Det känns ovanligt svårt att börja att skriva idag, men man kan väl säga att ÖFK gjorde en katastrofalt vimsig första kvart, som efterföljdes av ett imponerande disciplinerat försvarsspel med en man mindre resten av halvleken. T o m bättre än borta mot Öster. Man lyckades hålla Utsikten mer borta från chanser då än under första kvarten.

Sedan blir jag imponerad av Utsikten, på både ett tydligt positivt sätt, men även på ett direkt negativt sätt. Positivt pressade dom ÖFK till den vimsiga och osäkra starten. ÖFK tycktes inte tillräckligt förberedda på detta, utan hamnade i tidsnöd och gjorde ett flertal riktigt dåliga beslut. ÖFK ska vara glada för Keitas kanonräddning, och faktiskt Mazurs risktagning som ledde till utvisning. Just det beslutet kan jag inte direkt klaga på, även om det inte var solklart. I övrigt lade domaren successivt en nivå som starkt gynnade Utsiktens sätt att spela. De använder armarna i väldigt stor utsträckning, och som jag skrev i en kommentar syntes det att Utsikten snabbt anpassade sig efter att ha testat nivån. Och de gjorde det vid ganska riskfria tillfällen. Därutöver påverkade de domaren hela tiden, och det snackades med honom efter nästan varje avblåsning. Detta gör de på ett sätt som tydligt gynnar dom i första halvleken. Naturligtvis är det på ett sätt imponerande, men oerhört tråkigt för matchen, ur allas ögon förutom deras egna. Och tyvärr stävjar domaren aldrig snacket, och nästan aldrig handpåläggningarna.

Att ÖFK sedan tog ledningen kändes oerhört skönt, och där får vi väl tacka Utsiktenförsvararen som plötsligt slutade brottas med Hedenqvist, eller om det faktiskt var väldigt starkt av honom att ta sig fri, och målvakten som totalt missbedömde bollbanan i blåsten.

Jag köper att ÖFK efter utvisningen, och under resten av första halvleken drar ut på tiden, även om det provocerar domaren, för disciplinen i övrigt höll i princip till 100%. Däremot blir det för mycket fokuserat på det i andra halvleken, och jag tror att det bidrar att man ibland tappar fokus när tröttheten blir tydligare. Disciplinen släpps vid några tillfällen, och det resulterar i två liknande mål från varsin sida, när det saknades understöd för spelare som gick lite vilse. Dessutom njöt nog Utsiktenspelarna när dom kunde betala tillbaka med samma mynt efter sitt 2- 1-mål.

Nu gäller det att ta till sig av det positiva, och lära sig av det som hände särskilt första kvarten. Matchen var på ett sätt oerhört viktig, då en seger skulle ha gett ett läge endast en poäng från ledarlaget, men förlusten innebär tre, jag kanske bara två, poäng över negativ kvalplats när dagen är slut, då jag ser att Örebro leder med 1- 0 i skrivande stund.

Betyg känns också svårt, då matchen hade så olika ansikten, och jag känner mig klart påverkad av resultatet denna gång, men jag gör ett försök.

Keita 3 - Ett par fantastiska räddningar, men åtminstone första målet kanske han borde ha kunnat stoppa.

Weilid 3 - Blandade och gav. Flera fina ageranden, men ofta svaga inlägg.

Ghanoum 2 - En riktig katastrofal start, med rejäla misstag, men blev bättre.

Mazur 2 - Ska egentligen inte ha betyg då han bara spelade 13 minuter, och borde egentligen "straffas" för sin utvisning, men jag har förståelse för hans beslut i det läge ÖFK var. Men första kvarten var inte laget bra, och det påverkar hans betyg mer.

Adjoumani 2 - Definitivt inte någon av hans bättre matcher. Många snedsparkar, och blev lite lätt bortspelad ibland.

Hedenqvist 4 - Bäst i ÖFK idag som jag ser det, och hade varit det även utan målet. Hade det blivit poäng hade jag antagligen höjt ännu ett steg. Härligt också att höra att han styr medspelarna på ett vettigt sätt.

Brendon 4 - Gör en riktigt bra match.

Sinyan 3 - Gör väldigt många härliga insatser, särskilt i första halvlek, men kommer totalt bort mot slutet av matchen, och gillar inte hans kroppsspråk då.

Johnsson 3 - Har kommit av sig lite, men ändå godkänd.

Amatkarijo 3 - Blir positivt förvånad över hans defensiva egenskaper.

Karlsson Grach 2 - Ingen lätt uppgift för honom efter utvisningen, men han tycks fortsatt vara bäst som inhoppare.

Österholm 3 - Gör en efter förhållandena en godkänd insats.

Sporrong 3 - Samma som ovan.

Kabuye 2 - Kommer inte till, och borde ha jobbat lite mer för att faktiskt få sina tillfällen. Inte produktivt att göra ett par onödiga hands.

Ja, så var ÖFK:s nolla i förlustkolumnen ett minne blott. 1-0 i baken på Vångavallen mot ett krisande Trelleborgs FF är inget som vi kommer att minnas när vi summerar Superettan framåt senhösten. Möjligen då som en påminnelse om att det var måndagen den 15 maj som vi landade i verkligheten. Och att insatsen var riktigt usel!

***

Jag gjorde efter 3-3-matchen mot Jönköping Södra en notering om ÖFK låg risigt till i "varningsligan". sju spelare fanns inför resan till Trelleborg noterade med vardera två varningar och riskerade att bli avstängda vid ytterligare gula kort.

I mina ögon kändes det skakigt.

Men för tränaren Magnus Powell var det inga problem, i varje fall uttryckte han sig så i en helgintervju i ÖP/LT. "Vi har en bred och bra trupp sa vi kan hantera det", sa Powell.

Han kanske måste säga det men förr eller senare kommer verkligheten ifatt. Den här gången dröjde det bara ett par dagar innan han stod med brallan neddragen. Plötsliga febertoppar på Erick Brendon och Jakob Johnsson under matchdagen samtidigt som Theodore Rask tvingades vila efter förra helgens hjärnskakning och med Mansour Sinyans fortfarande avstängd berättade sanningen. ÖFK den här måndagskvällen hade inte mycket att visa upp. Startelvan hängde inte ihop på något sätt.

# De nya som fick chansen höll inte måttet.

# Och de rutinerade som skulle bära det något vingklippta laget höll heller inte måttet när de ställdes inför nya roller och andra uppgifter.

***

För så här är det;

Sedan slutet av augusti förra året har ÖFK haft en fantastisk period. 15 serie- och två kvalmatcher har resulterat i åtta segrar, åtta oavgjorda och bara en förlust (hemma mot AFC Eskilstuna), alltså bara en torsk på 17 matcher. Det är starkt alla dar i veckan.

Men man har kunnat göra det med med i stort sett samma spelare i match efter match, firma Powell & Lundin har kopierat startelvan (som varit ytterst välbalanserad i en 4-2-3-1-formation, det ska sägas) och så har det rullat på. Vecka efter vecka, månad efter månad. Det enda som hänt under snart åtta månader är att Ludvig Fritzson (nu i Brommapojkarna) har ersatts av Mansour Sinyan på mittfältet och att Theodore Rask (inlånad från IFK Norrköping) tagit plats i backlinjen när Kristian Novak blev skadad.

Variationerna har alltså varit väldigt få, i årets sex inledande omgångar före resan till Trelleborg närmast obefintliga: Keita, Weilid, Rask, Mazur, Adjoumani, Brendon, och Kroon hade startat samtliga matcher, Sinyan, Jonsson, Amatkarijo och Stolt i fem matcher. Ghanoum, Österholm, Musolitin och Karlsson Grach var övriga startspelare, en match vardera.

***

Den bredd som Magnus Powell pratar om finns helt enkelt inte. Just nu, men förmodligen på sensommaren/hösten då spelare som Sporrong, Hedenquist, Ouattara, Kabuye, Mills och kanske någon till hunnit ikapp efter skador och annat trassel.

Då kan man ta några smällar.

Inte nu, avslöjandet på måndagskvällen blev brutalt; ett lag med möjlighet att ta klivet upp på andraplatsen i tabellen ska inte behöva hålla på i 87 minuter innan man lyckas skapa sin första, och enda riktiga vassa, målchans när man ställs mot en klubb i trubbel efter en skakig inledning.

***

Som ni förstår av raderna här ovan; ÖFK:s anfallsspel var verkligen inte mycket att skriva hem om den här trista måndagskvällen. Låt vara att slutstöten hade en viss tyngd men så mycket mer än ett antal hörnor blev inte utdelningen. Det var idéfattigt och slarvigt, inspelen från båda kanterna saknade adress vid varje tillfälle.

Det är i sådana här matcher som Simon Kroon måste kliva fram och bära laget. Men i den ambitionen slår han knut på sig själv och trots att han nu varit med i elitfotbollen sedan Hedenhös dagar uppträder han som en dribblingskåt junior och kör fast i stort sett varje gång.

Jag skriver det igen: Kroon måste spela enklare (då blir det mycket bättre för laget!).

***

Jag fattar inte att Chovanie Amatkarijo fick vara kvar på banan matchtiden ut. Amatkarijo spelade pojkfotboll och tog inte en duell på 90 minuter. Bara trist i mina ögon.

***

Av de "nya" som kastades in i startelvan ger jag klart godkänt till André Österholm för berömvärt arbete, inte minst i egna straffområdet (avvärjde två ytterst farliga hemmaattacker före paus). Mykola Musolitin har jag så här långt inte alls sett storheten i och Calvin Kabuye slocknade snabbt efter en lovande inledning.

***

Sebastian Karlsson Grach är alltid mycket vassare som inhoppare än som startspelare. Varför är det så? Fanns väl bara med i laguppställningen den här gången, jag såg inget som var bra.

***

Mittbackarna Ziad Ghanoum och Myroslav Mazur hade ingen lätt uppgift den här gången då det läckte som ett såll framför dem. Godkänt, absolut, men inte så mycket mera. Samma blir betyget till ytterbackarna Cesar Weilid och Yannick Adjoumani. Båda har i alla fall en härlig inställning till jobbet!

***

Aly Keita var faktiskt den ende ÖFK-aren den här kvällen som höll sedvanlig klass. Räddningen uppe i hans vänstra kryss på Haris Brkic mäktiga högerslägga i den 28:e minuten var matchens höjdare och egentligen det enda som ÖFK ska ta med sig från den här Skåneresan.

***

Apropå det här med varningar; Cesar Weilid drog på sig sitt tredje gula kort och är, precis som Mansour Sinyan, avstängd i nästa omgång (Eskilstuna borta på söndag).

***

Till sist; Nu kanske alla förstår Erick Brendons betydelse för ÖFK:s spel, både framåt och bakåt!

Ja, så var ÖFK:s nolla i förlustkolumnen ett minne blott. 1-0 i baken på Vångavallen mot ett krisande Trelleborgs FF är inget som vi kommer att minnas när vi summerar Superettan framåt senhösten. Möjligen då som en påminnelse om att det var måndagen den 15 maj som vi landade i verkligheten. Och att insatsen var riktigt usel!

***

Jag gjorde efter 3-3-matchen mot Jönköping Södra en notering om ÖFK låg risigt till i "varningsligan". sju spelare fanns inför resan till Trelleborg noterade med vardera två varningar och riskerade att bli avstängda vid ytterligare gula kort.

I mina ögon kändes det skakigt.

Men för tränaren Magnus Powell var det inga problem, i varje fall uttryckte han sig så i en helgintervju i ÖP/LT. "Vi har en bred och bra trupp sa vi kan hantera det", sa Powell.

Han kanske måste säga det men förr eller senare kommer verkligheten ifatt. Den här gången dröjde det bara ett par dagar innan han stod med brallan neddragen. Plötsliga febertoppar på Erick Brendon och Jakob Johnsson under matchdagen samtidigt som Theodore Rask tvingades vila efter förra helgens hjärnskakning och med Mansour Sinyans fortfarande avstängd berättade sanningen. ÖFK den här måndagskvällen hade inte mycket att visa upp. Startelvan hängde inte ihop på något sätt.

# De nya som fick chansen höll inte måttet.

# Och de rutinerade som skulle bära det något vingklippta laget höll heller inte måttet när de ställdes inför nya roller och andra uppgifter.

***

För så här är det;

Sedan slutet av augusti förra året har ÖFK haft en fantastisk period. 15 serie- och två kvalmatcher har resulterat i åtta segrar, åtta oavgjorda och bara en förlust (hemma mot AFC Eskilstuna), alltså bara en torsk på 17 matcher. Det är starkt alla dar i veckan.

Men man har kunnat göra det med med i stort sett samma spelare i match efter match, firma Powell & Lundin har kopierat startelvan (som varit ytterst välbalanserad i en 4-2-3-1-formation, det ska sägas) och så har det rullat på. Vecka efter vecka, månad efter månad. Det enda som hänt under snart åtta månader är att Ludvig Fritzson (nu i Brommapojkarna) har ersatts av Mansour Sinyan på mittfältet och att Theodore Rask (inlånad från IFK Norrköping) tagit plats i backlinjen när Kristian Novak blev skadad.

Variationerna har alltså varit väldigt få, i årets sex inledande omgångar före resan till Trelleborg närmast obefintliga: Keita, Weilid, Rask, Mazur, Adjoumani, Brendon, och Kroon hade startat samtliga matcher, Sinyan, Jonsson, Amatkarijo och Stolt i fem matcher. Ghanoum, Österholm, Musolitin och Karlsson Grach var övriga startspelare, en match vardera.

***

Den bredd som Magnus Powell pratar om finns helt enkelt inte. Just nu, men förmodligen på sensommaren/hösten då spelare som Sporrong, Hedenquist, Ouattara, Kabuye, Mills och kanske någon till hunnit ikapp efter skador och annat trassel.

Då kan man ta några smällar.

Inte nu, avslöjandet på måndagskvällen blev brutalt; ett lag med möjlighet att ta klivet upp på andraplatsen i tabellen ska inte behöva hålla på i 87 minuter innan man lyckas skapa sin första, och enda riktiga vassa, målchans när man ställs mot en klubb i trubbel efter en skakig inledning.

***

Som ni förstår av raderna här ovan; ÖFK:s anfallsspel var verkligen inte mycket att skriva hem om den här trista måndagskvällen. Låt vara att slutstöten hade en viss tyngd men så mycket mer än ett antal hörnor blev inte utdelningen. Det var idéfattigt och slarvigt, inspelen från båda kanterna saknade adress vid varje tillfälle.

Det är i sådana här matcher som Simon Kroon måste kliva fram och bära laget. Men i den ambitionen slår han knut på sig själv och trots att han nu varit med i elitfotbollen sedan Hedenhös dagar uppträder han som en dribblingskåt junior och kör fast i stort sett varje gång.

Jag skriver det igen: Kroon måste spela enklare (då blir det mycket bättre för laget!).

***

Jag fattar inte att Chovanie Amatkarijo fick vara kvar på banan matchtiden ut. Amatkarijo spelade pojkfotboll och tog inte en duell på 90 minuter. Bara trist i mina ögon.

***

Av de "nya" som kastades in i startelvan ger jag klart godkänt till André Österholm för berömvärt arbete, inte minst i egna straffområdet (avvärjde två ytterst farliga hemmaattacker före paus). Mykola Musolitin har jag så här långt inte alls sett storheten i och Calvin Kabuye slocknade snabbt efter en lovande inledning.

***

Sebastian Karlsson Grach är alltid mycket vassare som inhoppare än som startspelare. Varför är det så? Fanns väl bara med i laguppställningen den här gången, jag såg inget som var bra.

***

Mittbackarna Ziad Ghanoum och Myroslav Mazur hade ingen lätt uppgift den här gången då det läckte som ett såll framför dem. Godkänt, absolut, men inte så mycket mera. Samma blir betyget till ytterbackarna Cesar Weilid och Yannick Adjoumani. Båda har i alla fall en härlig inställning till jobbet!

***

Aly Keita var faktiskt den ende ÖFK-aren den här kvällen som höll sedvanlig klass. Räddningen uppe i hans vänstra kryss på Haris Brkic mäktiga högerslägga i den 28:e minuten var matchens höjdare och egentligen det enda som ÖFK ska ta med sig från den här Skåneresan.

***

Apropå det här med varningar; Cesar Weilid drog på sig sitt tredje gula kort och är, precis som Mansour Sinyan, avstängd i nästa omgång (Eskilstuna borta på söndag).

***

Till sist; Nu kanske alla förstår Erick Brendons betydelse för ÖFK:s spel, både framåt och bakåt!

Det känns tungt att ladda till denna text, efter en match som tveklöst måste klassificeras som ÖFK:s sämsta i årets Superetta. En lovande start första tio minuterna dog bara ut, och relativt svaga Trelleborg kunde styra och ställa utan att störas i tillräcklig grad.

Frånvaron av Brendon blev för stor, och jag förstår inte riktigt tanken med Kroon och Kabuye så långt bak i banan, då Weilid fanns att tillgå. ÖFK lyckades inte få till något lugn i hanteringen av bollen i uppbyggnadsskedet. För svagt, även om det delvis går att skylla på en dålig skånsk naturgräsplan.

Det kom en forcering på slutet, men avsluten togs chansartat i halvdana läge. Förutom ett antal hörnor så såg vi inte till någon riktig klar chans. Sammantaget kan laginsatsen bara ges en riktigt svag tvåa.. Nu är det bara att ladda om till nästa match, och greppa tag i möjligheten att hänga på i toppen.

Betyg:

Keita 3 - Gör enligt mig en klart godkänd insats.

Adjoumani 2 - Dom fina inläggen och brytningarna fanns inte där ikväll.

Ghanoum 2 - Kändes inte helt säkert.

Mazur 2 - Också lite klumpigt ibland.

Weilid 3 - Jobbar bra och gör vad han kan för att få fart på laget.

Österholm 2 - Nä, absolut inte hans match.

Kroon 2 - Snuddar vid en trea, men axlar inte alls Brendons blick.

Amatkarijo 2 - När det går tungt ser det inte alls ut som han trivs.

Musolitin 2 - Syns att det finns mycket i honom, men blev för ojämnt ikväll.

Kabuye 2 - Kändes inte som han fick någon chans med hans utgångsposition.

Karlsson Grach 2 - Lika mycket som jag gillar honom som inhoppare, lika svårt har jag att förstå varför inte motsvarande sker när han startar.

Sporrong 2 - Såg inte mycket av honom.

Stolt 3 - Lite snäll trea, men han visade verkligen att han vill.

Zekovic 2 - Kanske t o m lite snällt. Verkar trots sin storlek inte riktigt vilja slåss om bollar i luften.

Outtara 3 - Visar vilja och bollsäkerhet den kvart han spelade.

Senare, eller en annan dag, kommer lite mer input.

Calle Jensen, Sara Wåglin med Unni och Iris från Falkarna Syd stöttade på plats

Bedrövade spelare tackar supportrarna efter matchen

Måndag den 15/5 har ÖFK sin nästa match i årets Superetta. Nämligen den sjunde. Matchen är på bortaplan mot Trelleborg FF. Ett Trelleborg FF som haft det tungt i säsongsöppningen och inför matchen mot ÖFK till och med sparkat sin tränare. Laget förväntades ju inför seriestart tillhöra topplagen, men befinner sig nu, som synes, i ett lite panikartat läge, som det verkar. Först dock något helt annat.

Trelleborg som stad är faktiskt känd för något som bara förekommer i Trelleborg och ingen annanstans i Sverige. Notera dessutom att det inte är Ystad utan just Trelleborg som är Sveriges sydligaste stad. På sommaren är detta tydligt eftersom stadens västra infart är kantad av riktiga palmer. Då infinner sig definitivt en kontinental känsla när man kör in i Trelleborg. Det har jag själv erfarit.

I Jämtland är det kosläpp på våren. I Trelleborg är det palmsläpp. 2023 års palmsläpp är det 46:e i ordningen. Palmsläppet sker lördagen 27:e maj. Tyvärr missar därför ÖFK-spelare och ledare att få uppleva den kontinentala känsla som palmerna för med sig.

Så här skriver Visit Trelleborg om palmsläppet:
” När vi firar att stadens palmer har släppts ut från sina växthus, då invigs också sommaren. För, den är alltid först i Trelleborg! Palmsläppet 2023 bjuder på morgondopp, Trellebelle Ukulele Orchestra, barnens favorit Pidde P, palmsläppserbjudanden och en korgfestival.”

Palmernas och Sveriges sydligaste stad mot det nordligaste Superettan laget. Ett Trelleborg FF i botten av tabellen mot ett ÖFK i toppen. Ett Trelleborg som vunnit en match, men förlorat samtliga övriga matcher mot ett obesegrat ÖFK. Hur kommer det att sluta?

Idag (fredag 12/5) besökte jag Hissmovallen för att få en inblick i hur jag skulle uppleva spelarna under träning på naturgräs. ÖFK tränade i Krokom och på Hissmovallen. Planen var i gott skick. Visserligen några skönhetsfläckar här och där, men inte så konstigt när det var två decimeter snö på plan, bara för två veckor sedan. Detta enligt planansvarige Michael Olofsson, som måste ha gjort ett fantastiskt arbete, med tanke på de förutsättningarna.

Jag var dock tvungen att avvika 45 minuter in i träningen, men det jag såg dittills var mycket lovande. Spelarna syntes ha väldigt roligt, vilket jag anser är oerhört viktigt för lagmoralen. Dessutom var det hög energi och riktig kamp i spelsituationerna. Vi kan nog hoppas på något riktigt trevligt i kommande matcher.

ÖFK spelade oavgjort 3-3 när Jönköping Södra besökte Jämtkraft arena på lördagseftermiddagen. Det betyder att ÖFK fortfarande, efter sex omgångar, inte vet hur det känns att förlora en seriematch den här våren.

Men samtidigt; jag förstår till fullo besvikelsen i ÖFK-lägret efter två förlorade poäng. Det här var en match som visserligen svängde fram och tillbaka men det var ingen tvekan om att det var hemmalaget som var det bättre.

Absolut!

***

Men när utdelningen inte blev den bästa får vi plocka fram ett antal russin ur kakan;

# ÖFK slingrade sig ur J-Södras grepp vid tre tillfällen; 0-1 (redan innan matchklockan hunnit fram till två spelade minuter), 1-2 och 2-3. Sånt är, precis som förra helgens kämpaseger nere i Växjö, ytterst välgörande för moralen!

# Vi är många, inte minst ÖFK-arna själva, som varit besvikna på att inspelen från kanterna (och de är rätt många) har givit så dålig utdelning. Nu fick vi se två hemmamål sedan Yannick Adjoumani serverat Chovanie Amatkarijo (2-2) och Sebastian Karlsson Grach (3-3) varsin välriktad passning från vänsterkanten.

# Apropå Amatkarijo, efter ett par tama insatser var han tillbaka där jag vill se honom. Två fullträffar där den vältajmade löpningen in bakom J-Södras backlinje vid 1-1-målet var något som man kan visa som instruktionsfilm för klubbens alla ungdomar (för att inte tala om Erick Brendons genomskärare, den återkommer jag till).

# Jag vill också uppmärksamma backklippan Myroslav Mazurs passning som öppnade för ÖFK:s andra fullträff den här eftermiddagen; en 30-metersboll längs vänsterkanten som slog ut hela J-Södras första press och gjorde jobbet lite enklare för firma Adjoumani & Amatkarijo. Pass-pass-nick och bollen hade flyttat sig 80 meter på några sekunder och in bakom en chanslös motståndarmålvakt.

Sånt gillas!

***

Två insläppta mål på fem matcher - nu tre på 90 minuter. Ska vi vara oroliga?

Tycker jag inte! Det är sånt som kan hända i fotboll utan att man behöver söka efter fel i strukturen.

# 0-1; inspel från höger som går över hela backlinjen blir till ett stenhårt inspel från vänster och en volleystöt från Robin Books högerfot rakt upp i Aly Keitas högra kryss. Grattis J-Södra till ett riktigt klassmål (men räkna inte med någon repris den närmaste tioårsperioden...)!

# 1-2; inlägg från höger som passerar Theodore Rasks huvud och där Ziad Ghanoum inte orkar med Pashang Abdulla i duellen där bakom. Inte mycket att säga om, Ghanoum vägde helt enkelt för lätt. Men, och det tål att sägas, målet påminde väldigt mycket om det Skövde gjorde på Jämtkraft för några veckor sedan.

# 2-3; Misslyckad J-Södra-hörna från höger ska rensas bort av Simon Kroon. Men Kroons högerfot är feltajmad, han sparkar framåt men bollen går rakt bakåt(!) och blir en målgivande passning till en mycket förvånad Robin Book (inte heller här kan J-Södra räkna med någon repris inom överskådlig tid, det vete fan om jag sett någon så felriktad spark under snart 60 år i fotbollens tjänst...).

***

Om jag nu ska ha några synpunkter på försvarsspelet hamnar dom på målvakten Aly Keita. Duellspelet i luften ser inte stabilt ut. Jag tycker han gjorde rätt när han stod kvar på linjen och lät Rask/Ghanoum ta matchen med Abdulla vid 1-2-målet (här ser jag att det många som har tyckt annorlunda) men när han tio minuter senare sänkte Rask blev det så fel det nu någonsin kan bli.

***

Jag skrev förra sommaren sedan jag sett Erick Brendon första gången att ÖFK:s chanser att rädda nytt kontrakt var att brassen fick vara skadefri. Det fick han och han bar sedan laget genom den framgångsrika hösten, Brendon var helt enkelt klassen bättre än alla andra.

Det är han även den här säsongen. Det är sällan man ser en spelare dominera ett lag som Brendon gör, lördagens insats var bara en i raden av femstjärniga insatser.

Brendon är överallt på banan; han har bollen mest, han passar den bäst (det kan alla se med blotta ögat utan att bläddra i statistiken) och därtill kryddad med delikatessen som öppnade för Amatkarijos 1-1-mål (och lite annat), Dessutom, ÖFK:s hörnor och frisparkar utgör numera ett verkligt hot sedan Brendon tog hand om servarna.

Men Brendons betyg från mina kollegor är ofta rätt ljumma (kolla bara "Trissen" på den här sajten, fyra "poäng" på sex matcher varav jag gav honom tre i matchen mot Skövde...). Jag måste erkänna att här fattar jag ingenting! (Jo, det gör jag naturligtvis men det vill jag inte skriva...)

***

En liten notering; så här långt (innan tisdagens Skånederby mellan Landskrona och Helsingborg) har ÖFK tagit lika många poäng (12) som de tre Skånelagen i serien - tillsammans!

***

Om det ser bra ut i tabellen, ÖFK ligger fyra just nu, så är det sämre i varningsligan. Hela sju man (och där ingår inte Mansour Sinyans utvisning förra helgen) har dragit på sig två gula kort och riskerar avstängning.

***

I Sinyans frånvaro fick Cesar Weilid vikariera på det centrala mittfältet, ett givet val då Weilid testats där under våren och fick ta den ack så viktiga rollen när ÖFK tvingades stuva om i uppställningen efter utvisningen mot Öster. Enligt tränaren Magnus Powell är nye Mykola Mysolitin också tänkbar bredvid Erick Brendon. Själv funderar jag på en tredje kandidat, André Österholm!

Det kan finnas ytterligare några då vi sett väldigt lite av ett par av nyförvärven (skadedrabbade).

Till sist; Vi har ju alla kunnat konstatera att kvaliteten på domarna i den här serien kan variera. Därför var det roligt att se Erik Mattssons prestation i lördagens match. Gävledomaren är relativt färsk i de här sammanhangen, han hade fyra "provmatcher" i Superettan förra säsongen och mötet mellan ÖFK och J-Södra var hans fjärde i årets serie. Gävle har i många år fostrat bra domare (Bosse Nilsson, Sven-Olov Thunman, Bosse "Shopping" Persson, Bertil Andersson, bröderna Strömbergsson...) och gemensamt för dem alla var deras goda speluppfattning, dom hade/har koll på grejerna. Erik Mattsson ser ut att fullfölja den traditionen. Den här killen dömer i Allsvenskan om några år!

Man kan vinna fotbollsmatcher på många sätt, exempelvis som ÖFK gjorde på lördagseftermiddagen mot serieledande Öster på bortamark.

# En satans stridsmoral.

# En målvakt som presterar på sitt allra bästa.

# Skickliga taktiska drag av tränaren.

# Och lite hjälp av en motståndarfot.

Det räckte för att ÖFK skulle vinna toppmötet i Växjö med 1-0, fortfarande vara obesegrade efter fem omgångar och parkera på andraplatsen i Superettans tabell!

Håll med om att bollen rullar ÖFK:s väg just nu.

Vi tar det punkt för punkt;

***

# En satans stridsmoral.

Efter en första halvlek med stök och bök där ett tillbakapressat ÖFK inte presterade så mycket mer än dåligt humör och slutade med att Mansour Sinyan tappade huvudet och fick ett rött kort av domaren Per Melin tvingades man spela lite mer än en halvlek med en man mindre.

Mot serieledande Öster som kom till spel med fyra raka segrar. På bortaplan. Det var ju att göra uppgiften onödigt svår.

Men det fixade ÖFK-spelarna galant. Som man sprang, som man kämpade, som man hjälpte och pushade varandra, som man kastade sig för att blocka skott och nicka bort bollar, som man...

Hemmaspelarna ställdes mot en för dagen vitskrudad mur som var nästan omöjlig att forcera.

***

# En målvakt som presterar på sitt allra bästa.

Jag tyckte att Aly Keita var ovanligt darrig i segermatchen mot Skövde i måndags. Nu var det en helt annan skärpa. Visserligen hamnade han i trubbel när Öster kastade långt eller slog inåtvridna hörnor mot första stolpen i första halvlek och hade lastat in halva laget framför ÖFK-buren men när det gällde var han som allra bäst. Räddningen ett par minuter in på övertiden höll världsklass, hur fasiken fick han stopp på den bollen (som sedan Ziad Ghanoum kunde rensa undan)?

***

# Skickliga taktiska drag av tränaren.

Jag tycker att Magnus Powell agerade snabbt och smart när Mansour Sinyan blev utvisad, det är trots allt en pressad situation som dyker upp från ingenstans. Men Powell tänkte fort; en blek Chovanie Amatkarijo plockades av banan, Jakob Jonsson blev lite mer defensiv till höger när Cesar Weilid flyttades till centrala mittfältet och in med Ziad Ghanoum som förstärkning i backlinjen. Det blev ett starkt försvarsblock! Dessutom bytte han ut Sebastian Karlsson Grach i rätt tid (67:e minuten) och gav Calvin Kabuye den fullständigt omöjliga uppgiften som ensam jagande forward.

Det blev faktiskt rätt hela vägen!

Dessutom, och nu gissar jag grovt; visst måste Powell har gett spelarna en riktig hårtork i pausvilan, skogstokig över alla dumheter i första halvlek. Efter paus var uppträdandet föredömligt!

***

# Och lite hjälp av en motståndarfot.

Mot Skövde fick Malcolm Stolt hjälp av en motståndare vid 1-1-kvitteringen och den här gången var det Simon Kroons segermål i den 83:e minuten som lite turligt styrdes över linjen via Daniel Ljungs vänsterfot. Målet rubricerades först som ett självmål på svenskfotboll.se men jag ser att det ändrats under lördagskvällen. Därmed har Simon Kroon spräckt sin målnolla!

***

Jag ser att Per Lagerbäck i sin krönika inte kunde dela ut några betyg den här gången. Jag gör ett försök i hans ställe!

# Aly Keita 5; Som ni ser här ovan, jag gillade det jag såg den här gången. En Keita med skärpa är ju seriens bäste målvakt!

# Cesar Weilid 3; Oj så han kämpade och så hade han en snygg yttersida i Österribban i andra halvlek. Men tyvärr var passningsfoten illa kalibrerad den här eftermiddagen, det drar ner mitt betyg.

# Theodore Rask 4; Tillbaka i samma form som i Sundsvallsmatchen. Stark i duellspelet framför ÖFK-buren och behöll lugnet när det blåste som allra värst.

# Myroslav Mazur 4; Åter en stark insats, stod i vägen för många Österattacker.

# Yannick Adjoumani 3; Övertänd som en dopad iller i första halvlek och bara en tillåtande domare räddade honom kvar på banan. Lugnade ned sig efter pausfikat, ägnade sig åt att spela fotboll och då blev det mycket bättre.

# Erick Brendon 4; Liten annan roll den här gången då ÖFK fick ägna mycket tid åt att försvara sig. Men var lika bra som vanligt, klok som en pudel och täckte ännu större ytor när ÖFK blev tio man.

# Mansour Sinyan 1; Efter två lysande insatser blev det ett riktigt bottennapp. Svag första halvlek innan han tappade humör och huvud och blev utvisad. Får nu vila minst två matcher. Här är det dags för ett allvarligt kvartssamtal på Powells kontor, vi har sett Sinyans bli förbannad (i onödan) tidigare. Nu satte han sitt lag i en svår sits.

# Jakob Jonsson 3; Massor av löpmeter i båda riktningarna. Lyckosam på egen planhalva, mindre lyckosam på Östers.

# Simon Kroon 4; Målskytt som jobbade över stora ytor. Var en viktig pjäs när ÖFK tvingades försvara sig i andra halvlek.

# Chovanie Amatkarijo 1; Nej, här är det inte mycket som bli rätt för dagen. Vinner inga dueller, kommer inte till avslut och trasslar till det på egen planhalva.

# Sebastian Karlsson Grach 2; Som ersättare för Malcolm Stolt (sjuk) kämpade han storstilat i en hopplös uppgift som ensam forward. Men KG var inget hot mot hemmaförsvaret, därtill var ÖFK lite för baktungt den här gången.

# Ziad Ghanoum 4; Fick hoppa in strax före pausvilan och var ÖFK:s stora utropstecken. Gjorde nästan allt rätt när han nu fick chansen och uppträdde riktigt rejält när det hettade till i egna straffområdet.

# Calvin Kabuye 3; Bästa så här långt i ÖFK-dressen under den halvtimme han ersatte KG. Jobbade hårt och den som serverade Simon Kroon bollen vid segermålet.

# André Österholm, Mykola Musolitin och Sam Mensiro fick alla tio minuter på slutet men betygsätts ej.

***

Öster behåller, trots förlusten, förstaplatsen i tabellen. Växjölaget såg inte ut som några serieledare den här eftermiddagen, framförallt visste man inte riktigt hur man skulle utnyttja sitt numerära övertag i den andra halvleken. Men på sikt tror jag att Öster kommer att vara ett av topplagen, här finns en tyngd i offensiven som kommer att ge utdelning även om man gick tom mot ÖFK.

***

Elva poäng och bara två insläppta mål på fem matcher; jag gissar att det inte är bara jag som är överraskad av dom ÖFK-siffrorna med tanke på hur illa det såg ut i mars. Nu är det mycket roligare - och det finns mer att plocka ur det här laget!

***

Jönköping Södra hemma på Jämtkraft arena på lördag. Det är nästa uppgift.

ÖFK gjorde en fantastisk kämpamatch, och hade för en gångs skull rejält med flyt. Efter några minuters jämnt spel i starten styr Öster spelet helt, men ÖFK är hela tiden obekväma och i förhållande till spelfördelningen skapas inte så många chanser. Till skillnad från Skövdematchen så klarade dock inte flera spelare att hålla huvudet kallt, och tyvärr drog Sinyan på sig en utvisning. Ingen aning om den var rimlig eller inte. Sedan blev trycket ännu större.

ÖFK jobbade än mer disciplinerat efter utvisningen, och i andra halvlek parkerades i stort sett bussen. Weilid stack emellan med en smekning i underkant av ribban, som var någon cm från att resultera. Jag satt sedan och längtade efter slutsignalen och en poäng, men en aktion från Kabuye och ett ganska flackt skott från Kroon styrdes in. Riktigt, riktigt häftigt, och jublet blev totalt. Tänk att ÖFK har flyt! Hoppet stiger, och jag ser fram emot matchen mot Jönköping och en spännande fotbollsvår. Men först några dagar i Berlin.

Inga betyg idag, då jag ofta inte var säker på vilken spelare som gjorde vad, med endast en tämligen liten telefonbild, och ett par gånger internetavbrott.

Jag ser att kollega Per Lagerbäck är förbannad. Jag förstår hans upprördhet, Skövde var ett riktigt skitlag (i varje fall den här kvällen och på den här nivån) och domaren höll ungefär samma nivå.

Men samtidigt tycker jag att Lagerbäck är en aning orättvis.

ÖFK är också en stöklag med jämna mellanrum (även i går), det är bara att kolla kortutdelningen såväl förra sommaren som den här (13 varningar på fyra matcher, snart kommer några avstängningar...). Och domaren är inte dum alla gånger, tro inte det!

***

Kanske var det förutsättningarna; snö och minus, ett lag i poängnöd efter en blek start (Skövde kom till Jämtkraft arena med en futtig pinne i kappsäcken) och ett hemmalag fyllt av sötma efter 3-0 i Sundsvall men som omgående hamnade på hälarna och såg ut att fullständigt sakna matchplan första tjugo.

Vad vet jag, en fotbollsmatch kan ta vägen åt många olika håll!

Den här blev bara skräp men räddades av att Skövde spelade in ÖFK:s kvitteringsboll i egen bur och hemmalaget lyckades samla ihop tillräckligt mycket lugn för att ta kommandot och till sist även snickra till ett mycket rättvist segermål.

Men att det blev som det blev får nog samtliga inblandade ta på sig; hemmalaget, bortalaget, spelare och ledare samt en domare som mest uppträdde som en adrenalinfylld konstapel som skulle försöka reda ut ett hederligt gammalt gängslagsmål som inte ens ville ta slut trots att han blåste av matchen...

Som ni förstår; det har spelats roligare fotboll på Jämtkraft arena!

***

I Sundsvall, för en vecka sedan, uppträdde ÖFK bättre än på många god dag, åtminstone för att vara på bortaplan. Man var bollförande med massor av fyndiga passningslösningar som gav såväl chanser som mål. Och när Sundsvall hade bollen var den tidiga pressen så mycket mer synkroniserad än vad som bjudits tidigare, den ställde ofta hemmalaget utan lösningar.

En femma på en sexgradig betygsskala, åtminstone i min bok.

Mot Skövde blir laginsatsen en tvåa, varken mer eller mindre. Alldeles för mycket gjordes utan skärpa, både framåt och bakåt!

***

I trissen delade jag ut toppbetygen till Erick Brendon, Mansour Sinyan och Myroslav Mazur. Bolltrygga firman Brendon&Sinyan kommer att äga många mittfält den här sommaren och Mazur håller ihop försvaret på bästa sätt. Den här kvällen hade han också sin vänsterfot rätt kalibrerad (det är inte alla gånger). Hur många 40-50-metersbollar tvärs över banan landade han på Cesar Weilids fot? Åtta? Tio? Ännu fler? Läckert var det i varje fall!

***

Apropå Brendon. ÖP/LT berättade innan match om besöket av dottern Emily, mamma Marciana och pappa Edson från Brasilien. Den storyn rörde i alla fall mitt hjärta. Och så landade de mitt i helgens snökaos...

***

Jag ser att Jakob Johnsson har många anhängare på diverse forum och visst ska man glädja sig över att en hemmaspelare har slagit sig in i startelvan, det är vi inte bortskämda med. Men jag är inte helt såld, ännu. Det kanske jag blir när han får lite mer hår på bröstet. I mina ögon är det lite för tamt när han närmar sig motståndarens straffområde.

Tillsammans med Cesar Weilid har dock Jakob stärkt upp ÖFK:s högersida så här långt, absolut. Nu gäller det bara att få till inspelen också!

***

Ni har säkert sett det själva. ÖFK har, precis som förra året, haft usel utdelning på sina inlägg. Det gäller från båda kanterna. Men å andra sidan; det är jäkligt svårt att se några linjer i vilka löpningar som tas i straffområdet. Så vi ska inte bara skylla på kantspelarna...

***

Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen. Ju sämre motstånd desto mer ofokuserad är Aly Keita. Gårdagskvällens insats var en av de sämre jag sett från ÖFK-kaptenens sida. Tur att han hade så lite jobb!

***

Två besvikelser i går; Theodore Rask och Chovanie Amatkarijo. Rask var inte ens nära att vinna duellen när Skövde tog ledningen och var allmänt darrig medan Amatkarijo inte såg ut som han tyckte det var roligt överhuvudtaget.

***

Simon Kroon har ännu inte hittat tajmingen i sitt spel. Han vill så mycket men så här långt krånglar han bara till det för sig själv och sina lagkamrater. Spela enklare är det bästa rådet jag kan ge!

***

Tre hörnmål på två matcher, det tar sig sa pyromanen.

***

På lördag väntar serieledande Öster i Växjö. Gårdagens insats kommer inte att räcka till några poäng, däremot kan spelet i Sundsvall ge full utdelning!

Matchen mot Sundsvall var av en annan kvalité än tidigare matcher. Då menar jag inte att de tidigare matcherna har varit direkt dåliga, men målfabrikationen har t ex inte varit på plats.

I matchen mot Sundsvall så vann ÖFK ”skott på mål statistiken” med åtta mot ett enligt Sofa score och målen med tre mot noll. Det var länge sedan vi skådat sådant i en tävlingsmatch med ÖFK som statistikvinnare. Dessutom med tre olika målskyttar. Något jag tycker är bra, dvs att flera spelare kan göra mål.

Det fanns mängder med positiva saker i denna match relativt tidigare matcher:

1. Först och främst de tre målen.
2. Att de åstadkoms beror nog på den avslappnade attityden hos många av spelarna och det i kombination med den med stort självförtroende genomförda speltaktiken. Ett självförtroende som rimligtvis nu har växt lite till.
3. Det förändrade spelet på högerkanten, där den konditionsstarka Weilid nu fick hjälp av Jakob Johnsson och därmed själv slapp springa flera 100 meters race på eget bevåg Nu blev högersidan mer lik vänstersidans Adjoumani/Amatkarijo.
4. Naturligtvis att ÖFK äntligen verkar ha funnit ett fungerande mitt mittfält, där Sinyans färdigheter verkligen har kommit fram.
5. Sedan vill jag lyfta fram samtliga spelares aggressiva press och tuffhet i närkamperna.
6. Sist men inte minst fungerade det defensiva spelet mycket bättre än tidigare.

Sammantaget mycket positivt. Nu bör det dock noteras att detta faktiskt bara är en enstaka match. Upprepar laget detta spel mot Skövde i nästa match, så har vi däremot en trend, som lovar väldigt gott.

Väderleksutsikterna synes tyvärr inte vara fotbollsvänliga inför måndagens match. Kyla och snö väntas. Det borde dock inte hindra publik och ÖFK spelare, som rimligtvis är mer van vid detta än spelare och fans från Skövde. Östersundare är ju normalt frekventa besökare på skid- och skidskytte tävlingar och det vädret och det på måndag lär inte skilja sig nämnvärt. Det är bara att klä sig varmt och heja fram ÖFK.

Oavgjort 1-1 mot Gais efter en sen kvittering, oavgjort (0-0) i Örebro där prestationen var bättre än resultatet och så 3-0 mot Gif Sundsvall på bortamark där man var bättre i allt än sina motståndare.

ÖFK:s start smakar fågel i min mun, förmodligen även i många andras. Den är också bättre än vad jag kunde hoppas på efter en hygglig träningsupptakt men där vägen in mot seriestarten lämnade ett antal frågetecken efter sig.

Jag var faktiskt riktigt orolig innan premiären; hade jag tagit så fullständigt fel när jag i vintras påstod att ÖFK stod på stabil grund efter förra höstens så starka spurt, de flesta spelade vidare och truppen var kryddad med ntressanta nyförvärv?

Nej, min känsla där och då var korrekt. Det vet jag efter gårdagskvällens Norrlandsderby i Sundsvall.

***

Det är alltid svårt att jämföra, inte minst när vi varit bortskämda med sex raka allsvenska säsonger och ett succéartat Europaspel för inte så länge sedan. Men visst måste ÖFK:s insats på tisdagskvällen vara en av de bästa på bortaplan på väldigt lång tid (allting är ju relativt, inte minst tid...); ÖFK var det bollförande laget, hade chanserna och gjorde målen.

Allt tillkommit efter ett många gånger stabilt passningsspel med stundtals riktigt fyndiga lösningar. I mina ögon var man bättre än Giffarna i allt den här kvällen (om man undantar en sista kvarten i första halvlek).

När såg vi det senast? Har vi sett det överhuvudtaget sedan klubbens färd i rutschbanan utför startade?

Ett är då säkert. Vi har inte varit bortskämda med den här sortens insatser!

***

Jag tyckte att de inledande två kryssen (Gais och Örebro) var en bra start att bygga vidare på och när jag i förra veckan noterade att i stort sett hela spelartruppen var i träning förstod att det skulle kunna komma en bra insats i Sundsvall. Det har jag lärt mig efter ett helt liv i idrottens tjänst; inget är så välgörande för prestationen som när det är full fart på träningsfältet. Med alla på plats blir det en helt annan intensitet, ingen får chansen att fuska sig genom övningarna för då är det någon annan som snor platsen i startelvan!

Därför vågar jag påstå att sportsligt mår ÖFK riktigt bra för stunden och närmast väntar nu en hemmamatch mot Skövde AIK (på måndag).

***

Det här var också matchen där den 23-årige norrmannen Mansour Sinyan presenterade sig själv på allvar för den breda fotbollspubliken. Att det var Sinyan som skulle ta hand om den vakanta platsen bredvid Erick Brendon på ÖFK:s mittfält när Ludvig Fritzson drog till Brommapojkarna och Allsvenskan var ingen större överraskning, han gjorde ju ett antal inhopp på den positionen redan förra säsongen. Men som han greppat den här chansen!

I går kväll var han bäst på planen när han med bollen klistrad vid fötterna ständigt bröt sig igenom Sundsvalls olika försvarslinjer och gav ÖFK tryck i offensiven. Jag såg honom göra det i cupspelet mot AIK för snart två månader sedan och nu gjorde han det i seriespel när "hela" fotbolls-Sverige tittade på (Giffarna-ÖFK var tisdagskvällens enda match av dignitet i den svenska fotbollen...).

***

Men man ska komma ihåg att han har brassen Erick Brendon bredvid sig. Brendon gör alla runt omkring sig till bra fotbollsspelare. Jag tycker han är grym.

Alltid!

***

Jag blev jäkligt orolig när Kristian Novak skadade sig före seriestarten, där kändes det som försvarschefen försvann. Jag är inte lika orolig längre, Theodore Rask (från IFK Norrköping) har fyllt luckan på bästa vis. Rask jobbar med små medel men viktigast av allt; samarbetet med Myroslav Mazur i mittförsvaret fungerade klanderfritt när Giffarna knappt hade en målchans (två skott i målställningen från långt utifrån och ett vasst avslut strax utanför på att klassiskt snett-inåt-bakåt-inspel, det var väl allt).

***

Apropå Mazur; målskytt för första gången i sin 35:e match i ÖFK:s färger när han nickade in 2-0 på Erick Brendons välriktade hörna. NI vet, en sån där som jag tjatat om ungefär sjutusentrehundfemtioåtta gånger i mina krönikor; hårt pressad inåtvriden mot första stolpen, Mazur vann duellen och Gif-målvakten Gustav Molin var chanslös. Målvakter är alltid chanslösa på den typen av hörnor!

***

Malcolm Stolt nickade in 1-0 på Jakob Jonssons fina inspel. Stolts första för säsongen men det kommer mer. Det kunde det ha gjort redan den här kvällen - en nick smet strax utanför och en räddades mästerligt av Gustav Molin (även om den borde ha placerats lite bättre).

***

ÖFK:s 3-0-mål på övertid har sin absoluta poäng; André Österholm till Calvin Kabuye till Ziad Ghanoum och så till sist Sebastian Karlsson Grach som kämpade upp bollen i nättaket. Alla fyra byttes in i matchens slutskede (liksom Mykola Mysolitin). Ett riktigt avbytarmål!

***

Matchens storkämpe: Yannick Adjoumani (men det var ju ingen överraskning).

***

Men som ni säkert förstår efter 3-0 på bortaplan mot Sundsvall är det ju med beröm godkänt till alla! Skönhetsfläckarna får vi ta en annan gång!

Riktigt bra säsongstart

ÖFK får mer än godkänt för dagens match, trots en del tafatta aktioner och oerhört onödiga gula kort. Ja, inte var första och sista kvarten särskilt optimistiska heller, men det mesta däremellan visar att ÖFK har alla möjligheter att titta uppåt i tabellen. Man skapar en hel del framåt och kändes mer säkra i det defensiva spelet, över hela planen. Bitvis bra samordnat och effektivt presspel, och få farliga bolltapp.

Sett till chanserna så skulle ÖFK ha avgått med segern, men man ska samtidigt vara nöjda med att man slapp en straff mot sig, och tacka Keitaför en riktig kanonräddning.

Efter att ha sett matchen i efterhand på telefonen så känns betygsättandet lite tveksamt, men jag gör ett försök.

Keita - 4 Räddningen ger honom en fyra, men prova att sätta bollen snabbare i spel åtminstone vid några tillfällen per match.

Weilid - 3 Spelet definitivt värt en fyra, men inläggen ofta slarviga.

Rask - 4 Stabilt.

Mazur - 4 Samma sak här, stabilt.

Adjoumani - 2 Lite för vimsigt idag, och flera felbedömningar, på olika sätt.

Amatkarijo - 3 Kom inte till idag, men ger ändå beröm för fina passningsintentioner.

Brendon - 4 Bidrar till lugn, och idag bättre defensivt än senast.

Sinyan - 4 Blir nog ett av årets utropstecken.

Johnsson 4 - Riktigt bra insats. Jobbar rätt och är ständigt obekväm.

Kroon - 2 Går lite trögt.

Stolt - 2 Idag bara en tvåa.

Övriga spelade för kort tid.

ÖFK obesegrade efter två omgångar, och det finns mer att hämta ur killarna, så jag ser med tillförsikt fram emot fortsättningen.

Det är med en dåres envishet jag lyfter den här frågan. Varför lyckas ÖFK så sällan göra mål i sina matcher? Åtminstone är det så hittills i år.

Den 2/4 möter ÖFK, på hemmaplan, ett GAIS med stort självförtroende. GAIS har, detta år, vunnit mot Allsvenska motståndare i såväl tävlings- som träningsmatcher. Bland annat mot lokalkonkurrenten IFK Göteborg i Svenska Cupen samt mot Degerfors och Varberg i träningsmatcher. Av årets totalt nio spelade matcher har GAIS vunnit åtta. Den enda som de förlorat är i Svenska Cupen mot IFK Norrköping med noll gjorda mål mot ett för IFK Norrköping. Det är dessutom den enda matchen av nio där GAIS inte gjort mål.

ÖFK:s motsvarande facit är åtta spelade tävlings- och träningsmatcher. En vinst i träningsmatchen mot GIF Sundsvall med tre mål mot noll, en oavgjord i träningsmatchen mot IFK Norrköping som slutade med noll gjorda och noll insläppta. Utöver det en oavgjord i Svenska Cupen mot Västerås SK på bortaplan med resultatet två gjorda och två insläppta. I övriga fem spelade matcher plus matchen mot IFK Norrköping har ÖFK inte åstadkommit ett enda mål och dessutom förlorat samtliga utom den mot just IFK Norrköping. Senast ÖFK gjorde mål var den 6/3 mot Västerås SK på bortaplan. Mot denna samlade bakgrund är det förståeligt, att den svenska mediasfären inte hyser tilltro till ÖFK. ÖFK tippas ju sist i Superettan av dessa förståsigpåare.

Det är dock glädjande att tränare Magnus Powell i ett uttalande i ÖP 27/3 inte håller med om detta, men det är nu allvaret börjar och det är nu som det är upp till bevis. Den 2/4 spelas den första Superetta matchen hemma mot GAIS. Nu måste ÖFK hitta nyckeln till att låsa upp denna utmaning med målskyttet.

Nu fortsätter ÖFK sin uppbyggnad inför seriestarten i Superettan. Som vanligt träningsspelar ÖFK mot norska lag som är bra sparringpartners. Det har blivit en fin tradition och bra värdemätare.

I nästa match på söndag möter ÖFK Levanger på Jämtkraft Arena. Det gjorde man även i fjol. Då vann ÖFK med 2-1 med mål av Henrik Bellman och André Österholm.

Startelvan bestod då av Aly Keita, Myroslav Masur, (62), Peter Amoran, (69), Cesar Weilid, (62) (69) in igen, Ziad Ghaniom, Nikolaos Dosis, Ludvig Fritzon, Henrik Bellman, (62) Simon Kroon, (45), André Österholm, Jordan Attah Kadiri.

Saknas från den elvan gör Peter Omoran, Henrik Bellman, Nikolaos Dosis, Ludvig Fritzon och Jordan Attah Kadiri. ÖFK har fyllt på med andra spelare som gjort riktigt bra ifrån sig, så saknaden av de flyktade spelarna har inte blivit kännbar.

Är 2001, då ÖFK var i allsvenskan, mötte ÖFK ett då försvarsstarkt Levanger på Jämtkraft Arena. Då förlorade ÖFK med 2-1. Målskytt den gången var Ludvig Fritzon.

Startelvan då : Aly Keita, Alex Purver, Ronald Mukiibi, Thomas Isherwood, Pontus Kindberg (61 Robin Hallstensson) Isak Ssewankambo, Ludvig Fritzson, Henrik Bellman (72 Robin Wikberg) Nebiyou Perry (72 Malcolm Stolt), Francis Baptiste, Felix Hörberg.

Levanger FC spelar i norska andradivisionen.

Laget består till stor del av inhemska spelare. Jag kan bara hitta en spelare med utländskt påbrå om man undantar Sverige. Det är tysken Sanel Bojadzic.

I truppen finns svensken och anfallaren Bo Henriksson som man har värvat från Trelleborg. En annan svensk är Ermal Hajdari. Han är bördig från Karlskoga.

Levanger har spelat tre träningsmatcher med bra resultat. Det har blivit vinst med 6-0 mot Byåsen, 3-0 mot Alesund 2, och slutligen förlust med 3-2 mot Ranheim.

Micke Olofsson har varit sympatisk mot mig och fotblllz.se. Han har med kort varsel tagit på sig att skriva referatet, eftersom jag fortfarande är förhindrad att göra det..

I Östersund bor 100% av Sveriges skidskytteelit och i addition till det nästan alla landslags åkare i skidor på damsidan. Dessutom finns två lag i basketens högsta divisioner, ett lag i fotbollens Superetta och ett lag i Hockeyallsvenskan. Även flera i eliten av långdistansåkare på skidor och vintersport freestyle bor i Östersund. Sedan tillkommer konkurrens från all annan lokal idrottsaktivitet.

Alla dessa konkurrerar om sponsormedel. Både lokalt och nationellt. Om vi fokuserar på den lokala marknaden så är det givetvis en tuff situation att locka till sig marknadsmässig uppmärksamhet. Sedan också en utmaning att rätt prissätta den.

En grundförutsättning är att göra det lätt för sponsorer att kunna veta vad som kan köpas och hur köpet kan genomföras. Nu sätter jag på mig sponsorglasögon och ser hur ÖFK lyckats med detta.

Jag loggar in på www.ostersundsfk.se med avsikt att köpa något sponsorpaket och hur jag kan göra det. Notera att jag kan befinna mig var som helst i världen, men med en vilja att sponsra ÖFK. När jag hamnar på hemsidan finns ingen anvisning var jag som tilltänkt sponsor skall ta vägen. Det finns inga paketerade erbjudanden och inga hänvisningar vart man skall vända sig.

Det finns teoretiskt minst två sätt att sälja. Dels genom aktivt uppsökande verksamhet, dels genom passiv försäljning av paketerade erbjudanden via t ex hemsida eller i butik. Idag kan jag konstatera att det senare ägnar sig inte ÖFK åt. Huruvida ÖFK arbetar med aktiv försäljning vet jag inte, mer än att ett avtal är slutet med Wecall för att medverka till det.

För ett antal år sedan meddelade jag ÖFK att kontakta ett företag i Stockholm ägt av en av Sveriges rikaste familjer. Jag angav direktnumret till företagets VD samt meddelade att det var förankrat hos densamma, så manegen var alltså krattad. Varför företaget var intresserat var beroende av de aktiviteter som ÖFK då pysslade med, såsom kulturprojektet och regnbågscertifieringen. Notabelt var att de inte sponsrade några fotbollslag i Stockholm. Lite av samma strategi som vissa Östersundsföretag hade under den tid när IFK och Ope konkurrerade som värst.

Ringde ÖFK. Svar nej. Varför är fortfarande obegripligt och jag vet alltså inte varför. Det jag kan konstatera är att ÖFK verkar sakna kompetens eller vilja att skaffa sig sponsorer utanför länet och kanske även inom. De ekonomiska utfallen de senaste åren visar ju på begränsade sponsorintäkter. Marginellt mer än de fem miljonerna som årligen inhämtades innan ÖFK klev in i den svenska elitfotbollen.

ÖFK lyckades alltså under tiden innan Superettan årligen dra in cirka fem miljoner kronor. Marknadsvärdet i Superettan borde rimligtvis möjliggöra betydligt högre belopp. Det sker dock inte med automatik utan det krävs ett gediget arbete. Dessutom är, som sagt, konkurrensen lokalt hård. Här krävs därför taktisk planering, paketering och ett gediget säljarbete. Klarar ÖFK detta?

Två cupmatcher, tillika tävlingsmatcher, är nu spelade för ÖFK och två förluster har det blivit. Båda mot allsvenska lag. Normalt inget att rimligtvis erinra emot eftersom ÖFK befinner sig i en serie längre ner. Det som däremot får mig att ändå höja på ögonbrynen är Västerås framfart i den gemensamma cupgruppen, och det faktum att ÖFK inte gjort något mål på sina två cupmatcher. Det börjar ringa en varningsklocka.

Västerås resultat i svenska cupen sätter lite ribban på vad ÖFK kommer att förvänta sig i Superettan. Det blir därför synnerligen intressant att studera hur ÖFK tar sig an matchen mot Västerås. Nu är det upp till bevis. En förlust kanske inte är en katastrof, men bör i så fall lända till åtgärder. Mål bör däremot produceras och det är dessutom dags att visa seriekollegan var skåpet skall stå. Annars börjar jag bli tveksam på vad ÖFK är kapabel till. Är det fågel eller fisk? Just nu känns det väldigt mycket som fisk. Detta trots att många anser att matchen mot AIK gav en hel del positivt.

Vinsten i träningsmatchen mot ett stukat och, från Allsvenskan, nedflyttat GIF Sundsvall börjar blekna bort. Detta i efterdyningarna till de svaga resultaten mot Varberg och AIK. Samtidigt som seriekollegan Västerås står upp på ett helt annat vis mot dessa lag.

Västerås gör mål både mot AIK och Varberg. ÖFK lyckas inte alls med att göra mål mot något av dessa lag. Västerås har nu erövrat fyra poäng i cupgruppen mot ÖFK:s noll. Inte att undra på att jag blir orolig. Dessutom 180 minuter utan mål. Inte bra. Det spelar ingen roll att bollen tar i virket och att det därför är nära, som mot Varberg. (Jag brukar säga att det är svårare att träffa virket än området innanför målramen).

Det är visserligen tidigt på säsongen, men så är det också för alla andra lag. Det är bättre att reagera nu och åtgärda bristerna innan serien startar. Jag har fått en känsla förmedlad om att det råder harmoni i laget och att det är bra aktivitet på träningarna. Tävlingsresultaten så här långt visar dock på ett dåligt facit. Inga mål i cupmatcherna och två tydliga förluster. Den så kallade harmonin och de goda aktiviteterna på träningarna verkar inte ge resultat när det kommer till skarpt läge och tävlingsmatcher. Jag hissar gul flagg. Det är dags att ladda om med ny ammunition.

Efter söndagseftermiddagens 0-3 mot AIK är ÖFK:s cupäventyr över för den här gången. Visserligen återstår bortamötet mot Västerås nästa helg men chansen att avancera är borta efter två raka förluster och 0-4 i målskillnad mot allsvenskt motstånd.

Helt okej i mina ögon.

Insatsen mot AIK var årets bästa så här långt, synd bara att domaren Enzo Vesprini från Köping inte gav ÖFK chansen att utmana på allvar samtidigt som. Straffen (0-1) mitt i den första halvleken var åt helvete och naturligtvis var förspelet till AIK:s tredje mål lika mycket åt helvete. Alla som kan det minsta om fotboll ser ju att AIK:s John Guidetti sänker Myroslav Mazur i luftduellen innan bollen hamnar hos Viktor Fischer och i ÖFK:s mål.

Med det sagt; AIK var det bättre laget och vann mycket rättvist. Men jag tycker att ÖFK stod upp riktigt bra långa stunder.

***

Vi kan nu summera de första två månaderna av säsongen och jag står fast vid det jag skrev i sammanfattning av det mardrömslika fjolåret; ÖFK har helt andra förutsättningar 2023.

Här finns något att bygga på, det är bara att fortsätta på det spår man hittade förra hösten. Materialet är i stort sett intakt (det var nästan så jag log för mig själv när jag kollade in startelvan i första träningsmatchen mot danska Köge under träningslägret i Turkiet), nu gäller det att hitta spelarna som ska krydda truppen.

Nya har visserligen kommit men vi har sett väldigt lite av dem så här långt. Förvånansvärt lite i mina ögon.

***

Fyra matcher (0-2 mot Köge, 3-0 mot Gif Sundsvall, 0-1 mot Varberg och så 0-3 mot AIK) är vad vi har att bedöma. Klart att 3-0 mot Giffarna sticker ut, det var en bra prestation men mot en klubb som såg ut att vara rejält på dekis. Därför tycker jag att söndagens insats är den bästa, det här var en riktig tävlingsmatch!

Magnus Powell kan räkna in mycket som är bra fastän vi bara har hunnit till slutet av februari, absolut. Men anfallsspelet lämnar en hel del att önska;

# Varken instick eller inspel från kanten sker med någon större precision.

# Malcolm Stolt ser bara tung ut sedan han tvingats lägga mycket (för mycket?) energi i den första försvarsuppgiften. Presspelet måste förändras så att Stolt har lite kräm kvar till sin viktigaste uppgift (att göra mål).

# Chovannie Amatkarijo fungerar bara när det blir stora ytor att operera på (som mot Varberg).

# Och när Simon Kroon inte är med (och han har vi inte sett så mycket så här långt) saknas idéerna, allt blir så förutsägbart - inget överraskar.

Kort sammanfattat; ÖFK:s spel på den "sista tredjedelen" har varit, med några få undantag, väldigt fattigt så här långt.

