Åtta poäng på åtta matcher, en poäng i snitt. Det är ÖFK:s facit när Allsvenskan nu tar en tidig paus för EM-spel och klubben parkerar på plats 13, strax ovanför den negativa kvalplatsen.

I förlängningen brukar en pinne per match räcka till ett nytt kontrakt, om så gör den här säsongen vet vi december.

Jag ser tre alternativ att summera den här ÖFK-inledningen;

# Helt okej med tanke på förutsättningarna, kvaliteten på spelartruppen är som den är (det visste vi ju efter förra säsongen som var både upp och ner) och det rådande värvningsstoppet.

# Absolut bättre än väntat med alla skador som man brottats med under den här våren, ingen annan klubb i Allsvenskan har haft motsvarande bekymmer. Det törs jag påstå utan att ha full koll.

# Efter 0–0 i Kalmar, 5–0 hemma mot Örebro, 1–1 med smak på mera i Malmö och 1–0 efter nio minuter mot ett Varberg i motvind och 100 mil i buss borde det ha ha varit några poäng till. Att drabbas av pyspunka och fyra raka förluster med en sådan skjuts i ryggen, det är inte okej.

Det är bara att välja vilket alternativ ni gillar bäst.

***

Själv landar jag i alla tre vilket betyder att jag är precis lika villrådig som innan serien då jag bjöd på rubriken ”Det går åt helvete men hoppas att jag har jättefel”. En poäng i snitt är okej, absolut bättre än väntat om man tänker på skadeproblematiken samtidigt som det kunde ha varit ännu bättre...

Som ni förstår, det är skitsvårt att se var den här ÖFK-säsongen ska landa men ser mitt största hopp till det här långa uppehållet (det kunde inte ha kommit mera lägligt) där det finns förhoppningar (men inga försäkringar) om att ett ganska stort gäng spelare kan vara tillbaka i fullt trim när vi börjar om den 3 juli i Degerfors. Ja, kanske även Rewan Amin är med och hugger om en plats i laget men när det gäller korsbandsskador brukar jag alltid inta en försiktig attityd; exemplen på bakslag är alldeles för många för att jag ska kunna göra något annat!

***

I min betygsättning från de inledande åtta omgångarna landar 5–0-segern mot Örebro i topp, givetvis. Som jag skrev i krönikan efter matchen ”det var som på Potters tid” och då förstår alla vad jag menar. Snittbetyget på spelarna (skala 1–6) landade på höga 4,15. Höga poäng också efter 1–1 nere i Malmö (3,50) och avslutande 3–0 mot Sirius (3,42).

Lägsta betyget? Inte oväntat förlusten hemma mot Varberg (den insatsen var tandlös) där snittet blev 2,28 medan övriga fyra matcher hamnade på 2,50 (Kalmar i premiären) och strax däröver.

Om dom har siffrorna kan man säga 5–0- och 3–0-segrar i Allsvenskan ska ge utslag i poängbörsen, allt annat är orimligt; likaså att spela oavgjort mot Malmö FF på bortamark och en domare som så tydligt favoriserade hemmalaget (den insatsen var inte okej, Kristoffer Karlsson). Sedan är det möjligt, så här i efterhand, att jag var lite för snål efter premiären Kalmar. Den poängen var viktig på många sätt men jag vill minnas att jag tyckte att insatsen (och matchplanen) var så där…

***

Tittar man individuellt så toppar målvakten Aly Keita poängligan med ett snitt på 4,28. Det är högt men absolut rättvist, Keita tillhör seriens bästa målvakter i mina ögon, kanske den bäste, och kommer att vara den enskilt viktigaste pusselbiten i jakten på en sjunde säsong i vår högsta serie. Höga betyg även på de fyra som bildade fyrbackslinje från start senast mot Sirius; Noah Sonko Sundberg 4,0, Ronald Mukiibi (som höjt sig en nivå trots sina ömtåliga påkar) 3,57, Eirik Haugan och Patrick Kpozo, båda 3,50.

