Om ni inte förstått det tidigare så förstår ni det nu, ja, ni kan inte stoppa huvudet i sanden längre; ÖFK befinner sig i sin största sportsliga kris sedan man tog steget upp i Allsvenskan 2016 (hur klubben i övrigt mår törs jag inte tänka på, tillståndet brukar ju gå hand i hand med resultaten).

Efter 0–5 i arslet mot Häcken på Bravida arena på Hissingen växte avståndet till konkurrenterna i bottenstriden ytterligare en bit och snart kan det att vara ännu värre; just nu ser jag ingen räddning.

Tyvärr!

Amir Azrafshan har dom spelare han har. Han har också dom skador och halvskador han har. Men jag tycker att han gör det lätt för signär han efter söndagens praktsmäll säger att det är bara att komma igen och sikta på en bättre insats mot Norrköping nästa helg, att 0–5 är en sådan där smäll som kan komma någon gång varje säsong.

Men så enkelt är det inte! Så enkelt får det helt enkelt inte vara när man…

#… har vunnit två matcher av de senaste 20 .

#… förlorat nio av de senaste elva!

#… ligger sist i tabellen.

#… tvingas använda halvskadade spelare för att få ihop en konkurrensduglig startelva.

#… inte kan se att skadeläget kommer att förbättras inom överskådlig tid.

#… och åter har ledig plats på avbytarbänken.

I mina ögon, säkert även i många andras, känns inte det här som allsvensk kvalitet, snarare en bra bit därifrån!

Amir Azrafshan fick en smakstart när han kom till ÖFK förra sommaren, 23 poäng på 14 matcher, under den perioden var man formstarkast i Allsvenskan. Sedan har det gått stuprätt utför. Förlusterna ha staplats på hög, de svaga insatserna likaså.

Azrafshan har nu, trots den sensationella raketstarten, under ett (0,95, 35 poäng på 37 matcher) i allsvenskt poängsnitt (Graham Potter landade på 1,54, Ian Burchnall 1,14) samtidigt som han ständigt återkommit till att gruppen utvecklas liksom prestationerna. Vi har hört det inför matcherna och vi har hört det efter matcherna (trots förlusterna…).

Men ÖFK-tränaren har inte något som helst belägg för det snacket även om han säkert kan peka på någon obskyr statistik hittat i en databas som ingen normal fotbollsbetraktare ens behöver bry sig om, det är siffror och information som fullständigt saknar betydelse.

Det är möjligt att det här ingår i Azrafshans ledarfilosofi, spelargruppen ska skyddas från negativa intryck, ”lyft fram det positiva”. Själv kallar jag det för brist på självinsikt.

Alla kan ju läsa en tabell!

Det som räknas är poäng. Ingenting annat.

Jag begär ju givetvis inte att ÖFK-tränaren ska trolla, han har ju det material han har även om han förra säsongen (innan Ghoddos-domen) var med och formade den framtida spelartruppen (Dosis, Awad, Karlsson Grach, senare plockade han även tillbaka Kpozo). Men det jag kan begära av en allsvensk tränare är att man förändrar saker och ting när det så uppenbart inte fungerar. Hur många motgångar behöver Azrafshan för att förstå? Finns det ingen i klubben som kan hjälpa honom att förstå?

Trebackslinje med två vingar är inte ÖFK:s grej, för att nu ta det allra tydligaste exemplet. Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen. Det funkar inte. Och det funkar absolut inte dom gånger (som i eftermiddag och vid några tidigare tillfällen) när det knappt finns en naturlig försvarsspelare att tillgå!

Mot Häcken startade ÖFK med Eirik Haugan, Sam Mensiro (tillbaka efter sin huvudskada mot Elfsborg för några veckor sedan) och Patrick Kpozo i trebacken. Efter 29 minuter tvingades Haugan ge upp. Azrafshan hade chansat med en halvskadad norrman, det höll alltså en knapp halvtimme. Nikolaos Dosis fick ta Haugans plats.

Ni förstår själva; en backlinje med Dosis (mittfältare med väldigt liten allsvensk erfarenhet), Mensiro (precis kämpat sig tillbaka efter genomgången hjärntrappa) och Kpozo (som har sin bästa kvaliteter i offensiven) mot ett av seriens formstarkaste lag.

