När krutröken skingrades och AIK hade besegrat ÖFK på Jämtkraft arena med 2–1 står det klart; ÖFK är nu näst sist i serien efter sin fjärde raka förlust medan AIK hakar på i den absoluta tätstriden sedan man avgjort den här matchen med två mål redan under matchens första 26 minuter.
Tar man den här matchen som intäkt var det ingen större skillnad på de två lagen. Det säger både ögat och statistiken.
Men efter den här slutsignalen måste frågan ställas; vilken är ÖFK:s matchplan, egentligen?
Jag vet att ÖFK-tränaren Amir Azrafshan inte delar min uppfattning, Azrafshan hävdade efter matchen att det här var andra matchen (Mjällby var den första) som ÖFK ger bort redan i första halvlek medan jag påstår att av ÖFK:s hittills sju spelade matcher har sex förstahalvlekar varit pissdåliga, bara hemmapremiären mot Örebro (3–0 i paus) sticker ut åt andra hållet.
# I såväl Kalmar som Malmö kom man undan med blotta förskräckelsen (knapp en enda organiserad attack i offensiven, bara Aly Keita förhindrade att det inte var kört redan där) för att sedan resa sig efter pausfikat och rädda viktiga poäng.
# Hemma mot Varberg var det go i tio minuter innan förlamningen slog till.
# Mot Mjällby och Djurgården finns inget att minnas från första 45…
I min bok står det att matchen börjar när domaren blåser till spel, inte i andra halvlek!
Azrafshan tvingades också ställa en vingklippt startelva till spel; Noah Sonko Sundberg saknades för andra matchen i rad, Ronald Mukiibi var inte tillgänglig, inte heller Isak Ssewankambo som åter tvingas till rehab av en ”baksida”.
Det gav den här uppställningen, 3-5-2: Aly Keita – Eirik Haugan, Sam Mansiro, Patrick Kpozo – Felix Hörberg, Simon Kroon (välkommen tillbaka på riktigt), Ludvig Fritzson, Frank Arhin, Henrik Bellman – Nebiyou Perry, Blair Turgott.
Den fungerade – inte!
AIK brottade sig igenom mellan Mensiro och Kpozo i den 12:e minuten (Tom Strannegård rakade in en retur från Keita, 19-åringens första allsvenska mål) och i den 26:e minuten (veteranen Henrik Goitom ur snäv vinkel) och det gav 0–2 i underläge och Azrafshan tvingades dribbla om sitt manskap.
Trebackslinje blev fyrabackslinje (Hörberg, Haugan, Mensiro, Kpozo), fyra man på mitten (Bellman och Kroon på varsin kant, Arhin och Fritzson centralt) och en ny matchbild!
Då tänker jag: Varför inte så här redan från start med såväl Sonko som Mukiibi utanför laget?
Det är som bekant alltid svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Berodde ÖFK:s uppryckning (fram till 0–2 fanns verkligen inte mycket att rapportera, det var riktigt dåligt) på att kartan ritades om eller på att AIK sänkte garden? Svaret får vi naturligtvis aldrig veta, förmodligen (som oftast) var det en kombination av båda.
Men fortsättningen blev i alla fall betydligt trevligare sett med hemmaögon. Det gav också en möjlighet i slutet av första halvlek efter en snyggt samarbete mellan Perry och Kroon där en AIK-försvarare var nära att sätta bollen i eget mål, Kroon hann också med att pricka stolpen innan han efter en timmes spel hade gjort sitt för dagen och så kom reduceringen 1–2 i den 77:e minuten (Blair Turgott sedan han serverats bollen på silverfat av AIK-målvakten Budimir Janosevic) som gav avslutningen extra energi.
Men ÖFK:s forcering gav bara en boll strax utanför Janosevic vänstra stolpe (inhopparen Sebastian Karlsson Grach på Eirik Haugans förnämliga långa boll över AIK:s förstärkta backlinje) och en boll i nätet (Henrik Bellman) som korrekt blev bortdömt för offside (tv-bilderna var avslöjande).
***
Några korta noteringar;
# För att vinna sådana här matcher måste Aly Keita vara hundraprocentig. Det är han nästan alltid, men inte i kväll! Naturligtvis vill inte Keita att hans retur på inspelet vid 1–0-målet ska landa precis framför den öppna buren och vid den andra målet kom han lite snett när han skulle täcka av Henok Goitom. Men Keita fick en liten revansch på Goitom i den andra halvleken, fotparaden på ett skott från nära håll var sylvass!
# Jag har skrivit det många gånger tidigare och jag skrev det senast efter förlusten mot serieledarna Djurgården; det är viktigt att vara noga med detaljerna. Vi såg det även kväll; Fritzson och Hörberg hade tidigt ett härligt omställningsläge men Fritzson var inte tillräckligt exakt i sin passning och Hörberg stötte bollen över sidlinjen…, hörnorna från Kroon och Hörberg var tillbaka i den klass som närmast hör hemma i korpserien (dom där höstlöven går det ju inte att göra någonting av, vart tog dom vassa från inledningen av serien vägen?), inspelen från kanterna (den här gången fanns verkligen många lägen) hade ingen adress. För att nu nämna några...
# Det var kul att se Simon Kroon tillbaka i startelvan. Det syntes att han var spelsugen även om en viss ringrost gick att skönja. Synd bara att han inte hade marginalerna med sig, skottet i stolpen var verkligen värt ett bättre öde.
# Med tanke på frånvaron av så starka defensiva pjäser skulle jag nog ha spelat Nikolaos Dosis från start på mitten. Med Arhin, Bellman, Perry och Kroon samtidigt på banan blev det kanske lite för mycket av det goda.
# Blair Turgott gjorde (bjöds på) målet. Det räddar ett godkänt betyg, ingenting annat. Turgott har varit riktigt blek sedan urladdningen (tre mål) mot Örebro, så även nu.
# ÖFK lyckades inte fylla upp sin bänk den här gången, två luckor i en hemmamatch känns ju sådär samtidigt som det sätter fingret på hur pressat läget är. Redan i omgång 7!
# En seger (och två oavgjorda) på de senaste 13 allsvenska matcherna. Fyra raka förluster och bara Häcken (en av seriefavoriterna!) efter sig i tabellen. Ska vi säga att verkligheten nu kommit ikapp ÖFK efter inledningen som lovade någonting annat? Alla förstår naturligtvis betydelsen av lördagens hemmamöte med Sirius, sista matchen innan det långa EM-uppehållet!
# Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 2 – Eirik Haugan 4, San Mensiro 3, Patrick Kpozo 3 – Felix Hörberg 3, Simon Kroon (62) 3, Ludvig Fritzson 2, Frank Arhin (79) 2, Henrik Bellman 2 – Nebiyou Perry (76) 3, Blair Turgott 2. Ersättare: Sebastian Karlsson Grach (62) 2, Nikolaos Dosis (76) 3, Malcolm Stolt (79) 2. |