Det var i kväll som vi skulle få se ÖFK spela anfallsfotboll. Så blev det – inte.
Den här gången, heller.

ÖFK och Helsingborg spelade 0–0 och det var precis så trist som siffrorna berättar. Det här var verkligen en 0–0-match. Målvakterna Aly Keita och Anders Lindegaard kunde lika gärna ha stannat i omklädningsrummet, så lite hade de att göra.

Nåja, det är naturligtvis en överdrift. Men arbetsbelastningen var inte hög, om man säger så...

Efter rader av starka försvarsinsatser, trots allt bara 14 insläppta må på de första tio matcherna, men i sanning rätt torftigt anfallsspel (inte bara den här sommaren, stora delar av fjolåret såg likadant ut) fanns det förhoppningar om en lite annorlunda matchbild när Helsingborg, också indraget i köstriden, kom på besök.

Och visst hade ÖFK mycket boll i en match som bjöd på flera olika ansikten.

Men precis som så många gånger förr föredrog man att passa den på egen planhalva. Undantaget var inledningen på matchen och en bra period i mitten av den andra halvleken.

Men annars hände i stort sett ingenting; en tidig möjlighet när Noah Sonko Sundberg drog iväg på en offensiv utflykt och Kalpi Ouattara så när hade fått bollen förbi Anders Lindegaard i Helsingborgs mål samt två vassa skott från Jordan Attah Kadiri (ett utanför, ett snyggt räddat av Lindegaard) – det var dessvärre allt som hamnade i mitt protokoll.

I övrigt, ingenting!

Anledningen är ganska enkel;

Det.

Går.

För.

Sakta!

Den här gången bjöds verkligen chansen att gå till anfall då Helsingborg (till skillnad från de flesta andra) valde att mestadels försvara sig på sin egen planhalva. Men ÖFK kunde aldrig nyttja möjligheten att spela förstapasset tillräckligt snabbt för att få möjligheten att attackera innan skåningarna hunnit samla sitt lag. Några gånger hände det och genast hamnade Helsingborg i obalans.

Men alldeles för ofta skulle bollen passas mellan de tre mittbackarna, ibland gick den ut på wingbackarna men lika ofta var bollen tillbaka i backlinjen.

Trist, tråkigt – och helt värdelöst när man jagar, och behöver, tre poäng! En poäng är alltid okej men här gällde det verkligen att gå för seger!

Jag hörde ÖFK-tränaren Pero Kapsevic före matchen prata om tålamod i passningsspelet. Och då menade han i spelet på motståndarnas planhalva. Men, som sagt, det såg vi väldigt lite utav. Jag vill påstå att det såg ut ungefär som vi vant oss vid att se. Varken mer eller mindre!

Några korta noteringar;

# Jag konstaterar dock att försvarsspelet var precis lika bra som så många gånger förr, det var verkligen tätt framför Aly Keita även om det under en period i första halvlek såg en aning virrigt ut. Men Helsingborg orkade aldrig spela sig igenom försvarslinjen utan tvingades ta skott utifrån eller satsa på inlägg. Både skott och inspel var rätt många men riktningen var verkligen inte den bästa, skotten susade utanför Keitas målram medan inläggen oftast gick över både med- och motspelare.

# Nebiyou Perry och Frank Arhin fick chansen från start den här gången. Perry hade mycket boll, jobbade kopiöst i 90 minuter och gjorde många bra saker. Men Perry måste lära sig att det räcker med att snurra upp en eller två motståndare, när den tredje dyker upp finns varken tid eller yta kvar och man förlorar duellen! Frank Arhin fick inte alls samma utrymme som i inhoppet mot Djurgården i onsdags dä det bjöds på oceaner av plats att ta sig fram på i omställningarna. På Helsingborgs planhalva var det stor trängsel och då väger Arhin dessvärre lite för lätt, fysiken räcker inte till.

# Kryss betyder att ÖFK fortfarande är utan seger på Jämtkraft arena, efter sex försök. Två poäng ger en sistaplats i ”hemmatabellen” och det är inget som är positivt!

# OM ÖFK får tio miljoner för Jordan Attah Kadiri från en belgisk andradivisionsklubb (Lommel SK) måste det vara århundradets bästa affär. Sälj, ÖFK. SÄLJ! (Jag ser på sociala medier att det finns virrpannor som påstår att ÖFK rear bort sin ”stjärna”, jag undrar bara i vilken värld befinner ni er i?)

# När spelare som Rewan Amin, Simon Kroon, Charlie Colkett, Ronald Mukiibi och Sam Mensiro inte ens fanns i laguppställningen öppnade det en möjlighet för Henrik Bellman att få lite speltid. Den knappa halvtimme han nu fick utnyttjade han på bästa sätt, Bellman var i högsta grad inblandad i ÖFK:s lilla uppryckning mitt i den andra ronden.

# ÖFK:s kanspel var verkligen inte mycket att skriva hem om den här kvällen; Felix Hörberg ”glömdes bort” i första halvlek och när han fick vara med i spelet efter paus blev bristen på självförtroende en hämsko. Hellre hem till Haugan än att ta med sig bollen framåt och försöka riva upp lite sår i Helsingborgs försvarslinje. Kom igen Felix, du har alla verktygen i din låda! Ute till vänster hände lite i början men sedan dog den kanten, dessvärre.

# Helsingborgs IF, en av våra finaste fotbollsklubbar genom alla tider (sju allsvenska segrar, fem cupsegrar och sexa i den allsvenska maratontabellen – 68:e säsongen nu) lever i en lika tuff ekonomisk tillvaro som ÖFK. Tidigt flaggade man för att årets spel skulle ge ett kraftigt underskott, tomma läktare och få sportsliga framgångar förbättrar naturligtvis inte situationen. Dessutom; 23 startspelare efter tio spelade matcher måste väl vara något av ett svenskt rekord? I alla fall är det en delförklaring till den magra poängskörden även om man nu spelade sin sjätte raka match utan att förlora (fem kryss).

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Felix Hörberg 2, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 4, Kalpi Ouattara (66) 2 – Isak Ssewankambo 3, Nebiyou Perry 4, Frank Arhin (66) 2 – Ludvig Fritzson 2, Jordan Attah Kadiri 2. Ersättare: Marco Weymans (66) 2, Henrik Bellman (66) 3.

Till sist; Eftersom jag i min senaste krönika (i söndags) berättade om Bodö/Glimts sensationella framfart och målaptit i den norska Elitserien måste jag väl även ta del 2; Glimt besegrade Molde i den tidiga seriefinalen med 3–1 och har nu gjort 38 mål på tio matcher. Hyfsat snitt, kan man säga. Det är första gången på 68 år som ett lag öppnar den högsta norska ligan med tio raka segrar. (Ni som är intresserade kan gå in på youtube och kolla de korta matchsammandragen och ni kommer att bli överraskade av hur många gula Glimtspelare som finns i motståndarnas straffområde vid avsluten).