Det här är en sån kväll där man inte vet var man ska börja!
Men låt mig i alla fall fastslå att mötet mellan IFK Göteborg och ÖFK var en fullständigt galen tillställning och att den poäng som ÖFK fick med sig hem måste betraktas som rena stölden.
Att få 2–2, dessutom med snudd på seger, ska bara inte gå efter en riktig svag prestation. Poya Asbaghi och hans änglar måste väl tro att de nyss har genomlevt sin värsta mardröm.
Jag tar det från start: ÖFK-spelarna satte inte en enda fot rätt i inledningen och redan efter två minuter och fem sekunder hade hemmalaget tagit ledningen med 1–0 (August Erlingmark) efter en vänsterhörna. Det kändes helt naturligt att det skulle smälla direkt, ÖFK uppträdde som en flock vilsna höns redan från avspark och att man inte lyckades få undan den bollen var helt enligt protokollet.
Det var hemska minuter att beskåda, helt enkelt!
Och fortsättningen blev precis lika eländig, det var Göteborg för hela pengen, alt hände i och kring ÖFK:s straffområde. Nära 2–0 var det också efter 20 minuter då Sargon Abraham efter en konstnummer chippade bollen över Aly Keita men också över målburen.
Där och då, när en fjärdedel av matchen hade spelats, lyckades äntligen ÖFK för första gången hälsa på i Göteborgs straffområde. Det gav en dubbelhörna.
Resultatet: En Göteborgskontring, tre mot två, där Yusuf Abdullahi tvingade Aly Keita till en kanonräddning från nära håll! Oj, så när det var ett andra Göteborgsmål – igen.
Andra gången som ÖFK hälsade på i Göteborgs straffområde (27 min) kvitterade man till 1–1!. Nebiyou Perry fick tag på bollen som siste man till vänster, fintade bort ”halva försvaret” och hans avslut styrdes i nät av hemmabacken Jacob Johansson. Självmål, enligt Svenska fotbollförbundets hemsida.
Tredje gången som ÖFK fick till ett organiserat anfall (31:a min) sköt Noah Sonko Sundberg från strax utanför strafflinjen och bollen letade sig in i mål via hemmabacken Mattias Bjärsmyr, 1–2. (Även det rubricerades först som självmål men senare under torsdagskvällen fick Sonko målet på sitt konto).
Mellan dessa ÖFK-fullträffar, alltså inom fyra minuter, hann hemmalagets Hosam Aiesh (29:e min) bränna en straffspark när han sköt flera meter över Aly Keitas målribba. (Det måste väl ha varit en av historiens sämst slagna straffar?).
Som ni förstår; den första halvtimmen var fullständigt galen och liknade inte mycket av det jag konsumerat under ett helt liv i fotbollens värld!
Den avslutande kvarten i första ronden blev sedan ÖFK:s bästa när man tittar på prestationen. Målen och vändningen gav en skopa full av nyvunnet självförtroende samtidigt som Göteborg drabbades av punktering på samtliga hjul. Då kändes det helt plötsligt lite hoppfullt...
Men hemmalaget tog tillbaka kommandot direkt i den andra halvleken och pressen mot Aly Keita och hans försvarsmur blev allt mer påtaglig ju längre matchklockan tickade fram. Visserligen stack ÖFK upp i några kontringar (vassa avslut från distans av Felix Hörberg och Blair Turgitt) men det kändes mest som en tidsfråga när utjämningen skulle komma.
Den kom i den 85:e minuten: inlägg från vänster som Kalpi Ouattara olyckligt nickar takt in i skottsektorn och från nära hålla trycker August Erlingmark in sitta andra mål för kvällen, 2–2.
Och det var sedan ytterst nära att Göteborg tog med sig hela kakan när Jacob Johansson i matchens sista aktion nickade från nära håll men Aly Keita kunde reflexrädda ännu en gång.
Phu, så nära det var!
Men en poäng är trots allt en poäng och bättre än ingenting, femte raka krysset för ÖFK. Nya tränarkonstellationen Azrafshan(Kapsevic saknar dock fortfarande en seger efter sex matcher och till alla ÖFK-vänner, hur mycket ni än vill (det gäller både enögda supportrar och professionella betraktare) måste jag säga: Det har inte blivit ett dugg bättre sedan Ian Burchnall fick sparken, inte ett smack!
