# ÖFK:s hemsida den 11 juli: ”Amir Azrafshan utsedd till ny huvudtränare”.

# ÖFK:s hemsida den 14 juli: ”Interimlösning gällande ledarskapet för ÖFK. Pero Kapsevic, som i dag är assisterande tränare blir huvudtränare och Amir Azrafshan assisterande tränare”.

Herregud, när ska ÖFK sluta servera fotbolls-Sverige med pinsamheter?

Oavsett vem som styr skutan så lyckas ÖFK göra nya självmål, hela tiden. Det är längesedan jag konstaterade att listan var alldeles för lång. Nu har man anställt en ny huvudtränare som inte har behörighet att leda ett allsvenskt lag, 32-årige Amir Azrafshan saknar den nödvändiga Uefa Pro-licensen. Tur då att assisterande Pero Kapsevic har den och kan ta över huvudansvaret.

Men funkar det enligt regelverket?

När man sparkar en tränare efter bara sex omgångar av Allsvenskan måste man räkna med att det blir en hel del turbulens. Det var dessutom bara två dagar innan den så viktiga bortamatchen mot Falkenberg.

Men Ian Burchnall var prestigelös, som alltid. Trots att han förlorat spelarnas (och föreningens) förtroende ställde han sig till förfogande och lyckades matcha sitt lag till tre ack så nödvändiga poäng. Det var strongt gjort på alla sätt och vis.

Han gjorde det inför ögonen på sin efterträdare. Amir Azrafshan satt på läktaren och kort efter slutsignalen presenterades Azrafshan som ÖFK:s nya huvudtränare.

Det är och har alltför länge varit mycket mumbo-jumbo kring ÖFK:s verksamhet, det är som Bagdad-Bob ständigt är närvarande. Ingenting är egentligen som man säger. Senaste exemplet bjöds i förra veckan när man kommunicerade varför Ian Burchnall tvingades lämna sitt uppdrag.

Att som klubben vill framställa det att man var oense om den framtida färdriktningen blir bara löjligt!
Burchnall fick sparken för att ÖFK det senaste året tagit för få poäng, inte presterat tillräckligt bra fotboll och att han inte lyckats utveckla de spelare som klubben förfogar över, i varje fall är det alltför få som gjort några tydliga framsteg.

När man så plockar fram en ersättare snabbare än blixten blir det en 32-åring utan några som helst meriter av allsvensk fotboll och, som det visade sig, inte har den rätta behörigheten att leda ett lag i vår högsta serie. Amir Azrafshan hittades i division 4-klubben FC Djursholm, har luktat på elitfotboll i Dalkurd, men i övrigt hållit till, både som ledare och spelare, på lägre nivåer. Men hans utbildning och fotbollstänk föll ÖFK-ledningen i smaken, ett modernt ledarskap med magisterexamen i både filosofi och kognitiv neurovetenskap i bakgrunden ska ta klubben till nya framgångar.

Det är naturligtvis ett modigt beslut av ÖFK.

Men samtidigt måste klubben räkna med att anställningen av Amir Azrafshan blir granskad in i minsta detalj, även ifrågasatt. Inget tränarskifte på den här nivån undgår detta. Och att tvivel sås när den nye inte ens har rätt behörighet behöver man inte vara raketforskare för att förstå, att dessutom presentera honom som huvudtränare innan han skaffat sig den nödvändiga licensen blir ju bara pinsamt!

Dessutom:

Är det ens tillåtet att dribbla med huvudansvaret som ÖFK nu gör?

Om jag fattar saken rätt så är både Tränarföreningen och Svenska fotbollförbundet kritisk till rockaden. Upplägget är emot förbundets licensregler, att man har en Pro-utbildad huvudtränare är ju en av kriterierna för Elitlicensen (se där, nu är vi där igen...) och alla som har ögon kan ju se att ÖFK här med en teknikalitet rundar spelreglerna.

Själv har jag under ett par dagar läst och lyssnat på intervjuer och försökt förstå hur Amir Azrafshan åter ska få ÖFK tillbaka på vinnarspåret efter ett helt år med många motgångar. Förre ÖFK.kaptenen Brwa Nouri, som haft ett litet finger med i rekryteringen, säger till Mittmedia ”de flesta pratar men har inte så mycket att säga, den här killen har något att säga”.

Det är möjligt att Nouri har rätt. Men under de här dagarna har jag inte uppfattat några som helst klara besked från den nye ÖFK-chefen, tyvärr. Och när han säger ”att om spelare och ledare jobbat stenhårt så ska vi klara det här” då blir jag både provocerad och förbannad.

Det säger väl alla tränare typ arton-fyrtiotvå gånger i veckan! Garanterat även Ian Burchnall.

Med match på torsdag (Malmö FF), söndag (Häcken), onsdag (Djurgården) och nästa måndag (Helsingborg), fyra matcher på tolv dagar, vill jag veta besked:

# Ska ÖFK fortsätta att slå sjuhundra passningar i backlinjen innan man har spelat bort motståndarnas första press?

# Hur skaffar man sig övertag, två mot en, tre mot två, fyra mot tre, och slår ut motståndarnas mittfält, och kan attackera mot försvarslinjen?

# Ska ÖFK fortsätta med sina wingbacks? Och hur får man dom att bli delaktiga i offensiven på ett helt annat sätt än i dag? Kan man göra det utan att det stabila försvarsspelet riskeras och hur ska det gå till?

# Hur sticker man in bollen i motståndarnas straffområde? Och hur får man Kadiri, Kroon och övriga offensiva pjäser att ta dom löpningarna?

Det är svar på den typen av frågor jag vill ha när ett tränarskifte görs under så här dramatiska former, när matcherna kommer slag i slag och viktiga poäng står på spel, varje gång!

Då finns ingen tid till ”långsiktig planering”, ”utmaningen är att få en grupp att förstå vart vi ska och hur vi ska komma dit” och andra floskler. Det här ÖFK-laget och vi som följer klubben behöver helt andra besked. Hur vinner vi så många fotbollsmatcher som möjligt – nu!