Det tål att påminnas en dag som denna när ÖFK besegrat Sirius med 2–0 och kraftigt förbättrat sitt läge i den allsvenska bottenstriden; det har gått mer än tre månader och tolv matcher sedan ÖFK senast vann en match (2–1 mot IFK Norrköping den 14 juli) i vår högsta serie.

Tre månader och tolv matcher med bara tre kryss (mot Malmö, Sundsvall och Häcken) som små ljuspunkter i en becksvart golgatavandring.

Jag säger inte att vi kan blåsa faran över, det finns säkert någon teoretiker som kan räkna ut att det fortfarande finns en risk att ÖFK kan hamna i gyttjan, men i praktiken tror jag nu att ÖFK undviker de två nedflyttningsplatserna och förmodligen även slipper bli indraget i ett hemskt kvalspel.

# Eskilstunas 1–0 mot Sundsvall sent på fredagskvällen var en ytterst välkommen present (förlåt Tony...).

# Och 2–0-segern mot Sirius var hur skön som helst. Ja. Hur. Jävla. Skön. Som. Helst!

På planen firade spelarna som de vunnit en titel fast det egentligen bara var en trepoängare i det allsvenska bottenträsket och på läktarplats jublade unga och gamla, män och kvinnor, långt innan domaren Victor Wolf blåste av matchen efter drygt treminuters övertid.

Men efter allt helvete som drabbat klubben på alla plan och förmörkat tillvaron för var och varannan länsbo under månader fanns det hur många anledningar som helst att fira den här kylslagna oktoberlördagen. Det var mycket som föll av våra axlar. Jag lovar!

Trots att vi kunnat se en klar förbättring av ÖFK:s spel i de senaste omgångarna valde tränaren Ian Burchnall att göra två förändringar i startelvan; Dino Islamovich tog över Rewan Amins roll som ”nummer 10” och till vänster på mitten spelade Simon Kroon istället för Blair Turgott.

Anslaget var tydligt; hemmalaget satsade offensivt, man gick för tre poäng. I bakfickan fanns också att Sirius aldrig vunnit på Jämtkraft arena...

Starten var också klart bra; hygglig kontroll på sina motståndare och även några målchanser.

Men halvvägs in på den första halvleken drog Kalpi Ouattara ”en baksida” och tvingades bryta. Och innan ersättaren Thomas Isherwood hunnit komma in i matchen hade hemmalaget tappat såväl kartan som kompassen och Sirius kunde ostört bestämma matchbilden. Uppsalalaget mer eller mindre parkerade i ÖFK:s straffområde. Men oförmågan att förvalta sina möjligheter till mål gjorde att ÖFK kunde hänga sig kvar och även ta tillbaka initiativet i slutet av halvleken där såväl Simon Kroon som Dino Islamovic var nära nätkänning.

Jag tror därför att känslan var rätt god i ÖFK-lägret när man gick till pausfikat.

Men kanske var den för god? För efter paus handlade det nästan bara om Sirius och det fanns verkligen inget som talade för ÖFK, hemmalaget maldes mer eller mindre sönder. Det var bara ett ytterst uppoffrande försvarsarbete och en inspirerad Aly Keita i buren som höll hemmalaget kvar i matchen.

Men ett par lyckade byten i mitten av halvleken (Kadiri och Mensiro ut/Turgott och Amin in) samtidigt som man gick från fyra till tre i backlinjen och förstärkte på mittplan gav ÖFK ny energi.

Och två mycket snygga mål och tre poäng!

# 75:e min: Islamovic snor bollen av gästernas Axel Björnström, spelar Amin som förlänger ut till Turgott på vänsterkanten. Turgott lyfter in och Islamovic nickar in 1–0 via Siriusmålvakten Lucas Jonssons vänstra stolpe.

# 86:e min: Blair Turgott utmanar och rundar Karl Larson ute till vänster, driver ned mot kortlinjen och spelar in bollen framför mål. Via en Siriusspelare landar den hos Isak Ssewankambo som peggar upp och trycker in bollen till höger om Sirius målvakt. Så ska ett avslut se ut, det bara fräste i plastgräset när bollen passerade mållinjen!