# Det finns väl inte en nykter betraktare som kan säga att något annat än poängen (och kämpaglöden) var bra i kvällens match.
# Det finns väl inte en nykter betraktare som kan säga annat än att ÖFK hade maximal tur när Ludvig Fritzsons skott (via en hemmaförsvarare) gav en poäng på övertid i söndags nere i Varberg (ÖFK:s enda skott på mål).
# Det finns väl inte en nykter betraktare som applåderade senaste hemmainsatsen mot Helsingborg, 0–0 och två skott på mål.
Nu hör jag protesterna: ”Kolla så många som nu fått chansen att visa upp sig som tidigare satt i Burchnalls frysbox”.
Mitt svar: De flesta av dem borde ha blivit kvar i frysboxen, de håller dessvärre inte allsvensk kvalitet!
”Men försvarsspelet har ju blivit ännu bättre”.
Mitt svar: Hur ser ni det? Helsingborg och Varberg var ju två riktigt tandlösa motståndare och när motståndet ikväll blev lite vassare såg försvarsmuren inte ut att vara lika stabil. Och kollar man statistiken så är Aly Keita den målvakt som får jobba i särklass mest i Allsvenskan (64 räddningar så här långt, tolv fler än tvåan Oscar Jansson, Örebro – allt enligt sofascore.com). Och ska jag vara riktigt ärlig så är det just lagkaptenen Keitas målvaktsspel som gör att mitt hopp lever vidare!
Men för att ÖFK ska ha en chans att reda ut det här bekymmersamma läget så måste man börja vinna. Fyra segrar på de senaste 37 allsvenska matcherna (sedan den 29 april förra året) säger dock att det är tveksamt att det kommer att hända. Jag ser inte hur det ska gå till.. Och utan trepoängare är det här omöjligt uppdrag!
Några noteringar från kvällen;
# Jag hade gärna delat ut fem poäng till Aly Keita, några ingripanden var rent lysande. Men jag drar en pinne för slarvigt passningsspel (som bland annat var upphovet till Göteborgs tidiga ledningsmål) och så drar jag ytterligare en pinne för hans, i onödan, ständigt utmanande av motståndarna. Målvaktsarbetet är i första hand ett säkerhetsjobb men det tror jag aldrig att Keita kommer att acceptera...
# Thomas Isherwood fladdrar lite för ofta med sina armar och det gav nu Göteborg en straffspark (hands). Det har hänt förr och det här måste han bli bättre på. Annars var det just Isherwoods inspirerade spel som höll emot Göteborgs press in i det sista när många av hans försvarskamrater darrade. Det var inte snyggt alla gånger – men väldigt effektivt.
# Kalpi Ouattara, Charlie Colkett och Blair Turgott fick chansen i startelvan. Ouattara är en säkerhetsrisk i eget straffområde, vi har sett det tidigare (det spektakulära självmålet i Örebro förra hösten) och ikväll blev det såväl en assist till Göteborgs 2–2-mål samt en bakåtnick som gav Aly Keita bekymmer. Colkett var som vanligt, alltså alldeles för orörlig, medan Turgott sprang desto mer men sällan rätt!
# Rewan Amin kom in efter 54 minuter (avlöste Colkett) men hittade aldrig rätt i matchen. Inte heller övriga ÖFK-byten blev bra. Henrik Bellman var osynlig medan Frank Arhin och Brian Martin borde, med facit i hand, ha blivit kvar på bänken. Jag tror att ÖFK hade haft en chans att vinna den här matchen med Fritzson och Turgott kvar på banan. Nu blev det ytterligare oreda i den oreda som redan fanns! Jag förstår att slitna ben måste vilas i det tuffa spelprogram som är men det här bytet bör nog tränarteamet fundera över.
# Apropå Fritzson, hjälten från Varbergsmatchewn, så tog det faktiskt 35 minuter innan jag såg att han var med på plan. Två minuter senare höll han sånär på att göra 3–1...
Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Felix Hörberg 3, Eirik Haugan 2, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 3, Kalpi Ouatta 2 – Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett (54) 2, Ludvig Fritzson (80) 2 – Nebiyou Perry (73) 4, Blair Turgott (80) 2. Ersättare: Rewan Amin (54) 2, Henrik Bellman (73) 1, Frank Arhin (80) och Brian Martin (89) betygsätts ej. |