Två synnerligen mörka söndagar. Först ÖFK:s degradering och sedan mitt kära Helsingborgs IF snubblande på mållinjen i Allsvenskan för ett par dar sen. Att guldet dessutom försvann sex mil söderut till ärkerivalen Malmö FF gör ju inte saken direkt bättre. Dessa malmöbor som pratar en mer eller mindre obegriplig skånska till skillnad från invånarna i “Sundets Pärla”. Tror att dom är någonting bara för att dom har en bro till kontinenten som man blir näst intill ruinerad på om man måste använda. Nåväl….

Hatten av emellertid för HIF som skulle rasa ihop enligt förhandstipsen efter “Henkes” sorti. Men en blandning av rutin o ungdomlig fräschör tillsammans med en helt underbar tränare och människa, Conny Karlsson, bärgade silvret. 67 (!) poäng tror jag det blev till slut. Dessutom, med nutidens kostbara men för en entusiast uppe i obygderna, fantastiska skapelsen webb-TV har man kunnat avnjuta dom flesta matcherna “live“.

Att ÖFK förr eller senare inte skulle orka hålla mälardalen med omnejd stången var för min del mer eller mindre väntat. Tror inte att folk i gemen häruppe förstår vilken relativt kvalitativ serie Div 1 är. Det fordras en enorm uppslutning både av näringsliv, supportrar och folk ute i “marginalen”. De förstnämnda tycker jag har gjort vad man kan begära med sponsring och annat. Däremot allmänhetens stöd för ÖFK under säsongen lämnar en del i övrigt att önska enligt min mening. Det är tydligen viktigare för en del att gång på gång anklaga klubben för “toppstyrning”, felaktig värvningspolitik och ovilja till samarbete.

Okej, styrelsen har väl inslag där ingen lägger “fingrarna emellan” men en styrelse är ju demokratiskt vald och det är ju upp till alla kritiker att själv ta ett ansvar i klubben eller via ett medlemskap försöka ordna en förändring. Att leda en idrottsförening på det här relativt höga stadiet kräver sin man eller kvinna. Sen finns det alltid tillvägagångssätt som går att diskutera men det tycker jag man skall ta under ett långt vinteruppehåll i stället.

Sen den gulskimrande brevbärarcykeln ställdes åt sidan för gott och en mer frilansinriktad och mer avslappnad verksamhet inleddes för dryga 15 år sen har ett av dom mer ritualbetonade företeelserna varit att plöja igenom våra lokaltidningar varje morgon vid frukostbordet. Eftersom egen medverkan i den ena förekom tidigare, visserligen i relativt blygsam omfattning, var det speciellt intressant vid dessa tillfällen. Hade något ur materialet redigerats bort, hade konkurrenten hittat någon vinkling eller någon formulering man själv hade missat? Fanns bland övriga reportage i tidningarna något spännande med utgångspunkt på hur olika skrivande människor tar sig an sitt uppdrag?

Allt sådant är numera historia, dag ut och dag in samma material från samma reportrar. Visserligen lite olika bilder och layout i övrigt, kanske någon dags fördröjning sinsemellan på visst innehåll men personligen tycker jag det är en oerhört trist utveckling. Allting stavas naturligtvis ekonomi, ingen behöver skickas till Stugun för att bevaka deras insatser i div 3-fotbollen, det är bara att greppa mobilen och ringa nån ledare. Samma referat i bägge tidningarna utan den speciella touch som en reporter på plats kan förmedla. Ingen konkurrens-billigt och bra men som sagt trist, jävligt trist.

Det är tuffa tider för papperstidningen och tillsamman med ett sviktande befolkningsunderlag är det väl något man måste försöka acceptera. Jag känner flera av dom som nu måste verka i det här nya formatet och dom gör, som dom alltid gjort, ett bra jobb utifrån dom förutsättningar som finns. Kul i alla fall att min gamle vän Hans Andersson fått breda ut sig lite grann i krönikeform. Där finns gedigen kunskap och ett stilistiskt bett. Sen har jag en önskan om att Agne Svärd får en time-out från sin nattredaktion och gläder oss sportidioter istället.