# Publiken var tillbaka på Jämtkraft arena. Härligt, det var en fröjd att komma till arenan och se alla glada och förväntansfulla ansikten. Äntligen, fotboll på riktigt!

# Aly Keita blir kvar i ÖFK ytterligare tre år. Nyheten släpptes i lördags. Kanon, säger vi alla. Den signeringen betyder oerhört mycket på så många plan, naturligtvis mest för att Keita är en ytterst skicklig målvakt men också för att det skickar signaler om så mycket annat.

Men där var det slut med det roliga för ÖFK den här helgen. Varken Keita eller publikens närvaro kunde hindra IFK Göteborg från att vinna söndagskvällens möte med 3–2 sedan ÖFK sovit sig igenom den första timmen och sedan hjälpte det inte att spurten var av bästa märke.

Det började illa för ÖFK; redan från avspark satte man sig själv i trubbel sedan Frank Arhin passat blint bakom ryggen och spelat fram forne lagkamraten Hosam Aiesh, tvingats fälla denne och fått ett gult kort efter 25 sekunder… Efterföljande frisparken styrdes strax utanför Aly Keitas vänstra stolpe, det blev hörna som följdes av ytterligare en hörna – allt under de första två minuterna! Phuuuu….

Det tog faktiskt tre minuter och nio sekunder innan ÖFK lyckades lyfta in bollen på Göteborgs planhalva. Det, vill jag påstå, måste väl vara någon form av rekord.

Men på något sätt kom inledningen att spegla matchens första timme. ÖFK hade svårt att etablera något som helst spel på Göteborgs planhalva.

Man sökte samma spelvägar som var så framgångsrika första halvan mot Degerfors förra helgen. Men Göteborg hade sett och agerat; stängde igen det centrala mittfältet med ytterligare en gubbe (veteranen Sebastian Eriksson hade fått kliva upp ett steg från sin backposition) och då var det här ingen framkomlig väg för hemmalaget. Henrik Bellman kunde inte riva med sig bollen och vinna yta och när Simon Kroon droppade ned från sin anfallsposition fanns det ingen plats för honom.

Göteborg hade fått matchen precis dit man ville, man hade satt stopp för ÖFK:s kolasega fotboll och kunde ställa om snabbt när man fick chansen.

Det gav två mål (1–0 i den 12:e min, Kolbeinn Sigthorsson efter förspel av Hosam Aiesh och Tobias Sana och 2–0 strax före pausvilan, Sebastian Eriksson på pass från Sana), en ribbträff (Mattias Bjärsmyr), en stolpträff (Alhassan Yusuf) och ett skott från Sigthorsson som Noah Sonko Sundberg stoppade på mållinjen – bara under den första halvleken.

Som ni förstår, redan där kunde (borde) Göteborg har kört den här matchen i botten allrahelst som hemmalaget i stort sett inte hade någonting (ett tungt Patrick Kpozo-skott utifrån var det vassaste)!

Men matchbilden skulle få en överraskande vändning. Göteborg hade precis gjort sitt första byte (Sigthorssson ut, Robin Söder in) när ÖFK i den 57:e minuten reducerade till 1–2; Kpozo spelade in från vänster och i trängseln utanför Göteborgsmålvakten Giannis Anestis första stolpe tryckte sig Francis Jno-Baptise fram och nickade in bollen. (Hur gick det till, Baptiste hade fram till dess inte haft en siffra rätt den här kvällen…).

Strax senare gjorde ÖFK-tränaren Amir Azrafshan två byten; Frank Arhin och Sam Mensiro ut, Isak Ssewankambo och Jerell Sellars in och bytte från 3-5-2 till 4-4-2.

Målet, bytena och formationsändrigen blev rena vitanmininjektionen för hemmalaget.

Men man lyckades inte kapitalisera sitt kraftfulla övertag. Istället kom ett misstag på mittplan, Göteborg fick en fem-mot-tre-omställning, Alhassan Yusuf sköt, Keita kanonräddade men Robin Söder kunde chippa in returen, 1–3 i matchminut 78.

