Det är naturligtvis provocerande (för många ÖFK-vänner) att beskriva ÖFK:s 1–1-match mot danska ligaåttan Lyngby som en ”skräpmatch”. Men jag gör som jag gjort i mer än 50 år; jag skriver det jag ser och skiter fullständigt i om jag råkar trampa på några ömma tår!

ÖFK gjorde ingen bra match, Lyngby gjorde heller ingen bra match, därför blev det som det blev. Det finns naturligtvis många förklaringar till det; för ÖFK:s del är det tidigt på säsongen, man befinner sig på träningsläger med allt vad det innebär, man gjorde nio byten i andra halvlek och planen var undermålig. För att nu ta några...

Vad Lyngby har att skylla på vet jag inte. Men danskarna var inte ett dugg bättre än ÖFK trots att de snart ska in i seriespelet igen.

För er som fortfarande hävdar att ÖFK gjorde en bra match rekommenderar jag den här länken på klubbens hemsida: https://ostersundsfk.se/ofk-tv-malen-och-hojdpunkter-fran-ofk-lyngby/

Här har klubben verkligen ansträngt sig för att lyfta fram godbitarna men det blev inte mer än så... (Den som fortfarande tycker att det här är bra har verkligen inga som helst krav på sitt lag, det måste jag få säga).

Nåväl, nu släpper vi helhetsbilden och tar den detalj som stör mig allra mest och som gör mig riktigt orolig:

Uppspelen.

ÖFK var här tillbaka till fjolåret när det var som sämst; motståndarnas höga press tvingar fram misstag runt det egna straffområdet. Vi såg det i omgång efter omgång, varenda lag i Allsvenskan visste exakt hur man på ett enkelt sätt skulle skada ÖFK. Eller som Hammarbystjärnan Muamer Tankovic så träffande uttryckte efter haveriet på Tele 2 i mitten av maj: ”Fan, va naiva ÖFK var. Dom skadade sig själva.”

I torsdagens match kunde Lyngby inte utnyttja sina bollstölder, men bara att de bjöds möjligheten ger mig rysningar. Här måste Ian Burchnall agera. Snabbt. (Jag som trodde att ÖFK en gång för alla släppt den här spelidén när man i höstas förenklade sitt spel och därmed också räddade det allsvenska kontraktet...).

ÖFK har helt enkelt inte material för den här sortens fotboll (inte många andra allsvenska klubbar heller för den delen) och jag ska motivera min åsikt väldigt utförligt med hjälp av de åtta försvarsspelare som i olika perioder fanns på banan mot Lyngby:

# Sixten Mohlin: Målvakten har ju en nyckelroll när man sätter igång spelet. När Mohlin kom till ÖFK för ett år sedan hette det att han värvades för att hans egenskaper påminde om Aly Keitas, det skulle inte bli någon skillnad vem som vaktade målet av de två. Det där stämmer ju inte alls, Mohlin har inte samma fötter som Keita, inte samma speluppfattning heller för den delen. Mohlin spelar gärna bollen kort mitt i banan utan att inse vilken riskfaktor det medför. Jag är väl medveten om att det snackas mycket om just detta i svensk fotboll, att spela upp i mitten ska vara ett led i att utveckla possessionspelet. Möjligen att ÖFK vill testa den vägen ytterligare ett varv men jag delar inte den uppfattningen, inte alls! Här finns så mycket att förlora men väldigt lite att vinna.

# Sam Mensiro: Han saknar passningsfot med allsvensk kvalitet, Med Mensiro på högerkanten blir det här spelet omöjligt. Varje påläst motståndare styr alla ÖFK-uppspel till Mensiro och sedan är det stopp, tvärstopp!

# Noah Sonko Sundberg: Sonko klarar det här spelet, utan tvekan. Han är också, tillsammans med Eirik Haugan, den ende som kan slå den raka bollen upp i mitten med fart och precision.

# Thomas Isherwood: Nej, possession är inte Isherwoods bästa gren.

# Marco Weymans: Nja, Weymans har visserligen en finkalibrig vänsterfot men i mina ögon chansar han lite väl mycket kring det egna straffområdet. Mot Lyngby blev det både en och två ”indianare” rakt in i banan. Weymans passningsspel passar bättre på motståndarens planhalva, åtminstone så här långt.

# Alex Purver: Kan säkert klara passningsspelet men det skulle förvåna om han dyker upp i en allsvensk backlinje!

# Eirik Haugan: Som jag skrev här ovan; Haugan har en säker passningsfot och jag gillar hans raka uppspel i banan som snabbt slår ut motståndarnas första press.

# Ronald Mukiibi: I alla år har det i ÖFK-lägret pratats om hur skicklig passningsspelare Mukiibi är. Jag är inte alls lika övertygad, jag tycker att det mest handlar om ”alibipassningar”. Det är möjligt att Mukiibi briljerar på träningarna men i matcher vinner hans passningar sällan mark.

Utöver de här åtta så kommer Aly Keita och Kalpi Ouattara att vara aktuella i försvarsblocket, i allra högsta grad. Keita är ju känd som en av Allsvenskans passningssäkraste målvakter och om det finns inte mycket att erinra. Istället är det väl snarast en brist på koncentration som kan trassla till det när han har bollen... Men även om Keita kan lösa det här så ska det ju finnas mottagare också!

När det gäller Ouattara, som ännu inte anslutit till ÖFK-truppen, så påminde hans passningsspel under hösten om Marco Weymans, det var bitvis lite slarvigt och gav därför bättre utdelning på andra sidan mittlinjen.

Det här är alltså ÖFK:s förutsättningar för att spela possessionfotboll från egen målvakt. Därför tror jag inte på idén, i alla fall inte som huvudalternativ, Riskerna är uppenbara när kvalitet saknas (det här förutsätter stor skicklighet) och i min bok är varje bolltapp kring det egna straffområdet ett misslyckande!

***

I sista stund bytte ÖFK motståndare i måndagens träningsmatch; ett portugisiskt tredjedivisionslag blir nu istället den danska ligatrean Århus. Det tror jag är ett bra byte, Århus går starkt den här säsongen och besegrade FC Köpenhamn i en träningsmatch så sent som i fredags Här vill jag sett ett ÖFK som uppträder mer sammanhållet än mot Lyngby men framförallt inte bjuder på bolltapp i backlinjen. Ett bra avslut på dagarna i Portugal skulle sitta fint inför tävlingsstarten om några veckor!