Fem avslut. Alla på mål. Alla i mål!
Ja jäklar, Nog för att man har sett det mesta under de många åren i fotbollens värld. Men när ÖFK smiskar upp Örebro SK med 5–0 bjuds man på ytterligare en dimension av den här så underbara sporten.
Det var överraskande, naturligtvis. Ingen, jag lovar ingen, kunde förutse den här matchutvecklingen (och den som säger sig ha gjort det, den ljuger!).
Men framförallt. Så här roligt har vi inte haft på Jämtkraft arena sedan Potters dagar och Europaspelet.
Och det var inte bara roligt. Det var bra, förbaskat bra. ÖFK:s första halvlek höll absolut allsvensk toppklass, hela vägen; matchplanen, genomförandet, pulseringen (som tempohöjningen vid det underbara 2–0-målet), de individuella prestationerna.
Örebro, som sannerligen inte har varit ÖFK:s favoritmotståndare under de här allsvenska åren, hade inte en chans. Gästerna kunde bara hota vid några fasta situationer samt ett par gånger när ÖFK-spelare slarvade (Erik Haugan vid ett helknasigt dribblingsförsök samt några missade Patrick Kpozo-passningar).
I övrigt var det full hemmakontroll. Totalkontroll!
# Försvarsspelet var bombsäkert.
# På mitten styrde Isak Ssewankambo fint assisterad av Frank Arhin och Henrik Bellman.
# Kanterna ägdes av Felix Hörberg och framförallt Patrick Kpozo som bjöds av ett hav av utrymme ute till vänster (som kunde ha nyttjats ännu mera…).
# Och längst fram sprang Blair Turgott och Nebiyou Perry Örebroförsvaret sönder och samman.
Det gav 3–0 före pausfikat;
# 13:e min, 1–0: Hörna från vänster, Felix Hörberg pressar in bollen hårt mot första stolpen och Noah Sonko Sundberg sätter dit pannan och det bara rasslar i nätet. En hörna helt i min smak, slagen precis som jag tjatat om i flera år utan att bli bönhörd. Nu kom den, tack Felix! (Redan där var jag nöjd med den här dagen men då visste jag ju ingenting om allt det som komma skulle…).
# 29:e min, 2–0: ÖFK spelar sig ur en tuff Örebropress på egen planhalva med en tre-fyra snabba och fyndiga passningar och ställer om i en flygande kontring. Nebiyou Perry bli bollförare när en hel armé hemmaspelare i full speed attackerar Örebros backlinje, lämnar över till Blair Turgott som från strafflinjen precisionsskjuter tvåan. Oj, så vackert. Bättre kan en omställning inte göras, det var som hämtat ur skolboken!
# 40:e min, 3–0: Isak Ssewankambos brytpassning frispelar Blair Turgott vid mittlinjen. Turgott sprintar mot Örebromålet men ser ut att ha tappat möjligheten när han chansar med ett skott från strafflinjen, bollen smiter mellan benen på en försvarare och precis utom räckhåll för Örebromålvakten Bobby Allain!
I paus gör Örebro ett par byten och lyckas förändra matchbilden utan att att bli ett allvarligt hot. Bara vid några fasta situationer hettade det men då var Aly Keita drypsäker – som vanligt.
ÖFK försvarade sig utan större stress. Och fortsatte kontra vasst, det gav ytterligare två mål;
# 74:e min, 4–0: Henrik Bellman lyfter in från vänster och Blair Turgott dunkar med full kraft in bollen i nättaket – ett klassmål!
# 80:e min, 5–0: Patrick Kpozo rycker fram till vänster, spelar in framför mål där Francis jno-Baptiste inte riktigt hinner fram men bakom kommer Ahmed Awad och kan trycka in bollen i öppen bur.
5–0 mot erkänt svårslagna Örebro är siffror som naturligtvis sänder giftpilar ut i hela fotbolls-Sverige, på förhand uträknade ÖFK har fått en lysande start på årets seriespel, ligger trea efter två ronder (innan måndagskvällens två matcher) och spelar en tidig ”seriefinal” borta mot Malmö FF på söndag.
Nåja, ni förstår säkert att jag raljerar om seriefinalen. Men fyra poäng är en alldeles lysande start och söndagens spelmässiga prestation såg jag verkligen inte komma, inte minst med tanke på alla trassliga omständigheter (skadorna och avstängningen av Ludvig Fritzson) – och hur det har sett ut med spelet under så lång tid.
Jag förstår verkligen alla glada miner jag såg runt om på arenan när domaren Bojan Pandzic blåste av matchen.
Den här framgången behövde klubben, Amir Azrafshan, spelarna och supportrarna.
Prestationen gav inte bara tre poäng och viktiga mål. Den gav också arbetsro och framtidstro!
***
Här är några korta noteringar;
# Alla spelare höjde sig den här eftermiddagen över sin kapacitet. Kanske inte till himlen men i alla fall en bra bit över talltopparna! Det ser ni också på betygen här nedan (dom var roliga att dela ut)!
# Jag säger välkommen tillbaka till Nebiyou Perry. Med Perry i startelvan fick ÖFK in en spelare som vågade hålla i bollen, skaffa sig själv och sina medspelare både tid och utrymme samtidigt som han gav offensiven ännu mera fart. Borta var dessutom det överdrivna dribblandet.
# Att Blair Turgott är en supervass straffområdesspelare (samtidigt som han gör ett stort jobb för laget i presspelet) vet de flesta som följer Allsvenskan. Dagens tre störtsköna avslut höjer naturligtvis hans värde ytterligare några kronor. urgott kommer att vara stekhet i sommarfönstret.
# Isak Ssewankambo var lysande första 45, mera mänsklig efter paus.
# Ronald Mukiibi gjorde sin bästa match i ÖFK-tröjan på flera säsonger. Inget fipplande med bollen den här gången, rejäl när det behövdes, elegant däremellan. Det är så här jag vill se honom – varje gång!
# Bara bra hörnor av Felix Hörberg den här gången!
# Örebrotränaren Axel Kjäll, alltid balanserad i sina matchanalyser, skämdes på den efterföljande presskonferensen över insatsen och tog på sig ansvaret för hur det såg ut. Ja, vad skulle han annars ha gjort när allting blev fel? Inte för att jag är någon expert på Örebro men nog håller väl Nordin Gerzic fortfarande för en plats i startelvan, alla dar i veckan! Det blev skillnad när Gerzic byttes in efter paus men då var det redan för sent…
Till sist; här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 5, Noah Sonko Sundberg 5, Eirik Haugan 4 – Felix Hörberg 4, Frank Arhin (67) 3, Isak Ssewankambo (78) 5, Henrik Bellman (78) 3, Patrick Kpozo 4 – Nebiyou Perry (56) 5, Blair Turgott (78) 5. Ersättare: Malcolm Stolt (56) 3, Nikolaos Dosis (67) 3, Francis jno-Baptiste (78), Ahmed Awad (78) och Simon Kroon (78) betygsätts ej |