Då var det väl kört?

Nej, inte riktigt. ÖFK kraftsamlade ytterligare en gång, reducerade till 2–3 (88:e minuten) då Simon Kroon nickade i mål efter pass från Baptiste. Men längre räckte inte slutforceringen även om Sebastian Karlsson Grach tvingade Giannis Anestis till en kanonräddning ett par minuter in på övertiden.

***

Här är några korta noteringar;

# ÖFK kom till spel med samma startelva som mot Degerfors förra helgen. Inte helt överraskande då jag förstår att Amir Azrafshan var nöjd med mycket av det som presterades i Värmland, trots förlusten.

# Men även om Isak Ssewankambo var tillbaka i truppen efter skada lyckades man inte heller den här gången fylla upp avbytarbänken. En plats var fortfarande tom.

# Två av Göteborgs mål kom på returer från Aly Keita. Vid 0–1 borde ÖFK-målvakten kunnat styra bollen åt sidan istället för ut i banan, vid 1–3 fanns inget att göra något åt riktningen, absolut inte.

# 3-5-2 eller 4-4-2? Amir Azrafshan fortsätter att tjura på med den förstnämnda uppställningen trots att utdelningen är synnerligen mager. Det ser alla som kollar tabellen… Jag påstår att det blev ett mycket bättre balanserat ÖFK med 4-4-2 den sista halvtimmen.Och senaste trepoängaren (mot Sirius precis före uppehållet) togs med den formationen. Det är dags att komma till skott nu, Amir. Snart är det faktiskt lite väl sent – trots att vi bara hunnit igenom den första tredjedelen!

# Jag är väldigt förtjust i Göteborgs mittfältare Alhassan Yusuf, i mitt tycke en av Allsvenskas bästa mittfältare. Den här gången dominerade han stora delar av matchen. När jag kollar betygen på sofascore.com så ser jag att han var sämst i Göteborg… Om det är jag eller datorn som inte begriper fotboll låter jag er att bedöma…

# Det är samma Yusuf som här kan ha spelat sin sista match i Göteborg. Belgiska Royal Antwerp FC sägs bli hans nya adress.

# Apropå betygen i datorn. Patrick Kpozo var i mina ögon, återigen, ÖFK:s bäste. Bra bakåt, bra framåt – Kpozo ägde vänsterkanten. Det tyckte inte datorn, åtta andra ÖFK:are kunde kvittera ut ett högre betyg. Återigen, jag eller datorn?

# Simon Kroon var länge helt osynlig. Men efter en timme vaknade han, och många andra, till liv och genast blev det ett helt annat ÖFK-spel.

# Francis Jno-Baptiste blir jag inte klok på. Han ser ju närmast ut att komma från korpen i mycket av det han gör. Men mål på nytt och en assist, det skojar man inte bort i de här sammanhangen.

# Kan man komma mer snett in i en match än som Frank Arhin nu gjorde?

# Hosam Aiesh var tillbaka på Jämtkraft arena utan att det slog gnistor om hans insats.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 3 – Sam Mensiro (60) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg 2, Ludvig Fritzson 2, Frank Arhin (60) 1, Henrik Bellman (77) 1, Patrick Kpozo 4 – Simon Kroon 3, Francis Jno-Baptiste 3. Ersättare: Isak Ssewankambo (60) 2, Jerell Sellars (60) 2, Sebastian Karlsson Grach (77) 3.

Till sist; Glenn Nyberg från Borlänge är Sveriges bästa fotbollsdomare och har så varit i flera säsonger Jag gillar verkligen hans sätt att leda matcher. Men den här kvällen blev jag besviken på Nybergs insats. Det handlar inte om några stora och avgörande saker, däremot många små detaljer som alla hade en blåvit ton. Och sånt gillar jag inte, dom tunga elefanterna behöver inte den fördelen. Och ska inte ha den – även om jag vet att det är så det fungerar. Det är sedan väldigt gammalt.