Vilken säsong vi har haft. Vi har nu spelat klart samtliga matcher med endast en förlust. Tyvärr kom den förlusten i säsongens viktigaste match, men så kan fotboll vara.
Framförallt har vi haft en fantastiskt rolig säsong tillsammans. IFK Strömsund damer har under året haft ungefär 18 spelare som vi har gått runt på. Vi har några äldre, rutinerade spelare – såsom Kristin Persson Elverum som nu är inne på sin 26e säsong med IFK Strömsund. Tänk vilken erfarenhet vi har haft att tillgå där. Vi har ett flertal spelare i åldern kring 18-23, spelare som nu har en bra rutin och som ger en bra tyngd i laget. Spelare som Emma Löf, Lovisa Persson, Lina Wikström m.fl. som har spelförståelse och flera års spel i damlaget. Sedan har vi också flera unga, hungriga spelare. Spelare som bidrar med grym snabbhet, teknik och inställning. Nadia Andersson och Matilda Persson Elverum på topp som alltid utmanar med sin teknik och speed. Emma Åström som utvecklat en säkerhet som ytterback. Moa Persson Elverum med sin otroliga arbetsmoral, liksom Nikki Richardsson och Elin Edsvik som kommer direkt från flicklaget och hoppar in i damlaget utan att visa den minsta respekt för större och mer rutinerade motståndare. Den här blandningen av spelare verkar i år ha varit otroligt lyckad. Det som är extra roligt är att de allra flesta i laget har nu spelat tillsammans i ungefär 3 år. Under dessa år har vi lärt känna varandra och vart vi har varandra på planen – i år har vi varit trygga med varandra. Det har lett till en fantastiskt rolig säsong.

Vi började säsongen överraskande bra. Vi har länge varit ett mittenlag i division 3. Som hos flera glesbygdslag har det varit svårt att behålla spelare, svårt att hitta tränare och svårt att få folk till träningarna. Som tidigare beskrivits så fick vi inför säsongen behålla majoriteten av förra årets lag. Inför året tog också Carina Wiik över tränarrollen. Hon kom med nya övningar och nya idéer. Dessutom lät hon oss vara delaktiga i lagbyggandet. Hon har verkligen lyckat se och lyfta varje spelare, liksom att hon har lagt ner mycket av sin tid på vårt lag. Vi har också haft med Mia Persson och Anna Backman Wikström som agerat lagmammor. Denna tränartrio har känts mycket bra och gett en trygghet åt laget. Inför höstsäsongen fick vi också lite extra tränarstöd i Ari Timonen. Han har fört in en ny intensitet i träningen och vi har alla känt ett lyft träningsmässigt. Under årets säsong har vi också haft en hygglig uppslutning på träningarna. Det är dock alltid svårt att få ihop det med jobb, familj och annat som kommer i vägen.
Första matchen spelade vi mot IFK Östersund hemma. Redan den matchen kände vi att vi kunde få till en bra säsong. Vi började rulla runt i backlinjen, vi pratade, vi hjälpte varandra. Vi vann den matchen med 4-2, på Strömvallens B-plan vilken man lugnt kan säga var något gropig så där i början av vårsäsongen.

Sedan flöt det på. Matcherna som följde visade vi upp samma bra spel, men framför allt spelade vi för varandra. En match på våren som vi kommer ihåg speciellt är bortamatchen mot Ope. Vi visste sedan innan att de rullar boll bra och att de är ett tufft lag att möta. Samtidigt har de en trevlig inställning till fotboll och en trevlig attityd. Vi fick en tuff start då Ope gjorde mål efter endast 2 minuter. En ledning som de sedan ökade på 10 minuter senare. Då tände vi till. Innan halvtid fick vi in ett reduceringsmål och efter pausen fortsatte vi att kämpa för varandra. Detta gav resultat och efter matchen stod vi som segrare. Detta efter två mål av Nadia Andersson och ett av Matilda Persson Elverum. Efter en tidig skada på en mittback gick också Mikaela Andersson Hjälte in på den positionen, något som hon inte hade gjort sedan flicklagstiden. Hon gick in, styrde och visade en inställning som vi andra i laget kunde ta efter.

