Per Joar Hansen sammanfattade det bättre än någon annan; ”vi var inte på perrongen när tåget gick”.

Precis så.

ÖFK var verkligen inte på plats när Djurgården besökte Jämtkraft arena på söndagseftermiddagen. Det var botten mot toppen och 0–3 var siffror som ingen kunde protestera mot.

Serieledande Djurgården ockuperade ÖFK:s planhalva under den första halvleken och det var också där som man bankade in tre bollar bakom hemmamålvakten Aly Keita. Efter paus lyckades ÖFK stoppa blödningen men, förmodligen, mest i kraft av att Djurgården lättade på gaspedalen och riktade blickarna mot nästa slag (seriefinalen mot AIK kommande söndag).

Visst fanns det en förhoppning om att ÖFK, efter veckans tama utflykt till Örebro, skulle studsa tillbaka till förra söndagens energifyllda insats mot Elfsborg (3–1).

Men det stannade vid enbart en förhoppning, Djurgården klev över ett sömndrucket hemmalag redan från avspark. Aly Keita fick prakträdda (Joel Asoro) efter två minuter och inte ens Isak Ssewankambos kraftfulla spel som däckade både en och två motståndare strax därefter förmådde väcka lagkamraterna. Det är ju annars den typen av signaler som kan ge energi till ett helt lag.

Men icke här, Djurgården hade turbon påkopplad och nitade, med en supertydlig och konsekvent spelidé, fast ÖFK på den egna planhalvan.

Och så small det – tre gånger:

# 13:e min: Mittbacken Jacob Une Larsson trycker upp 1–0 i Aly Keitas högra kryss efter Djurgårdens tredje hörna. Pang! Keita var helt utan chans. Unes avslut var superbt, likaså Haris Radetinacs bakåtnick som öppnade vägen för målskytten.

# 32:a min: Pang igen och 0–2– i samma kryss! Den här gången är det Edward Chilufya som sätter bollen i samma maska från 20 meter. Ytterligare ett klassmål men samtidigt också frågetecken för hemmalagets försvarsspel. Chilufya skulle naturligtvis inte kunnat vandra fram så ostört som han nu fick göra.

# 40:e min: Nätrassel efter ytterligare en hörna där gästerna är betydligt hetare att hugga på andraboillen. Kalle Holmberg sköt och Joel Asoro styrde in bollen, 0–3.

ÖFK hade inte mycket i första halvlek som är värt att berätta om. Malcolm Stolt och Felix Hörberg sköt utan att träffa rent, Nikolaos Dosis och Ssewankambo hade ett par lysande crossbollar, Patrick Kpozo och Hörberg provade några inspel men utan rätt adress.

Det var allt. Resten av tiden fick hemmaspelarna jaga passningssäkra och löpstarka djurgårdare på den egna planhalvan. Och de gånger man fick tag på bollen pressades man till taffliga misstag i passningsspelet.

Det blev alltså ingenting av någonting under första 45 och matchen var körd redan där.

Andra ronden handlade mest om skuggboxning. Djurgården fortsatte att passa runt bollen men intensiteten var lägre och farligheterna färre. Ja, Aly Keita behövde bara briljera vid ett tillfälle (frispark i slutet av matchen och nick från inhoppande Emir Kujovic) medan ÖFK hade ett par riktigt vassa omställningar, också i slutet, där såväl Sebastian Karlsson Grach (framförallt) som Blair Turgott tvingade Djurgårdens målvakt, för dagen vikarierande Tommi Vaiho, att prestera sitt allra bästa.

***

Några korta noteringar;

# Det finns ingen som begär att lag typ Djurgården ska vara ÖFK:s räddningsplanka i jakten på förnyat kontrakt, allrahelst som Djurgården den här eftermiddagen uppträdde som den serieledare man är (åtminstone i den första halvleken). Men med 0–3 samtidigt som Mjällby, på kvalplats, klappade till Elfsborg med 4–0 känns det som Superettan kom minst ett steg närmare söndagen den 26 september.

# Det fanns här heller inte mycket i prestationen som skänkte någon form av hopp. Det var energifattigt och slätstruket över hela linjen.

# Om man ska hitta något positivt så får det bli att ÖFK försvarsmässigt stod pall för Djurgården tungas tryck i det öppna spelet, det var bara vid Chilufyas 2–0-skott som man fallerade.

# Däremot hade hemmalaget betydligt svårare att freda sig vid fasta situationer. Två av målen kom sedan man förlorat slaget om andrabollarna framför Aly Keita, dessutom osade det katt vid ytterligare några tillfällen.

# Men a andra sidan; Djurgården är väldigt vassa på hörnor och frisparkar. Ger det inte utdelning i första försöket så är man grymma på att behålla trycket mot motståndarmålet; det är därför mittbackarna Jacob Une Larssson (1–0 i eftermiddag) och Hjalmar Ekdal noterats för tre mål vardera medan högerbacken Aslak Fonn Witry (försvann till Holland under sommarfönstret) toppar tillsammans med Edward Chilifya den interna skytteligan med sina fem mål. Det finns också ytterligare några ”försvarsmål” i statistiken!

# Lagkaptenen Magnus Eriksson står för de flesta ”servarna”, elva assist så här långt (dessutom fyra mål).

# Enda sprickan i Djurgårdens fasad den här sommaren är väl att forwards har haft svårt att omsätta alla skapade möjligheter i mål. Det är nog bara den, inte helt oviktiga, detaljen som kan stoppa klubben i jakten på en 13:e mästartitel.

# ÖFK nästa uppgift blir Halmstad på bortagräs på lördag. Ja, alla fattar betydelsen av den matchen (kolla tabellen…) och då är det bara att hoppas att det runnit till lite ny energi i gänget. Det är ett absolut måste, urladdningen mot Elfsborg kostade mer än den smakade även om de tre poängen, som alla förstår, var livsviktiga!

Till sist; här är ÖFK-poängen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Sam Mensiro 1, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Patrick Kpozo (70) 3 – Felix Hörberg (61) 2, Isak Ssewankambo 2, Nikolaos Dosis (61) 1, Ludvig Fritzson (61) 1 – Blair Turgott 2, Malcolm Stolt (78) 1. Ersättare: Frank Arhin (61) 2, Charlie Colkett (61) 2, Jerell Sellars (61) 2, Marco Weymans (70) 1, Sebastian Karlsson Grach (78) betygsätts ej.