Sen jag lämnade det aktiva klubbengagemanget har inte senvinter och tidigvår-matcherna varit något som jag prioriterat rent åskådarmässigt i livet frånsett något inhopp i journalistikens förtrollande värld. Fotboll hör på nåt vis, tycker jag, samman med ett analkande sommarhalvår med grönska och fågelsång. Dags ändå i alla fall i går kväll på “Arenan” för match ÖFK-Alsen i Reaxer Cup. Våra rödsvarta hjältar har ju gått nästan som tåget på slutet i en spännande riktning.

Tyckte i alla fall om det jag såg på den härligt gröna konstgräsmattan. Ingen bländande uppvisning i målgörandets ädla konst men känslan av ett sammansvetsat gäng som verkade trivas ihop. Alla tre engelsmännen på plan tror jag kan bli tillgångar. Vänsterbacken Steve Burton fysisk, spelintelligent och med en säkert viktig vänsterfot. Robbie Clark på defensiva mitten med rappa fötter och stort engagemang och längst fram Brian Wake. Inte direkt urtypen för en “centertank” men oj vad man bedrar sig.

Kommer att tänka på Janne Gummérus, ångstagrabben som i flera år frälste Tandsbyn men som avslutade karriären i Brunflo och var med om att föra upp laget i div 4 1971. Inga jämförelser i övrigt men just det där explosiva dom första metrarna som är så viktigt i fotboll och speciellt för en forward. Det där “raka” tänket också utan krusiduller. Wake verkar dessutom inte vara någon som enbart kämpar för sitt eget “cv” utan också pådrivare på plan, skall bli mycket intressant att följa fortsättningen.

Av det mer lokala folket tycker jag unge Dennis Widgren utvecklats åtskilligt sen i fjol. Ett härligt steg, företagsam och dessutom lite elak emellanåt. Förstår att nye tränaren Graham Potter ger honom mycket speltid. Anton Modigh, också en ungdom, i mål var olycklig vid Alsens kvittering men lade det bakom sig och uppträdde sen prickfritt. Ludvig Sundströms känsliga högerfot verkar också ha överlevt vintern liksom Tom Permans arbetskapacitet även om han var lite bollkär den här gången. På det hela taget en intressant upplevelse, som sagt kanske inte helt spelmässigt men som “teambuilding” och det är väl det försäsongen delvis är till för.

Alsens kapacitet är svårbedömd. Laget hamnade till stor del långt ner i banan men kontrade snyggt när tillfälle gavs. Lasse Danielsson kan bli en joker framöver med sin löpsstyrka och Adam Larsson, ny från Trollhättan ,också nyttig i dom bakre regionerna. Bäst dock välväxte 18-åringen Mikael Nilsson i mål. Hade mycket att stå i men gjorde det väldigt bra. Härligt med intresset också från väst-jämtland, en röststark läktarsektion med grönvita supporters.

I fjol vid den här tiden skrev jag också en profetisk inlaga om kommande säsong innehållande en hel del betraktelser dock i slutändan av olika anledningar inte helt med verkligheten överrensstämmande. Tycker emellertid nu att det finns fog för optimism. Ett förmodligen mer hanterbart motstånd i div 2, ett nytt tänk i ÖFK-ledningen och som sagt en överhuvudtaget mer “familjär” atmosfär vilket är viktigt då många nya kuggar varje år måste in i maskineriet.