Måste erkänna att det var med många stora frågetecken i den grånade skallen som man tog plats på Jämtkraft Arena på lördagseftermiddagen denna tredje dagen i månaden maj 2014. En månad som verkligen inte visat sig från sin bästa sida hittills och nordvästan ven genom märg och ben. Som sagt, en mycket osäker känsla rent fotbollsmässigt huruvida ÖFK-upplagan detta år egentligen klarar av den svåra utmaningen andra året i en serie.

En mycket olycklig inledning med ett nästan osannolikt skadeelände och en hel del svarta rubriker om både fotboll och annat i en blodtörstig lokalpress. Därför så mycket skönare att kunna konstatera efter 95 minuter mot ett pånyttfött Varbergs BoIs att ÖFK är tillbaka på banan. Trots ett lag, fortfarande åderlåtet på tongivande ingredienser, men ändå med tillsynes samma frejdighet i tempo och passningsspel.

Receptet? Tja, Graham Potter verkar enligt min mening ha “rättat mun efter magsäcken” Insett att allting startar med ett bra försvar och tätat ihop den lagdelen via en gammal klassisk fyrbackslinje där dom spelkompetenta men något sega i mina ögon, mittbackarna Peciar och Peric slapp agera på alltför stora ytor. Fint kompletterade nu på kanterna av Baldwin och Azulay.

Bergqvist som fått löpa gatlopp i kommentarsfälten också i en passande roll strax framför. Unge Douglas har ledaregenskaper och kan bli viktig i denna position något högre upp i banan. ÖFK:s lille store lirare dock den här eftermiddagen Nouri. En Achmed-kopia som är guld värd nu när denne är satt ur spel. Dessutom med en rörlighet över banan som knappast ens Ammar besitter. Barrow är kantspelare och med Smajics comeback i fronten får vi hoppas att den förre varbergsspelaren blir kvar där.

Sjöberg har växt ut sen i fjol. Verkar ta chansen när han äntligen fått den. Rappa fötter och svårhanterlig för motståndaren, viktigt i dagens fotboll. Hoppas bara att Potter inte åter öppnar frysboxen när lagets skadebekymmer är över. Tycker även att Dyer kommer mer och mer in i tempot. En klassisk "vattenbärare" i ordets mest ljusa bemärkelse men med en inte oäven syn för öppningar i passningsspelet. Kul också att Moon är tillbaka, en “gubben i lådan” typ som tillför i olika situationer.

Mitt i allt positivt tänkande tycker jag lite synd om Augustsson som tydligen degraderats till det tredje alternativet mellan stolparna. Har tidigare framfört åsikten att Petter är ÖFK:s tryggaste burväktare genom historien och framtiden får väl utvisa huruvida dom framförvarande konkurrenterna aspirerar på den titeln. Ripley var i alla fall enligt mitt tycke klockren den här gången.

Nästan 2000 personer i det ruggiga vädret får väl anses som helt okej. Dessutom en hel del ökat spontant engagemang från läktarplats. En storbildsskärm på södra kortsidan gav en hint om reprisbilder men istället ytterligare en reklamvariant. Men den som väntar på nåt gott ………

Okej, många blåögda eller varför inte rödsvarta tankar kanske, men “from my point of wiew” är “Superettan” det bästa som hänt fotbollen häromkring. Förhoppningsvis också för alla som vill ha en positiv utveckling i denna i övrigt marginaliserade landsända.