***

Men ramen är absolut lagd;

# Andrew Mills har spelat mest men Aly Keita är snart tillbaka i buren.

# Kristian Novak och Myroslav Mazur kommer att bilda ett stabilt mittlås i försvarslinjen.

# Yannick Adjoumani eller Kalpi Ouattara på vänsterbacken? Adjoumani har spelat mest så här långt men min gissning är att platsen är Ouattaras. Om han håller ihop?

# Till höger i backlinjen? Ja, där känns det öppet så länge vi får vänta på några av de nya. Ziad Ghanoum och Cesar Weilid konkurrerar just nu men kanske nye Jakob Hedenquist (från Utsikten) är den långsiktiga lösningen?

# På centrala mittfältet är brassen Erick Brendon gjuten och jag gissar att Mansour Sinyan blir hans partner. Jag tycker att Sinyan haft en sisådär-öppning på säsongen (alldeles för få löpmeter och dessutom lite för dåligt humör, ofta arg på såväl domare som motståndare) men mot AIK var han riktigt bra. Visst var det onödigt slarvigt vid några tillfällen men sättet som han slog ut hela AIK:s mittfält med sina 30-metersruscher imponerade på mig, det var faktiskt lite av matchens behållning sett med ÖFK-ögon. Det var i varje fall norrmannens bästa insats i ÖFK-dressen så här långt.

# Om inte Weilid spelar i backlinjen så tar han positionen till höger på mitten. Kaptensbindeln (i Keitas frånvaro) talar om hög status i truppen!

# Till vänster spelar Amatkarijo. Men här finns mer att hämta, mycket mer! Med den verktygslådan...

# På topp är naturligtvis Stolt & Kroon det givna paret. Men som ni förstår av det jag skrev här ovan, här finns problem, av varierande art, att lösa.

***

Om det finns några bubblare?

Inte som jag ser det, i varje fall inte just nu. Då måste det hända något de närmaste veckorna. Jag kan inte se att någon av Karlsson Grach, Zekovic, Österholm eller Johnson närmat sig en startplats under vintermånaderna. Och, som sagt, de nya vet vi väldigt lite om.

***

Till sist; Jag har alltid haft svårt för John Guidetti, där har det i alla år varit "jaget" för "laget". Och när han nu i Cmore-sändningen förklarade hur han blev "hakad" av Cesar Weilid när domaren blåste straff blir det ju enbart löjligt.

Tror han verkligen att vi är idioter allihopa?

Ovärdigt & respektlöst är min uppriktiga mening, vi måste kunna begära mer av våra så kallade stjärnor än att det uppträder som pajaser, inte minst när de hunnit passera 30.

Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om AIK:s "Guidetti-projekt" skiter sig fullständigt

Som jag tidigare skrivit har ÖFK väldigt mycket bättre förutsättningar att göra en riktigt bra säsong 2023, men jag tror att laget tjänar på att ha förväntningarna på en rimlig nivå, men visst kan vi lite i hemlighet hoppas på att finnas med strax under den absoluta toppen. Jag har bara sett delar av de båda träningsmatcherna, men det såg riktigt bra ut i Sundsvall. Främst känns det tryggare i passningsspelet, men jag hoppas fortsatt att grunden ligger i att inte riskera onödiga baklängesmål. Då kommer även målen framåt med de spelare som redan nu finns till hands. Flera av nyförvärven kan visa sig vara små guldklimpar, om de trivs i lag, förening och stad.

Att börja tävlingsmatchandet mot ett lag som Varberg borta känns också bra. Hemmalaget har all press på sig, och ÖFK kan gå ut med känslan att allt finns att vinna, och en förlust är inte hela världen. Dessutom har inte Varbergs försäsong sett särskilt bra ut, och satsningen på cupen kanske inte är hundraprocentig. Dock har de en riktigt kompetent tränare, som ofta trollar med knäna.

Jag vill se ett mittfält där det både finns ett tydligt defensivt ansvar, men samtidigt tydliga blickar mot spelare som kommer med fart framåt. Jag tror att ÖFK i år kan sätta ett spel som överraskar motståndarna, men samtidigt sätter defensiv säkerhet högt.

En eventuell seger mot Varberg skulle skapa ett stort intresse för AIK-matchen, som då kan locka en rejäl publikskara (naturligtvis lite beroende på vädret).

Sedan känns det skönt att en stor del av den mest svingande kritiken mot föreningen avtagit, och jag tror att Peja Lindholm kommer att vara en relativt öppen VD. Jag börjar att tro på att vandringen tillbaka mot en trygg avsats för vidare utveckling nu är tagen.

Jag har under oktober till december 2022 fått kännedom om två tilltänkta sponsorer som inte har kunnat få kontakt med ÖFK, i syfte att spontant sponsra. Det handlar sammantaget om flera hundratusentals kronor. Det kanske inte är avgörande för ÖFK:s ekonomi, men vore sannolikt ett stort bidrag. Nu löser det sig nog i det ena fallet tack vare att fotbollz.se har sett till att medverka till kontakt. (Det handlar dock om en annan person på fotbollz.se än undertecknad). I det andra fallet vet jag att det inte blir någon affär.

Detta är bara några exempel som jag uppenbarligen känner till. Man kan undra om det finns fler. Varför jag funderar kring detta beror framförallt på hur ÖFK:s hemsida är utformad och utifrån händelserna med de nämnda tilltänkta sponsorerna. Om du är sponsor och vill sponsra ÖFK, så är det nämligen svårt att på hemsidan navigera sig fram till vad du kan köpa och vilken eller vilka du skall vända dig till. Det finns nämligen ingenting på första sidan som riktar sig till sponsorer.

Den som känner till hur människor agerar vet att ”signaler” på en hemsidas första sida är synnerligen viktigt. Annars riskerar man att vederbörande tappar intresse och surfar vidare. Alla som arbetar med marknadsföring och aktivt sälj vet detta. För dem som redan har kontakt och/eller en pågående interaktion har detta dock marginell betydelse, men för spontana aktörer/besökare är det oerhört viktigt med pedagogiska budskap och enkel navigering på hemsidan. Årskort finns det dock budskap om på hemsidan, samt hur den affären skall hanteras, men budskap riktade till sponsorer saknas helt.

ÖFK backas ju upp av en investerargrupp, som bland annat satsade åtta miljoner hösten 2022, för att ÖFK skulle få elitlicensen. Jag undrar om denna investerargrupp gjort ÖFK ”fat and lazy”. Det vill säga att ÖFK inte fokuserat på att sälja, utan haft vetskapen av att kunna ”luta” sig mot dessa investerare vid behov. Dessa har ju investerat tidigare och vid ekonomisk kris ”måste” de ju fortsätta investera för att ”rädda” de tidigare investeringarna.

Jag är övertygad om att det för ÖFK finns en stor förbättringspotential inom marknadsföring och sälj. Bara ett besök på hemsidan gör detta klart. Var och en kan ju själv leka sponsor och försöka navigera sig fram till något att köpa och vem man skall vända sig till.

Vi kan dock starta med en liten tillbakablick på 2022, som startade på ett sätt som hur jag än försöker aldrig kommer att glömmas. Nästan ett helt lag borta, oklart på en massa olika sätt, och en tränarduo som knappast var kompatibla med varandra. Successivt tvingades ledarteamet ändå försöka att få ett gäng spelare med blandade kvalitéer, och inkommande från en massa olika håll, att fungera fotbollsmässigt på planen. Det gick väl sådär, trots en del riktigt bra insatser. Möjligen hade allt sett bättre ut om det blivit seger i första matchen mot Skövde, men det kan vi bara spekulera om. Trots detta så höll ÖFK sig på rätt sida kvalstrecket fem- sex omgångar, men sedan rasade det ihop, och väldigt många tog för givet att det skulle bli respass för andra året i rad. En segerlös svit på tretton matcher, om jag räknat rätt, var förödande. Bl a jag fick en del skit för att jag höll tron på möjligheten att hänga kvar öppen, även om jag pratade halmstrån rätt länge. Men en fantastisk inställning hos den absoluta merparten av spelarna gav sjutton matcher med bara fyra förluster och en räddad kvalplats.

För min egen del sitter Mansur Sinyans fantastiska mål i slutminuterna borta mot Utsikten som fastetsat i mitt medvetande. En formidabel prestation i ett sanslöst pressat läge. Han borde få betydligt mer uppmärksamhet för detta. I princip alla utom spelarna hade gett upp, men dom gav sig aldrig!

Jag inleder mina funderingar framåt med att hylla Ludvig Fritzson för allt han gett ÖFK under en rad av år. Han har aldrig varit dominerande på planen, men alltid kämpat väl, och såvitt jag kan komma ihåg har ingen som lämnat ÖFK varit så tydlig i att han kan tänka sig att komma tillbaka. Utnyttja den möjligheten om den uppstår.

Otroligt viktigt att spelare som Stolt och Adjoumani fortsätter. Jag tror fortfarande också mycket på Karlsson Grach. Blir Outtara spelbar är det en riktigt bra spelare. Novaks utveckling lovar också gott.

En spelare som behöver utvecklas är Amatkarijo, och då vad gäller inställningen till medspelarna. Det räcker inte med att vara den bästa på ett antal saker, om inte rätt inställning finns till lagspelet. Tänk hur han skulle kunna explodera som viktigaste spelaren i laget om det sitter. Jag tror att Ghanoum kan bli riktigt bra. Brendon blir fortsatt en av de allra viktigaste spelarna. Jag hoppas att Mazur, liksom alla andra Ukrainare, får uppleva fred och uppbyggnad av landet. Jag tror att hans något vingliga form mycket har sin förklaring i att det inte är så lätt att alltid fokusera på fotbollen när mängder av nära och kära ständigt lever under risk att förlora sina liv. Han är för mig en mycket viktig spelare när han fungerar som bäst. Kan Kroon få lagom med speltid, och då utnyttjas som bäst kommer han att göra väldigt mycket nytta. Därutöver har Weilid en riktigt bra högstanivå, men nådde dit lite för sällan under 2022. Vi har också två av de bästa målvakterna i Superettan genom Keita och Mills. Det finns fler att nämna, men här ser jag kärnan bland klara spelare.

Kan Stefan Lundin sedan hitta tre spelare som lyfter truppen, genom övergångar eller lån, så ser säsongen riktigt rolig ut. Det enda tydliga önskemål jag har är en arbetshäst med spelsinne på mittfältet. I övrigt tycker jag att personligheten är viktigare än positionen. Det ska vara spelare som är beredda att ge allt, och har förmågan att göra sina medspelare bättre.

Gott Nytt År alla läsare av Fotbollz och alla styrelsemedlemmar, ledare och spelare som gav oss en fortsättning på sagan ÖFK!

Larsa Sjödin och hans hustru Ingrid tyckte att besöket i Östersund varit givande och att Opes satsning på att bli ett topplag såg intressant ut.

– Vi kunde mycket väl tänka oss ett par år i Östersund. Nu har vi bott här i 50 år, sa Larsa Sjödin när vi träffades en vacker sommardag för ett halvår sedan ute på Torvallen.

Men nu finns inte Larsa kvar längre. Ett par dagar för jul orkade inte hans trasiga hjärta något mera

Lars Sjödin avled på Östersunds sjukhus, 75 år gammal.

Vi pratade om slutet av 1960-talet och Ope IF hade bestämt sig för att göra en storsatsning på sitt fotbollslag.

Kay Wiestål med erfarenhet från bland annat Allsvenskan och den nystartade amerikanska proffsligan anställdes som klubbdirektör/tränare/spelare/marknadschef och utnyttjade sitt breda kontaktnät när han jagade förstärkningar i hela landet.

Lars Sjödin, i fotbollssammanhang nästan alltid kallad Larsa, i Sirius (Uppsala) var en av dem han ringde.

– Efter några samtal bestämde vi oss för att åka upp till Östersund och kolla vad Ope hade att erbjuda. Kay och Stig Bergström tog väl hand om oss, vi gillade det vi såg av Östersund och Ope IF tycktes vara en familjär förening. Och Kay hade jag ju koll på, han kunde vara som en tok på planen men vid sidan var han mycket trevlig och såg till att alla kring honom mådde gott, sa Larsa när han mindes 50 år tillbaka i tiden.

Året var 1972 när flyttlasset gick från Uppsala till Östersund och ytterligare en viktig pusselbit i Opes satsning mot eliten var lagd!

Larsa Sjödin fick sin fotbollsuppfostran i Domsjö IF (Örnsköldsvik), vid den tiden på 1960-talet en maktfaktor i den norrländska fotbollen med bland annat åtta säsonger i division 2 Norrland (nivån under Allsvenskan). Larsa var en tidig talang med spel i såväl juniorlandslaget (tillsammans med spelare som Ronnie Hellström och Staffan Tapper) och ungdomslandslaget (med legendaren Orvar Bergmark som ansvarig ledare).

Här fick han också vara med att skriva ett stycke svensk fotbollshistoria…

Det var säsongen 1967 när Domsjö kämpade med näbbar och klor för att undvika nedflyttning. Inför sista omgången, mot IFK Luleå, var förutsättningen glasklar; Domsjö behövde vinna och man måste hämta in nio (!) mål på Sandvikens AIK.

Domsjö vann med 10–1…och Larsa Sjödin gjorde fem av målen!

– Då hamnade man på förstasidan i Expressen, berättade Larsa och skrattade gptt åt minnet..

Men samtidigt gick snacket i fotbolls-Sverige; det måste väl ha varit en läggmatch, 10–1 när det behövdes nio mål…?

– Inte en chans, sa matchhjälten själv om det påståendet. Det är faktiskt sånt som kan hända i fotboll.

I sluttabellen hamnade Domsjö och Sandvikens AIK på samma poäng och samma målskillnad (30–31). Domsjös 1–0-seger i Sandviken under våromgången avgjorde, Domsjö klarade kontraktet, SAIK åkte ur serien…

Säsongen 1969 flyttade Larsa Sjödin till Uppsala för studier men framförallt spel i då storsatsande allsvenska nykomlingen Sirius.

PUB Bergström hade petat åtskilliga miljoner i föreningen och fått ihop en startelva med landslagsstatus; Arne Arvidsson, Hasse Mild, Torsten Furukrantz, Roland Grip, Hans Selander, Leif Eriksson – och inte minst Kay Wiestål.

Men ballongen sprack omgående. Sirius slutade sist i tabellen.

– Vi hade ett fantastiskt lag men klubben saknade fotbollskultur, sa Larsa om praktfiaskot, ett av de största i den svenska klubblagsfotbollen.

Kay Wiestål drog till Östersund och Ope IF och efter ett par säsonger i division 2 tyckte sig även Larsa Sjödin färdig med Uppsala och Sirius. Gefle IF var ett alternativ, Larsa hade en kompis som spelade där, men när gamle lagkamraten Kay och Ope kom sina inviter föll valet på Östersund.

Och starten kunde inte ha blivit bättre. Ope, som förutom Larsa hade gjort ytterligare några starka värvningar (Tommy Stenborg, också från Sirius och Torbjörn Svensson från Örebro för att nämna några) gick fram som en stenkross i sin division 3-serie. Inte minst hemma på Torvallen var man fullständigt överlägsna alla sina motståndare; elva raka segrar, 35–1 i målskillnad och 22 poäng lade grunden till en solklar serieseger.

Det definitiva avgörandet kom tre omgångar före slutet då Sund besegrades med 5–0 i en ren seriefinal.

– Och om jag minns rätt så gjorde jag fyra eller alla fem målen, berättade Larsa.

Efter ett lyckat kvalspel var division 2-platsen säkrad samtidigt som klubben tagit kommandot i den ständigt pågående kampen mot IFK Östersund om ”bäst i distriktet”…

Det skulle bli fyra säsonger division 2 för Ope med debutåret 1973 som det bästa med en tiondeplats.

– Vi hade ett jättebra lag. Jag vill minnas att vi i någon match hade en startelva där alla hade erfarenhet från spel i Allsvenskan.

– Men många av ”hemmaspelarna” utvecklades också under de här åren, spelare som Bertil och Gunnar Danielsson samt Janne Håkansson för att nu nämna några.

Larsa var med de tre första men efter säsongen 1975 (under Ulf Schramms ledning) tackade han för sig.

– Den säsongen var inte rolig, Schramm lyckades förstöra allt som Kay och föreningen hade byggt upp, sa Larsa och ruskade på huvudet åt det dystra minnet.

Efter avslutad karriär fortsatte Larsa att arbeta inom Ope IF, framförallt som tränare för sonen Niklas pojklag under många år där peaken var kvartsfinalen i junior-SM 1986 mot Malmö FF på bortaplan. Ope hade ledningen med 2–1 (efter två mål av Niclas Jönsson) tolv minuter före slutet men där skåningarna spurtade bäst och vann med 3–2.

Vid sidan om fotbollen hade Larsa även ett vanligt jobb att utföra. Det började som assistent hos Kay Wiestål på föreningens kansli, fortsatte som lärarvikarie och sedan vidare till landstingsborgen på Frösön för att till slut jobba med arbetsmarknadsfrågor i en mängd olika funktioner.

Efter sin pensionering fick Larsa problem med hälsan, det var hjärtat som krånglade.

– Några fler ruscher längs högerkanten kan vi nog inte räkna med från min sida, den tiden är förbi, skojade Larsa när han blickade ut över Torvallens gröna gräsmatta.

Och ett par dagar före jul orkade Larsas hjärta inte längre och en av Opes tidiga hjältar gick ur tiden, 75 år gammal.

Han sörjes närmast av makan Ingrid samt barnen Niklas och Malin med familjer.

Agne Svärd

Fotnot: Den här texten har under hösten varit publicerad i Ope IF:s hundraårsmagasin samt i Idrottshistoriska föreningens skrift "Idrottsminnen".

"Några fler ruscher på högerkanten blir det inte", sa Larsa Sjödin när han i somras blickade ut över Torvallens läckra gräsmatta.

Foto: Agne Svärd

Den sportliga delen av dramat avgjordes och avhandlades för några veckor sedan. Den ekonomiska fick sitt avslut i måndags; ÖFK vann båda!

Det betyder att jultomten kom ovanligt tidigt, åtminstone till länets fotbollsälskare; ÖFK är en del av svensk elitfotboll även kommande säsong.

Tack för den julklappen!

***

Det har varit några fina veckor för Östersunds FK, ja, sportsligt handlade det faktiskt om flera månader. Höstspurten var imponerande stark och den kunde vi dessutom följa från första parkett.

Svårare är det naturligtvis att hänga med i de ekonomiska turerna. Visst har den som velat se förstått att det var illa ställt, snudd på dramatiskt där ett konkurshot hotat runt hörnet.

Men å andra sidan; så har det väl sett ut sedan sommaren 2019!

***

Jag kunde inte låta bli ett kolla igenom mina krönikor från de senaste tre åren. Där hittade jag halsdukskampanjer, aktieförsäljning, Fjällfonden, licensnämnden, överklagandenämnden, 15 cypriotiska fuskmiljoner, mystiska saudiska sponsorpengar, FIFA-domar, CAS-förhandlingar, uppräkning av spelarnas värde, konkurshot, kontrollbalansräkningar...

Kort sagt; det ekonomiska kaoset har pågått hela tiden.

När nu Tom Pripp, nyligen inkastad ordförande i Elitbolaget, dagen efter kvalsegern mot Falkenberg, berättade att klubben behövde tio snabba miljoner inför mötet med Licensnämnden blev jag naturligtvis inte överraskad.

Åtgärdsplanen var densamma som flera gånger tidigare; swish (nytt grepp...) från supportrarna, givmilda sponsorer gav en extra slant och ytterligare åtta miljoner kom från räddningsplankan Östersunds Transferintressenter AB.

Alltså, intet nytt under solen!

Hedervärt? Absolut och mycket mer än så!

Nödvändigt? Javisst! (Annars hade det varit morsning och good bye).

Men det här måste väl ända vara sista gången som klubben kan mjölka supportrar och gynnare på nya miljoner?

Och det är väl sista gången som Licensnämnden lyssnar på och godkänner ÖFK:s handlingsplaner? Åtminstone i närtid...

***

Den här processen har givetvis stulit värdefull tid av klubben inför säsongen 2023. Och den är inte särskilt långt borta; cupstart den 18 februari (Varberg borta) och seriestart kring 1 april (Gais hemma). Innan dess måste spelartruppen vara förstärkt, matchdräkten fått sina sporsorloggor och reklamskyltarna finnas på plats. Plus tusen andra saker.

Cashen måste in och det med blixtens hastighet!

***

Sportsligt tror jag det går att fixa, utgångsläget jämfört med fjolåret är miltals bättre; tränaren Magnus Powell på plats och 16 spelare under kontrakt (ÖP/LT berättade i tisdags att även Yannick Adjoumani är klar). Det här tror jag att sportchefen Stefan Lundin kan reda ut även om han, åtminstone för tillfället, sitter med en tom plånbok.

På min önskelista;

# En mittback med speed i fötterna.

# En forward med spets i boxen, kort sagt en gammaldags hederlig måltjuv (det vill väl alla ha...?)!

***

Däremot måste nog organisationen redas ut, årets med sportchefen som assisterande tränare är inte hållbar på den här nivån.

Vem utkräver ansvar av vem när saker måste åtgärdas, typ assisterande tränaren sparkar huvudtränaren när resultaten går snett?

Det funkade den här sommaren (som var alldeles speciell eftersom Lundin & Powell kastades rakt in i en verksamhet som var fullständigt demolerad) men det kommer inte att funka en gång till!

Dessutom; Stefan Lundin måste bygga upp en sportslig stödorganisation som kan se på verksamheten lite utifrån (ju fler ögon, desto bättre). Magnus Powells bästa egenskap så här långt är som lagbyggare (annars hade ÖFK aldrig rett ut den situation som man försatte sig i) men som matchcoach var det illa alltför många gånger (bytesbonanzan höll på att göra mig galen) och dessutom misslyckades han med att utveckla några av spelarna. Cesar Weilid och Chovanie Amatkarijo var ett par av dem som tilläts göra samma misstag i november som i början av säsongen (alla med ett någorlunda friskt fotbollsöga kunde se dem...) och det är naturligtvis inte godkänt.

***

Styrelsefolk har kommit och gått, samma gäller de som slagit sig ned i vd-stolen (vilken omsättning, huvva). Bristen på kontinuitet och kunskap om branschens särart är naturligtvis bidragande orsaker till alla de bekymmer som drabbat klubben.

Nu bjuds vi på ytterligare en ny vd, Tommy Holmgren tar över men bara fram till årsmötet i mars.

Men välkommen till elitfotbollens vardag som gäller även lördag och söndag och dygnets samtliga 24 timmar!

***

Jag har ofta under de här stökiga åren klagat på ÖFK-ledningens brist på fotbollskunskap (och då menar jag inte spelet på planen). Den har varit ytterst besvärande. När det vid årsmötet i början av mars stod klart att Bosse Johansson skulle bistå klubben som "bollplank" tändes ett litet hopp.

"Bosse Bank", en av Sveriges mest meriterade idrottsledare under 2000-talet med 13 år som ordförande i IF Elfsborg samt tre år som ordförande i Svensk Elitfotboll, hade flyttat hem till Sveg och var beredd att ställa sin breda kunskap till förfogande.

"Jag har många kontakter, kan fotbollsekonomi och ställer upp med det de vill", sa Bosse efter årsmötet.

Resultatet av det "samarbetet" vad jag erfar: Noll samtal från ÖFK-ledningen (däremot har valberedning hört av sig vid några tillfällen).

Sedan marsårsmötet har Bosse hunnit väljas till ordförande i Brynäs IF. (Bara som ett apropå till att ta vara på kunskap...)

***

Som ni förstår av ovan; i dagsläget jag tror att ÖFK har goda möjligheter att få till en bra sportslig lösning men jag är tveksam till att klubben fixar det nödvändiga kringjobbet på ett bra sätt. Det är så mycket som behöver styras upp.

Jag förstår att Tommy Holmgren koll på det men vad hinner göras på några månader?

När samtidigt, som jag skrev här ovan, cashen ska in...

***

God Jul - och lycka till, alla inblandade!

Peter Svensson heter Sandviken IF:s (SIF) ordförande. I gårdagens (5/12) Gefle Dagblad står det att läsa följande med anledning av att Licensnämnden beslutar ge ÖFK Elitlicens.

”– Utifrån det jag vet om ekonomi känns det väldigt märkligt, säger SIF:s ordförande Peter Svensson.”

Det hör till saken att SIF hade fått platsen i Superettan om ÖFK nekats Elitlicens. Sportsligt lyckades ju SIF inte, eftersom de föll i kvalet till Superettan. Besvikelsen lär ju vara dubbel. Först fallerar man sportsligt. Sedan hoppas man på att få en ”gratisplats” pga att ett annat lag tvingas bort. Något som alltså inte sker.

I SvFF:s stadgar antagna 5:e juni 2022 står beskrivet vad som gäller för Licensnämnden:

”50 § Licensnämnden

Licensnämnden utgörs av ordförande och sex övriga ledamöter, ska som första instans handlägga och besluta i ärenden enligt dels Förbundets reglementen för elitlicens, dels UEFA:s klubblicens.

Nämnden utser vice ordförande inom sig.

Av nämndens ledamöter, som alla ska vara insatta i verksamheten inom elitfotbollen, ska två ha ekonomisk och två juridisk sakkunskap. Ordföranden ska ha föreningserfarenhet och besitta ekonomisk sakkunskap. Licensnämnden är beslutför när minst fem ledamöter är närvarande. Vid omröstning ska vid lika röstetal ordföranden ha utslagsröst.

Part som är missnöjd med Licensnämndens beslut får, inom två veckor från dagen för Licensnämndens beslut, överklagas hos Överklagandenämnden”

Det ställs alltså krav på både juridisk och ekonomisk sakkunskap hos flera ledamöter samt att samtliga ledamöter skall vara kunniga inom elitfotboll.

Peter Svensson, SIF synes ha ekonomisk utbildning och bakgrund. Han skall dessutom ha medverkat till att sanera SIF:s ekonomi, så viss kompetens kan han nog besitta. Trots det faktumet bör han nog besinna sig, när han ifrågasätter Licensnämndens kompetens inom ekonomi.

Richard Johnsson, Licensnämndens ordförande svarar följande, (i Gefle Dagblad) på Peter Svenssons kritik:

”– Jag kan förstå om man som tredje man kan tycka det. Problemet är att som tredje man har man inte all den information som vi som i licensnämnden har som vi har bildat vårt beslut på. Det är många som tycker saker, regelverket fungerar på det här sättet, den info som vi har fått bekräftad i form av intyg och så visar att det finns en plan som inte är orealistisk.”

Det är sannolikt såsom Licensnämndens ordförande uttalar, dvs att Peter Svensson inte kan ha samma information som Licensnämnden. Att då, utifrån bristande insikt om sakernas tillstånd antyda, att Licensnämnden inte har ekonomiska kunskaper motsvarande hans egna är nog att betrakta som ett utslag av hybris i kombination med frustration.

Idag vet vi att över tio miljoner kronor i likvider har säkrats, och det var ju vad styrelseledamoten i Östersunds FK Elitfotboll AB, tillika advokaten Tom Pripp, ansåg nödvändigt för att kunna redovisa en trovärdig ekonomisk plan för Licensnämnden. Något som sannolikt har blivit aktuellt på grund av att årsredovisningen för 2021 visade på ett negativt eget kapital om 10,3 miljoner. Då krävs enligt licenskraven att vederbörande upprättar ett periodiserat bokslut per 31:a augusti för innevarande verksamhetsår. Det periodiserade bokslutet får inte, enligt elitlicens kraven i punkt 2.1, redovisa negativt eget kapital. Något som Östersunds FK Elitfotboll AB ändå har redovisat genom det självvalda, men formellt tvingande för att undvika personligt ansvar, beslutet om att upprätta kontrollbalansräkning per 2022-08-31.

Ovan nämnda kontrollbalansräkning visar på ett negativt eget kapital på 17,8 miljoner. Det behövs därför minst 18,3 miljoner för att återställa det egna kapitalet till nominellt belopp och minst cirka 18,1 miljoner för att inte vara fortsatt likvidationspliktigt. Till det kommer att även hantera de ekonomiska effekterna för tiden efter 2022-08-31. Det hör dock till saken att i nämnda kontrollbalansräkning finns inga spelarvärden medräknade. Ej heller någon skattefordran. Detta negativa egna kapital kan vara ett problem för att beviljas elitlicens, såvida inte Licensnämnden fått ett annat bokslut per 31:a augusti sig tillhanda. Något jag inte håller för troligt.

”Förening med representationslag i Allsvenskan, Superettan och OBOS Damallsvenskan som i tillämpliga delar inte uppfyller de av SvFF föreskrivna A-kriterierna, art. 2.1, 3.2.2 samt 3.4, ska inte beviljas licens, såvida inte föreningen kan visa att det föreligger särskilda skäl. Med särskilda skäl avses omständigheter som föreningen inte kunnat förutse eller på annat sätt kunnat råda över – såsom myndighets åtgärd eller underlåtenhet, nytillkommen eller ändrad lagstiftning, konflikt på arbetsmarknaden, blockad, brand, översvämning, olyckshändelse av större omfattning, epidemi, huvudsponsors konkurs, ekonomisk brottslighet eller liknande händelse – och som orsakat att föreningen inte kunnat uppfylla berört kriterium.” Källa: Svenska Fotbollförbundets reglemente för Elitlicens

Det är nog inte osannolikt att de dryga tio miljonerna, möjlighet att uppta värdet av spelartruppen i balansräkningen och med revisorernas goda minne även en skattefordran på flera miljoner, löser de ekonomiska utmaningarna i dagsläget. Detta föranleder mig dra slutsatsen att taktiken inför mötet med Licensnämnden har varit att:

1. Förklara varför kontrollbalansräkning är upprättad
2. Hur man omgående anser sig kunna återställa det egna kapitalet
3. En redovisning för hur ekonomin och likviditeten i närtid säkerställs
4. Redovisning av en trovärdig budget avseende 2023
5. Och framförallt hävda att situationen idag i mångt och mycket är skapad av extraordinära situationer utanför egen kontroll, såsom pandemieffekter och myndighetsbeslut med konsekvens av minskade intäkter. Förlusten 2021 var ju 19,8 miljoner. Även senare ändrade myndighetsbeslut med påföljande återkrav från bland annat Tillväxtverket har påverkat resultatet negativt.

Ja, självklart är det inte, men visst finns möjligheten till ett positivt beslut från Licensnämnden.

Ett knappt dygn fick man i alla fall vara glad men sedan var ÖFK snabbt ute på banan och berättade om den ekonomiska misären.

Tio miljoner måste skakas fram på en vecka, åtminstone på papperet, för att man i ett första steg ska lyckas blidka Licensnämnden vid ett möte kommande nästa måndag.

Efter den sportsliga ångesten som plågat alla ÖFK-supportrar är det alltså dags för den ekonomiska. Inte det minsta överraskande för alla som velat se, men fortfarande lika trist.

Ska vi nöja oss med att konstatera att de kommande veckorna blir minst lika spännande som den sportsliga hösten och där utgången är minst lika oviss?

***

Efter söndagens lyckade upplösning av kvalspelet lovade jag att återkomma med årets betyg. Även om jag inte skrivit lika mycket som under de sex allsvenska åren (det finns cirka 300 krönikor någonstans här på sajten för den som vill se...) så har jag haft full koll, det var bara hemmapremiären mot Skövde som jag missade på grund av resa.

Här är mina betyg (de sportsliga!) - på föreningen, på tränarna och på spelarna (skala 1-6 där 1 är underkänt och 6 hög nationell klass)!

***

# Föreningen, betyg 1

Ja, det kan inte bli annat än ett bottenbetyg. ÖFK får helt enkelt inte ställa sig i den situation som man gjorde förra säsongen vid tillsättandet av ny sportchef. Anställningsförfarandet var en katastrof, sportchefens arbetsinsats var en katastrof. Resultatet blev att ÖFK vid nyår stod med en handfull spelare tillgängliga (förutom ett antal långtidsskadade). Det är så uselt så man inte tror att det är sant, jag gissar att det aldrig tidigare har hänt i svensk elitfotboll, åtminstone inte i modern tid. Och den enda slutsatsen jag kan dra är att den sportsliga kompetensen i föreningen var obefintlig när ingen reagerade. Där grundades årets alla problem! Dessutom; hanteringen av sparkade Amir Azrafshan var verkligen ingen hit. Visserligen ville klubben säkert ha ut någon form av prestation för hans lön men att sätta in en tränare som fått foten i teamet kring laget i en underordnad roll är ytterligare ett bevis på att styrelsen inte visste vad man sysslade med.

***

# Tränarna, betyg 3

Här blir det ros och ris i en salig blandning. Magnus Powell och Stefan Lundin tvingades utnyttja alla gamla kontakter för att få ihop en spelartrupp värdig namnet och lyckades ragga fram 15 nya spelare, ros för det. Men ris när det visade sig att kvaliteten inte visade sig hålla hos alltför många. Mer ris för att spelplanen inte harmonierade med materialet. ÖFK blev väldigt baktungt när man parkerade på den egna planhalvan och där försvann halva säsongen. Men absolut massor av ros för att man fyndade i sommarfönstret (läs brassen Erick Brendon från IFK Värnamo i första hand) och därifrån kunde bygga ett annat spel som vände ett till synes hopplöst läge till räddat kontrakt. Det var starkt, jag tror också att Powells & Lundins ledarskap passade den här gruppen som pucken i plocken! Slutresultatet blir bra med ett litet plus - men till utmärkt (en fyra) räckte det inte, därtill var den första halvan alltför svag!

***

# Spelarna, betyg 6

Nej, till nationell toppklass nådde givetvis ingen. Då spelar man inte i botten av Superettan.

***

# Spelarna, betyg 5

Här placerar jag Erick Brendon, utan att tveka. Jag gillade direkt det jag såg när han mitt i sommaren anlände från IFK Värnamo. Här hade ÖFK hittat det nav man saknat sedan Brwa Nouri drog till Indonesien; Brendon har en verktygslåda som innehåller nästan allt som en bra fotbollsspelare ska ha (även om hans huvudspel inte är mycket att skryta med, han tillhör dem som faktiskt blir kortare när han hoppar...). Brendon läser spelet som få andra, ser alltid till att skaffa sig själv (och därmed också sina lagkamrater) både tid och utrymme, passningsfoten är känslig och välriktad, skottet vasst och arbetsradien stor, han vet när han ska pressa och när han ska falla. I mina ögon en komplett lagspelare. Det enda jag funderar över varför han spelar på den här nivån?

***

# Spelarna, betyg 4

Aly Keita håller fortfarande hög klass i buren även om gubben börjar bli gammal (fyller snart 36) och skadorna har blivit allt fler. Därför blev det "bara" 17 matcher i serien samt en av kvalmatcherna. Men såvitt jag förstår har Keita fortfarande ambitionen att spela på högsta nivå (Afrikanska mästerskapen nästa år) och är han så bra som i söndags platsar han även där. Men, och här vill jag vara tydlig; Keita måste lägga av med sitt satans maskande! Fem varningar den här säsongen kunde ha varit några till och även någon utvisning. Det är bara domarnas flathet som gjort att Keita fått vara kvar på planen i några matcher. Han driver med hela systemet och det är inte värdigt en lagkapten!

Simon Kroons kropp orkade med 18 matcher från start den här sommaren och det är mer än vad jag trodde att han skulle mäkta med. Och med Kroon på banan blir det skillnad; ÖFK får en stabil och bolltrygg pjäs att bygga sina anfall kring, dessutom fem mål (tre från straffpunkten) från sina fina skottfötter och tre målgivande passningar. Hade garanterat varit ännu bättre siffror utan återkommande skadeavbrott men som jag skrivit några gånger; jag gläds med alla framgångar som Kroon kan få på en fotbollsplan!

Myroslav Mazur är den som hållit ihop ÖFK:s försvarsspel om man ser säsongen som helhet, det visar också statistik som jag tagit del av. Mazur har varit jämnheten själv från start till mål, en riktig krigare även om det ofta ser lite kantigt ut då han bara kan använda sin vänsterfot. De få gånger han tvingas använda sin höger ser det konstigt ut. Stel som ett kylskåp skulle jag vilja säga, lite smidighetsträning skulle göra gott på den kroppen!

Ludvig Fritzson kvalade in till det här betyget med en bra höst i allmänhet och en urstark spurt i synnerhet. Med Erick Brendons intåg fick "Ludde" en lekkamrat på mitten som han stortrivdes med. Från att ha varit, precis som förra säsongen, seg och sur under hela våren har vi fått se den Fritzson som jag hoppats på under flera säsonger här i höst. Och det var jäkligt rättvist att "Ludde" fick bli matchhjälte när kontraktet säkrades i söndags, han har jobbat hårt och länge för en riktig fullträff i ÖFK-dressen!

***

# Spelarna, betyg 3

Andrew Mills har i Aly Keitas skadefrånvaro fått spela 13 matcher i Superettan och dessutom den första i kvalet mot Falkenberg. Det är säkert långt fler än Mills hade räknat med när säsongen rullade igång. Och han har gjort det bra som Keitas back up. Inte överraskande, Mills har alltid levererat när han fått chansen. Ibland riktigt bra men även några gånger, som i kvalet, lite skakigt.

Chovanie Amatkarijo toppar ÖFK:s poängliga med sina sju mål och tre assist och är nog den med störst potential i ÖFK-truppen att bli något riktig bra. Men vägen dit är faktiskt ganska lång, han har fortfarande massor som måste utvecklas. Inte minst att värdera när han ska dribbla och när han ska passa sin lagkamrater. Amatkarijo har tekniken, steget och skottet, den dag har får ihop detaljerna kan det bli extraextra! Men då måste även huvudet med...

Malcolm Stolt har inte fått någon riktig chans att visa sitt register då skador har förstört det mesta och tvingat honom att gnaga på hörntänderna de gånger han kommit till spel. Nio matcher från start i serien och två i kvalet utan att kunna förbereda sig ordentligt, bara för att laget behövde honom. Bra kämpat, Stolt är en krigare som ger och tar. Men den här sommaren fick han ingen ärlig chans, dock viktig i jakten på nytt kontrakt!

Kristian Novak kom under "sommarfönstret" men fick en trög start i sin nya klubb. Hans fatala misstag i hemmamötet med Jönköping kostade två mycket värdefulla poäng och den bilden kom att följa norrmannen långt in på hösten. Men med större ansvar, kanske också bättre tränad?, fick vi se en betydligt bättre Novak och när allt skulle avgöras var Novak som bäst. Men han fick jobba hårt för sin trea, det ska sägas.

Lille Yannick Adjoumani är ju lagets stora energiknippe, som han lubbat upp och ned på vänsterkanten. Många i laget har jobbat oerhört hårt, men ingen så hårt som Adjoumani! Det är därför som han får den här trean. Bitvis har han tappat huvudet i defensiven och framåt har han inte fått någon ordning på sina inspel trots många försök. Men två mål gjorde han och det ska han ha all credd för.

Cesar Weilid har gjort 26 matcher från start i serien och startade även i den första kvalmatchen. Det är väldigt lätt att ryckas med av hans energiska stil ute till höger. Men ju längre säsongen har gått desto mer tveksam har jag blivit till hans kvaliteter så trean är svag, det ska sägas. Jag gillar ju egentligen försvarare som är aggressiva i sin stil men det måste kunna kombineras med när man istället måste avvakta och bara täcka ut sin motståndare. Weilid saknar den förmågan, han bara smäller på och det kostade ÖFK dyrt under våren. Tre passningspoäng borde ha varit några till, så många chanser har han haft till inspel.

Felix Hörberg skulle ju dra ett tungt lass i den här ÖFK-upplagan men istället drog han till Trelleborg efter halva säsongen. I spelstil påminner han och Weilid om varandra, defensiva spelare som är bäst när de får anfalla. Även Hörberg får en svag trea efter elva matcher från start och så mycket bättre tycks det inte ha gått hemma i Skåne, bara sju matcher från start utan större avtryck.

***

# Spelare, betyg 2

Peter Amoran var den stora talangen som här skulle få sitt genombrott. Men så blev det inte, mest för att han aldrig fick chansen att visa sitt kunnande när laget gick som allra sämst under våren. Nio matcher blev det från start innan han tog flyget till Italien för att utveckla sina färdigheter i en betydligt tuffare miljö. Lycka till, tvåan ska bara ses som ett steg på väg mot något mycket bättre!

André Österholm fick ingen vidare fjutt på sin första tid i Östersund, det var bara segt och tråkigt. Men uppryckningen kom under hösten och när allt ställdes på sin spets såg han riktigt bra ut. Det räddade tvåan och jag tror att här finns det utveckling!

Kevin Jablinsky värvades som någon slags försvarschef men hade länge svårt att övertyga om sin storhet. Och när han väl fick ordning på sitt yviga spel kom skadorna. 17 matcher hann det bli innan han tvingades ge upp säsongen och det är väl stora frågetecken hur hans framtid ser ut som fotbollsspelare. Jablinskys sargade knän får det tufft på en fotbollsplan. Men norrmannen är en kämpe utöver det vanliga, kan han ta sig tillbaka ännu en gång?

Ziad Ghanoum hade svårt att hänga med på den här nivån och fick åka hem till Ö-vik för att få lite speltid. Och när han kallades tillbaka på senhösten kom han som en ny spelare. Avslutningen var stark liksom den godkända tvåa som blir bedömningen för helåret. Men Ghanoum är framtiden, absolut!

Om Ghanoum har sitt bästa framför sig så gäller motsatsen för Sam Mensiro. Han har den här säsongen mest används som en ledarresurs men de gånger han spelat, fem från start, har han skött sina kort på ett godkänt sätt. Någon gång även med ett litet plus i kanten!

Henrik Bellman har fått jobba betydligt hårdare, 17 matcher från start och fem inhopp. Men Bellman har inte fått till det den här säsongen heller. Han vill så mycket men det blir så lite. Tvåa. Men inget mer!

Mansour Sinyan har inte fått så många chanser. Visade ingen form under den tuffa våren och när det började likna något slogs han med Brendon och Fritzson om en plats på det centrala mittfältet. 26 matcher i serien, 19 av dessa startades på bänken. Men Sinyan sköt det 3-3-mål mot Utsikten som gav ÖFK chansen när allt såg ut att vara kört och resten är fotbollshistoria. Precis som med Ghanoum kan även Sinyan vara framtiden.

Sebastian Karlsson Grach har spelat en hel del, visat massor av glöd men inte fått den utveckling som jag trodde var möjlig. Han fick trots allt smaka på en del i Allsvenskan förra året och den erfarenheten borde ha betalat sig i den här serien. Men nix, KG:s energispel har bara gett ett mål i utbyte. Det borde ha blivit mera för han har jobbat sig till en hel del möjligheter. Nja, här vete tusan vart utvecklingen tar vägen.

***

# Spelare, betyg 1

Nikolaos Dosis var en annan ungdom som jag trodde skulle kunna hävda sig i den här serien. Men trots ett kanonmål i öppningen mot Skövde, fyra matcher från start och fem inhopp blev det inte som jag trott, mest intetsägande insatser. Och när sommaren kom flyttade han karriären till Cypern, hur gick det till?

Erlend Sivertsen var en prestigevärvning från Kristiansund i Norge som kom med massor av erfarenhet i bagaget men aldrig fick en chans. Skadad på direkten och sedan har vi inte sett någonting som berättar om hans kvaliteter. Det enda jag minns från hans tio matcher (fem från start, fem inhopp) är snedsparken i sista sekunden som gav Brommapojkarna tre poäng (3-2-målet) hemma på Jämtkraft. Årets missräkning #1.

Jordan Attah Kadiri kom tillbaka till Östersund och ÖFK för att göra målen. Det visade sig att han inte utvecklats ett smack sedan han var här senast, tvärtom. Tre mål i en träningsmatch mot Dalkurd, typ, är vad han åstadkom innan han kallades tillbaka till Belgien. Årets missräkning #2.

Kamal Issah var ytterligare en värvning som sket sig. Hittades under träningslägret i Turkiet, kom försenad och dåligt tränad till Östersund och skulle sedan vara navet som ÖFK:s spel snurrade kring. Jo, tjena. Issah vägrade springa en meter extra, varken framåt eller bakåt, i sin centrala roll och skickades hem efter åtta matcher. Årets missräkning #3.

***

# Spelare utan betyg

Sadmir Zekovic (två matcher från start, åtta inhopp), Haris Avdiu (tre inhopp) samt Uche Sabastine (två matcher från start, fem inhopp) har spelat för kort tid för att få några betyg!

Ja, en sån här eftermiddag vet jag inte var jag ska börja. Det är nästan omöjligt att samla ihop tankarna efter månader, ja, nästan ett helt år av ångest.

Fotbollsångest!

ÖFK-ångest!

Men till slut, efter rader av sorger och ännu fler bedrövelser blev det omöjliga möjligt. 2-0 mot Falkenberg på söndagseftermiddagen betyder att ÖFK behåller sin plats i Superettan, att Östersund är en plats där det även nästa sommar spelas elitfotboll och att väldigt många jämtar och härjedalingar har något att samlas kring även när vårsolen gjort sitt jobb.

Fotboll är både stort och viktigt, större och viktigare än de flesta av oss hade en aning om när ÖFK tog steget in i fotbollens finrum för tio år sedan.

Nu vet vi!

***

Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen. Det ÖFK presterat den här hösten ska inte vara möjligt, åtminstone inte på elitnivå. Nio poäng och dyngsist efter 17 omgångar, det ska fan i mig vara omöjligt att resa sig ur den misären. Efter ett helt liv i fotbollens tjänst kan jag inte plocka fram ur min hårddisk att det tidigare har hänt. (Visst kan jag ha fel men i så fall bjuder jag på det).

Men 22 poäng på de avslutande 13 omgångar räckte precis för att skutta upp över nedflyttsstrecket, sedan 1-1 och 2-0 mot Falkenberg i direkt avgörande kvalspelet.

Hela hösten har varit fylld av "cupfinaler", det har varit "måstematcher" varje vecka och ÖFK har vunnit nästan alla.

Det indiska reptricket lyckades. Grattis!

***

När allt ställdes på sin yttersta spets plockade ÖFK fram sitt yttersta; söndagens första halvlek var spelmässigt en av den absolut bästa den här säsongen och Falkenberg blev mer eller mindre tillplattade. Åtminstone bortspelade och söndersprungna, nu var det ett framåtlutat hemmalag vi fick se till skillnad mot det ängsliga och baktunga som uppträdde i torsdagens 1-1-möte.

ÖFK:s spel gav dock bara en handfull chanser men inga mål. Visserligen låg bollen och dansade på Falkenbergs mållinje vid ett par tillfällen och Simon Kroon hade ett väl avvägt skott från strafflinjen som smet strax utanför krysset.

Men 0-0 är 0-0 och så small det i Aly Keitas målribba, det var i 41:a minuten som Taylor Silverholt visade att laget från havet också var inne i matchen.

***

Och när lagen kom ut efter pausfikat blev det riktigt svettigt;

# 46:e min: Erick Brendon sålde smöret och tappade pengarna vid egen strafflinje, Godwin Aguda fick fritt fram och bara en strålande fotparad av Aly Keita hindrade Falkenberg från att koppla greppet om matchen.

# 53:e min: Yannick Adjoumani gick fullständigt vilse i eget straffområde och bjöd Linus Borgström fritt fram. Men Aly Keita gjorde en ny prakträddning och när Robin Hofsö skulle rulla in returen var Keita i vägen igen. Phuuu, där var det svettigt...

***

Men så kom avgörandet;

# 57:e min: Falkenbergskaptenen Tobias Karlsson var för vidlyftig med sin vänsterarm i en höjdduell med Ludvig Fritzson, "Ludde" gick i backen och domaren Viktor Wolf pekade på straffpunkten. Simon Kroon var stensäker från elva meter, målvakten i ena hörna och bollen i det andra, 1-0!

# 69:e min: ÖFK-frispark i vänsterläge, Erick Brendon lyfter in och i röran framför Falkenbergsmålet är Ludvig Fritzson både snabbast och tuffast när han nickar in 2-0.

***

Återstoden av matchtiden blev den förväntade. Falkenberg kopplade på turbon men hade inte många idéer hur man skulle dyrka upp hemmaförsvaret. Det blev mest lycka till-bollar in mot ÖFK:s straffområde och bara vid ett tillfälle (i 88:e minuten när Aly Keita fumlade med bollen) blev det riktigt farligt men då fanns Kristian Novak som en räddade ängel på mållinjen.

***

4.257 fanns på plats på Jämtkraft arena den här vackra men kylslagna novembersöndagen. Jublet visste inga gränser när Viktor Wolf blåste av matchen efter sex övertidsminuter. Hemmaspelarna hyllades som de hjältar de nu är. Vi ska inte jämföra med cupguldet och de gyllene upplevelserna vid bjöds på i Europaspelet, det var på en helt annan nivå. Men på det sätt som de här länge uträknade grabbarna rest sig under hösten är de värda alla applåder som finns.

Och utan att sitta inne med facit vad som hade hänt om klubbens ras fortsatt ned ytterligare en serienivå (den frågan är ju numera bara hypotetisk!) är jag helt övertygad om att den här spurten och dagens kvaltriumf är helt avgörande för ÖFK:s överlevnad.

Nog för att jag sett det mesta i den här branschen men aldrig att någon har stoppat pengar i ett svart hål!

***

Mina hjältar den här dagen;

# Målvakten Aly Keita var tillbaka i buren och gjorde dom där räddningarna som måste göras för att man ska vinna fotbollsmatcher. De var visserligen inte så många. Men ack så viktiga!

# Ludvig Fritzson som under senhösten visat det som jag trott han vara kapabel till men alldeles för sällan visat. Fullpumpad med energi jobbade han stenhårt och framgångsrikt från kortlinje till kortlinje, tog duellspelet på såväl marken som i luften. Dessutom matchhjälte då han fixade straffen (1-0) och nickade in 2-0-bollen. Bättre än så blir det inte!

# Simon Kroon fick göra ett nytt och viktigt straffmål och jag jublar inombords varje gång Kroon lyckas på fotbollsplanen. Hans skott i första halvlek hade också kunnat få gå innanför målramen, det var så satans snyggt utfört i alla dess beståndsdelar.

# Erick Brendon styrde för femteelfte matchen i rad spelet på mittbanan. Låt vara att hans tabbe i öppningen av den andra halvleken kunde ha blivit kostsam, där blev han räddad av kapten Keita, men det kompenserade han med massor av fotbollsgodis. Bland annat den frispark som Fritzson nickade i mål!

# Medans jag kommer ihåg det; Brendon och Fritzson är otroligt starka tillsammans!

***

Ett par riktigt glada överraskningar;

# Kristian Novak har gått från en halvsovande start i ÖFK-dressen (han såg nästan otränad ut när han kom) till en backklippa när allt skulle avgöras. Nästan felfri i årets viktigaste match!

# Ziad Ghanoum gjorde en helt fenomenal första halvlek med genomspelningen till Ludvig Fritzson som topp. Ghanoum har höjt sig flera klasser under den här sommaren.

***

Myroslav Mazur hade också kunnat kvittera ut ett toppbetyg. Starten på den andra halvleken var dock så svag att jag blev riktigt orolig för vad som var på väg att hända. Det blev fel varje gång han var i närheten av bollen, det var Mazur och hans dåliga beslut som gav Falkenberg chansen att ta sig in i den här matchen.

Men, sett över hela sommaren är det Mazur som hållit ihop ÖFK-försvaret. Statistiken är tydlig, Mazur har varit en av seriens bästa försvarare!

***

Straff eller inte när Tobias Karlsson var oförsiktig med sin arm mot Fritzson? Jag är övertygad om att domaren Viktor Wolf lade ihop ett plus ett; Karlsson var i första halvlek inblandad i två dueller med Malcolm Stolt (också innanför straffområdet) där armen placerades i ÖFK-spelarens ansikte utan åtgärd. När det blev tredje gången gillt blåste Wolf. Och Wolf hade full koll på händelsen från sin position!

***

Jag tycker att Magnus Powell tog ett bra beslut när han satsade på André Österholm från start istället för en formsvag Cesar Weilid. Det gav en väldigt stabil högersida.

***

Samtidigt ska det sägas att Weilid gjorde ett väldigt bra inhopp när han ersatte Österholm sista 20!

***

Falkenberg blev ett offer för sin egen självbild. Sällan har jag läst så många uppblåsta kommentarer före en match. De målade upp sig själva som oslagbara, efter 1-1 i torsdags (utan att imponera) skulle de åka till Östersund och bara köra över hemmalaget!

Jaha, hur tänkte dom där?

Jag väl aldrig hört något lag åka till minerad bortamark och se det som en fördel.

Och mycket riktigt, när det blev allvar hade de bara lösplugg att bjuda på!

Förblindade av framgångarna i division 1 visste Falkenberg inte riktigt vad de gav sig in på i det här kvalspelet, det är min enkla summering av ÖFK:s motståndare.

***

När vi pustat ut efter den här sportsligt så dramatiska, och framgångsrika, hösten är det dags för nästa match.

Ekonomin!

Min gissning att den spelplanen där är minst lika komplicerad och jag får säkert anledning att återkomma i ärendet, förmodligen i närtid.

***

Men innan dess kommer jag att dela ut årets betyg på spelare och ledare och det blir både ris och ros, naturligtvis. Kommer inom kort som det heter på bio.

Innan dess, sug på karamellen; ÖFK fixade kontraktet och det är en bragdartad prestation med tanke på förutsättningarna!

***

Till sist; ÖFK får en tuff start på nästa säsong. Motståndarna i Svenska cupens gruppspel blev också klara under söndagen; Allsvenska femman AIK, Varberg (som klarade allsvenska kontraktet efter kvalseger mot Öster) samt ÖFK:s seriekollega Västerås svarar för motståndet. Start helgen 18-19 februari.

Jag kommer att uppdatera denna korta betraktelse senare. Vi kan konstatera att ÖFK gjorde en enorm uppryckning sedan i torsdags och visade sig vara ett betydligt bättre lag än Falkenberg. Men att då släpps till fyra solklara chanser, som normalt gett två-tre mål i baken, kändes onödigt.

Men alla i ÖFK ska ändå ha ett stort beröm, med ett extra omnämnande till Keita, Ghanoum och kämpen Fritzson. Även stort plus till Stolt som bäddade för att det till slut nästan måste komma en straffavblåsning.Första halvlek var lysande, förutom svårigheterna att skapa riktigt bra chanser. Starten på andra var hemsk, men efter Kroons straff var kämpatakterna totala och ÖFK skulle bara segra.

Jag tackar jämtarna för publikstödet, och vi kan nu se fram emot kommande säsong med tillförsikt. Det finns mycket mer att skriva, men det kommer senare.

Starten var fantastisk med ett tidigt ledningsmål, spelet den första halvtimmen helt okej men resten kan vi stoppa i en sopsäck och skicka till förbränning.

Det är min korta sammanfattning av torsdagskvällens ÖFK-insats nere i Falkenberg.

Kvaldramat rullar alltså vidare och ska avgöras på Jämtkraft arena på söndag, 1-1 efter första 90 minuterna ska ÖFK se som en seger även om Falkenberg inte var speciellt mycket bättre. Men dom vare bättre!

***

Det var en regntung och slipprig gräsmatta, blåsten var besvärlig. På läktaren sköts fyrverkeripjäser, en av linjemännen blev halt och tvingades bryta medan Aly Keita fick en skadekänning redan före avspark och aldrig kom till spel.

Ja, vill man vara riktigt elak kan man nog påstå att dramatiken var större vid sidan om banan än på.

För det var en riktig skräpmatch, inte minst från ÖFK:s sida.

***

Annars fick ÖFK en drömstart. Redan i den sjätte minuten skickade Erick Brendon in ledningsmålet. Brassens inspel från vänsterkanten letade sig hela vägen in i nätmaskorna sedan Ludvig Fritzsons misslyckade flygförsök att nå bollen grundlurat hemmamålvakten Nadeem Omar.

Billigt kan tyckas men det är sådana här mål som man faktiskt kan se en hel del av under en säsong.

***

Målet gav ÖFK grepp om matchen, inte för att det gav något i utbyte mer än att den förväntade hemmaoffensiven lät vänta på sig väldigt länge. ÖFK kunde kontrollera tempot men när man hellre spelade bakåt än framåt kunde Falkenberg sakta med säkert flytta fram sina positioner och till slut satt kvitteringsbollen bakom Andrew Mills.

# 41:a min: Erick Brendon förlorar en duell på mittplan, ett snyggt överhopp grundlurar Myroslav Mazur och en frispelad Godwin Aguda placerar till höger om ÖFK-målvakten.

Ett riktigt snyggt fotbollsmål, det måste sägas!

***

I den andra halvleken fick ÖFK ingen fyr på sin panna; de individuella misstagen var alldeles för många för att man skulle få till något som liknade ordnat spel. En frispark från Chovannie Amatkarijo mitt i famnen på hemmamålvakten och ett avslut utanför målställningen från Simon Kroon var allt som ÖFK orkade med i offensiven.

Det handlade betydligt mer om hemmalaget som med vindens hjälp kunde trycka ned ÖFK i försvarsställning.

Men även Falkenberg var synnerligen tandlöst. Det blev bara bök & stök i och kring ÖFK:s straffområde och inga skarpa avslut.

***

Om det var få ÖFK-avslut i andra ronden så var de ännu färre första 45. Brendons inläggsmål är faktiskt en noteringen i förbundets matchrapport. Och då kan ni förstå att anfallsspelet var inte ÖFK:s bästa gren den här kvällen.

Tvärtom, det var nästan så att jag fick vibbar från den fullständigt värdelösa första halvan av serien. Det var tungt, segt och fantasilöst när man passerat mittlinjen.

***

Å andra sidan; har det inte sett ut så här varje gång som ÖFK spelat i Falkenberg?

***

Men det är just den här detaljen som gör att jag kan känna en viss oro inför söndagens avgörande slag, intrycket från serieavslutningen mot Norrby bara förstärktes den här kvällen; Malcolm Stolt har tunga ben, detsamma gäller speedkulan Chovannie Amatkarijo som inte längre förmår sprinta ifrån sina motståndare. Och när Cesar Weilid ute till höger bara springer utan minsta tanke på vad han ska göra blir anfallsspelet väldigt taffligt för stunden.

Simon Kroon får nu ta hela det kreativa ansvaret när dom andra bara krånglar till det.

Hm, det kan gå.

Men risken är alldeles uppenbar att ÖFK bara har lösplugg att erbjuda när allt nu ställs på sin absoluta spets.

***

Jag noterade att ÖFK-tränaren Magnus Powell var mer nöjd med avslutningen än inledningen på matchen.

Det är alldeles uppenbart att man kan se fotboll på olika sätt...

***

Försvarsmässigt kan jag inte klaga på insatsen, absolut inte. Myroslav Mazur tycks tåla hur mycket stryk som helst och Kristian Novak behåller sin fina höstform. På kanterna spelade såväl Ziad Ghanoum som Yannick Adjoumani både vårdat och förståndigt.

Men ÖFK:s styrka sitter den här hösten i det centrala mittfältet. Visst tabbade sig Erick Brendon när han förlorade bollen vid Falkenbergs kvittering men dribblingen gjordes högt upp i banan med gott om täckning bakom sig. I övrigt drog han tillsammans med Ludvig Fritzson ett oerhört tungt lass även denna gång, dessutom målskytt!

***

Andrew Mills fick ett sent besked att han skulle ersätta Aly Keita i buren. Det var naturligtvis ingen optimal förberedelse och kan ha bidragit till att det nu såg darrigt ut mest hela matchen. Mills uppträdde utan sedvanlig skärpa i alla delar av spelet, det måste sägas!

***

En kort analys inför söndagen; jag vill tro ÖFK att sitter i förarsätet. Att få med sig ett kryss på bortamark brukar räcka långt när avgörandet ska ske i hemmaborgen. Och jag är helt övertygad om att ÖFK kan höja sin prestation åtskilliga nivåer jämfört med det man visade i kväll, det måste jag tro.

Men kan Falkenberg det?

Svaret får vi strax före klocka 15 på söndagseftermiddagen.

Här följer en kort betraktelse över en match som spelmässigt blev en besvikelse för mig, men resultatet är jag relativt nöjd med.

Jag blir förvånad över hur hackigt och slarvigt ÖFK:s spel blev i denna viktiga match, både offensivt och defensivt. Många felpass över hela planen, och alltför lössläppta Falkenbergsspelare. Men det var endast periodvis som Falkenberg fick ordning på sitt eget spel. Först trodde jag att det tidiga ledningsmålet skulle bidra till att ÖFK släppte loss, men det blev istället ängsligt.

Det är svårt att veta vad matchplanen var, och hur mycket den långa resan störde. Det borde inte ha varit alltför mycket nerver som störde, så jag är konfunderad över insatsen. Falkenberg är ett lag som visade upp många fina intentioner och var ofta oförutsägbara. Därför Viktigt att inte ta något för givet inför returen. Trots allt nu en klar fördel att avsluta hemma inför stor publik. ÖFK har ett något bättre lag enligt mig, och nu gäller det att inte bli ängsliga. Jag vet att ÖFK kan så mycket mer än vad som visades idag. Därför är jag tämligen säker på att det blir en bättre match på söndag.

Betyg:

Mills 3 (Gör i stort vad han ska)

Ghanoum 3 (En hyfsad match med relativt få misstag)

Novak 3 (En svag trea, då han var ett uns stabilare än sin mittbackskollega)

Mazur 2 (En av hans svagare matcher i ÖFK-tröjan)

Adjoumani 3 (Stämde inte som det brukar, men godkänd)

Brendon 3 (Skänker även i denna match ett lugn med sin bollsäkerhet)

Amatkarijo 3 (Jobbade hyfsat, men sådär insats)

Fritzson 3 (Inte heller här någon stark trea)

Weilid 2 (Syntes inte så mycket positivt)

Kroon 2 (Tappade ofta boll, och kom inte till)

Stolt 3 (Jobbade inledningsvis och oroade, men syntes allt mindre)

Österholm 3 (Gjorde nog det han skulle)

Bellman 3 (Tveksamt godkänd)

Katten har nio liv, ÖFK har tio!

Därför har klubben fortfarande den ena foten kvar i elitfotbollen. 1-0 hemma mot Norrby efter straffmål av Simon Kroon var precis vad som behövdes för att få chansen att kvala sig kvar i Superettan medan det blev morsning och goodbye för såväl Norrby som Dalkurd.

Ska vi säga att det indiska reptricket lyckades?

Ja, det måste man säga oavsett vad som väntar i kvalet mot Falkenberg (borta på torsdag, hemma på söndag).

***

Backar vi bandet till mitt i den svenska högsommaren var det garanterat inte många som var beredd att satsa en slant på att ÖFK skulle klara den här uppgiften;

# 3 augusti, 1-0 i baken mot Brage på bortamark, fyra poäng på de senaste 13 matcherna, nio poäng efter 17 spelade omgångar och dyngsist i tabellen.

