Återigen har “Idrottsgalan” sett dagens eller snarare kvällens ljus. Från mitt soffhörn sett en relativt blek företeelse där huvudpersonerna inte fanns på plats. Förståeligt i skidskytten Helena Jonssons fall då hon vis av Peter Settmans närgångna uppvaktning av Charlott Kalla häromåret inte ville utsätta sig för nåt liknande. Zlatan Ibrahimovich förnekade sig dock inte. Fick inte ledigt av klubben sas det, för resan till Sverige men fanns ändå på plats i Italien för en annan gala samma kväll. Om det berodde på Zlatans eget ställningstagande eller staben runt honom vill jag låta vara osagt, får väl hoppas på det senare.

Höjdpunkten för mig den här kvällen var “Sportspegelns” pris till hockeydomaren och ambulanssjukvårdaren Wolmer Edqvist. Strid om poäng och tabellplaceringar bleknar till intet när saker och ting ställs på sin spets som i det här fallet med hjärtstilleståndet. Vidare var den stående hyllningen till Lars Lagerbäck, en av många olika prisutdelare, på sin plats. Hockeyliraren Jörgen Jönsson utklädd till kanin var oväntat, Jörgen har väl inte direkt varit någon muntergök genom åren.

När jag ändå är ute och fladdrar lite från målsättningen med fotbollz vill jag bidra med ett litet inlägg i debatten runt Mathias Fredriksson och längdlandslaget, senast sidsteppningen vid tävlingarna i estniska Otepää. Har all respekt för vad denne uträttat, världscupvinnare, medaljer i mästerskap m.m. Talangfull, tjurig och envis men också med en säregen vilja, tycker jag, att ständigt gå sin egen väg. Tror att Mathias lite bundit ris åt egen rygg genom alla synpunkter på träningsupplägg och lagledning genom åren. Längdskidor är ju en individuell idrott till stor del men även här måste det finnas förståelse för varandra, ledarstab-aktiva.

Inte sen 1980-talet har det varit ett sånt “go” runt längdsporten med massor av unga där inget verkar omöjligt. Att landslagsledningen prioriterar denna efterlängtade nytändning är förståeligt. Åkare som t.ex. Hanna Falk, Emil Jönsson och Markus Hellner visar ju att “snorsporterna” fortfarande har en framtid i det här landet.

Vän av ordning kanske ondgör sig över skribentens lättjefulla kritiserande till höger och vänster men till mitt försvar kan då sägas att även jag hade en relativt aktiv “karriär” i skidspåret för 30 år sen. Detta i ett fåfängt försök att via en bättre fysik bli en rörligare fotbollsdomare.

Åkte bl.a. åtta “Haldo Hanssons” Alsen-Frösön, på den tiden loppet till skillnad från nu var ett verkligt kraftprov med sina sex mil i synnerligen kuperad terräng. Visserligen med kö-skotern ständigt i hasorna men ändå. Vidare sju “Kanonlöpet” Brunflo-Östersund 22 km och som kronan på verket “Vasaloppet” 1987, året då det slogs köldrekord, -30 i starten. Tid: 10,45. Alla kan inte vinna men det viktigaste är ju enligt Pierre de Coubertin, baronen, att kämpa väl och kämpade det gjorde jag, verkligen…….