ÖFK förlorar för tredje matchen i rad och det är inte mycket att säga om det; Häcken var lite bättre i det mesta och 2–1 motsvarar väl ungefär hur matchen utvecklade sig.

Men, det finns några saker som stör;

# första 20 var precis lika såsiga som senast mot Mjällby och hade Häcken haft lite bättre skärpa i avsluten så hade ÖFK kunnat packa ihop redan där.

# vid Häckens båda fullträffar blir det underkänt för ÖFK:s försvarsjobb.

# naturligtvis skulle ÖFK ha haft en straff när hemmakeepern Pontus Dahlberg tacklade omkull Malcolm Stolf strax före slutet. Den var verkligen inte rumsren och där påstår jag att domaren Adam Ladebäck var bara feg! Det är helt omöjligt att inte se hur Dahlberg vräker omkull ÖFK-forwarden innan han flera moment senare lyckas gräva åt sig bollen.

Amir Azrafshan/Pero Kapsevic tvingades lämna Isak Ssewankambo och Jerell Sellars utanför matchtruppen liksom tidigare skadade Thomas Isherwood. Det betydde en helt oprövad startelva. Största förändringen såg vi på mittfältet där Nikolaos Dosis fick göra allsvensk debut från start i en central roll (istället för Charlie Colkett) och Henrik Bellman tog platsen till vänster på Nebiyou Perrys bekostnad.

Det gick väl sådär i inledningen – precis som för hela ÖFK.

Laget hängde inte ihop, varken framåt (första avslutet efter 22 minuter) eller bakåt (0–1 efter 13 minuter och flera andra hemmamöjligheter).

Sakta men säkert lyckades dock ÖFK ta sig ur det bastanta hemmagreppet och det blev betydligt lugnare runt Aly Keitas målbur. Men framåt var det så gott som kemiskt fritt från ÖFK-möjligheter. Francis Jno-Baptiste och Blair Turgott hade verkligen inte mycket att jobba med.

Det blev bättre efter paus, betydligt bättre. ÖFK flyttade fram sina positioner, lyckades att störa hemmalagets uppspel med ett bättre presspel och när man vann bollen kunde man också hålla den inom laget på ett helt anat sätt än i den första halvleken.

Och på ÖFK:s första riktiga målchans kom också kvitteringen.

# 59:e min: Lång crossboll når Kalpi Ouattara ute till vänster, ÖFK-backen tar några steg in i banan, hittar Henrik Bellman i en djupledslöpning och Bellmans exakta vänsterlyft landar hos Blair Turgutt vid den bakre stolpen. Nick i nät via Pontus Dahlbergs utsträckta händer och 1–1.

Ett snyggt fotbollsmål, signifikativt för det ÖFK vi kunnat se sedan Azrafshans inträde!

Där och då luktade det kryss om den här matchen. Inget av lagen såg ut att ha energi nog att bryta ned den andre, ÖFK (Blair Turgott) hade ett par vassa skott, Häcken kom till några fler avslut men utan att hota Aly Keita på riktigt allvar, oftast hamnade skotten på ståplatsläktaren.

Men så small det;

# 83:e min: Häcken får sin åttonde hörna, Patrik Wålemark pressar in bpllen från höger och vid bakre stolpen dyker en bortglömd Rasmus Lindgren upp och nickar in segermålet 2–1.

Här finns det naturligtvis all anledning att anmärka på ÖFK:s försvarsarbete.

Syndabock 1: Blair Turgott som inte hängde med i Lindgrens långa löpning. Men det har jag en viss förståelse för, Turgott har ju sin styrka i det andra straffområdet, det defensiva tänket är inte lika utvecklat.

Syndabock 2: Ronald Mukiibi som helt tappade bort ytan bakom ryggen. Och det är just där som Mukiibi har sin svaghet som försvarsspelare, han har oftast väldigt god koll på det som händer framför honom men alldeles för ofta tappar han det som sker bakom ryggen. Jag har sett det förr och kommer att få se det även i fortsättningen.

Här är några andra noteringar;

# Apropå svagt försvarsspel; Noah Sonko Sundberg, som vanligtvis är en av Allsvenskans främsta på att blockera inspel och skott, hamnade vid Häckens tidiga ledningsmål i knäna på Aly Keita. Det gav Viktor Lundberg oceaner av tid att rikta in sin högerfot innan han placerade bollen vid Keitas vänstra stolpe. Där måste Sonko komma ut mycket snabbare mot skytten!

# ”Moget” skrev jag om Nikolaos Dosis debutinhopp mot Djurgården för att antal veckor sedan. Nu fick han göra sin första allsvenska match från start till mål och jag skriver samma sak om hans spel. ”Moget”. Dosis växte in i sin roll, dominerade inte på något sätt, men fullföljde sin uppgift på bästa sätt. Starkaste intrycket: nykomlingen från Djursholm (division 4) behöll lugnet hela vägen, trots stormen i inledningen.

# Jag förstod inte riktigt hur ÖFK-ledningen tänkte vid bytet kvarten för slutet (Baptiste och Bellman ut/Marco Weymans och Malcolm Stolt in). Visserligen behövdes nytt syre både här och där och Stolt istället för Baptiste begriper jag naturligtvis. Men vart tog Weymans vägen, var det någon som såg honom?

För mig hade det varit givet att stärka upp positionen framför Kalpi Ouattara i ett rakt byte ute till vänster (där Weymans tillbringat hela sitt unga fotbollsliv), det var också där som största chansen fanns att såra Häckenförsvaret. Istället försvann belgaren någonstans i röran på mitten.

I min bok blir det bakläxa för det ”draget”.

# Eirik Haugan växte i andra halvlek fram till ÖFK:s rese i backlinjen. Några offensiva brytningar på mittplan var av absolut högsta klass.

# Blair Turgott framstår alltmer som en av seriens vassaste straffområdesspelare. Mål igen (hans sjunde, nu med huvudet) och dessutom tre riktigt vassa avslut. Jag skriver det gärna igen; jag såg inte det komma, verkligen inte. Turgott, som blev startspelare först när Jordan Attah Kadiri drog till Belgien efter tio omgångar, är väl den största överraskningen i årets ÖFK-upplaga. Ja, det måste han vara!

# Fasta situationer är verkligen inte ÖFK:s bästa gren den här sommaren (heller). Hörnorna, bara tre den här gången, ger motståndarna ingen skrämselhicka och de offensiva frisparkarna är ju ännu sämre. Här finns en enorm förbättringspotential – och det som är enklast att fixa!

Till sist, här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 3 – Ronald Mukiibi 3, Noah Sonko Sundberg 3. Eirik Haugan 4, Kalpi Ouattara 3 – Felix Hörberg (86) 2, Nikolaos Dosis 3, Ludvig Fritzson 2, Henrik Bellman (77) 3 – Francis Jno-Baptiste (77) 2, Blair Turgott 4. Ersättare: Marco Weymans (77), Malcolm Stolt (77) och Nebiyou Perry (88) betygsätts ej.