Det har gått några dagar sen “Fotbollsgalan” och för en entusiast av sporten har tankar och funderingar löpt hit och dit. Galan i nuvarande regi är för det första enligt min mening ingen direkt höjdare varken som underhållning eller faktapresentatör. Tempot förrycks med alla dessa reklamavbrott och focus läggs på lite fel saker. Man sitter och funderar på hur många klädbyten Jessica Almenäs skall hinna med, bara en sån sak. Tycker att “Lars-Roland” kunde hyllats från scen, gärna tillsammans med den tillträdande Erik Hamrén. Det Lagerbäck uträttat ihop med först Tommy Söderberg och sen Roland Andersson, fem raka slutspel i mästerskapen, är helt fantasiskt och skall egentligen inte kunna gå med ett lag på världsrankingens 41:a plats.

Anledningen stavas väl som många skrivare förut uttryckt: “den svenska modellen” eller “jaget får aldrig bli större än laget”. En ny epok inleds genom byte av förbundskapten och många vill se ett annorlunda, offensivare spel. Dessbättre har Hamrén redan betonat vikten av att bortse från alla sifferkombinationer. 4-4-2, 4-3-3 etc. etc. Allting anpassas efter förutsättningarna enligt honom, bra så. Att vi skall kunna hoppas på mer anfallsinriktad blågul fotboll generellt tror jag är en omöjlighet. Det blir samma gnet för att hålla dom stora nationerna stången, offensiven får i så fall blomma ut mot dom sämre.

I samband med “Galan” släpptes också bomben att allas vår Zlatan på egen begäran kanske gjort sitt i landslaget. Så gott som alla sportskrivare av mer eller mindre dignitet verkar jämföra det med, om inte domedagen, så näst intill för svensk fotboll. Malmöpågens spelsinne, teknik och fysik är enligt min mening helt oöverträffad, historiskt sett i svensk fotboll. Egenskaperna har också till slut gett en plats i världens bästa klubblag, FC Barcelona. Högre går det inte att komma och det enda Zlatan i princip saknar är titeln i “Champions League”.

Jag tror dock, och detta är väl som att stå i kyrkan och hylla potentaterna i helvetet, att landslaget i nuläget som lag blir starkare utan Zlatan Ibrahimovic. Så länge den gänglige skåningen var på väg uppåt var han en i gänget och uträttade det skitjobb som krävs för att svensk landslagsfotboll skall kunna mäta sig med dom bästa. Men saker och ting har förändrats och det är omöjligt, tror jag, att i längden få ett slagkraftigt team om någon länk uppfattas ha en “gräddfil”. Tycker att kroppsspråk och annat i laget på senare tid visat oroande tendenser. Hoppas dock naturligtvis att historien tar en annan väg, att Erik Hamréns inträde får positiva effekter. En av världens kanske tre-fyra bästa spelare skall naturligtvis tillhöra sitt landslag. Det fina med Zlatan är ju det man älskar mest som betraktare, det hela tiden oförutsägbara, dom geniala lösningarna.