Vi drar ett djupt rosslande andetag, med smärtor i magen kravlar vi oss upp på velocipeden. Vi har inget val, med all muskelkraft så måste vi fram i tid. Målet är uppenbart, hitta en väg fram genom denna gråa, hopplösa jävla dimma. Vi accepterar tillvaron och tar alla möjligheter som uppstår. Vi börjar fokuserat attackera pedalerna igen, för vi vet att resan inte är över än. Tillsammans så börja vi alla nynna på Lenny Kravitz låt It ain’t over til it’s over.