Ja, nu kan vi sluta räkna. En fullständigt iskall insats och 0–3 i Varberg satte punkt för ÖFK:s sex säsonger i Allsvenskan.

Fyra omgångar återstår visserligen att spela men samma vilken matematisk formel vi försöker använda så slutar den alltid i Superettan.

Det är trist. Supertrist.

För ÖFK, för Östersund som stad, för hela länet och det gäller inte bara de som är intresserade av idrott i allmänhet och fotboll i synnerhet – ja, till och med för svensk fotboll (där begriper även jag att meningarna är högst delade men den fuskstämpel som finns instämplad i klubbmärket, Kindberggate, är betydligt större och kraftigare ute i landet än många här hemma vill inse). ÖFK var under några år den mest överraskande vitamininjektionen i svensk klubblagsfotboll någonsin. Men sedan Daniel Kindbergs finkades en aprilmorgon för tre år sedan har det gått snabbt utför och i eftermiddags, lördagen den 30 oktober strax före klockan 17, rasade man över kanten.

Frågan är bara hur stort fallet blir? Superettan, i dag ja – men var befinner sig ÖFK om ett par månader?

Den frågan har jag inget bra svar på, inte alls. Jag vet bara att det är tunna full av skit som måste hanteras; spelare utan kontrakt som helst letar nya jaktmarker, spelare med kontrakt som inte vill följa med på resan ner i seriesystemet, tränarfrågan (Amir Azrafshan är ju ”arbetsbefriad” till årsskiftet och för Per Joar Hansen återstår bara fyra evakueringsmatcher), det ekonomiska slukhålet som kan leda till precis vad som helst, vilka sponsorer orkar sätta in nya pengar på kontot, vad finns kvar av en organisation som chockbantats senaste året och nu sätts på ytterligare prövningar.

Ja, ni förstår. Phuuu…

Jag hoppades naturligtvis att vi den här lördagseftermiddagen hade kunnat blåsa in ytterligare lite syre i kampen om den kvalplats som var teoretisk möjlig att nå (0,8 procent enligt fotbollsanalytikern Ola Lidmark Eriksson som hade kört den allsvenska avslutningen i sina simulatorer). Men redan när jag såg laguppställningen en knapp timme före avspark insåg jag att det var kört; till den långa skadelistan och raden av indisponibla spelare kunde vi nu lägga målvakten Aly Keita (poängräddare så sent som i onsdags mot Häcken) och högerbreddaren Felix Hörberg.

Det blev också vad det blev, allrahelst som Varberg skickade in ettan redan efter tio minuter. Det eventuella mod som pumpats in i laget före avspark försvann som när en misslyckad sufflé pyser ihop. Varberg var bättre i allt och det var bara en inspirerad Sixten Mohlin (Keitas ersättare) som såg till att siffrorna stannade vid 3–0. Hemmalaget hade 20–1 i skott (10–1 på mål) enligt fotbollförbundets matchrapport på hemsidan. Ja, ni förstår – ÖFK var inte ens nära att leva vidare.

Men som alla förstår; det var inte här och nu, den här lördagen på Varberg Energi Arena, som ÖFK spelade bort sina chanser till allsvenskt spel nästa sommar.

Tar vi den här säsongen kan vi gå tillbaka till det som hände efter EM-uppehållet. Före EM (åtta matcher) var det absolut godkänt med tanke på förutsättningarna. Men när ÖFK fick möjligheten att under sex veckor lappa ihop sitt skadeskjutna manskap hände något som jag absolut inte kan få något riktigt bra grepp om:

Spelarna var fortfarande skadade (dessutom hade Ronald Mukiibi dragit sedan kontraktet gått ut)och på nio omgångar tog ÖFK en poäng. Ja, ni läste rätt, en pinne på nio matcher ( oavgjort 1–1 mot Hammarby den 1 augusti).

Därmed var ÖFK-skutan fast förankrad i botten av tabellen. Tränarbytet (Azrafshan ut och Perry in) var en absolut nödvändighet, den sista möjliga, för att åstadkomma en förändring. Men effekten uteblev, det vet vi nu. Men jag kommer alltid att försvara klubbledningens åtgärd, sen får ett antal skränfockar ropa Drillo-fotboll hur mycket de vill. Skiftet skulle dock ha kommit tidigare, det här manskapet var inte kapabelt att spela Azrafshans passningsorienterade fotboll. Det är en av de viktigaste orsakerna till att det nu har gått åt helvete.

En annan anledning, och nu tittar vi bara på den sportsliga delen (när det gäller allt annat strul är det ju fullkomligt omöjligt att veta vad som är hönan och vad som är ägget men det som skett på planen har vi ju alla kunnat bevittna), är att spelarmaterialet inte håller allsvensk klass om man ser till truppen som helhet. Det här skrev jag redan innan coronasäsongen 2020 inleddes, alltså förra våren.