Sista matchen innan sommaruppehållet gav också vårt första poängtapp. Matchen gick hemma mot Hede/Vemdalen; en match som slutade med 3-3. Under vårsäsongen insåg vi nog aldrig hur viktig den matchen skulle komma att bli, vilket kan vara en orsak till att flera av oss kanske inte tog så bra beslut kvällen innan. Då vi hade flera som inte mådde bra, av sjukdomar och andra anledningar, är det skönt att vi har spelare som ställer upp och som vi kan ringa in, alternativt plocka upp från flicklaget. I den matchen hoppade till och med mamma Mia Persson in en stund. Alla gjorde en fantastiskt bra insats under omständigheterna och den tuffa matchen mot Hede Vemdalen slutade oavgjort efter ett sent reduceringsmål av en hårt arbetande Nina Rickardsson. Vi gick således till sommarledighet utan en enda förlust!
Under sommaruppehållet tog vi tillvara på den fantastiska sommaren genom att ha flera lagkvällar med bad, fika och skitsnack. Den här fina lagsammanhållningen har varit en bidragande orsak till att den här säsongen har varit så rolig. Vi har jobbat tillsammans med olika uppdrag från föreningen, vi har haft samkvämskvällar, vi har sprungit Color Run tillsammans, vi har haft bastukväll, spelat spel och ätit middagar i lag, vilket har resulterat i den fina lagkänslan vi har nu.
När matcherna skulle dra igång igen till hösten började vi förstå att den här säsongen kanske kunde bli något speciellt. Vi visste dock också att vi hade många långa tuffa bortamatcher framför oss. Att veta att vi ska spela borta mot Järpen, Sveg och Hede Vemdalen var jobbigt att tänka på.

Vi inledde dock med bortamatch mot Brunflo, vilken vi vann med 2-0. Efter denna stabila seger spelade vi den match som vi kanske är allra mest nöjd med under säsongen – IFK Östersund 3 borta.
Vi hade läst på innan matchen att IFK mest troligt skulle ta med sig spelare från högre divisioner och vi var inställd på en tuff match. Utifrån den laguppställning som IFK mönstrade beslutade vi att köra gammal hederlig punktmarkering på deras spelare från division 1. Jessica Espvall och Lina Wikström turades om med den uppgiften och de gjorde det med bravur. Deras arbetsmoral och kämpainsats den matchen smittade av sig på oss andra och hela laget, varje spelare, tog sitt ansvar. Vi plockade fram det där lilla extra som gjorde att vi kunde vända ett underläge och till slut vinna. Det var en av de bästa matcherna vi spelat i år.
Detta var dock också början till vår kedja av skador som nu började rada upp sig. Under matchen mot IFK Östersund drog Mikaela Andersson Hjälte på sig en spricka i foten, vilken gjorde att hon var borta från spel och träning ända till sista matchen.
På träningen efteråt fick vi ännu en allvarlig skada då Lovisa Persson bröt nyckelbenet i träningens slutskede. Detta då hon landade konstigt efter en språngnick i klass med Henrik Larssons. Seriöst, det var nog den finaste språngnick vi någonsin har sett!
Under nästa match fortsatte skadebekymren. I bortamatchen mot Sveg vred vår målvakt Emma Löf till sitt knä. Emma Löf, som under säsongen varit en stor trygghet med hennes mod, timing och snack, var i år tillbaka fullt ut igen efter ett allvarligt benbrott för tre år sedan. Att hon nu skulle drabbas av ännu en svår skada är helt enkelt inte rättvist. I nuläget vet vi dock inte hur allvarligt det är.
Inom loppet av en vecka hade vi således fått allvarliga skador på tre av våra ordinarie startspelare, där vi visste att det var osannolikt att de skulle kunna spela mer den här säsongen. I samma veva började även andra spelare få krämpor av diverse slag – muskelbristningar och långdragna förkylningar. Om vi säger så här, Gunnar Henriksson har fått jobba. Gunnar, vad ska vi säga om Gunnar? Ord räcker inte till. Gunnar är vår hjälte. Han är en 85-årig ung man och naprapat, som under sitt arbetsliv gick under smeknamnet Mirakelmannen. Han har tidigare arbetat för lag som Brommapojkarna och allsvenska Djurgården. Därefter blev han värvad till AIK. Efter det hoppade han omkring lite bland olika lag och nu är han där han vill vara, och där han hör hemma - hos oss i IFK Strömsunds damlag. Vad vi har hållit honom sysselsatt den här säsongen! Han är en stor del av vårt lag och är på plats varje träning och varje match för att ge behandling till alla i behov. Vi alla uppskattar detta, men också hans små tal, raketen som han leder vid vinst och en och annan bugguppvisning innan match.
Alla dessa skador medförde så klart en viss omstrukturering i laget, något som även ger ett lite annat spelsätt. In på mitten flyttades Tina Forssén som under hösten varit en av våra bästa spelare. En spelare som orkar springa i oändligheten och tar ett stort ansvar. Moa Persson Elverum, född 2004, blev också i stort en ordinarie spelare, även hon en spelare som aldrig slutar löpa.
I bortamatchen mot Järpen kom sedan vårt andra poängtapp. Vi spelade 1-1 efter en sådär insats av oss, men var fortfarande obesegrade.
Nu började nog lite nerver sätta in. Vi började inse att vi faktiskt kanske skulle ha chans att ta hem serien i år. Något som IFK Strömsund inte har gjort sedan 2003 – vad vi kommer ihåg iallafall, Kristin funderar vidare. Så klart blir det lite extra nervigt att spela matcher med den vetskapen, men vi har hela tiden fortsatt kämpa och försökt spela vårt spel. Så småningom kom vi så fram till bortamatchen mot Hede/Vemdalen – en match som visade sig bli en regelrätt seriefinal. Detta då även Hede/Vemdalen har gjort en fantastisk säsong med endast 5 tappade poäng, mot våra 4.
Veckan innan matchen var det ett gäng nervösa tjejer. Dock blev vår uppladdning inför match kanske inte den bästa. Detta då vi på ett brutalt sätt blev varse om att det finns viktigare saker i livet än fotboll. Under veckan som ledde upp till matchen spenderade många av spelarna sina dagar och kvällar i skallgångskedjor i sökandet efter den 19-åring som sedan fredagen den 14e september varit försvunnen i Strömsund. Att träningar ställs in har ingen betydelse i situationer som dessa. Uppslutningen i sökandet från samhället har också visat en oerhörd medmänsklighet.

