Det finns saker som man bara måste tugga i sig även om det känns tungt. Exempelvis att ÖFK förlorar med 1–3 mot fjolårsmästarna AIK, dessutom med en man mindre på banan den sista kvarten när Solnalaget kunde avgöra med två snabba mål i matchens slutskede.

Som sagt; det kan man leva med en sådan här sommar när det inte är speciellt mycket som går ÖFK:s väg.

Dessutom, läget i tabellen förändrades inte det minsta då toppen slog botten så här långt in i den 21:a omgången.

Efter måndagens djupdykning i Borås (1–4 mot Elfsborg med 0–3 redan 23 minuter) valde tränaren Ian Burchnall att prioritera säkerheten; en stabil fyrbackslinje, fyra man på mitten och två längst fram. Och försiktighet i defensiven, inget raggande presspel utan samling vid mittlinjen och så mycket folk som möjligt mellan boll och målvakt.

Det gav en ganska sömnig första halvlek, inte minst därför att AIK också spelade med handbromsen åtdragen. Det gjorde inte mig det minsta, 0–0 i paus utan att vara satt under någon större press kändes ganska behagligt.

Men lugnet var bedrägligt. Den andra halvleken hann bara bli två minuter gammal innan hemmalagets försvarsorganisation havererade. Noah Sonko Sundberg blev frånsprungen av Rasmus Lindkvist (jodå, gamle ÖFK-aren) ute till höger, övriga försvarslinjen hamnade i famnen på Aly Keita och från straffpunkten hade Anton Salétros ett lätt jobb att panga in AIK:s 1–0-mål på Lindkvists perfekta inspel.

Frågan är vad som hände i ÖFK:s omklädningsrum i pausvilan, det såg otroligt segt och sömnigt ut i öppningen av den andra ronden. Tryggheten från första halvlek var som bortblåst, inte bara vid baklängesmålet.

Nåväl, ÖFK lyckades samla ihop sina styrkor, kunde äga boll och fick också till ett passningsspel som tvingade AIK till defensiven. Men hjälp av god teknik kunde också nye Blair Turgott ta sig igenom gästernas försvarslinje vid ett par tillfällen och skapa något som liknade halvchanser.

Det skulle också bli en helchans. Matchuret visade på 60 minuter när vi serverades hemmalagets bästa anfall i den här matchen; Charlie Colkett spelade ut till Sonko Sundberg till höger, Sonko vräkte in bollen mot straffområdet där Colkett skarvade vidare till Turgott som satte bollen upp i AIK-målvakten Oscar Linnérs vänstra burhörna.

Snyggt, mycket snyggt. 1–1 och hoppet tändes definitivt bland de drygt 5.000 som hade sökt sig till Jämtkraft arena denna fina höstsöndag.

Men när mittbacken Eirik Haugan i den 75:e minuten drog på sig sina andra varning och tvingades lämna banan kunde man ana att det skulle bli en tuff sistakvart för hemmalaget, inte minst när AIK i samma skede förstärkte sin offensiva eldkraft med vassa Nabil Bahoui och Kolbeinn Sigthorsson. Och till sist orkade inte ÖFK hålla emot.

# 89:e min: Rasmus Lindkvist bryter in från vänster och klipper in 2–1 (med högern! uppe i Aly Keitas vänstra burhörna.

# 92:a min: Heradi Rashidi bryter in från höger och smackar upp 3–1 i Aly Keitas högra burgavel.

***

Några noteringar från söndagseftermiddagen;

# ÖFK-tränaren Ian Burchnall ansåg att utvisningen av Eirik Haugan fick en avgörande roll för matchens utgång, Absolut, det behöver man inte vara raketforskare för att begripa. Men samtidigt tror jag att Burchnall bör ta sig en eller ett par funderare över sin egen insats den här gången. I mina ögon kändes det onödigt att direkt efter Turgotts kvitteringsmål göra två byten (in med Simon Kroon och helt nye Jordan Attah Kadiri, ut med Alex Purver och Felix Hörberg). Det här gjorde Burchnall när ÖFK hade sin särklassigt bästa period i matchen! Hmmm...

# Men å andra sidan; varken Purver eller Hörberg hade imponerat på sin nya hemmapublik. Det måste sägas!

# Charlie Colkett har fått mycket skit under säsongen. Ibland har det varit befogat (alldeles för begränsat arbetsområde, bland annat) men lika ofta ganska orättvist. Den här gången såg han ut att trivas i en något mera offensiv roll och han var regissören bakom ÖFK:s kvitteringsboll. Colkett har mer än en vänsterfot!

# Aly Keita hade mycket att göra, gjorde det mesta bra men var chanslös på AIK:s tre målskott. Däremot, och det måste ÖFK-ledningen verkligen snacka igenom, har jag svårt att begripa Keitas senfärdighet att sätta igång spelet. Det ska liggas på bollen, det ska hållas i bollen, det ska drivas med bollen... Sätt i gång spelet, snabbt! Det finns inget som helst egenvärde i den här söligheten, absolut inget att vinna. Det blir bara enklare för motståndarna!

# Apropå Burchnalls coachning; borde inte Tom Pettersson och Thomas Isherwood bytt plats när Haugan blev utvisad och ÖFK tvingades spela med en trebackslinje? Isherwood var verkligen yr i kepsen när AIK slog på alla sina maskiner i slutoffensiven. Med Tom P i mitten tror jag att det skulle ha sett annorlunda ut!

# Sonko Sundberg har inte längre samma form som under våren, det är faktiskt rätt stor skillnad. Framförallt tycker jag att han sett rätt seg ut under en längre period. Nytt exempel i dag när Rasmus Lindkvist blåste förbi honom vid AIK:s 1–0-mål.

# Utan att ha koll på statistiken så känns det som att AIK vinner alla sina matcher i slutminuterna eller på övertid. År ut, år in... Men 3–1 här i Östersund, på halvfart, var precis vad man behövde efter motgången i torsdags (förlust mot Celtic i Europaspelet) och för att haka på Djurgården i den allsvenska tätstriden.

# Här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 3 – Noah Sonko Sundberg 2, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 2, Tom Pettersson 3 – Felix Hörberg (61) 2, Rewan Amin 3, Charlie Colkett 4, Alex Purver (61) 2, Dino Islamovic 2, Blair Turgott (83) 3. Ersättare: Simon Kroon (61) 2, Jordan Attah Kadiri (61), Ludvig Fritzson (83) bedöms ej.

Till sist; Jag tycker det var alldeles utmärkt att ÖP:s Per Hansson i veckan fick ordföranden Bo Ottosson och styrelseledamoten Maria Wilén att berätta om ÖFK:s ansträngda ekonomi (som jag skrivit om vid ett antal tillfällen den här sommaren men som av många ÖFK-anhängare betraktats som hittepånyheter) och det stålbad som väntar. Men jag gissar att Per Hansson sitter inne med uppgifter som gör att Ottosson och Wilén kände sig manade att berätta. Och givetvis; det finns ingen som helst anledning för ÖFK-styret att vänta fram till medlemsmötet i september, det skulle bara ha blivit veckor av ytterligare spekulationer. Nu vet vi i alla fall hur landet ligger. Men rutinerade Hansson glömde att ställa den viktigaste frågan; var har alla ”extra” miljonerna tagit vägen? (Dom var ju rätt många...)