Den 16/2-2016 förlorade ÖFK mot IFK Norrköping med 4-0. En match som ingick i Svenska Cupen. Janne Andersson, vår nuvarande förbundskapten, var då tränare för IFK Norrköping. Han uttalade sig efter matchen om ÖFK:s sätt att spela. Han tyckte att ÖFK visade på et frejdigt offensivt spel, men att ÖFK kanske var lite för naiva i sitt sätt att spela.
ÖFK, under tränaren Graham Potter, hade en vision om att ”possession play” skulle bli framgångsrikt. Trots vissa motgångar, under resan, stod Graham Potter fast i sin tro på det sättet att spela fotboll. Han valde spelare som passade in i hans tänk och byggde långsiktigt. Ett år senare den 17:e april 2017 vinner ÖFK över IFK Norrköping med 4-1 i finalen av Svenska Cupen. En match som spelades på Jämtkraft Arena, och som fortfarande har publikrekordet för arenan. Vad som händer sedan ute i Europa känner vi väl alla till. Sättet att spela ändras inte trots att motståndet heter Galatasaray, Fola Esch, PAOK från Thessaloniki, Hertha Berlin, Ahtletic Bilbao, Zorya Luhansk och så småningom Arsenal. Spelsättet visar sig vara en framgångssaga. Det var till och med så att ett par spelare i Athletic Bilbao sa att det var som att möta Barca, dvs Barcelona.
När jag nu konstaterar att det svenska landslaget har förlorat fyra tävlingsmatcher i följd, så har det skett för första gången på 108 år. Jag kan ändå inte vara alltför besviken. För den förändring jag sett i spelstil hos vårt landslag är dramatisk. Från att tidigare, och det framgångsrikt skall tilläggas, spelat defensivt och med målsättning att inte släppa in mål, till att nu försöka göra mål. Alltså en mer offensivt inriktad spelplan, en mer teknisk och passningsorienterad sådan. Det blir då mer frejdigt och mindre av skyttegravsfotboll. Det kan ju också bero på att jag gillar just offensiv och modig fotboll. Den kräver dock spelare som passar in i den spelstilen, vilket jag tycker att Sverige nu börjar ha.
I de två senaste landskamperna i Nation League mot just Kroatien och Portugal var just detta väldigt påtagligt. (Backen Pontus Jansson spelade nog däremot bort sina fortsatta möjligheter i landslaget. Det utifrån sina prestationer i matcherna mot Kroatien och Portugal). Båda matcherna slutade dock med förlust. Mot Portugal med hela 3-0. Matchstatistiken talade även i övrigt för att rätt lag vann, dvs Portugal. Ändå ser jag det positivt att landslaget har ambition att våga spela ett eget spel. Nu kallades detta, efter matchen mot Portugal, just naivt av många förståsigpåare. De offensiva försöken straffade sig ett par gånger, och då var kritikerna där med att döma ut spelsättet som naivt. Känns det igen?
Jo, ÖFK har gjort den resan. Laget och spelsättet har blivit bedömt som naivt för att något år senare hyllas. Graham Potter trodde på det han gjorde och var uthållig. Kanske är det något att ta efter för Janne Andersson eller väljer han att backa tillbaka till skyttegravsfotbollen? Den har ju förvisso varit framgångsrik. Det är ju en stor risk att förändra spelsätt om det inte blir framgångsrikt. Vågar Janne det? Framtiden får utvisa svaret.
Sedan hör det ju också till saken att ÖFK, under Amir Azrafshan, återigen har förändrat sitt sätt att spela. Inget fel i det. Fortfarande så finns inslagen av teknisk fotboll och possession, men nu med inslag av en rakare fotboll. |