Så var den då över, Östersunds Fotbollsklubbs segerlösa sexveckorsperiod i Superettan. Lite på känn faktiskt med tanke på dom förutsättningar som grönklädda Ljungskile SK hade inför matchen. Nu skall ÖFK på intet sätt förringas, efter en stabbig inledning där ett hårt pressande LSK klart störde ÖFK hittade man tillbaka till dom grunder som fanns i inledningen av seriespelet. ÖFK gör bara snygga mål och 1-0 ännu ett i raden där Seon-Min Moon fick avsluta ett one-touch-genombrott. Förlösande för dom rödsvarta och inte minst för Moon själv.

Lite överraskande med Jamie Hopcut på bänken och Jonas Desai i startelvan. Man försöker i “staketpositionen“ alltid att sätta sig in i hur lagledningen tänker och i Jonas fall förmodligen för att tillföra tyngd och inte bli alltför fastlåst på bänken. Västerbottningen verkade inte helt bekväm i matchen men är övertygad om att längre fram i den långa serien blir Jonas kvalitéer viktiga och inhopp i startelvan stärker alltid motivationen.

Glädjeämnet den här gången tycker jag främst var försvarsspelet där Petter Augustsson snyggt revanscherade sig för den mindre lyckade aktionen vid Örgrytes 2-0 mål senast. Två blixtrande parader efter LSK frilägen bl.a. Inte lika stressigt och inte lika djupt ner i boxen och fin tajming mellan Ryan Gilligan och Steve Burton. Ammar Achmed övertygar alltmer med sin vägvinnande bollbehandling och tillsammans med alltid sevärde Alexis Mendiola ett viktigt nav i det spelsystem som ÖFK förordar. Däremot tycker jag inte att Thomas Boakye är ett lyckat alternativ centralt på topp. Ghananen verkar lite vilsen enligt mitt tycke och har sina kvalitéer efter långlinjen när han får skära in.

Bobo Sollanders comeback i ÖFK-tröjan har debatterats flitigt i kommentarsfältet och min personliga åsikt är denna: Bobo är naturligtvis en förebild i alla sammanhang med sin fotbollshistorik och personlighet. Stötte för ett par år sen på en till synes något jäktad Bobo på parkeringen innanför grindarna på “Arenan”. Hade några spörsmål rörande laget, inga problem, en leende Bobo svarade lugnt och tillmötesgående.

Sen är ju den stora frågan om det är så lyckat att efter nästan åtta månader utan fotbollskontakt, dock till synes fysiskt väl förberedd, helt plötsligt hoppa in på topp i en match på Superettan nivån? Dessutom i ett läge med 26 minuter kvar, ledning 2-1 och försvar av tre poäng. Oceaner av yta i omställningarna, inte direkt Bobos “cup of tea” där kvalitéerna främst ligger i att “kötta” i boxarna. Tyckte faktiskt synd om denne gentleman i det höga matchtempot.

Nåväl, allt sånt är Graham Potters nattlektyr och facit efter olika tankegångar får vi när den 30:e omgången är färdigspelad i höst. Sist men inte minst hatten av för Ljungskile SK. Stora problem innan matchen och under matchen men ställde hela tiden svåra frågor i 93 minuter till ett i stort sett ordinarie hemmalag. Inget tjongande utan löste svårigheterna med smart passningsspel. Hoppas alla unga lirare på läktarna tar åt sig vad som krävs för att hålla nivån i denna härliga serie.