Ingen kan klandra dem som misströstade, läget var kolsvart. Och det värsta av allt, ÖFK förtjänade heller inget mera!

***

Men bättre tider skulle komma. Ett par segrar (3-1 mot Landskrona och samma siffror mot Skövde) betydde i alla fall kontakt med lagen närmast ovanför i tabellen samtidigt som prestationerna gav hopp ytterligare framgångar. Med brassen Erick Brendons (från allsvenska IFK Värnamo) ankomst under "sommarfönstret" fick vi se ett nytt ÖFK i alla delar.

Det är sällan, för att inte säga aldrig, jag sett en enskild spelare förändra karaktären på ett helt lag.

Brendon har spelat 15 matcher i ÖFK-dressen. Han har varit bra i alla, i många har han varit superp!

Och när vi nu summerar: 22 poäng på de avslutande 13 omgångarna är starka papper av ett lag som länge betraktades som seriens slagpåse. Det räckte precis att ÖFK skulle ge sig själva chansen att kvala sig kvar i elitfotbollen och mer än så kunde vi inte begära när det var som allra mest dystert. Sett med hemmaögon är det närmast en bragdartad prestation.

Tack för den!

***

Lördagskvällens möte på Jämtkraft arena var som en direkt avgörande cupfinal med den lilla skillnaden att ÖFK behövde vinna medan för Norrby skulle det räcka med kryss.

Och som jag ser det var det mycket rättvist att ÖFK stod som segrare när dramat var över. ÖFK var det bättre laget och hade mycket väl kunnat sänka Norrby i inledningen då såväl Simon Kroon som Cesar Weilid brände femstjärniga möjligheter.

Nu fick vi vänta till den 55:e minuten innan ÖFK kunde avgöra.

# Straff sedan en Norrbyförsvarare tagit bollen med handen efter en hemmahörna: Simon Kroon skjuter bollen i ena hörnet medan Norrbykeepern Anton Cajdoft dyker i det andra!

***

Om det finns någon rättvisa i den här världen är det helt givet att Simon Kroon blir ÖFK:s hjälte en sån här kväll. I varje fall om det är jag som skriver manuset!

***

Efter Kroons straffmål var Norrby tvingat att rita om sin spelplan när man inte längre kunde luta sig emot resultatet. Det gick sådär. Visserligen hamnade bollen ofta på ÖFK:s planhalva den sista halvtimmen och det blev stirrigt vid några tillfällen i hemmaförsvaret. Men jag kunde inte se att Aly Keita behövde anstränga sig vid ett enda tillfälle för att hålla sin nolla när boråsarna jagade kvitteringsmålet.

***

Naturligtvis ska alla i hemmalaget ha högsta betyg för den arbetsinsats som lagt grunden till att man lyckades hiva sig över nedflyttningsstrecket. Som det har kämpats! Nu krävs ytterligare två kraftprov - på kort tid...

***

Erick Brendon (belönades som årets spelare i länet på fredagskvällen, har det någonsin hänt efter bara en halv säsong?) var mästerlig även denna gång, detsamma ska sägas om Ludvig Fritzson. "Luddes" höst har varit stark och det var nära att han kröna den här insatsen med ett mål men hans nick i 71:a minuten gick på fel sida stolpen.

***

Avstängningen av Myroslav Mazur tvingade ÖFK-ledningen till att stuva om i sin backlinje. In kom Sam Mensiro i mittförsvaret och hans första timme var den bästa på mycket länge, lite svajigare blev det i slutet när benen såg trötta ut.

***

Kristian Novak blev nu försvarschef och gjorde sin bästa match hittills i ÖFK! Han såg ut att trivas med det nya ansvaret.

***

Ziad Ghanoum studsade tillbaka snabbt efter den svaga insatsen förra helgen och hans första 45 måste också det ha varit de bästa minuterna sedan han kom till klubben.

***

Om man ska gnälla på något så får det bli att ÖFK utnyttjade sin vänstersida alldeles för lite i första halvlek trots att där fanns ofta oceaner av yta att spela på, att Malcolm Stolt kom till spel med blytunga ben och inte heller Chovanie Amatkarijo hade det sedvanliga klippet i steget. Det gjorde att vaken Stolt eller Amatkarijo förmådde brotta ned Norrbyförsvaret så värst många gånger den här kvällen.

***

...men vad gör väl egentligen det med facit i hand?

***

Här måste det dock tankas så mycket ny energi som bara är möjligt fram till nästa uppgift på torsdag. Det gäller naturligtvis för hela gänget. Falkenberg, tvåa i den södra division 1-serien, är en tuff kvalmotståndare - allrahelst på bortaplan!

***

4.378 på plats för att stötta. Det tycker jag är en bra siffra när svinnovember gjorde sig påmind för första gången. Och jag tror att alla var nöjda och glada när de drog hemåt i höstmörkret.

***

Om jag skriver att det är en kvalfylld vecka som väntar alla ÖFK-vänner så har jag väl täckt in det mesta?

Vi ger oss aldrig...

Ni känner igen ÖFK:s mantra, ni har säkert hört det tusentals gånger genom åren.

Och det gäller fortfarande! Men medge att i eftermiddags var det nära att det gått i graven, kanske för tid och evighet. Phuuuu, vilken jäkla pärs! Så nära att allt var över.

***

Förutsättningarna vare glasklara sedan Norrby klappat till Öster med 2-0 lagom till ÖFK:s avspark på Bravida arena på Hisingen mot Utsikten. Det måste bli minst en ÖFK-poäng för att man skulle få chansen till ett direkt avgörande mot Norrby hemma på Jämtkraft arena nästa lördag.

Uppdraget lyckades när Mansour Sinyan konstsparkade in kvitteringsbollen 3-3.

# I matchens 90:e minut.

# Sinyans första ÖFK-mål.

# ÖFK:s första hörnmål den här sommaren (om jag minns rätt) i försök 39.568, typ.

***

Jag måste medge att det kändes inte alls bra när Norrby tidigt på lördagseftermiddagen sänkte Öster som trots allt var på jakt en då möjlig allsvensk plats men var fullständigt usla i Boråslagets straffområde.

Ett kryss var nog max vad Norrby skulle mäkta med. Trodde jag. Nu blev det tre poäng som satte stenhård press på ÖFK. Här fanns helt plötsligt inga marginaler att spela på, förlust och allt hade varit dött och begravet.

Kanske för alltid när klubben står inför en skuldberg högre än K2!

***

Men jag tyckte att ÖFK tog sig an uppgiften på Bravida på bästa sätt med tanke på omständigheterna. Det var visserligen ingen fotboll som det slog gnistor om men det var tryggt och säkert, Utsikten gavs inte många möjligheter och själva vaskade man i alla fall fram ett par högkaratiga chanser.

Men så brast alla för dämningar;

40:e min: Erick Brendon servade perfekt och banans minste (Yannick Adjoumani) hoppade högst, 1-0 till ÖFK. Så bra!

42:a min: Ziad Ghanoum slarvade, Predrag Randjelovic tog med sig bollen med handen(?) och bankade från 20 meter in kvitteringen 1-1 via Aly Keitas utsträckta vänsterhand. Helvete också!

45:e min: Chovanie Amotkarijo tryckte en frispark i underkant på ribban (sicken smäll) och Malcolm Stolt vräkte sig fram och nickade ribbreturen i öppen kasse, ÖFK till pausvila med 2-1. Härligt!

***

Men det roliga var snabbt förbytt till det oroliga när Utsikten kvitterade till 2-2 redan 56 sekunder in på den andra halvleken genom Albin Skoglund och när samme man 20 minuter senare skickade in 3-2 ur taskig vinkel (ett av Aly Keitas sämre ingripanden under hela hans ÖFK-tid) blev det kolmörkt. Där och då luktade det division 1 lång väg, allrahelst som det som var stabilt i första ronden nu var helt bortblåst.

Och även om ÖFK-ledningen agerade och bytte allt som kunde bytas var det inte mycket som bättre, det såg helt enkelt kört ut...fram till matchminut 90;

# ÖFK-hörna från höger, inbytte Henrik Bellman lyfter in och inbytte Mansour Sinyan, konstsparkar kvitteringsbollen 3-3 upp i Mikica Georgievskis högra kryss.

Så vackert! Men framförallt så viktigt!

***

Det här betyder att Norrby har tre poäng tillgodo på ÖFK (målskillnaden är densamma, -13) inför det avgörande slaget på Jämtkraft arena nästa lördag. ÖFK måste vinna, det är enda sättet att passera Norrby och landa på den sista kvalplatsen.

Visserligen kan Dalkurd fortfarande utmana om den men då måste det bli full pott mot Jönköping Södra (i morgon söndag) och i avslutningen borta mot Skövde samtidigt som man också måste plocka in nio mål vid ÖFK-seger.

Inte troligt i mina ögon, inte alls!

***

Några korta noteringar;

# Erick Brendon var fullständigt lysande i den första halvleken. Hela tiden spelbar och jag tror inte att han slog bort en enda passning. ÖFK:s överlägset främste den här eftermiddagen även om han, precis som samtliga lagkamrater, drabbades av syrebrist efter pausfikat.

# Yannick Adjoumani vinner en nickduell i motståndarnas straffområde och bollen går dessutom i mål, vad var oddset på det? Men Adjoumani var ju på sin hemmaarena (han är ju inlånad från BK Häcken) och ville säkert visa sin klubb att han gjort framsteg under sin ÖFK-period. En frisk fläkt som varit starkt bidragande till ÖFK:s höstspurt, utmärkt i dag.

# ÖFK-mål på hörna och ÖFK-mål på frispark. Det har väl inte hänt den här säsongen. Nu både ock - i samma match. När det som behövdes som allra bäst. Tack för det!

# Amatkarjos bössa i ribban (som gav 2-1 när Stolt stack fram huvudet på returen) var inte att leka med.

# Ziad Ghanoum kunde inte upprepa sina fina insats från förra helgens segermatch mot

Trelleborg. Det var skakigt i ÖFK:s högerförsvar den här eftermiddagen.

# Mazur varnad, Sinyan varnad och Österholm varnad. Och om jag förstått det rätt är alla tre avstängda i avgörandet mot Norrby. Onödiga varningar har varit ett gissel för ÖFK hela säsongen och man håller stilen in i det sista. Den här gången var det Sinyan som tappade huvudet efter sitt kvitteringsmål.

# Sämst blir givetvis att undvara Mazur i mittförsvaret, det vimlar ju inte av mittbackar i ÖFK-truppen. Sam Mensiro får väl rycka in och göra ytterligare en insats för klubben i hans liv.

# Nästa lördag smäller det, avspark kl 17.00. Samling på arenan!

***

Till sist; Brommapojkarna blev allsvenskt i förra omgången, Halmstad i dag. Öster kvalar mot trean från slutet i Allsvenskan (Varberg just nu)

Äntligen en vecka där man kan känna lite medvind när bollarna plötsligt rullade rätt väg; efter snygga 2-0 mot Trelleborg fick Dalkurd på nöten i Västerås (1-4) i söndags och när Jönköping Södra skickade in segerbollen (2-1) på övertid i måndagens möte med Norrby log jag lite snett för mig själv.

Det betyder att råttracet förmodligen kommer att fortsätta hela vägen ända in i kaklet; ÖFK, Dalkurd, Norrby - två ska bort! En får ytterligare en chans men det finns ytterligare några "om" innan vi är där.

Men som jag skrivit några gånger nu; jag tror det först när jag ser det!

***

Mera positivt. Jag har inte sett några bakslag noterade i veckan på varken Simon Kroons eller Malcolm Stolts medverkan i lördagens match mot Trelleborg och i den bästa av världar finns såväl Kroon som Stolt med på plan när domaren blåser till spel i lördagens match mot Utsikten på Bravida arena (Hisingen i Göteborg).

ÖFK blir fan så mycket bättre med Kroon och Stolt i startelvan!

Anfallsmässigt ger det fler alternativ, försvarsmässigt vinner man också då Stolt är lagets skickligaste presspelare och dessutom gör stora nytta i det egna straffområdet vid fasta situationer.

Men när det gäller två så skadedrabbade spelare kan man aldrig vara riktigt säker, där är det bara att hålla tummarna att det ska hålla några veckor framöver.

***

Ska vi tro på den här startelvan på lördag; Keita - Ghanoum, Novak, Mazur, Adjoumani - Weilid, Fritzson, Brendon, Amotkarijo - Kroon, Stolt.

Jag skulle kunna tänka mig Österholm (bra i lördags) till höger på mitten med Weilid bakom som högerback. Det beror alldeles vad ÖFK vill med den här matchen; går man för seger eller kan det räcka med att försöka säkra en poäng?

***

När det är avspark på Bravida (kl 15.00) vet ÖFK-ledningen vad som gäller, då har mötet mellan Norrby och Öster precis avslutats. Raffinerat, eller hur?

***

I mina ögon är den 14:e platsen (sista kvalplatsen) vi kan snacka om för ÖFK. Det skulle betyda spel mot tvåan i Ettan södra. Där ligger just nu Falkenbergs FF. Gais (leder med sex poäng när två omgångar återstår) och IK Oddevold (nu trea, fyra pinnar efter Falkenberg) är "möjliga" men knappast troliga tvåor.

Speldatum är satta till 10 respektive 13 november, division 1-laget börjar hemma.

***

Dalkurd inte bara förlorade i Västerås (1-4), har klubben stött på motstånd från delar av fotbolls-Sverige tidigare så gjorde man det inte lättare för sig när man uppträdde som man nu innan avsparken på Iver Arena.

När Västerås SK skulle hedra minnet av en stor av klubbens stora hjältar, tränaren Lennart "Liston" Söderberg som avled för ett par veckor sedan 81 gammal, valde Dalkurds spelare och ledare att lämna banan.

- Vi som klubb har tagit beslutet att de får hylla sina legendarer hur mycket det vill, sa Dalkurds tränare Amir Azrafshan (jodå, förre ÖFK-tränaren) i Discovery Plus.

- Men vi vet också vad personen i fråga har stått för och därför har klubben tagit beslutet att vi fokuserar på vårt.

***

Ser vi inte här bilden av det splittrade Sverige? Hjälte i ena lägret, sedd som en rasist hos det andra.

Men vad vet man i Dalkurd om vad "Liston" stod för, egentligen? Han verkade ju i en helt annan tid. Dalkurd FF bildades först 2004, samma år som var "Listons" sista som tränare!

***

Jag tänker inte försvara "Liston" för alla grodor och plumpheter som hoppat ur hans mun genom åren, de är ju rätt många och kostade honom en hel del i slutet av hans karriär. Jag är dock övertygad om att han ville inget illa, däremot snackade han fortare än han tänkte. Men i Västerås glömmer man inte att han som tränare var med och tog klubben till Allsvenskan vid två tillfällen (1978 och 1997), ingen har haft så stor betydelse för fotbollen i Västerås som "Liston" Söderberg.

***

Det finns för övrigt många som snackar fortare än de tänker utan att bli stämplad som rasister!

***

Jag har haft god koll på "Liston" genom åren, både som spelare i AIK (och en landskamp) och som tränare. I slutet av 1960-talet gjorde han Ljusdals IF till en av de starkaste klubbarna i Norrland (min bror tränade då med laget), i början av 1980-talet då jag var tränare i Ope IF var han under ett par säsonger min motståndare i IFK Eskilstuna (att slå ett "Liston"-tränat lag med 6-1 hemma på Torvallen är en av mina roligaste segrar...) och vid ett tillfälle (1984) fick jag ett par timmar i bilen med "Liston", bara han och jag, när jag körde honom från "Fotbollsforum" på Vemdalsskalet till flyget på Frösön.

Så, ja! Han var verkligen inte rumsren alla gånger. Men jag tänker inte berätta vad han sa när han hörde Marie Fredrikssons låt "Ännu doftar kärlek" i bilradion på väg genom vårt landskap en vacker söndagsförmiddag i november. Det får bli min och "Listons" lilla hemlighet.

Som sagt, inte rumsren alla gånger...

***

Tre gamla ÖFK-lirare gör succé i den norska fotbollen;

# Eirik Haugan flyttade hem till Molde på den norska västkusten i vintras och spelar sin bästa fotboll i karriären. Seriesegern i högsta ligan är säkrad sedan länge och klubben kan mycket väl gå till slutspel i European Conference League (möter Djurgården i kväll). Och Haugan är en klippa i försvaret, match efter match såväl i ligan som i Europaspelet.

# Tom Pettersson har inte spelat på grund av skada de senaste två månaderna. Men innan dess var han urstark och starkt bidragande till att hans Lilleström länge var med och fightades om tätplatsen, Toms betyg på sofascore.com var sensationellt bra. Men när Tom försvann från plan gick det sämre och Lilleström får nu vara glad om man kan sno tredjeplatsen (i kamp med Rosenborg) och en plats i Europaspelet.

# Curtis Edwards håller till i den norska andradivisionen (Obos-ligan) sedan han vid nyår lämnade Djurgården och flyttade till Osloklubben Stabaek. Men nästa säsong blir det högsta ligan igen, Stabaek har säkrat andraplatsen inför helgens sista omgång, tre poäng och 16 mål till trean KFUM Oslo (Brann från Bergen är överlägsna vinnare). Curtis har spelat alla matcher från start förutom tre då han varit avstängd (tre varningar + en direkt utvisning).

***

Ny krönika efter lördagens dramatik!

Efter två insatser (Eskilstuna och Dalkurd) som fått både mig och många andra att tvivla studsade ÖFK tillbaka till den fina höstformen.

2-0-segern mot Trelleborg var precis vad som behövdes för att hålla grytan kokande ytterligare en vecka även om Dalkurd och Norrby i skrivande stund har den 28:e omgången ospelad.

Men när det var absolut nödvändigt uppträdde ÖFK som ett riktigt fotbollslag. Det var helt enkelt väldigt mycket som var bra den här lördagseftermiddagen när prestationen utfördes med kniven mot strupen.

***

I en krönika som jag skrev sent på fredagskvällen ställde jag ett antal krav på ÖFK för att det skulle gå väl när Trelleborg kom på besök. Krav låter naturligtvis pretentiöst (för det är väl ingen som bryr sig om "en gammal surgubbe" som någon kallade mig för några månader sedan...), det var väl närmast för att provocera fram en reaktion efter de sömnaktiga insatserna på slutet.

Men vi kan väl checka av listan på krav och utfall;

# Andrew Mills måste vara lika bra som under våren när han nu efter månader utan matcher ska ersätta Keita i buren.

Mills svarade upp på mina förväntningar, mer än väl även om han klantade till det i inledningen med ett uppspel som kunde ha förstört hela festen. Men en nolla är alltid en nolla för en målvakt och några räddningar var riktigt skarpa!

# Novak och Mazur måste hitta tillbaka till samspelet i mittförsvaret.

Absolut, här fanns inte mycket att anmärka på. Novak och Mazur var rena betongen den här eftermiddagen!

# Ludvig Fritzson var urstark mot Dalkurd när han var tillbaka efter sin avstängning. Det krävs ytterligare tre sådana matcher för att "Ludde" ska rädda sitt ytterst ojämna 2022.

Visst, Fritzson kan bocka av ytterligare en stark prestation. Han var precis lika bra som i Uppsala och dessutom högst delaktig i målen; spelade fram läckert till Simon Kroons 1-0, sköt det skott som via en motståndare letade sig fram till Amatkarijo och 2-0-målet!

# Yannick Adjoumani måste få tillbaka den energi han hade för några veckor sedan på sin vänstersida.

Check på den! Kanske inte så yvigt som tidigare, däremot mer balanserad och därmed också en stabilare defensiv - för hela laget!

# Apropå energi; tycker Chovanie Amatkarijo att det är kul att spela fotboll i ÖFK? Såsar omkring en dryg timme mot Eskilstuna och en hel match i Uppsala. Jag fattar verkligen ingenting.

Nja, en klar uppryckning mot senast men formsvackan finns där.

# Sebastian Karlsson Grach skapar sig själv många fina lägen med sitt hårda jobb men har dålig skärpa i avsluten.

Inga lägen att bränna den här gången. Men massor av nyttigt jobb!

# Det är dags att André Österholm visar lite kräm efter att ha segat sig igenom snart en hel säsong här i Östersund.

Plötsligt fick jag se lite av det register som jag tror att Österholm bär på, bästa insatsen så här långt i ÖFK-tröjan.

# På Erick Brendon ställer jag bara ett krav och det att han ska vara lika bra som han varit nästan alla gånger sedan han kom i somras.

Det infriade han naturligtvis, Brendon är ÖFK:s nav och får spelet att pulsera på ett helt annat sätt än under första halvan av serien. Och hans långa bollar bakom motståndarnas backlinje är en fröjd att skåda.

# Och ett sista litet krav, eller i alla fall ett önskemål: Snälla, kan jag få ett mål på en hörna?!

Nej, det gick inte heller den här gången. Men bara fyra försök, inget var nära.

***

Sammantaget fick jag ett bättre svar än jag förväntat mig, mycket bättre! Det är naturligtvis också en del av förklaringen till 2-0-segern och att ÖFK sprattlar vidare i den dramatiska bottenstriden.

***

Men i sammanhanget är det två spelare som jag lyfta fram;

# Simon Kroon var tillbaka från start efter ytterligare två månaders skadehelvete. Det var inte planerat, Kroon var illa förberedd för en insats på den här nivån. Men ÖFK-ledningen chansade när Henrik Bellman inte vara brukbar. Det var en chansning som höll! 1-0-målet doftade klass när han löpte in bakom Trelleborgs backlinje och bombade in bollen ovanför målvaktens huvud. Med Kroon på planen fick ÖFK in ytterligare en bolltrygg spelare, nog så viktigt för att kunna odla ett eget spel.

# Andrew Mills har heller inte spelat på två månader men det beror inte på skada, bara på att Aly Keita är en bättre målvakt. Men efter en karriär som stoppats i flera omgångar av en elakartad knäskada tror jag att Mills är ganska nöjd med att vara där han nu är och det här var hans 13:e (inget otursnummer den här gången...) match från start i årets serie. Och så håller han nollan!

Det är få saker som gör mig så glad som när spelare som Kroon (med ett CV som innehåller så mycket elände sedan han kom till ÖFK) och Mills får bära betydande roller i en så viktig seger!

***

Låt mig från den här eftermiddagen bara tillägga att Ziad Ghanoum stod pall för trycket när han nu fick chansen från start på högerbacken, att Malcolm Stolt fick en värdefull halvtimma efter skadefrånvaro när han ersatte Simon Kroon och tränaren Magnus Powell matchade sitt manskap på bästa sätt. Det är inte alltid jag gillar det han gör men bättre än så här kan det inte bli.

Ytterligare en glädjande notering; inte en ÖFK-varning! (När hände det senast? Sju senast mot Dalkurd...)

***

Till sist; trots segern och den fina prestationen så vidhåller jag det jag skrev före matchen: Jag tror inte på det här förrän jag ser det! Jag måste inta den inställningen så länge ÖFK inte har saken i egna händer. Förhoppningsvis kan det ha svängt sent på måndagskvällen när jag summerar hela omgången...

Det har snackats hela hösten, ja faktiskt längre än så efter den blytunga inledningen på serien.

Men det är lika bra att säga det direkt; Nu tror jag inte på det längre, inte förrän jag ser det!

***

Ni förstår säkert att det handlar om ÖFK:s överlevnad i svensk elitfotboll såväl sportsligt som ekonomiskt. Vilket bekymmer som är störst? Svaret är givetvis en smaksak, men i mina ögon ser det hopplöst ut på båda fronterna, tyvärr.

***

Ekonomin kan vi strunta i för dagen, just här och nu gäller det att vinna tre matcher på raken med början på lördagseftermiddagen när Trelleborg kommer till Jämtkraft arena. Det kanske inte räcker med nio poäng men då har ÖFK i alla fall gjort sitt för att nypa den ena kvalplatsen (att räkna med något mera blir bara fånigt). Det kan gå även med ett sämre utfall och för mig räcker det långt att nå fram till ett direkt avgörande i den avslutande omgången hemma mot Norrby. Det vore ju kul om ÖFK lyckas hålla liv i det här dramat in i det sista, gott så!

***

Läget är ju känt inför avslutningen; ÖFK (24) och Dalkurd (25) ligger på nedflyttningsplatserna, Norrby (28) på den sista kvalplatsen. Och för ÖFK:s del är det bara Dalkurd och Norrby vi behöver snacka om, Västerås, Örgryte och Jönköping Södra som ligger närmast ovanför kommer att rinna undan på ett eller annat sätt.

***

Det brukar ju alltid vara intressant i sådana här lägen att prata om, just det, om; för mig handlar det om fyra matcher och läget hade varit ett helt annat:

# 22 juli, Jönköping hemma: Stabil 1-0-ledning när mittbacken Kristian Novak i slutskedet gör ett misstag som man annars bara ser i korpen (kanske inte ens där), Jönköping får straff och kan kvittera till 1-1, två ÖFK-poäng kastade i Storsjön.

# 20 augusti, Brommapojkarna hemma: Även här en uddamålsledning i slutet som blir till 2-3-förlust sedan Erlend Sivertsen i matchens sista (sned)spark serverat BP segermålet. Ytterligare en pinne i Storsjöns vatten.

# Och så de två senaste insatserna (efter en höst med många fina och stabila prestationer och som verkligen gett hopp om ett liv efter jul): Det jag sett mot AFC Eskilstuna (0-2) och Dalkurd (1-1) har gjort mig bekymrad. Visst, starten mot Eskilstuna lovade verkligen mera (i tio minuter), men fortsättningen var rent bedrövlig precis som insatsen i Uppsala förra helgen. När ÖFK verkligen hade gett sig själv chansen var man tillbaka på samma nivå som under den usla våren, bristen på kvalitet var närmast häpnadsväckande.

Sammantaget: Åtta poäng åt helvete och ÖFK har ingen att skylla på än sig själv!

***

För att det här trolleritricket ska kunna lyckas måste det bli en kraftig uppryckning på många fötter. Det här ÖFK-laget innehåller bara två klasspelare, Erick Brendon och Aly Keita (avstängd mot Trelleborg, huvva), det finns potential på en del håll medan viktiga spelare som Simon Kroon, Malcolm Stolt och veckans äss ur rockärmen Nebiyou Perry (som vi inte sett röken av sedan förra året och som jag trodde var avskriven för länge sedan) kommer från skadeperioder och knappast kan vara bärande pjäser de här ack så avgörande veckorna.

***

Här är några av mina krav inför Trelleborgsmatchen;

# Andrew Mills måste vara lika bra som under våren när han nu efter månader utan matcher ska ersätta Keita i buren.

# Novak och Mazur måste hitta tillbaka till samspelet i mittförsvaret. De senaste två matcherna har deras samarbete inte funkat, inte alls!

# Ludvig Fritzson var urstark mot Dalkurd när han var tillbaka efter sin avstängning. Det krävs ytterligare tre sådana matcher för att "Ludde" ska rädda sitt ytterst ojämna 2022.

# Yannick Adjoumani måste få tillbaka den energi han hade för några veckor sedan på sin vänstersida. Och snart måste väl något av hans många inspel träffa en lagkamrat?

# Apropå energi; tycker Chovanie Amatkarijo att det är kul att spela fotboll i ÖFK? Så mycket talang, så mycket speed i fötterna, så funktionell teknik och dessutom utrustad med en skottfot som får de flesta att bli gröna av avund. Och så såsar han omkring en dryg timme mot Eskilstuna och en hel match i Uppsala. Jag fattar verkligen ingenting.

# Sebastian Karlsson Grach skapar sig själv många fina lägen med sitt hårda jobb men har dålig skärpa i avsluten. Nu måste bollarna innanför målramen, KG, det finns inte längre plats för att vara ofokuserad när chansen kommer!

# Jag gissar att André Österholm ersätter avstängde Cesar Weilid på högerkanten. Och som jag skrev om Amatkarijo, det är dags att Österholm visar lite kräm efter att ha segat sig igenom snart en hel säsong här i Östersund. Jag kan ana att här finns betydligt mycket mer i verktygslådan än han förmått bjuda på så här långt.

# Henrik Bellman har jag gett upp hoppet om, han ramlar ju så fort en motståndare tittar på honom. Match efter match ligger han där och vädjar mot domaren, "nu var dom stygg med mig igen..." Snart har han slösat bort hela sin talang, tiden rinner iväg snabbt i den här branschen. Ja, jag vet, det är elakt sagt. Men någon gång måste han inse att det här spelet inte räcker på elitnivå, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Om ingen i ÖFK-ledningen kan ta honom i örat så gör jag det. För Bellmans skull!

# På Erick Brendon ställer jag bara ett krav och det att han ska vara lika bra som han varit nästan alla gånger sedan han kom i somras. Som jag skrev här ovan, Brendon är en klasspelare!

# Och ett sista litet krav, eller i alla fall ett önskemål: Snälla, kan jag få ett mål på en hörna (det går ju att nicka under ribban åtminstone en gång den här säsongen...ingen kan ju komma och säga möjligheterna inte funnits!)

***

Till sist; Om inte alla har fattat det så är det allvar nu. På riktigt. På lördagseftermiddagen (eller på måndag om jag ska vara riktigt korrekt, när Norrby möter J-Södra på bortaplan) kan allt vara över när det gäller den sportsliga biten. Och då har vi det ekonomiska moraset kvar...

I denna krönika har jag gjort det lätt för mig, och i huvudsak citerat regelverket för Elitlicensen. Huvuddragen för att erhålla Elitlicens är angivna nedan och är, enligt min bedömning, tydliga nog att förstå. Kriterierna som beskrivs är indelade i två olika kategorier. A och B.

I första instans är det Licensnämnden som prövar ansökan. Licensnämnden har möjlighet att bevilja Elitlicens, även om A-kriterierna inte är uppfyllda, men då krävs särskilda skäl. Med det avses till exempel, huvudsponsors konkurs, brottsligt förfarande som föreningen eller IdrottsAB drabbats av eller andra välgrundade och förmildrande omständigheter. Dit räknas dock inte sedvanligt risktagande.

I nästa krönika, som presenteras efter seriens avslut, så tar jag upp den framtida planen.

Notera att nedanstående är ett utdrag ur ”Anvisningar till elitlicensens ekonomikriterier. (2019)”.

”Detta graderingssystem, som utgör grunden för hela licensprocessen, syftar till att underlätta för klubbarna. De olika kategorierna av kriterier är graderade enligt följande. Observera att både A- och B- kriterierna är obligatoriska.

• A - kriterier: Om sökanden inte uppfyller ett A-kriterium beviljas inte den licens som berättigar till deltagande i aktuell serie (Allsvenskan, Superettan eller OBOS Damallsvenskan), såtillvida inte särskilda skäl föreligger. Bedömning av om särskilda skäl föreligger görs av Licensnämnden.

• B - kriterier: Om sökanden inte uppfyller ett B-kriterium kan en påföljd utdömas, men sökanden beviljas ändå licens som berättigar till deltagande i aktuell serie. I korthet innebär ekonomikriterierna följande:

A – kriterier:

• Varje elitklubb ska ha minst en godkänd eller auktoriserad revisor. Detsamma gäller i förekommande fall för IdrottsAB.

• Räkenskapsår och verksamhetsår ska följa kalenderår.

• Senast den 16 mars ska den av styrelsen och revisorerna samt årsmötet godkända och underskrivna årsredovisningen, inklusive förvaltnings- och revisionsberättelse vara Licensnämnden tillhanda; • Förening får inte ha negativt eget kapital i årsredovisningen per den 31 december Vid negativt eget kapital måste föreningen senast den 31 mars nästföljande år till Licensnämnden ge in en handlingsplan som beskriver hur föreningen under innevarande kalenderår avser att eliminera det negativa egna kapitalet; Se vidare Kapitel 7, Ekonomiuppföljning och åtgärder vid negativt eget kapital

• Inga klara och förfallna skulder får finnas per 31 augusti avseende betalningar, inklusive tjänstepensionsbetalningar, till professionella spelare, och i förekommande fall klubbdirektör, ekonomichef, medieansvarig, läkare, fysioterapeut, säkerhetsansvarig, SLO-ansvarig, ansvarig för tillträde till arenan mm för personer med funktionshinderfunktionshindrade, huvudtränare A-lag, assisterande tränare A-lag samt ungdomsansvarig, till SKV avseende skatter och arbetsgivaravgifter, till SvFF, SDF eller annan medlemsförening och till utländska klubbar avseende spelarövergångar, som inte kan kvittas mot klara och förfallna fordringar;

• Senast den 1 oktober ska, det av styrelsen, underskrivna uttalandet att klubben inte saknar ekonomiska förutsättningar att driva verksamheten under hela nästkommande år vara Licensnämnden tillhanda. Underskrifter ska ske 24 september -1 oktober.

B – kriterier:
• Senast den 31 mars ska den av SvFF fastställda ekonomirapporten avseende det gångna verksamhets- och räkenskapsåret vara SvFF tillhanda;
• Räkenskaperna ska följa en av Förbundsstyrelsen föreskriven kontoplan”
Källa: Anvisningar till elitlicensens ekonomikriterier. (2019)

Så var det åter dags för en ny ekonomisk sanering av Östersund FK Elitfotboll AB. Jag kommer i några krönikor att bevaka vad som sker i nämnda bolag med anledning av den uppkomna situationen. Detta är den första och den handlar om vad Aktiebolagslagen föreskriver. Utöver det finns regelverket runt Elitlicensen. Sist men inte minst så handlar det om den faktiska planen för att lösa bristen i det egna kapitalet hos Östersund FK Elitfotboll AB. Till de två senare återkommer jag.

Styrelsen föe Östersund FK Elitfotboll AB anser alltså det nödvändigt att upprätta en kontrollbalansräkning och kalla ägarna till kontrollstämma ett. Styrelsen anser sig ha funnit att mer än halva aktiekapitalet är förbrukat. Aktiebolagslagen kräver då att styrelsen, för att bolagets ställföreträdare skall undvika personligt ansvar, för samtliga av bolagets skulder, upprätta en så kallad kontrollbalansräkning. Styrelsen kommer på den extra bolagsstämman (= kontrollstämma ett) att därför redovisa en framtagen och av revisorerna genomgången kontrollbalansräkning. Aktiebolagslagen gör det möjligt för Östersund FK Elitfotboll AB är att driva bolaget vidare under de maximalt åtta månader som lagen tillåter, innan kontrollstämma två senast skall ske. På kontrollstämma två måste bristen vara avhjälpt annars är bolaget skyldigt att träda i likvidation. Om så ändå inte sker inträder personligt ansvar. Det är alltså inte förbjudet att driva ett aktiebolag med förbrukat eget kapital, men då med personligt ansvar för bolagets ställföreträdare avseende bolagets samtliga skulder. Ägarna kan också, under vissa förutsättningar, bli inblandade.

Till skillnad mot den i bokföringen löpande redovisade balansräkningen, får bolaget i en kontrollbalansräkning göra vissa andra värderingar. Det kan medföra att det därefter inte finns ett förbrukat eget kapital. Ett tydligt sådant exempel är lagertillgångar. I ordinarie balansräkning skall de tas upp till anskaffningsvärdet, emedan de i en kontrollbalansräkning får tas upp med marknadsvärdet istället. I normalfallet innebär det en förstärkning av det egna kapitalet med mellanskillnaden av marknadsvärdet relativt anskaffningsvärdet.

Om det ändå uppstår brist efter värdekorrigeringar i kontrollbalansräkningen, så gäller det jag ovan beskrivit om vad Aktiebolagslagen föreskriver. I Östersund FK Elitfotboll AB verkar styrelsen redan ha noterat att brist kvarstår, efter att de har upprättat kontrollbalansräkning. Bristen har i media angivits uppgå till arton (18) miljoner kronor. Samtidigt anges att likviditeten är god, vilket kan synas märkligt för gemene man. Faktum är dock att så kan det vara.

Det egna redovisade kapitalets storlek är det samlade resultatet av följande:

Det ägarna har skjutit in i bolaget i form av aktiekapital, villkorade och ovillkorade tillskott.

Det kan också finnas olika typer av fonder som t ex uppskrivningsfond, utvecklingsfond, överkursfond och reservfond. Notera att dessa fonder inte utgörs av särskilt avsatta medel, utan de är rent redovisningstekniska.

Till detta skall sedan läggas det balanserade resultatet över tid plus innevarande års vinst eller förlust. I årets vinst eller förlust förutsätter jag här att hänsyn tagits till bolagets samlade obeskattade medel.

Likviditet handlar däremot om vad som finns i kassan och det som på kort sikt kan omsättas i pengar. I normalfallet skall dessa samlade medel ställas i relation till vad som finns i kortfristiga skulder, dvs sådant som skall betalas i närtid. Ett långfristigt lån på, låt oss säga, hundra miljoner ökar kassan med motsvarande belopp. Däremot ökar inte nödvändigtvis de kortfristiga skulderna och likviditeten blir alltså kraftigt förbättrad. Det egna kapitalet påverkas inte alls av en sådan upplåning och finns det brist i det egna kapitalet så kan bolaget ändå vara likvidationspliktigt. Kontrollbalansräkning kan alltså vara nödvändigt att upprätta, trots den goda likviditeten.

Det påstås, i lokala media, att styrelsen för Östersund FK Elitfotboll AB har angivit att bristen på arton miljoner måste vara löst inom fyra månader. Räknat från sista augusti i år. Med andra ord löst senast sista december innevarande år. Antagligen har styrelsen baserat sina siffror och analys på utfallet per sista augusti i år, samt att bristen måste vara löst när bokslutet skall upprättas. Det vill säga väsentligt tidigare än vad Aktiebolagslagen kräver.

Det finns ju också ett annat regelverk, som hänsyn skall tas till, och det är regelverket runt Elitlicensen. Jag kommer inte i denna krönika att gå närmare in på det regelverket, än att jag är övertygad om att kravet på lösning av bristen i det egna kapitalet innan sista december i år är kopplat till kraven för att få Elitlicens. Bokslut är där en av de ekonomiska ingredienserna i SvFF:s Licensnämnds bedömningar. Jag kommer att senare återkomma till detta, men i denna krönika förhåller jag mig enbart till Aktiebolagslagen regelverk relativt den aktuella situationen hos Östersund FK Elitfotboll AB.

Visst kan styrelsen för Östersund FK Elitfotboll AB ha som ambition, att senast i kommande bokslut ha löst bristen. Inget hindrar ju att bristen löses innan åtta månaders perioden är till ända. Jag invänder mig dock emot att 18 miljoner kronor skall ”in”, om det med det avses inbetalda medel innan årsskiftet. Givetvis är likvida medel som kan bokföras mot eget kapital välkommet. Det finns även andra insatser, som redovisningstekniskt kan lösa bristen eller medverka till det. Det kan exempelvis bestå av frivilliga ackord på skulder eller sådant som åtminstone kan införas i det kommande bokslutet som fordringar och bokas mot eget kapital. Löften om villkorade och/eller ovillkorade ägartillskott är exempel på sådana åtgärder och som kan ges efter 31/12 i år, men bokföras per 31/12. Detta är ett bra verktyg att använda sig av och fungerar även utan begäran om företräde vid utdelning. Bra på så vis att när man summerar alla andra insatser i början på nästa år och eventuellt finner att det behövs mer, så kan några kapitalstarka personer eller företag utställa dessa löften. Det gäller dock att finna dessa garanter redan nu, så bolaget vet i vilken utsträckning det kan förlita sig på detta, om nödvändigt.

Det finns många idrottsliga saker att just nu glädjas åt i idrottsstaden Östersund. Ta till exempel alla i staden bosatta vinteridrottare, som i senaste OS tog mängder av medaljer. Tillsammans med Åreborna nästan hälften av alla svenska OS-medaljer.

Igår (28/9) vann ÖIK över AIK i hockeyallsvenskan med 6-2. Grattis till andra raka segern och därmed ligger ÖIK nu tvåa i hockeyallsvenskan, efter två spelade omgångar. Inledningsvis var laget rankat, av ligans alla tränare, som seriens sämsta lag. Visserligen återstår väldigt många matcher, men det är en inledning av serien, som definitivt borde ge ÖIK spelarna råg i ryggen.

Sedan finns två av Sveriges främsta basketlag i Östersund. Jämtlands herrar och damerna i Östersunds basket. Båda lagen deltar i rikets högsta serie. Dessutom var båda bland landets främsta i förra säsongens slutspel.

Så har vi då också ÖFK, som har haft stora framgångar, men nu spelar i Superettan efter flera år i Allsvenskan, samt ett exceptionellt tidigare framgångsrikt deltagande i Europa League. Laget kämpar faktiskt numera med att få spela kvar i Superettan.

Det jag nu reflekterar över är de stora publiksiffrorna som hockeyn och basketen har, och som ÖFK har haft, men tappat. Naturligtvis hör det delvis ihop med hur idrottsprestationen har varit och är. ÖFK har dock, från en bedrövlig start i årets serie, fått hyfsad ordning på målskytte och poängskörd.

En viktig del i en idrottsklubb är att säkerställa och generera intäkter. Dessa är i sin tur beroende av lagets attraktionskraft och förmåga att dra publik. Något som ger reklamintäkter, sponsorspengar, tv- intäkter och intäkter från entréer. En förutsättning för fortsatt framgång.

Det finns onekligen en betydande potential att locka publik i Östersund. Det har historien och även nuet visat. ÖIK, basketklubbarna, vinteridrotterna och ÖFK har, över tid, försett sin publik med diverse event utöver själva idrottsaktiviteterna. Exempelvis VIP- hantering av sponsorer, restaurang och bar möjligheter för övrig publik, souvenirförsäljning, underhållning, maskotar som peppar publiken mm.

Nu meddelas det att kommande hemmamatch för ÖFK mot Halmstad är den sista matchen denna säsong som restaurang Hörnsparken är öppen. Vad är det som händer? Nu är det dags för ledningen i ÖFK att besöka Tegeltemplet under basketmatcher och Östersunds Arena när ÖIK spelar eller skidskyttestadion under världscupen. Detta i syfte att lära sig vad som attraherar en publik. Ett kunnande som ÖFK hade för några år sedan, men som synes ha tappats bort på vägen till idag.

Att inte ha restaurang och/eller en allmän bar är en oacceptabel försämring. Att inte ha ”Fejen ” på matcherna är stor saknad. Vad som bekymrar mig mest är att det inte verkar finnas någon förståelse för detta. Laget behöver publikstöd och då måste allt som kan generera mer publik skapas. Jag ser inte att den viljan finns. Är det så att praktiska problem föreligger, dvs för ett fortsatt öppethållande, så se till att åtgärda dem.

Det känns lite som ett företag som lever på att köpa in fotbollar. Sedan sälja dem vidare och på mellanskillnaden göra bruttovinst. Plötsligt upptäcker företaget att det har en stor kostnad i inköp av fotbollar. Utöver det har företaget i uppdrag att det måste minska sina kostnader och de lyckas uppfylla kostnadsminskningen genom att sluta köpa in fotbollar. Resultatet med att reducera kostnaderna lyckas över förväntan, men affären och företaget dör. Intäkterna försvinner men kostnaderna för att driva verksamheten är kvar. Så går det när förnuftet inte finns med. När jag hör detta om att restaurang Hörnsparken skall stänga, så är det just som att denna logik verkar ha fått styra.

Var är förresten ÖFK:s VD? Han har länge varit osynlig i det offentliga. Han om någon borde förstå betydelsen av restaurang och barverksamhet.

Den gångna helgens resultat för ÖFK mot Örebro var glädjande. Ett hopp tändes åter. Vi får därför alla hoppas på en fortsättning i nästa match, borta mot Örgryte, och även i övriga kvarvarande matcher. Det behövs nämligen många fler poäng. Hur många står dock skrivet i stjärnorna.

Denna krönika skall däremot handla om ledarskap, eller åtminstone en del av vad jag anser ingår i ett gott ledarskap. Att vara öppen och ärlig är just några inslag, men det finns händelser som kan behöva inskränka öppenheten. Då menar jag den öppenhet, som riktar sig till dem, som är utanför gruppen.

Det finns en ledarskapsdevis som lyder;

”Du ger positiv kritik i plenum, men negativ kritik mellan fyra ögon”.

När jag då läser uttalanden av tränaren Magnus Powell i massmedia och hör honom (video med Magnus Powell) efter matchen mot Örebro berömma Aly Keita, för avgörande räddningar, så känns det alltså helt rätt i enlighet med ovanstående devis.

Sedan har vi händelsen med Chovanie Amatkarijo. Det vill säga den efter 1-0 målet. Han firar med att hämta en ansiktsmask, sätter den framför ansiktet, och springer till fansen. Det hela synes planerat. Masken finns, av en händelse på plats, och är en kopia av en japansk nätfigur, som det senare visar sig vara en figur som Amatkarijo gillar.

Amatkarijo får en varning för tilltaget. En varning som innebär att han är avstängd nästa match. Detta är ju synnerligen olyckligt. En av ÖFK:s två målsprutor är alltså borta ur laget, i matchen mot Örgryte. Hur det är ställt med Malcom Stolt återstår att se. Han utgick ju ur den senaste matchen med lindat knä. Att vara utan en av dem är inte bra, men utan båda två vore ett hårt slag.

Det Amatkarijo gör kan inte betraktas på annat vis än totalt ansvarslöst och onödigt, trots målglädjen. Är det dessutom planerat, måste nog vederbörandes IQ och lojalitet till laget ifrågasättas. Det är på ett mänskligt plan då förståeligt, att Magnus Powell spontant och offentligt uttrycker sin irritation och frustration, för denna handling. I sak har han rätt, men det blir ändå fel ur ledarskapets perspektiv, när han gör så.

Jag har noterat att det även tidigare förekommit spontan offentlig negativ individuell spelarkritik från tränarens sida. Den må vara korrekt i sak, men skall hanteras internt. Alltså helt i enlighet med ovanstående devis om att negativ kritik förmedlas mellan fyra ögon.

Min fotbollsmässiga bakgrund är i IFK Östersund. Jag har givit den klubben exakt 30 år av mitt liv. 1966 blev jag, som tolvåring, ungdomsspelare i Östersund. IFK Charlton hette laget och vi spelade våra matcher på gruset på Expo Norr plan. En yta som idag är bebyggd och där bland annat Östersundspolisen håller till. Expo Norr plan eller snarare planerna låg bredvid Fyrvalla, som inte heller längre finns. På Fyrvalla hölls allround skridsko-VM 1957. Jag var där som treåring tillsammans med min far och såg Sigge Eriksson bland andra. Det är faktiskt en av mina första egna minnesbilder, men åter till fotbollen.

Efter att ha varit ungdom, junior och seniorspelare i IFK, så övergick jag till tränarsysslan. (Jag tränade faktiskt en kort period, efter juniortiden, med IFK:s A-lag). Sedermera blev jag också sektionsordförande, styrelseledamot och föreningsrevisor i IFK. Dock vid olika tidpunkter. Jag var till exempel med och propagerade för bildandet av ÖFK. Det var något som jag såg om nödvändigt för skapandet av ett elitlag i Östersund. Dvs att samla krafterna i stället för den ständiga kampen mellan Ope och IFK. Detta trots att det redan då fanns många exempel på liknande sammanslagningar med mindre lyckat resultat. Tyvärr började det på samma vis med ÖFK, men så småningom blev det ju en härlig resa. Något jag hoppas kommer att upprepas. Åtminstone med ett deltagande i Allsvenskan. 1996 började jag arbeta i Stockholm och mitt aktiva IFK engagemang tog därmed slut.

När det på onsdagen den 31/8-2022 inträffar att IFK möter ÖFK i en tävlingsmatch, är det lite med blandade känslor jag ser matchen. Klubbarna har visserligen tidigare mötts, men då i division 2, och det var innan ÖFK etablerade sig högre upp i seriesystemet.

Nu var det en klar spelmässig skillnad till ÖFK:s fördel, men matchen visar att ÖFK ändå har många förbättringsområden. IFK visar sig vara ett lag som försvarar sig bra och har en vilja att spela teknisk orienterad fotboll. Snabbhet i tanke och aktioner behöver dock förbättras, om klubben skall kunna mäta sig med lag högre upp i seriesystemet. Jag ser det ändå som positivt att IFK står för en tekniskt orienterad fotboll. Det var så redan när jag blev medlem som tolvåring och det är också vad jag haft som mål i all min tränargörning oavsett lag. Det är också en fotboll publiken älskar, men det måste utmynna i mål.

Det är viktigt att Östersund har så många lag som möjligt så högt upp i seriesystemen som möjligt. Fotboll är en av väldens största sporter och sportsliga framgångar ger stor marknadsmässig spridning. Glöm inte den marknadsrapport som redovisades när ÖFK vann Svenska Cupen och gjorde Europa League resan. Marknadsspridningen visade sig vara vida överlägsen all annan verksamhet i Östersund, oavsett om det handlade om idrott eller annat.

Därför hoppas jag att det går så bra som möjligt för ÖFK, IFK och alla andra lag i Jämtland/Härjedalen, så regionen blir representerad så högt upp i seriesystemen som tänkas kan. Jag vill se mer framgångar, men samarbete i kombination med konkurrens är viktiga faktorer. Till synes motsägelsefulla ord, men jag lovar att det går. ÖFK är ett sådant exempel.

Efter 3–1 mot Landskrona och samma siffror nere i Skövde förra helgen fanns anledning att hoppas på en framgång även när serietvåan Brommapojkarna kom på besök.

Det såg också bra ut, 2–1 i halvtid efter riktigt lovande spel i den första ronden och full kontroll på matchbilden även en bit efter paus.

Men sedan sket det sig, fullständigt, och efter en kvalificerad felträff av Erlend Sivertsen kunde BP bjudas att avgöra i matchens sista spark.

2–3 och så halkade ÖFK efter igen.

Var det här som tåget gick och ÖFK blev kvar på perrongen?

***

Jag tror att den här smällen tog betydligt hårdare än vad managern Magnus Powell ville påskina direkt efter slutsignalen. Han pratade där om ”trötta och desorienterade spelare” i matchens slutskede men att mötet med BP var en ”bonusmatch där jag inte gör någon stor grej av resultatet, vi möter ett skickligt lag” och ”vi jobbar hårt i träning på måndag och tar det därifrån”.

Hmmmm…vad är det för skitsnack?

Powells lag ligger ju dyngsist i tabellen och möjligheten att rädda sig kvar blir bara mindre för varje match som förloras. Då finns det inga ”bonusmatcher”, allrahelst som BP kom till Jämtkraft arena med föga imponerande nio poäng på nio matcher och minusmålskillnad i bortafacit. På förhand var väl möjligheten att vinna den här matchen uppenbar, den insikten måste väl ha funnits med i veckans hela förberedande preparering?

Det är hemma på Grimsta som BP tar sina poäng, 26 på tio matcher efter åtta segrar och två oavgjorda. Det är därför man ligger tvåa i serien och kan känna en doft av Allsvenskan, inte för sitt bortaspel!

***

Jag kan hålla med Powell om ”trötta och desorienterade” hemmaspelare den sista halvtimmen där BP vände och vann matchen. Men det är väl Powells ansvar att se till att hans spelare orkar 90 minuter (vi är i slutet av augusti nu...) och att det finns organisation som funkar hela vägen, även när man gör en massa byten?

Det där med trötta ÖFK-spelare har vi kunnat se ganska länge nu (inte bara den här sommaren utan i flera säsonger, det kan jag naturligtvis inte lasta Magnus Powell för, tro inte det).

Och en organisation i kaos i matchernas slutskede har vi också sett alltför många gånger #säsongen22.

Men det är ett ämne som jag inte tyckt mig ha haft anledning att kommentera tidigare eftersom ÖFK-ledningen (Powell & fotbollschefen Stefan Lundin) i mina ögon inte haft tillräckligt med verktyg att jobba med.

Nu har dom det men fortsätter att misslyckas och då måste det sägas;

Powells bytesbonanza slog fullständigt fel mot Brommapojkarna och det var därför man förlorade den här matchen. Ja, jag vet – det är ute på plan som de flesta matcher avgörs. Men så här illa får man inte leda sitt lag, det är i varje fall det enklaste sättet att förlora såväl matcher som ett omklädningsrum! Även folk med ringa fotbollskunskap kan se det, jag lovar.

***

Här är ÖFK:s (och Magnus Powells) lördagshaveri i korthet:

# När Powell i den 58:e matchminuten (i ÖFK-ledning 2–1) plockade Malcolm Stolt av banan och satte in Sadmir Zekovic var det starten på resan utför. Stolt kan se lite sävlig ut i sitt presspel men har ett vägvinnade löpsteg och täcker stora ytor bara genom sin smartness. Zekovic (som kom från Eskilstuna för några veckor sedan) visade redan i sin debut mot Landskrona att han inte var redo för tävlingsspel på den här nivån. Och om jag fattat saken rätt har det varit ytterligare en del bekymmer sedan dess och nu var det kola i påkarna redan från start, en kroppshållning som berättade att han inte var villig att anstränga sig i onödan och Zekovic var trött redan efter 20 minuter!

Om nu Powell absolut ville byta ut Stolt fanns Sebastian Karlsson Grach tillgänglig på bänken och av KG vet man i alla fall vad man får; hårt arbete!

# Fem minuter minuter senare tvingades Simon Kroon ge upp, omlindad högt upp på ena låret. In kom Henrik Bellman. Ett byte rakt av kan tyckas men så blev det inte. Bellman hamnade mycket längre ned i banan. Där Kroon (tillsammans med Amatkarijo, Brendon/Fritzson) hade stöttat Stolt i presspelet snurrade Bellman kring mittlinjen och BP hade inga som helst problem att spela loss bollen ur sitt försvarsområde och sätta hemmalaget under press. ÖFK blev här, precis som under första halvan av serien, väldigt baktungt. Och då är man ett ganska dåligt fotbollslag!

Visste Bellman sin uppgift eller eller var det matchbilden som tvingade honom ner i banan?

# När Yannick Adjoumani och Erick Brendon byttes ut i den 81:a minuten blir det egentligen ett dubbelfel, därtill delvis tvingad av regelverket (max fem byten vid tre tillfällen). Att Adjoumani skulle av planen var givet, han kunde inte spela vidare med sin kramp. Problemet; ÖFK tvingades ta bytet i samband med en fast situation (hörna) emot sig och eftersom det var ÖFK:s sista byteschans (det tredje) åkte Brendon med av bara farten.

Dubbelfelet? Gör aldrig ett byte när du har en hörna emot dig, det är sedan gammalt (exempelvis Lex AIK från 1999 när man i 1–0-ledning i slutminuterna i Champions league-mötet med Barcelona på Råsunda schabblade till det med ett dubbelbyte i samband med en hörna och Barca kunde kvittera, och sedan även trycka in ett segermål).

Och varför skulle Powell plocka Brendon av banan? Sett från sidan var det fullständigt obegripligt.

***

Sammantaget tar den avslutande halvtimmen, ovan nämnda samt Erlend Sivertsens snedspark som bjöd BP på segermålet, bort allt det fina som ÖFK bjöd på under den första timmen. Visst går det att påminna sig om de offensiva läckerheter som gav såväl 1–0 som 2–1, Simon Kroons spelglädje, Chovanie Amatkarijos härjande på sin vänsterkant, Erick Brendons totala dominans på mitten som också får Ludvig Fritzson att höja sig ett par snäpp samt ett stabilt försvarsspel som inte gav BP speciellt många målchanser.

Absolut, det var riktigt bra. Vi var många som applåderade det spelet.

Men lika förbannat stod det 2–3 på tavlan och ÖFK halkade efter ytterligare i tabellen!

Då säger jag som Cesar Weilid när han summerade insatsen efter ytterligare en motgång: ”Det känns som man dras ned i ett mörkt hål”.

I mina ögon ligger Weilid betydligt närmare verkligheten än hans chef!

***

Andrew Mills står kvar i buren, han gjorde nu sin tolfte match från start, och Aly Keita sitter på bänken. Nu börjar jag bli riktigt misstänksam…såvitt jag kan förstå tränade Keita som vanligt i veckan som gick. Det kan väl inte vara möjligt att Mills går före Keita (jag vet att det finns stollar som framfört det på olika sajter den senaste tiden, suck…) om ÖFK-kaptenen är spelbar? Det får inte vara så, snälla, lova det.

Dags för Powell & Lundin att berätta hur landet ligger!

***

Erlend Sivertsen, som jag trodde var den stabilaste pjäsen av alla de nya som kom i vintras, har inte haft någon kul tid i ÖFK. Sivertsen var en av Powells norska prestigevärvningar. Han kostade, enligt mina källor, en rejäl slant när han hämtades från Kristiansund. Skadad direkt och har inte haft form någon gång under säsongen. Nu inbytt en kvart före slutet och direkt olycklig när han med en riktig snedspark skickade bollen fram till Richie Omorowa och BP:s segermål i den 98:e (!) spelminuten.

***

Tio omgångar kvar; tre poäng upp till Dalkurd, fem till Jönköping Södra, Norrby (en match mindre) och Västerås (tog nyss en poäng i Halmstad, serieledarna kvitterade i fjärde övertidsminuten…). Seriefyran Öster borta på lördag. Det är kalla ÖFK-fakta inför närmaste fortsättningen. Brrrrrrrrr!

Idag har jag haft en stunds kontemplation och otvungen tankeverksamhet, denna fredag morgon 19:e augusti 2022. Det handlar om både ÖFK och min omvärld.

Tankarna rör sig runt både negativa som positiva händelser och företeelser. (Det senare ordet anses vara ett av svenskans mest otydliga ord. Icke förty så väljer jag att, i detta sammanhang, använda det). Både personligt upplevda alternativt personliga uppfattningar. Notera att tankarna är både i stort och smått. Dessutom är det ingen gradering eller värdering i den ordning de presenteras.

Jag är ordförande i en bostadsrättsförening i Stockholm med 55 medlemslägenheter. Igår konstaterade jag att någon ställt en svart sopsäck med osorterade sopor utanför dörren till återvinningshuset. Ibland ställs det grovsopor under skylten, där det tydligt står att så inte får ske. Detta gör en frustrerad. Vad har personligt ansvar, vett och etikett, ordning och reda, tagit vägen? Det är i dessa lägen jag känner mig som Ove i filmen ”En man som heter Ove”. Dessa händelser är dock givetvis ingenting, i jämförelse med Rysslands anfallskrig och krigsförbrytelser som Ryssland utför i Ukraina.

Inte blir jag heller bättre i sinnet av svenska politikers ständiga löften varje valår, som sedan aldrig infrias. Till exempel är sjukvård, äldrevård, försvar, skola mm fortsatt undermåligt i Sverige. Trots decenniers löften om bättring. Återigen, i dessa valtider, försöker politikerna övertrumfa varandra med generösa medborgerliga löften om förbättringar. ”Fan trot” sa Relingen och jag håller med. Sedan har vi ju även hög inflation. Det är ju inte heller någon tröst att alla andra länder sitter i samma båt.

Lägg sedan till integrationsproblematik och gängkriminalitet, så förstår var och en vilka utmaningar vi svenskar står inför. Det är lätt att endera bli uppgiven eller riskera få alltför högt blodtryck, när frustrationen växer till likt vulkanens eruptioner.

Själv har jag de senaste dagarna haft svårt med sömnen. Inte på grund av ovan nämnda grubblerier, utan på grund av värmen i lägenheten. Nattetid har det under lång tid varit 28-30C grader. Återigen en petitess i sammanhanget, men definitivt en störning, som påverkar mitt stämningsläge.

När jag nu sitter och funderar över lösningar på våra utmaningar, så finns det också glädjande saker att förtälja. Jag är i grunden en positiv, förändringsbenägen och lösningsorienterad person. (Inbillar jag mig). Därför söker jag finna vägar ur och/eller till allt. I syfte att det skall bli bättre.

Vädret gör ju att jag inte saknar sydländska nejder till exempel, vilket är positivt. Något som är än mer positivt är de idrottsliga framgångarna i de olika. EM-tävlingarna. Framförallt tycker jag pingisguldet för herrar i dubbel var en mycket positiv överraskning, men det finns mer positivt i idrottsvärlden än pågående EM tävlingar.

Det är att ÖFK har börjat vinna matcher. Två 3-1 segrar på rad, vilket också innebär att målskyttet har kommit igång. Den positiva känsla detta har inneburit för mig vill jag fortsätta ha. En seger mot BP på lördag 20/8 skulle ytterligare förstärka produktionen av endorfiner och därmed kroppslig harmoni.

Så för mitt, och andras, välmående ser jag fram emot matchen och hoppas på seger.

Från att ha betraktats som en “slagpåse” har laget börjat plocka poäng. Har funderat en del över det och om det finns nån sammanhängande förklaring. Jag kom att tänka på ordet “power”, ett gammalt hederligt svenskt uttryck importerat från den anglosaxiska världen. Det finns “power” mellan stolparna, tycker att Andrew Mills i varje fall för skrivande stund har en större bredd i sitt agerande än legenden Aly Keita.

En backlinje, i mitten kanske inte den snabbaste man sett men med “power” i sitt agerande. Äntligen en kontrollpunkt på mitten i Erick Brendon, hans förmåga att hitta dom crosspassningar som ger laget tid och utrymme i offensiven. Inte så lite “power” i dom. Anfallsmässigt också en helt annan ”power”, vilket sex mål på dom två senaste fighterna indikerar på. Får Simon Kroon vara hel säsongen ut och en av lek- kamraterna Chovanie Amatkarijo fortsätter utvecklas finns farten och finessen där.

Över huvud taget verkar “sommarfönstret” gjort ÖFK gott, nya ansikten har flutit in fint. Tränaren Magnus Powell har varit i fråga satt men verkar tillsammans med parhästen Stefan Lundin hittat verktyg för att ge en alltmer hopplös uppgift ett lyckligt slut även om en synnerligen törnbeströdd väg fortsatt finns att vandra. Tycker Powell har en ärlig och mänsklig framtoning i sitt agerande och har dessutom bott granne med en kusin till mej i Helsingborg under sina aktiva år i HIF. Bara en sån sak.

Som sagt, mycket återstår men det finns en “power” som gör att kampen förs över hela banan och förhoppningsvis lockar positivitet till att delar av dom “nyfrälsta” kommer tillbaka till Jämtkraft Arena. Elitfotboll i Östersund var länge en chimär, nu har den funnits här ett antal år och låt oss alla som känner för det se till att det så får bli….

Jag skrev under ”Matchens överraskning” efter bortamatchen mot Brage, att den mentala coachen behövs nu. Nu vet jag också vem det är. Mattias Elgh heter tydligen den mentala coachen i ÖFK. Han har ju blivit nationellt välkänd av en annan anledning. Det vill säga som country sångerskan Jill Johnsons pojkvän. Oavsett detta är det bra att ÖFK har tagit steget att använda sig av hans kunskap och kompetens som psykolog. Det påstår jag faktiskt utan egentlig vetskap om vad han kan och vet om hur man stöttar idrottare mentalt. Det som dock talar för det är hans formella bakgrund och den yrkeserfarenhet han har i bagaget.

