ÖFK, Superettan, 5-0. Om någon innan seriestarten rent hypotetiskt förklarat att laget skulle vinna någon av dom 30 matcherna med nämnda siffror skulle jag betrakta den personen som mer eller mindre från vettet. Visst, man har ett talangfullt lag innehållande dom flesta verktygen, men Superettan är dock Superettan, massor av klubbar och spelare med hur mycket allsvensk rutin som helst. Talang och kunnande måste anpassas till ett rådande tempo. Men med facit efter fem matcher, ÖFK har mer eller mindre chockat inte bara jämtlänningar utan kanske hela fotbolls-Sverige.

Personligen vill jag dela upp anhängare i tre kategorier:

1. Dom som njuter av det rena kampmomentet

2. Taktik"nördarna" som fascineras av sättet att förflytta olika lagdelar i ena eller andra riktningen. Oftast relativt framstående aktiva eller före detta aktiva som genom åren analyserat motståndare utan och innan.

3. Vi vanliga dödliga som njuter av individuella prestationer. En målvakt som mer eller mindre spikar igen, en mittback som bryter i allra sista sekunden eller en offensiv där en oväntad passning sätter ett helt försvar på ändan.

ÖFK hade tidigare en spelare i den senast nämnda kategorin. Kyle Hawthorne. Det var en sorgens dag när han bestämde sig för att, av för mej outgrundliga skäl, flytta tillbaka till sitt hemland. I sina bästa stunder bjöd engelsmannen på skön underhållning. Nu är han dock glömd, en ny favorit har uppenbarat sig, Alexis Mendiola.

En påtagligt slimmad mexikan har efter tveksamma inledningsminuter i premiären vuxit ut till dom rödsvartas kreativa nav enligt min mening. Förmågan att hitta ytorna bakom backlinjen med superkänsliga pass. Utsidor, insidor, klackar, ja hela registret. Okej, marginalerna är ofta minimala men skapar samtidigt stora hot för motståndaren och påtaglig uppskattning från läktarplats.

Petter Augustsson längst bak har i frågasatts på den här sajten. Tycker personligen att han är den klart bästa målvakt som representerat ÖFK. Inga så kallade “TV-räddningar” men en rejält hög lägstanivå vilket för mej är det viktigaste hos en keeper. Det skapar stabilitet rätt igenom hela laget. Dessutom till synes en reko människa med vinnarskalle, detta inte minst i intervjun efter Landskrona-matchen.

Steve Burton i backlinjen får sällan nån större uppmärksamhet och personligen undrade jag om han skulle räcka till, ingen vinthund direkt. Rutin, placeringsförmåga och spelförståelse kompenserar dock hittills och ett fint komplement till dom mer spektakulära Hervias-Mensah-Gilligan. Rasmus Lindqvist tar för sig alltmer på vänsterkanten. Inspelet till Thomas Bakayes 3-0 var en delikatess i ett svårt läge.

Jamie Hopcut utvecklas hela tiden, det är en fröjd att se hans löpsteg och rörelseförmåga, ett rejält hot i det omställningsspel som till stor del präglade matchen mot Jönköping. Smålänningarna alls inget oävet lag, lite initiativlösa framåt men ändå hotande i andra halvlek innan ÖFK punkterade via 3-0. Sedan frustration, utvisning och ytterligare två mål i baken.

Tobi Joseph kom inte till riktigt i boxen den här gången men gör ett stort jobb i det inledande försvarsarbetet. Thomas Boakaye får av nån svårförståelig anledning stora ytor på sin högerkant match efter match, förutsättningar som han utnyttjar på bästa sätt.

En inledande tyst minut för Ivan Turina. Fint mitt i all bedrövelse att fotbollsfamiljen enas, att förhoppningsvis alla inser att det finns mer övergripande saker som sker än den lek vi håller på med trots den pengarullning det handlar om runt omkring. En blomma också avslutningsvis till ÖFK som även utanför planen alltmer börjar växa in i arrangörskostymen.