att matcha några spelare som annars hade fått vänta på sin chans eftersom cupen var förlorad.
Och förändringar blev det; fem nya spelare fanns i startelvan och även om den taktiska laguppställningen sa 3-5-2 på papperet var det något annat i verkligheten, fråga mig bara inte vad...

Men det här såg jag i alla fall: Det blev mestadels en fyrbackslinje med nya Eirik Haugan och Thomas Isherwood som mittbackar, Sam Mensiro till höger och Tom Pettersson till vänster. På mitten tog Rewan Amin sin vanliga ”sittande” roll medan Ravel Morrison var den mest offensive och stöttade Dino Islamovic i att störa Sirius mittbackar, Tesfaldet Tekie opererade däremellan. På kanterna såg vi Jerell Sellars och Curtis Edwards. Längst bak Aly Keita.

Innan jag redovisar resultatet av förändringarna: Det var en jäkla skillnad på inställningen och det är ändå det absolut viktigaste för att man ska vinna fotbollsmatcher. Det var full insats i duellerna från alla håll, tack för det!
Här är annars mina tre viktigaste noteringar;
# Dino Islamovic jobbade nu precis som jag vill att en spets ska göra. Förutom det så viktiga presspelet så var Dino ständigt på språng framåt. Det gav två snygga mål (2–0 på nick och 3–0 med högern i fritt läge) samt delaktighet även i förspelet till 1–0. Och det kunde ha blivit ännu mera från matchens lirare!
# Tesfaldet Tekies djupledslöpningar på mittplanen. Äntligen fick jag se det som saknats så här långt, en innermittfältare som ”slår” sin motståndare, vinner ytan och sedan blir ett hot mot backlinjen. Sånt gillar jag! Nu öppnade Tekies löpningar för två mål, det sista efter en 50-metersrepa med bollen klistrad vid foten.
# Thomas Isherwood har inte fått så många möjligheter att visa upp sig så här långt. När han nu fick chansen tog han den med besked. Isherwood var mycket rejäl i sitt spel, här togs verkligen inga fångar..., Isherwood var chefen i det stabila hemmaförsvaret.

Men det fanns mer att lägga till pluskontot:
# Ravel Morrison fick 70 viktiga minuter. Sköt 1–0, spelade fram till 2–0, bjöd på några tekniska läckerheter samt jobbade fint ihop med Dino Islamovic. Hinner förmodligen att fixa full matchform till den allsvenska premiären om fyra veckor.
# Aly Keita fick mycket skit efter sin tabbe mot Karlstad och det skulle han ha. Nu var det full skärpa i varje ingripande. Visserligen var det inte många som var kvalificerade men även de ”lätta” utfördes med hundraprocentig insats. Hellre en boll rensad upp på läktaren än ett mål i baken, ja, ni förstår...
# Det lyste revansch lång väg även om Tom Petterssons insats, lagkapten som han är. Tom, som var mycket besviken efter matchen i Karlstad, spelade nu mestadels vänsterback och därifrån jobbade han över i stort sett hela banan i 90 minuter. Det räckte bland annat till inlägget som bäddade för 1–0 och krampkänning i slutet av matchen.

ÖFK kan nu lägga cupspelet bakom sig och har den här månaden på sig att ställa in siktet mot den allsvenska premiären mot AIK på Friends arena. Bra så. Men skadeläget fortsätter att oro och listan förlängdes den här gången med Eirik Haugan som tvingades ge upp i början av andra halvlek. Dessutom måste nog ÖFK-ledningen hitta ytterligare träningsmotstånd. Just nu finns bara ett möte med norska toppklubben Molde inprickat och det är i fattigaste laget.

Ytterligare några noteringar;

# Sirius kom till Östersund med chans att vinna gruppen. Visserligen saknades några bärande krafter (Philip Haglund, Rpbert Åhman-Persson, Sam Lundholm...) men npg såg det ganska magert ut i Uppsalagänget, åtminstone om man tittar på den offensiva insatsen. Jag gissar på en svettig sommar för nya tränarduon Henrik Rydström/Mirza Jelecac. Riktigt svettig...

# Det är inte bara ÖFK som misslyckats i cupspelet. Malmö FF och IFK Norrköping tillhör också den utslagna skaran. MFF, med sin stjärntyngda spelartrupp, orkade uppenbarligen inte med att kombinera Europaäventyret (dubbelmötet med Chelsea) med spelet på hemmaplan medan jag vet inte vad Norrköping ska skylla sina insatser på. Östgötarna har rustat mer än alla andra men så här långt har utdelningen blivit mager. Jag gissar att det väcker en viss frustration hos dom inblandade.