Ifall jag intellektuellt ska klä tabelläget i en skrud så blir det följande. Vi befinner oss i en tät, tjock dimma som har 19 nyanser av grått. På en rostig cykel med pyspunka sliter vi oss fram i dimman med motvinden som ständigt sällskap. Mordor kommer närmre och närmre och det verkar som att dimman saknar nödutgång. Gång på gång hamnar vi i dikesrenen och gräver besatt i väskan efter cykelpumpen.
Vi drar ett djupt rosslande andetag, med smärtor i magen kravlar vi oss upp på velocipeden. Vi har inget val, med all muskelkraft så måste vi fram i tid. Målet är uppenbart, hitta en väg fram genom denna gråa, hopplösa jävla dimma. Vi accepterar tillvaron och tar alla möjligheter som uppstår. Vi börjar fokuserat attackera pedalerna igen, för vi vet att resan inte är över än. Tillsammans så börja vi alla nynna på Lenny Kravitz låt It ain’t over til it’s over.
|