Fem matcher återstår av ÖFK:s debutsäsong i Superettan, en sjättedel om inte mina synnerligen bristfälliga matematiska gener spelar mig ett spratt. 32 poäng i skrivande stund tycker jag är helt okej, på pappret många bra spelare inför säsongen men teori är en sak och praktik i många fall en helt annan. En stor del av laget hade gjort resan via norrtvåan och division 1 och nu ställdes man mot motstånd i det som i dagligt tal kallas svensk elitfotboll.

Så här när höstmörkret och en betydligt kyligare ”nordvästavinn” tagit över tycker jag och säkert många med mej att vi skall var stolta över vad Graham Potters garnityr presterat. Framförallt på det sätt som laget tagit sig an uppgiften. Inget “gnet” utan från dag ett fotbollsspel med betoning på spel. Detta har inte undgått fotbolls-Sverige utan Östersund har förutom ett grönt Storsjöodjur också presenterat en rödsvart fotbollsmundering.

Måste erkänna att jag i somras hade mina tvivel efter ommöbleringarna i laget. “Vi kommer att ha ett starkare lag i höst” basunerades ut av ordförande Kindberg. “Fan tro´t” tänkte jag. En av mina personliga favoriter försvann, Juanjo Hervias. Från skrivarens horisont en helyllekille och på kort tid etablerad i den jämtländska myllan. Dessutom med förbluffande svenska språkkunskaper och en hustru också som hittat en verksamhet. Ryan Gilligan, oerhört viktig på den egna planhalvan och oberäknelige Tobi Joseph som jag tyckte gjorde helt okej insatser när han väl fick chansen.

Fryklundsbröderna, reducerade av sjukdom och skador flyttades ner till IFK tillsammans med Viktor Ageskär och sex nyförvärv införskaffades. Frånsett skotske målvakten Lee Robinson som fick chansen direkt men kom snett in i det från början har ju övriga enligt min mening lyft laget. Craig Barr, ännu en skotte, har inte bara axlat Gilligans roll, han har utvecklat den och hittills personifierat ordet felfri. Kollegan i mittförsvaret, Hammarby-fostrade Marcus Törnstrand, lite varningsbenägen men med hög kapacitet.

Sinan Ayranci också med förflutet i huvudstaden tror jag i likhet med engelsmannen Jason Walker kommer att sätta en del bollar på sluttampen. Walker var förresten ytterst nära senast mot Ängelholm, på rätt plats men en motståndare i vägen. Taylor Morgan också ett nytt ansikte offensivt, inget tekniskt underverk men snabb och irrationell. Det jag kan sakna från våromgången är Alexis Mendiola och hans förmåga att hitta passningsvägar offensivt. Det tjusigaste i fotboll enligt min mening är en boll i djupled på en tom yta som välter ett helt försvar på ända. Där var Mendiola mästerlig. Undrar förresten vart han tagit vägen.

Landsmannen Eder Lopez som varit här ett tag blev spelklar och svarade för en en strålande debut. Lite “Beckenbauer-light” i sin eleganta framtoning. Dock kanske inte riktigt på samma nivå fortsättningsvis. Petter Augustsson längst bak har jag poängterat hela säsongen och det är alltid kul när profetiorna bär frukt. Vill nog påstå att ödmjuke Petter var den så kallade tungan på vågen senast. Roligt också att Dennis Widgren fått chansen. Trots sin ungdom vågar han göra saker med bollen vilket är viktigt i det spel ÖFK förordar. Mycken chauvinism ovan kan tyckas men det är så förbaskat roligt att få ta del live av ett skådespel som i många år bara var en from förhoppning.

Dom övriga klubbarna närmast hjärtat, Brunflo FK och Helsingborgs IF har också glatt under året. Gulsvart har jag av olika anledningar inte kunnat följa i år men där har tränare Adam svarat för en utmärkt uppdatering här på fotbollz.se. Rödblå HIF hade jag nöjet att se på Olympia för en knapp månad sen och i kväll är det derbyt med stort D. Malmö FF på hemmaplan, fullsatt med dryga 16000 i inramning. Efter en strålande första halva har dock lirarna från “Sundets Pärla” kroknat lite och känslan av “underdog” den här gången finns där. Kommer att sitta klistrad framför dataskärmen med den något tajta matchtröjan stramandes över “kaggen”. Det är bara att ladda för upplösningen på alla fronter.