Det har väl inte undgått någon som till äventyrs läser under den här vinjetten att jag är en stor supporter av ÖFK:s göranden och låtanden och har så varit ända sen starten av föreningen i slutet av nittiotalet. Har haft förmånen att få intervjua ett antal ÖFK-tränare från underbart lättsamme Leffe Widegren till en sur och inåtvänd Christer Andersson. Suttit på Hofvallens träsmaksalstrande långbänkar fram till dagens nästan luxuösa förhållanden på Jämtkraft Arena. Kanske inte enbart av ren klubbkänsla utan också från ett faktum av att konceptet rätt utnyttjat i en framtid kanske kan sprida lite fotboll från dom något finare salongerna även till våra obygder.

Därför blir jag så infernaliskt besviken när ledningen med tanken av att hålla igång en trupp, så märkbart laborerar med startelvan i ett läge när man har häng på finrummet. För det första, dom ungdomar som gavs chansen den här gången har jag i tidigare krönikor och referat alltid framhållit efter deras förtjänster. Men att gå in och ersätta avstängda backresen Sam Mensah och om inte nationalidolen så i alla fall jämtlandshjälten, David Accam, i ett läge där säkert 950 av dom dryga 1000 på läktarna undrar över varför inte all rutin på bänken utnyttjas, är ingen lätt situation.

Jag är naturligtvis inte kontant med alla dom bevekelsegrunder som Graham Potter har inför sin laguttagning men jag har svårt att tänka mig att både Hamberg och Kindberg som är enligt min mening två av de största vinnarskallar som skapats på det här halvklotet är helt med på vagnen. Potter är, menar jag, en enorm tillgång och har jättestor del i den positiva nystart som hela ÖFK genomgått och personligen hoppas jag han blir storsjöbygden trogen lång tid framöver men den här gången tillhör jag definitivt inte ja-sägarna.

För att sen återgå till själva matchen så tycker jag att Brian Wake årgång 2012 är ett mysterium. Visst är tempot högre, visst smäller det hela tiden i närkamperna men varför har grabben så helt kommit ifrån bland annat den “pappa-roll” för hela laget som han hade i fjol? Är det överambition eller helt enkelt dålig form? Tror att ett mål i och för sig kommer att lösa upp många knutar, det är säkert inte lätt att gå från firad målskytt till dagens situation där det mesta hannar i intet. Jag vägrar tro att division två norrland var limit för den sympatiske engelsmannen. I övrigt är naturligtvis förhoppningarna fortfarande stora på ÖFK men mitt och förmodligen många andra staketexperters enkla råd är, spela ihop ett lag som man tror på. I varje fall om målsättningen fortfarande är Superettan.