Äntligen trillade poletten ned. Äntligen fick vi till en debatt, åtminstone en mini-sådan, om ÖFK:s sätt att spela fotboll.

Men det behövdes mängder med förluster, en ny tränare och tre raka segrar innan folk skulle inse att ”Potter-fotbollen” var på väg att ta ÖFK mot det välbekanta stupet, att de skulle bli ett offer för sin egen spelidé.

Inget fel på Graham Potters passningsorienterade fotboll, den var fullkomligt lysande när ÖFK hade spelarmaterialet, 2016, 2017 och 2018. Det vet vi alla.

Men inte 2019 och definitivt inte den här coronasommaren!

Så här skrev jag för 15 månader sedan, den 14 maj 2019, efter 0–4 mot Hammarby på Tele 2 arena och början till en tröstlös ökenvandring:

”Hammarby körde över ÖFK i 90 minuter och strimlade ÖFK:s idé att spela fotboll i så små bitar att ingenting blev kvar.
Absolut ingenting!
Nu måste Ian Burchnall sätta sig vid skrivbordet och hitta plan B. Plan A fungerar inte längre, det har vi sett hela den här våren (med några få undantag). ÖFK är sönderlästa och har heller inte den kvalitet på spelarna som erfordras för det här spelet, till och med division 1-laget Karlstads BK klarade av att pressa sönder lagets uppspelsmodell vid cupfiaskot i februari.
Hammarby hjälpte oss alla att förstå det vi tidigare sett men så många har blundat för.
Burchnall och hans stab måste i alla fall försöka att hitta ett seriöst alternativ.”

Hammarbystjärnan Muamer Tankovic sammanfattade förnedringen med orden ”Fan, va naiva ÖFK var. Dom skadade sig själva!”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Vad hände? Jo, de flesta fortsatte att blunda och någon seriös plan B fick vi inte se (med några få små fragment till nytänkande under hösten som räddade det allsvenska kontraktet). Säsongen 2019 blev säsongen 2020 och ÖFK fortsatte att passa bollen på den egna planhalvan...

Ni vet resultatet; förlusterna var fler än segrarna, ÖFK var sämst i Allsvenskan att anfalla (det berättade inte bara ögat, sånt finns det statistik på), man parkerade i slutet av tabellen och Ian Burchnall fick lämna tränarjobbet.

In kom Amir Azrafshan (tillsammans med Pero Kapsevic).

Blev det bättre? Icke, sa Nicke.

Blev det annorlunda? Icke, sa Nicke.

Efter fyra matcher (förlust mot Malmö, kryss mot Häcken, Djurgården och Helsingborg) skrev jag en krönika som aldrig publicerades. Något kom emellan och texten blev kvar i datorn, lika bra var väl det... Men jag var trött på allt snack om en ”pågående process”, jag ville att Azrafshan/Kapsevic skulle ”gräva där dom står”.

Och det var bråttom, ÖFK hade i det läget inte råd med något processarbete, det har man inte när det krävs akuta insatser. Här gällde det att stoppa blödningen innan det är för sent...

Resan till västkusten (Varberg och IFK Göteborg) gav ytterligare två kryss men spelmässigt (anfallsmässigt) var det lika torftigt. Visserligen gav det tre mål framåt men samtliga styrdes i nät med hjälp av motståndarbackar(!) och jag rodnade när Pero Kapsevic påstod att ÖFK var det bättre laget efter 2–2 mot IFK Göteborg.

Men i den påföljande hemmamatchen mot Elfsborg såg vi saker hända. Visserligen blev det förlust (0–1) men det var utan tvekan årets bästa insats på hemmaplan. Fem man i backlinjen hade blivit en fyrbackslinje (det svajade ordentligt första tio...) och när spelarna hade hittat rätt i sina positioner såg det genast mycket trevligare ut – över hela banan.

Och fyra dagar senare, mot AIK på Friends arena, kom examensbetyget.

Rakt, enkelt – och inga gratisbjudningar kring det egna straffområdet.

Plan B var satt i sjön och den har nu gett tre raka segrar, nio poäng och definitivt ett mycket bättre läge i tabellen! Från en åttondeplats efter 17 omgångar har nu Amir Azrafshan/Pero Kapsevic skaffat sig en alldeles utmärkt plattform att jobba vidare ifrån, allting blir så mycket enklare när man slipper ett ständigt sneglande mot dom där strecken längst ned i tabellen.

***

# Om jag ogillar possession-fotboll?
Inte alls, om man har rätt spelarmaterial och den utförs i offensivt syfte är det ju en konstart för sig. Men överdrivet passningsspel på den egna planhalvan kan bli väldigt tråkigt och när den ger motståndaren lättköpta målchanser ogillas den å det grövsta! Men om jag tvingas välja så föredrar jag ett rakare, och snabbare, passningsspel i planens längdriktning.

# Signaturen ”Realist1” ställer en fråga i anslutning till gårdagens krönika om jag har ändrat mig om kvaliteten på ÖFK:s spelarmateraial. Jag säger pass på den frågan, just nu. Jag gjorde en snabb utvärdering efter de första tio matcherna, jag ska göra en ny efter 20:e omgången. Slutfacit får ni i december!

# Till signaturen ”edwardsskäggigahaka”; om du uppfattade ”vattenbärare” om Ludvig Fritzson som negativt så har jag uttryckt mig slarvigt. ”Vattenbärare” är absolut nödvändiga i alla lagsporter och jag gillar dem högt och rent. Men det är sällan de får någon större uppmärksamhet för sina insatser, därför, blir jag så glad när Fritzson hyllas som hjälte (som då efter sin sena 1–1-kvittering mot Varberg).

Till sist: Med anledning av ÖFK:s riktningsförändring, tillfällig eller ej. så kommer givetvis diverse påståenden om ”rolig fotboll”, ”bra fotboll”, ”tråkig fotboll” upp på bordet. Det är naturligtvis upp till betraktarens öga, som signaturen ”Hm” så riktigt påpekar i en kommentar till gårdagens krönika. Men här ska jag visa ett exempel på riktigt bra fotboll, till och med lysande fotboll (i mina ögon). Det är hämtat från ett derby mellan Djurgården och Hammarby för ett par år sedan. Bättre kan det inte göras, från Hammarbymålvakten Johan Wilands insats till att segermålet 2–1 är inprickat tio sekunder senare bakom Djurgårdens Andreas Isaksson. Titta och njut! (Sekvensen hittar ni efter drygt åtta minuter in på länken)
https://www.youtube.com/watch?v=HOjzY_Pn_MI