Från att ha betraktats som en “slagpåse” har laget börjat plocka poäng. Har funderat en del över det och om det finns nån sammanhängande förklaring. Jag kom att tänka på ordet “power”, ett gammalt hederligt svenskt uttryck importerat från den anglosaxiska världen. Det finns “power” mellan stolparna, tycker att Andrew Mills i varje fall för skrivande stund har en större bredd i sitt agerande än legenden Aly Keita.

En backlinje, i mitten kanske inte den snabbaste man sett men med “power” i sitt agerande. Äntligen en kontrollpunkt på mitten i Erick Brendon, hans förmåga att hitta dom crosspassningar som ger laget tid och utrymme i offensiven. Inte så lite “power” i dom. Anfallsmässigt också en helt annan ”power”, vilket sex mål på dom två senaste fighterna indikerar på. Får Simon Kroon vara hel säsongen ut och en av lek- kamraterna Chovanie Amatkarijo fortsätter utvecklas finns farten och finessen där.

Över huvud taget verkar “sommarfönstret” gjort ÖFK gott, nya ansikten har flutit in fint. Tränaren Magnus Powell har varit i fråga satt men verkar tillsammans med parhästen Stefan Lundin hittat verktyg för att ge en alltmer hopplös uppgift ett lyckligt slut även om en synnerligen törnbeströdd väg fortsatt finns att vandra. Tycker Powell har en ärlig och mänsklig framtoning i sitt agerande och har dessutom bott granne med en kusin till mej i Helsingborg under sina aktiva år i HIF. Bara en sån sak.

Som sagt, mycket återstår men det finns en “power” som gör att kampen förs över hela banan och förhoppningsvis lockar positivitet till att delar av dom “nyfrälsta” kommer tillbaka till Jämtkraft Arena. Elitfotboll i Östersund var länge en chimär, nu har den funnits här ett antal år och låt oss alla som känner för det se till att det så får bli….