Frågan är vad som är värst; att ÖFK förlorar för tredje matchen i rad eller att covid-19 smugit sig in i truppen?

För mig är svaret givet.

Jag kan ta, alla dar i veckan, att man faller på bortaplan mot Djurgården, seriens i särklass bästa lag så här långt, med 0–2.

Men coviden? Den kan ju förstöra hela resan fram till EM-uppehållet!

Det var stökigt redan före match. Två ÖFK-spelare hade testats för covid-19, ytterligare fyra-fem sägs ha haft känningar men visade ingen symptom. Mycket snack fram och tillbaka, spel eller inte spel, innan förbundets tävlingskommitté några timmar före avspark bestämde att matchen skulle spelas.

Rätt eller fel? Det svaret finns bara i framtiden. ÖFK säger sig ha följt det så kallade protokollet men med tanke på det som nyss hände i finalspelet av Hockeyallsvenskan (Björklöven och Timrå tvingades pausa sin serie i tre veckor) så är det lite av rysk roulette över beslutet.

För såväl ÖFK som Djurgården!

Matchen då?

Precis som väntat, åtminstone i den första ronden. Djurgården med fart och precision parkerade sig på ÖFK:s planhalva. Stundtals såg det som power play i ishockey; serieledarna kom i våg efter våg, till höger och till vänster och när man förlorade bollen pressade man högt för en snabb återerövning. Man bara trummade på mot ett ÖFK som inte fick ordning i varken organisation eller försök..

Det gav också ett tidigt ledningsmål (11:e minuten) när Edward Chilufya vände bort Eirik Haugan en bit upp i banan, sprintade igenom ÖFK:s backlinje och satte bollen i nät utom räckhåll för Aly Keita.

Men mer gav inte Djurgårdens björntag om matchen. Tacka Keita för det, hemmaskotten hade han full koll på och när han täckte ut Kalle Holmbergs friläge mitt i banan tog jag upp en spontan applåd. Stort målvaktsarbete!

ÖFK? Inte mycket första 45 som påminde ganska mycket om övriga förstahalvlekar den här allsvenska våren (champagnefotbollen hemma mot Örebro undantagen). Man hamnade helt enkelt på hälarna och förmådde inte skaka motståndet i omställningarna. Riktigt nära var man väl bara vid ett tillfälle, i den 38:e minuten, då Isak Ssewankambo drev över mittfältet och serverade Nebiyou Perry en öppnande passning. Men Perry missade förstatouchen och med det så var friläget borta.

På den här nivån är det noga med detaljerna, straffet blir omedelbart när man fuskar.

Mer ÖFK i andra halvlek, dock ut att komma upp i de nivåer man levererade i Kalmar och Malmö. Samtidigt hade heller inte Djurgården samma fart i sina attacker som före paus.

Men ÖFK förmådde aldrig hota hemmalaget på allvar. Istället fortsatte Djurgården att producera nya farligheter, Jesper Löfgren nickade in 2–0 på hörna och Keita tvingades till fortsatt storspel (hur han kunde rädda Emanuel Bandas volleyskott från straffpunkten i slutet av matchen begriper jag inte) för att det inte skulle rasa. Och när man kollar matchprotokollet blir bilden solklar; 23–4 i avslut, 9–0 i avslut på mål och 11–0 i hörnor.

Det går helt enkelt inte att protestera mot Djurgården seger. 2–0 kunde ha varit betydligt värre, det måste sägas.

***

Några korta noteringar;

# Backklippan Noah Sonko Sundberg var en av dem som tvingades avstå kvällens drabbning. Sam Mensiro fick krypa ner ett hack till trebackslinjen och visade att det är där han ska konkurrera om en plats i startelvan. ÖFK-veteranen kanske kunde ha agerat vassare vid Djurgårdens tidiga ledningsmål, sökt upp Chilufya lite tidigare och fått ut honom i sämre vinkel. Men ”Chillis” snabba fötter är svåra att stoppa, det vet alla som följer Allsvenskan och det fick Mensiro bittert erfara den här kvällen.

# Aly Keita var alltså tillbaka i buren efter sin hjärnskakning som tvingade honom att avstå söndagsmatchen mot Mjällby. Keita var i samma form som vanligt, ett tag kändes det som om det var Djurgården mot Keita. Målen var han maktlös på och den enda lilla repa i lacken som jag kunde upptäcka var ett misslyckat utspel i slutet av matchen!

# Om man ska rubba elefanter som årets upplaga av Djurgården måste man vara noga med detaljerna, det är sedan gammalt. Det var inte ÖFK den här kvällen, i varje fall inte i det offensiva spelet. Perry missade, som jag skrev, mottagningen när friläget låg framför honom, Felix Hörberg och Patrick Kpozo lyckades inte träffa rätt med sina (få) inspel, Isak Ssewankambo brände en ganska enkel crossboll som hade öppnat Djurgårdens vänsterförsvar, Frank Arhin hade fel adress när han…ja ni förstår.

# Isak Ssewankambo tvingades kliva av efter 55 minuter, förmodligen med ytterligare en bristning i baksidan av ena låret. Alltså samma typ av skada som han drabbades av i cupmatchen mot Mjällby för ett par månader sedan. Räkna med en ny rehabperiod för ÖFK:s slitstarke mittfältare.

Till sist, här är betygen (skala 1–6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 3, Sam Mensiro 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörnberg 2, Frank Arhin (91) 2, Isak Ssewankambo (55) 3, Henrik Bellman (83) 2, Patrick Kpozo 3 – Blair Turgott 2, Nebiyou Perry (91) 2. Ersättare: Ludvig Fritzson (55) 2, Sebastian Karlsson Grach (83), Nikolaos Dosis (91), Malcolm Stolt (91) betygsätts ej.