Jag fick utstå en hel del påhopp men anledningen till mina rader var lika enkel som glasklar;

# Säsongen 2019 tog ÖFK 25 poäng (men klarade kontraktet bara för att fyra lag var ännu sämre).

# Från mitten av maj till in i november var ÖFK seriens sämsta lag.

# Ur den truppen försvann spelare som Tom Pettersson, Curtis Edwards, Alhaji Gero, Ravel Morrison, Dino Islamovic, Tesfaldet Tekie, Hosam Aiesh… Och ersatts av ungt och grönt, visserligen med en hel del talang men långtifrån förädlat för allsvensk fotboll.

Och om man nu tittar resultatmässigt på vad som hänt de tre senaste säsongerna så är ju backen stakad mot stupet, åtminstone för alla som vill se:

# Säsongen 2019; fem segrar, 15 förluster.

# Säsongen 2020; åtta segrar, 13 förluster (med förfärliga sex raka som avslutning).

# Säsongen 2021 (så här långt); tre segrar, 18 förluster.

# Och för att hjälpa till med sammanräkningen; 16 segrar och 46 förluster på 86 matcher!

Tittar vi vidare på de här två, som jag ser sportigt tyngsta, faktorerna, truppens kvalitet och sättet att spela, kommer jag fram till de här noteringarna;

# Givetvis har skadorna varit grönjävliga att hantera. Redan vingklippt av värvningsförbudet (Ghoddos-domen) har såväl Amir Azrafshan som Per Joar Hansen varit bakbundna när de skulle formera sina trupper. Men det här problemet fanns redan på Ian Burchnalls tid och såvitt jag förstår hade klubben klara indikationer på vad som skulle komma i CAS-domen för ett år sedan och kunde ha agerat på spelarmarknaden. Men då var det tomt i kassakistan samtidigt som klubben hade en massiv brist i den sportsliga kompetensen där kompassen snurrade åt alla håll.

# Med tanke på hur det såg ut på spelarsidan skrev jag redan i summeringen av fjolåret att ÖFK borde satsa på en 4-2-3-1-uppställning. Här fanns spelartyper för att bygga en snabb omställningsfotboll. Aszrafshan valde istället att försöka utveckla ett possessionspel hela vägen från Aly Keita. Det gick som det gick och jag har helt klart för mig varför; passningsfoten är alltför dålig på alltför många och det saknas definitivt en ”fältherre”, ”arkitekt”, ”spelmotor” (kalla det vad ni vill men alla lag som vill äga bollen måste ha ett nav som det snurrar kring). Graham Potters ÖFK hade Brwa Nouri. I den här ÖFK-truppen finns ingen Brwa Nouri. Det finns dock några spelare (Amin, Perry Kroon, Sellars) med potential i lite olika roller. Men alla har varit skadade och spelat ytterst sporadiskt, Rewan Amin inte alls. Men Azrafshan tjurade på ända fram till dess att han fick sparken – trots att han med samma material förra säsongen räddade klubben med en betydligt enklare variant av fotboll… Det där kommer jag aldrig att förstå.

Här skulle naturligtvis klubben eller varför inte några av mer erfarna spelarna dragit i bromsen. Men nye sportchefen Adil Kizil (kompis med Azrafshan från tiden i Dalkurd) var för svag och lagkaptenen Aly Keita lät mest som en papegoja när han ständigt upprepade ”Jag tror på det här” när han skulle kommentera förlusterna som staplades på varandra.

I det här läget saknade jag Tom Pettersson som allra mest. Tom hade många goda kaptensegenskaper men framförallt tvekade han aldrig att säga som det var.

Och för att göra en kort sammanfattning av det hela; jag tror att ÖFK, i alla led, haft dålig insikt i var man befunnit sig rent sportsligt under alldeles för lång tid. Det är en del av förklaringen till att klubben nu åker ur Allsvenskan. Men det är inte hela förklaringen, övriga faktorer lär jag få anledning att återkomma till innan vi stänger säsongen 2021.

Till sist, här är ÖFK-betygen i dagens match (skala 1–6); Sixten Mohlin 4 – Sebastian Karlsson Grach 2, Noah Sonko Sundberg 2, Eirik Haugan 2, Patrick Kpozo 2 – Ludvig Fritzson (59) 1, Nikolaos Dosis 2, Marco Weymans 2, Henrik Bellman (69) 1 – Blair Turgott 1, Malcolm Stolt 2. Ersättare: Charlie Colkett (59) 1, Ahmed Awad (69) 1,