ÖFK har i de senaste fem matcherna presterat bra i minst en halvlek. Sedan har sista minuterna spöket slagit till och laget har tappat poäng, förutom i den senaste matchen mot Landskrona.

Jag har själv, redan på 1980-talet, praktiserat mental träning, som ett komplement till den traditionella fotbollsträningen. Då använde jag mig av professor Lars-Eric Uneståhls metoder. Det handlade mycket om att för sitt inre rekapitulera lyckade prestationer och ta med sig den känslan i framtida aktioner. Det skapar självförtroende, som i sin tur skapar mod.

Mod är viktigt i fotboll. Något även ÖFK:s mentala coach Mattias Elgh uttrycker, och det är något även han vill ingjuta hos spelarna. Mod är dock inte detsamma som dumdristighet. Kulturprojektet gillar jag, för grundtanken med det är ju att lära spelarna hantera situationer utanför den egna bekvämlighetszonen. Det skapar större trygghet. Något som är en grundpelare för att utveckla mod. Det finns givetvis andra trygghetsskapande faktorer än det kulturprojektet vill uppnå. Till några återkommer jag nedan.

Mod, vill jag påstå, är nödvändigt för att återkommande vinna matcher. Annars blir det som bäst oavgjort. Utan mod, inget anfallsspel. Utan anfallsspel, inga målchanser och utan målchanser inga mål. Så enkelt är det. Varje enskild spelare måste medverka i detta för att kunna åstadkomma bästa möjliga lagprestation.

Mod utgår från individens trygghet. Trygghet kan skapas genom en strukturerad spelidé, logisk speltaktik och individuellt kunnande, men även genom mental träning. För det senare kan det behövas stöd från kunnig person.

Det viktigaste för varje enskild spelare är att låta de positiva och lyckade aktionerna på plan, få styra den egna insatsen framöver. Därför är det viktigt att rekapitulera lyckade insatser och mentalt behålla och bevara den känslan. Då infinner sig trygghet som ger självförtroende som i sin tur ger mod och då kommer fler segrar. Bara för att man vågar mer och är trygg i det.

Äntligen!

Det var väl vad fotbolls-Jämtland unisont tänkte sedan ÖFK på söndagseftermiddagen smiskat upp Landskrona med 3–1 efter en säsong som bjudit på i stort sett bara elände.

På planen firade spelare och de tusen som följde dramat på plats som om en större titel hade bärgats, glädjen gick nästan att ta på.

Det var en härlig känsla. Efter så mycket lidande kom äntligen en liten framgång och det ljus som redan mitt i sommaren var på väg att släckas brinner nu vidare.

Hur långt det räcker och vad den här segern betyder återstår att se men 3–1 den här gången är faktiskt mycket mer än ”bara” tre poäng även om läget fortfarande är ytterst besvärligt. Men alla som kan läsa en fotbollstabell inser var ÖFK hade befunnit sig vid ytterligare en motgång…

***

Jag tror att vi kan vara överens om att ÖFK:s spel har lyft sig markant de fem senaste omgångarna; Öster 1–1, Landskrona 1–1, Jönköping 1–1, Brage 0–1 och så Landskrona igen 3–1 är resultat som är fullständigt okej med tanke på förutsättningarna.

Men framförallt, prestationen är så mycket bättre än under de första 13 omgångarna.

ÖFK har, med en förändrad spelidé och några lyckade förstärkningar, fått till ett anfallsspel som duger i den här serien.

Nu klarar man av att etablera sig på motståndarnas planhalva, skapa målchanser och även göra mål.

ÖFK-fakta de senaste fem matcherna (enligt statistiksajten sofascore.com): 54 avlossade skott varav 20 som prickat motståndarmålet och dessutom 40 hörnor.

Det är siffror som ÖFK inte var i närheten av under första halvan av serien då man mest spelade fotboll på den egna planhalvan när matchplanen var knasig samtidigt som spelarinsatserna många gånger kan beskrivas som undermåliga.

***

En viktig pusselbit i uppryckningen, som jag ser det, är brassen Erick Brendons (från Värnamo) intåg på mittfältet. Äntligen, törs man säga det redan nu(?), har ÖFK hittat det nav som man letat efter ända sedan Brwa Nouri drog till Indonesien för fyra år sedan.

Många har prövats i den rollen, alla har mer eller mindre misslyckats.

Men Brendon har verktygen, åtminstone som jag söker, för att klara den rollen; spelintelligent, stor arbetsradie, mjuka fötter och ett bra skott.

Må han bara klara sig från skador, det tror jag är en förutsättning för att ÖFK ska kunna reda ut den sits som man försatt sig i! De första intrycken lovar i alla fall väldigt mycket!

***

Det är annars väldigt lätt, på många sätt, att låta sig bländas av kantspringaren Chovanie Amatkarijo efter segern mot Landskrona då han var inblandad i det mesta som skedde i offensiven. Ett mål (snyggt inprickat i krysset), framspelningarna till såväl 2–0 som 3–1 samt fyra rätt så feta målchanser ytterligare, naturligtvis var det matchens lirade. Här fick vi se stora delar av det register som det snackats om men vi sett alldeles för lite av tidigare i sommar.

Men i mina ögon vill jag höja ett varningens finger, jag känner lite Perry-vibbar, när jag ser Amatkarijo.

Man kan inte göra det indiska reptricket varje gång! Nu gick det men oftast brukar det bli lite för mycket...

Här blir firma Powell&Lundin viktigaste uppgift att lära den vindsnabbe nederländaren värdera när han ska trolla och när han ska välja det enkla. Den ekvationen är inte så enkel som många tror men när den sitter brukar det bli jäkligt bra!

***

Men jag kan inte lämna söndagens segermatch utan att skriva några rader om Yannick Adjoumani, den 19-årige ivorianen som närmast kommer från Häcken, som nu gjorde sin nionde match från start. Han var inte bäst, inläggsfoten är inte tillräckligt kalibrerad ännu och stundtals agerar han utan att tänka (jag brukar beskriva det som ungdomligt oförstånd).

Men.

Satan i gatan vilken inställning han har!

Jag vet egentligen inte om Adjoumani var uppsatt som vänsterback, vänstermittfältare eller vänsterforward. Men struntsamma, han var ju överallt på sin kant och ständigt i full fart. Från avspark och till sista övertidsminuten. Dessutom tar han och delar ut smällar i parti och minut, trots att han inte väger någonting.

I sanning imponerande! Adjoumanis energi kan lyfta ett helt lag.

***

Aly Keita, lagkapten och lagets absolut viktigaste pjäs för att reda ut den här säsongen, satt på bänken den här gången (varit sjuk), och har bara spelat åtta av 18 matcher Det kanske många har missat. Tur för ÖFK att Andrew Mills håller ihop sitt målvaktsspel när han efter sju sorger och åtta bedrövelser i karriären äntligen får visa vad han kan.

***

Med Kristian Novak, Kevin Jablinsky och Myroslav Mazur såg ÖFK:s backlinje ut som de brittiska lagen gjorde på Tipsextratiden (ni som minns, fyrtornen i mittförsvaret); stora, starka men tröga. Det höll hyggligt den här gången men när motståndarna kommer med kvickare forwards än vad Landskrona hade att erbjuda kan det bli besvärligt. Här måste nog ÖFK-ledningen fundera både en och två gånger hur man ska lösa problemet. För ett problem är det!

***

Powell&Lundin måste också hitta sin toppforward. Nye Sadmir Zekovic (från Eskilstuna) startade den här gången men var definitivt inte redo för uppgiften – där var det tempotorsk alldeles för tidigt i matchen. Sebastian Karlsson Grach avlöste efter 55 minuter och var flera nummer större. KG:s avslutning var magnifik, ett redigt stolpskott samt ett synnerligen distinkt 3–1-mål i sista övertidsminuten.

Sånt gillas!

***

Skövde borta på söndag och BP hemma helgen därpå är ÖFK:s närmaste uppgifter. Det är bara att gnugga på efter den här lilla men ack så viktiga framgången. Den gamla sanningen ”en match i taget” gäller mer än någonsin så får vi se hur långt det räcker.

Men medge att just nu känns livet lite lättare för oss som se elitfotboll på Jämtkraft arena!

Tänk att det behövdes så lite för att ÖFK skulle bli så mycket bättre!

Den första ronden i lördagsmötet med Öster var årets bästa men sedan säckade man ihop, av många orsaker, och smålänningarna kunde rädda en pinne.

I mina ögon var 1–1 ett resultat som väl speglade matchen. ÖFK var bäst i första och kunde redan där ha avgjort men Öster var så mycket bättre efter pausfikat och då var det bara Aly Keitas inspirerade målvaktsspel som förhindrade att smålänningarna tog hela potten.

***

Som jag ser det var det en förändrad spelplan, i första hand, som bidrog till att ÖFK helt plötsligt såg ut som ett mycket bättre fotbollslag. Borta var risktagandet, det äventyrliga passandet kring det egna straffområdet (”jiddrandet" på den egna planhalvan som jag skrev i fredagens krönika), istället kom ett långt förstapass från Aly Keitas högerfot.

Och se där – hastigt och mycket lustigt hade ÖFK fler spelare på motståndarens planhalva och ett anfallsspel!

# Simon Kroon och Henrik Bellman gavs möjlighet att forcera förbi sina motståndare och vinna värdefull mark. Det gjorde man alldeles utmärkt i 45 minuter.

# Chovanie Amatkarijo kunde utnyttja sin extrema snabbhet och ta sig in bakom försvarslinjen ute på sin vänsterkant på ett helt annat sätt än vi sett tidigare i sommar.

# Och samtidigt höll Sebastian Karlsson Grach trycket uppe mot Östers mittförsvar.

Det gav utrymme för en offensiv med många spelare inblandade – samt målchanser och även ett mål i utdelning!

Det har vi inte sett tidigare den här säsongen, faktiskt nästan inte alls!

***

Samtidigt var det tätt i backlinjen (förutom några schabbel som inte hade något som helst med spelplanen att göra). Och inte minst;

Ludvig Fritzson skötte ankarrollen på mitten precis på det sätt som jag skrivet ett antal gånger under flera säsonger att han skulle kunna göra men aldrig fått se.

”Ludde” täckte enorma ytor framför sin backlinje och var stark i duellspelet. Samtidigt gav han Kroon och Bellman klokt understöd på det centrala mittfältet, dock utan att bli för ivrig och dra iväg i offensiva utflykter som skapar ytor för motståndarnas omställningar.

När ÖFK förlorade bollen och Öster gick till anfall fanns ”Ludde” på rätt plats för att stötta sin försvarslinje.

Jag har anat det länge; det är just den här rollen som är Fritzsons bästa.

***

Men redan tidigt i den andra halvleken stod det klart att ÖFK-spelet var på väg att falla samman. Besöken på Östers planhalva blev allt färre även om ett par riktigt vassa möjligheter skapades (Kroon hade den bästa men pricksköt på Östermålvakten Victor Stulic) och till slut blev trycket mot Aly Keitas målbur för stort och smålänningarna kunde forcera in kvitteringen efter en frispark.

***

Anledningen till att ÖFK:s spel mer eller mindre rasade samman?

Ja, delvis i alla fall, densamma som gav positiv effekt i första halvlek;

# Simon Kroon och Henrik Bellman vann inte längre sina dueller i slaget om mitten, Båda blev helt enkelt trötta. Kroon är så beroende av pigga ben i sitt spel och när Bellman tappar klippet i steget snurrar han mest kring sin egen axel och blir ofta fast på den egna planhalvan med förlorad boll som följd.

# Även Amatkaijo tappade löpkraften och orkade inte hjälpa till i defensiven som i första halvlek. När samtidigt Yannick Adjoumani några gånger, i ungdomligt oförstånd, gick bort sig i offensiva men misslyckade brytningsförsök blev ÖFK:s vänstersida lovligt byte för Östers offensiv.

# Lägg därtill att hemmalaget tappade strukturen när spelare byttes in och ut. Det blev oreda av det mesta den sista halvtimmen. Då kändes det mest som halva Småland mot Aly Keita och det var ingen bra känsla.

Därför var jag nöjd när domaren Fredrik Hansson blåste av matchen, i varje fall en poäng var räddad även om jag, som alla andra, inser att ÖFK behöver alla trepoängare som finns för att det här ska gå väl när serien summeras.

***

Sammantaget inför nästa omgång (klassiska Landskrona Bois borta på lördag); förändringen av spelplanen ger, i alla fall mig, lite hopp om en bättre framtid. Jag förstår bara inte att det skulle behövas så många misslyckade försök (en mängd träningsmatcher och 13 omgångar av serien) innan firma Powell&Lundin gjorde slag i saken. Det handlar ju trots allt inte om raketforskning, bara lite enkel fotbollstaktik.

Och i ÖFK:s fall finns inget utrymme kvar för risktagande kring det egna straffområdet.

För då går det åt helvete!

Det borde vi kunna vara överens om.

Ibland är det enkelt att skriva krönikor. Man kan ju, typ, köra en repris på den senaste…

****

För drygt två månader sedan, den 10 maj för att vara exakt, hade ÖFK spelat de sex inledande matcherna i Superettan – utan att imponera. En seger, två oavgjorda och tre förluster. Fem gjorda mål och fem inspelade poäng.

Jag skrev då en krönika med rubriken ”ÖFK spelar fotboll på fel planhalva”. I texten hävdade jag att spelplanen kommer att leda mot avgrunden och krävde därför att den måste åtgärdas per omgående.

***

Sedan dess har ÖFK spelat ytterligare sju matcher.

Facit:

En oavgjord, sex förluster, 3–17 i målskillnad och en enda futtig poäng

Efter 13 omgångar, nästan halva serien, har man tagit sex poäng och är dyngsist i serien. Och spelplanen är densamma… ÖFK tycks inte vilja vara på motståndarens planhalva, man ser inte ens ut att ha en idé på hur man ska ta sig dit. Har man det så är den svår att skönja, åtminstone för mitt öga. Och den är i varje fall omöjlig att genomföra med dagens spelare!

***

För tre år sedan skrev jag en krönika som jag lät stanna i datorn. Jag fegade helt enkelt och ville just då inte ta debatten, det var så mycket att som fanns på dagordningen.

Det ångrar jag i dag.

Där påstod jag att den passningsorienterade Potterfotbollen skulle bli ÖFK:s fall!

***

När jag skrev dom raderna hade de flesta, Ghoddos, Sema, ”Sotte”, Bachirou, Nouri, Curtis, Tom P, Nouri, Aiesh och ett ytterligare ett antal duktiga spelare från Europatiden, lämnat klubben och de som ersatte var hämtade från en helt annan lagerhylla. Jag såg vad som var på väg att hända; kvaliteten sjönk som en sten men Potters fotboll skulle råda.

Den ekvationen gick inte ihop. Och det är där vi är i dag, Potters possessionfotboll, att ständigt passa bollen från egen målvakt och hela vägen fram till avslut, kräver spelare av högsta kvalitet.

***

Nu ser vi resultat; ett jäkla jiddrande med bollen kring det egna straffområdet. Bara motståndarna jublar, det blir lika enkelt som att stjäla godis från barn… ÖFK blir kvar på den egna planhalvan och antalet gånger man lyckas ta sig fram till motståndarnas straffområde är besvärande få. Och kommer man dit är det är omöjligt att behålla något som helst tryck som sätter motståndarna i besvärligheter då alltför många ÖFK-spelare blivit kvar på fel sida mittlinjen.

Efter sommaruppehållet har ÖFK på tre matcher (enligt statistiksajten sofascore.com) skjutit två skott på motståndarens mål (ett mot Norrby, ett mot Jönköping).

Två skott på mål under 270 minuter. Tro fan att ÖFK inte vinner några fotbollsmatcher!

***

Några korta noteringar;

# Jag tycker fortfarande att managern Magnus Powell och fotbollschefen Stefan Lundin gjorde ett fantastiskt jobb när de på kort tid lyckades fylla truppen med 15 nya spelare och undrar fortfarande hur det egentligen gick till.

# Men dessvärre var kvaliteten inte den bästa, det vet vi nu ett halvår senare. Firma Powell&Lundin sköt helt enkelt bom på de flesta. Om det var ÖFK-ledningens bristande omdöme eller spelarna som inte levererat lär vi kunna tvista om i all evighet. Men att ingen av de 15, inte ens mittbacken Myroslav Mazur som inledde så lovande, visar något extra är väl närmast en gåta.

# Tillförordnade vd:n Kjell Andersson berättade i veckan att laget ska få hjälp av en mental coach. Det kan säkert behövas. Men själv har svårt att se vad en sådan kan tillföra i det här läget när spelplanen är åt helvete och kvaliteten på materialet alldeles uppenbart är för låg. Lös problemen där dom finns, men gör det i rätt ordning!

# På ett plan kan kan jag dock se en mental rådgivare göra nytta när nu ingen i nuvarande ledningen tycks kunna fixa det; den frustration som många spelare visar i match efter match behöver åtgärdas å det snaraste; 37 varningar och en utvisning på 13 matcher är också åt helvete för resultaten!

# Sommarfönstret öppnade i dag och ÖFK jagar förstärkningar på i stort sett alla positioner. Kanske man här också kan hitta någon med kvalitet att hota vid fasta situationer? En frisparksskytt och hörnläggare med känsliga fötter finns absolut på min önskelista, i dagsläget råder rena mörkret.

Jag säger lycka till i jakten och hoppas på bättre utdelning än i vintras, väl medveten om att ÖFK, på rekordkort tid, tappat det mesta av sin attraktionskraft!

# Bara segrar kan locka tillbaka en del av den förlorade publiken till Jämtkraft arena. Nu kommer inte ens falkarna till match, bilden på norra stå senast mot Utsikten var närmast skämmig att kabla ut över fotbolls-Sverige.

# Lördagseftermiddagens gäster på Jämtkraft arena tillhör den svenska fotbollsadeln. Östers IF från Växjö har 33 allsvenska säsonger bakom sig och parkerar på en 14:e plats i maratontabellen (ÖFK ligger 32:a). Storhetstiden låg under en 30-årsperiod från slutet av 1960-talet till slutet av 1990-talet med bland annat fyra mästerskapsguld som resultat. Här har fostrats rader av stjärnor; Tommy Svensson, Göran Hagberg, Björn Andersson, Inge Ejderstedt, Jan ”Lill-Damma” Mattsson, Anders Linderoth samt tvillingbröderna Thomas och Andreas Ravelli är bara några av namnen som bidragit till smålänningarnas framgångar.

# I dag ligger Öster på åttonde plats i Superettans tabell, dock bara fem poäng efter ledande Halmstads BK.

Jag började använda mental träning, i min tränarroll, redan under 80-talet. Främst använde jag tekniker skapade av Lars-Eric Uneståhl, filosofie doktor i psykologi vid Uppsala universitet 1974. Sedermera verksam vid dåvarande Högskolan i Örebro, inom just mental träning för idrottare och idrottspsykologi. I addition till detta studerade jag och även tillämpade Willi Railos metoder att vara ”Bäst när det gäller”. En bok han skrev 1986. Willi Railo idrottspsykolog, professor vid Norges idrottshögskola och adjungerad professor vid Norges handelshögskola. Tyvärr avled han 2011. Lars-Eric Uneståhl lever dock fortfarande, även om han nått en aktningsvärd ålder, eftersom han är född 1938.

Båda dessa två professorer och deras metoder präglade mycket det som på 80-talet var trendigt inom idrottspsykologin, och som fortfarande är framgångsrikt, om det tillämpas på rätt sätt. Något jag med bestämdhet vill hävda.

Min egen teoretiska bakgrund innehåller, bland annat, högskolestudier inom psykologi och sociologi. Sedermera har min livsresa som ledare inom företag och idrott lärt mig mycket om praktiskt ledarskap. Jag har även en MSc i Management.

Lars-Eric Uneståhl hävdade och påvisade att enbart mental träning kan ge oanade prestationsförbättringar. Många kan dock vid första kontakten tro att mental träning är någon form av hokus pokus, men då tar man gruvligt fel. Det hela handlar om att förändra sitt eget mindset. För att lyckas med det, måste individen, efter att ha fått sig metodiken förklarad:

1. Tro på metodiken
2. Förstå vad som kan åstadkommas
3. Acceptera hur den mentala träningen bedrivs
4. Hänge sig till att förbättra de insatser som individen vill åstadkomma, i varje enskild situation.
5. Individen skall fokusera på de situationer där individen själv vill bli bättre
6. Visualisera förbättringarna
7. Se, för sitt inre, resultatet av vad som skall ske.

Hur detta åstadkommes är en alltför lång historia, men väldigt kort så handlar det om att under hypnoslika behandlingar, få detta att ge resultat. Min bestämda uppfattning är att om individen följer ovan nämnda punkter och den mentala coachens anvisningar, så kommer definitivt förbättringar att ske.

Andra viktiga komponenter för ÖFK:s framgång är givetvis lagledningens ledarskap, lagets spelidé, taktiska dispositioner under enskild match och spelarnas individuella kvalitéer. Mental träning är ett komplement och löser inte allting, men kan i en situation där självförtroendet sviktar hos enskilda spelare, definitivt vara en katalysator till bättre prestationer.

En lite ”disclaimer” vill jag dock inflika. Nu vet jag inte vem den mentala coachen är, eller vilken typ av mental träning det handlar om, och hur den skall bedrivas.

Ibland så stannar man till i sina tankar om livet. I alla fall jag. Bill Shankly, fd manager i Liverpool FC lär ha sagt; ”Fotboll handlar inte om liv eller död. Det är betydligt viktigare än så”

Detta till trots så stannar tankarna upp när döden slår till. En bekant till mig, engagerad i en allsvensk klubb, förlorade nyligen sin bror och brorson inom loppet av ett dygn. Samtidigt som han själv befann sig på träningsläger med sitt lag. Han skickade mig ett sms om vad som hänt och jag ringde honom och pratade om händelserna strax efter att jag fått tagit del av de tragiska beskeden. De hör till saken att jag var väl bekant, även med hans bror.

Då uppstår fråga om han skall lämna träningslägret eller inte. Klubben låter honom själv ha full frihet att fatta det beslut som han själv känner är bäst för honom.

Bill Shanklys citat får då en verklighet att bemöta. Visserligen tror jag att den gode Bill sade det han sa, med glimten i ögat. Men jag har egentligen ingen aning om det verkligen var något han menade, eller om det var någon form av skämtsamt uttryck. Hur som helst så är det för min bekant nu det uttrycket prövas.

Utan att gå in på exakt vad som sedan händer, kan jag nog bara konstatera att såväl hans klubbs inställning när detta inträffar, och hans egen upplevelse om livets förgänglighet visar nog på att Bill Shanklys ord inte gäller inom svensk fotboll.

Jag kan konstatera att de positiva vibbarna från träningsmatchen mot Dalkurd blev som bortspolade. Jag har ju inte sett något av de positiva träningarna som gav Powell stora förhoppningar, men nu är det dags att fråga sig varför det inte går att omsätta dem i matchsammanhang. Och eftersom jag inte sett träningarna borde jag inte ifrågasätta laguttagningarna heller, men visst har jag frågetecken.

Nu dryper ångesten inför matchen mot Utsikten, och motståndarnamnet är lätt att associera till. Ska ÖFK:s utsikt mot nytt kontrakt finnas kvar så gäller det att förbättra kommunikationen och skapa en positiv desperation i det offensiva spelet.

En något mer trovärdig matchanalys och spelarbetyg får troligen vänta till imorgon. Jag tror att jag prioriterar att titta lite mer på damlandslagets Brasilienmatch först.

Måndag 20/6-2022 åkte jag tåg från Stockholm upp till Studenternas i Uppsala för att beskåda en träningsmatch mellan två Superettan lag. Dessutom var matchstart utsatt mer eller mindre mitt på dan. Knappast en tid som är bäst lämpad för att locka publik. Sedan visade det sig dessutom råda en viss förvirring, om när matchen skulle börja.

Matcharrangemanget fungerade ok, om vi bortser från att de hade glömt att öppna entren, såsom normalt är, samt att inga kiosker fanns tillgängliga. Visserligen är det bara en träningsmatch, men ändå, tänkte jag. Tanken slog mig också, om det hade varit detsamma, om motståndet hade hetat Hammarby.

Nu var jag och ett antal andra på plats cirka 30 minuter före 14:30. Matchstart enligt Dalkurds hemsida var nämligen utsatt till 14:00, emedan ÖFK:s hemsida och ÖP redovisade 14:30. 14:30 skulle visa sig vara matchens starttid. Tack vare en kvinna bland oss, som ville in på arenan, så berättade hon att entren öppnas 15 minuter före matchstart. Hon till och med ringde några som skyndade sig att öppna.

Vi var exakt 10 ÖFK supporters på arenan. Spelarna hejade glatt på oss. Det såg verkligen ut som de gillade vår närvaro. Dalkurd är inte känt som något publikdragande lag, men det blev nog cirka 50 till i publiken och som sannolikt höll på Dalkurd.

Den mest intressanta och dessutom högst närvarande ÖFK supporten, var ju vår kvinnliga Falkledare från Munchen. Allas vår Regina. Hon hade bilat från Munchen, för att se denna match, och skulle sedan köra vidare mot Östersund. Där skall hon tydligen stanna över sommaren. Detta är verkligen en genuin supporter. Jag har mött henna flera gånger. Naturligtvis på Jämtkraft, men även i Thessaloniki (PAOK) och i Berlin (Hertha Berlin). Hon är alltid lika glad och positiv. Hon hade även med sig en banderoll från Falkarna i Munchen. En banderoll hon ambitiöst applicerade långt nere på läktaren vänd mot fotbollsplanen.

Vi satt bredvid varandra under hela matchen och samtalade. Hon kommenterade bland annat de spelmässiga förbättringar ÖFK uppvisade i denna match, relativt tidigare matcher i år. Hon följer alltså ÖFK noga trots att hon inte alltid kan vara på plats. Dessutom delade jag hennes synpunkter om ett bättre spel denna dag och dess orsaker.

Vi måste bli fler som Regina. Jag menar Supporters som älskar sitt lag i vått och torrt. Kärlek handlar ju just om det och Reginas kärlek till ÖFK överträffar nog det mesta.

Foto: Marcus Marten

Nu är en tredjedel av Superettan färdigspelad. Det återstår 20 matcher att spela, dvs 60 poäng att spela om. ÖFK är näst sist, på nedflyttningsplats, och med seriens sämsta målskillnad. Det är alltså 60 poäng att spela om, så visst finns det goda chanser, rent matematiskt. Frågan är om det också gäller sportsligt.

Det är bara att i nuläget konstatera följande avseende ÖFK:

1. Seriens sämsta målskillnad
2. Näst sist i Superettan
3. Sex poäng på 10 matcher.
4. Endast en match där mer än ett mål gjorts.
5. Fyra insläppta mål i båda de två senaste matcherna.
6. Ingen eller inga tydliga målskyttar.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Ingenting fungerar för närvarande som det borde. För många och för enkla insläppta mål samt svagt målskytte. Studerar man dessutom spelet så är det inte ett lag utan tre, av varandra oberoende, sektioner, som agerar på plan. Jag måste också erkänna att jag inte kan utläsa någon tydlig spelide’. Ett lag ska anfalla och ett lag skall försvara sig med samtliga spelare. Inte bara enskilda spelare eller lagdelar utan alla och envar skall alltså bidra till både anfall och försvar, och det på ett strukturerat sätt.

Idag verkar det som många inte kan eller vill följa med i omställningarna. Det blir ett långt lag med få spelare i anfallspositioner. Ofta slutar det med tillbakaspel och ett bollande i backlinjen, så att samtliga motspelare hinner inta sina försvarspositioner. Kanske beror det på avsaknad av några ytterligare mittenmittfältare, som tidigt skulle kunna möta upp backarna, vända upp och fördela bollarna framåt. Jag vill nog påstå att detta är lagets svagaste länk. Spelet och tänket runt Navet fungerar inte. Issah kan nog bli bra, men det behövs nog några till.

Det gäller nu att komma in på vinnarspåret igen. En detalj är definitivt kulturprojektet. När jag först hörde syftet med det från Lars Landin för sex/sju år sedan måste jag säga, att jag var tveksam till nyttan, men förstod ändå logiken i att spelarna skulle finna mod, genom att hantera sig själva i obekväma situationer. Ju mer jag funderade på det, ju mer insåg jag klokheten i det hela. Då var det en del av den holistiska spelide’n som Potter bedrev med sin strikta possession fotboll. Kulturprojektet liksom hackade i fotbollsspelet, och blev en viktig del av det spel som bedrevs på plan. Jag är idag lite frågande till om så är fallet nu, eller om kulturprojektet bara bedrivs som ett resultat baserat på krav från omvärlden. Om så är fallet förlorar det sitt sportsliga värde och blir mer som en fritidsgårdsverksamhet.

Sammanfattningsvis är det mycket att se över och åtgärda. Här följer några synpunkter.

1. Det viktigaste är att bestämma vilken typ av fotboll som skall spelas och välja spelare därefter. Ekonomin begränsar givetvis och ÖFK har det lag det har. Oaktat detta måste förstärkning av tekniska och spelintelligenta mittenmittfältare anskaffas.
2. Varför inte göra lite ”dramatiska” förändringar. T ex prova spelare på andra grundpositioner än normalt. Hur fungerar till exempel Amoran i forwardsposition? Han har både teknik, styrka, snabbhet och storlek. Backar finns det ju däremot.
3. Se till att hålla ihop laget både i anfall och försvar. Här behövs mod och smartness. Utnyttja de situationer som uppstår när mittbackarna driver upp bollen. Då blir det nästan alltid en spelare för mycket att ta hand om för motståndarlaget. Mittenmittfältarna är också en nyckel till att hålla ihop laget.
4. Spela bollen till spelare som visar att de vill ha bollen. Med det menas de spelare som springer i luckor och på ytor utan boll. Idag sker dessa löpningar, men den löpande spelaren får alltför sällan bollen.
5. Håll passningsavstånd. Inga en till tvåmeterspassningar som nu ofta sker.
6. Vet vad du skall göra när du får bollen, så du kan agera omedelbart i samband med bollmottagningen. Detta ökar tempot i matchen. Inte utreda alternativ och fatta beslut efter bollmottagning.

Spännande med Kjell Andersson som tillförordnad VD. En genuin entreprenör är något ÖFK nu behöver, och han är en person som har ett nätverk av klass. Att driva en idrottsklubb och ett elitlag är dock lite annorlunda än ett företag. Stort massmedialt intresse, medlemmar, sponsorer och en intresserad allmänhet, som har synpunkter och inflytande. Jag har dock stor tilltro till Kjell Anderssons förmåga att hantera situationen. Han har ett gediget fotbollsintresse och hans entreprenöriella bakgrund lovar gott.

Sammanfattningsvis så finns det stora utmaningar, men visst finns det möjligheter. Det behövs dock en del förändringar för att möjligheterna skall bli reell verklighet.

ÖFK höll ihop en hel match vilket jag ser som en tydlig framgång. Det skapades även några halvhyfsade chanser, så det finns lite framtidshopp. Faktiskt 10- 4 i avslut, varav 3- 2 på mål. Men fortfarande sker en hel del onödiga mindre och några rejält farliga misstag. Dock i mindre utsträckning än i de flesta av de tidigare matcherna.

Sedan blir det lite kramp i mina fingrar. Vad ska jag skriva? Men det är väl ett tecken på att det egentligen var en ganska tråkig match utan större saker att jubla åt, eller att klaga på. Det viktigaste för mig är dock att ÖFK ikväll kändes som ett lag, där faktiskt alla jobbade för varandra. Om det nu går att fortsätta att skapa trygghet i gruppen och en tro på att det ska gå att klättra i tabellen, så kan det bli poäng även i Eskilstuna. Det skulle ge ett avstamp till att ta nya tag när matchandet återupptas i juli, utan att krisen är alltför djup.

Det jag nu saknar är fler djupledslöpningar, och att bollen ibland faktiskt kommer till de spelare som någon gång dristar sig att ta den löpningen. Och varför ska Hörberg ta alla, precis alla, fasta situationer? Ni vet att jag tjatar om variation, och det är ett av flera exempel på bristen av det. Det slogs en del crossbollar, men ack så dålig precisionen var i de flesta fall.

Men avslutningsvis ändå ett klart plus till den defensiva laginstasen över hela planen, då Örgryte inte tilläts att skapa så många chanser, som de faktiskt gjort i de flesta av deras tidigare matcher.

Mills 3 (Sattes inte på så svåra prov)

Hörberg 4 (Fungerade bra även i defensiven, och skapade en del framåt.

Amoran 3 (För många halvdana passningar hindrar ett högre betyg)

Mazur 4 (Han är en riktigt bra värvning)

Sivertsen 2 (Känns inte trygg och stabil)

Sinyan 2 (Skapar inte mycket och har lätt att bli lite vårdslös i sitt spel)

Issah 3 (Försvinner ibland oväntat mycket, men gör också mycket rätt)

Bellman 4 (Roligt att han är tillbaka. Är i år viktig på planen med sin inställning)

Kroon 3 (Vill fortfarande se att han lyfter blicken mer)

Amatkarijo 3 (Oerhört ojämn, men hamnar totalt på det betyget)

Kadiri 3 (Knappt godkänt. Jag längtar efter att han ska explodera)

Weilid 4 (Känns trygg och företagsam)

Fritzson 3 (Ok)

Karlsson Grach 3 (Hände mindre än vanligt, men ett par riktigt bra aktioner)

Dosis 3 (Ok)

Idag, tisdag 17/5, såg jag ett inslag på TV4 med Marcus Noterius. En Östersundare som skapat sig ett nationellt journalistiskt erkännande. Detta gläder mig. Hans betydelse i PR-sammanhang, för Östersund och Jämtland, är ovärderligt. Det ör nog inget han ens tänker på i sitt yrkesutövande, men det är en icke oväsentlig bieffekt av hans arbete. Inslaget var på TV4 sporten och beskrev Östersunds idrottsliga och nyvunna framgångar inom basket, både på herr och damsidan, samt ÖIK:s avancemang till hockeyallsvenskan. Trevligt och bra i sig, men inslaget gav ändå en viss bitter eftersmak för ÖFK fans.

Som gammal basketspelare och entusiast gläds jag mycket åt Östersundslagens framgångar i denna sport. Det som dock, för ett ÖFK-hjärta är smärtsamt att höra i nämnda TV-inslag, är kommentaren om att ÖFK har visat vägen på att det är möjligt att nå internationell framgång i Östersund, men att det var i en svunnen tid. Det senare svider. Samtidigt så är det fakta, men det skall i sanningens namn beaktas att hockeyallsvenskan är i paritet med Superettan i fotboll. Basketen däremot tillhör numera Sverige eliten på både dam- och herrsidan.

Som allätare inom idrott, så gläds jag över att kunna konstatera, att basketen som lagidrott i Östersund nu är framgångsrikare än på länge. Jag missunnar inte basketen dess framgångar, men lider med att ÖFK riskerar vara ett lag som kanske inte fångar massornas och sponsorernas intresse i samma utsträckning som förr. Främst beror det givetvis på den idrottsliga prestationen, som i dagsläget inte är tillräcklig, men även på brister i att skapa festkänsla runt matcherna. För sponsorer så handlar det, på denna nivå, om var bästa möjliga exponering kan uppnås utifrån satsade medel. Dvs var erhålls bästa avkastningen.

Konkurrensen framgent om sponsorer och publik kräver positiva idrottsliga resultat. Det handlar till syvende om sidst alltså om pengar, om nu någon trodde annat. Utan resultat, inga eller få slantar. Paradoxalt nog så är det dock min bestämda uppfattning, att just denna konkurrenssituation kommer att förhöja de sportsliga prestationerna hos alla lagidrotter i Östersund. Bara av det enkla faktumet att det är ett, och förblir ett än mer påtagligt överlevnadsvillkor.

Detta kräver dock kraftiga åtgärder på alla fronter. Inget gör sig självt. I det sammanhanget gläder det mig att konstatera att Hörnsparken (på Jämtkraft Arena) är på gång att öppna igen. Ett litet steg, men ett steg i rätt riktning, för ökad festkänsla vid matcherna. Det viktigaste dock är att det behövs ett övergripande och rejält nytänk över hur intäkterna kan öka, oavsett resultaten på plan.

Ett förslag till ÖFK är att ta till sig kraften bland fansen och medlemmarna. Jag är övertygad om att en inbjudan till workshop ( brain stormning) i syfte att ta fram ideer för att öka intäkterna, inte bara skulle ge ett antal nya ideer utan också ett ökat engagemang för ÖFK. Dessutom skulle det inte kosta något förutom lite kaffe. Kanske samtliga deltagare även skulle kunna föräras med två fribiljetter var efter utfört värv. Sedan blir det upp till ÖFK att sortera, prioritera och verkställa resultaten.

Jag var på ÖFK:s årsmöte för snart två månader sedan. Den vanligaste frågan jag fick under kvällen på Gamla teatern; när skriver du årets första krönika?

Till er som väntat; den kommer här!

***

Det blir en tuff sommar för alla ÖFK-vänner. Har ni inte förstått det tidigare så förstår ni det nu.

# Sex spelade matcher, en seger, två oavgjorda och tre förluster.

# Fem gjorda mål och fem poäng.

Det är kalla fakta.

Överraskande?

Inte alls!

Jag har sett ÖFK:s samtliga träningsmatcher och fem av de sex i Superettan (missade premiären mot Skövde då jag satt i bilen på färd genom Norrlands inland).

Min sammanfattning så här långt: ÖFK spelar fotboll på fel planhalva!

***

Alla känner till förutsättningarna;

# 14 spelare ut och 15 spelare in, visst, det borde ju ge ett litet netto säger alla som kan räkna. Men ingen av de nya platsar bland de tio-tolv bästa som försvann. I mina ögon är det ett minus som är betydligt större än vad många tycks förstå om jag läst och lyssnat rätt (eller kanske är det så att alla vill vara snälla…?).

Fotbollschefen Stefan Lundin och managern Magnus Powell kom till ett soprent bord när de hoppade på den här uppgiften (sportchefen Adil Kizill lämnade inte ens några smulor kvar när han drog) och har gjort ett fantastiskt jobb för att få ihop en trupp överhuvudtaget, det ska ni veta. Men ni ska också veta att de fått söka på de allra nedersta hyllorna!

# Vinterträning med tio-tolv spelare i ÖP-hallen på plats är inte elitmässigt år 2022.

# Det är först under träningslägret i Turkiet som firma Lundin&Powell kan se konturerna av en trupp växa fram – mindre än en månad före seriestarten. Det känns heller inte speciellt elitmässigt.

***

Lägg samman de tre punkterna här ovan, addera sedan skador på några från det ”gamla gänget” (Keita, Mensiro, Bellman, Stolt, Perry, Ouattara…) så förstår ni varför det ser ut som det gör.

Materialet räcker just nu inte till mer än bottenskiktet i Superettan!

***

Det enda som talar för ÖFK är tiden och det tror jag också att Lundin&Powell är fullt medvetna om. De talar ofta om att det är ett ”projekt” där resultatet ska komma senare i sommar.

Men – och då är det väl lika bra att dela ut smockan:

Då. Måste. Spelplanen. Ändras. Nu!

Den fotboll som ÖFK har visat leder direkt till avgrunden.

Möjligen att tanken inte varit fullt så naiv som det nu har blivit men när man som exempelvis i Trelleborg mest höll till i och kring det egna straffområdet med sitt passningsspel (dessutom på en potatisåker) samtidigt som manager Powell berömde spelarna för visat mod blir i varje fall jag misstänksam…

Den fotbollen har inget som helst med mod att göra, den är bara korkad! Så vinner man inga fotbollsmatcher och har så heller aldrig gjorts!

***

Jag ser helt enkelt ingen möjlighet att årets ÖFK-upplaga ska kunna spela den här passningsorienterade fotbollen hela vägen från eget mål. Det blir ingen kräm kvar de få gånger man lyckas spela sig förbi motståndarnas första press (alla vet ju att ÖFK vill försöka den här vägen).

Ni som följt ÖFK #2022 så här långt: kan ni påminna er att man satt motståndarna under press mer än vid tio tillfällen? Sammanlagt?

Nej, se till att få upp laget, ta ett längre första pass, vinn ”andrabollen” och ta det sedan därifrån.

Då kanske det finns en chans att få med fler spelare i offensiven.

Ibland måste man skippa det krångliga och välja den enkla vägen. Det enkla är oftast det geniala, det har jag alltid hävdat och det gäller i nästan alla sammanhang!

***

Några korta noteringar så här långt;

# Roligast är att Simon Kroon kan vara med, inte alltid men i alla fall ibland.

# Fasta situationer har varit ett sorgebarn ända sedan Ken Sema och Saman Ghoddos försvann. Just nu är det öken.

# Alla tycktes så förvånade över att Skövde tryckte in två klunghörnor vid första stolpen och snodde alla tre poängen i premiärmatchen på Jämtkraft arena. Varför det? Den typen av hörnor har jag tjatat om i alla tider, målvakten (Keita den här gången) hamnar nästan alltid på mellis.

# Kul att Andrew Mills fick göra en så bra match i Örebro. Mills har tålmodigt tagit sig igenom svåra skador och väntat på sin chans i skuggan av Aly Keita och några andra duktiga målvakter. Men när han har fått den så har han levererat!

# Jordan Attah Kadiri har inte vuxit en centimeter som spelare sedan han var i ÖFK förra gången.

# Ögat säger att flera av de nya spelarna jobbar för dåligt, 10 till 13 kilometer måste man kunna kräva av en elitspelare. Varje match! Men det här inget nytt ÖFK-fenomen, de senaste säsongerna löpte man minst i Allsvenskan.

# Myroslav Mazur är bästa nyförvärvet så här långt (om man undantar första halvleken mot Örebro).

# Hemmamatch mot Brage på söndag. Jag har inga förhoppningar om att de stora skarorna ska hitta till Jämtkraft arena, den tiden är åtminstone tillfälligt förbi. Men när nu konkurrensen från ÖIK (grattis till Hockeyallsvenskan, storartat) och Jämtland Basket (grattis till silvret, storartat) är över kanske några fler sluter upp för att ge sitt stöd.

Nu är det visserligen Superettan, men förra gången ÖFK spelade i Superettan var det ett helt annat drag. Publiksnittet på Jämtkraft Arena 2015 (Superettan) , var 3.857 inlösta vid varje hemmamatch..

Jag är förvisso inte alltid fysiskt på plats på Jämtkraft Arena vid ÖFK-match, men jag följer varenda match. Jag saknar dock lite mer festkänsla på matcharenan. Nu är det visserligen Superettan, men förra gången ÖFK spelade i Superettan var det ett helt annat drag. Publiksnittet på Jämtkraft Arena 2015 (Superettan) , var 3.857 inlösta vid varje hemmamatch..

Falkarna samlade stora skaror på Norra Stå. Det var mängder av tifon, fyrverkerier, sång och musik, restaurang och bar. Vem minns till exempel inte matchen mot Hammarby 2016 och den fantastiska lasershowen som Falkarna då bjöd på. Det senare var visserligen en sen höstmatch, första säsongen i Allsvenskan, så det är nog kanske att anse vara ”utom tävlan”, nen ändå…

Det jag omgående skulle vilja se en förbättring inom, är detta:

a) Se till att få en restauratör att ombesörja försäljning av mat och dryck med rättigheter. Precis så som skett förut. Att ordna själva tältrestaurangen finns det mycket kunskap om inom Storsjöyrangänget om sådan kompetens behövs.

b) När a) är ordnat skall arenan öppnas två timmar innan matchstart.

Genomförande av a) och b) ökar känslan av fest och folk kan kombinera flera nöjesaktiviteter samtidigt.

c) Låt båda lagens (ÖFK och motståndarlaget) spelarna gå in, hand i hand med unga spelare, klädda i lagens tröjor. Musik spelas givetvis.

Genomförande av c) ger också en festkänsla samtidigt som unga spelare får en upplevelse för livet. Dessutom kommer säkert deras föräldrar till matchen.

d) Samarbeta med Falkarna i syfte att initiera positiva tifon, musik och många supportrar på Norra Stå, vilket i sin tur förhöjer stämningen. Varför inte också se till att maskoten Fejen åter ör på plats? Varför inte tillsammans med hans kvinnliga nya partner Fejan?

e) Souvenirer skall givetvis kunna köpas vid varje hemmamatch.

f) Sälj matchprogram. Kan finansieras via försäljningsintäkter och reklam

f) Skapa lotteriaktiviteter som t ex att fem vinnare varje match får träffa någon eller några spelare, för en pratstund och även erhålla autografer samt signerade fotbollar. Kan givetvis vara andra fysiska ting, men mötet med spelaren/spelarna efter match eller senare vid en träning är en synnerligen viktig del.

Detta ör några förslag som inte är kostsamma om de sköts rätt. Inte är det några direkta nyheter heller, men icke förty stämningshöjare. Det finns givetvis många andra tänkbara stämningshöjande aktiviteter. Kanske titta på och ta efter basketen och deras underhållande dansgrupper? Eller vad tycker du behöver göras?

Jag är förvisso inte alltid fysiskt på plats på Jämtkraft Arena vid ÖFK-match, men jag följer varenda match. Jag saknar dock lite mer festkänsla på matcharenan. Nu är det visserligen Superettan, men förra gången ÖFK spelade i Superettan var det ett helt annat drag. Publiksnittet på Jämtkraft Arena 2015 (Superettan) , var 3.857 inlösta vid varje hemmamatch..

Falkarna samlade stora skaror på Norra Stå. Det var mängder av tifon, fyrverkerier, sång och musik, restaurang och bar. Vem minns till exempel inte matchen mot Hammarby 2016 och den fantastiska lasershowen som Falkarna då bjöd på. Det senare var visserligen en sen höstmatch, första säsongen i Allsvenskan, så det är nog kanske att anse vara ”utom tävlan”, nen ändå…

Det jag omgående skulle vilja se en förbättring inom, är detta:

a) Se till att få en restauratör att ombesörja försäljning av mat och dryck med rättigheter. Precis så som skett förut. Att ordna själva tältrestaurangen finns det mycket kunskap om inom Storsjöyrangänget om sådan kompetens behövs.

b) När a) är ordnat skall arenan öppnas två timmar innan matchstart.

Genomförande av a) och b) ökar känslan av fest och folk kan kombinera flera nöjesaktiviteter samtidigt.

c) Låt båda lagens (ÖFK och motståndarlaget) spelarna gå in, hand i hand med unga spelare, klädda i lagens tröjor. Musik spelas givetvis.

Genomförande av c) ger också en festkänsla samtidigt som unga spelare får en upplevelse för livet. Dessutom kommer säkert deras föräldrar till matchen.

d) Samarbeta med Falkarna i syfte att initiera positiva tifon, musik och många supportrar på Norra Stå, vilket i sin tur förhöjer stämningen. Varför inte också se till att maskoten Fejen åter ör på plats? Varför inte tillsammans med hans kvinnliga nya partner Fejan?

e) Souvenirer skall givetvis kunna köpas vid varje hemmamatch.

f) Sälj matchprogram. Kan finansieras via försäljningsintäkter och reklam

f) Skapa lotteriaktiviteter som t ex att fem vinnare varje match får träffa någon eller några spelare, för en pratstund och även erhålla autografer samt signerade fotbollar. Kan givetvis vara andra fysiska ting, men mötet med spelaren/spelarna efter match eller senare vid en träning är en synnerligen viktig del.

Detta ör några förslag som inte är kostsamma om de sköts rätt. Inte är det några direkta nyheter heller, men icke förty stämningshöjare. Det finns givetvis många andra tänkbara stämningshöjande aktiviteter. Kanske titta på och ta efter basketen och deras underhållande dansgrupper? Eller vad tycker du behöver göras?

Ja, efter tretton matcher kan vi konstatera att de lag som tippats topp sex, har en gemensam tabellrad som ser ut så här:

9 2 2 5 14- 19 8p

Lagen som tippats som de sex i botten har haft en betydligt bättre start:

10 7 0 3 21- 15 21p

Jag är naturligtvis helt medveten om att detta sannolikt kommer att se väldigt annorlunda ut väldigt snart, men det visar också hur svårtippad årets Superetta är. De tre topplagen kommer inte att heta Brage, Skövde och AFC när vi summerar säsongen. Men det jag kan konstatera är att inget lag kommer att gå säker i någon match, och alla lag har chansen att knipa poäng när som helst. Detta är något som ÖFK måste ta fasta på, och därmed aldrig ge upp, och aldrig slappna av. En tvåmålsseger i Västerås för troligen upp ÖFK till en femteplats, och allt skulle snabbt kännas annorlunda.

Men, en seger kommer att kräva hårt arbete, och aktivare rörelse och beslut än vad vi ofta såg i premiären. Jag retade faktiskt upp mig t ex på ÖFK:s inkast, där det ofta tog lång tid, och den som skulle göra inkastet fick väldigt dålig hjälp att få igång spelet snabbt. Det var också för lite variation på hörnorna, men båda dessa saker kommer naturligtvis att se bättre ut imorgon kväll. Jag vill även att alla försvarare ska ha en så god speluppfattning att man nästan alltid läser vad motståndarna närmast planerar att göra, samtidigt som en försvarare alltid ska ha uppbackning när denne blir utmanad nära straffområdet. Och naturligtvis ska våra bästa huvudspelare tillsammans med målvakten kunna avvärja nästan alla hörnor.

Jag är likväl tämligen optimistisk inför morgondagen, då jag tycker att ÖFK:s spel utvecklas hela tiden, samtidigt som det finns mer att ta ut av många spelare. Jag tror att chanser kommer att skapas framåt, men är tyvärr inte lika säker på att vi har det nödvändigt säkra försvaret. Det finns en del kvar att göra där, och de pjäser som saknar snabbhet måste stöttas upp av snabbare spelare. Jag sticker dock ut hakan och hoppas att alla tagit ett ytterligare steg framåt, och att vi får inkassera just en tvåmålsseger.

Jag noterade att vissa tyckte jag var för snäll i mina betyg efter Skövdematchen, och tänker man att jag har samma bedömningsgrunder som t ex Agne Svärd hade förra året, så förstår jag det. Men, som jag skrev, så kräver jag inte mer än "Allsvensk klass" för en sexa, och en trea är alltså godkänt för en insats i ett lag där min förväntan är att hålla avstånd till nedflyttningsstrecket. Dessutom kommer jag alltid när det gäller individuella betyg att endast se till vad jag uppfattar att den enskilda spelaren gjort för insats. Det innefattar i extrem sammanfattning lyckade aktioner kryddade med laglojalt beteende, minus misslyckade aktioner förstärkta av ev bristande inställning. Ett gjort mål framåt, eller en härlig löpning fram mot ett fritt läge (oavsett om bollen kommer eller inte) liksom en avgörande målvaktsräddning, brytning eller självuppoffrande bollblockering lyfter alltid lite extra, medan en bortskänkt boll i avgörande läge, eller en uppenbar miss vid en öppen målchans naturligtvis sänker. Matchresultatet i sig påverkar inte den enskildes betyg.

I mina ögon var ÖFK det bättre laget, förutom under en kortare del av första halvleken och under den sista delen av matchen. Dock var insatserna allmänt ganska blandade, och många spelare gjorde såväl lysande insatser som en del onödiga misstag. Slutresultatet påverkar dom flesta i synen på spelarnas insatser, och rent faktiskt är det bara resultaten som kommer att synas i tabellen hela säsongen. Jag trodde lite naivt att matchen var i hamn efter 2- 1-målet, och hur det såg ut på planen under ganska lång tid därefter. Men ack så fel jag hade. 2- 2-målet kom efter en halvdan spark av Keita, som alltför lätt nickades åter in mot ÖFK:s försvar, och för få ÖFK-försvarare var på plats, och tycktes inte alls beredda på att något sådant kunde hända. De båda övriga baklängesmålen kom på hörnor, där många trodde att duon Jablinski/Mazur skulle hålla rent i luften. Jag hörde också en del synpunkter på det avgörande målet, och det var rimliga synpunkter, men det är bara att konstatera att båda lagen fick ett varsitt tveksamt mål godkända av domaren.

ÖFK:s offensiv såg i huvudsak riktigt bra ut. Amatkarijo var åter en fröjd att se, på alla sätt. Hörberg gjorde definitivt vad han skulle offensivt. Kadiri har fortfarande potential, men måste faktiskt visa mer "jävlaranamma" för att komma i närheten av den form han var i när han var här förra vändan. Kroon och Dosis blandar och ger. Kroon hade många fantasiska tekniska nummer, men ser ibland oerhört ointresserad ut, särskilt på inkast. Dosis skänkte bort en del bollar, men målet var en riktig läckerhet.

Jag tror att Powell/Azrafshan kan ta med sig en hel del positivt, men jag anser definitivt att de måste fundera på hur defensiven ska hanteras. Mazur gör det mesta rätt, men både han och Jablinski tycks snabbt kunna bli på dåligt humör. Vad gäller Jablinski tycker jag att han har mer att bevisa innan han är en definitiv startspelare. Mazur är istället helt självklar. Weilid gjorde betydligt bättre ifrån sig mot GIF Sundsvall senast. Keita gör några otroliga räddningar, vilket borde gett honom ett högre betyg, men på det avgörande målet borde han åtminstone gjort ett försök att ta sig upp mot bollen. Då hade han haft en större chans att få domslutet med sig. Två andra spelare som jag tycker gjorde bra ifrån sig var Bellman och Fritzon, men det var sällan som det ledde fram till farligheter. Inget av de sena bytena gjorde ÖFK:s prestationer bättre, men ingen av inhopparna kan heller belastas med något särskilt negativt.

Ja, tyvärr var detta en match som kan ha stor betydelse för de kommande matcherna, och nu gäller det verkligen att ledarna fortsätter att jobba på stämningen i laget, och se till att alla bidrar på bästa sätt. Det viktiga nu är att inte låta humöret slås ner, och definitivt inte tillåta negativa vibbar sippra ut. Full fokus på nästa match vid varje tillfälle gäller. Alla matcher kan vinnas, och alla matcher är en risk för förlust. Bortamatcher mot Västerås och Trelleborg innebär att ÖFK efter detta resultat får slå underifrån, och det är nog en fördel just nu.

Jag ska för första gången någonsin nu försöka att sätta mina subjektiva betyg på spelarna, så får vi se om jag fortsätter med det säsongen igenom. Risken finns att jag missar någon match, och då faller ju vitsen litegrann, men som sagt, jag gör ett försök. Skalan blir 1- 6, där jag benämner skalan på detta sätt:

6 Allsvensk klass

5 Mycket bra

4 Mer än godkänd

3 Godkänd

2 Inte tillräckligt bra

1 Svag insats

Idag mot Skövde ser det då ut såhär:

Aly Keita 4

Felix Hörberg 4

Cesar Weilid 3

Kevin Jablinski 2

Myroslav Mazur 4

Ludvig Fritzon 3

Henrik Bellman 4

Nikolaos Dosis 3

Chovanie Amatkarinjo 5

Simon Kroon 4

Jordan Attah Kadiri 3

Sedan vill jag att ersättare spelar mer än en kvart för att betygsättas.

Blev under föregående år kontaktad av allas vår Haldo om en grej angående att ÖFK firade 25-års jubileum. Nåt som betytt speciellt under alla år man bevakat dom rödsvarta från pressläktaren. Detta har tagit sin tid och hunnit bli 2022. Förutom alla framgångar på planen är det speciellt ett minne som etsat sig fast.

Bland alla “honoratiores” inom sportjournalistiken så fick jag träffa min stora idol och förebild Åke Unger. TV1000 etablerade sig i början av 1990-talet och som nybliven kabel TV prenumerant fanns kanalen i utbudet via en ekonomisk insats. Lite obskyra inslag av och till men också en hel del idrott, bl.a. proffsboxning med kampen om dom stora bältena då företrädesvis från USA.

Norske Steffen Tangstad som mött “Lillen” Eklund under sin aktiva tid höll i trådarna tillsamman med experten Olof Johansson och en ung Åke Unger. Redan där fascinerades jag av hans målande språk, hans fackkunskap och förmåga att skapa nerv och intensitet. Det gläder mej att Åke nu fått en tung position i TV4-gruppen med bl.a. kvalmatcherna i VM-fotbollen.

Angående mina egna “journalistiska” insatser har det väl trappats ner en del det senaste året. Många duktiga och välformulerade nya inslag på sajten och jag har väl insett att det inte finns nåt mer att tillägga. Sen har fotbollz.se haft tillgång på ideell basis en av dom vassaste krönikörerna i den här landsändan. Kan väl inte påstå att jag hållit med om allt, det har många gånger stuvats om i det varma ÖFK-hjärtat. Frustration och om inte röda kinder så i varje fall snäppet under.

Men en krönikörs uppgift är ju inte att gå omkring och klia folk på ryggen utan att ifrån sina egna tankegångar kommentera olika skeenden. När dessutom den professionella sidan kombineras med värme och mycken fin gemenskap blir det en fin mix i slutändan. I övrigt har det ju varit en turbulent tid där det viktigaste framöver som jag ser det är sammanhållning.

Att dom som tagit ansvar får den arbetsro dom behöver utifrån sina egna förutsättningar. Personligen tror jag att en ny allsvensk sejour naturligtvis skall ses som en målsättning men i praktiken är en fast etablering i Superettan ett rimligare mål i närtid. Där finns många lag med kultur och tradition som borde kunna locka tillbaka nyblivna ÖFK-fantaster till läktarna. Nu ser vi framåt mot säsongen 2022, håll i hatten!!

Hasse Thor och Åke Unger

ÖFK kan definitivt inte skylla på sina målvakter för att det gick som det gick och att man nu tvingas lämna Allsvenskan efter sex säsonger.

Aly Keita får högst betyg av samtliga under säsongen 23 betygsatta ÖFK-spelare. Och Sixten Mohlin har gjort ett utmärkt jobb de gånger han fått chansen.

Det är dags att syna och summera ÖFK-spelarnas insatser den så trista säsongen 2021 där så mycket gått galet. Det gör jag genom att kolla igenom betygen jag satt i var och en av de 30 matcher som avverkats.

Och då är det lätt att konstatera att sex spelare höjer sig över sina lagkamrater, åtminstone i mina ögon; målvakterna Keita och Mohlin, Ronald Mukiibi (som får sitt betyg på de sju inledande matcherna), Noah Sonko Sundberg, Patrick Kpozo och Eirik Haugan. Den uppmärksamme ser här att det, förutom målvakterna, handlar om de försvarsspelare som inledde ÖFK:s seriespel med åtta poäng på åtta matcher före EM-uppehållet och det fortfarande såg ut att finnas förhoppningar…

Nästa man på listan är för övrigt Felix Hörberg och då har ni den kompletta fembackslinje som spelade då.

Högsta snittbetyget får Aly Keita, 3,65 (betygsskalan var som bekant 1–6 där 1 är underkänt och 6 världsklass). Det är något högre än fjolårets. Lite förvånande kan tyckas, man vill ju komma ihåg förra sommaren som fenomenal men då glömmer man bort att Keitas avslutning inte var speciellt bra. Därmed föll också snittbetyget rejält.

Här är årets hela lista:

1) Aly Keita 3,65

Stabilt spel säsongen igenom. Visst finns några mindre lyckade insatser men desto fler starka; inte minst i serieöppningen där ÖFK-kaptenen radade upp kanoninsatser och var kraftigt bidragande till de poäng som togs med supermatchen i Malmö som topp. Där belönades han med en sexa (högsta på min betygsskala). 34-årige Keita har varit ÖFK trogen sedan Hedenhös dagar (2014), har kontrakt och är rotad i Östersund med sin familj. Men jag tror att han är väldigt sugen på ytterligare ett par säsonger på högsta nivå och målvaktsjobbet är ledigt i såväl Hammarby som IFK Göteborg! – 23 matcher betygsatta.

2) Ronald Mukiibi 3,57

Mukiibi inledde på bästa sätt till höger i en trebackslinje (som ofta var en fembackslinje…), faktiskt hans bästa tid i ÖFK. Han lyckades dessutom trycka in två bollar efter hörnor men efter EM var hans kontrakt med klubben över och det blev bara sju matcher. Han kom visserligen tillbaka ( som kontraktlös), gjorde några minuter i segermatchen mot Elfsborg innan han gick sönder och dök inte upp förrän i årsfinalen mot Degerfors. – Sju matcher betygsatta.

3) Sixten Mohlin 3,43

Ständigt i skuggan av Aly Keita, det måste ha varit ett par hopplösa säsonger för Sixten Mohlin. Men reservkeepern har hållit modet uppe och presterat de gånger han fått chansen. Nu blev det sex matcher från start och ett tidigt inhopp (snömatchen mot Mjällby) och han har gjort det bra nästan alla gånger. Men å andra sidan har han också fått spela det målvaktsspel som han gillar allra bäst, det finns inte många målvakter i Allsvenskan som matchar Mohlin i närstridsspelet! – Sju betygsatta matcher.

4 Noah Sonko Sundberg 3,25

ÖFK:s klippa i mittförsvaret som alltid gör sitt jobb och oftast lite till. Men Sonko har inte haft marginalerna på sin sida den här sommaren, gjort ett par självmål, och såg dessutom ut att tappa något av motivationen när den som bäst hade behövts. Jag tror att Sonko, av det som han uttryckte i media, inte gillade höstens byte av tränare. ”Jag är chockad”, sa Sonko när Amir Azrafshan fick lämna och i förra veckan riktade han stark kritik mot klubben i en radiointervju. ”Någonting har gått sjukt fel, det känns skönt att lämna”. Sonko fortsätter nu sin karriär i Levski Sofia i Bulgarien. – 24 betygsatta matcher.

5) Patrick Kpozo, 3,17

Säsongens stora, kanske också den enda, överraskning. Här gjorde Amir Azrafshan sin bästa insats i ÖFK när han gav Kpozo ytterligare en chans. Jag tvivlade men ghananen visade redan under försäsongen att han var en spelare för startelvan. Och när han väl fått den förvaltade han förtroendet på bästa sätt. Kan spela på alla positioner på vänstersidan (ja, även till vänster i en trebackslinje), har mest haft en defensiv roll men jag påstår fortfarande att hans spetsegenskaper gör sig bäst i offensiven! Två mål och två assist kunde ha varit betydligt mera. – 29 betygsatta matcher.

6) Eirik Haugan 2,97

ÖFK:s största kämpe sedan Thomas Isherwood lämnade i vintras. Började urstarkt, mattades något efter EM och har sett lite sliten ut på slutet. Men med det tryck som ÖFK så ofta haft emot sig har Haugan gjort en bra säsong om man ser till helheten. – 29 betygsatta matcher.

