Det finns alltid numera ett stort mån av förväntan när man bänkar sig på Jämtkraft Arena för att på plats beskåda ÖFK:s göranden och låtanden. Efter ett par veckors abstinens kändes det fint att åter få ta del av den numera i mitt tycke smått högtidliga och värdiga inledningen med ungdomar, flaggor och vanligtvis strama jämtlänningar på läktaren med i symbios utsträckta halsdukar.

Ett AFC Eskilstuna på uppgång, en mix av spelare inte helt olikt hemmalagets eget upplägg och dessutom sedan en tid tillbaka med en ung engelsman vid rodret. Därmed upphörde dock alla likheter, måste säga att jag blev lite besviken på det motstånd dom för dagen blåklädda sörmlänningarna presterade. Frånsett inledande tio minuter där en reflexparad från Aly Keita förhindrade ett friläge från omskrivne Mohammed Buya Toray hade ÖFK ett generalgrepp över tillställningen.

Extra roligt också att “marginalspelarna” Johan Bertilsson, Ludvig Fritzon och Tim Björkström fick matchvinnande betydelser. Alla tre har tuggat på, trots mer eller mindre speltid, förmodligen ett betyg på den anda som råder i det rödsvarta lägret. Även om man inte är på planen så lär man sig nånting hela tiden, när man väl får chansen är man förberedd.

Speciellt Fritzon har jag fått en viss förkärlek för. En fysisk, hårt jobbande mittfältare som egentligen är ganska olik det kvalitativa tvärsnitt som råder i laget i övrigt. Men kanske just därför ett högst välkommet inslag, speciellt med det tuffa schema både nationellt och internationellt som står för dörren. Björkströms “utsida” som resulterade i 1-0 har jag i efterhand studerat och ett bevis på att försvarare ofta har oväntade vapen i sin arsenal. Frank Arhins debut också intressant. Ghananen med fin blick för blottor hos motståndaren.

Sen kan jag inte undgå att förundras över hur Graham Potter gång på gång överraskar med spelarnas roller på planen. Jag är ingen som normalt grottar ner mig i taktiska finesser, en oväntade genomskärare i djupled eller hårda skott i krysset, typ, är oftast min största behållning av fotboll. Men att få studera vilken fri roll Tom Pettersson tilldelades den här gången var fascinerande.

I avsaknad av Fouad Bachirou fanns ett utrymme på mittplan defensivt till vänster som Tom effektivt täppte till utan att för den skull till synes äventyra bakåt. AFC lyckades aldrig utnyttja det “hålet” samtidigt som den forne göteborgaren blev en viktig del i den egna speluppbyggnaden. Just Potters tillit till sina spelare, att Sam Mensiro, förmodligen seriens skickligaste “städgumma”, med eller utan vidhäftat rutbidrag, klarar av en utökad roll.

Avslutningsvis, har ägnat en hel del funderingar över hur en relativt liten klubb med små resurser nått ända fram till ett europeiskt gruppspel. Har studerat Malmö FF:s framfart i Champions League, i princip “hit men inte längre” trots en tradition och en ekonomi som är väsenskild från dom jämtländska förhållandena. Kan det vara så enkelt att ÖFK:s vilja att ständigt utmana sig själva och sina motståndare i dom svåraste av situationer utvecklar laget till en speciell nivå?

Att varje match blir som ett träningspass i bollbehandling, rörelse och passningsspel i ett så högt tempo som det över huvud taget är möjligt? Mot AFC Eskilstuna kunde jag stundtals konstatera, tyckte jag, att just tempot i aktionerna klädde av motståndet. Ett lag som för nån vecka sen tryckte i 3-0 mot MFF för att sedan till slut hålla undan till uddamålet. Det är en hel del kvar “until the fat lady sings” för den här säsongen men inledningen av “sista perioden” bådar gott.