När Alsvenskan tog EM-uppehåll efter åtta spelade omgångar var det inte alldeles enkelt att summera ÖFK:s inledande insatser. Vi hade fått se lite av allt; en del var riktigt bra (5–0 mot Örebro, 3–0 mot Sirius och oavgjort i Malmö), annat var okej men gav dålig utdelning (premiärpoängen i Kalmar, förlusterna mot Djurgården, AIK och Mjällby) och så hade vi bottennappet hemma mot Varberg.

Åtta poäng, en pinne i snitt per match, är sånt som brukar räcka för att fixa nytt kontrakt efter 30 omgångar. Och med de förutsättningar som ÖFK för tillfället lever under så var det godkänt för min del. Absolut!

Nu har vi hunnit fram till seriens halvtid, ytterligare sju omgångar kan summeras.

Betyget för den andra quartern: Underkänt!

Det kan inte annat bli efter noll vinster, en oavgjord och sex förluster. En poäng och 5–18 i målskillnad, det är ju nästan lika uselt som ÖFK avslutade den förra säsongen (sex raka förluster).

Om man slår samman den första halvan blir betyget tyvärr detsamma. Det är bara att kolla tabellen efter måndagskvällens sena matcher: ÖFK ligger sist med sina nio poäng. Inte dyngsist, absolut inte; Mjällby ligger två poäng före, Örebro, på negativ kvalplats, är ytterligare en pinne före. Det går att greppa...

…men:

Till Sirius på plats 13 och närmast ovanför de där förhatliga strecken skiljer nu sju poäng. Sju pinnar är mycket när det ser ut som det har gjort och det KUNDE ha sett ännu värre ut om inte AIK och Varberg fått in sina väldigt sena segermål i går kväll (både avgjorde i 89:e minuten…).

Lagen som ligger närmast ovanför Sirius (Varberg, Halmstad, Degerfors) kommer inte att vara några räddningsplankor för ÖFK, de ser redan ut att ha smitit utom räckhåll.

Jag har gått igenom de 15 matcher som ÖFK spelat, kollat de betyg jag satt och kommit fram till följande, högst subjektiva, ”sanningar”:

# En match sticker definitivt ut, 5–0 hemma mot Örebro i andra omgången. Toppklass, det var som när ÖFK var som allra hetast för några år sedan. Visserligen var utdelningen exceptionell, fem skott på mål, fem skott i mål! Men intrycket kan ingen blunda för.

# Oavgjort mot Malmö FF på bortaplan (som kunde ha varit en trepoängare om inte domaren hade schabblat till det, jag har fortfarande svårt att smälta Kristoffer Karlssons insats i den matchen) och 3–0 hemma mot Örebro är också starka papper.

# Sedan blir det ett rejält hopp i betygssättningen. Hammarby (1–1) var en godkänd prestation, söndagens insats mot Norrköping likaså. I samma fack hamnar också den snöpliga 0–1-förlusten mot Halmstad där ett självmål i matchens sista spark fällde ÖFK. Där tar jag absolut hänsyn till förutsättningarna, Amir Azrafshan fick verkligen anstränga sig för att få ihop en startelva (så illa var det). Förlusten i Degerfors fick också godkänt i summeringen, där belönade jag en stark och anfallsinriktad första halvlek som borde ha givit betydligt mer än 1–0, mycket mer.

# Sämsta insatserna: Bortamatcherna mot Häcken (0–5) och Elfsborg (0–3). Mot Elfsborg blev betygen så låga att jag misstänker att ett dåligt humör bidrog...

Kollar man in hur jag bedömt spelarprestationerna är det, föga överraskande, en kvintett som sticker ut; mellan Aly Keita, Ronald Mukiibi (inte längre kvar i klubben, hans betyg är satt efter de inledande åtta omgångarna), Noah Sonko Sundberg och årets uppstickare Patrick Kpozo skiljer bara några futtiga hundradelar efter 15 spelade omgångar, Eirik Haugan är strax därefter. Den betygssättningen tror jag de flesta bedömare kan ställa sig bakom. I mina ögon är det här spelare som presterar på hög allsvensk nivå, i match efter match.

Men sedan är marginalen till nästa gäng stor, alltför stor; Felix Hörberg, Isak Ssewankambo, Nebiyou Perry (borta sedan EM-uppehållet och inte aktuell förrän kanske i slutet av serien), Simon Kroon och Blair Turgott har godkända siffror men inte mer.

Ännu lägre är de för viktiga pjäser som Ludvig Fritzson och Sam Mensiro (han måste ju användas, ständigt småskadad, när bristen på försvarsspelare är så uppenbar).