Där och då var matchen vunnen. Men vi ska komma ihåg att mellan de två hemmamålen svarade Aly Keita för en mästerlig räddning när Phillip Haglund sånär hade forcerat in 1–1. Det var faktiskt lite PAOK-känsla över den Keita-paraden... (Ni med gott minne förstår säkert vad jag menar).

***

Här är några noteringar från lördagen;

# Med sin seger passerade ÖFK såväl Kalmar FF (möter Norrköping borta på söndag) som Sirius i tabellen och skuttade upp till en elfteplats. Marginalen, just nu i skrivande stund, är fem poäng till Gif Sundsvall på kvalplats och sex poäng till Eskilstuna och Falkenberg (en match mindre spelad, möter AIK hemma på söndag) på nedflyttningsplats. Två omgångar återstår, ÖFK har kvar att möta Hammarby (h) och IFK Göteborg (b).

# Sirius hade med en poäng säkrat sin fortlevnad i Allsvenskan. Men efter 0–2 får man fortsätta att svettas åtminstone en vecka till. Och det gör mig inget; jag tyckte att Uppsalaklubben passerade lågvattenmärket när man efter förra mötet (1–1) anmälde (utan bifall) ÖFK till förbundets disciplinnämnd för brott mot regeln med antalet hemmafostrade spelare.

# Dino Islamovic har haft en tung höst med måltorka och svajigt spel. Han har också fått börja på bänken i de senaste två matcherna. Rätt eller fel, därom finns många åsikter. Men när han nu var tillbaka gjorde han stor nytta. Inte bara som målskytt (hans sjunde) utan även för ett uppoffrande arbete. Som exempelvis när han jobbade till sig bollen innan han några sekvenser senare själv nickade in 1–0-målet.

# Aly Keita har räddat laget många gånger, så även denna kväll. Paraden när han stoppade en frispelad Phillip Haglund var ju helt sanslös, den såg jag faktiskt inte komma och jag undrar fortfarande hur den gick till.

# Isak Ssewankambo har hittat sin roll i ÖFK, utan tvekan. På mittfältet får han full utdelning på sin enorma löpförmåga och goda teknik, han kan på egen hand flytta bollen från eget straffområde till motståndarnas. Sådana spelare är guld värda. Dessutom målskytt för andra gången den här säsongen, bara en sån sak! Han får bästa betyget av utespelarna den här eftermiddagen.

# Blair Turgotts inhopp gav två målgivande passningar. Snyggt, jag blir glad när inspel från kanten ger resultat!

# Tom Pettersson drog på sig matchens enda varning. Det kortet betyder att ÖFK:s lagkapten tvingas vila när Hammarby kommer till Jämtkraft nästa söndag. I en intervju på ÖFK:s hemsida efter matchen säger Tom att han därmed har gjort sitt sista framträdande på den arena som varit hans hemmaplan i tre säsonger. Tom har ett utgående kontrakt och tillsammans med Johanna (i itränarstaben) siktar han på nya äventyr. Det har jag full förståelse för, Tom är 29 år och har nu sista chansen att få uppleva nya jaktmarker – och tjäna sig en hygglig peng för framtiden!

# Kalpi Ouattara har spelat klart för den här säsongen. Den slutsatsen är inte svår att dra sedan jag sett honom linka av banan med ett trasigt lår. Trist, men bara en i raden av alla lårskador som drabbat laget.

# Var det någon som såg Charlie Colketts enorma löpningar på slutet när de flesta andra gick på knäna? Colkett har utvecklat sitt spel den sista tiden, det kan vi väl alla vara överens om? Den känsliga vänsterfoten finns naturligtvis kvar men hans verktygslåda har blivit större!

# Sammantaget; ÖFK har gjort bättre insatser än så här. Men den här gången fick man full utdelning, arbetsinsatsen var utomordentlig, offerviljan likaså. Och det måste premieras. Yes!

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 5 – Sam Mensiro (73) 2, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 4, Kalpi Ouattara (22) 2 – Felix Hörberg 3, Isak Ssewankambo 5, Charlie Colkett 3, Simon Kroon 3 – Jordan Kadiri (63( 2, Dino Islamovic 4. Ersättare: Thomas Isherwood (22) 3, Blair Turgott (63( 3, Rewan Amin (73) 3.