Kpozo är ju vårens stora utropstecken. Platsen till vänster i försvarslinjen blev ju ledig när Kalpi Ouattara skadades i cupkvarten mot Djurgården och den lade den 23-åriga ghananen beslag på när han väl fick chansen. Sedan dess har Kpozo varit bra – varje gång.

För mig är det ingen överraskning. Jag skrev redan i slutet av mars (efter träningsmatchen mot Gif Sundsvall) att en ”stekhet Kpozo” skulle ha en plats i Amir Azrafshans premiärelva mot Kalmar.

Många hånade mig för den formuleringen men Kpozo fick sin plats och sedan dess har han (liksom Eirik Haugan, Felix Hörberg och Blair Turgott) varit startspelare i samtliga matcher!

Nu tror jag Kpozo varit given i laget även om Ouattara hade kunnat vara med. Då hade han spelat högre upp i banan och där tror jag att han är ännu bättre!

Av de spelare som betygsatts många gångar hamnar också såväl Isak Ssewankambo som Felix Hörberg över 3,0 i snittbetyg.

Snål med betygen har jag varit mot Blair Turgott (bra när ÖFK varit bra, svag när ÖFK har varit sämre, 2,50 i snittbetyg) trots sina fem mål men framförallt Ludvig Fritzson som jag hoppades skulle ta ytterligare ett steg i den utveckling som jag tyckte mig se förra säsongen.

Men Fritzson har haft en tung öppning på Allsvenskan efter att ha sett spelsugen ut under försäsongen. Det känns som ”Ludde” tappade stinget när Kalpi Ouattara gick sönder, de två såg ut att trivas tillsammans på vänsterkanten. 2,33 i snitt så här långt behöver en rejäl knuff uppåt för att jag ska bli nöjd!

***

Förhoppningar inför omstarten i juli? Givet att Amir Azrafshan behåller den fyrbackslinje som han till sist landade i och att spelare som Ronald Mukiibi, Simon Kroon, Nebiyou Perry, Jerell Sellars, Isak Ssewankambo och några till håller ihop och kan användas i högre utsträckning än så här långt samtidigt som ungdomarna fortsätter att ta viktiga steg i sin utveckling (Henrik Bellman är bästa exemplet den här våren, här gick det fort sista veckorna innan uppehållet).

Sedan finns ju saker som är omöjliga att ha någon uppfattning om men som kan ge kraftiga återverkningar på prestationen; läget med spelarkontrakten är ju minst sagt stökigt och vad händer när ”sommarfönstret” slås upp på vid gavel? Det är ärenden som jag garanterat får anledning att återkomma till under de närmaste månaderna…

***

Malmö FF gick upp i topp i kraft av måndagskvällens seger i Örebro (2–1) men har en match mer spelad än tvåan Djurgården. Jag tippade Djurgården som vinnare innan serien och jag står absolut fast vid det tipset. Bästa laget, i särklass, så här långt – stark trupp, bra balanserad och en tydlig spelidé som de matar på med, match efter match.

3–1-segern mot Malmö i en tidig ”seriefinal” var bland det bästa jag sett ett svenskt lag prestera på många år, det var rena överkörningen!

# Största överraskningen: Kalmar FF (där har Henrik Rydström gjort ett hästjobb på kort tid) tätt följd av Degerfors.

# Oförklarligt: Häcken, en av förhandsfavoriterna, ligger sist. Hur gick det till?

# Frågetecknet: IFK Göteborg har fått dålig utdelning på sin kraftsamling men det kunde jag nästan ana. I varje fall skrev jag det före seriestarten. Men min gissning är att även Göteborg gynnas av det här tidiga och långa uppehållet, därefter ramlar ytterligare ett par starka namn in (Marcus Berg och Oscar Wendt).

# Fel i analysen: Jag trodde på en skiktad serie där delningen skulle ligga någonstans i mitten. Så har det inte blivit – ännu. En gubbgissning efter den inledande delen blir att Djurgården och Malmö sticker ifrån i topp, resten blir en sörja svår att räkna på. Men jag tror inte att Örebro når sin sedvanliga sjundeplats! (Eller var det nionde…?)