7) Felix Hörberg 2,67

En klar uppryckning från förra säsongen men min känsla är att här finns ytterligare ett par växlar att plocka fram. Hörberg ser sig själv (enligt en artikel på en stor fotbollssajt i somras) som en framtida kandidat till den nu vakanta högerbacksplatsen i Janne Anderssons landslag men jag tror inte att ÖFK-spelaren finns bland de översta namnen på den listan. Hörberg har, och det har jag skrivit ett antal gånger, många fina egenskaper i sin verktygslåda – speciellt i offensiven. Men han måste tuffa till sig i duellspelet (det är sällan han delar ut en tackling) och han måste också inse att en fotbollsplan är betydligt större än bara den korridor ute till höger som han helst håller till i. Ett mål borde ha varit några till, likaså tre assist! – 27 betygsatta matcher

Nebiyou Perry 2,67

Han var en av de spelare som skulle driva ÖFK-offensiven. Av och till före EM-spelet, sedan helt frånvarande. Det tog ett bra tag innan klubben berättade vad som hänt för alla som undrade. Men Perry hade opererat en ljumske och var tillbaka först i slutet med två korta inhopp. Av säsongen 2021 blev absolut ingenting. Men här finns resurser, det vet jag! – Nio betygsatta matcher.

9) Isak Ssewankambo 2,61

Ytterligare en som inte kunnat prestera som jag hade hoppats. Ssewankambo fuskade med träningen efter avslutat seriespel (enligt vad som berättats hade han helt andra tankar än att spela i ÖFK den här sommaren men kommenderades till Östersund efter nyår) och kom aldrig ikapp, drog tidigt sönder en baksida (Mjällby borta i cupen) och sedan har det inte blivit någon riktig kontinuitet i hans spel. Bara en riktig toppinsats, MFF borta i tredje ronden. I övrigt mest mellanmjölk. Ssewankambo hittade aldrig det löpsteg han behöver för att hävda sig på den nivå jag vill se honom. Kort sagt; en besvikelse! – 18 betygsatta matcher.

10) Simon Kroon 2,36

Här har vi bara sett sporadiska framträdanden och nu vet vi varför. Kroon berättade för ett par veckor sedan att han drabbats av MS, en svår sjukdom i det centrala nervsystem, och det var ett besked som han fick redan för mer än ett år sedan. Men några gånger har han kunnat vara med och vi har fått se glimtar av hans kvalitet. Ett mål och två assist blev hans facit. Bra så, mer går naturligtvis inte att begära. – Elva betygsatta matcher.

11) Blair Turgott 2,33

ÖFK:s ende riktige målgörare och överlägsen med sina tio fullträffar. Men här finns plats för reflektioner; sex av målen har kommit i två matcher (tre vardera mot Örebro respektive Elfsborg), det betyder alltså fyra mål på övriga 22 matcher. Det tror jag inte är siffror som imponerar på potentiella köpare som är ute efter en målskytt. Jag är heller inte imponerad av hans spel i övrigt, i mina ögon växte egot lite för mycket efter fjolårets fina höst och vårens försäsong. Engelskjamaicanen såg hellre till sig själv än sina lagkamrater (en passningspoäng…) och det ger inga bra betyg i min bok. Inte heller hans landskampsresor var bra för formen, det såg vi klart och tydligt. – 24 betygsatta matcher.

12) Jerell Sellars 2,33

Här har vi ytterligare ett offensivt vapen som försvann redan innan allvaret började. Kom tillbaka efter EM med några inhopp men det var först i slutet av augusti som han kunde leverera på allvar. Men det vara bara i några matcher, sedan var han borta igen innan han fick ett par inhopp här på slutet. Sellars har inte haft någon kul tid i Östersund, skadan i Eskilstuna säsongen 2019 har förstört det mesta och nu flyttar Sellars och hans familj hem till Birmingham i England enligt uppgifter som jag har. Synd, jag gillar verkligen hans sätt att spela fotboll – och tänka fotboll! – 12 betygsatta matcher.

13) Malcolm Stolt 2,29

Uppenbarligen inte Amir Azrafshans favorit (en start, sex gånger på bänken) men efter Per Joar Hansens tillträde har det blivit rejält med speltid. Nio matcher från start och Stolt har absolut klarat sina svåra roll på ett godkänt sätt. Ett mål (kunde ha varit några fler), två assist men framförallt massor av hårt jobb kan han lägga till på sitt CV. Kommer att vara viktig i ”nya” ÖFK. – 14 betygsatta matcher.

14) Ludvig Fritzson 2,12

Kraftigt på G under försäsongen men vad hände sedan? Nej, den här sommaren vill Fritzson inte ta med sig vidare i karriären. Tillsammans med Kalpi Ouattara dominerade ”Ludde" på vänsterkanten i flera cup- och träningsmatcher. Men så försvann Ouattara med sin knäskada, Fritzson blev grinig, utvisad och avstängd i en betydelselös träningsmatch och sedan hittade han aldrig den form jag hade hoppats på. Samma hur mycket han stånkade på, upp och ner, fram och tillbaka på mitten, så hände liksom ingenting. Han var bara tung i steget och sen in i duellerna. Sammantaget; här hade jag hoppats på mycket mer! – 24 matcher betygsatta.

15) Marco Weymans 2,08

Seglade under radarn med sina skador förra säsongen och borta länge även nu. Weymans var inte aktuell förrän i augusti när serien hade passerat hälften. Det är mycket energi i Weymans spel men det händer egentligen inte så mycket. Ofta godkända insatser men sällan något mer. Nja, det här tror jag inte är framtiden i ÖFK, tyvärr för jag gillar egentligen den här typen av spelare. – 13 betygsatta matcher.

16) Sebastian Karlsson Grach 2,06

Precis motsatsen till Malcolm Stolt i samma roll; KG fick stort förtroende av Azrafshan, betydligt mindre av Hansen. Jag förstår att många ÖFK-fans gillade KG:s energi men det behövs mer för att lyckas i Allsvenskan. Jag gav KG bra betyg i tre av hans matcher, i övrigt var det inte mer än godkänt och i några fall underkänt. Det är naturligtvis aldrig roligt att dela ut låga betyg till en 20-åring men i det här sammanhanget försöker jag vara så rättvis som det bara går. KG har potential, han har ett bra löpsteg och tar för sig i höjdduellerna, men där stannar jag i min bedömning.– 16 matcher bedömda.

17) Nikolaos Dosis 2,00

Ännu en 20-åring som fått betydligt mer speltid än förväntat när spelartruppen varit så vingklippt. Och bitvis uppträder Dosis som en etablerad och rutinerad allsvensk spelare för att sedan somna in på stället. Men det tillhör väl ungdomen? Dosis har dessutom en rätt såsig still och måste få till ett bättre klipp i steget för att höja sin nivå och Superettan kan nog vara nyttig för hans utveckling. – 21 betygsatta matcher

Frank Arhin 2,00

Här är väl en talang som ser ut att stanna vid att vara just en talang. Han har ju försökt några år nu, både i ÖFK och i andra klubbar, men utvecklingen har verkligen stått still. Arhins kontrakt går nu ut och han lär säkert hitta en ny arbetsgivare. Men knappast på högsta nivå om jag ska sia om framtiden. – 18 betygsatta matcher.

19) Sam Mensiro 1,95

Mensiro är så mycket ÖFK man kan bli. Men här har verkligheten hunnit ikapp tiden och den glade kämpen spelar verkligen på övertid, åtminstone när vi pratar om Allsvenskan. Mensiro har fått sin speltid mest i brist på alternativ, det måste jag vara ärlig att påstå. Några få toppar, absolut, men oftast har det varit rätt svaga insatser. – 22 betygsatta matcher

20) Henrik Bellman 1,86

Bellman är verkligen en vattendelare. Hans entusiasm gillas av många ÖFK-fans. Jag ser också den, liksom en fin passningsfot (tre assist), men i mina ögon räcker det inte på den här nivån. Jag skulle önska det, han verkar vara en ytterst trevlig prick som dessutom är vältalig, men Bellman väger helt enkelt för lätt. Möjligen att Superettan passar bättre? – 22 betygsatta matcher.

21) Charlie Colkett 1,86

Dök upp först i augusti sedan han bestämt sig för att stanna hemma på de brittiska öarna efter jullovet. Det var samma Colkett som kom tillbaka som vi tidigare hade sett; liten arbetsradie och med en fin vänsterfot som inte gav något i utdelning den här gången heller. Förra säsongen en assist, den här noll assist. Hmmm. Ingen kan påstå att Colkett inte haft möjligheterna, inblandad i de flesta fasta situationer som han varit. Men sällan har en så profilerad värvning uträttat så lite, bara trist enligt mitt sätt att se på saken. – 14 betygsatta matcher.

22) Francis Jno-Baptiste

14 matcher varav åtta från start. Jag kan ha jättefel om Baptiste som fotbollsspelare, jag ser för mycket kvist i fötterna. Men lika förbannat blev det två mål och ett assist trots begränsad speltid. Lika var det förra sommaren, då blev tre mål på få minuter… Man jag fortsätter att insistera: Baptiste ska spela på en lägre nivå! – 11 betygsatta matcher

# Speltid har även Ahmed Awad och Kalpi Ouattara fått. Awad har gjort nio inhopp varav tre har betygsatts. Det är för få tillfällen för att komma med på listan här ovan. Ouattaras 20 minuter mot IFK Göteberg efter sin långa rehab slutade som alla vet i rena katastrofen då både korsband och ledband rök i höger knä!

# Kollar jag mina betyg och jämför med vad statistiksajten sofascore.se har registrerat så sammanfaller det mesta men på några spelare skiljer det rejält. Sofascore ger högst betyg till Aly Keita, Ronald Mukiibi och Noah Sonko Sundberg. Blair Turgott (framförallt) och Francis Jno-Baptiste rankas betydligt högre av datorn än av mig, mål brukar ge den utdelningen, medan på Hörberg, Haugan, Mohlin och Sellars ligger vi ganska lika. Min uppskattning av Patrick Kpozos insatser delas dock inte av datorn!

# Tittar man lagmässigt på betygen hamnar 5–0-segern mot Örebro SK i den andra omgången som särklassig etta. Det ska den också göra, även om utdelningen i förhållande till vad som skapades var exceptionell; fem avslut, fem mål! Men hela insatsen tog mina tankar tillbaka till ”Europatiden”. Nu blev det inte så många fler upplevelser av den digniteten men höga betyg delades också ut efter 3–1 mot Elfsborg, 1–1-mötet i Malmö samt 3–0 hemma mot Sirius, det var insatser av bra allsvensk kvalitet.

Bottennappen var desto fler och ni får själva utse vilka insatser som var sämst. Elfsborg (0–3), Varberg (0–3), Häcken (0–5), Göteborg (0–4) och Djurgården (0–3 är några av kandidaterna…

# När nu ÖFK startar sitt omfattande renoveringsarbete tycker jag att klubbledningen mycket väl kan göra ett studiebesök i Bodö i norra Norge för att hämta inspiration. Det ligger visserligen långt åt helvete, 73 mil från Östersund och norr om Polcirkeln, men bara resan dit slår det mesta och förutsättningarna för att bedriva elitfotboll är ungefär likvärdiga. Städerna är dessutom ungefär lika stora.

FK Bodö/Glimt har varit med betydligt längre än ÖFK. Klubben, som bildades 1916 och därmed har 80 år mer på nacken än ÖFK, spelade sin första säsong i högsta ligan 1977, har spelat 684 matcher i Elitserien (tidigare Tippeligan) och ligger på plats 14 i maratontabellen. Bodö/Glimt tog sitt första mästerskap förra säsongen (nytt Norgerekod med 81 poäng och 103 gjorda mål), ser ut att vinna även i år när man leder med tre poäng före Molde inför sista omgången och gör dessutom bra ifrån sig i Europaspelet (slog José Mourinhos Roma med 6–1 hemma på Aspmyra för några veckor sedan). Två cupguld och ytterligare tre cupfinaler finns på klubbens CV. Alltså inte så olikt ÖFK, bara betydligt mera.

Glimt, som de gärna kallar sig själva, spelar också en fotboll, i Norge benämnd Rosenborg 2.0, som är väl så attraktiv som den Potter-fotboll som så många ÖFK-supportrar drömmer om. Bara lite mera direkt mot mål.

Och man gör det, till skillnad mot ÖFK, med nästan bara egenproducerat eller från närområdet!

# Jag var med i tidigt 2000-tal när ÖFK presenterade sin första ungdomssatsning i en lokal som sedermera skulle ingå i Stadsdel norr och jag vågar påstå att dåvarande ordföranden Rolf Lohse inte möttes med någon större entusiasm från stadens övriga klubbar. Det var precis tvärtom, en isande kyla spred sig i lokalen efter Lohses besked. Jag har sedan det där mötet haft många tankar, samtal och funderingar om varför det aldrig kommer fram några som tar sig hela vägen till A-laget ur den här satsningen.

Nu vet jag!

Som en blixt från klar himmel fick jag på fredagen fullständigt klart för mig vad som gått snett:

Det är Daniel Kindbergs fel, ingen annans!

Istället för att träna fotboll har Kindberg kommenderat ut en hel armé av ungdomar i rött och svart (ingen har visserligen sett dem, förmodligen i skydd av mörkret…) som sprungit runt på Stadsdel norr med hacka och spade och skottat tonvis med jordmassor, enorma mängder med tanke på faktureringen, upp i traktorskopor (fordon ägda av en flyttgubbe från Sollefteå men ingen har sett traktorerna heller. Förmodligen skedde jobbet i kolsvart mörker…) som sedan fyllt en flotta av lastbilar (samtliga oregistrerade och ägda av samma flyttgubbe, naturligtvis har ingen sett dom. Det var nog för mörkt även då…) tankade med diesel (som ingen vet var den har inhandlats, det finns inga kvitton och fordonen har dessutom med största sannolikhet tankats i skydd av nattens mörker…). Jordmassorna har sedan körts till bullervallar (ingen har sett lastbilarna köra omkring på Stadsdel norrs område, det var naturligtvis mörkt även då…) som redan var byggda av Peabs mannar.

På det här sättet har Daniel Kindberg knäckt årskull efter årskull, speciellt mellan åren 2013–2017, förmodligen även några tidigare årgångar.

Pojkarna, vid den här tiden fanns det bara pojklag i ÖFK, blev grovjobbare (den illasinnade skulle nog kalla det för barnarbete) istället för fotbollsspelare. Klart att grabbarna inte hade någon kraft över till fotbollen sedan de skottat jordmassor för miljoner och dessutom hunnit anlägga gräsmattor till alla nyinflyttade.

Jag sänder härmed en tacksamhetens tanke till hovrätten i Mellersta Norrland som äntligen fick mig att begripa varför inte ÖFK lyckats fostra någon egen fotbollsspelare av klass på 15 år.

Efter fredagens dom är det ju solklart. Här finns inget utrymme för något alternativt händelseförlopp. Det är ju ställt utom allt rimligt tvivel…

Eller hur, Daniel?

Till sist; det här blir min sista ÖFK-krönika på fotbollz, i varje fall i den här formen. Efter sex år och cirka 300 krönikor tackar jag för mig. Jag kommer i fortsättningen koncentrera mig på några andra uppdrag som också kräver sin tid. Med största ödmjukhet bugar jag för alla glada tillrop och gillanden för mina bokstäver. Jag tackar också för buropén även om jag blir oerhörd störd av alla fegisar som döljer sig bakom pseudonymer i sina påhopp. Att inte stå för sin åsikt är inte min stil.

För att runda av det hela vill jag framförallt tacka Haldo Jonsson för att han ville ha med mig på den här resan när det blev möjligt och sedan, ofta nattetid, suttit och väntat in mina texter. Imponerande, det har ju gått en tid sedan han lämnade ungdomsåren. 84 år gammal är Haldo Jonsson fotbollz och har så varit sedan starten 2008. Det är ett enormt jobb har gör på sin fritid, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. En sån här verksamhet stannar aldrig av.

Haldo lär knappast få en staty för sin insats, han vill säkert inte ha någon heller. Men ett stort tack från oss som gillar fotboll ska han ha!

ÖFK åkte till Göteborg för att ”spela för sin heder”, släppte in ett baklängesmål redan i den tredje matchminuten och redan där kan man ha överseende med att motivationsnivån halkade ned ett par hack. Och att sedan Blåvitt till slut vann med 4–0 är inget som man behöver bli upprörd över.

Bitvis stod ÖFK upp på ett bra sätt, hade två nickar i ribban (Malcolm Stolt och Blair Turgott) men föll på att försvarsjobbet inte höll allsvensk nivå.

I varje fall var det inte tillräckligt bra för att stoppa en av svensk fotbolls stora profiler det senaste decenniet; sommarens hemvändare Marcus Berg gjorde två mål och spelade fram till ett tredje. Tack för kaffet, sa Berg om det generösa utrymme som ÖFK-försvaret bjöd på framför målvakten Sixten Mohlin.

Med det konstaterandet kan vi dra ett streck över söndagseftermiddagens match på Ullevi som var ÖFK:s näst sista under den här sex år långa allsvenska sejouren.

Den sätter också punkt för ÖFK:s bortaspel säsongen 2021: Noll vinster, tre oavgjorda och tolv förluster. Tre poäng på 15 matcher!

Brrrrr, så fixar man inget kontrakt.

Men oavsett resultatet; den här kvällen skänker jag de flesta av mina tankar till Kalpi Ouattara.

Vilken olycksfågel!

# I 64:e minuten fick han äntligen göra säsongens första allsvenska minuter efter sin korsbandsskada.

# I 73:e minuten gjorde han självmål (fastställde slutresultatet 0–4).

# I 83:e minuten lämnade han banan i tårar och smärtor med en ny befarad knäskada. Är det så jävligt att det är samma korsband?

21-årige Kalpi Ouattara kom till ÖFK från ASEC Mimosas i Elfenbenskusten under sommarfönstret 2019 på ett korttidskontrakt och hann med sju allsvenska matcher innan han ”drog en baksida”. Ouattara hade dock gjort tillräckligt bra ifrån sig för att dåvarande tränaren Ian Burchnall skulle ge honom ett nytt kontrakt. Men under förra sommarens coronasäsong tog det ett antal omgångar innan startplatsen ute till vänster var hans. Insatserna var dock blandade; offensiven var bitvis bländade utan att ge några direkta avtryck i poängprotokollet (en assist) medan de defensiva bristerna var ganska uppenbara.

Vintern gjorde dock honom gott och Ouattara var försäsongens stora ÖFK-utropstecken, han var stundtals lysande i sitt backspel…

…men i cupkvarten mot Djurgården i mitten av mars avslutade Ouattara med att skada sig själv. Det såg både klumpigt och onödigt ut, dessutom på övertid och när matchen var körd sedan länge. Skadan visade sig också vara betydligt allvarligare än den först såg ut, korsbandet måste opereras och säsongen kändes helt körd.

Man ivorianen har varit flitigare än de flesta i sitt rehabjobb, här är rapporterna från ÖFK-lägret väldigt samstämmiga. Och i eftermiddag fick han sin belöning; inhopp mot IFK Göteborg på klassiska Ullevi med en halvtimme kvar att spela.

Ja, ni vet hur det slutade.

Det är bara att hålla alla tummar som finns för att det inte ska vara så illa som bilderna och de första rapporterna från Göteborg berättar. Måste det vara så.

Om inte? Ja, då har vi ytterligare en juvel med stukad karriär!

***

# I veckan som gick berättade ÖFK och Simon Kroon om det som några i den innersta kretsen känt till sedan lång tid tillbaka. Kroon har drabbats av MS, multipel skleros, som är en ytterst besvärlig sjukdom i det centrala nervsystemet. Själv fick jag höra det för ett år sedan och har därför varför försiktig i min bedömning av Kroons relativt få insatser i årets allsvenska, allt annat hade hade varit orättvist. Men nu vet alla varför det sett ut som det gjort det senaste året, nu slipper vi spekulationerna om hans frånvaro för ”skador” och ”sjukdomar”, Det tror jag är bra för alla parter.

Själv kan jag bara önska Kroon all framgång i hans kamp för att hålla den här sjukdomen i schack, jag har haft den nära inpå mig (tre arbetskamrater och en nära anhörig har drabbats) och jag har sett vad MS kan innebära, både när det gått bättre och när det har gått sämre.

Om det sedan blir någon mer elitfotboll för honom ser jag det bara som en bonus, jag kan hoppas men vet att det finns viktigare saker i livet.

Kämpa, Simon!

***

# Här är ÖFK-betygen i Göteborg (skala 1–6): Sixten Mohlin 2 – Nikolaos Dosis 1, Eirik Haugan 2, Sam Mensiro 1 – Felix Hörberg 3, Ludvig Fritzson 2, Isak Ssewankambo (70) 2, Charlie Colkett 1, Frank Arhin (64) 2 – Blair Turgott 2, Malcolm Stolt 2. Ersättare: Kalpi Ouattara (64-83) betygsätts ej, Nebiyou Perry (70) 2, Ahmed Awad (83) betygsätts ej.

***

# Malmö FF ser ut att ha kopplat greppet om Lennart Johanssons pokal via ett sent mål av Jo Inge Berget i den svåra bortamatchen mot Kalmar FF. Djurgården brände sina möjligheter tidigare på söndagseftermiddagen hemma mot Varberg. 70–30 i bollinnehav, 14–4 i avslut, 11–3 i hörnor och en missad straff gav 2–3 i målprotokollet! AIK (i praktiken) och Elfsborg (i teorin) kan utmana MFF, lagen möts på måndagskvällen. Då vet vi om skåningarna blir mästare i kavaj när sista omgången spelas på lördag.

Även om Mjällby, som brukligt, trivdes ganska bra på Jämtkraft Arena, vann med 2–0 och i praktiken spelade hem ytterligare ett allsvenskt kontrakt tror jag blekingarna är ganska glada över att inte behöva åka till Östersund inom tid vi kan överblicka.

Det här var en resa som sent ska glömmas, det blev helt enkelt en väldigt lång och dramatisk kväll på jobbet;

# På väg till arenan från hotellet på Frösön halkade deras buss av vägen.

# Matchen blev den längsta i klubbens historia (samma för ÖFK, givetvis, och det skriver jag utan att kolla fakta); det som skulle starta kl 19.00 blev på grund av dikeskörningen 19.30, redan efter 20 minuter var domaren Fredrik Klitte tvungen att blåsa av och kommendera ut snöröjningen, i paus kom fordon och skyfflar på nytt till användning och en kvart före slutet var det dags för den sista insatsen för att kunna slutföra matchen.

# Det som vanligtvis skulle ha tagit slut vid kvart i nio-tiden blåstes av kl 22.42 och då hade många i publiken redan givit upp!

Jag har varit med i länge i den här branschen och tycker mig ha upplevt det mesta. Men aldrig det här! Lagom vid ordinarie matchstart började det kräksnöa över Östersund och matcharenan och snöfallet ville aldrig ge sig. Därför blev det som det blev och efter det första avbrottet (som varade en dryg timme!) var det säkert nära att spelet aldrig hade återupptagits den här kvällen. Matchdelegaten, domarna och lagansvariga hade mycket att fundera över innan de tog beslutet att spela vidare.

Men så blir det när vi ska spela fotboll ända in i december och bor på de här breddgraderna, det måste vi räkna med. Kostar det så smakar det…

Men det är inte roligt, inte det minsta. Fotboll ska inte spelas i snö och minusgrader där åskådarna tvingas klä sig i skoteroveraller, den åsikten har jag burit med mig sedan gammalt. Och jag har absolut inget nöje av att se snöröjningsfordon i omgångar köra fram och tillbaka över en fotbollsplan (även om det blir tid över till att gå runt och prata lite strunt med gamla fotbollskompisar och arbetskamrater, sånt som det ofta blir alldeles för lite utav…).

Snöbolls-, förlåt, fotbollsmatchen då?

Ja, det är naturligtvis inte mycket att skriva hem om. Mjällby var hela tiden det bättre laget mot ÖFK:s ”vi-tar-vad vi-har-uppställning” (alltså precis som vanligt, de små förhoppningarna vi hade om att få se några i den långa raden av alla skadade tillbaka på planen inskränkte sig till Jerell Sellars, gott så) och när dessutom Patrick Kpozo drog på sig två snabba gula kort och tvingades lämna planen redan före pausfikat var det i praktiken kört för hemmalaget.

Det var bara en tidsfråga när gästerna skulle spräcka Sixten Mohlins nolla. Sixten som fick ersätta en skadad Aly Keita redan efter 18 minuter.

ÖFK stod emot i en dryg timme. Sedan forcerade Jacob Bergström in två bollar från nära håll på sex minuter (63:e 1–0 på nick och 69:e 2–0 i en rörig situation där bollen for som en oregerlig flipperkula innan den landade i ÖFK-buren). Därmed var det over and out för ett ÖFK som så många gånger tidigare den här säsongen inte uppträdde som ett lag med allsvenska kvaliteter.

Låt vara att omständigheterna den här gången var vidriga (för fotboll). Men när jag ser vad jag ser anar jag framtida besvärligheter av dimensioner som jag nästan inte törs tänka, rent sportsligt. Sportchefen Adil Kizil må gärna hävda att klubben har 17 spelare under kontrakt, det är ju hans jobb att säga så. Men när vi rundat jul- och nyårsfirandet kommer det snacket att vara ihåligare än en schweizerost.

Tyvärr!

***

Några korta funderingar;

# Aly Keita blev ett offer omständigheterna den här kvällen. Han måste ha halkat och dragit på sig en sträckning i något av sina utspel, någon räddning behövde han inte göra under den dryga kvarten han var på banan.

# Sixten Mohlin fick det hett om öronen direkt han klev in i målet. Några av fotparaderna var av högsta klass, målen kunde han inte göra något åt.

# Det kunde däremot Eirik Haugan. Norrmannen, som hade en utmärkt första halvlek, tappade först kontakten med Jacob Bergström vid 0–1-målet (även om man här måste hylla Joel NIlsson för inspelet, bättre kan det inte slås) och före tvåan slog Haugan hål i luften när han skulle rensa undan bollen.

# Det var mycket stök och bök, och bitvis även hetsigt (inte minst i ÖFK-lägret), men så är det nästan alltid med dom här förutsättningarna. Tacklingarna blir gärna ovårdade på halt underlag.

# Den kan tyckas att den andra varningen som Fredrik Klitte gav Patrick Kpozo var i billigaste laget. Men Kpozos satsning i höjdduellen med en arm som träffar motståndaren i huvudet påminde ganska mycket om den situation som kvällen innan gav AIK:s Sebastian Larsson varningen (säsongens tolfte!) som gör att han är avstängd i kommande ack så viktiga toppmöte med Elfsborg.

# För min del får det gärna varnas i dom situationerna. Armar ska inte placeras i fejjan på motståndarna, där har dom inget att göra!

# Men fram till utvisningen var Kpozo ÖFK:s främste!

# Nikolaos Dosis, Erik Haugan, Sam Mensiro och Henrik Bellman bildade ÖFK:s backlinje efter paus. Den kunde man inte se komma när man funderade på hur säsongen 2021 skulle utveckla sig. Men å andra sidan är det inte mycket annat heller som gått som man tänkt sig…

# Jerell Sellars har haft mycket trassel även den här sommaren och inte fått visa den kapacitet han besitter. Nu fick han en dryg halvlek på banan och några läckerheter hann han bjuda på. Men jag tror inte att vi får se så mycket mer av Sellars i ÖFK-dressen, Sellers är en av många med utgående kontrakt och mina källor säger att han tar med sig familjen och flyttar hem till Birmingham i England när säsongen är över.

# Till sist, här är kvällens ÖFK-betyg (skala 1–6); Aly Keita (18) betygsätts ej – Nikolaos Dosis 1, Erik Haugan 2, Sam Mensiro 2, Patrick Kpozo (utvisad 43) 2 – Jerell Sellars (54) 2, Ludvig Fritzson 2, Charlie Colkett 2, Henrik Bellman 2 – Blair Turgott 2, Malcolm Stolt (75) 2. Ersättare: Sixten Mohlin (18) 3, Ahmed Awad (54) 2, Francis Jno-Baptiste (75) betygsätts ej.

Det fanns naturligtvis inga stora förhoppningar om att ÖFK skulle kunna rubba guldjagande AIK trots att man genom åren statistiskt sett klarat sig riktigt bra på Friends arena. AIK vann också med 3–0 och det var bara Aly Keitas inspirerade spel mellan stolparna som hindrade siffrorna att skjuta i höjden.

23–6 i skott totalt, 13–0 i skott på mål och 10-1 i hörnor är väl siffror som berättar det mesta sedan hemmalaget fått hål på ett väl samlat ÖFK-försvar efter 27 minuter. Fram till dess såg det ut som att ÖFK hade god kontroll på matchbilden men efter ettan blev det väldigt mycket AIK och väldigt lite ÖFK.

Vi får glada att det inte rasade i väg när hemmalaget väl hade jobbat sönder ÖFK:s alla försvarslinjer.

Skadehelvetet fortsätter att jaga ÖFK in i det sista. Inte heller nu lyckades man fylla avbytarbänken då tränaren Per Joar Hansen fick med sig bara 16 spelare på resan till Stockholm. Listan på frånvarande såg ut så här; Isak Ssewankambo, Ronald Mukiibi, Felix Hörberg, Jerell Sellars, Simon Kroon, Francis Jno-Baptiste, samt långtidsskadade Nebiyou Perry, Kalpi Ouattara och Rewan Amin. Sug på den sura karamellen, nästan hela bunten skulle vara aktuell för startelvan i ÖFK årgång 2021 om allt vore ”normalt” men som bekant är ingenting ”normalt”...

Det är ju naturligtvis därför som det ser ut som den här eftermiddagen; det går att försvara sig hyggligt men sedan blir det som det blir i den andra delen av banan. Nu orkade man med tre skott utanför (Blair Turgott var närmast) och tre skott som blockades.

Men något tryck mot AIK:s målbur efter ett etablerat passningsspel? Absolut icke!

Passningsfötterna räckte heller inte till att ”få vila med bollen” när AIK väl hade kopplat sitt grepp. Och då blir det jobbigt nästan hela tiden.

***

Några korta noteringar;

# ÖFK:s år har till stora delar inte varit tillräckligt bra för den här nivån, det har vi alla konstaterat sedan en tid tillbaka. Det gäller inte minst på bortamark. Tre poäng (tre oavgjorda) på 14 matcher är sämsta facit så här långt sedan Allsvenskan blev 16-lagsserie 2008. IFK Göteborg på Gamla Ullevi i näst sista omgången lär knappast bättra på den dystra statistiken.

# AIK:s samtliga tre mål kom till på ungefär liknande sätt. Upprullningar på kanterna (två på ÖFK:s högersida, ett till vänster), inspel i skottsektorn och pang bakom Aly Keita. Det vara bara avstånden på avsluten som varierade.

# ÖFK-målvakten räddade dock tio skott, åtta av dem avlossade innanför straffområdet.

# Mera siffror; Aly Keita var för övrigt en av de ÖFK-spelare som hade bollen mest i den här matchen, 60 gånger (kollegan i AIK-målet, landslagsmannen Kristoffer Nordfeldt rörde bollen vid 21 tillfällen). Bara Charlie Colkett, Noah Sonko Sundberg, Nikolaos Dosis och Sam Mensiro hade bollen mer än sin målvakt, Colkett mest med sina 69 touches.

# Det har gnällts och skällts på gräsmattan alltsedan Friends stod klar för flera herrans år sedan (oktober 2012). Mycket har gjorts för att den ska bli bättre men resultatet har alltid blivit detsamma: Fortsatt usel! I dagens match var den väl sämre än någonsin? Det är naturligtvis en skam för svensk fotboll med en nationalarena som bjuder på ett underlag av den här kalibern samtidigt som jag tycker synd om AIK som tvingas spela sina hemmamatcher med de här förutsättningarna.

# Här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6); Aly Keita 5 – Sam Mensiro 1, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3, Patrick Kpozo 2 Ludvig Fritzson (59) 2, Nikolaos Dosis 1, Charlie Colkett 2, Henrik Bellman (74) 1 – Blair Turgott 2, Malcolm Stolt 2. Ersättare: Sebastian Karlsson Grach (59) 1, Marco Weymans (74) 1.

# Nu är det klart, även i teorin, att Örebro SK gör ÖFK sällskap ner i Superettan. Närkingarna fick i eftermiddag den definitiva nådastöten i förlustmatchen mot Hammarby.

# I striden om att undvika den negativa kvalplatsen har Degerfors strulat till det liksom Mjällby. De sistnämnde brände en gyllene chans i lördags när man hade 2–0 hemma mot Sirius men föll med 2–3. Så det kan svänga! Här gick Mjällby från himmel till helvete under matchens sista halvtimme medan Sirius vandrade den motsatta vägen! Tuffaste programmet har dock Halmstad men de ser å andra sidan formstarkast ut av kvalkandidaterna.

# Malmö FF och Djurgården ligger närmast att greppa Lennart Johanssons pokal, en poäng skiljer till skåningarnas fördel när tre omgångar återstår efter ytterligare ett landslagsuppehåll. Och frågan är om man inte MFF smashade in en liten matchboll i söndagskvällens kross i Göteborg (2–0, klasser bättre än hemmalaget).

***

Det tog bara några dagar sedan det allsvenska äventyret var över för ÖFK innan första spelaren meddelade sin flytt; Noah Sonko Sundberg fortsätter sin karriär i det gamla bulgariska storlaget Levski Sofia efter nyår. Bra så, Sonko har varit en viktig pjäs sedan ÖFK-bygget renoverades efter Europaäventyret, en av de absolut bästa och det är bara att önska lycka till!

Sonko är en av de spelare vars kontrakt med ÖFK nu går ut och därmed också fri att dra vidare. Till den skaran hör också Sixten Mohlin, Marco Weymans, Patrick Kpozo, Rewan Amin, Ronald Mukiibi, Frank Arhin, Ahmed Awad, Jerell Sellars samt även Isak Ssewankambo som visserligen har kontrakt men är fri att sticka om ÖFK ramlar ur Allsvenskan..

Av dem är jag övertygad om att Mohlin, Weymans, Kpozo, Mukiibi, Sellars och Ssewankambo söker sig vidare till nya jaktmarker. Vad som händer Rewan Amin efter hans svåra knäskada är omöjligt att sia om medan Awad och Arhin inte kommer att vara speciellt heta på marknaden efter sina prestationer, det kan jag aldrig tänka mig.

***

Men kanske mera intressant är vilka spelare som ÖFK kan tjäna pengar på, spelare som står under kontrakt.

Mitt tips just nu:

# Aly Keita vill helst fortsätta på högsta nivå och går till en allsvensk konkurrent (IFK Göteborg, Hammarby och Sirius är klubbar som alla har behov att stärka sina målvaktspositioner).

# Felix Hörberg kommer säkert också att vara attraktiv på den svenska marknaden (exempelvis Djurgården har inte löst högerbacksfrågan på ett bra sätt sedan Aslak Fonn Witry försvann till Holland i somras och dessutom gillar serietvåan ytterbackar med fart, teknik och fina fötter…).

# Blair Turgott kommer att fortsätta göra mål i någon av de europeiska ”mellanligorna” (Holland, Österrike, Schweiz) eller de mer ”osäkra” österut (Polen, Bulgarien, Rumänien). ”Alla” jagar målskyttar!

# Eirik Haugan flyttar hem till Norge och Elitserien där han garanterat platsar i de flesta backlinjer.

När det gäller Kalpi Ouattara och Nebiyou Perry, båda med stor potential, handlar det om samma som för Rewan Amin här ovan. Spelare med problematisk skadehistorik är inte de som står högst på klubbarnas önskelista, det är sedan gammalt.

***

När topplocket gick… Ja, i veckan fick Tom Pripp, vice ordförande i ÖFK Elitfotboll AB, ett riktigt tuppjuck när han i ett facebookinlägg kallade Daniel Kindberg för ”idiot”, uppenbarligen döless på förre ordförandens framfart på sociala medier i sina angrepp på hur klubben numera sköter verksamheten. Visserligen bad Pripp om ursäkt något senare för sitt utbrott men då var skadan redan skedd och min gissning är att tonläget mellan parterna nu kommer att skruvas upp ytterligare några decibel. Räkna med stökiga veckor här i november!

Ja, nu kan vi sluta räkna. En fullständigt iskall insats och 0–3 i Varberg satte punkt för ÖFK:s sex säsonger i Allsvenskan.

Fyra omgångar återstår visserligen att spela men samma vilken matematisk formel vi försöker använda så slutar den alltid i Superettan.

Det är trist. Supertrist.

För ÖFK, för Östersund som stad, för hela länet och det gäller inte bara de som är intresserade av idrott i allmänhet och fotboll i synnerhet – ja, till och med för svensk fotboll (där begriper även jag att meningarna är högst delade men den fuskstämpel som finns instämplad i klubbmärket, Kindberggate, är betydligt större och kraftigare ute i landet än många här hemma vill inse). ÖFK var under några år den mest överraskande vitamininjektionen i svensk klubblagsfotboll någonsin. Men sedan Daniel Kindbergs finkades en aprilmorgon för tre år sedan har det gått snabbt utför och i eftermiddags, lördagen den 30 oktober strax före klockan 17, rasade man över kanten.

Frågan är bara hur stort fallet blir? Superettan, i dag ja – men var befinner sig ÖFK om ett par månader?

Den frågan har jag inget bra svar på, inte alls. Jag vet bara att det är tunna full av skit som måste hanteras; spelare utan kontrakt som helst letar nya jaktmarker, spelare med kontrakt som inte vill följa med på resan ner i seriesystemet, tränarfrågan (Amir Azrafshan är ju ”arbetsbefriad” till årsskiftet och för Per Joar Hansen återstår bara fyra evakueringsmatcher), det ekonomiska slukhålet som kan leda till precis vad som helst, vilka sponsorer orkar sätta in nya pengar på kontot, vad finns kvar av en organisation som chockbantats senaste året och nu sätts på ytterligare prövningar.

Ja, ni förstår. Phuuu…

Jag hoppades naturligtvis att vi den här lördagseftermiddagen hade kunnat blåsa in ytterligare lite syre i kampen om den kvalplats som var teoretisk möjlig att nå (0,8 procent enligt fotbollsanalytikern Ola Lidmark Eriksson som hade kört den allsvenska avslutningen i sina simulatorer). Men redan när jag såg laguppställningen en knapp timme före avspark insåg jag att det var kört; till den långa skadelistan och raden av indisponibla spelare kunde vi nu lägga målvakten Aly Keita (poängräddare så sent som i onsdags mot Häcken) och högerbreddaren Felix Hörberg.

Det blev också vad det blev, allrahelst som Varberg skickade in ettan redan efter tio minuter. Det eventuella mod som pumpats in i laget före avspark försvann som när en misslyckad sufflé pyser ihop. Varberg var bättre i allt och det var bara en inspirerad Sixten Mohlin (Keitas ersättare) som såg till att siffrorna stannade vid 3–0. Hemmalaget hade 20–1 i skott (10–1 på mål) enligt fotbollförbundets matchrapport på hemsidan. Ja, ni förstår – ÖFK var inte ens nära att leva vidare.

Men som alla förstår; det var inte här och nu, den här lördagen på Varberg Energi Arena, som ÖFK spelade bort sina chanser till allsvenskt spel nästa sommar.

Tar vi den här säsongen kan vi gå tillbaka till det som hände efter EM-uppehållet. Före EM (åtta matcher) var det absolut godkänt med tanke på förutsättningarna. Men när ÖFK fick möjligheten att under sex veckor lappa ihop sitt skadeskjutna manskap hände något som jag absolut inte kan få något riktigt bra grepp om:

Spelarna var fortfarande skadade (dessutom hade Ronald Mukiibi dragit sedan kontraktet gått ut)och på nio omgångar tog ÖFK en poäng. Ja, ni läste rätt, en pinne på nio matcher ( oavgjort 1–1 mot Hammarby den 1 augusti).

Därmed var ÖFK-skutan fast förankrad i botten av tabellen. Tränarbytet (Azrafshan ut och Perry in) var en absolut nödvändighet, den sista möjliga, för att åstadkomma en förändring. Men effekten uteblev, det vet vi nu. Men jag kommer alltid att försvara klubbledningens åtgärd, sen får ett antal skränfockar ropa Drillo-fotboll hur mycket de vill. Skiftet skulle dock ha kommit tidigare, det här manskapet var inte kapabelt att spela Azrafshans passningsorienterade fotboll. Det är en av de viktigaste orsakerna till att det nu har gått åt helvete.

En annan anledning, och nu tittar vi bara på den sportsliga delen (när det gäller allt annat strul är det ju fullkomligt omöjligt att veta vad som är hönan och vad som är ägget men det som skett på planen har vi ju alla kunnat bevittna), är att spelarmaterialet inte håller allsvensk klass om man ser till truppen som helhet. Det här skrev jag redan innan coronasäsongen 2020 inleddes, alltså förra våren.

Jag fick utstå en hel del påhopp men anledningen till mina rader var lika enkel som glasklar;

# Säsongen 2019 tog ÖFK 25 poäng (men klarade kontraktet bara för att fyra lag var ännu sämre).

# Från mitten av maj till in i november var ÖFK seriens sämsta lag.

# Ur den truppen försvann spelare som Tom Pettersson, Curtis Edwards, Alhaji Gero, Ravel Morrison, Dino Islamovic, Tesfaldet Tekie, Hosam Aiesh… Och ersatts av ungt och grönt, visserligen med en hel del talang men långtifrån förädlat för allsvensk fotboll.

Och om man nu tittar resultatmässigt på vad som hänt de tre senaste säsongerna så är ju backen stakad mot stupet, åtminstone för alla som vill se:

# Säsongen 2019; fem segrar, 15 förluster.

# Säsongen 2020; åtta segrar, 13 förluster (med förfärliga sex raka som avslutning).

# Säsongen 2021 (så här långt); tre segrar, 18 förluster.

# Och för att hjälpa till med sammanräkningen; 16 segrar och 46 förluster på 86 matcher!

Tittar vi vidare på de här två, som jag ser sportigt tyngsta, faktorerna, truppens kvalitet och sättet att spela, kommer jag fram till de här noteringarna;

# Givetvis har skadorna varit grönjävliga att hantera. Redan vingklippt av värvningsförbudet (Ghoddos-domen) har såväl Amir Azrafshan som Per Joar Hansen varit bakbundna när de skulle formera sina trupper. Men det här problemet fanns redan på Ian Burchnalls tid och såvitt jag förstår hade klubben klara indikationer på vad som skulle komma i CAS-domen för ett år sedan och kunde ha agerat på spelarmarknaden. Men då var det tomt i kassakistan samtidigt som klubben hade en massiv brist i den sportsliga kompetensen där kompassen snurrade åt alla håll.

# Med tanke på hur det såg ut på spelarsidan skrev jag redan i summeringen av fjolåret att ÖFK borde satsa på en 4-2-3-1-uppställning. Här fanns spelartyper för att bygga en snabb omställningsfotboll. Aszrafshan valde istället att försöka utveckla ett possessionspel hela vägen från Aly Keita. Det gick som det gick och jag har helt klart för mig varför; passningsfoten är alltför dålig på alltför många och det saknas definitivt en ”fältherre”, ”arkitekt”, ”spelmotor” (kalla det vad ni vill men alla lag som vill äga bollen måste ha ett nav som det snurrar kring). Graham Potters ÖFK hade Brwa Nouri. I den här ÖFK-truppen finns ingen Brwa Nouri. Det finns dock några spelare (Amin, Perry Kroon, Sellars) med potential i lite olika roller. Men alla har varit skadade och spelat ytterst sporadiskt, Rewan Amin inte alls. Men Azrafshan tjurade på ända fram till dess att han fick sparken – trots att han med samma material förra säsongen räddade klubben med en betydligt enklare variant av fotboll… Det där kommer jag aldrig att förstå.

Här skulle naturligtvis klubben eller varför inte några av mer erfarna spelarna dragit i bromsen. Men nye sportchefen Adil Kizil (kompis med Azrafshan från tiden i Dalkurd) var för svag och lagkaptenen Aly Keita lät mest som en papegoja när han ständigt upprepade ”Jag tror på det här” när han skulle kommentera förlusterna som staplades på varandra.

I det här läget saknade jag Tom Pettersson som allra mest. Tom hade många goda kaptensegenskaper men framförallt tvekade han aldrig att säga som det var.

Och för att göra en kort sammanfattning av det hela; jag tror att ÖFK, i alla led, haft dålig insikt i var man befunnit sig rent sportsligt under alldeles för lång tid. Det är en del av förklaringen till att klubben nu åker ur Allsvenskan. Men det är inte hela förklaringen, övriga faktorer lär jag få anledning att återkomma till innan vi stänger säsongen 2021.

Till sist, här är ÖFK-betygen i dagens match (skala 1–6); Sixten Mohlin 4 – Sebastian Karlsson Grach 2, Noah Sonko Sundberg 2, Eirik Haugan 2, Patrick Kpozo 2 – Ludvig Fritzson (59) 1, Nikolaos Dosis 2, Marco Weymans 2, Henrik Bellman (69) 1 – Blair Turgott 1, Malcolm Stolt 2. Ersättare: Charlie Colkett (59) 1, Ahmed Awad (69) 1,

Det är lika bra att ta det redan från början; ÖFK spelade oavgjort mot Häcken (1–1) och grep det sista halmstrået i jakten på att hänga kvar i Allsvenskan ytterligare en säsong.

Poängen gör att ÖFK, fortfarande på sista plats, nu skrapat ihop 14 poäng när fem matcher återstår. Den som kan sin matematik ser då att ÖFK som allra mest kan nå 29 poäng (fem raka segrar…). Bara segrar gäller, varken mer eller mindre.

För att nå den nu ”attraktiva” negativa kvalplatsen (när blev det attraktivt att kvala?) måste man ta sig förbi (jag räknar bort nästjumbon Örebro, det måste jag för att ge er ett litet hopp) någon av Halmstad, 26 poäng, Mjällby, 27, Degerfors, 28 och IFK Göteborg, 28.

Möjligt? Ja, det kan hända…

Problemet? Alla fyra har en match mindre spelad än ÖFK….

I praktiken? Att uppgiften är nästintill omöjlig, och på torsdagskvällen kan även räknenissarna vara besegrade!

”Fel” resultat i matcherna Degerfors–Elfsborg, Halmstad–Örebro, IFK Göteborg–Djurgården samt Norrköping–Mjällby gör att vi alla kan sluta räkna, då är det över efter sex fantastiska och närmast omtumlande somrar i vår finaste fotbollsserie.

ÖFK hade behövt vinna onsdagens möte på Jämtkraft arena, man hade chansen sedan Malcolm Stolt mycket vackert placerat in 1–0-bollen bakom Peter Abrahamsson i Häckenburen i den 54:e matchminuten.

Men…

…egentligen var man aldrig riktigt nära dom där tre poängen. Det kändes bara som en tidsfråga innan Häcken skulle besegra Aly Keita (vilken kväll, elva räddningar) och efter 71 minuter tvingades ÖFK-målvakten kapitulera sedan Gustav Bergman i samarbete med Patrik Wålemark (två av planens absoluta förgrundsfigurer) skjutit in kvitteringsbollen.

För ärligt; det var väldigt mycket Häcken i den här matchen (68–32 i bollinnehav, 12–4 i avslut på mål). Men ÖFK hade, som jag nyss skrev, Keita i buren och en satans stridsmoral. Det som saknades i kvalitet (och det är en hel del med den startelva som Per Joar Hansen ställde på benen) kompenserade man med hårt jobb på alla fötter. Det gav i alla fall en pinne i utdelning och med hjälp av syrgas lever hoppet vidare ytterligare ett dygn, förhoppningsvis även fram till lördagens bortamatch mot Varberg.

***

Några korta noteringar;

# ÖFK:s första 45 minuter var verkligen inte mycket att rapportera om. Första riktiga anfallskombinationen lyckades man få ihop efter 22 minuters spel och sedan dröjde det ytterligare 22 innan vi fick se nästa där Turgott, Fritzson och Hörberg broderade snyggt och Kpozo stod för första halvlekens bästa hemmaavslut. Skottet var vasst men vinkeln lite för svår och Peter Abrahamsson kunde parera.

# I andra delen av planen storspelade Aly Keita. Öppningen var visserligen tuff, en fot i skallen redan i den första minuten då han avvärjde ett farligt inspel, men den starten såg närmast ut att tända ÖFK-kaptenen. Rökare från distans, eller tuffa närdueller, Keita tog allt och han fortsatte sedan att briljera även efter paus (dubbelräddningen i den 66:e minuten där såväl Leo Bengtsson, skott, som Jasse Tuominen, retur, försökte överlista hemmamålvakten var inte att leka med). Innan domaren Joakim Östlig (hans femte allsvenska match) blåste slutsignal hade Keita hunnit med att rädda elva bollar. Det är starka papper, det kändes som att han var tillbaka i fjolårets pangform! I mina ögon var då Aly Keita Allsvenskans bäste keeper fram till den avslutande femtedelen då laget rasade samman och förlorade sex raka med målskillnaden 2–20!

# Malcolm Stolt har fått chansen att visa sina kvaliteter sedan Per Joar Hansen tog över som tränare. Hårt jobb har vi sett en hel del av, likaså fint tänk i presspelet och många höjddueller. Nu kom också fösta allsvenska fullträffen! Stolt tog hand om ett långt uppspel från Noah Sonko Sundberg, rundade Johan Hammar och utmanade Tobias Carlsson innan han pangade in bollen högt i Peter Abrahamssons högra burhörna. Snyggt, mycket snyggt – och hyllningen från hemmapubliken kändes nästan som att Stolt hade skjutit ÖFK till ett nytt kontrakt. Men det var väl så att de dryga tusen som letat sig till Jämtkraft arena den här kvällen riktigt unnade ÖFK (och Stolt) det här målet, den här framgången efter alla tjuvsmällar man råkat ut för den här säsongen.

# Häcken har inte lyckats vinna på Jämtkraft arena under de här sex säsongerna, inte nu heller.

# Med Sam Mensiro och Marco Weymans avstängda blev det ett antal rockader i startelvan. Felix Hörberg fick ta ett steg tillbaka till högerbacksplatsen medan Francis Jno-Baptiste, överraskande, blev högerbreddare på mitten. Hörberg klarade backjobbet galant samtidigt som han tog några fina initiativ i offensiven medan Baptiste inte riktigt förstod hur han skulle lösa sin ovana uppgift och fick lämna redan efter första halvlek.

# Patrick Kpozo var i kväll tillbaka där han varit stora delar av säsongen. Och då ska ni veta att han ställdes mot Häckens riktigt starka högersida. Kpozo växte fram till ÖFK:s bäste (förutom Keita, förstås).

# Skadeläget är fortfarande otroligt ansträngt i ÖFK-truppen och en bit in i första halvlek blev jag riktigt orolig när såväl Haugan som Fritzson och Kpozo i perioder travade orent. Fritzson klev av efter 53 minuter medan Haugan och Kpozo tog sig i mål.

# Bästa ÖFK-noteringen i statistiken var sex avslut avlossade i straffområdet. Det har inte varit alltför vanligt den här sommaren.

# Bästa chansen förutom målet? Givetvis den som inhopparen Sebastian Karlsson Grach (ersatte Baptiste i paus) fick i matchens slutskede (88:e min) sedan Blair Turgott och Felix Hörberg stått för förspelet. Men KG fick ingen ordning på sin nick som han styrde utanför Häckenmålet från kanonläge. Där kunde det ha hänt något men det hade väl varit att begära för mycket den här skitsommaren…

Till sist, här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6); Aly Keita 5 – Felix Hörberg 3, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3, Patrick Kpozo 4 – Francis Jno-Baptiste 1, Nikolaos Dosis 2, Frank Arhin 2, Ludvig Fritzson 2 – Malcolm Stolt 3, Blair Turgott 2. Ersättare: Sebastian Karlsson Grach (46) 2, Charlie Colkett (53) 3, Henrik Bellman (53) 2.

Det finns naturligtvis massor att diskutera efter söndagens möte mellan Hammarby och ÖFK (4–3). Men en sak torde vi alla vara överens om efter dramat på Tele 2: Det var en galen match, fullständigt galen!

Vi borde också kunna vara överens om att Hammarby var bättre i allt, alla siffror från matchen berättar det; 32–6 i skott (9–3 på mål), 11–4 i hörnor, 6–0 i klara chanser (allt enligt sofascore.com, men andra statistiksajter berättar samma sak men kanske med något varierande siffror). Och så till sist 4–3 i målprotokollet, det är väl bara där som det inte var alldeles givet att Hammarby skulle vinna det slaget. I alla fall tvingades man komma in på övertiden innan man kunde säkra de tre poängen, dessutom på en straff som blev omdiskuterad och som jag ska återkomma till.

Men vägen fram, mina damer och herrar, vägen fram tål att berättas. Den bjöd på hela innehållsförteckningen ur fotbollens samlade dramaturgi; här fick vi se hårresande försvarstabbar, fyndiga anfallskombinationer, självmål, ett par straffsparkar, en utvisning, fumlande målvakter, spelare som bars ut på bår, spelare med blödande huvuden och en match där David kopplade greppet men Goliat snodde hela skörden.

Vi tar det i tur och ordning;

# Försvarstabbarna: Hammarby började darrigast. När ÖFK gjorde 1–0 (8:e min) och 2–0 (13:e min) var det frukten av två riktige hemmabjudningar som öppnade vägen. Och Hammarbys samtliga fyra mål kom efter taffligt arbete i ÖFK-försvaret. Noah Sonko Sundberg styrde in det första i egen bur, före tvåan sparkade Eirik Haugan hål i luften när han skulle rensa bort ett inspel, Marco Weymans såg till att Gustav Ludwigsson kunde kvittera till 3–3 via en praktfull ”indianare” och Charlie Colkett uppträdde som en korpspelare när han tre minuter in på övertiden gick upp i en luftduell och fick bollen på handen och Hammarby kunde avgöra på straff. (Jag skrev det förra helgen efter Malmömatchen och jag skriver det igen: Colkett är en olycka i det egna straffområdet).

# Fyndiga anfallskombinationer. Då tänker jag givetvis i första hand på ÖFK:s tidiga 1–0-mål där Ludvig Fritzson stal bollen mitt på Hammarbys planhalva. Resten var rena uppvisningen; Fritzson till Felix Hörberg, Hörberg till Malcolm Stolt, Stolt tillbakaspel till Marco Weymans – och pang i Hammarbymålvakten David Ousteds högra burhörna. Otagbart, Weymans första fullträff i ÖFK-tröjan. Sådana kombinationer i närheten av motståndarnas straffområde har vi inte varit bortskämda med den här sommaren!

# Självmålet; Jag tycker att Sonko Sundberg varit en av Allsvenskans absolut bästa att täcka av inspel från kanterna, kanske den allra bäste. Men den här säsongen kommer han inte lika rätt och det måste man naturligtvis försöka reda ut varför. Nu sprang han in bollen i egne bur (det är ju i sig inte alls ovanligt, det händer många försvarsspelare under en säsong) bara sekunder efter ÖFK:s 2–0-mål. Det här målet tog Hammarby in i matchen och det är bara en dryg månad sedan Sonko spelade bollen förbi Aly Keita och gav Sirius tre poäng på Jämtkraft arena. Nej, Sonko har inte marginalerna med sig just nu.

# Straffsparkarna; Aly Keita fällde en framstormande Hammarbyforward i den 70:e minuten och Charlie Colkett fick bollen på armen tre minuter in på övertiden. Båda gångerna blåste Kaspar Sjöberg straff till hemmalaget. Nu är vi alltså där igen, precis som efter förra helgens hemmamöte med Malmö FF; Rätt eller fel? Keitas ”fällning” har jag ingen riktig uppfattning om, jag kan inte avgöra från de bilder jag sett om Keita får foten på bollen eller om han träffar motståndarens fot, kanske både ock men i vilken ordning? Dock kan jag tycka att Keita med all sin rutin inte ska behöva sätta sig i den här situationen. De här duellerna doftar straff lång väg och då måste man handla därefter! När det gäller straffen som Colkett orsakade och som kom att avgöra den här föreställningen ser jag att ilskan i ÖFK-lägret är stor över Kaspar Sjöbergs beslut. Men när jag ser reprisbilderna från situationen är väl den straffen ”solklar”, åtminstone som domsluten sett ut de senaste säsongerna? Det finns ju ingen som kan påstå att Colketts arm befinner sig i ett ”naturligt läge” när bollen träffar. Situationen påminner för övrigt väldigt mycket från ÖFK:s möte med Kalmar FF förra hösten på Jämtkraft arena. Då var det Thomas Isherwood som flaxade till med den ena armen bakom sitt huvud och fick bollen på armen. Kaspar Sjöberg, just det, blåste även då och pekade på straffpunkten. Men som jag skrev förra lördagen; vi kommer att ha dom här diskussionerna så länge som handsregeln ser ut som den gör. Tro absolut inget annat! Eller som Malmötränaren Jon Dahl Tomasson frågade mig för en vecka sedan; ”När är det hands?”. Det var bara att säga ”ingen vet” för det är där vi är!

# Utvisningen; Efter 76 minuter och ÖFK i 3–2-ledning, Sam Mensiro kommer på efterkälken när Hammarby ställer om snabbt och råkapar gamle ÖFK-bekantingen David Accam ute vid sidlinjen. Kaspar Sjöberg drar upp det röda kortet och jag lovar – det kortet var blodrött!

# Fumlande målvakter; Jag kan inte påstå att Aly Keita fumlade, det vore grovt orättvist. Det var trots allt Keita som höll ÖFK kvar i den här matchen ända in på övertiden även om jag, som jag skrev här ovan, tycker att agerandet när han orsakade straffen (som gamle lagkompisen Darijan Bojanic drog i ribban) inte var klockrent. Fumlade gjorde däremot Hammarbys David Ousted när han släppte in Blair Turgotts 2–0-mål (hans tionde) från nästan 30 meter. Även om dagens bollar uppträder oberäkneligt måste man kräva mer av en allsvensk målvakt, den här gick ju i princip mitt i målet och var heller inte någon av Turgotts värsta kanoner i karriären. Mitt gamla målvaktsöga avslöjade brister i tekniken (han måste ju ha kroppen bakom bollen)!

# Spelare ut på bår och blödande huvuden; Jag blir illa berörd när spelare slår ihop sina huvuden (jag har sett fruktansvärda smäller), det är lika otäckt varje gång. Nu var det Hammarbys Astrit Selmani och Noah Sonko Sundberg som skallade ihop strax före pausvilan, Selmani fick bäras ut på bår medan Sonko klarade sig med några stygn och kunde spela vidare.

# David fick se sig besegrad; Det var alltså seriens slagpåse som länge hade det målmässiga greppet om den här matchen. 2–0 och 3–1 är starka papper på Tele 2 mot ett Hammarby framburna av drygt 21.000 hemmafans. Men till sist är det bara att konstatera att det var Goliat som avgick med segern.

***

Några korta noteringar;

# Alla som tragglat sig igenom de matematiska grunderna i skolan inser att ÖFK:s möjligheter att krångla sig ur den här situationen nu är närmast obefintliga. Sex matcher återstår, 18 poäng att spela om. För att sätta in det här i ett rimligt perspektiv så påminner jag om att ÖFK tagit 13 poäng på de senaste 30 allsvenska matcherna.

Resten får ni räkna ut själva…

# Jag hade så gärna gett Marco Weymans ett högre betyg än den tvåa han nu får. Weymans visade många gånger vägen med sitt outtröttliga arbete och fick dessutom göra sitt första ÖFK-mål. Men passningen som gav Hammarby 3–3-kvitteringen var bara för usel (den får helt enkelt inte komma) och dessutom drog han på sig en fullständigt onödig varning i samband med Hammarbys första straff vilket gör att han är avstängd i onsdagens hemmamöte med Häcken. Jag har skrivit det många gånger förr: Sånt har ÖFK inte råd med.

# Två små finesser från Malcolm Stolt bäddade för ÖFK:s starka inledning. Stolts tillbakaspel gav såväl Marco Weymans 1–0 som Blair Turgotts 2–0. Snyggt!

# Turgott hade en något lägre utgångsposition i den här matchen jämfört med tidigare. Det funkade också även om man (precis som tidigt i hans ÖFK-tid där han inte var speciellt framgångsrik) kan se brister i spelet på den egna planhalvan.

# Jag förstod ingenting av ÖFK:s två första byten, Felix Hörberg mot Charlie Colkett och Ludvig Fritzson mot Henrik Bellman. Det skulle vara intressant att veta hur Per Joar Hansen tänkte där, inte minst när ÖFK var i ledning (3–2) och såväl Hörberg som Fritzson svarat för bra prestationer. Men ”Perry” vet naturligtvis något som jag inte har råkoll på (exempelvis matchningen med tanke på det fullständigt hopplösa skadeläget i truppen). Colkett och Bellman hittade aldrig in i matchen samtidigt som det blev väldigt ansträngt i ÖFK-organisationen sedan Mensiro visats av banan strax efter bytena.

Till sist, här är dagens ÖFK-poäng (skala 1–6): Aly Keita 3 – Sam Mensiro 1, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3, Patrick Kpozo 2 – Felix Hörberg (68) 3, Ludvig Fritzson (74) 3, Nikolaos Dosis 1, Marco Weymans 2 – Malcolm Stolt 3, Blair Turgott 2. Ersättare: Charlie Colkett (68) 1, Henrik Bellman (74) 1, Sebastian Karlsson Grach (82) betygsätts ej.

För att ÖFK ska kunna rubba Malmö FF måste man ha marginalerna med sig.

Och domsluten…

Det tror jag att de flesta begriper.

Det hade inte ÖFK när lagen möttes nere i Malmö i våras (1–1).

Det hade man heller inte i lördagens möte på Jämtkraft arena (0–3). Marginalerna behöver vi inte snacka om, MFF var bättre i allt. Men domaren. Grrrr…

I Malmö var det bara Kristoffer Karlsson som hindrade ÖFK att ta alla tre poängen, den domarinsatsen glömmer jag inte så lätt. Nu påstår jag inte att Granit Maqedoci (från Göteborg) avgjorde dagens match. Absolut inte. Däremot hävdar jag att Maqedonci inte gav ÖFK chansen!

# 8:e min: MFF-backen Eric Larsson får bollen på handen innanför det egna straffområdet. Alla ser det, även domaren. Men det kommer ingen signal. Rätt eller fel? Ja, det finns det naturligtvis inget svar på i dessa tider då handsregeln är obegriplig för de flesta (även domarna, det är ju uppenbart när den måste diskuteras efter i princip varje match).

