Efter en längre tid utan “hammarslag” där andra aktiviteter krävt sin uppmärksamhet pumpar nu adrenalinet och nånstans måste det få ett utlopp. Som vanligt när man höjer sig ovanför huvudläktaren på Jämtkraft-Arena eller all annan fotboll med lokal anknytning sitter det alltid nån fundamentalist som tycker att sajten till minst 150 % skall handla om just den lokala fotbollen. Man får dock ta en del risker här i livet och delar av nedanstående avsnitt är väl en av dom.

Bevittnade i går Sveriges semifinal i damernas VM-fotboll. Många ansåg ju att vägen nu låg öppen fram till dom ädlaste medaljerna sen Japan sensationellt betvingat värdnationen Tyskland. Har inte följt “Nippons” fotboll speciellt genom åren det skall erkännas och tänkte efter segern mot tyskorna att det här gör dom inte om, inte ens via 50 möjligheter till. Efter gårdagskvällen är jag dock beredd att tänka om, rejält.

Visserligen fick coach Dennerby vaska om en del i sin uppställning men på den här nivån och med dryga 20 spelare i truppen skall det fungera ändå. Men, svenskorna såg i många stycken ut som nybörjare. Man matchade helt enkelt inte det tempo och presspel som motståndet bjöd på, dessutom med hög teknisk färdighet i varje situation. Och nu till min poäng, för detta rejäla tillkortakommande lastas i dom flesta media målvakten Hedvig Lindahl?? Okej, när sista utposten ger sig ut i straffområdet skall det spruta revben och andra kroppsdelar åt alla håll men att mer eller mindre hänga ut henne för nederlaget känns väldigt magstarkt.

Samtidigt en uppvisning i den gamla sanningen att “man spelar inte bättre än motståndet tillåter”. Det hjälper inte hur talangfull eller rutinerad man är, om den omgivande spelmässiga nivån är högre avslöjas bristerna i den egna färdigheten obarmhärtigt. Detta som en liten personlig passning till alla som menar att bara man satsar på att spela ihop egna talanger så löser sig allt. Dels finns risken att talangen vill gå vidare och sen behövs det en större kader än vad som går att uppbringa i våra trakter. Japanskorna är många och av kulturella och andra skäl väl anpassade för lagidrott.

En talang som anpassat sig är väl Ante Björkebaum. Har aldrig hyst, till skillnad från en del fotbollskompisar, några tvivel på han förmåga i den vägen. Tillhör dom tongivande i Sirius och hänger in en hel del mål dessutom och nästa pinne på karriärstegen är säkert inte långt borta. Dessutom glädjande att David Röhdin, 16-åringen från Brunflo FK (!), får en fin vidare fostran i Gefle IF. Hans löpningar med bollen och i hög fart dessutom täcka densamma är som jag ser det, unik.

Många nya ansikten är som vanligt i omlopp i ÖFK, något som är sunt, skapar intresse och diskussioner, dessutom ett tecken på att man verkligen vill nånting. Det som dock inte torgförs är vilka som försvinner inför hösten, åtminstone har jag inte lyckats få med mig det. Hittade en speciell favorit under våromgången i engelsmannen Kyle Hawthorne. Började lite anonymt men växte mer och mer i mina ögon. Just den där förmågan att hitta lite udda lösningar och den underbart fina touchen på bollen. Wake, Burton och Clark verkar bli kvar men hur blir det med Hawthorne?

I vilket fall som helst en intressant höst och det pratas mycket ÖFK med många man möter. Hade själv lite blandade känslor inför degraderingen men på nåt vis har ändå samma lust och förväntningar inför varje match infunnit sig. Det är väl det som är det fina med fotboll, man hittar på alla nivåer nåt givande eller oväntat. I det här läget kanske en svensk seger på lördag är oväntad men givande i så fall en svensk bronsmedalj. I den bästa av världar inte illa alls.