Det är inget som imponerar i de här sammanhangen. Klart som korvspad att det gick åt skogen!

# 20:e min: Leo Bengtsson till Alexander Jeremejeff och ett instick bakom Mensiro till Daleho Irandust, 1–0 med en enkel chip över Aly Keita.

# 37:e min: Lång boll som Dosis inte får stopp på och där Mensiro sedan förlorar duellen med Leo Bengtsson trots att han är först på bollen, 2–0 utom räckhåll för Keita efter uselt försvarsspel.

# 51:a min: Dosis stoppar ett inspel med handen, straff där Jeremejeff grundlurar Keita, 3–0.

# 55:e min: Leo Bengtsson skär in från vänster och skjuter från drygt 20 meter, 4–0 Det skottet ska en målvakt av Keitas kaliber klara – alla dar i veckan!

# 80:e min: Benie Traore driver bollen över hela ÖFK:s planhalva, frispelar Tobias Heintz och 5–0 sitter klockrent bakom Keita.

***

Här är några korta noteringar;

# Trebacks-, fyrbacks- eller fembackslinje är naturligtvis inte Amir Azrafshans enda huvudvärk, det förstår alla. I offensiven fanns det inte en riktig målchans att notera den här gången. Det enda som hotade var skott utifrån och de två (av tio) som prickade målet hade Häckenkeepern Peter Abrahamsson full koll på.

# För att ÖFK ska ha en chans att vinna allsvenska fotbollsmatcher måste Aly Keita vara på topp. Det var han inte den här gången. Vid Häckens första mål gjorde Keita första draget och det underlättade jobbet för Irandust, på Jeremejeffs straff kom han helt snett i sitt fotarbete och på Leo Bengtssons 4–0-skott utifrån såg det som att ÖFK-målvakten missbedömde bollbanan. Nej, det var inte Keitas bästa dag på jobbet.

# Charlie Colkett dök upp i startelvan. Det var en överraskning må jag säga – efter åtta månaders arbetsvägran och endast en träning med laget! Hela det här ärendet ser ut att vara miserabelt skött, från båda sidor och det skulle verkligen vara intressant att veta vad som hänt, På riktigt! Trasslet ska dock ha börjat med ett samtal från ÖFK-ledningen under Colketts julledighet hemma i England med beskedet att lönen skulle sänkas… Vad som sedan hänt har jag ingen insikt om. Men det är klart att Colkett kan göra nytta i det här laget, allrahelst i det utsatta läge som man befinner sig i. Här behövs alla goda krafter. Men förvänta er inga underverk från Colketts vänsterfot, hans enda egentliga vapen. På hans 49 tidigare matcher i ÖFK-dressen har det blivit ett mål och tre passningspoäng och när jag i veckan såg ÖFK-profilen Martin Johanssons inlägg på hans facebook-konto där han hälsade ”en av Allsvenskans bästa mittfältare välkommen tillbaka” kunde jag inte låta bli att le för mig själv. Det var ju det där med självinsikten…

# Mina misstankar om att Blair Turgotts långa frånvaro för spel med det jamaicanska landslaget inte skulle vara bra för formen ser ut att besannas. Inget bett alls i den här insatsen och drog dessutom på sig en fullständigt värdelös varning i matchens slutskede. Sånt har inte ÖFK råd med, heller!

# Fanns det inget positivt att berätta från Hisingen? Jodå. Jerell Sellars fick nu spela en hel timme och såg rappare ut än i de senaste korta inhoppen. Där kan formen vara på väg. Marco Weymans fick också lite speltid, det har väl inte hänt sedan Hedenhös dagar? Och så tyckte jag mig se att Felix Hörberg var pigg som tusan på sin högerkant. Men vad hjälpte det när inte så många av hans lagkamrater var på hugget.

Till sist, ÖFK-poängen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Eirik Haugan (29) 2, Sam Mensiro 1, Patrick Kpozo 2 – Felix Hörberg 3, Charlie Colkett (58) 2, Nikolaos Dosis 1, Ludvig Fritzson 1, Henrik Bellman 1 – Blair Turgott 1, Sebastian Karlsson Grach (76) 2. Ersättare: Jerell Sellars (29() 3, Marco Weymans (58) 2, Ahmed Awad (76) betygsätts ej.