# 40:e min: Malmö spelar sig igenom hemmalagets mittförsvar, Veljko Birmancevic får chansen från nära håll när han tacklas snett bakifrån av Patrick Kpozo. Men nu blåser Maqedoci i sin pipa och pekar på straffpunkten.

Där och då, från min position långt från händelsen ska erkännas, var min känsla att Kpozo spelade på bollen innan han träffade Malmöspelarens fot. När jag nu kollat matchbilderna ett tiotal gånger är jag helt övertygad om att min första känsla var korrekt! Jag är heller inte helt hundra på att Kpozo träffar Birmancevic över huvud taget, MFF-spelaren kan lika gärna ha snubblat på bollen!

Det som stör mig mest är att Granit Maqedoci tar ett så snabbt beslut i en situation som uppenbart inte är alldeles enkel att avgöra (alltså inte ens när man har tillgång till tv-bilderna…) och, inte minst, med tanke på hur han bedömde handssituationen (som också var knivig) tidigare i matchen.

2–0 till Malmö i tunga tveksamma domslut, 0–2 för hemmalaget. Men det är nästan alltid så det ser ut när stor möter liten och det är toppen mot botten. Vittnesmålen är ständigt återkommande och jag har skrivit om det så många gånger tidigare, det känns som en naturlag att vi har det för fotbollen (och naturligtvis övriga idrotten) så hopplösa förhållandet.

Malmö tog ledningen på den här straffen (Antonio Colak), skaffade sig momentum som det så fint heter och kunde gå till halvtidsvila med 1–0 i ryggen efter en halvlek där skåningarna haft stora bekymmer att komma till avslut trots ett massivt tryck mot ÖFK-målet.

Per Joar Hansen såg det som att matchplanen hade fungerat på bästa sätt, man hade hållit ihop försvaret centralt och låtit Malmö komma på kanterna. MFF-chefen Jon Dahl Tomasson menade att hans lag inte hade tillräckligt högt tempo i sitt spel för att kunna få hål på hemmalaget.

Vad som är hönan eller ägget i den diskussionen är svårt att avgöra. Men ingen kan ta ifrån att ÖFK:s lyckades freda sitt straffområde på bästa sätt och därtill hotat ett skakigt MFF-försvar vid några snabba omställningar under den första halvan av matchen.

Men det kändes som den där straffen sänkte modet på hemmaspelarna, inte alls så konstigt efter en säsong som bjudit på så många tjuvsmällar. Efter pausfikat var det Malmö för hela slanten och efter två tidiga mål (53:e min, Adi Nalic och 56:e min, Anders Christiansen) var hemmalaget definitivt ett slaget lag. Malmö kunde spela av den sista halvtimmen och ställa in siktet mot onsdagens betydligt svettigare uppgift, Chelsea på Stamford Bridge i Champions League!

***

Här är några korta noteringar;

# Per Joar Hansen tvingades stuva om rejält på mitten när varken Ludvig Fritzson eller Isak Ssewankambo var i stridsdugligt skick. Nikolaos Dosis, Charlie Colkett och Marco Weymans fick ta fighten centralt med Felix Hörberg och Frank Arhin på kanterna. De gjorde ett bra jobb så länge ÖFK var med i matchen.

# Apropå Fritzson. Strax före avspark dök han dock upp i laguppställningen som avbytare. I sista stund tvingades nämligen hemmalaget dribbla med bänkspelarna; Jerell Sellars och Francis Jno-Baptiste fick lämna efter uppvärmningen sedan man upptäckt att antalet ”hemmafostrade” spelare var för få, därför åkte skadade Fritzson in på listan! Jag gissar att det aldrig var aktuellt med något inhopp den här eftermiddagen…

# På bänken satt även Henrik Bellman. Men även han rapporterades innan match med skadeproblem. I praktiken betydde det här att ÖFK den här gången hade bara två utespelare att kasta in; Sebastian Karlsson Grach och Ahmed Awad (dom fick också några minuter i slutet av matchen).

# Även MFF fick justera sin uppställning strax före avspark. Mittbacken Anel Ahmedhodzic fick känning i en ”baksida” under uppvärmningen och Eric Larsson tog hans plats till höger i trebackslinjen.

# Charlie Colkett var på bra spelhumör med många väl avvägda passningar från sin fina vänsterfot. Men efter paus blev hans svaga defensiv avslöjad då han var inblandad i såväl 0–2 som 0–3, det drog definitivt ned hans betyg den här gången. Arbetet i det egna straffområdet är inte Colketts bästa gren, vi har sett det förr och vi lär få se det även framöver.

# Vad hände med Sonko Sundberg efter pausfikat? Säkerheten själv i första, ofokuserad och utan geist i andra. Dessutom utbytt efter 74 minuter. Sjuk, skadekänning eller sviter från ytterligare ett jobb med landslaget? Det var i varje fall inte den Sonko som vi brukar se.

# Blair Turgott må vara den ende målskytten av klass i ÖFK (nio mål så här långt). Men så ego som han var i den här matchen får man bara inte vara. Jaget var mycket större än laget och förstörde ett par riktigt bra möjligheter för hemmalaget. Underkänt i min bok!

# Sixten Mohlin ersatte en avstängd Aly Keita i buren, Mohlins tredje inhopp i årets serie. Ingen skugga ska falla över hans insats. Lugn och trygg i arbetet och räddningen på Sören Rieks skott efter knappa halvtimmen var av högsta klass. De tre målen var inte mycket att göra åt.

# Med den här segern gick Malmö upp i serieledning (en match mer än Djurgården och AIK, samtliga tre på 44 poäng). Jag tror inte att MFF återfinns högst upp när vi summerar säsongen i början av december! Visst, det finns massor av kvalitet i truppen men, som jag hävdat i ett par säsonger, försvarsmässigt är det darrigt på några fötter. Dessutom; Europaspelet sliter hårt på materialet!

# Sju matcher kvar och ÖFK har nu nio poäng upp till kvalplats (före söndagens möte mellan Göteborg och Örebro). ”Men vi kan inte lägga oss ned och dö”, sa Per Joar Hansen efter matchen. Nej, naturligtvis inte. Men medge att nu är det bara de största optimisterna som har hoppet kvar, vi andra inser att loppet är kört! Och om Göteborg vinner söndagens match hamnar Örebro i nästan samma hopplösa sits som ÖFK. Det var inte lätt att se när vi gick in i den här säsongen men 5–0-förlusten här på Jämtkraft arena redan i andra omgången åstadkom nog större skada än bara sett till den enskilda matchen.

Till sist, här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6); Sixten Mohlin 3 – Sam Mensiro 2, Noah Sonko Sundberg (74) 2, Eirik Haugan 3, Patrick Kpozo 3 – Felix Hörberg (80) 3, Nikolaos Dosis 2, Charlie Colkett 2, Marco Weymans 3, Frank Arhin 2 – Blair Turgott 1. Ersättare: Sebastian Karlsson Grach (74) 2, Ahmed Awad (80) betygsätts ej.

En poäng är alltid bättre än ingenting men här hade behövts tre för att det utsatta läget i den allsvenska bottenstriden skulle bli något ljusare.

Om ÖFK var nära en seger i Halmstad?

Inte en chans!

1–1-resultatet får ses som rena stölden i en match där Halmstad var bättre i det mesta sedan ÖFK gjort en helt okej första halva men en betydligt sämre andra. Bara Aly Keitas inspirerade målvaktsspel och typ världsrekord i visad kampmoral (inte minst sedan Malcolm Stolt visats av banan 20 minuter före slutet) höll ÖFK kvar i matchen. Ja, förutom då att Blair Turgott åter lyckades hitta rätt bakom motståndarnas målvakt, hans nionde fullträff för året och den första på bortaplan.

Men pratar vi spelmässigt var den här ÖFK-insatsen inget att skriva hem om, bara 59 procent av passningarna (enligt sofascore.se) gick till en lagkamrat och det är på tok för dåligt (Halmstad hade 84 procent). Utan att ha stenkoll på all statistik vågar jag påstå att det är den sämsta siffran sedan ÖFK blev ett allsvenskt lag för sex år sedan, det är i varje fall den lägsta procentsats jag kan minnas.

Och kan man inte passa bollen till en lagkamrat, och då menar jag inte de långa bollarna i försöken att ta sig in bakom motståndarnas försvarslinje, så är det svårt att vinna fotbollsmatcher. I och kring Halmstads straffområde såg det illa ut de få gånger man var där.

Ett lysande undantag dock – när ÖFK kvitterade till 1–1 i slutet av den första halvleken bara tre minuter efter Halmstads ledningsmål, räddade sig kvar i matchen och till sist även fick med sig den absolut nödvändiga poängen;

# Isak Ssewankambo vann en höjdduell mitt på Halmstads planhalva, bollen landade hosl Felix Hörberg som lyfte in den bakom Halmstads mittförsvar och där fanns Blair Turgott med offsidemarginalen på sin sida. Med målskyttens kyla satte Turgott kvitteringsbollen mellan benen på hemmamålvakten Malkolm Nilsson Säfqvist.

Det är så som jag, och säkert även nye ÖFK-tränaren Per Joar Hansen, vill se ÖFK agera när det visat sig att den här upplagan inte förmår att slå ut motståndaren med ett fungerande possessionspel; snabbt, enkelt och effektivt. Men tyvärr sker det alldeles för sällan, inte minst i lördagseftermiddagens match. Taffligheten på motståndarens planhalva är alldeles uppenbar, det ser ut som ÖFK-spelarna inte riktigt vet hur de ska agera när möjligheten bjuds.

***

Här är några korta noteringar;

# Aly Keita var ÖFK:s i särklass främste den här eftermiddagen. Hans insats var värd ett toppbetyg men jag drar av en pinne, en femma får bli en fyra, för den onödiga varningen i slutet av matchen som betyder att han är avstängd när Malmö FF kommer till Jämtkraft arena om ett par veckor. Keita har maskat förr och varnats, alla har sett och noterat (inte minst domarkåren…). Den här gången blev lite väl övertydligt då han gjorde det strax efter att han legat ”skadad” (det såg verkligen inte ut som han hade några större bekymmer med den ”baksida” som ”behandlades”) och domaren Kristoffer Karlsson tröttnade på ÖFK-kaptenens senfärdighet. Med facit i handen kan man väl påstå att det här var inte Keitas mest begåvade beslut i karriären, ÖFK behöver sin skeppare på plan de matcher som återstår!

# Avstängd är även Macolm Stolt som åter fick chansen att spela från start. Stolt tog många dueller på de höga bollarna men är vårdslös i sitt sätt att använda armarna. Två gånger reagerade domare Karlsson med att, helt korrekt, dela ett gult kort sedan de placerats i ansiktet på hemmaspelare och i den 76:e minuten var det slutspelet för den här gången.

# Ska man lyfta fram något positivt med ÖFK:s spel, förutom den ständigt närvarande kampmoralen, så skänkte man i alla fall inte bort bollen till motståndarna på den egna planhalvan (som mot Djurgården i söndags). Att man sedan inte fick tag på dom ”passningarna” är en annan sak.

# En poäng betyder inte någon större förändring till de lag som är indragna i striden om den negativa kvalplatsen; Degerfors tog också en pinne (0–0 i Varberg), ÖFK närmade sig Göteborg något (föll mot Elfsborg) och kan ta in en poäng på Mjällby om blekingarna förlorar söndagens möte med Malmö FF. Men nu letar jag halmstrån att greppa … det är måååååånga poäng som ska hämtas in och bara åtta omgångar återstår när serien kommer igång efter ännu ett landskampsuppehåll..

# Sam Mensiro hade en svettig första halvlek på sin högerkant när han fick dålig hjälp. Där hittade hemmalaget fram med ett antal vassa attacker. Men Mensiro gjorde i mitten av den andra halvleken en helt avgörande brytning när ÖFK-målet var vidöppet, där räddade han ett godkänt betyg för dagens insats! Att sedan Emil Tot Wikström skickade bollen utanför i momentet efter är en annan historia, hur gick det till?

# Patrick Kpozo stängde sin vänstersida helt före paus men andra 45 fick han bekymmer. Oftast på grund av att han ställde till det för sig själv med svajigt passningsspel.

# Med tanke på det tryck som Halmstad satte mot ÖFK:s försvarslinje måste man säga att Noah Sonko Sundberg/Eirik Haugan höll ihop det bra i mitten. Så mycket mer går faktiskt inte att begära med den här matchbilden förutom att Haugan ska ha en anmärkning för en fullständigt värdelös varning i första halvlek. Sånt har inget lag råd med, allraminst ÖFK i sitt utsatta läge.

# Charlie Colkett hade en fin inledning på matchen där hans fina vänsterfot bjöd på ett par läckra och öppnande passningar. Men sedan sjönk han ned i samma grå anonymitet som de flesta av sina lagkamrater.

Till sist; här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 4 – Sam Mensiro 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Patrick Kpozo 2 – Felix Hörberg (69) 2, Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett (75) 2, Ludvig Fritzson 2 – Blair Turgott 3, Malcolm Stolt 2. Ersättare: Marco Weymans (69) 2, Henrik Bellman (75) 2.

Per Joar Hansen sammanfattade det bättre än någon annan; ”vi var inte på perrongen när tåget gick”.

Precis så.

ÖFK var verkligen inte på plats när Djurgården besökte Jämtkraft arena på söndagseftermiddagen. Det var botten mot toppen och 0–3 var siffror som ingen kunde protestera mot.

Serieledande Djurgården ockuperade ÖFK:s planhalva under den första halvleken och det var också där som man bankade in tre bollar bakom hemmamålvakten Aly Keita. Efter paus lyckades ÖFK stoppa blödningen men, förmodligen, mest i kraft av att Djurgården lättade på gaspedalen och riktade blickarna mot nästa slag (seriefinalen mot AIK kommande söndag).

Visst fanns det en förhoppning om att ÖFK, efter veckans tama utflykt till Örebro, skulle studsa tillbaka till förra söndagens energifyllda insats mot Elfsborg (3–1).

Men det stannade vid enbart en förhoppning, Djurgården klev över ett sömndrucket hemmalag redan från avspark. Aly Keita fick prakträdda (Joel Asoro) efter två minuter och inte ens Isak Ssewankambos kraftfulla spel som däckade både en och två motståndare strax därefter förmådde väcka lagkamraterna. Det är ju annars den typen av signaler som kan ge energi till ett helt lag.

Men icke här, Djurgården hade turbon påkopplad och nitade, med en supertydlig och konsekvent spelidé, fast ÖFK på den egna planhalvan.

Och så small det – tre gånger:

# 13:e min: Mittbacken Jacob Une Larsson trycker upp 1–0 i Aly Keitas högra kryss efter Djurgårdens tredje hörna. Pang! Keita var helt utan chans. Unes avslut var superbt, likaså Haris Radetinacs bakåtnick som öppnade vägen för målskytten.

# 32:a min: Pang igen och 0–2– i samma kryss! Den här gången är det Edward Chilufya som sätter bollen i samma maska från 20 meter. Ytterligare ett klassmål men samtidigt också frågetecken för hemmalagets försvarsspel. Chilufya skulle naturligtvis inte kunnat vandra fram så ostört som han nu fick göra.

# 40:e min: Nätrassel efter ytterligare en hörna där gästerna är betydligt hetare att hugga på andraboillen. Kalle Holmberg sköt och Joel Asoro styrde in bollen, 0–3.

ÖFK hade inte mycket i första halvlek som är värt att berätta om. Malcolm Stolt och Felix Hörberg sköt utan att träffa rent, Nikolaos Dosis och Ssewankambo hade ett par lysande crossbollar, Patrick Kpozo och Hörberg provade några inspel men utan rätt adress.

Det var allt. Resten av tiden fick hemmaspelarna jaga passningssäkra och löpstarka djurgårdare på den egna planhalvan. Och de gånger man fick tag på bollen pressades man till taffliga misstag i passningsspelet.

Det blev alltså ingenting av någonting under första 45 och matchen var körd redan där.

Andra ronden handlade mest om skuggboxning. Djurgården fortsatte att passa runt bollen men intensiteten var lägre och farligheterna färre. Ja, Aly Keita behövde bara briljera vid ett tillfälle (frispark i slutet av matchen och nick från inhoppande Emir Kujovic) medan ÖFK hade ett par riktigt vassa omställningar, också i slutet, där såväl Sebastian Karlsson Grach (framförallt) som Blair Turgott tvingade Djurgårdens målvakt, för dagen vikarierande Tommi Vaiho, att prestera sitt allra bästa.

***

Några korta noteringar;

# Det finns ingen som begär att lag typ Djurgården ska vara ÖFK:s räddningsplanka i jakten på förnyat kontrakt, allrahelst som Djurgården den här eftermiddagen uppträdde som den serieledare man är (åtminstone i den första halvleken). Men med 0–3 samtidigt som Mjällby, på kvalplats, klappade till Elfsborg med 4–0 känns det som Superettan kom minst ett steg närmare söndagen den 26 september.

# Det fanns här heller inte mycket i prestationen som skänkte någon form av hopp. Det var energifattigt och slätstruket över hela linjen.

# Om man ska hitta något positivt så får det bli att ÖFK försvarsmässigt stod pall för Djurgården tungas tryck i det öppna spelet, det var bara vid Chilufyas 2–0-skott som man fallerade.

# Däremot hade hemmalaget betydligt svårare att freda sig vid fasta situationer. Två av målen kom sedan man förlorat slaget om andrabollarna framför Aly Keita, dessutom osade det katt vid ytterligare några tillfällen.

# Men a andra sidan; Djurgården är väldigt vassa på hörnor och frisparkar. Ger det inte utdelning i första försöket så är man grymma på att behålla trycket mot motståndarmålet; det är därför mittbackarna Jacob Une Larssson (1–0 i eftermiddag) och Hjalmar Ekdal noterats för tre mål vardera medan högerbacken Aslak Fonn Witry (försvann till Holland under sommarfönstret) toppar tillsammans med Edward Chilifya den interna skytteligan med sina fem mål. Det finns också ytterligare några ”försvarsmål” i statistiken!

# Lagkaptenen Magnus Eriksson står för de flesta ”servarna”, elva assist så här långt (dessutom fyra mål).

# Enda sprickan i Djurgårdens fasad den här sommaren är väl att forwards har haft svårt att omsätta alla skapade möjligheter i mål. Det är nog bara den, inte helt oviktiga, detaljen som kan stoppa klubben i jakten på en 13:e mästartitel.

# ÖFK nästa uppgift blir Halmstad på bortagräs på lördag. Ja, alla fattar betydelsen av den matchen (kolla tabellen…) och då är det bara att hoppas att det runnit till lite ny energi i gänget. Det är ett absolut måste, urladdningen mot Elfsborg kostade mer än den smakade även om de tre poängen, som alla förstår, var livsviktiga!

Till sist; här är ÖFK-poängen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Sam Mensiro 1, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Patrick Kpozo (70) 3 – Felix Hörberg (61) 2, Isak Ssewankambo 2, Nikolaos Dosis (61) 1, Ludvig Fritzson (61) 1 – Blair Turgott 2, Malcolm Stolt (78) 1. Ersättare: Frank Arhin (61) 2, Charlie Colkett (61) 2, Jerell Sellars (61) 2, Marco Weymans (70) 1, Sebastian Karlsson Grach (78) betygsätts ej.

Ja, så snabbt går det att studsa tillbaka till verkligheten…

Efter onsdagskvällens 2–0-förlust i Örebro blev plötsligt förutsättningarna för ÖFK att hänga kvar i Allsvenskan ännu sämre än de var innan söndagens överraskande seger mot topplaget Elfsborg.

Det platta fallet på Berhn arena var en käftsmäll på alla sätt, inte minst prestationsmässigt.

ÖFK gjorde verkligen inte många rätt när det behövdes som allra bäst. Det var energilöst och oprecist från start till mål och Örebrosegern skrevs som hur rättvis som helst.

Vi fick alltså bara vara glada i några futtiga dygn efter söndagens härliga triumf mot topplaget Elfsborg.

Men med facit i hand är det bara att konstatera att den insatsen kostade mer kraft och energi än den här ÖFK-upplagan innehåller; i kväll var det helt enkelt tomt i tanken. Spelarna hade inte lyckats fylla ny energi efter tömningen i söndags,

Här var det tunga ben och tunga huvuden över hela linjen.

Jag tror att nye tränaren Per Joar Hansen är en aning konfunderad över det han fick se på onsdagskvällen. Det här hade han knappast räknat in, att när det gällde som mest fick han ingen fyr på sin panna..

Om jag själv är överraskad? Naturligtvis med tanke på hur nöjd jag var efter söndagens insats men Inte egentligen om jag tänker efter:

# Perry har fått ÖFK att prestera två kraftinsatser på kort tid; i såväl förlustmatchen mot Sirius förra helgen som i segermatchen mot Elfsborg har det jobbats kopiöst på alla händer. Men det har också kostat, många spelare har drabbats av kramp men rest sig upp och kämpat vidare, ibland på bara fotknölarna..

# Det gick två gånger – men inte en tredje!

Det är ju ingen hemlighet att ÖFK förra säsongen var det lag i Allsvenskan som löpte minst, i särklass.

Årets siffror har jag inte koll på. Men såväl ögat som prestationen så här långt säger att det kan inte ha skett någon avsevärd förbättring i den grenen. Det kan det omöjligt ha gjort.

Och då är vi framme vid pudelns kärna och som det bland initierade (som har god insikt hur konkurrenterna tränar, jag lovar) har pratats om en hel del sedan Amir Azrafshan tog över som ansvarig tränare förra sommaren:

Laget är för dåligt tränat, den fysiska statusen är för låg och att vi där också kan läsa in en del av förklaringen till alla konstiga skador under de senaste säsongerna.

Och när jag summerar det jag såg i kväll blir jag bekymrad, har fanns tydliga tecken på att spelarna inte orkade varken fysiskt eller mentalt. Men ÖFK får gärna studsa tillbaka redan på söndag när serieledarna Djurgården kommer till Jämtkraft arena och visa att jag är på helt fel spår. Ingen skulle bli gladare än jag om så sker!

***

# Det var verkligen många felkalibrerade passningsfötter i kvällens ÖFK-elva, det är sällan jag har sett så många bortslagna bollar. 65 procent till rätt adress (enl sofascore) är inte okej!

# Försvarsspelet ska jag inte klaga på. Det var stabilt och bra fram till den 84:e minuten. Men då tappade Marco Weymans bort Jake Larsson, Aly Keita tappade bort bollen och Nordin Gerzick kunde rulla in avgörande 1–0 i öppen kasse.

# 2–0-målet behöver vi inte hänga upp oss på, det kom i den sjätte övertidsminuten när allt var över; Nahir Besara lyfte in en frispark där ÖFK:s mittfärsvar hade tappat bort Martin Broberg och så small det i nättaket bakom Aly Keita (för er som bara sett det målet i TV4-sportens korta klipp måste det ha sett helkonstigt ut, inte en ÖFK-försvarare framför den egna buren…).

# ÖFK-farligheter? Inte mycket att berätta om den här gången. Men Blair Turgott hade möjligheten att ge ÖFK momentum i den här matchen då han efter 17 minuter fick möjligheten men träffade snett och bollen for utanför.

# Den farligheten uppstod efter fint samarbete mellan Felix Hörberg och Jerell Sellars. Duon var också arkitekter bakom ytterligare en ÖFK-chans i första ronden men där Sellars inspel landade precis mittemellan framstormande Turgott och Ludvig Fritzson.

# Från den andra halvleken noterar jag också två ÖFK-chanser. Blair Turgott gjorde allt rätt innan han gjorde allt fel (han har väl aldrig passat i ett sånt läge tidigare?) när han i den 68:e minuten jobbade sig fri i Örebros straffområde. Och några minuter senare serverades Patrick Kpozo en utmärkt skottchans men träffade helt fel.

# Örebro fick en våldsam utdelning på sina spelarbyten; båda målskyttarna (Gerzic och Broberg) hämtades från bänken i matchens slutskede liksom Jake Larsson som öppnade för 1–0-målet.

# För ÖFK var det tvärtom. Marco Weymans ersatte en skadad Sam Mensiro i paus men kom aldrig in i matchen, samma lika för Simon Kroon (bytte med Jerell Sellars en halvtimme före slutet). Och Malcolm Stolt hann bara in på planen så small det bakom Aly Keita.

# Efter onsdagskvällens match är avståndet nu fyra poäng mellan ÖFK och nästjumbon Örebro, upp till Mjällby på kvalplatsen skiljer ytterligare en poäng (innan torsdagskvällens möte mellan Mjällby och Halmstad). Som sagt, det såg kärvt ut före onsdagskvällen, nu är det ännu kärvare! Tio omgångar återstår.

Till sist, kvällens ÖFK-poäng (skala 1–6 och inte alls så generösa som i söndags); Aly Keita 3 – Sam Mensiro (46) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3, Patrick Kpozo 3 – Felix Hörberg 3, Charlie Colkett (83) 2, Nikolaos Dosis 2, Ludvig Fritzson 2 –Jerell Sellars (62) 2, Blair Turgott 2. Ersättare: Marco Weymans (46) 1, Simon Kroon (62) 1, Malcolm Stolt (83) betygsätts ej.

Ingen Perry-effekt i Uppsala förra helgen.

Men i dag!

ÖFK slår Elfsborg, som kom till Jämtkraft arena med ambitionen att ta hand om serieledningen, med 3–1 och jag tror att nye tränaren Per Joar Hansen var mycket nöjd med det han fick se redan i sitt andra försök efter bara 14 dagar med sitt nya gäng.

Det ska han också vara även om det här bara var tre poäng och ett litet steg på den långa vandring som återstår innan ÖFK har hittat till säker mark. Men med Perrys intåg har vi alla fått ett litet hopp; klubben, spelarna och vi supportrar (inte minst).

Glädjen gick nästan att ta på när jag lämnade arenan, det var en väldigt skön känsla!

Men om jag ska vara ärlig; vad fanns egentligen att hoppas på den här eftermiddagen? Förutsättningarna var ju solklara.

# ÖFK: Allsvenskans slagpåse med en poäng på de senaste tio matcherna, 2–17 i målskillnad senaste åtta, nio poäng (två segrar och tre oavgjorda) på de senaste 24 allsvenska matcherna.

# Elsborg: 23 poäng (sju segrar och två oavgjorda) på de senaste tio matcherna, seriens formstarkaste lag på tredje plats i tabellen som vid seger skulle skutta upp till serieetta!

Men statistik är en sak, enskilda fotbollsmatcher en helt annan! Det fick vi ytterligare ett bevis på den här söndagseftermiddagen.

Inte minst i matchinledningen. Efter en kvart var jag tvungen att putta min bänkgranne Hasse Thor (som skriver matchtexten här på sajten) i sidan och påpeka att det här var det bästa jag sett från ÖFK sedan segern mot i Sirius och då pratar vi nästan om på Hedenshös dagar (i maj, före EM-uppehållet); försvarsspelet kändes som att det satt tillräckligt bra för att Elfsborg skulle få bekymmer att hota på allvar och i offensiven var Felix Hörberg riktigt på hugget ute på sin högersida och den som i första hand såg till att gästerna hamnade under press.

Det skulle också ge utdelning i målprotokollet – men kanske inte på det sätt jag hade tänkt mig:

# 22:a min: Elfsborgs mittback Christopher Mc Vey slarvar med en enkel passning i eget straffområdet, sätter bollen på Blair Turgotts måltjuvefötteroch en sådan möjlighet bränner inte ÖFK:s enda riktige skarprättare. Från nära håll sätter Turgott bollen till höger om Elfsborgs målvakt Tim Rönning, 1–0!

Det här var Turgotts sjätte mål för säsongen. Men det vara bara början på en magisk kväll för jamaicanen som nu var tillbaka i startelvan efter ett par matchers frånvaro på grund av avstängning och landslagsspel. Det skulle komma mer, mycket mer!

# 39:e min: Isak Ssewankambo hittar Turgott en bit utanför Elfsborgs straffområdel, Turgott söker skottutrymme och klappar till från drygt 25 meter, det blir en högerslägga som landar i Tim Rönnings vänstra kryss! Tack för den uppvisningen, 2–0!

# 80:e min: Nyss inkomne Marco Weymans skär upp gästernas försvarsblock med en lång svepare från höger ner till vänster. Blair Turgott löper ikapp bollen, avancerar in i straffområdet och skjuter via en touch på Leo Väisenen in 3–0-bollen i Tim Rönnings vänstra burhörna!

Där och då var naturligtvis matchen avgjord, skrällen ett faktum och att Elfsborg på övertid kunde putsa till siffrorna (straff, Samuel Holmén) var bara av akademisk betydelse. ÖFK hade gett sig själva en god portion självförtroende inför onsdagens ack så viktiga möte med bottenkollegan Örebro samtidigt som man stökat till det en hel del för Elfsborg i tätstriden.

Jag tror inte att det var många som såg den utvecklingen komma när vi gick till Jämtkraft arena, jag tror verkligen inte det. De flesta av oss kände nog närmast ångest inför det vi skulle få se även om man sprang ihop med en och annan sann optimist på läktarplats...

***

# Det är klart att det blir mycket fokus på Per Joar Hansen och hans inträde i klubben. Men så måste det bli i det läge som ÖFK befinner sig, ett tränarskifte var sista chansen att ändra färdriktningen när alla andra åtgärder var förbrukade. Och jag är övertygad om att Perry var precis den röst som krisen krävde; med ett helt liv i elitfotbollens tjänst och en ledarstil där ingen behöver tveka på vad han vill ha ut av sitt manskap är färdriktningen knivskarp i alla delar. Men oavsett om Perry lyckas med sin räddningsoperation eller inte så hoppas jag att klubb, ledare, spelare, anställda (och kanske en och annan supporter) suger i sig det den sympatiske och samtidigt vältalige tröndern har att förmedla. Varje match, varje träning, varje möte, varje enskilt samtal är en lektion i elitfotboll!

# Och så här långt; det snackas bara gott om den nye ÖFK-tränaren i korridorerna på Jämtkraft arena. Det är dessutom många som vill berätta, Perry har verkligen satt snurr på det mesta i klubbens verksamhet.

# Blair Turgott och hans tre mål var ju helt magnifikt – klart att han ska ha de stora rubrikerna. Men visst måste man också lyfta fram målvakten Aly Keitas betydelse för den här triumfen. En missad utboxning i första kunde ha trasslat till det men annars var det klockrent med en fotparad i första och en styrning i stolpens insida i början av andra som grädde på moset.

# Mittbackarna Noah Sonko Sundberg och Eirik Haugan. Bombsäkert på såväl marken som i luften!

# Men det som gladde mig allra mest var Felix Hörbergs härliga optimism i sitt spel. Uppvisningen ute till höger (20:e min) med en lång repa och två smarta dribblingar var en av matchens höjdare, det är sådana aktioner som kan lyfta ett helt lag. Efter matchen blev Hörberg rejält omkramad av sin nye tränare och kan det vara så att Perry har hittat den där nyckeln till Hörbergs spel som jag efterlyste? (Jag tror att det till stora delar handlar om självförtroende). I så fall har ÖFK ytterligare ett spetsat vapen i jakten på ett nytt kontrakt!

# Ronald Mukiibi fick ett varmt välkomnande när han kom efter 57 minuter. Men Mukiibis återkomst blev kortvarig, bara 20 minuter. Sedan fick han kliva av med en bristning(?). Det var en chansning som inte gick hem, Mukiibis kropp var uppenbarligen inte redo för allsvenskt tempo. Synd, för han såg verkligen spelsugen ut efter sitt långa uppehåll (sedan Allsvenskan tog EM-paus efter åtta omgångar).

# Värt att notera efter matcherna mot Sirius och Elfsborg om ni inte har förstått det tidigare; Perrys fotboll bjuder inte in motståndarna att vinna boll i närheten av ÖFK:s straffområde. I varje fall är det slut med hasarden!

# Det är också slut med det onödiga tillbakaspelet till backlinjen. Vunnen yta är vunnen yta, då ska bollen framåt!

# Elfsborg fick ute väldigt lite av sin Östersundsresa. Visst hade man övertag i de flesta statistiska siffror (men inte den viktigaste, målen) men var egentligen aldrig nära att få med sig något hem till Borås trots att tränaren Jimmy Thelin försökte spela ut alla kort han hade på bänken. Några korta toppar, visst, men sammantaget visade man inget som berättade att det här var ett lag som ska vara med och slåss om det allsvenska guldet.

# Dessutom; unge Sveinn Aron Gudjohnsen måste väl ha tagit årets mest korkade röda kort (direkt) när han i matchens sista döende sekunder utmanade Noah Sonko Sundberg på en brottningsmatch i ÖFK:s straffområde. Frustrerad, visst, men någonstans måste det väl finnas en gräns innan topplocket försvinner?

# Men som jag skrev tidigare och som tål att upprepas; det här var bara tre poäng. Det viktigaste är att ÖFK kan hantera den här framgången rätt och utföra en lika bra prestation redan på onsdag i Örebro. Och på söndag kommer serieledande Djurgården på besök till Jämtkraft arena!

Till sist; här är dagens mycket generösa (det måste man vara en sådan här kväll) ÖFK-betyg (skala 1-6): Aly Keita 5 – Sam Mensiro (57) 3, Noah Sonko Sundberg 5, Eirik Huagan 5, Patrick Kpozo 4 – Felix Hörberg 5, Isak Ssewankambo 3, Nikolaos Dosis 3, Ludvig Fritzson 4 – Jerell Sellars (69) 3, Blair Turgott 6. Ersättare: Ronald Mukiibi (57-77) betygsätts ej, Simon Kroon (69) 2, Marco Weymans (77) 3.

Ingen Perry-effekt – därför heller inga ÖFK-poäng i Uppsala.

Nye ÖFK-tränaren Per Joar Hansen hade naturligtvis hoppats på en annan utgång än 0–1 mot Sirius och därmed ytterligare en förlorad chans att närma sig konkurrenterna i den allsvenska bottenstriden.

Perry hade på den vecka han jobbat med sitt nya lag fått till försvarsspelet. Absolut, det kan ingen klaga på.

Men anfallsspelet? Inte alls, det var lika obefintligt som det varit större delen av den här säsongen.

Därför kan ingen protestera mot att Sirius tog alla tre poängen.

Per Joar Hansens ÖFK såg ut precis som kommunicerats under veckan; en 4-4-2-uppställning med lågt utgångsläge som när man vunnit bollen satsade på snabba omställningar.

Del 1 gick alldeles utmärkt; det var tätt och kompakt i försvarsområdet och ett hemmalag med stort bollinnehav tvingades ta de flesta av sina avslut från distans.

Del 2 gick inte alls, i varje fall nästan inte alls. Ett par skott utifrån samt ett friläge (Felix Hörberg) plus sju hörnor, de flesta utan skärpa. Men precis som tidigare i sommar förmådde ÖFK inte skapa något som helst tryck mot motståndarnas mål, man lyckades aldrig pressa fast hemmalaget i deras eget försvarsområde.

Och om det kan man naturligtvis ha både åsikter och förklaringar;

# Perrys korta tid att jobba med sitt lag spelar naturligtvis roll, det tror jag alla kan känna sympati för. Liksom att Blair Turgott inte var redo för match efter nytt landslagsuppdrag (Jamaica) och sen ankomst till Uppsala och därför lämnades utanför matchtruppen. (Antalet ersättningsalternativ är, som bekant, verkligen inte många.)

# Men å andra sidan; chansen att straffa Sirius försvarsspel kommer aldrig att bli större än den här eftermiddagen. Uppsalalaget tvingades sätta en 19-åring i målet (Hannes Sveijer, hans andra match i Allsvenskan och den första mot Djurgården för ett par månader sedan var verkligen skakig med fem insläppta bollar…), mittbacken och lagkaptenen Tim Björkström (i ÖFK en kort tid under Europaperioden) kom aldrig till spel och hans mittbackspartner Patrick Nwadike utgick skadad redan i mitten av den första halvleken.

Att inte ÖFK lyckades utnyttja det skadeskjutna hemmaförsvaret kan ha berott på att Per Joar Hansen inte förmådde maximera sin uppställning i sitt första försök;

# Jag tycker att Perry gjorde ett felval på vänstersidan med Patrick Kpozo som back och Marco Weymans i positionen framför. För mig hade det varit givet att göra tvärtom. Det hade givit en starkare offensiv, absolut, samtidigt som det förmodligen hade blivit lika bra försvarsmässigt!

# Och valet av Francis Jno-Baptiste längst fram förstår jag inte. Perry har givetvis sett det han sett under den här träningsveckan men staben runt honom borde rimligtvis ha bistått med sina erfarenheter. Nu blev det 45 bortkastade minuter innan Baptiste lyftes av banan. Där saknas allsvensk kvalitet, det konstaterade jag och många andra redan för länge sedan!

Jag hade före matchen fyra förhoppningar som också skulle ge möjlighet att lägga grunden till tre poäng;

# Försvarsspelet skulle sitta. Check!

# ÖFK skulle heller inte bjuda in Sirius till möjligheten att vinna bollen i närheten av egna straffområdet när man startade från Aly Keita. Check!

# ÖFK skulle kunna behålla trycket sedan man vunnit offensiva ytor. No check!

# En skärpning vid egna fasta situationer. No check.

Kort sammanfattat: Uppgifterna på den egna planhalvan fixade man, uppgifterna på motståndarnas planhalva fixade man inte alls. Därför blev det heller inga poäng!

***

Några korta noteringar;

# Oavsett resultatet, det är väl ingen tvekan om att Per Joar Hansen dragit in som en frisk fläkt i ÖFK-lägret. Temperaturen har onekligen höjts både här och där, till och med omklädningsrummet och några andra ytor på Jämtkraft arena målades om! Dessutom, och det gladde mig, släppte Perry fram den assisterande tränaren Jussi Kontonen. Jussi, vem? säger säkert många. Under Amir Azrafshan har Jussi inte gjort några som helst avtryck under sina åtta månader i Östersund, det har från sidan närmast känts som han har varit placerad i frysboxen. Nu har han fått leda många övningar på träningsplanen!

# Felix Hörberg, som hade skadekänning i veckan och var tveksamt startande, fick börja på bänken men kom in efter pausfikat. En kvart före slutet fick han chansen som ÖFK hade väntat på när han, frispelad av Isak Ssewankambo, i en snabb omställning kom loss från mittlinjen. Men avslutet var för svagt och Hannes Sveijer kunde rädda med högerfoten. Tänk att det så ofta blir bara nästan för Felix. Med den verktygslådan! Jag förstår inte, men hoppas att Perry hittar nyckeln. Den finns men Hörberg har gömt den väl.

# Eirik Haugan har inte haft marginalerna med sig de senaste veckorna. Ett litet misstag även nu när han efter en halvtimme i en halvstökig situation gav Christian Kouakou chansen att smälla in sitt nionde mål för säsongen. Segermålet!

# Aly Keita var tillbaka där han ska vara efter några sämre insatser. Ett par riktigt svettiga räddningar gav ÖFK chansen hela vägen att rädda en pinne. Lagkaptenen var ÖFK:s bäste den här gången.

# Charlie Colkett tvingades ge upp efter 68 minuter, skadad. Nu håller vi tummarna att det inte är något allvarligt, det har ÖFK inte råd med.

# En fågel viskade i mitt öra att Jerell Sellars bänknötande efter EM-uppehållet INTE ska ha berott på skada (som det har påståtts och som jag har skrivit mer än en gång), därför har det bara blivit några minuter här och några minuter där. Bara vid ett tillfälle ska skada ha hindrat Sellers från spel, övriga gånger har han varit petad! Snälla, säg att jag är felinformerad, det måste vara fel! Det är ju Sellars som har nyckeln till ÖFK:s anfallsspel. Men han kan inte fixa det själv. Och han kan definitivt inte göra det från avbytarbänken!

# Blair Turgott och hans uppdrag i Jamaicas landslag är ett problem för ÖFK, ingen tvekan. Efter det långa EM-uppehållet var han borta ytterligare nästan en månad (fyra matcher) och kom tillbaka i dåligt skick (som gav ytterst ojämna insatser). Och efter den här tvåveckorstrippen, som gav några futtiga minuters spel, hann Turgott inte i tid för att vara klar till dagens Siriusmatch. Och gissar jag inte helt fel så har det heller inte tränats något vidare, det går ju inte när landslaget spelar tre matcher på kort tid. Och när nu Turgott hunnit träna ikapp sina lagkamrater här hemma kommer väl ytterligare ett Jamaica-uppdrag… Ja, jag kan reglerna, men mot ÖFK slår dom orimligt hårt!

# Till sist; här är dagens ÖFK-betyg 8skala 1–6): Aly Keita 4 – Sam Mensiro (85) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3, Patrick Kpozo 3 – Ludvig Fritzson 3, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett (68) 2, Marco Weymans (65) 2 – Jerell Sellars (85) 3, Francis Jno-Baptiste (46) 1. Ersättare: Felix Hörberg (46) 2, Sebastian Karlsson Grach (65) 2, Frank Arhin /68) 2, Nikolaos Dosis (85) och Malcolm Stolt (85) betygsätts ej.

…åsså är bollen tillbaka hos Aly Keita!

Känner ni igen er och hur ni tänker? Kanske som jag och suckar tungt…

Va håller dom på med?

När ÖFK spelar fotboll är bollen oftast hos målvakten Aly Keita eller i hans grannskap.

Efter 0–3 i Norrköping, alltså ännu en förlust i raden av så många att de flesta har tappat räkningen, gick topplocket för mig.

Hur fan ska ÖFK kunna vinna fotbollsmatcher när man ständigt sitter fast på den egna planhalvan – av egen förskyllan?

I eftermiddags var det Norrköpings Rikard Norling som gnuggade händerna av förtjusning, i måndags Kalmars Henrik Rydström… Ja, i stort alla motståndarchefer bara väntar på att Aly Keita (eller Sixten Mohlin i måndags) ska börja rulla bollen till någon av sina närmaste backar och passningarna börjar gå kors och tvärs genom straffområdet. Då kommenderar de full press framåt.

Sex, sju man stormar fram och alla vet vi resultatet. Det är plågsamt sorgligt att se hur ÖFK blir av med bollen i sitt eget försvarsområde. Alldeles för ofta, i match efter match.

Ansvarig för eländet är naturligtvis tränaren Amir Azrafshan. Och nu är det det dags att tala klartext: Azrafshan håller inte måttet som taktiker och är en svag matchcoach! Alla med alldeles så lite fotbollskunnande kan se det omöjliga i att försöka spela som Barcelona när man har spelare som håller till i en helt annan division.

Det är inte spelarnas fel, det är Amir som ritar upp spelplanen. Visserligen är minnet kort men jag tror mig inte ha upplevt att någon tränare på den här nivån hållit fast vid något så hopplöst så länge samtidigt som förlusterna staplas på hög.

Tanken må vara alldeles så god.

Men ekvationen är omöjlig.

Det funkar inte!

Därför är det dags för ÖFK-ledningen att agera när Allsvenskan tar ett par veckors landslagsuppehåll och fortfarande 13 matcher återstår att spela, det är faktiskt sista chansen:

# Lyft bort Amir Azrafshan från tränarjobbet. Nu

# Samtidigt ska man också säga tack och farväl till sportchefen Adil Kizil. Som ansvarig för fotbollsverksamheten har han inte tillfört ett piss sedan han anlände, absolut ingenting!

Polarna från Dalkurdtiden är säkert bra grabbar på många vis. Men de har inte kvalitet att leda ett allsvenskt lag, de är på fel spår! Det är därför det ser ut som det gör.

Punkt!

Men det är naturligtvis som att ropa i en tomma tunna (och dessutom vet jag hur det kommer att se ut i kommentarsfältet här nedan men det bjuder jag på…) att kräva de här förändringarna. Om jag fattar saken rätt så har Azrafshan ledningens förtroende, han har också spelarnas enligt vad som läckte ut från det möte ÖFK-ledningen hade med spelarna förra helgen (ordförande Rasteby ville med en handuppräckning se vilka som hade förtroende för sin tränare, suck…vilket var alternativet till att sträcka armen i luften?)

Efter det har läget i tabellen blivit än värre; 0–1 mot Kalmar och 0–3 mot Norrköping och det börjar bli rätt ensamt längst ner i tabellen. Nu är man faktiskt dyngsist och snart finns inga livlinor kvar (finns det några egentligen?) och dessutom förlorade man tre viktiga pjäser (Turgott, Hörberg och Mensiro) när de tappade huvudet i måndagsmatchens slutskede och var avstängda när de så väl hade behövts i dag.

Sett utifrån måste därför konstateras; dagens ÖFK saknar ledarskap i alla delar! Det är därför klubben i ilfart är på väg på stupet. (Då pratar jag bara om det sportsliga, övriga bitar törs jag, som tidigare skrivits, inte tänka på).

Och tycker ni att jag är en besserwisser som alltid tror att jag vet och kan allt så får ni gärna kalla mig för det. Men jag lutar mig bara mot kalla fakta; två segrar på de senaste 23 allsvenska matcherna och dessutom en kryckig försäsong trots bästa möjliga förberedelser (tre veckor i Spanien, enda allsvenska laget som åkte till solen) är fullständigt hopplösa siffror i det här sammanhanget. Och lägg därtill spelare som inte kan hålla huvudet kallt utan beter sig illa...

Amir Azrafshan pratar ofta och gärna om hur spelartruppen utvecklas och så sent som i veckan upprepade han sitt mantra ”det finns intentioner till att det kommer att lossna snart”.

Kolla siffrorna här ovan, Amiri. Det är dom enda som gäller, de enda sanna. Det du snackar om har vi andra inte inte sett speciellt mycket av. Tyvärr.

***

Här är några korta noteringar;

# Anneli Andersén togs i veckan in i staben kring laget med fokus på analys och scouting, alltså med huvudinriktning på ÖFK:s motståndare om jag förstår det hela rätt. Viktigt? Jajamen, men betydligt viktigare hade varit att använda Anneli till att förändra det egna spelet!

# ÖFK kom till spel i Norrköping utan avstängda Blair Turgott, Sam Mensiro och Felix Hörberg (missade första matchen för säsongen). Saknades gjorde även Ludvig Fritzson och Simon Kroon (har någon sett anledningen?).

# Men Jerell Sellars var med från start, hans första den här sommaren. Sellars

spelade nästan hela matchen och var en injektion även om man kan se att tajmingen inte sitter där efter all skadefrånvaro. Dessutom; många ÖFK-spelare såg ut att ha felvallat under skorna och Sellars hade sämsta fästet. Hur kunde det bli så fel i skovalet?

# Första kvarten lovade mera. Noah Sonko Sundberg, Sebastian Karlsson Grach, Patrick Kpozo och Jerell Sellars testade alla skottfoten, dock utan framgång.

# Men sedan havererade försvarsspelet; att Marco Weymans och Charlie Colkett hamnade på efterkälken ute till vänster må vara hänt. Men inspelet ska inte få gå mellan mittbackarna Sonko Sundberg/Eirik Haugan och Aly Keita. Inte en chans, den ytan ska vara stängd. Och när sedan Kpozo hamnade på ryggen på Christoffer Nyman var Norrköpingsledningen ett tidigt faktum (15:e min).

# 2–0-målet (30:e min) kom på en hörna sedan Aly Keita missat en uppspel mitt i banan och Charlie Colkett peggat upp för Jonathan Levi när han nickade in bollen mitt i skottsektorn. Levi fick en drömträff från strafflinjen, absolut, men Keita och Colkett kan inte ha mått bra av sina insatser. Det är sånt om inte får ske om man vill vinna fotbollsmatcher.

# Inte heller vid Norrköpings tredje mål (84:e min, ”Totte” Nyman igen) var försvarsspelet något att hurra över. Haugan förlorade sin duell och Sonko Sundberg tappade bort Nyman framför buren. Sen small det!

# Bästa ÖFK-chansen efter paus hade Jerell Sellars när han i 66:e minuten skaffade sig själv ett kanonläge men sköt snett och högt i ett läge där ÖFK fortfarande hade möjligheten att få kontakt.

# Från andra halvlek minns jag också ett par riktigt fina aktioner av Charlie Colkett; först när han drev över hela Norrköpings planhalva för att avsluta med ett vasst skott och sedan hade han en fullständigt magnifik passning som skar upp hemmalagets högerförsvar. Sånt måste gillas!

# Marco Weymans fick ta högersidan den här gången, stundtals assisterad av Charlie Colkett. Lagets två mest enfotade (vänster) tvingades alltså kampera ihop till höger. Inte enkelt att glänsa under dom förutsättningarna…

# Även om Patrick Kpozo var inblandad i första baklängesmålet och hade en passningsfot som inte var lika välkalibrerad som vanligt måste man beundra det jobb han utför längs hela sin vänsterkant. Han försvarar och han anfaller, i match efter match. Kpozo ser helt enkelt otroligt vältränad ut. (Har jag skrivit det tidigare så tål det att upprepas, det är sällan man ser den här utvecklingen på en spelare som de flesta trodde skulle bli en av alla talanger som inte blev något mer än just en talang).

# Henrik Bellman ”drog en baksida” 20 minuter före slutet. Ja, ni har läst det tidigare, alltså om ÖFK och bristningar i lårets baksida.

# Två veckors uppehåll kan kanske lätta på skadelistan. Men oavsett vilka spelare som kan vara tillbaka är det ovan skrivna som är det viktigaste. ÖFK måste byta skeppare på skutan. Även om jag varit kritisk tidigare mot både ett och annat har jag passat mig noga för att kräva Azrafshans avgång, jag vet under vilka hopplösa förutsättningar han har jobbat. Men när jag nu ser hur illa det matchas kan jag inte hålla tyst längre. Och om det ska finnas en chans att undvika nedflyttning måste förändringen komma nu – inte sen!

# Till sist; här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 2 – Marco Weymans 2, Noah Sonko Sundberg 2, Eirik Haugan 3, Patrick Kpozo 4 – Jerell Sellars (86) 3, Nikolaos Dosis 2, Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett (71) 2, Henrik Bellman (71) 1 – Sebastian Karlsson Grach 2. Ersättare: Frank Arhin (71) 1, Malkolm Stolt (71) 2, Ahmed Awad (86) betygsätts ej.

Det var okej utan att det slog gnistor om det. I 85 minuter.

Men det som hände de efterföljande tio minuterna (och då har jag bortsett från det sorgliga efterspelet som jag inte här och nu förmår att reda ut…) kan vara det som sänker ÖFK på många sätt efter 0–1 mot Kalmar FF.

# 86:e minuten: Nils Fröling nickar in smålänningarnas segermål på lagets elfte hörna.

# 92:a minuten: Blair Turgott drar på sig en fullständigt onödig varning, hans tredje för säsongen och är avstängd i kommande match (på söndag i Norrköping).

# 93:e minuten: Sam Mensiro sparkar omkull en motståndare nere vid egen hörnflagga, varnas (hans tredje) och är även han avstängd i nästa omgång.

# 95:e minuten: Felix Hörberg drar också på sig också det onödig en varning (hans tredje…) och som ni säkert har räknat ut, Hörberg tvingas också avstå resan till Norrköping…

Att släppa in ett baklängesmål i matchens slutskede är sånt som händer och kommer att hända i fotbollsmatcher, det känner vi alla till även om det ser ut att drabba ÖFK osedvanligt ofta den här säsongen där inte mycket går deras väg.

Men att dra på sig tre varningar, som alla leder till avstängningar, på fyra övertidsminuter, måste väl vara någon form av svenskt bottenrekord.

Om inte så är det i varje fall fullständigt huvudlöst, det är som att trycka in looserstämpeln mitt i sin egen panna. Visst, jag kan förstå att frustrationen sprutade ur öronen på hemmaspelarna denna överjävliga sommar efter ytterligare en snyting. Men säkringen får inte brinna på det här sättet. det är långt utanför den gräns som är acceptabel.

Det är trots allt fortfarande 14 omgångar kvar att spela, Mjällby och Örebro finns inom ett avstånd som är rimligt och går att fånga in. Men för att göra det måste ÖFK ha sina spelare på plan, inte i utvisningsbåset!

ÖFK-tränaren Amir Azrafshan valde den här gången att satsa på en 4-2-3-1-uppställning, alltså så som jag förordade i förra veckan när jag summerade den första halvan av årets serie. Hur han kom fram till den kursändringen vet jag inte, det lär finnas många förklaringar till det. Men naturligtvis spelade det in att Marco Weymans nu var redo att starta matchen, Azrafshan fick en naturlig vänsterback att kasta in i en fyrbackslinje och kunde därmed ge Patrick Kpozo en mer offensiv roll på vänster mittfält.

Isak Ssewankambo och Ludvig Fritzson säkrade centralt framför backlinjen, Simon Kroon fick nyckelrollen som bollfördelare bakom Blair Turgott och med Felix Hörberg som offensiv högerbreddare.

Ja, ni med gott minne (i varje fall som räcker en vecka) kommer säkert ihåg vad jag skrev…

Men det tog en kvart innan uppställningen hade satt sig, det var väldigt tveksamt i inledningen men sedan Isak Ssewankambo hade forcerat fram ett friläge för Blair Turgott (räddades snyggt av Kalmarmålvakten Lucas Hägg Johansson) blev det ordning i strukturen, Kalmar kunde inte lägre bestämma matchtempot på samma sätt som i upptakten.

Men å andra sidan; ÖFK hade svårt att hota i offensiven. Det var bara Felix Hörberg som tog sig in bakom sin bevakare Sebastian Ring ute till höger vid några tillfällen men Hörberg hade svårt att hitta rätt adress med sina inspel.

Men några av attackerna lovade mera, det ska sägas.

Och bättre hemmaoffensiv blev det efter paus, oftast med Blair Turgott och Felix Hörberg i huvudrollerna. Turgott hade ett par avslut som gick utanför målramen och så serverade han Felix Hörberg en möjlighet efter hårt jobb men Hörbergs vinkel blev lite för dålig och Hägg Johansson kunde parera.

Men Hörberg skulle få sin och ÖFK:s chans i matchens 71:a minut när Kalmars Viktor Backman i en brytning frispelade(!) ÖFK:s kvickfotade högerflyer. Men istället för att ta avslutet själv försökte Hörberg spela bollen vidare till en framstormande lagkamrat.

En Kalmarförsvarare hann emellan och det blev bara hörna av någonting som borde ha blivit betydligt mycket mera.

Men så går det för lag och spelare i motvind, lag och spelare utan självförtroende. Det är som en naturlag att det ska gå åt skogen.

Precis som att man ska åka på en baklängesmål i slutminuterna…

***

Här är några korta noteringar;

# Sixten Mohlin fick chansen i målet när Aly Keita besvärades av en stukad tumme. Mohlin fick öppna med en vass reflexparad på skott från Oliver Berg och gjorde sedan det mesta rätt även om ett par utspel mitt i banan måste ifrågasättas.

# ÖFK:s bäste den här kvällen var Eirik Haugan som vann otroligt många dueller kring det egna straffområdet. Det var starkt av den unge norrmannen att komma tillbaka efter dubbelsmällen senast mot Norrköping (tappad markering vid Norrköpings andra mål och strax därpå en missad straff när poängen skulle räddas). Haugan var visserligen inblandad i Kalmars segermål när han förlorade höjdduellen mot Nils Fröling men där var nog felet i att ÖFK:s uppställning blev alltför framtung och Kalmar blev övertaliga vid den bakre stolpen.

# ÖFK hade stora svårigheter att spela sig fram över det centrala mittfältet, matchen igenom. Kalmar stängde väldigt effektivt av den ytan samtidigt som Simon Kroon inte hade någon vidare tajming efter ett par matchers frånvaro. Det stämde verkligen inte för Kroon den här kvällen.

# Jag hade hoppats att Patrick Kpozo skulle kunnat utmana mer på sin vänsterkant. Men där stötte han på gamle ÖFK-bekantingen Piotr Johansson som nu gjorde sin bästa match på Jämtkraft arena!

# En lite undran mitt i dessa motgångens tider; saknas det inte en ordentlig ledare ute på planen? Alldeles för ofta blir det väldigt stirrigt när det bränner till i slutet av matcherna. Och det här har jag noterat ända sedan ”Europalaget” skingrades och försvann. Nu är det dags att någon kliver fram och tar ansvar, det utsatta läget kräver det (då kanske vi hade sluppit se de trista scenerna i slutminuterna…).

# Här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Sixten Mohlin 4 – Sam Mensiro 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 4, Marco Weymans (70) 3 – Isak Ssewankambo 3, Ludvig Fritzson (58) 2 – Felix Hörberg 3, Simon Kroon (58) 1, Patrick Kpozo 2 – Blair Turgott 3. Ersättare: Nikolaos Dosis (58) 2, Sebastian Karlsson Grach (58) 2, Henrik Bellman (70) 1.

Till sist; ÖFK:s vikarierande lagkapten Sam Mensiro var urförbannad och Kalmars Oliver Berg (också han vikarierande kapten i Jonathan Rings frånvaro) grät. Det var stökigt och bökigt sedan domaren Mohammed Al-Hakim hade blåst av matchen. Mensiro upplevde sig hånad och hade uppfattat ett rasistiskt tillmäle mot honom. Det såg ut som om han ville göra upp med allt och alla och det var många lagkamrater som försökte få Mensiro att besinna sig. Men ÖFK-spelarens måltavla var klart och tydligt Oliver Berg, norrmannen som i sin tur stod en bit därifrån och grät och fick tröstas av sina lagkamrater. Vad som hände och inte hände, vad som sas och inte sas gick inte att bringa någon klarhet i direkt efter matchen. Men räkna med en eller annan bestraffning när ärendet hamnar på disciplinnämndens bord! Allt annat skulle förvåna mig.

När Alsvenskan tog EM-uppehåll efter åtta spelade omgångar var det inte alldeles enkelt att summera ÖFK:s inledande insatser. Vi hade fått se lite av allt; en del var riktigt bra (5–0 mot Örebro, 3–0 mot Sirius och oavgjort i Malmö), annat var okej men gav dålig utdelning (premiärpoängen i Kalmar, förlusterna mot Djurgården, AIK och Mjällby) och så hade vi bottennappet hemma mot Varberg.

Åtta poäng, en pinne i snitt per match, är sånt som brukar räcka för att fixa nytt kontrakt efter 30 omgångar. Och med de förutsättningar som ÖFK för tillfället lever under så var det godkänt för min del. Absolut!

Nu har vi hunnit fram till seriens halvtid, ytterligare sju omgångar kan summeras.

Betyget för den andra quartern: Underkänt!

Det kan inte annat bli efter noll vinster, en oavgjord och sex förluster. En poäng och 5–18 i målskillnad, det är ju nästan lika uselt som ÖFK avslutade den förra säsongen (sex raka förluster).

Om man slår samman den första halvan blir betyget tyvärr detsamma. Det är bara att kolla tabellen efter måndagskvällens sena matcher: ÖFK ligger sist med sina nio poäng. Inte dyngsist, absolut inte; Mjällby ligger två poäng före, Örebro, på negativ kvalplats, är ytterligare en pinne före. Det går att greppa...

…men:

Till Sirius på plats 13 och närmast ovanför de där förhatliga strecken skiljer nu sju poäng. Sju pinnar är mycket när det ser ut som det har gjort och det KUNDE ha sett ännu värre ut om inte AIK och Varberg fått in sina väldigt sena segermål i går kväll (både avgjorde i 89:e minuten…).

Lagen som ligger närmast ovanför Sirius (Varberg, Halmstad, Degerfors) kommer inte att vara några räddningsplankor för ÖFK, de ser redan ut att ha smitit utom räckhåll.

Jag har gått igenom de 15 matcher som ÖFK spelat, kollat de betyg jag satt och kommit fram till följande, högst subjektiva, ”sanningar”:

# En match sticker definitivt ut, 5–0 hemma mot Örebro i andra omgången. Toppklass, det var som när ÖFK var som allra hetast för några år sedan. Visserligen var utdelningen exceptionell, fem skott på mål, fem skott i mål! Men intrycket kan ingen blunda för.

# Oavgjort mot Malmö FF på bortaplan (som kunde ha varit en trepoängare om inte domaren hade schabblat till det, jag har fortfarande svårt att smälta Kristoffer Karlssons insats i den matchen) och 3–0 hemma mot Örebro är också starka papper.

# Sedan blir det ett rejält hopp i betygssättningen. Hammarby (1–1) var en godkänd prestation, söndagens insats mot Norrköping likaså. I samma fack hamnar också den snöpliga 0–1-förlusten mot Halmstad där ett självmål i matchens sista spark fällde ÖFK. Där tar jag absolut hänsyn till förutsättningarna, Amir Azrafshan fick verkligen anstränga sig för att få ihop en startelva (så illa var det). Förlusten i Degerfors fick också godkänt i summeringen, där belönade jag en stark och anfallsinriktad första halvlek som borde ha givit betydligt mer än 1–0, mycket mer.

# Sämsta insatserna: Bortamatcherna mot Häcken (0–5) och Elfsborg (0–3). Mot Elfsborg blev betygen så låga att jag misstänker att ett dåligt humör bidrog...

Kollar man in hur jag bedömt spelarprestationerna är det, föga överraskande, en kvintett som sticker ut; mellan Aly Keita, Ronald Mukiibi (inte längre kvar i klubben, hans betyg är satt efter de inledande åtta omgångarna), Noah Sonko Sundberg och årets uppstickare Patrick Kpozo skiljer bara några futtiga hundradelar efter 15 spelade omgångar, Eirik Haugan är strax därefter. Den betygssättningen tror jag de flesta bedömare kan ställa sig bakom. I mina ögon är det här spelare som presterar på hög allsvensk nivå, i match efter match.

Men sedan är marginalen till nästa gäng stor, alltför stor; Felix Hörberg, Isak Ssewankambo, Nebiyou Perry (borta sedan EM-uppehållet och inte aktuell förrän kanske i slutet av serien), Simon Kroon och Blair Turgott har godkända siffror men inte mer.

Ännu lägre är de för viktiga pjäser som Ludvig Fritzson och Sam Mensiro (han måste ju användas, ständigt småskadad, när bristen på försvarsspelare är så uppenbar).

Alla dom här måste prestera bättre, några mycket bättre för att ÖFK ska kunna resa sig från sitt utsatta läge. Samtidigt måste ungdomarna (Karlsson Grach, Dosis, Arhin, Bellman, Stolt) ta ytterligare steg i sin utveckling, Charlie Colkett hitta en snabb formtopp och Jerell Sellars bli matchklar. Nu!

***

Några korta noteringar och funderingar:

# Jag grunnar fortfarande på hur ÖFK under det långa EM-uppehållet så kapitalt kunde misslyckas i sitt rehabarbete? Det var ju i princip inga av de skadade som lyckades ta sig tillbaka till matchform.

# Jerell Sellars är ju en av dem. Nu blir det åtta minuter här, 13 minuter där. Så har det varit i samtliga sju matcher efter EM och alltid i slutet av matcherna. Varför inte vända på tanken? Låt Sellars spela från start och så länge han orkar, bättre 30 minuter i början än tio i slutet! Jag påstår att det är Sellars som har nyckeln till ÖFK:s anfallsspel!

