Av en tillfällighet mötta jag Brian Wake och David Precce på stan, närmare bestämt på Prästgatan.
Vi hejade på varandra. Märk väl utan att ta varandra i hand. En enkel princip i dessa Coronatider, men nog så viktig. I sedvanlig ordning så frågade vi varandra hur vi mådde. Vi svarade alla att det var bra. Det sa jag inte, men jag tycker att Wake och förre målvakten och målvaktstränaren i ÖFK Precce alltid är trevliga.
Det var blåsigt i igår på Prästgatan. Jag kände lite obehag, trots jag var ganska välklädd, när vinden svepte över Stortorget ock drog vidare upp mot och genom Prästgatan.
Jag öppnade med att fråga hur spelarna tyckte om att träna i kylan. Jag väntade mig att båda i nedvärderande ordalag skulle fördöma kallvindarna, men jag blev ganska paff när jag fick svaret. - Det är ingen av spelarna som engagerar sig så mycket åt det. Det går bra.
Efter det svaret fanns det ingen anledning att ställa någon följdfråga på den kyla, som under längre tid gäckat oss i Östersund. Det verkar som om vi infödda regerar mera på kallvindarna.
När jag och Wake kom i samtal om en annan sak, så lämnade plötsligt Precce oss och gick i riktning mot Stortorget. Vad hände? tänkte jag. Blev han sur för att han inte fick delta så mycket i samtalet, men jag sa inget? Jag och Wake förde samtalet ogenomtänkt på svenska. Det var givetvis oartigt mot Precce som inte förstod vad vi sa. Jag blev besviken på mig själv. Inte så underligt att han gick ifrån oss, tänkta jag.
Wake och jag fortsatte att prata. Jag frågade hur läget i truppen var? - Stämningen är mycket bra och det är bra träningar. Visst är en och annan frustrerad över att inte få spela men de har anpassat sig bra, men alla mycket sugna på att få sätta igång och spela så fort som möjligt. Tills vidare tränare vi på och spelar internmatcher.
Nu kom Precce något överraskande tillbaka. Det var bra att han inte blev sur tänkte jag. Han hade med sig kaffe i pappburkar som han köpt runt hörnet.
Allt var frid och fröjd och när vi skildes åt sa Wake. -It is Sweeping cold wind here. |