Alla dom här måste prestera bättre, några mycket bättre för att ÖFK ska kunna resa sig från sitt utsatta läge. Samtidigt måste ungdomarna (Karlsson Grach, Dosis, Arhin, Bellman, Stolt) ta ytterligare steg i sin utveckling, Charlie Colkett hitta en snabb formtopp och Jerell Sellars bli matchklar. Nu!

***

Några korta noteringar och funderingar:

# Jag grunnar fortfarande på hur ÖFK under det långa EM-uppehållet så kapitalt kunde misslyckas i sitt rehabarbete? Det var ju i princip inga av de skadade som lyckades ta sig tillbaka till matchform.

# Jerell Sellars är ju en av dem. Nu blir det åtta minuter här, 13 minuter där. Så har det varit i samtliga sju matcher efter EM och alltid i slutet av matcherna. Varför inte vända på tanken? Låt Sellars spela från start och så länge han orkar, bättre 30 minuter i början än tio i slutet! Jag påstår att det är Sellars som har nyckeln till ÖFK:s anfallsspel!

# När nu ÖFK så uppenbart måste börja vinna matcher är det dags att flytta fram Patrick Kpozo en bit i banan. Jag tror inte att det är hela lösningen men att Kpozo kan vara en del av den. Hörberg offensiv till höger, Kpozo offensiv till vänster – båda med speed, teknik och bra tillslag på bollen vid inspel och skott. Och Sellars som spelfördelare bakom Turgott… Skulle inte det vara en offensiv som kunde hota?

# Som ni kan räkna ut av raderna här ovan så vill jag fortfarande se (precis som jag skrev redan i december och sedan upprepat vid några tillfällen) en 4-2-3-1-uppställning. ÖFK måste stärka sin offensiv, enligt statistiksajten Wyscout är ÖFK även i år det lag som skapar minst med klara målchanser (men å andra sidan är mest effektiva, i särklass). Men så blir det när laget väldigt sällan orkar skapa ett längre tryck på sina motståndare.

# Blair Turgott är för övrigt enligt samma sajt Allsvenskans vassaste avslutare, flest mål i förhållande till klara chanser!

# Förutom alla skadorna är det framförallt två saker jag stör mig på; jag begriper inte, i det läge som så snabbt uppstod, att Charlie Colkett fick jiddra på hemma i England samtidigt som Amir Azrafshan hade problem att få en startelva på benen. Jag förstår heller inte hur ÖFK kunde misslyckas att knyta upp Ronald Mukiibi på ett korttidskontrakt fram till årsskiftet. Bristen på försvarsspelare är ju alldeles uppenbar. Samtidigt så är knappast Mukiibi med hans skadehistorik den hetaste på marknaden. Visserligen är den här världen ibland fullständigt obegriplig, man ska aldrig säga aldrig, men halvskadade fotbollsspelare är knappast de som står först i kön när klubbar ska förstärka, så dumma är de inte. Samtidigt som Mukiibi hade haft god nytta av ytterligare ett halvår i Östersund för att hans kropp skulle vara redo för nya utmaningar. Det är min bestämda uppfattning.

# Djurgården är fortfarande serieledare men har inte varit lika bra efter EM som före, faktiskt klart sämre. Malmö och ett gnetande AIK kommer att utmana även om skåningarna, lite överraskande, så här långt har haft svårt att strida på två fronter. Framgångarna i Champions league-spelet har kostat i Allsvenskan, helt klart.

# Jag tycker att ÖFK:s informationsansvarige Håkan Lundqvist i förra veckans poddsamtal med Amir Asrafshan på klubbens hemsida fick ÖFK-tränaren att öppna sig på ett helt annat sätt än tidigare. Jag har länge (alltför länge) tyckt att Azrafshan underskattat ÖFK:s utsatta läge samtidigt som han överskattat lagets prestationer. Nu var han där verkligheten, med alla dess svårigheter, är, Azrafshan kändes helt plötsligt mycket ärligare. Det tror jag är mycket bättre; att hålla fasaden uppe gentemot sina spelare, ja, även alla oss intresserade, är sällan en lyckad strategi. Spelarna fattar, vi fattar, att läget är, och under en längre tid har varit, väldigt ansträngt.

Tabellen ljuger inte och två segrar på de senaste 21 matcherna inte är allsvensk kvalitet. ÖFK måste helt enkelt börja gräva där de står för att det ska finnas en möjlighet att reda ut den här situationen. Och efter förra veckans Azrafshan-snack och söndagsinsatsen mot Norrköping känner jag mig lite lugnare. Men bara lite; matchen på måndag kväll när Kalmar FF kommer till Jämtkraft arena är något av nyckeln in i hösten.

Faktiskt lite av sista chansen!