# När nu ÖFK så uppenbart måste börja vinna matcher är det dags att flytta fram Patrick Kpozo en bit i banan. Jag tror inte att det är hela lösningen men att Kpozo kan vara en del av den. Hörberg offensiv till höger, Kpozo offensiv till vänster – båda med speed, teknik och bra tillslag på bollen vid inspel och skott. Och Sellars som spelfördelare bakom Turgott… Skulle inte det vara en offensiv som kunde hota?

# Som ni kan räkna ut av raderna här ovan så vill jag fortfarande se (precis som jag skrev redan i december och sedan upprepat vid några tillfällen) en 4-2-3-1-uppställning. ÖFK måste stärka sin offensiv, enligt statistiksajten Wyscout är ÖFK även i år det lag som skapar minst med klara målchanser (men å andra sidan är mest effektiva, i särklass). Men så blir det när laget väldigt sällan orkar skapa ett längre tryck på sina motståndare.

# Blair Turgott är för övrigt enligt samma sajt Allsvenskans vassaste avslutare, flest mål i förhållande till klara chanser!

# Förutom alla skadorna är det framförallt två saker jag stör mig på; jag begriper inte, i det läge som så snabbt uppstod, att Charlie Colkett fick jiddra på hemma i England samtidigt som Amir Azrafshan hade problem att få en startelva på benen. Jag förstår heller inte hur ÖFK kunde misslyckas att knyta upp Ronald Mukiibi på ett korttidskontrakt fram till årsskiftet. Bristen på försvarsspelare är ju alldeles uppenbar. Samtidigt så är knappast Mukiibi med hans skadehistorik den hetaste på marknaden. Visserligen är den här världen ibland fullständigt obegriplig, man ska aldrig säga aldrig, men halvskadade fotbollsspelare är knappast de som står först i kön när klubbar ska förstärka, så dumma är de inte. Samtidigt som Mukiibi hade haft god nytta av ytterligare ett halvår i Östersund för att hans kropp skulle vara redo för nya utmaningar. Det är min bestämda uppfattning.

# Djurgården är fortfarande serieledare men har inte varit lika bra efter EM som före, faktiskt klart sämre. Malmö och ett gnetande AIK kommer att utmana även om skåningarna, lite överraskande, så här långt har haft svårt att strida på två fronter. Framgångarna i Champions league-spelet har kostat i Allsvenskan, helt klart.

# Jag tycker att ÖFK:s informationsansvarige Håkan Lundqvist i förra veckans poddsamtal med Amir Asrafshan på klubbens hemsida fick ÖFK-tränaren att öppna sig på ett helt annat sätt än tidigare. Jag har länge (alltför länge) tyckt att Azrafshan underskattat ÖFK:s utsatta läge samtidigt som han överskattat lagets prestationer. Nu var han där verkligheten, med alla dess svårigheter, är, Azrafshan kändes helt plötsligt mycket ärligare. Det tror jag är mycket bättre; att hålla fasaden uppe gentemot sina spelare, ja, även alla oss intresserade, är sällan en lyckad strategi. Spelarna fattar, vi fattar, att läget är, och under en längre tid har varit, väldigt ansträngt.

Tabellen ljuger inte och två segrar på de senaste 21 matcherna inte är allsvensk kvalitet. ÖFK måste helt enkelt börja gräva där de står för att det ska finnas en möjlighet att reda ut den här situationen. Och efter förra veckans Azrafshan-snack och söndagsinsatsen mot Norrköping känner jag mig lite lugnare. Men bara lite; matchen på måndag kväll när Kalmar FF kommer till Jämtkraft arena är något av nyckeln in i hösten.

Faktiskt lite av sista chansen!

Ny förlust – och ett ännu sämre läge i tabellen.

Men efter 1–2 mot IFK Norrköping tror jag att de flesta ÖFK-vänner tyckte sig hitta i alla fall några små bitar som kan ge en strimma av hopp när nu Allsvenskan rusar vidare in i andra halvlek.

Det fanns saker som ÖFK gjorde riktigt bra den här söndagskvällen.

Faktum kvarstår dock; placeringen längst ned i tabellen tycks för tillfället vara cementerad när halva serien är spelad.

En sån här säsong får man vara glad för det lilla; exempelvis som att ÖFK-tränaren Amir Azrafshan den här gången, sedan Eirik Haugan lämnat klartecken till spel, gavs möjligheten att ställa en hyggligt skadefri startelva på benen samt fylla hela avbytarbänken.

Azrafshan hade till och med några alternativa lösningar…

ÖFK-tränaren valde den försiktiga vägen; en fembackslinje, tre på mitten och två som jagade längst fram, Blair Turgott och Sebastian Karlsson Grach. Det var mycket tydliga linjer i den uppställningen.

Det är lätt att förstå, jag klandrar honom inte med tanke på det som hände på Hisingen förra helgen (0–5 i Häcken…).

Men det blev inte alls bra. Det blev baktungt, Norrköping parkerade långa stunder på ÖFK:s planhalva och riktigt illa blev det när hemmalaget försökte spela sig upp hela vägen från Aly Keita.

Bortalaget kunde pressa till sig bollen redan i fiendeland – eller tvingade ÖFK att slå längre bollar i stressade lägen som ofta blev för korta, Norrköpings stabila backlinje behövde väldigt sällan jaga mot eget mål utan kunde lugnt kliva fram, vinna duellspelet mot alltför få hemmaspelare och sedan snabbt starta nya anfall.

Långa stunder handlade det väldigt mycket Norrköping, väldigt lite ÖFK.

Gästerna skulle också ta ledningen. Det var snyggt, mycket snyggt.

# 27:e min: Bollvinst vid mittlinjen, fyra snabba passningar senare (Norrköping skar upp ÖFK:s vänsterförsvar som en konservburk…) är Isak Bergmann Jóhannesson sopren med Aly Keita och 0–1 kommer upp på matchtavlan. Extra krydda vid målet: Samuel Adegbenros sista pass till målskytten; så enkelt, så läckert (jag har i alla tider hävdat att det enkla är det geniala, det gäller i de flesta sammanhang).

ÖFK hade två möjligheter i första halvlek, båda signerade Sebastian Karlsson Grach. Först nickade han mot öppet mål efter förspel av Nikolaos Dosis (räddades på linjen avHenrik Castegren) och när KG gavs chansen av Blair Turgott missade han bollen.

Det var allt, resten var försvarsspel. Men ett bra försvarsspel!

Men det skulle komma bättre tider, mycket bättre. I paus stuvade Azrafshan om sitt lag; Henrik Bellman fick kliva av, Patrick Kpozo flyttade ut till vänstervingen och Marco Weymans tog Kpozos plats i backlinjen. Lägg därtill lite offensivare utgångspositioner på mitten (det blev lite 3-5-2 över uppställningen) – och matchbilden förändrades. ÖFK blev, som man numera säger, mer framåtlutat.

Inte minst på vänstersidan fick Kpozo utrymme att hota sina motståndare och det gjorde han gärna.

Det skulle också ge utdelning:

# 68:e minuten: Hörna från höger (Marco Weymans) där Felix Hörberg kan hålla kvar bollen strax utanför straffområdet, spela tillbaka till Weymans ute till höger, kort instick mot kortlinjen där Ludvig Fritzson hittar Sebastian Karlsson Grach framför buren och på ett tillslag ställer den unge ÖFK-forwarden Norrköpings målvakt Oscar Jansson utan chans att ingripa.

1–1, också det var ett snyggt fotbollsmål – och mycket välförtjänt. Karlsson Grach hade äntligen fått utdelning på det hårda arbete han lagt ned när han nu fått chansen i flera matcher på den här nivån.

Men hemmaglädjen blev kortvarig, faktiskt bara sex minuter. Linus Wahlqvist hittade Christoffer Nyman med en långt inspel och fjolårets skytteligavinnare (18 mål) kunde nicka bollen förbi Aly Keita sedan Eirik Haugan gått bort sig i markeringsspelet. 2–1-målet var Nymans första fullträff den här sommaren, skadad som han varit.

Haugan och ÖFK skulle dock få chansen till upprättelse när domaren Granit Maqedonci i den 87:e matchminuten pekade på straffpunkten sedan Blair Turgott gått omkull i en duell med Norrköpingskaptenen Linus Wahlqvist.

Men Haugan placerade straffen illa (fel höjd och alldeles för nära målvakten, dessutom på den sida som de flesta straffar slås – sämre kan det faktiskt inte bli) och Oscar Jansson kunde rädda.

Oj, så synd jag tyckte om Haugan i det läget. Slarvigt försvarsjobb vid 1–2 och en usel straff tio minuter senare, tyngre blir det sällan för en fotbollsspelare.

Men Haugan får försöka glömma. Istället får han ta med sig den briljanta första halvan av matchen. När ÖFK var som värst pressat var det Haugan som tog de flesta smällarna, norrmannen var lysande i det täta duellspelet. Där och då var betyget 5!

***

Här är några korta noteringar;

# Patrick Kpozo har gjort en stark första halva, i match efter match har han utfört sitt arbete på bästa sätt, oftast i en defensiv position. Men jag hävdar att Kpozo ska ha en mer offensiv roll med den förnämliga verktygslåda han sitter på och jag hoppas att Amir Azrafshan på något sätt kan ge honom den chansen. Det skulle ge ÖFK nya möjligheter i offensiven när serien nu vänder, ÖFK behöver det!

# Nikolaos Dosis reste sig snabbt efter smällen mot Häcken där han tidigt tvingades ta en plats i backlinjen och det mesta gick helt snett. Hade väl ingen vidare första halva den här gången heller men med en lite högre position efter paus hittade han in i matchen och gjorde många bra saker, både framåt och bakåt. Dosis visade också upp ett tungt skott som hotade på riktigt och jag är inte helt säker på att Oscar Jansson hade kunnat stoppa den bollen om den gått innanför målramen.

# Jag tycker att ÖFK, just nu, ska lägga ner alla försök att spela bollen hela vägen från Keita. Det ser helt enkelt inte bra ut, som där i andra halvlek när ÖFK-målvakten sökte Isak Ssewankambo mitt i banan strax utanför straffområdet och det sket sig fullständigt. ÖFK har inte råd med sånt, inte ett enda felpass kring det egna målet. Det får man syssla med när man är på säker mark. Ta en längre förstaboll men se då också till att få upp laget högre, ta kampen om andrabollarna och starta därifrån!

# Det var kul att se Sebastian Karlsson Grach ta sig ända fram till såväl ett mål som ytterligare några chanser den här gången. I tidigare matcher har han inte kommit ända fram. Han är också tuff i duellspelet men hade oturen att inte få något med sig av domaren, bara mot sig. Och det var faktiskt inte okej.

# Jag tyckte mig se att Blair Turgott hade fått lite piggare ben efter ett par riktigt sega insatser. Ryckte loss från sina tröga bevakare vid några tillfällen, fixade en straff och några fina inspel. Men kom inte till skott den här gången och det drar naturligtvis ner slutbetyget.

# Jerell Sellars och Charlie Colkett fick bara en kvart var den här gången. Men när de kom in öppnades nya möjligheter. Båda har ju fina passningsfötter.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Felix Hörberg (80) 2, Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 4, Patrick Kpozo 4, Henrik Bellman (46) 2 – Nikolaos Dosis 3, Isak Ssewankambo (80) 2, Ludvig Fritzson (88) 3 – Sebastian Karlsson Grach 3, Blair Turgott 2. Ersättare: Marco Weymans (46) 3, Jerell Sellars (80), Charlie Colkett (80) och Francis Jno-Baptiste (88) betygsätts ej.

Till sist; 1.086 följde matchen på plats på Jämtkraft arena. Ja, jag vet – vädret var verkligen inte det bästa den här augustisöndagen, det är inte alldeles enkelt att gå på allsvensk fotboll i dessa restriktionstider och, framförallt, ÖFK:s prestationer är så här långt inget som lockar till spontanbesök. Men; publiksiffran är ungefär lika allvarlig som tabelläget. Båda ger mig frossa inför fortsättningen!

Till sist 2; i början av veckan ska jag summera den första halvan av Allsvenskan. Då får ni också en summering av ÖFK-spelarnas betyg så här långt. Håll utkik!

Om ni inte förstått det tidigare så förstår ni det nu, ja, ni kan inte stoppa huvudet i sanden längre; ÖFK befinner sig i sin största sportsliga kris sedan man tog steget upp i Allsvenskan 2016 (hur klubben i övrigt mår törs jag inte tänka på, tillståndet brukar ju gå hand i hand med resultaten).

Efter 0–5 i arslet mot Häcken på Bravida arena på Hissingen växte avståndet till konkurrenterna i bottenstriden ytterligare en bit och snart kan det att vara ännu värre; just nu ser jag ingen räddning.

Tyvärr!

Amir Azrafshan har dom spelare han har. Han har också dom skador och halvskador han har. Men jag tycker att han gör det lätt för signär han efter söndagens praktsmäll säger att det är bara att komma igen och sikta på en bättre insats mot Norrköping nästa helg, att 0–5 är en sådan där smäll som kan komma någon gång varje säsong.

Men så enkelt är det inte! Så enkelt får det helt enkelt inte vara när man…

#… har vunnit två matcher av de senaste 20 .

#… förlorat nio av de senaste elva!

#… ligger sist i tabellen.

#… tvingas använda halvskadade spelare för att få ihop en konkurrensduglig startelva.

#… inte kan se att skadeläget kommer att förbättras inom överskådlig tid.

#… och åter har ledig plats på avbytarbänken.

I mina ögon, säkert även i många andras, känns inte det här som allsvensk kvalitet, snarare en bra bit därifrån!

Amir Azrafshan fick en smakstart när han kom till ÖFK förra sommaren, 23 poäng på 14 matcher, under den perioden var man formstarkast i Allsvenskan. Sedan har det gått stuprätt utför. Förlusterna ha staplats på hög, de svaga insatserna likaså.

Azrafshan har nu, trots den sensationella raketstarten, under ett (0,95, 35 poäng på 37 matcher) i allsvenskt poängsnitt (Graham Potter landade på 1,54, Ian Burchnall 1,14) samtidigt som han ständigt återkommit till att gruppen utvecklas liksom prestationerna. Vi har hört det inför matcherna och vi har hört det efter matcherna (trots förlusterna…).

Men ÖFK-tränaren har inte något som helst belägg för det snacket även om han säkert kan peka på någon obskyr statistik hittat i en databas som ingen normal fotbollsbetraktare ens behöver bry sig om, det är siffror och information som fullständigt saknar betydelse.

Det är möjligt att det här ingår i Azrafshans ledarfilosofi, spelargruppen ska skyddas från negativa intryck, ”lyft fram det positiva”. Själv kallar jag det för brist på självinsikt.

Alla kan ju läsa en tabell!

Det som räknas är poäng. Ingenting annat.

Jag begär ju givetvis inte att ÖFK-tränaren ska trolla, han har ju det material han har även om han förra säsongen (innan Ghoddos-domen) var med och formade den framtida spelartruppen (Dosis, Awad, Karlsson Grach, senare plockade han även tillbaka Kpozo). Men det jag kan begära av en allsvensk tränare är att man förändrar saker och ting när det så uppenbart inte fungerar. Hur många motgångar behöver Azrafshan för att förstå? Finns det ingen i klubben som kan hjälpa honom att förstå?

Trebackslinje med två vingar är inte ÖFK:s grej, för att nu ta det allra tydligaste exemplet. Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen. Det funkar inte. Och det funkar absolut inte dom gånger (som i eftermiddag och vid några tidigare tillfällen) när det knappt finns en naturlig försvarsspelare att tillgå!

Mot Häcken startade ÖFK med Eirik Haugan, Sam Mensiro (tillbaka efter sin huvudskada mot Elfsborg för några veckor sedan) och Patrick Kpozo i trebacken. Efter 29 minuter tvingades Haugan ge upp. Azrafshan hade chansat med en halvskadad norrman, det höll alltså en knapp halvtimme. Nikolaos Dosis fick ta Haugans plats.

Ni förstår själva; en backlinje med Dosis (mittfältare med väldigt liten allsvensk erfarenhet), Mensiro (precis kämpat sig tillbaka efter genomgången hjärntrappa) och Kpozo (som har sin bästa kvaliteter i offensiven) mot ett av seriens formstarkaste lag.

Det är inget som imponerar i de här sammanhangen. Klart som korvspad att det gick åt skogen!

# 20:e min: Leo Bengtsson till Alexander Jeremejeff och ett instick bakom Mensiro till Daleho Irandust, 1–0 med en enkel chip över Aly Keita.

# 37:e min: Lång boll som Dosis inte får stopp på och där Mensiro sedan förlorar duellen med Leo Bengtsson trots att han är först på bollen, 2–0 utom räckhåll för Keita efter uselt försvarsspel.

# 51:a min: Dosis stoppar ett inspel med handen, straff där Jeremejeff grundlurar Keita, 3–0.

# 55:e min: Leo Bengtsson skär in från vänster och skjuter från drygt 20 meter, 4–0 Det skottet ska en målvakt av Keitas kaliber klara – alla dar i veckan!

# 80:e min: Benie Traore driver bollen över hela ÖFK:s planhalva, frispelar Tobias Heintz och 5–0 sitter klockrent bakom Keita.

***

Här är några korta noteringar;

# Trebacks-, fyrbacks- eller fembackslinje är naturligtvis inte Amir Azrafshans enda huvudvärk, det förstår alla. I offensiven fanns det inte en riktig målchans att notera den här gången. Det enda som hotade var skott utifrån och de två (av tio) som prickade målet hade Häckenkeepern Peter Abrahamsson full koll på.

# För att ÖFK ska ha en chans att vinna allsvenska fotbollsmatcher måste Aly Keita vara på topp. Det var han inte den här gången. Vid Häckens första mål gjorde Keita första draget och det underlättade jobbet för Irandust, på Jeremejeffs straff kom han helt snett i sitt fotarbete och på Leo Bengtssons 4–0-skott utifrån såg det som att ÖFK-målvakten missbedömde bollbanan. Nej, det var inte Keitas bästa dag på jobbet.

# Charlie Colkett dök upp i startelvan. Det var en överraskning må jag säga – efter åtta månaders arbetsvägran och endast en träning med laget! Hela det här ärendet ser ut att vara miserabelt skött, från båda sidor och det skulle verkligen vara intressant att veta vad som hänt, På riktigt! Trasslet ska dock ha börjat med ett samtal från ÖFK-ledningen under Colketts julledighet hemma i England med beskedet att lönen skulle sänkas… Vad som sedan hänt har jag ingen insikt om. Men det är klart att Colkett kan göra nytta i det här laget, allrahelst i det utsatta läge som man befinner sig i. Här behövs alla goda krafter. Men förvänta er inga underverk från Colketts vänsterfot, hans enda egentliga vapen. På hans 49 tidigare matcher i ÖFK-dressen har det blivit ett mål och tre passningspoäng och när jag i veckan såg ÖFK-profilen Martin Johanssons inlägg på hans facebook-konto där han hälsade ”en av Allsvenskans bästa mittfältare välkommen tillbaka” kunde jag inte låta bli att le för mig själv. Det var ju det där med självinsikten…

# Mina misstankar om att Blair Turgotts långa frånvaro för spel med det jamaicanska landslaget inte skulle vara bra för formen ser ut att besannas. Inget bett alls i den här insatsen och drog dessutom på sig en fullständigt värdelös varning i matchens slutskede. Sånt har inte ÖFK råd med, heller!

# Fanns det inget positivt att berätta från Hisingen? Jodå. Jerell Sellars fick nu spela en hel timme och såg rappare ut än i de senaste korta inhoppen. Där kan formen vara på väg. Marco Weymans fick också lite speltid, det har väl inte hänt sedan Hedenhös dagar? Och så tyckte jag mig se att Felix Hörberg var pigg som tusan på sin högerkant. Men vad hjälpte det när inte så många av hans lagkamrater var på hugget.

Till sist, ÖFK-poängen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Eirik Haugan (29) 2, Sam Mensiro 1, Patrick Kpozo 2 – Felix Hörberg 3, Charlie Colkett (58) 2, Nikolaos Dosis 1, Ludvig Fritzson 1, Henrik Bellman 1 – Blair Turgott 1, Sebastian Karlsson Grach (76) 2. Ersättare: Jerell Sellars (29() 3, Marco Weymans (58) 2, Ahmed Awad (76) betygsätts ej.

En poäng är alltid en poäng och den som ÖFK tog mot Hammarby (1–1) kan vara precis så värdefull som man hoppas.

Inte minst för moralen. Det ska löna sig att jobba hårt och det var precis det som gav det här resultatet. Tillsammans med ett alldeles utmärkt försvarsspel, det måste poängteras!

Men, vilket också är viktigt att påminna om. Läget i tabellen är fortfarande lika risigt!

Det var naturligtvis rätt tid att möta ett lag av Hammarbys kaliber. Mitt i Europaspelet kan det vara svårt att få alla cylindrar att tända när man tvingas rotera manskapet för att locka fram så mycket energi som behövs.

Hammarby hade bytt på tre positioner i startelvan från torsdagens segermatch (1–0) mot Maribor nere i Slovenien. Mer var det inte. Men det var tillräckligt för att maskinen skulle hacka. Den första halvleken var inte bättre än att ÖFK kunde stå emot riktigt bra och även sticka fram i några vassa omställningar som gav två skott strax över Hammarbymålvakten Oliver Dovins ribba (Blair Turgott, välkommen tillbaka!, och Sebastian Karlsson Grach).

Samt ett ledningsmål!

# 38:e min: Snabbt utspel av Aly Keita når Turgott på högersidan, bollen in till Simon Kroon som rullar ut den till vänster där Patrick Kpozo bombar in 1–0 med en klockren vänster som Dovin inte kan parera.

Ni med gott minne kommer säkert ihåg vad jag skrivit om Kpozos fina vänsterfot några gånger den här sommaren. Målet måste bara komma efter alla fina försök men där det alltid var något som stått i vägen.

Nu small det. På riktigt! Och det kommer garanterat mer från den foten. Ja, det måste det bara göra! (Det här var Kpozos andra mål för säsongen, det första gjorde han med huvudet).

1–0 till ÖFK i paus tvingade nye Hammarbytränaren Milos Milojevic att agera. In med energiknippet Gustav Ludwigsson (som kan springa sönder de flesta försvarslinjer) och lite rotation i backlinjen (Mohammed Aziz och Björn Paulsen bytte plats) gav en helt annan skjuts i spelet och tre nya byten efter en timme gav ytterligare fart.

ÖFK tappade sin organisation, blev väldigt baktungt när Hammarby skruvade upp tempokranen och den andra halvleken kom mest att likna power play i ishockey! Det var väldigt mycket Hammarby och väldigt lite ÖFK, åtminstone i struturerad form.

Speciellt svårt hade ÖFK att freda sin högersida där man alltför ofta hamnade i numerärt underläge.

Det var också där Hammarby kunde skaffa sig övertaget vid kvitteringen;

# 68:e min: Mohanad Jeahze som vanligt ute vid sidlinjen, kort instick till Almar Sher, lång boll mot bakre stolpen där Björn Paulsen vinner duellen med Kpozo, nick tillbaka mot första stolpen och där smäller det. 1–1, Astrit Selmani! Hans tredje mål för säsongen räddar en poäng till Hammarby.

***

Här är några korta noteringar;

# ÖFK hade fått tillbaka Eirik Haugan och Ludvig Fritzson från avstängningar och Blair Turgott från sin långa landskampsturné med sitt Jamaica. Det gav tränaren Amir Azrafshan betydligt bättre möjligheter, i dessa skadefyllda tider, att ställa en mer konkurrensduglig startelva på benen. Ja, nu kunde han även fylla upp bänken till full styrka!

# Trebackslinje? Eller fembackslinje? Det blev nog mest det sistnämnda den här söndagseftermiddagen. Isak Ssewankambo, Noah Sonko Sundberg och Eirik Haugan tog hand om det centrala jobbet och gjorde det alldeles utmärkt, Sonko dominerade stort i den första halvleken medan Haugan var den som briljerade efter paus. Andra ronden var norrmannens kanske bästa den här sommaren, inte minst vann han många dueller i luften.

# Aly Keita var säkerheten själv i målet. Räddningen på David Accams skott i första halvlek (lågt nere till vänster från nära håll) var mästerlig, likaså den snabbt slagna passningen som öppnade för ÖFK:s ledningsmål. Sånt vill jag se betydligt oftare från Keitas fötter (och händer), snabba utspel som slår ut flera ”linjer” och öppnar för omställningar där motståndarna är i obalans.

# Patrick Kpozo var lagets främste i första halvlek och belönades också med ett mål. I den andra ronden fanns inget utrymme för offensiva utflykter förutom vid ett tillfälle då han tog en riktig långrusch i en helt öppen yta. Men då valde Blair Turgott att blunda och bara tänka på sig själv. Sånt har ÖFK inte råd med!

# Nikolaos Dosis, Ludvig Fritzson och Simon Kroon hade svårt att få grepp på det centrala mittfältet, det var därifrån som Hammarby bestämde matchbilden. Men ingen kan klaga på arbetsinsatsen.

# Det var skönt att Blair Turgott tillbaka även om jag har sett honom mycket vassare än i den här matchen. Avslutet i första som gick över ribban var varken han eller jag speciellt nöjd med, det kunde ha gjorts betydligt bättre sedan Fritzson serverat bollen på silverfat. Men förspelet till 1–0-målet var utmärkt och det överraskande skottet i andra som Hammarbymålvakten lyckades rädda uppe i sitt vänstra kryss gillades skarpt!

# Jag tycker att ÖFK missbrukade sina möjligheter i den första halvleken att såra Hammarbys vänsterförsvar. Felix Hörberg sattes aldrig i arbete och Blair Turgott borde ha fått chansen att gå på djupet mellan Paulsen och Fjòluson. I det området hade ÖFK överlägsen speed som inte nyttjades.

# David Accam och Williot Swedberg var två Hammarbyspelare med starka band till Östersund som uppträdde på Jämtkraft arena. Det var ju här i ÖFK-dressen som Accam fick sitt genombrott för nio år sedan, det var här hans häftiga fotbollsresa startade. För 17-årige Williot var det första gången på arenan men hans pappa Hans Eskilsson är ju som bekant en av Östersundsfotbollens starkaste namn genom alla tider och de som är riktigt gamla (som jag) minns även Williots farfar Wimmo, duktig målvakt i Hackås, IFK Östersund och Häggenås (där vi var klubbkamrater ett par säsonger för 50 år sedan…). Såväl David Accam som Williot Swedberg kom ifrån Jämtkraft med godkända betyg, Accam (matchvinnare i torsdags i Maribor) byttes ut efter 59 minuter, Swedberg fick vara med i 74 minuter.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 4 – Isak Ssewankambo 3, Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan 4 – Felix Hörberg 3, Nikolaos Dosis 2, Ludvig Fritzson 2, Patrick Kpozo 4 – Simon Kroon (61 2 – Blair Turgott 3, Sebstian Karlsson Grach (84) 2. Ersättare: Henrik Bellman (61) 2, Jerell Sellars (84) betygsätts ej.

Till sist; jag skrev efter Halmstadsmatchen några rader om det sviktande publikintresset som kunde skönjas. Det blev några fler själar den här gången, siffran skrevs till 2.298. Men det ska vi tacka Hammarby för som bidrog med cirka 500 supportrar, annars hade det blivit en förfärlig siffra för en match av den här digniteten. Kollar vi in läktarmatchen blir det nästan pinsamt. Hammarbyklacken slog Falkarna med 58–0, typ. Det är kanske den viktigaste signalen när vi snackar om det sviktande intresset för ÖFK:s verksamhet. Här har klubben, och givetvis Falkarna, ett hästjobb framför sig!

Lag som seglar i motvind har väldigt sällan marginalerna på sin sida, det är sedan gammalt.

Så skrev jag i lördags sedan ÖFK förlorat mot IF Elfsborg med 0–3. Rättvist, absolut. Men det var en match där de små avgörande detaljerna gick Boråslagets väg.

Och så skriver jag även efter kvällens match mot Halmstad på Jämtkraft arena; i motvind är det sällan man har marginalerna med sig!

0–1 till hallänningarna är det ju bara löjligt att försöka protestera mot, alla siffror från den här matchen sätter fyr på den brasan. Men att förlora på ett självmål tre minuter och fyrtio sekunder in på stopptiden efter en heroisk kämpainsats är inte bara grymt, det är överjävligt grymt! (Inte minst med tanke på att ÖFK hjälpte Elfsborg med de två sista målen i lördags, alltså tre raka ”självmål”. När hände det, någon som minns?)

ÖFK tränaren Amir Azrafshan tvingades leta på den allra nedersta hyllan i lagret för att kunna ställa elva stridsdugliga spelare på banan den här kvällen. På bänken var det väl bara reservkeepern Sixten Mohlin som var i fullt trim att göra en insats; Ahmed Awad och Jerell Sellars är inte i matchform efter sina skador, Jakob Gustavsson hämtades från klubbens akademi och har aldrig varit i närheten av seniorfotboll tidigare medan Simon Kroon och Marco Weymans mest markerade en plats och ingen av de tre sistnämnda var aktuell för ett inhopp.

Så illa var det när Ludvig Fritzson och Eirik Haugan var avstängda, Sam Mensiro hade anslutit sig till den blytunga skadelistan och Blair Turgott fortfarande var borta på landkampsuppdrag med sitt Jamaica.

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi (och då ska ni veta att jag grunnar ganska mycket på hur ÖFK ska formera sitt manskap på bästa sätt) kunnat se den här uppställningen framför Aly Keita formerad i 3-4-1-2: Isak Ssewamkambo, Noah Sonko Sundberg, Patrick Kpozo – Felix Hörberg, Nikolaos Dosis, Frank Arhin, Henrik Bellman – Malcolm Stolt – Sebastian Karlsson Grach, Francis Jno-Baptiste.

Som alla fotbollskunniga förstår – det doftar verkligen inte allsvensk kvalitet om den här startelvan.

Men satan så dom stred, det som saknades i kunnande togs igen med en sällan visad kampmoral och jag ville så gärna att det hade belönats med den poäng som man var så nära att knipa.

Avgörandet kom efter 93.40, alltså en bra bit in på den fem minuter långa stopptiden och slog till som en klubba i huvudet. Halmstad tilldömdes en tveksam frispark (nej, man får heller inga domslut med sig i motvind, det ska gudarna veta) närmare 30 meter från Aly Keitas målbur, Amir Al-Ammari skruvade med sin vänsterfot in bollen precis mellan ÖFK:s försvarslinje och Keita och där styrde Noah Sonko Sundberg bollen mellan benen på sin målvakt och in i buren.

Eller som Amir Azrafshan så träffande sammanfattade avgörandet: ”Domslutet, självmål, tunnel – det är tragedi hela vägen.”

Men nu är läget som det är. Det här var ÖFK:s fjärde raka förlust efter återstarten och laget parkerar näst sist i tabellen på samma poäng (8) som jumbon Örebro, Mjällby på kvalplats har ett par pinnar mer och där ovanför finns Varberg (12 poäng efter kvällens 2–0 mot IFK Göteborg), Degerfors och Kalmar FF har 14, Sirius, Halmstad och Göteborg 15.

Det kan ju tyckas vara marginaler som är möjliga att hämta igen. Jo, tjena! Här är siffror som berättar sanningen om läget;

# ÖFK har vunnit två av sina senaste 18 matcher i Allsvenskan (avslutade förra året med sex raka förluster…)

# ÖFK har den här säsongen, på tolv matcher, skjutit 94 skott mot mål, motståndarna har skjutit 178 skott. På mål är siffrorna 34–62 (allt enligt sofascora.com).

# ÖFK har haft 59 hörnor, motståndarna 99 (i kvällens match var siffrorna 4–16).

# ÖFK har bara ”vunnit” bollinnehavet i tre matcher (hemma mot Örebro, Varberg och IFK Göteborg med liten marginal.

När man kollar de här siffrorna finns det verkligen inte mycket som talar för att ÖFK ska kunna få skutan att segla åt ett annat håll, jag ser inga halmstrån att greppa. Alldeles för mycket händer framför Aly Keitas målbur, alldeles för lite på motståndarnas planhalva. Så har det varit under lång tid, det behöver man inte vara raketforskare för att konstatera. Och nu väntar tre matcher med motståndare från den övre halvan (Hammarby, Häcken och IFK Norrköping) innan serien vänder.

Huvva!

***

Här är några korta noteringar;

# Aly Keita hade en svettig afton på mer än ett sätt, inte minst den sista halvtimmen då hemmalaget knäade på väldigt många håll. Och med lite distans så är det väl bara att konstatera att Keita höll ÖFK kvar i den här matchen ända in i stopptiden.

# Jag tycker att den nykomponerade trebackslinjen med Ssewamkambo, Sonko och Kpozo kom ifrån den här kvällen med ett överbetyg. Låt vara att Halmstad anföll utan större finess (ut på kanten och in med bollen, nästan inga djupledslöpningar eller instick) men jobbet måste göras och det gjordes bra!

# Jag är väldigt förtjust i den säsong som Patrick Kpozo gör. Låt vara att han riskerade lite väl mycket några gånger i matchens sista del när tröttheten grumlade hans tankar. Men så bra han var. Igen!

# Några individuella prestationer jag gärna vill lyfta;

Felix Hörbergs granna teknik, snabb fötter och vassa skott när han var nära att ge ÖFK ledningen i den 25:e minuten. Det är så jag vill se Hörberg spela fotboll.

Sebastian Karlssons Grachs fräcka dribblingar vid ett par tillfällen då han utmanade och slog flera motståndare och samtidigt gav ÖFK möjligheter att hota.

När Isak Ssewankambo i den andra halvleken fräckt avväpnade Marcus Antonsson långt ned på egen planhalva för att sedan snabbt ta sig över mittplanen och utmana Halmstads backlinje. Stort backspel!

# Jag gillade det ansvar som Malcolm Stolt tog i rollen som släpande forward eller offensiv mittfältare (välj det ni tycker passar bäst). Stolt hade verkligen koll på läget, att det blev lite för många tekniska fel får vi leva med en sån här kväll. Kanske var han trött och sliten när han byttes ut efter dryga timmen men jag hade inte gjort det bytet!

# Jag önskar att Frank Arhin hade vågat gå framåt istället för att ängsligt vända hemåt vid några tillfällen i den första halvleken. Möjligheterna fanns när Halmstad hamnade i obalans på mitten.

# Sebastian Karlsson Grach är verkligen ingen blyg viol. Men han har lite svårt att få ordning på tekniken när möjligheterna öppnar sig i motståndarnas straffområde.

# Jag höll på att glömma Nikolaos Dosis som inte fått så många chanser det här året. Dosis är inte den tempostarkaste i det här ÖFK-gänget. Men en av de klokaste!

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 4 – Isak Ssewankambo 3, Noah Sonko Sundberg 3, Patrick Kpozo 4 – Felix Hörberg 3, Nikolaos Dosis 3, Frank Arhin 2, Henrik Bellman 2 – Malcolm Stolt (64) 3 – Sebastian Karlsson Grach, Francis Jno-Baptiste (81) 2. Ersättare: Jerell Sellars (64) 2, Ahmed Awad (81) betygsätts ej.

Till sist; Publiksiffran 1.563 (2.400 fick visst komma) måste väl vara en besvikelse, inte minst en sån här fantastisk sommarkväll. Jag gissar att osäkerheten kring alla möjliga och omöjliga restriktioner har viss betydelse men nog borde suget efter allsvensk fotboll vara större efter den tid vi upplevt. Men kanske är det också så att de svaga prestationerna under en längre tid samtidigt som oviljan att informera om tillståndet i klubben, inte minst när det gäller det besvärliga skadeläget, nu slår igenom på intresset.

Lag som seglar i motvind har väldigt sällan marginalerna på sin sida, det är sedan gammalt.

ÖFK #2021 är bara ett av många, många exempel.

3–0 i baken mot IF Elfsborg är naturligtvis siffror som ingen kan ha någon invändning mot, boråsarna var bättre i allt. Men ÖFK behövde verkligen inte ett baklängesmål i första halvlekens sista spark, man behövde heller inte hjälpa hemmalaget att få andra halvans båda fullträffar att passera in bakom Aly Keita, Patrick Kpozos distinkta vänsterpärla tidigt i den andra ronden kunde ha träffat lite mer till vänster än mitt i den högra stolpen…

Men presterar man illa så brukar den här typen av motgångar komma, det är liksom en naturlag.

ÖFK just nu håller inte allsvensk kvalitet; 1–3 mot ett svagt Degerfors, 2–3 hemma mot IFK Göteborg efter en sömnig inledningstimme och så dagens 0–3 i Borås mot ett Elfsborg som heller inte var speciellt bra men i alla fall klasser bättre än ÖFK. Tre raka förluster och 3–9 i målskillnad, det är en tuff återstart för en klubb som redan tidigare vacklade.

Och jag som trodde att EM-uppehållet var precis den kraftsamling, den injektion som ÖFK behövde för att samla ihop ett skadeskjutet manskap. Sex veckor skulle göra susen. Där bedrog jag mig fullständigt. Efter dagens match är det bara att inse att så här illa ute har klubben aldrig varit under sina sex år i Allsvenskan.

Och det värsta av allt: Jag ser inga lösningar – bara nya problem!

# Såväl Eirik Haugan som Ludvig Fritzson drog på sig nya varningar och är nu avstängda när Halmstad kommer till Jämtkraft arena nästa måndag (26 juli).

# Blair Turgott spelar fotboll med sitt Jamaica på en helt annan del av vår planet – och verkar bli borta ytterligare en tid.

# Det går väldigt sakta att läka ihop de spelare som sliter med skador. Och de som kommit tillbaka visar ingen form, Isak Ssewankambo saknar tajming i såväl bollmottagning som passningsspel och bollen studsar mest omkring som en flipperkula när den kommer i hans närhet, Jerell Sellars är tydligen bara redo för korta inhopp där han inte hittat rätt i matchrytmen.

# Och saknaden av Ronald Mukiibi, som drog som en avlöning under EM-festen, blir ju alldeles uppenbar i det här utsatta läget. Alla kan se bristen på försvarsspelare, vilka är alternativen när nu Haugan tvingas vila? (Och hur illa var det med Mensiros huvudskada…?)

Fanns det inget som var positivt den här lördagskvällen? Inte mycket, men jag var faktiskt nöjd med försvarsspelet i 47 minuter. Elfsborg hade initiativet men tilläts inte hota Aly Keita, i varje fall inte med någon hetta, den ommöblerade trebackslinjen (Sam Mensiro nu i mitten och Noah Sonko Sundberg till höger) höll emot utan problem.

Men två minuter och tjugo sekunder in på stopptiden small det; ett uppspel från egen planhalva (Leo Väisänen) hittade in bakom Sam Mensiro och en frispelad Robert Gojani kunde skjuta förbi Aly Keita.

Två svaga ÖFK-insatser vid målet; ingen som helst press på passningsläggaren och Noah Sonko Sundberg hängde inte med i löpningen när Gojani skar in från vänster. Det kändes slappt, hade ÖFK-spelarna redan gått till pausvila?

Ett baklängesmål i det skedet brukar kunna slå undan benen på de flesta, inte minst lag som arbetar i motvind. Det gällde även ÖFK som aldrig lyckades hitta den energi som hade behövts för att ta sig tillbaka in i matchen.

Patrick Kpozos skott i stolpen i den 52:a minuten hade kunnat göra det.

Men närmare än så kom aldrig ÖFK. Istället kopplade Elfsborg ett fast grepp om händelserna och kunde springa iväg till 3–0 via två hörnmål.

# 69:e min 2–0: Hörna från vänster styrs rakt ut i skottsektorn, Jeppe Möldrup Okkels laddar sin bästa kanon och bollen går i nät via Noah Sonko Sundberg.

# Sjätte stopptidsminuten, 3–0: Hörna, även nu från vänster. Marokhy Ndione nickar svagt från utmärkt läge men bollen träffar Sam Mensiro och studsar in bakom Aly Keita.

***

Några korta noteringar;

# Egentligen är det bara en spelare som håller hög standard i match efter match, Patrick Kpozo. Wingbacken ute till vänster gör ett bra jobb från kortlinje till kortlinje och har så gjort hela säsongen. Han är följsam och distinkt i försvarsspelet, han har vältajmade och genomtänkta uppspel och han är också den som hotar motståndarnas försvar allra mest och bäst. Kpozos vänsterdoja är inte att leka med och om det finns någon rättvisa i den här världen så kommer den att ge utdelning inom en nära framtid!

# Men annars var det uselt i offensiven. I första halvlek var ÖFK inte ens nära att komma till avslut, efter paus hände det i alla fall vid några tillfällen. Men det var alldeles uppenbart att ÖFK den här gången inte hade någon som helst plan på vad man skulle göra på motståndarnas planhalva, i varje fall var den omöjlig att upptäcka.

# Är det nu inte dags, en gång för alla, att sluta med de korta uppspelen från Aly Keita. Gång på gång trasslar man till det för sig själva, Elfsborg hade inga som helst problem att pressa fast ÖFK i det egna försvarsområdet och tvinga fram dåliga beslut. I varje fall efterlyser jag en plan B och en plan C som tvingar motståndarna att vara lite försiktigare i sin press för det kan ju komma en...

# Och så är vi tillbaka i ruta ett vid dom fasta situationerna; svagt slagna hörnor, värdelösa frisparkar ... och dessutom två hörnmål emot sig.

# Sam Mensiro har sina brister som fotbollsspelare, det kan vi alla se. Men hans kampmoral måste man bara beundra, han tar (och även ger…) smällar som ingen annan. Mot Elfsborg reste han sig på nio vid mer än ett tillfälle och fullföljde matchen. Därför är det så trist att han skulle behöva avsluta med att styra bollen i egen bur, det är nästan överjävligt orättvist!

# Sätt in Sellars från start mot Halmstad och låt han spela så länge han orkar. Det är naturligtvis inte hela lösningen på ÖFK:s bekymmer, det begriper även jag. Men det kan vara en del av den och sämre än så här kan det ju bara inte bli!

# Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Noah Sonko Sundberg 2, Sam Mensiro 2, Eirik Haugan 2 – Felix Hörberg (73) 1, Ludvig Fritzson (79) 1, Isak Ssewankambo (63) 1, Henrik Bellman 1, Patrick Kpozo 3 – Simon Kroon 2, Francis Jno-Baptiste (63) 1. Ersättare: Jerell Sellars (63) 1, Frank Arhin (63) 1, Sebastian Karlsson Grach (73) 2, Nikolaos Dosis (79) betygsätts ej.

# Publiken var tillbaka på Jämtkraft arena. Härligt, det var en fröjd att komma till arenan och se alla glada och förväntansfulla ansikten. Äntligen, fotboll på riktigt!

# Aly Keita blir kvar i ÖFK ytterligare tre år. Nyheten släpptes i lördags. Kanon, säger vi alla. Den signeringen betyder oerhört mycket på så många plan, naturligtvis mest för att Keita är en ytterst skicklig målvakt men också för att det skickar signaler om så mycket annat.

Men där var det slut med det roliga för ÖFK den här helgen. Varken Keita eller publikens närvaro kunde hindra IFK Göteborg från att vinna söndagskvällens möte med 3–2 sedan ÖFK sovit sig igenom den första timmen och sedan hjälpte det inte att spurten var av bästa märke.

Det började illa för ÖFK; redan från avspark satte man sig själv i trubbel sedan Frank Arhin passat blint bakom ryggen och spelat fram forne lagkamraten Hosam Aiesh, tvingats fälla denne och fått ett gult kort efter 25 sekunder… Efterföljande frisparken styrdes strax utanför Aly Keitas vänstra stolpe, det blev hörna som följdes av ytterligare en hörna – allt under de första två minuterna! Phuuuu….

Det tog faktiskt tre minuter och nio sekunder innan ÖFK lyckades lyfta in bollen på Göteborgs planhalva. Det, vill jag påstå, måste väl vara någon form av rekord.

Men på något sätt kom inledningen att spegla matchens första timme. ÖFK hade svårt att etablera något som helst spel på Göteborgs planhalva.

Man sökte samma spelvägar som var så framgångsrika första halvan mot Degerfors förra helgen. Men Göteborg hade sett och agerat; stängde igen det centrala mittfältet med ytterligare en gubbe (veteranen Sebastian Eriksson hade fått kliva upp ett steg från sin backposition) och då var det här ingen framkomlig väg för hemmalaget. Henrik Bellman kunde inte riva med sig bollen och vinna yta och när Simon Kroon droppade ned från sin anfallsposition fanns det ingen plats för honom.

Göteborg hade fått matchen precis dit man ville, man hade satt stopp för ÖFK:s kolasega fotboll och kunde ställa om snabbt när man fick chansen.

Det gav två mål (1–0 i den 12:e min, Kolbeinn Sigthorsson efter förspel av Hosam Aiesh och Tobias Sana och 2–0 strax före pausvilan, Sebastian Eriksson på pass från Sana), en ribbträff (Mattias Bjärsmyr), en stolpträff (Alhassan Yusuf) och ett skott från Sigthorsson som Noah Sonko Sundberg stoppade på mållinjen – bara under den första halvleken.

Som ni förstår, redan där kunde (borde) Göteborg har kört den här matchen i botten allrahelst som hemmalaget i stort sett inte hade någonting (ett tungt Patrick Kpozo-skott utifrån var det vassaste)!

Men matchbilden skulle få en överraskande vändning. Göteborg hade precis gjort sitt första byte (Sigthorssson ut, Robin Söder in) när ÖFK i den 57:e minuten reducerade till 1–2; Kpozo spelade in från vänster och i trängseln utanför Göteborgsmålvakten Giannis Anestis första stolpe tryckte sig Francis Jno-Baptise fram och nickade in bollen. (Hur gick det till, Baptiste hade fram till dess inte haft en siffra rätt den här kvällen…).

Strax senare gjorde ÖFK-tränaren Amir Azrafshan två byten; Frank Arhin och Sam Mensiro ut, Isak Ssewankambo och Jerell Sellars in och bytte från 3-5-2 till 4-4-2.

Målet, bytena och formationsändrigen blev rena vitanmininjektionen för hemmalaget.

Men man lyckades inte kapitalisera sitt kraftfulla övertag. Istället kom ett misstag på mittplan, Göteborg fick en fem-mot-tre-omställning, Alhassan Yusuf sköt, Keita kanonräddade men Robin Söder kunde chippa in returen, 1–3 i matchminut 78.

Då var det väl kört?

Nej, inte riktigt. ÖFK kraftsamlade ytterligare en gång, reducerade till 2–3 (88:e minuten) då Simon Kroon nickade i mål efter pass från Baptiste. Men längre räckte inte slutforceringen även om Sebastian Karlsson Grach tvingade Giannis Anestis till en kanonräddning ett par minuter in på övertiden.

***

Här är några korta noteringar;

# ÖFK kom till spel med samma startelva som mot Degerfors förra helgen. Inte helt överraskande då jag förstår att Amir Azrafshan var nöjd med mycket av det som presterades i Värmland, trots förlusten.

# Men även om Isak Ssewankambo var tillbaka i truppen efter skada lyckades man inte heller den här gången fylla upp avbytarbänken. En plats var fortfarande tom.

# Två av Göteborgs mål kom på returer från Aly Keita. Vid 0–1 borde ÖFK-målvakten kunnat styra bollen åt sidan istället för ut i banan, vid 1–3 fanns inget att göra något åt riktningen, absolut inte.

# 3-5-2 eller 4-4-2? Amir Azrafshan fortsätter att tjura på med den förstnämnda uppställningen trots att utdelningen är synnerligen mager. Det ser alla som kollar tabellen… Jag påstår att det blev ett mycket bättre balanserat ÖFK med 4-4-2 den sista halvtimmen.Och senaste trepoängaren (mot Sirius precis före uppehållet) togs med den formationen. Det är dags att komma till skott nu, Amir. Snart är det faktiskt lite väl sent – trots att vi bara hunnit igenom den första tredjedelen!

# Jag är väldigt förtjust i Göteborgs mittfältare Alhassan Yusuf, i mitt tycke en av Allsvenskas bästa mittfältare. Den här gången dominerade han stora delar av matchen. När jag kollar betygen på sofascore.com så ser jag att han var sämst i Göteborg… Om det är jag eller datorn som inte begriper fotboll låter jag er att bedöma…

# Det är samma Yusuf som här kan ha spelat sin sista match i Göteborg. Belgiska Royal Antwerp FC sägs bli hans nya adress.

# Apropå betygen i datorn. Patrick Kpozo var i mina ögon, återigen, ÖFK:s bäste. Bra bakåt, bra framåt – Kpozo ägde vänsterkanten. Det tyckte inte datorn, åtta andra ÖFK:are kunde kvittera ut ett högre betyg. Återigen, jag eller datorn?

# Simon Kroon var länge helt osynlig. Men efter en timme vaknade han, och många andra, till liv och genast blev det ett helt annat ÖFK-spel.

# Francis Jno-Baptiste blir jag inte klok på. Han ser ju närmast ut att komma från korpen i mycket av det han gör. Men mål på nytt och en assist, det skojar man inte bort i de här sammanhangen.

# Kan man komma mer snett in i en match än som Frank Arhin nu gjorde?

# Hosam Aiesh var tillbaka på Jämtkraft arena utan att det slog gnistor om hans insats.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 3 – Sam Mensiro (60) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg 2, Ludvig Fritzson 2, Frank Arhin (60) 1, Henrik Bellman (77) 1, Patrick Kpozo 4 – Simon Kroon 3, Francis Jno-Baptiste 3. Ersättare: Isak Ssewankambo (60) 2, Jerell Sellars (60) 2, Sebastian Karlsson Grach (77) 3.

Till sist; Glenn Nyberg från Borlänge är Sveriges bästa fotbollsdomare och har så varit i flera säsonger Jag gillar verkligen hans sätt att leda matcher. Men den här kvällen blev jag besviken på Nybergs insats. Det handlar inte om några stora och avgörande saker, däremot många små detaljer som alla hade en blåvit ton. Och sånt gillar jag inte, dom tunga elefanterna behöver inte den fördelen. Och ska inte ha den – även om jag vet att det är så det fungerar. Det är sedan väldigt gammalt.

1–3 i baken är alltid 1–3 i baken!

Men om ÖFK hade visat på samma effektivitet som Degerfors hade man vunnit med, typ 7–0.

Ni förstår säkert att jag överdriver. Men där ÖFK-spelarna träffade snett, orent eller till och med bommade bollen när målet låg vidöppet vid ett stort antal tillfällen var värmlänningarna kliniska när chansen dök upp.

Därför gjorde Degerfors tre mål, ÖFK bara ett och tog alla tre poängen den här stekheta julilördagen när Allsvenskan gjorde omstart och vi tog klivet in i del 2.

Sex veckor kan kännas som en evighet för somliga, passera som blixten för andra.

För ÖFK gällde det senare alternativet. Sex veckor var alldeles för kort tid att lappa ihop sitt sargade manskap.

Det blev tydligt när laguppställningen släpptes timmen innan avsparken i Degerfors. Trots lugnande rapporter från ÖFK-högkvarterat (fys-Jenny meddelade ju dagarna före midsommar i en podd på klubbens hemsida att läget nu var betydligt bättre än när Allsvenskan tog EM-paus) var det bara Jerell Sellars av de skadeskjutna som tagit sig tillbaka till speldugligt skick – han placerades på den avbytarbänk som till råga på allt elände var två man kort(!).

Det betyder, trots fys-Jennys försäkran och i övrigt inte en stavelse i uppdatering från klubben med något annat besked, att läget efter uppehållet var sämre än någonsin; ingen Perry, Ingen Ssewankambo, ingen Awad, ingen Amin (fick haltande lämna träningen i torsdags, inte ens det lyckades ÖFK kommunicera) och ingen Weymans i truppen.

Var är dom? Var håller dom hus? Vilken är deras status? Egentligen?

Nu vill jag, vi, veta. Vad kan vi hoppas på? Vad ska vi hoppas på?

Lägg därtill att Kalpi Ouattara inte är aktuell för spel den här säsongen efter sin tidiga knäskada, att Ronald Mukiibi lämnat ÖFK (efter sju säsonger) under det här uppehållet och att Blair Turgott, klubbens enda riktigt ”naturliga” målskytt blir borta den här månaden, upptagen av spel i Jamaicas landslag.

Naturligtvis har tränaren Amir Azrafshan helt rätt när han efter dagens förlust på Mittmedias sajter torrt konstaterar att ”fotboll är så här, vissa spelare är skadade och borta. Då får man se till att de spelare som får chansen tar vara på den. Jag vill hellre se det positiva, det skulle vara löjligt att skylla ifrån sig på att vi har för få spelare.”

Men samtidigt; det är lätt att säga för en som har råkoll på förutsättningarna. För oss andra (och vi är trots allt rätt många), som är jävigt intresserade av ÖFK:s väl och ve men av klubben ständigt ställs utanför signifikant information, blev lördagen en enda stor besvikelse: Med de spelare som finns tillgängliga just nu tar man inte många poäng i fortsättningen, 1–3 mot ett för dagen svagt Degerfors (och då struntar jag i att värmlänningarna nu ligger fyra och är seriens stora överraskning så här långt) är bara en bekräftelse av det påståendet.

Var då allt nattsvart på Stora Valla? Naturligtvis inte. ÖFK gjorde en första halvlek som var utmärkt, såväl spel- (många snabba och fyndiga attacker) som chanssimässigt. Målmöjligheterna var fler än i någon av de åtta tidigare matcherna den här våren och en fullträff (Francis Jno-Baptiste) var därför en mager utdelning. Simon Kroon hade fyra (!) solklara möjligheter, Felix Hörberg schabblade bort ett par chanser med en dålig förstatouch som gav sämre skottvinkel och Patrick Kpozo eldade på med sin vänsterfot några gånger från fina lägen men bollarna smet utanför målramen. Bland annat.

Degerfors hade ingenting som var värt att sätta på pränt!

Men så kom det en andra halvlek där allt svängde redan innan publiken hunnit dricka upp sitt pauskaffe; en vänsterhörna och Adam Carlén kunde ostört nicka bollen förbi en chanslös Aly Keita. Där och då tappade ÖFK sitt momentum, kvitteringen träffade mitt i solar plexus och innan man fått ordning på sitt från första halvleken så trygga och vägvinnande spel hade hemmalaget hunnit ta ledningen med 2–1 (72:a min, efter fem-sex korta passningar som rullade upp ÖFK:s högerförsvar skickade Victor Edvardsen en tåfjutt förbi Aly Keita).

Värt att notera; strax innan Degerfors 2–1-mål hade Jerell Sellars (nyss inkommen) haft möjligheten att ge ÖFK ledningen men bommade bollen när målet var vidöppet och i anfallet efter lossade Henrik Bellman en kanon från 40 meter som sånär hade resulterat…

ÖFK:s slutforcering gav några hyggliga möjligheter men avsluten var inte tillräckliga precisa och bollen smet hellre utanför stolpen än innanför och innan domaren Fredrik Klitte blåste av matchen hade hemmalaget utnyttjat ett ÖFK i obalans i jakten på en kvitteringsboll och Villiam Dahlström kunde i matchminut 90 besegra Aly Keita när friläget dök upp, 3–1!

***

Här är några korta noteringar;

# ÖFK:s i särklass bäste den här dagen var Simon Kroon, utan tvekan matchens lirare. Kroon låg bakom nästan allt som producerades framåt; rapp i steget forcerade han bollen över stora ytor, han matade fram öppnande passningar till Hörberg (höger) och Kpozo (vänster) och han skaffade sig själv utmärkta lägen till avslut. Vilken match han gjorde och han spelade alla 90 minuter. Bara det! Det här var precis den Kroon som jag anat skulle finnas men som han inte har fått chansen att visa i ÖFK-dressen efter alla skador och mystiska sjukdomar. Tänk om han också hade haft ordning på sina fötter i hemmalagets straffområde, vilken kväll det kunde ha blivit! Det är sällan man serveras så många möjligheter, det ska gudarna veta.

# Höga betyg ska även delas ut till Henrik Bellman (ständigt spelbar när ÖFK startade sina anfall bakifrån) och Patrick Kpozo som visade samma fina form som innan upphållet, Kpozo jobbade som vanligt oavbrutet och framgångsrikt från kortlinje till kortlinje och skaffade sig dessutom fyra riktigt heta möjligheter till avslut. Hans bästa satt stenhårt precis under ribban men där fanns även hemmamålvakten Ismael Diawara!

# Jag tycker också att Frank Arhin börjar hitta rätt i sin roll på det centrala mittfältet. Stabilt var ordet och det har jag inte kunnat se så mycket av tidigare där hans prestationer varierat lite väl mycket, i varje fall för min smak.

# Aly Keita brukar vanligtvis spela huvudrollen i de flesta av ÖFK:s matcher. Den här gången räddade han – ingenting! Det var helt enkelt en sån där match som alla målvakter råkar ut för, dock väldigt sällan när det gäller Keita. Han brukar ju ha rätt svettigt för jämnan, så inte den här kvällen.

# Degerfors fick sin 1–1-kvittering på hörna, det var inte helt oväntat. Det var rätt rörigt varje gång som hemmalaget bjöds på den chansen. Det känns som den här ÖFK-upplagan är slagen i längd av de flesta av sina konkurrenter.

Till sist; här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Sam Mensiro 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg (86) 2, Ludvig Fritzson 2, Frank Arhin (76) 3, Henrik Bellman 4, Patrick Kpozo 4 – Simon Kroon 5, Francis Jno-Baptiste (67) 2. Ersättare: Jerell Sellars (67) 2, Nikolaos Dosis (76) 2, Sebastian Karlsson Grach (86)betygsätts ej.

Jag väljer tyvärr att starta med att provocera lite. Det har jag ju inte gjort så mycket, tror jag, under senare tid. Och att det kommer först nu inser jag naturligtvis att det beror på att jag blivit provocerad som Opesupporter. Tidigare har jag legat lågt med åsikter om detta, men nu känner jag ett behov av att lyfta fram att IFK Östersund har blivit ett liknande svart hål för distriktets damfotboll som ÖDFF var under sina svartaste år.

Jag är i grunden positiv till alla framgångar för lag inom JHFF, men har alltid haft svårt för förväntningar på att alla ska se positivt på alla beteenden hos de för stunden bästa lagen. Vad gäller ÖDFF reagerade jag främst på tre negativa saker över tid. Först reagerade jag på deras envishet att kalla de dåvarande div 2-serierna i Norrland för elitnivå. Troligen gjorde de det mest beroende på att de skulle ge en bättre bild av sin dåvarande ganska bleka verksamhet, jämfört med Frösöns och Opes nivå direkt dessförinnan. Det andra var förväntningarna, ja nästan kraven, på att alla andra föreningar skulle backa upp dem på alla sätt, utan att egentligen få något tillbaka. Och det tredje var att de tidvis blev vad jag kallar ett svart hål för distriktets damfotboll, genom att de svalde ett stort antal spelare, men det kom väldigt få tillbaka därifrån. Innan jag går över till IFK, så vill jag bara säga att ÖDFF sedan verkligen nådde elitnivån, nämligen Elitettan, och att de tidvis även ”försåg” andra föreningar med duktiga spelare som varvade ner. Tyvärr så blev situationen övermäktig för den alltför lilla skara personer som skulle hålla skeppet flytande, när väl framgångarna nåddes.

Vad gäller IFK, så kan jag varken anklaga dem för att prata om att de befinner sig på en elitnivå, eller för att de tar för helt självklart att de ska bli uppbackade på alla sätt. Men, och det är ett tydligt men, de slukar en väldigt stor mängd spelare från distriktet in i sin verksamhet, utan att det ger just något tillbaka till de övriga föreningarna. Jag har ingen insyn i hur ledarna i föreningen IFK tänker och agerar, då de kanske har distriktets bästa ungdomsverksamhet, men resultatet i antal viktiga kuggar i representationslaget därifrån blir inte så imponerande. När jag idag på hemsidan räknar i A-truppen kommer tydligen 27 till 30 spelare från andra lag i distriktet, beroende på hur man räknar. Förutom spelare från distriktet, så kommer ju dessutom några ”utifrån”. Jag väntar på fler IFK-fostrade spelare i startelvan, att fler f d IFK-spelare gör insatser i andra föreningar i distriktet, och att IFK inte plockar in ett onödigt stort antal spelare från distriktet varje år.

Ja, vi får väl se vad jag får för snygga förklaringar till det rådande läget, men nu ska jag börja med att snabbt kika lite på IFK:s serie, div 1 Norrland, trots att jag i år inte ägnat så mycket tid till efterforskningar. Där får man finna sig att hamna i gruppen andrahandsfavoriter efter Notviken och Team TG, och där bör IFK befinna sig i sällskap med Själevad i första hand. Men båda lagen ska kunna utmana om seriesegern. Sunnanå startar om med ett nästan nytt lag, men kommer nog att finnas med på övre halvan, Sedan är det en svärm med lag som kan hamna lite hur som helst där under, nämligen Infjärden, Myckle och Umedalen med nykomlingarna Trångfors, Mariehem och Alnö. Till slut blev det ett avhopp även detta år, då Luleå SK kastade in handduken, varför bara två lag åker ur. Min gissning blir att Trångfors och Alnö flyttas ned. Hade Luleå SK bestämt sig tidigare hade Ope varit beredda att ta den platsen, men nu kom det för sent och under helt andra förutsättningar.

I div 2 mellersta Norrland är det otroligt tråkigt att KD i sista stund drog sig ur serien. Troligen är det ändå ett välgrundat beslut, och vi får se hur det går i trean. I övrigt håller jag Heffnersklubban som solklara favoriter, då de fått över en betydande del av Kovlands div 1-lag från förra säsongen, och som kuriosa även jämtlandsbekante Nike Hansson, till sin redan kompetenta trupp. Främst IFK Östersund 2, men även Team Hudik, Stöde och Ope bör vara de lag som i viss mån ska kunna utmana. Timrå bör hålla avstånd till nedflyttningsplatserna och jag tror att Näsviken kan överraska positivt, men Långsele skulle kunna komma före dem. Tyvärr tror jag att Sveg får det svårt att hänga kvar, men dem har jag underskattat förut, och det vore fantastiskt för Härjedalsfotbollen om detta gäng lyckades med den uppgiften.

I div 3 blir det en enhetlig serie detta år, vilket jag tycker känns bra. Det är dock väldigt svårt att tippa, utan träningsmatcher och inblick i vad som händer i lagen. Naturligtvis bör Järpen, Strömsund, KD och Ope 2 tillhöra topplagen. Jag tror att Frösön tar kliv framåt och att Brunflo kan göra en bättre säsong i år. Hede/Vemdalen kommer också att kunna haka på i toppen och Ragunda ska inte underskattas. Häggenås unga garde har ytterligare ett års erfarenhet. Offerdal har jag om möjligt sämst koll på. Tyvärr, tyvärr tvingades försöket att åter starta upp klassiska Myssjö/Oviken skjutas upp.

