Jag tar risken att låta som en papegoja, men...; det är tungt nu, riktigt tungt!
När ÖFK äntligen gör en riktigt vettig prestation, har fullständig kontroll på både spel och motståndare så skickar man in bolljäveln i eget mål!

Det är klart att man inte vinner fotbollsmatcher när man själva inte kan göra mål och samtidigt hjälper sina motståndare.

Örebro–ÖFK 2–0.
Det betyder att ÖFK förlorar sin sjätte match i rad och har bara vunnit en gång sedan den 29 april, på 19 matcher! Det är ju så man får ont i magen...

ÖFK presterar i en timme sin bästa fotboll sedan Hedenhös (nåja, en lätt överdrift men i alla fall på rätt länge under en sommar där vi verkligen inte blivit bortskämda med kvalitet). Visserligen slog det inga gnistor om insatsen, men det var stabilt, tryggt, säkert, kontrollerat. Det i kombinationen med ett hemmalag som uppträdde som ett sovande korplag gjorde att det var ÖFK som satte matchbilden och kunde skapa ett antal hyggliga målchanser, Dino Islamovic (ett par gånger), Simon Kroon, Felix Hörberg och Jordan Kadiri tvingade Örebromålvakten Oscar Jansson att visa stora delar av sitt register.

Hemmalaget hade, just det, ingenting!

Men så kom snytingen, ja rena knocken: 61:a minuten och Kalpi Ouattara ska, oattackerad som siste man, rensa bort ett Örebroinspel från vänster, Oattara laddar med sin fina vänsterfot men istället för att träffa med utsidan blir det insidan och bollen rullar in i ett vidöppet ÖFK-mål. Det finns inte en chans i världen att Aly Keita ska kunna ingripa, han kunde ju inte ens tänka tanken att bollen skulle fara åt DET hållet.

Självmål är alltid självmål men det här måste jag säga var ett av de mer spekulativa jag sett under många år på och vid sidan av en fotbollsplan.

1–0 till hemmalaget, det kom verkligen från ingenstans.

Där och då gick luften ur ÖFK. Visserligen behöll man greppet om spelet men forceringen var krampaktig och man lyckades inte skapa en enda vettig kvitteringschans under sista 30.

Däremot hann Örebro smälla in en andra boll bakom Aly Keita; långt uppspel från målvakten Oscar Jansson landade bakom ÖFK:s backlinje där Martin Broberg högg som en kobra, frispelade Agon Mehmeti och så var det det bara att packa ihop prylarna för den här kvällen och sikta på måndagens hemmamatch mot serieledande Djurgården.

Frågan är bara; hur många smällar tål Ian Burchnall och hans gäng?

Det har var i alla fall en av de tyngsta, av många tunga, den här sommaren. Den kändes i alla fall verkligen inte nödvändig då Örebro i sanning var ett riktigt risigt allsvenskt lag den här kvällen!

Det finns naturligtvis massor av anledningar till att ÖFK den här sommaren uppträtt som en riktig looser. Men här är den viktigaste, det brister i kvalitet på alltför många fötter:

# Defensivt så kommer baklängesmålen på så många olika sätt så att det är omöjligt att hitta ett mönster. Självmål i kväll, brist i markeringen på en fullständigt onödig hörna i Falkenberg, straff för en klumpig hands mot Kalmar FF, anfallare får vandra oattackerad rakt in ”slottet” vid 1–0-målet i Helsingborg... Visst, misstag sker i varenda lag i varje match. Men det som händer i och kring ÖFK:s straffområde är rätt avslöjande – och man har blivit hårt straffade!

# Offensivt är det faktiskt ännu värre; inget mål i kväll, inget mål i Falkenberg, ett straffmål mot Kalmar, inget mål i Helsingborg... 21 mål på 25 matcher (åtta mål på sex matcher i april). Tröst för tigerhjärtan är att det funnits möjligheter i såväl Örebro som Falkenberg.

Misstagen i försvaret är som de är. Men hur löser man problemen i den andra änden av planen? Jag köper i alla fall inte Ian Burchnalls val i de senaste matcherna. Varken Jordan Kadiri eller Blair Turgott är redo för Allsvenskan. Mitt hopp står till att Simon Kroon och Dino Islamovic kan få ihop någonting tillsammans längst fram i en 4-4-2-uppställning, jag ser ingen annan möjlighet hur än jag kollar ÖFK:s offensiva material.

***

Några korta noteringar;

# Sam Mensiro var förgrymmad på mig sedan jag dömt ut hans insats som balansspelare på mitten mot Falkenberg (och några matcher till). ”Du skriver bara skit om mig”, skrev Mensiro till mig. Jag svarade att att jag skriver bara det jag ser, att han är inte tillräckligt bra i den rollen men en duktig försvarsspelare som borde vara med och konkurrera om en plats i backlinjen. Nu var Mensiro på plats till höger i en fyrbackslinje och skötte sig alldeles utmärkt!

# Jag, och säkert väldigt många andra, tyckte synd om Kalpi Ouattara när han skickade in bollen i den egna buren. Det var definitivt inte vad en ung spelare behöver, dessutom i ett nytt lag. Men det är bara att hoppa upp på hästen igen, det är sånt som händer men som sällan leder till det här utfallet. Fram till sitt misstag hade Ouattara gjort en stabil insats.

# Isak Ssewankambo hade lite svårt att komma in i matchen, det har ju blivit väldigt många avbrott för honom under hösten. Men det blev bättre och tillsammans med Charlie Colkett ägde ÖFK det centrala mittfältet.

# Colkett spelar för övrigt sin bästa fotboll fså här långt i ÖFK-dressen. Engelsmannen var lagets bäste den här gången.

# Dino Islamovic sliter, brottas, springer, dribblar, nickar och skjuter. Men han har inga marginaler med sig och har inte haft det på länge. När är det ”proppen ur”.

# Till sist; här är ÖFK-betygen: Aly Keita 2 – Sam Mensiro (76) 3, Noah Sonko Sundberg 3, Tom Pettersson 3, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg 3, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett 4, Simon Kroon (61) 2 – Dino Islamovic 3, Jordan Kadiri (67) 1. Ersättare: Jamie Hopcutt (61) 1, Blair Turgott (67) 1, Rewan Amin (76) betygsätts ej.