Förberedelserna inför den sista matchen var således kanske inte den bästa. Då matchdagen kom åkte vi dock iväg med bra inställning och en förhoppning om en oförglömlig hemresa. Som ni vet så slutade inte matchen till vår fördel. Hede/Vemdalen spelade riktigt skickligt och vi fick jobba oss in matchen för att sedan avsluta första halvlek på ett bra sätt. Vi hade en bra känsla i halvtid, då vi kände oss ändå ha viss kontroll. I andra halvlek möttes vi dock av ett lag som hade allt att vinna och inget att förlora, något de även visade på planen. Vår unga målvakt, Nikki Richardsson född 2004, radade upp räddningar och påvisade ett stort lugn och säkerhet i mål. Tyvärr räckte inte det, då en Vemdalenspelare blev fri med vår målvakt efter visst missförstånd mellan lagdelarna. 1-0 till Vemdalen. Vi fortsatte att kämpa, men det ville sig inte riktigt och vid slutsignalen hade vi upplevt vår första förlust för säsongen. Snöpligt bara att det skulle ske i just denna match. Det var många ledsna och besvikna spelare i omklädningsrummet efteråt. Dock gick den känslan ändå snabbt över, då vi med stolthet kan se tillbaka på vår säsong och vårt lag.

Avslutningsvis vill vi gratulera Hede/Vemdalen till seriesegern och deras fina säsong. Bra jobbat! Vi vill också tacka vår hemmapublik för ert stöd, tacka herrlaget som står i fiket på våra hemmamatcher och ett extra stort tack till våra tränare som lägger ner mycket tid på oss. Ni är fantastiska!

Nu ska vi tillsammans fira den här säsongen med en liten (eller stor) lagfest. För även om det inte räckte hela vägen denna gång så är vi riktigt stolta över varandra och det vi har åstadkommit. Det är roligt att spela fotboll!
Tack för iår!
Emelie Johansson, Lagkapten, IFK Strömsunds damlag.