Jag ska försöka att återkomma med mer preciserade tips vad gäller hela serierna när matcherna har rullat igång, även om det är lite fusk.

Och då kör vi igång med det första matchtipsen vad gäller damserierna. Jag tar idag med helgens matcher, samt de under därpå kommande vardagar. I div 1 kommer jag i första hand att ha kommentarer till tipset i IFK Östersunds matcher. Kanske inte lika frekvent i de övriga.

Div 1 Norrland

Lördag

Sunnanå- Själevad

Bortalaget bör bli farliga i år.

Tips: 1- 3

Infjärden- Umedalen

Tips 2- 0

Alnö- Team TG

En ganska tunn nykomling mot en av seriefavoriterna.

Tips 1- 5

Notviken- Mariehem

Tips 3- 0

Söndag

Östersund- Trångfors

IFK Östersund startar med en match där det bara ska bli en tydlig seger, och ingenting talar heller emot att det blir så, förutom möjligen den något mediokra insatsen i träningsmatchen mot Ope. Och IFK har fortfarande distriktets sedan länge mest målfarliga spelare i Angelica Häreby.

Tips 5- 1

Div 2 Mellersta Norrland

Fredag

Team Hudik- Heffnersklubban

En match som kommer att visa om det blir en autostrada för ”Klubban”, eller om de faktiskt kommer att få kämpa för att vinna serien. De får dock segertipset, trots bortaplan.

Tips 1- 2

Lördag

Timrå- Stöde

Stöde har i år en riktigt bra förstauppställning, och kommer att vara lika farligt framåt som förra året, och lite starkare i defensiven. Bör ta en seger här.

Tips 1- 3

Sveg- Näsviken

Oerhört spännande att se hur Svegstjejerna står sig här. Hade kanske varit bättre att få börja med en match där motståndet var mer kvalificerat, och en förlust vore helt rimlig. Nu möter man hemma ett lag som tippas ligga på nedre delen av tabellen, så chansen finns till poäng. Jag tippar dock lite försiktigt, men hoppas naturligtvis på hemmaseger.

Tips 1- 3

Måndag

Ope- Östersund 2

IFK ska vara det bättre laget, med tanke på vilken trupp man förfogar över. Och dessutom brukar startuppställningen i andralaget alltid vara bra mot Ope. Men jag tror att det blir en tight match.

Tips 2- 3

Div 3

Måndag

Brunflo- Järpen

Järpen ska normalt vara det tyngre och mer rutinerade laget, men jag har inte koll på förändringar i truppen. De får dock mitt tips.

Tips 1- 3

Tisdag

Ope 2- Offerdal

Opetjejerna är välskolade och troligen bättre tränade, men det behöver inte betyda en enkel seger. Tipset blir i alla fall en säker hemmaseger.

Tips 4- 1

Torsdag

Ragunda- Hede/Vemdalen

Hede/Vemdalen har fortsatt många duktiga spelare, och nu en tämligen rutinerad kärna. De är klara favoriter borta i Östjämtland.

Tips 1- 3

Till sist vill jag säga att det ska bli fantastiskt roligt att faktiskt kunna börja att se mer fotboll på plats. Även om jag är på annat håll under delar av sommaren, så kommer det att bli en hel del JHFF-fotboll också.

Åtta poäng på åtta matcher, en poäng i snitt. Det är ÖFK:s facit när Allsvenskan nu tar en tidig paus för EM-spel och klubben parkerar på plats 13, strax ovanför den negativa kvalplatsen.

I förlängningen brukar en pinne per match räcka till ett nytt kontrakt, om så gör den här säsongen vet vi december.

Jag ser tre alternativ att summera den här ÖFK-inledningen;

# Helt okej med tanke på förutsättningarna, kvaliteten på spelartruppen är som den är (det visste vi ju efter förra säsongen som var både upp och ner) och det rådande värvningsstoppet.

# Absolut bättre än väntat med alla skador som man brottats med under den här våren, ingen annan klubb i Allsvenskan har haft motsvarande bekymmer. Det törs jag påstå utan att ha full koll.

# Efter 0–0 i Kalmar, 5–0 hemma mot Örebro, 1–1 med smak på mera i Malmö och 1–0 efter nio minuter mot ett Varberg i motvind och 100 mil i buss borde det ha ha varit några poäng till. Att drabbas av pyspunka och fyra raka förluster med en sådan skjuts i ryggen, det är inte okej.

Det är bara att välja vilket alternativ ni gillar bäst.

***

Själv landar jag i alla tre vilket betyder att jag är precis lika villrådig som innan serien då jag bjöd på rubriken ”Det går åt helvete men hoppas att jag har jättefel”. En poäng i snitt är okej, absolut bättre än väntat om man tänker på skadeproblematiken samtidigt som det kunde ha varit ännu bättre...

Som ni förstår, det är skitsvårt att se var den här ÖFK-säsongen ska landa men ser mitt största hopp till det här långa uppehållet (det kunde inte ha kommit mera lägligt) där det finns förhoppningar (men inga försäkringar) om att ett ganska stort gäng spelare kan vara tillbaka i fullt trim när vi börjar om den 3 juli i Degerfors. Ja, kanske även Rewan Amin är med och hugger om en plats i laget men när det gäller korsbandsskador brukar jag alltid inta en försiktig attityd; exemplen på bakslag är alldeles för många för att jag ska kunna göra något annat!

***

I min betygsättning från de inledande åtta omgångarna landar 5–0-segern mot Örebro i topp, givetvis. Som jag skrev i krönikan efter matchen ”det var som på Potters tid” och då förstår alla vad jag menar. Snittbetyget på spelarna (skala 1–6) landade på höga 4,15. Höga poäng också efter 1–1 nere i Malmö (3,50) och avslutande 3–0 mot Sirius (3,42).

Lägsta betyget? Inte oväntat förlusten hemma mot Varberg (den insatsen var tandlös) där snittet blev 2,28 medan övriga fyra matcher hamnade på 2,50 (Kalmar i premiären) och strax däröver.

Om dom har siffrorna kan man säga 5–0- och 3–0-segrar i Allsvenskan ska ge utslag i poängbörsen, allt annat är orimligt; likaså att spela oavgjort mot Malmö FF på bortamark och en domare som så tydligt favoriserade hemmalaget (den insatsen var inte okej, Kristoffer Karlsson). Sedan är det möjligt, så här i efterhand, att jag var lite för snål efter premiären Kalmar. Den poängen var viktig på många sätt men jag vill minnas att jag tyckte att insatsen (och matchplanen) var så där…

***

Tittar man individuellt så toppar målvakten Aly Keita poängligan med ett snitt på 4,28. Det är högt men absolut rättvist, Keita tillhör seriens bästa målvakter i mina ögon, kanske den bäste, och kommer att vara den enskilt viktigaste pusselbiten i jakten på en sjunde säsong i vår högsta serie. Höga betyg även på de fyra som bildade fyrbackslinje från start senast mot Sirius; Noah Sonko Sundberg 4,0, Ronald Mukiibi (som höjt sig en nivå trots sina ömtåliga påkar) 3,57, Eirik Haugan och Patrick Kpozo, båda 3,50.

Kpozo är ju vårens stora utropstecken. Platsen till vänster i försvarslinjen blev ju ledig när Kalpi Ouattara skadades i cupkvarten mot Djurgården och den lade den 23-åriga ghananen beslag på när han väl fick chansen. Sedan dess har Kpozo varit bra – varje gång.

För mig är det ingen överraskning. Jag skrev redan i slutet av mars (efter träningsmatchen mot Gif Sundsvall) att en ”stekhet Kpozo” skulle ha en plats i Amir Azrafshans premiärelva mot Kalmar.

Många hånade mig för den formuleringen men Kpozo fick sin plats och sedan dess har han (liksom Eirik Haugan, Felix Hörberg och Blair Turgott) varit startspelare i samtliga matcher!

Nu tror jag Kpozo varit given i laget även om Ouattara hade kunnat vara med. Då hade han spelat högre upp i banan och där tror jag att han är ännu bättre!

Av de spelare som betygsatts många gångar hamnar också såväl Isak Ssewankambo som Felix Hörberg över 3,0 i snittbetyg.

Snål med betygen har jag varit mot Blair Turgott (bra när ÖFK varit bra, svag när ÖFK har varit sämre, 2,50 i snittbetyg) trots sina fem mål men framförallt Ludvig Fritzson som jag hoppades skulle ta ytterligare ett steg i den utveckling som jag tyckte mig se förra säsongen.

Men Fritzson har haft en tung öppning på Allsvenskan efter att ha sett spelsugen ut under försäsongen. Det känns som ”Ludde” tappade stinget när Kalpi Ouattara gick sönder, de två såg ut att trivas tillsammans på vänsterkanten. 2,33 i snitt så här långt behöver en rejäl knuff uppåt för att jag ska bli nöjd!

***

Förhoppningar inför omstarten i juli? Givet att Amir Azrafshan behåller den fyrbackslinje som han till sist landade i och att spelare som Ronald Mukiibi, Simon Kroon, Nebiyou Perry, Jerell Sellars, Isak Ssewankambo och några till håller ihop och kan användas i högre utsträckning än så här långt samtidigt som ungdomarna fortsätter att ta viktiga steg i sin utveckling (Henrik Bellman är bästa exemplet den här våren, här gick det fort sista veckorna innan uppehållet).

Sedan finns ju saker som är omöjliga att ha någon uppfattning om men som kan ge kraftiga återverkningar på prestationen; läget med spelarkontrakten är ju minst sagt stökigt och vad händer när ”sommarfönstret” slås upp på vid gavel? Det är ärenden som jag garanterat får anledning att återkomma till under de närmaste månaderna…

***

Malmö FF gick upp i topp i kraft av måndagskvällens seger i Örebro (2–1) men har en match mer spelad än tvåan Djurgården. Jag tippade Djurgården som vinnare innan serien och jag står absolut fast vid det tipset. Bästa laget, i särklass, så här långt – stark trupp, bra balanserad och en tydlig spelidé som de matar på med, match efter match.

3–1-segern mot Malmö i en tidig ”seriefinal” var bland det bästa jag sett ett svenskt lag prestera på många år, det var rena överkörningen!

# Största överraskningen: Kalmar FF (där har Henrik Rydström gjort ett hästjobb på kort tid) tätt följd av Degerfors.

# Oförklarligt: Häcken, en av förhandsfavoriterna, ligger sist. Hur gick det till?

# Frågetecknet: IFK Göteborg har fått dålig utdelning på sin kraftsamling men det kunde jag nästan ana. I varje fall skrev jag det före seriestarten. Men min gissning är att även Göteborg gynnas av det här tidiga och långa uppehållet, därefter ramlar ytterligare ett par starka namn in (Marcus Berg och Oscar Wendt).

# Fel i analysen: Jag trodde på en skiktad serie där delningen skulle ligga någonstans i mitten. Så har det inte blivit – ännu. En gubbgissning efter den inledande delen blir att Djurgården och Malmö sticker ifrån i topp, resten blir en sörja svår att räkna på. Men jag tror inte att Örebro når sin sedvanliga sjundeplats! (Eller var det nionde…?)

ÖFK gjorde som man plägar; besegrade Sirius med 3–0. Det var bra – och det var viktigt! Alla förstår ju betydelsen av den här segern när Allsvenskan nu tar ett längre uppehåll för EM. Efter fyra raka förluster och flera trista prestationer skaffade sig ÖFK kontakt med serien – och hinkvis med självförtroende.

Det här var precis vad klubben behövde.

Punkt!

Alla som kan sin statistik vet att ÖFK och Sirius har stött på varandra under en räcka av år och att ÖFK har ett kraftigt grepp på Uppsalas stolthet; sex segrar, sju oavgjorda och bara en ÖFK-förlust (förra säsongen på Jämtkraft) på 14 matcher.

Nu blev det ytterligare en ÖFK-seger att lägga till den fina raden. Man gjorde det fullständigt rättvist sedan tränaren Amir Azrafshan, helt prestigelöst, kastat sin tidigare matchstrategi över bord, satsat på en fyrbackslinje, fyra man på mitten och två längst fram.

Kort sagt, en klassisk 4–4-2-uppställning och gensvaret från spelarna blev omedelbart. ÖFK presterade en laginsats om inte i klass med 5–0 mot Örebro i andra omgången så i varje fall nästan. Det var tätt och kompakt i defensiven, Sirius hade mera boll men lyckades bara vid ett tillfälle på 90 minuter såra hemmalagets försvarslinje (Christian Kouakou smög sig in framför Eirik Haugan på ett inspel från vänster i slutet av första halvlek men sköt utanför) – i övrigt tvingades man ta avsluten från distans och dom bollarna hade Aly Keita full kontroll på.

Samtidigt, när ÖFK fick chansen, vårdade man bollen med gott självförtroende och valde med omsorg när man skulle ställa om. Och då gick det snabbt!

Det gav utdelning efter paus.

# 55:e min: Sam Mensiro skickar en perfekt långboll som landar bakom Sirius backlinje där Blair Turgott rycker fram, rundar gästernas målvakt David Mitov Nilsson – men skjuter över!

# 60:e minuten: Turgott får en ny chans. Den här gången är det Henrik Bellman som överraskar ett Sirius-försvar som gått fullständigt vilse. Turgott löper sig fri från egen planhalva och ensam med Mitov Nilsson sätter han 2–0, engelsmannens femte fullträff den här allsvenska våren.

# 64:e min: Felix Hörberg rycker fram på högerkanten och pressar in bollen framför Sirius mål, Malcolm Stolt får chansen från nära håll men missar med pannan när målet är vidöppet.

# 71:a min: Många ÖFK-are kring bollen när Blair Turgotts instick når Felix Hörberg och hans högerkanon från halvdålig vinkel går via Mitov Nilssons vänsterarm in i nät, 3–0. Målvaktstavla, visst, men för Hörberg har det ingen som helst betydelse. Skottet var vasst och det här var precis vad Hörberg behöde!

Innan den här kavalkaden hade Patrick Kpozo tagit ÖFK till ledningen då han på övertid i den första halvleken nickat en 1–0 på Felix Hörbergs välslagna högerhörna och skaffat hemmalaget momentum, mål precis innan pausvilan brukar ofta sätta kraftiga spår i matchbilden. Så även nu!

***

Här är några korta noteringar;

# Noah Sonko Sundberg och Ronald Mukiibi var tillbaka i startelvan. Men för Mukiibi blev återkomsten kort. Redan efter 22 minuter satte han sig ned på mattan, skadad på nytt. Nu har Mukiibi sex veckor på sig att läka sina sköra ben. Sam Mensiro ersatte på högerbacken.

# Trots det tidiga skadetrasslet, fyrbackslinjen var verkligen solid den här lördagseftermiddagen. Höga betyg på de fem som var inblandade!

# En extra guldstjärna till Patrick Kpozo ute till vänster som fortsätter att leverera fina insatser och nu även fick göra sitt första allsvenska mål på tre år. Om jag inte minns fel var det med huvudet även den gången när Saman Ghoddos serverade inspelet!

# Felix Hörberg hade svårt att komma in i matchen och när han i början av andra halvleken trasslat till det på egen planhalva mitt framför sin tränare såg han helt uppgiven ut. Det är väl bara att byta ut honom. Tänkte jag – varpå Hörberg svarade med årets bästa halvtimme!

# Även Henrik Bellman hade det svårt i början. Jobbet var bra men slutprodukten blev inte lika bra. Men Bellman fortsatte att tumma på, från kortlinje till kortlinje (han sprang lika mycket i 92:a minuten som i den första…) och växte in i matchen för att till slut vara kung i mittens rike! Den öppnande passningen till Turgotts 2–0-mål krönte en fantastisk arbetsinsats och sänkte motståndet!

# Simon Kroon fick åter börja från start men det såg ut som den dryga timmen mot AIK i måndags satt kvar i benen, det slog inga gnistor om hans 57 minuter den här gången. Men det köper jag alla dar i veckan, det viktiga är att Kroon är tillbaka på riktigt och det här uppehållet kommer att göra honom – och många andra – gott! Om gud är god, solen skiner och det blåser medvind mest varje dag så kommer ÖFK att vara rustat på ett helt annat sätt när vi fortsätter serien den 3 juli (borta mot Degerfors).

# Blair Turgott brände en öppen chans i första halvlek sedan han snott bollen av Sirius målvakt, han brände en ännu bättre möjlighet när han rundade Mitov Nilsson i andra men till sist blev det tredje gången gillt. ÖFK:s främste målskytt avslutade matchen på ett helt annat sätt än han började den. Mål betyder oftast ofantligt mycket.

# Frank Arhin och Ludvig Fritzson fick inte vara med så mycket i offensiven men på hemvägen satte de stopp för många av Sirius attacker. Inte så snyggt alla gånger – men väldigt effektivt!

# Det var inte bara trebackslinjen som blev en fyrbackslinje när Azrafshan ändrade matchplan. Borta var också den höga pressen, istället valde ÖFK (oftast) att börja sitt samlade försvarsspel lite närmare mittlinjen vilket gav att kortare och mer svårforcerat lag. Det var heller inget trasslande med bollen kring det egna straffområdet i uppspelsfasen. Kort sagt; det här var mer i min smak. När det behövdes som bäst. Ja, när det var absolut nödvändigt!

Tack, nu blir den tidiga sommaren betydligt trevligare för oss som gillar allsvensk fotboll i Jämtland.

Till sist, här är dagens lite mer generösa betyg (skala 1–6); Aly Keita 3 – Ronald Mukiibi (25) 3, Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan 4, Patrick Kpozo 5 – Felix Hörberg 4, Frank Arhin (70) 3, Ludvig Fritzson 3, Henrik Bellman 4 – Blair Turgott 3, Simon Kroon (57) 2, Blair Turgott 3. Ersättare: Sam Mensiro (25) 4, Malcolm Stolt (57) 3, Nikolaos Dosis (70) 3.

Fotnot: Efter helgens matcher ska jag summera de första åtta omgångarna. Håll utkik här på fotbolls!

När krutröken skingrades och AIK hade besegrat ÖFK på Jämtkraft arena med 2–1 står det klart; ÖFK är nu näst sist i serien efter sin fjärde raka förlust medan AIK hakar på i den absoluta tätstriden sedan man avgjort den här matchen med två mål redan under matchens första 26 minuter.

Tar man den här matchen som intäkt var det ingen större skillnad på de två lagen. Det säger både ögat och statistiken.

Men efter den här slutsignalen måste frågan ställas; vilken är ÖFK:s matchplan, egentligen?

Jag vet att ÖFK-tränaren Amir Azrafshan inte delar min uppfattning, Azrafshan hävdade efter matchen att det här var andra matchen (Mjällby var den första) som ÖFK ger bort redan i första halvlek medan jag påstår att av ÖFK:s hittills sju spelade matcher har sex förstahalvlekar varit pissdåliga, bara hemmapremiären mot Örebro (3–0 i paus) sticker ut åt andra hållet.

# I såväl Kalmar som Malmö kom man undan med blotta förskräckelsen (knapp en enda organiserad attack i offensiven, bara Aly Keita förhindrade att det inte var kört redan där) för att sedan resa sig efter pausfikat och rädda viktiga poäng.

# Hemma mot Varberg var det go i tio minuter innan förlamningen slog till.

# Mot Mjällby och Djurgården finns inget att minnas från första 45…

I min bok står det att matchen börjar när domaren blåser till spel, inte i andra halvlek!

Azrafshan tvingades också ställa en vingklippt startelva till spel; Noah Sonko Sundberg saknades för andra matchen i rad, Ronald Mukiibi var inte tillgänglig, inte heller Isak Ssewankambo som åter tvingas till rehab av en ”baksida”.

Det gav den här uppställningen, 3-5-2: Aly Keita – Eirik Haugan, Sam Mansiro, Patrick Kpozo – Felix Hörberg, Simon Kroon (välkommen tillbaka på riktigt), Ludvig Fritzson, Frank Arhin, Henrik Bellman – Nebiyou Perry, Blair Turgott.

Den fungerade – inte!

AIK brottade sig igenom mellan Mensiro och Kpozo i den 12:e minuten (Tom Strannegård rakade in en retur från Keita, 19-åringens första allsvenska mål) och i den 26:e minuten (veteranen Henrik Goitom ur snäv vinkel) och det gav 0–2 i underläge och Azrafshan tvingades dribbla om sitt manskap.

Trebackslinje blev fyrabackslinje (Hörberg, Haugan, Mensiro, Kpozo), fyra man på mitten (Bellman och Kroon på varsin kant, Arhin och Fritzson centralt) och en ny matchbild!

Då tänker jag: Varför inte så här redan från start med såväl Sonko som Mukiibi utanför laget?

Det är som bekant alltid svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Berodde ÖFK:s uppryckning (fram till 0–2 fanns verkligen inte mycket att rapportera, det var riktigt dåligt) på att kartan ritades om eller på att AIK sänkte garden? Svaret får vi naturligtvis aldrig veta, förmodligen (som oftast) var det en kombination av båda.

Men fortsättningen blev i alla fall betydligt trevligare sett med hemmaögon. Det gav också en möjlighet i slutet av första halvlek efter en snyggt samarbete mellan Perry och Kroon där en AIK-försvarare var nära att sätta bollen i eget mål, Kroon hann också med att pricka stolpen innan han efter en timmes spel hade gjort sitt för dagen och så kom reduceringen 1–2 i den 77:e minuten (Blair Turgott sedan han serverats bollen på silverfat av AIK-målvakten Budimir Janosevic) som gav avslutningen extra energi.

Men ÖFK:s forcering gav bara en boll strax utanför Janosevic vänstra stolpe (inhopparen Sebastian Karlsson Grach på Eirik Haugans förnämliga långa boll över AIK:s förstärkta backlinje) och en boll i nätet (Henrik Bellman) som korrekt blev bortdömt för offside (tv-bilderna var avslöjande).

***

Några korta noteringar;

# För att vinna sådana här matcher måste Aly Keita vara hundraprocentig. Det är han nästan alltid, men inte i kväll! Naturligtvis vill inte Keita att hans retur på inspelet vid 1–0-målet ska landa precis framför den öppna buren och vid den andra målet kom han lite snett när han skulle täcka av Henok Goitom. Men Keita fick en liten revansch på Goitom i den andra halvleken, fotparaden på ett skott från nära håll var sylvass!

# Jag har skrivit det många gånger tidigare och jag skrev det senast efter förlusten mot serieledarna Djurgården; det är viktigt att vara noga med detaljerna. Vi såg det även kväll; Fritzson och Hörberg hade tidigt ett härligt omställningsläge men Fritzson var inte tillräckligt exakt i sin passning och Hörberg stötte bollen över sidlinjen…, hörnorna från Kroon och Hörberg var tillbaka i den klass som närmast hör hemma i korpserien (dom där höstlöven går det ju inte att göra någonting av, vart tog dom vassa från inledningen av serien vägen?), inspelen från kanterna (den här gången fanns verkligen många lägen) hade ingen adress. För att nu nämna några...

# Det var kul att se Simon Kroon tillbaka i startelvan. Det syntes att han var spelsugen även om en viss ringrost gick att skönja. Synd bara att han inte hade marginalerna med sig, skottet i stolpen var verkligen värt ett bättre öde.

# Med tanke på frånvaron av så starka defensiva pjäser skulle jag nog ha spelat Nikolaos Dosis från start på mitten. Med Arhin, Bellman, Perry och Kroon samtidigt på banan blev det kanske lite för mycket av det goda.

# Blair Turgott gjorde (bjöds på) målet. Det räddar ett godkänt betyg, ingenting annat. Turgott har varit riktigt blek sedan urladdningen (tre mål) mot Örebro, så även nu.

# ÖFK lyckades inte fylla upp sin bänk den här gången, två luckor i en hemmamatch känns ju sådär samtidigt som det sätter fingret på hur pressat läget är. Redan i omgång 7!

# En seger (och två oavgjorda) på de senaste 13 allsvenska matcherna. Fyra raka förluster och bara Häcken (en av seriefavoriterna!) efter sig i tabellen. Ska vi säga att verkligheten nu kommit ikapp ÖFK efter inledningen som lovade någonting annat? Alla förstår naturligtvis betydelsen av lördagens hemmamöte med Sirius, sista matchen innan det långa EM-uppehållet!

# Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 2 – Eirik Haugan 4, San Mensiro 3, Patrick Kpozo 3 – Felix Hörberg 3, Simon Kroon (62) 3, Ludvig Fritzson 2, Frank Arhin (79) 2, Henrik Bellman 2 – Nebiyou Perry (76) 3, Blair Turgott 2. Ersättare: Sebastian Karlsson Grach (62) 2, Nikolaos Dosis (76) 3, Malcolm Stolt (79) 2.

Frågan är vad som är värst; att ÖFK förlorar för tredje matchen i rad eller att covid-19 smugit sig in i truppen?

För mig är svaret givet.

Jag kan ta, alla dar i veckan, att man faller på bortaplan mot Djurgården, seriens i särklass bästa lag så här långt, med 0–2.

Men coviden? Den kan ju förstöra hela resan fram till EM-uppehållet!

Det var stökigt redan före match. Två ÖFK-spelare hade testats för covid-19, ytterligare fyra-fem sägs ha haft känningar men visade ingen symptom. Mycket snack fram och tillbaka, spel eller inte spel, innan förbundets tävlingskommitté några timmar före avspark bestämde att matchen skulle spelas.

Rätt eller fel? Det svaret finns bara i framtiden. ÖFK säger sig ha följt det så kallade protokollet men med tanke på det som nyss hände i finalspelet av Hockeyallsvenskan (Björklöven och Timrå tvingades pausa sin serie i tre veckor) så är det lite av rysk roulette över beslutet.

För såväl ÖFK som Djurgården!

Matchen då?

Precis som väntat, åtminstone i den första ronden. Djurgården med fart och precision parkerade sig på ÖFK:s planhalva. Stundtals såg det som power play i ishockey; serieledarna kom i våg efter våg, till höger och till vänster och när man förlorade bollen pressade man högt för en snabb återerövning. Man bara trummade på mot ett ÖFK som inte fick ordning i varken organisation eller försök..

Det gav också ett tidigt ledningsmål (11:e minuten) när Edward Chilufya vände bort Eirik Haugan en bit upp i banan, sprintade igenom ÖFK:s backlinje och satte bollen i nät utom räckhåll för Aly Keita.

Men mer gav inte Djurgårdens björntag om matchen. Tacka Keita för det, hemmaskotten hade han full koll på och när han täckte ut Kalle Holmbergs friläge mitt i banan tog jag upp en spontan applåd. Stort målvaktsarbete!

ÖFK? Inte mycket första 45 som påminde ganska mycket om övriga förstahalvlekar den här allsvenska våren (champagnefotbollen hemma mot Örebro undantagen). Man hamnade helt enkelt på hälarna och förmådde inte skaka motståndet i omställningarna. Riktigt nära var man väl bara vid ett tillfälle, i den 38:e minuten, då Isak Ssewankambo drev över mittfältet och serverade Nebiyou Perry en öppnande passning. Men Perry missade förstatouchen och med det så var friläget borta.

På den här nivån är det noga med detaljerna, straffet blir omedelbart när man fuskar.

Mer ÖFK i andra halvlek, dock ut att komma upp i de nivåer man levererade i Kalmar och Malmö. Samtidigt hade heller inte Djurgården samma fart i sina attacker som före paus.

Men ÖFK förmådde aldrig hota hemmalaget på allvar. Istället fortsatte Djurgården att producera nya farligheter, Jesper Löfgren nickade in 2–0 på hörna och Keita tvingades till fortsatt storspel (hur han kunde rädda Emanuel Bandas volleyskott från straffpunkten i slutet av matchen begriper jag inte) för att det inte skulle rasa. Och när man kollar matchprotokollet blir bilden solklar; 23–4 i avslut, 9–0 i avslut på mål och 11–0 i hörnor.

Det går helt enkelt inte att protestera mot Djurgården seger. 2–0 kunde ha varit betydligt värre, det måste sägas.

***

Några korta noteringar;

# Backklippan Noah Sonko Sundberg var en av dem som tvingades avstå kvällens drabbning. Sam Mensiro fick krypa ner ett hack till trebackslinjen och visade att det är där han ska konkurrera om en plats i startelvan. ÖFK-veteranen kanske kunde ha agerat vassare vid Djurgårdens tidiga ledningsmål, sökt upp Chilufya lite tidigare och fått ut honom i sämre vinkel. Men ”Chillis” snabba fötter är svåra att stoppa, det vet alla som följer Allsvenskan och det fick Mensiro bittert erfara den här kvällen.

# Aly Keita var alltså tillbaka i buren efter sin hjärnskakning som tvingade honom att avstå söndagsmatchen mot Mjällby. Keita var i samma form som vanligt, ett tag kändes det som om det var Djurgården mot Keita. Målen var han maktlös på och den enda lilla repa i lacken som jag kunde upptäcka var ett misslyckat utspel i slutet av matchen!

# Om man ska rubba elefanter som årets upplaga av Djurgården måste man vara noga med detaljerna, det är sedan gammalt. Det var inte ÖFK den här kvällen, i varje fall inte i det offensiva spelet. Perry missade, som jag skrev, mottagningen när friläget låg framför honom, Felix Hörberg och Patrick Kpozo lyckades inte träffa rätt med sina (få) inspel, Isak Ssewankambo brände en ganska enkel crossboll som hade öppnat Djurgårdens vänsterförsvar, Frank Arhin hade fel adress när han…ja ni förstår.

# Isak Ssewankambo tvingades kliva av efter 55 minuter, förmodligen med ytterligare en bristning i baksidan av ena låret. Alltså samma typ av skada som han drabbades av i cupmatchen mot Mjällby för ett par månader sedan. Räkna med en ny rehabperiod för ÖFK:s slitstarke mittfältare.

Till sist, här är betygen (skala 1–6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 3, Sam Mensiro 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörnberg 2, Frank Arhin (91) 2, Isak Ssewankambo (55) 3, Henrik Bellman (83) 2, Patrick Kpozo 3 – Blair Turgott 2, Nebiyou Perry (91) 2. Ersättare: Ludvig Fritzson (55) 2, Sebastian Karlsson Grach (83), Nikolaos Dosis (91), Malcolm Stolt (91) betygsätts ej.

Efter den bleka insatsen förra söndagen när Varberg besökte Jämtkraft arena hade jag hoppats på en uppryckning när ÖFK gjorde den långa resan till Listerlandet (Sölvesborgs kommun, Blekinge) för mötet med Mjällby.

Men nej, även om vi fick se en förbättring i den andra halvleken var det inte tillräckligt bra för att ge någon utdelning i poäng, Mjällby vann med 1–0 sedan Jacob Bergström vräkt in segermålet i matchens 37:e minut.

Efter 0-0 (Kalmar FF), 5–0 (Örebro SK) och 1–1 (Malmö FF) har ÖFK nu två raka förluster (och bleka insatser) mot Varberg respektive Mjällby.

Det är två sexpoängsmatcher som gått käpprätt åt skogen och vi är många ÖFK-vänner som inte är lika glada längre. Och på onsdag väntar serieledande Djurgården, på bortamark! Meteorologerna säger att värmen är på väg, själv känner jag att temperaturen är på väg att falla!

Egentligen gav jag upp söndagens match redan när startelvan presenterades en timme före avspark; ingen Aly Keita i målet (inte heller på bänken, vilades efter skottet i huvudet i Varbergsmatchen), Sam Mensiro tillbaka i ”balansrollen” (eller kanske hellre ”säkerhetsrollen”) centralt framför trebackslinjen där jag inte alls vill se honom och Francis jno-Baptiste på topp.

Jag hade på känn efter rapporten från fredagsträningen att Amir Azrafshan skulle spela såväl Mensiro som Baptiste från start. Det var ingen tanke jag gillade, jag kan inte se hur man ska få till ett spel när man själva äger bollen med den här uppställningen. I varje fall inte spel av allsvenskt snitt.

Där har jag och ÖFK-ledningen helt olika syn, det är alldeles uppenbart.

I min värld måste man ha spelare som Nebiyou Perry, Simon Kroon, och Jerell Sellars på banan för att få till en fungerande offensiv, helst alla tre men i varje fall någon; spelare med ”fotbollshjärna”, spelare som kan hålla i bollen och ge såväl sig själva som sina medspelare både tid och utrymme.

Sellars är inte tillgänglig för tillfället, Perry och Kroon är det men fick sitta på bänken i 58 respektive 69 minuter.

När dom kom in blev det bättre, mycket bättre. Och då kom också avsluten som i alla fall gav ÖFK en chans att få med sig något i den här matchen.

Innan bytena var det bara vänstervingen Patrick Kpozo som hade hotat hemmalaget på allvar.

Men sammantaget var den första halvleken i Mjällby lika svag som den andra mot Varberg förra helgen. Och med ett sådant spel går det inte att vinna matcher i Allsvenskan, det borde vara uppenbart för de flesta!

***

Några korta noteringar;

# Aly Keita är en av Allsvenskans absolut bästa målvakter, kanske också den bäste. Keita är dessutom ÖFK:s vassaste vapen och därtill lagets kapten. När han nu, högst överraskande – han har ju tränat i veckan, saknades när laguppställningen blev officiell borde väl detta ha kommunicerats på klubbens hemsida. Eller?

# Ingen skugga ska falla på Keitas ersättare Sixten Mohlin, som nu fick göra sin första allsvenska insats på nästan två år. Visst fanns det en del ringrost men inget som påverkade matchens utgång även om det svajade lite i spelet med fötterna (jag har ju lite svårt att förstå varför man med tanke på förutsättningarna väljer att använda så små marginaler runt det egna straffområdet, så ofta) och duellspelet i luften har ju aldrig varit hans bästa gren.

# Med undantag av slutminuterna i första halvlek (efter Mjällbys 1–0) går det inte att klaga på försvarsjobbet.

# Eirik Haugan förlorade duellen mot Jacob Bergström vid den bakre stolpen när matchen avgjordes. Men det var en svår situation. Och Bergström satsade verkligen järnet (det var ju med livet som insats) när han forcerade in bollen bakom Sixten Mohlin.

# Snart måste väl Patrick Kpozo få utdelning på sina avslut (och sitt fina spel)?

# Ludvig Fritzson har svårt att komma in det allsvenska tempot efter sin avstängning. Ser bara tung ut just nu.

# Här är dagens betyg (skala 1–6): Sixten Mohlin 3 – Ronald Mukiibi (69) 3, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg 3, Isak Ssewankambo 3, Sam Mensiro 2, Ludvig Fritzson (58) 2, Patrick Kpozo 3 – Blair Turgott 2, Francis jno-Baptiste (69) 1. Ersättare: Nebiyou Perry 3 (58) 3, Simon Kroon (69) 3, Frank Arhin (69) 2.

# Till sist; det finns de som i kommentarsfälten på den här sajten hävdar att jag kräver Amir Azrafshans avgång. Jag är inte överraskad, det finns några som har svårt att förstå det som skrivs. Att jag inte delar ÖFK-tränarens tankegångar är en helt annan sak, fotboll är som bekant ingen exakt vetenskap och jag skriver vad jag ser utifrån min erfarenhet. Det här trippelbytet mot Varberg, som jag tyckte var helt huvudlöst, har varit veckans snackis, i varje fall i min telefon. Ingen har sagt emot...

Det var här som ÖFK hade en gyllene chans att skaffa sig ett fantastiskt utgångsläge inför fortsättningen, bättre än någonsin under klubbens sexåriga allsvenska resa..

Men det blev pannkaka av alltihopa.

ÖFK–Varberg slutade 1–2 efter en första halvlek där hemmalaget presterade mycket litet och en andra halvlek där man inte presterade någonting alls och bara blev en trist påminnelse av den hemska avslutningen förra hösten.

Ingen energi, felkalibrerade passningsfötter (i offensiven) och en usel coachning av Amir Azrafshan gav årets första förlust.

Efter 1–1 mot Kalmar FF, 5–0 mot Örebro och senast 1–1 på bortaplan mot Malmö FF fanns det all anledning att se fram emot söndagseftermiddagens möte med Varbergs Bois (en poäng bara och nästan inget spel, bara sparka och spring i de inledande omgångarna) med viss tillförsikt.

Vi harde ju bjudits på cynisk perfektionism, härlig kampmoral och en del teknisk grannlåt i såväl Kalmar som Malmö, champagne när Örebro krossades på Jämtkraft arena och därtill en effektivitet som sällan skådats i de här sammanhangen.

Nu kändes det mest som vi serverades avkokt risvatten…

Jag tänker inte på något sätt förringa det Varberg presterade. De vann mycket rättvist, statistiken på fotbollförbundets hemsida berättade om 18-3 i avslut i hallänningarnas favör och vi som var där såg att det till slut var bara Aly Keita som höll ÖFK kvar matchen. Men även han tvingades kapitulera för övermakten, en minut in på övertiden.

Varberg skulle naturligtvis ha avgjort det här mycket tidigare. Givetvis för att dom gjorde ett antal saker riktigt bra men mest beroende på att ÖFK förmådde nästan ingenting den här eftermiddagen.

När ÖFK efter en första rond som slutade 1–1 (om det hade varit en brottningsmatch skulle båda lagen ha drabbats av passivitetsvarning…) trodde och hoppades jag att hemmalaget skulle trampa på gaspedalen efter pausfikat.

Vad fick jag se?

Två värdelösa korthörnor, fem byten och ett ofarligt avslut från Sonko Sundberg några minuter in på övertiden.

Ingenting mer, absolut ingenting mer. Det var för dåligt.

I andra änden av banan kämpade Aly Keita med alla delar av kroppen (ett närskott räddade han med huvudet) för att ÖFK skulle få med sig åtminstone en poäng från den här matchen. Han var nära att lyckas. Men när det blev räknefel i backlinjen (Ronald Mukiibi fick två spelare att ta hand om och tvingades släppa den bakom sig) måste även Keita ge sig; Oliver Stanisic kunde med huvudet från nära håll styra Albin Mörfelts inspel utom räckhåll för hemmamålvakten.

Men, som sagt, det vara inte frågan om Varberg skulle sätta ett segermål. Bara när!

Det var också i den här delen av matchen som ÖFK-tränaren Amir Azrafshan avslöjade sina svagheter som matchcoach. Visst har jag sett ett antal konstigheter tidigare men när han i den 70:e minuten slog till med ett trippelbyte (Francis jno-Baptiste, Nikolaos Dosis, Sebastian Karlsson Grach in – Nebiyou Perry, Felix Hörberg och skadade Henrik Bellman ut) måste det ha brunnit en säkring.

Här påstår jag att ÖFK-tränaren grovt överskattade kapaciteten hos delar av sitt material, det var verkligen inte ett begåvat beslut.

Baptiste, Dosis och Karlsson Grach kan mycket väl, var för sig, gå in och göra en insats, i bästa fall (ett önsketänk) även förändra en matchbild.

Men alla tre samtidigt? Det behöver man inte vara raketforskare för att begripa att det inte skulle gå.

Och det gjorde det inte heller. Det bidrog istället till att alla tre poängen skickades till västkusten! (Jag ser att Azrafshan i eftersnacket säger sig vara missnöjd med hur hans lag hade uppträtt på plan, han kunde mycket väl ha lagt till sitt eget misstag i matchningen, den kändes mer som ett sätt att värna ”familjen” än ett strategiskt drag mot tre poäng).

***

Några korta noteringar:

# Ronald Mukiibi blev återigen målskytt när han gav ÖFK ledningen redan efter nio minuter. Och på nytt var det en hörna som resulterade; Ssewankambo slog in, Sonko Sundberg nickade fram och Mukiibi styrde bollen över linjen. Tre hörnmål på fyra matcher, sensationellt sett med ÖFK-ögon och till historiken!

# Varberg gjorde sina båda mål på nick. Inget konstigt med det, Hallänningarna har ett av seriens längsta lag och ÖFK var definitivt förvarnat.

# Många hemmaspelare såg väldigt sega ut. Mest märktes det på Blair Turgott som inte hade någon speed alls i benen den här dagen, han vann ju inte ens löpduellerna med Varbergs tröga mittbackar. Lägg därtill att tajmingen inte var på plats (som när han missade bollen på Kpozos perfekta inspel i den första halvleken, en Turgott på hugget bränner inte en sån chans) och insatsen var nog den sämsta så här långt i ÖFK-dressen. Ett vasst skott strax utanför men mer måste man kunna begära. Mycket mer!

# Samarbetet med Nebiyou Perry var heller inte det bästa, jag noterade bara det som gav skottchansen. Perry var betydligt mer involverad i spelet men återföll alltför ofta till ett överdrivet dribblande; en gubbe blev två som även blev tre… Det gick naturligtvis inte!

# På mitten var Henrik Bellman pigg – i en kvart. Sedan blev han ett lätt byte för Varbergs fysik. Isak Ssewankambo var en av de tröga och såg dessutom oinspirerad ut mest hela tiden medan Ludvig Fritzson behövde en timme på sig för att hitta in i matchrytmen efter sin avstängning. Fram till dess var det mesta dåligt!

# Apropå oinspirerad. Felix Hörberg tog sannerligen inte många offensiva grepp på sin högerkant före paus, om ens något. Bättre efter pausvilan – men då blev han utbytt!

# Mer löpvilja till vänster men Patrick Kpozo borde ha nyttjats mycket mer i den första halvleken, här fanns gott om plats att såra Varbergs högerförsvar. När han sedan sattes i spel hade han dålig träffprocent på sina inspel. Överraskande, med den vänsterfoten.

# Fyra ÖFK-byten men Simon Kroon blev kvar på bänken. Vi är många som undrar!

# Bäst i ÖFK var trebackslinjen med Noah Sonko Sundberg som topp. Samt Aly Keita i buren, förstås, även om han inte kunde upprepa superinsatsen från Malmö förra helgen. Men ett par räddningar var högkaratiga!

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 3, Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg (70) 2, Henrik Bellman (70) 1, Isak Ssewankambo (93) 2, Ludvig Fritzson 2, Patrick Kpozo 3 – Blair Turgott 1, Nebiyou Perry (70) 2. Ersättare: Francis jno-Baptiste (70) 1, Nikolaos Dosis (70) 2, Sebastian Karlsson Grach (70) 1, Malcolm Stolt (93) betygsätts ej.

Fem avslut. Alla på mål. Alla i mål!

Ja jäklar, Nog för att man har sett det mesta under de många åren i fotbollens värld. Men när ÖFK smiskar upp Örebro SK med 5–0 bjuds man på ytterligare en dimension av den här så underbara sporten.

Det var överraskande, naturligtvis. Ingen, jag lovar ingen, kunde förutse den här matchutvecklingen (och den som säger sig ha gjort det, den ljuger!).

Men framförallt. Så här roligt har vi inte haft på Jämtkraft arena sedan Potters dagar och Europaspelet.

Och det var inte bara roligt. Det var bra, förbaskat bra. ÖFK:s första halvlek höll absolut allsvensk toppklass, hela vägen; matchplanen, genomförandet, pulseringen (som tempohöjningen vid det underbara 2–0-målet), de individuella prestationerna.

Örebro, som sannerligen inte har varit ÖFK:s favoritmotståndare under de här allsvenska åren, hade inte en chans. Gästerna kunde bara hota vid några fasta situationer samt ett par gånger när ÖFK-spelare slarvade (Erik Haugan vid ett helknasigt dribblingsförsök samt några missade Patrick Kpozo-passningar).

I övrigt var det full hemmakontroll. Totalkontroll!

# Försvarsspelet var bombsäkert.

# På mitten styrde Isak Ssewankambo fint assisterad av Frank Arhin och Henrik Bellman.

# Kanterna ägdes av Felix Hörberg och framförallt Patrick Kpozo som bjöds av ett hav av utrymme ute till vänster (som kunde ha nyttjats ännu mera…).

# Och längst fram sprang Blair Turgott och Nebiyou Perry Örebroförsvaret sönder och samman.

Det gav 3–0 före pausfikat;

# 13:e min, 1–0: Hörna från vänster, Felix Hörberg pressar in bollen hårt mot första stolpen och Noah Sonko Sundberg sätter dit pannan och det bara rasslar i nätet. En hörna helt i min smak, slagen precis som jag tjatat om i flera år utan att bli bönhörd. Nu kom den, tack Felix! (Redan där var jag nöjd med den här dagen men då visste jag ju ingenting om allt det som komma skulle…).

# 29:e min, 2–0: ÖFK spelar sig ur en tuff Örebropress på egen planhalva med en tre-fyra snabba och fyndiga passningar och ställer om i en flygande kontring. Nebiyou Perry bli bollförare när en hel armé hemmaspelare i full speed attackerar Örebros backlinje, lämnar över till Blair Turgott som från strafflinjen precisionsskjuter tvåan. Oj, så vackert. Bättre kan en omställning inte göras, det var som hämtat ur skolboken!

# 40:e min, 3–0: Isak Ssewankambos brytpassning frispelar Blair Turgott vid mittlinjen. Turgott sprintar mot Örebromålet men ser ut att ha tappat möjligheten när han chansar med ett skott från strafflinjen, bollen smiter mellan benen på en försvarare och precis utom räckhåll för Örebromålvakten Bobby Allain!

I paus gör Örebro ett par byten och lyckas förändra matchbilden utan att att bli ett allvarligt hot. Bara vid några fasta situationer hettade det men då var Aly Keita drypsäker – som vanligt.

ÖFK försvarade sig utan större stress. Och fortsatte kontra vasst, det gav ytterligare två mål;

# 74:e min, 4–0: Henrik Bellman lyfter in från vänster och Blair Turgott dunkar med full kraft in bollen i nättaket – ett klassmål!

# 80:e min, 5–0: Patrick Kpozo rycker fram till vänster, spelar in framför mål där Francis jno-Baptiste inte riktigt hinner fram men bakom kommer Ahmed Awad och kan trycka in bollen i öppen bur.

5–0 mot erkänt svårslagna Örebro är siffror som naturligtvis sänder giftpilar ut i hela fotbolls-Sverige, på förhand uträknade ÖFK har fått en lysande start på årets seriespel, ligger trea efter två ronder (innan måndagskvällens två matcher) och spelar en tidig ”seriefinal” borta mot Malmö FF på söndag.

Nåja, ni förstår säkert att jag raljerar om seriefinalen. Men fyra poäng är en alldeles lysande start och söndagens spelmässiga prestation såg jag verkligen inte komma, inte minst med tanke på alla trassliga omständigheter (skadorna och avstängningen av Ludvig Fritzson) – och hur det har sett ut med spelet under så lång tid.

Jag förstår verkligen alla glada miner jag såg runt om på arenan när domaren Bojan Pandzic blåste av matchen.

Den här framgången behövde klubben, Amir Azrafshan, spelarna och supportrarna.

Prestationen gav inte bara tre poäng och viktiga mål. Den gav också arbetsro och framtidstro!

***

Här är några korta noteringar;

# Alla spelare höjde sig den här eftermiddagen över sin kapacitet. Kanske inte till himlen men i alla fall en bra bit över talltopparna! Det ser ni också på betygen här nedan (dom var roliga att dela ut)!

# Jag säger välkommen tillbaka till Nebiyou Perry. Med Perry i startelvan fick ÖFK in en spelare som vågade hålla i bollen, skaffa sig själv och sina medspelare både tid och utrymme samtidigt som han gav offensiven ännu mera fart. Borta var dessutom det överdrivna dribblandet.

# Att Blair Turgott är en supervass straffområdesspelare (samtidigt som han gör ett stort jobb för laget i presspelet) vet de flesta som följer Allsvenskan. Dagens tre störtsköna avslut höjer naturligtvis hans värde ytterligare några kronor. urgott kommer att vara stekhet i sommarfönstret.

# Isak Ssewankambo var lysande första 45, mera mänsklig efter paus.

# Ronald Mukiibi gjorde sin bästa match i ÖFK-tröjan på flera säsonger. Inget fipplande med bollen den här gången, rejäl när det behövdes, elegant däremellan. Det är så här jag vill se honom – varje gång!

# Bara bra hörnor av Felix Hörberg den här gången!

# Örebrotränaren Axel Kjäll, alltid balanserad i sina matchanalyser, skämdes på den efterföljande presskonferensen över insatsen och tog på sig ansvaret för hur det såg ut. Ja, vad skulle han annars ha gjort när allting blev fel? Inte för att jag är någon expert på Örebro men nog håller väl Nordin Gerzic fortfarande för en plats i startelvan, alla dar i veckan! Det blev skillnad när Gerzic byttes in efter paus men då var det redan för sent…

Till sist; här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 5, Noah Sonko Sundberg 5, Eirik Haugan 4 – Felix Hörberg 4, Frank Arhin (67) 3, Isak Ssewankambo (78) 5, Henrik Bellman (78) 3, Patrick Kpozo 4 – Nebiyou Perry (56) 5, Blair Turgott (78) 5. Ersättare: Malcolm Stolt (56) 3, Nikolaos Dosis (67) 3, Francis jno-Baptiste (78), Ahmed Awad (78) och Simon Kroon (78) betygsätts ej

Det luktade 0–0 lång väg. Och det blev 0–0.

Inte alls konstigt då det var två av Allsvenskans målsnålaste lag förra säsongen som ställdes mot varandra på varsin planhalva.

Men det var ett bra resultat för ÖFK. Poängen mot Kalmar FF på Guldfågeln arena i måndagens allsvenska premiär ska ses som en seger, alla dar i veckan!

ÖFK tog sin poäng efter en hopplös första halvlek där hela laget stod på hälarna och inte lyckades åstadkomma något som helst vettigt på den offensiva delen om mittlinjen men där man växte betydligt efter ett välbehövligt snack till pausfikat.

Det var en match med två vitt skilda ansikten där ÖFK:s uppritade matchplan stämde illa med kartan i 45 minuter men där man kan ta med sig en hel del godsaker från den andra ronden, både ikväll och till söndagens hemmamatch mot Örebro.

Framförallt fick man klart för sig att det är tillåtet att passa bollen till varandra, det ger oftast både tid och rum samtidigt som chansen ökar att vinna mark på motståndarens planhalva. Det kan dessutom ge en och annan målchans som extra bonus.

Även om det inte hade varit speciellt rättvist (Kalmar vann all statistik med överlägsna siffror; 11–4 i avslut, 3–0 i avslut på mål och 10–1 i hörnor) så hade det inte varit helt orimligt att Blair Turgott skjutit ÖFK till tre poäng när han i en snabb omställning efter en dryg timmes spel (elegant pass av Mukiibi!) rundade hemmamålvakten Lucas Hägg Johansson men placerade bollen utanför målburen.

Nära där, om man säger så – i varje fall matchens bästa målchans!

Det var också bra att fixa den här poängen under gällande förutsättningar; med tanke på allt trassel de senaste veckorna där alltför många spelare haft sin tid i rehabrummet istället för på träningsfältet var den här ÖFK-elvan inte riktigt redo för tävlingsspel. Och det straffade sig direkt när Sam Mensiro fick ge upp redan efter en kvart efter en ny smäll samtidigt som Ronald Mukiibi, Isak Ssewankambo och Blair Turgott såg tunga ut i steget efter att ha missat en hel del riktig fotbollsträning i slutspurten inför premiären.

Men å andra sidan; om dessa inte får några nya bakslag efter den här kämpainsatsen så kommer de att vara betydligt vassare redan till helgen! Om vi pratar travspråk så fick de ett lopp i kroppen och det brukar flytta fram formen ett antal steg!

***

Här är några korta noteringar från måndagskvällen;

# I den här typen av matcher är Aly Keita en enorm trygghet. Inga märkvärdiga räddningar (behövdes inte, Kalmar fick verkligen ut lite av sitt enorna spelövertag, 80–20 i bollinnehav första halvtimmen) men en hel del jobb som kräver stabilitet och full koncentration. Jag tror det är många lag i den här serien som är avundsjuka på ÖFK som har Keita i buren. Men det har jag väl skrivit ett antal gånger tidigare?

# Trebackslinjen (Mukiibi, Sonko Sundberg och Haugan) var verkligen svårforcerad för hemmaspelarna. Defensiven satt i förarsätet och sköttes alldeles utomordentligt, här togs heller inga risker med några offensiva utflykter som kunde äventyra säkerheten.

# Felix Hörberg och Patrick Kpozo på kanterna hade inga som helst möjligheter att stötta ÖFK-offensiven i första halvlek, det gick bara inte tillbakatryckta som man var. Annan matchbild efter paus och jag gläds över att Kpozo fick en plats i premiärelvan och att han förvaltade den på bästa sätt!

# Det blev snabbt oreda i ÖFK-organisationen när Sam Mensiro tvingades utgå tidigt, redan där fick Amir Azrafshans uppritade matchplan en knäck. Frank Arhin fick ta över, märkligt i mina ögon med hans svaga defensiv och det blev ingen riktig ordning framför trebackslinjen förrän Arhin flyttades ett hack framåt medan främst Ssewankambo men även Ludvig Fritzson fick ta lägre positioner.

# Apropå Fritzson, som nu blir avstängd två matcher efter utvisningen i förra helgens träningsmatch mot Vasalund; satan så bra han var i den andra halvleken (efter en helvissen första). Så ska det se ut! Ssewankambos första var också bra men sedan var glöden förbrukad för den här dagen.

# Anfallsmässigt? Inte mycket att rapportera om. Turgott utan klipp i steget är ingen märkvärdig fotbollsspelare och Baptiste håller inte allsvensk kvalitet, trots klipp i steget. Den uttagningen kan Azrafshan inte vara nöjd med, det måste finnas andra och bättre alternativ!

# Nebiyou Perry och Simon Kroon fick välbehövlig speltid. Men precis som vid inhoppet i träningsmötet med Vasalund tog de sig an uppgiften som om de vore fulltränade. Det finns inte en chans att det ska fungera, deras dribbingskonster kräver full form. Både Perry och Kroon måste börja med det enkla för att hitta tillbaka till matchrytmen, jag känner ingen i historien som lyckats ta genvägen till full matchform!

# Tio rätt i startelvan i min fredagskrönika (Jerell Sellars inte tillgänglig, Francis jno-Baptiste istället) och en uppställning enligt Azrafshans 3-5-2-modell med Sam Mensiro som säkerhetsvakt framför trebackslinjen, precis som jag förutspådde. Dessutom prickade jag in resultatet 0–0 i några tips på sociala medier. En bra kväll för självförtroendet...

Till sist; här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Ronald Mukiibi 3, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg 2, Isak Ssewankambo 3 (73), Sam Mensiro (16) 2, Ludvig Fritzson 3, Patrick Kpozo 3 – Francis jno-Baptiste 1 (63), Blair Turgott 2. Ersättare: Frank Arhin 2 (16) , Nebiyou Perry 2 (63), Simon Kroon 2 (73).

Men hur ska det gå för ÖFK den här sommaren?

***

Det är frågan som jag ständigt möter; från ”gubbarna på gatan”, under förmiddagens motionsrunda, i affären och vid besöket i spelbutiken. ”Alla” vill veta vad jag tycker, ”alla” är intresserade och väldigt många har åsikter – några väldigt bestämda men de flesta är mest bara oroliga efter alla bekymmer och därpå följande rubriker.

***

Själv är jag bara förvirrad. Det var länge sedan jag gick in i en seriestart med så många frågetecken – dessutom på alla plan. Förutsättningarna har jag redogjort för ett antal gånger och dom känner ni väl igen; frånsett en lyckosam mellanperiod förra sommaren (14 matcher) som räddade kontraktet har ÖFK befunnit sig i en djup formsvacka, såväl poäng- som prestationsmässigt sedan maj månad – 2019! Alltså snart två år... Spelartruppen kan dessutom inte förstärkas den här säsongen efter CAS-domen (Ghoddosaffären), fjolårets främste (i min betygssättning) Thomas Isherwood drog till Darmstadt i den tyska andraligan och Charlie Colkett valde att stanna kvar i England efter julfirandet (bland annat därför att ÖFK vill sänka hans lön), insatserna i tränings- och cupmatcher har varit högst varierande och definitivt inte skvallrat om kommande stordåd samtidigt som skadelistan växt sig lika lång som antalet tågavgångar på Stockholms central...

Lägg därtill att jag tycker att ÖFK-tränaren Amir Azrafshan inte nyttjar sitt material på bästa sätt (givetvis lika störd som vi andra över alla skador även om han inte med en stavelse vill göra någon sådan antydan) samtidigt som jag inte kan se någon riktig struktur i spelet, varken framåt eller bakåt. Små fragment, möjligen om jag ska vara snäll, men ingen helhet. Tyvärr!

***

Jag har heller inte kunnat se att ungdomarna (Bellman, Arhin, Dosis, Karlsson Grach, Stolt, Perry – skadeproblem – och kanske någon till) har tagit några stora kliv framåt av vinterträningen, kliv som är direkt nödvändiga i den situation som ÖFK befinner sig i. Flera av de här killarna kommer att få spela ett avsevärt antal matcher i årets serie, det vet vi redan här och nu.

Av det jag sett så här långt (elva spelade matcher) har jag bara noterat en spelare som höjt sin standard en rejäl nivå; Kalpi Ouattara har gjort en stark vinter. Men han är borta hela säsongen efter korsbandsskadan i cupmötet med Djurgården, ett synnerligen trist konstaterande.

***

Som ni ser, det finns inte mycket att bygga några förhoppningar på. Därför blir mitt svar till dom som frågar att ”det går åt helvete” samtidigt som jag hoppas att jag har jättefel!

***

Nu är det naturligtvis fler än ÖFK som ska känna oro inför de 30 omgångar som väntar, det är många som sitter i samma båt; Örebro, Mjällby, Varberg, Sirius, premiärmotståndaren Kalmar FF samt nykomlingarna Halmstad och Degerfors kan alla få en svettig sommar även om några av dem (som Mjällby och Varberg förra säsongen) säkert kan överraska.

En sak är jag övertygad om, precis som flera gånger tidigare; vi får en skiktad serie även 2021!

***

Jag skrev i december när jag gjorde bokslut för fjolåret att Amir Azrafshan, med det här materialet, borde satsa på en 4-2-3-1-uppställning. Jag vidhåller min uppfattning och skulle ha rest till Kalmar på måndag med följande startelva: Aly Keita – Sam Mensiro, Noah Sonko Sundberg, Eirik Haugan, Ronald Mukiibi – Isak Ssewankambo, Ludvig Fritzson – Felix Hörberg, Jerell Sellars, Patrick Kpozo – Blair Turgott.

Så kommer det givetvis inte att se ut. Flera av de här spelarna (Mensiro, Mukiibi, Ssewankambo, Sellars, Turgott) har dragits med skadeproblem de senaste veckorna, tränat både si och så och kanske inte är matchklara till premiären, i alla fall inte som startspelare.

Dessutom väljer ju naturligtvis ÖFK-tränaren att fortsätta på den inslagna vägen: 3-5-2 och med Mensiro som säkerhetsvakt framför trebackslinjen.

Vad jag tycker om det har jag redan berättat några gånger i vinter...

***

Alla skador, som drabbat ÖFK alltsedan Graham Potter flyttade hem till England, stör mig så oerhört mycket. Rapporterna från rehabrummet är verkligen trist läsning. Fotbollsspelare ska träna fotboll ofta och mycket, inte sitta på en cykel eller jogga runt plan tillsammans med någon ur fysteamet. Allt blir mycket sämre med skadade spelare, inte minst kvaliteten på träningarna sjunker dramatiskt. (Naturligtvis fattar även jag att skador hör till sporten men jag hävdar att som ÖFK har drabbats de senaste säsongerna så är det i en exceptionell omfattning. Möjligen att Helsingborg i öppningen av fjolårets coronasäsong matchade ÖFK:s skadelista, den var inte att leka med).

***

ÖFK:s bästa den här försäsongen;

# Beslutet om tre veckor på läger i Spanien.

# Insatsen mot Mjällby i cupen (1–0-seger på bortamark. 75 minuter högintensiv arbetsinsats, bra försvarsspel och några riktigt vassa målchanser innan Blair Turgott lyckades styra in segerbollen (sista kvarten glömmer vi, den var svag, men Keita var på hugget och därför blev det vinst).

***

Spelare som måste leverera – varje match: Aly Keita (som vanligt och förstås!), Noah Sonko Sundberg, Eirik Haugan, Ronald Mukiibi, Ludvig Fritzson, Isak Ssewankambo, Felix Hörberg, Jerell Sellars, Blair Turgott.

Några av dem kommer att klara den uppgiften, det tror jag alldeles säkert. Men inte alla!

***

Några spelare där vi bara kan hoppas: Sellars (även här, skadeproblematiken är ständigt närvarande), Simon Kroon (har han kropp för elitfotboll?), Nebiyou Perry, Patrick Kpozo (sista chansen till ett genombrott, har sett kanon ut senaste veckorna).

***

Vad kan förväntas av övriga ungdomar?

Det är en bra fråga. Tyvärr hittar jag fler brister än kvaliteter. Malcolm Stolt är den som ser ut att vara mest komplett men har haft ett par tunga månader på slutet där han sett vilsen ut på plan, Henrik Bellman kan säkert vara nyttig i sina inhopp men har fysiken emot sig. Samma gäller Frank Arhin, han funkar bara där det finns stora ytor att röra sig på och i defensiven är han tyvärr hopplöst svag. Nikolaos Dosis är klok men har inte fattat att man måste springa på en fotbollsplan.

***

Sixten Mohlin är naturligtvis en bra back up till Aly Keita, Ahmed Awad ser ut att vara en favorit hos Azrafshan och kommer säkert att få en hel del speltid men i mina ögon är löpsteget för tungt för Allsvenskan. Det kan man inte säga om Francis jno-Baptiste. Han kan skala på i 90 minuter i full fart men saknar tyvärr ganska mycket i sin verktygslåda, Sebastian Karlsson Grach är inte klar för elitfotboll ännu medan Rewan Amin är tillbaka först när serien hunnit en bra bit in på sommaren.

***

Apropå springa. ÖFK löpte minst av alla 16 lagen i fjolårets serie. Det vill jag inte se när vi summerar den här säsongen. (Man var sämst på en del annat också, men kan man inget annat så kan man i alla fall springa!)

***

Malmö FF får de flesta tipsen, precis som vanligt och det är inget fel med det. Bredd och kvalitet finns och blir över. Men med en dåres envishet fortsätter jag att hävda att MFF:s försvarslinje innehåller några svaga kort. Norrköping nämns som het utmanare men precis som Malmö lutar laget kraftigt framåt och dessutom tror jag aldrig på Rikard Norlings lag... Häcken är en ständig outsider (har släppt in minst med mål de senaste fyra säsongerna, det var ett faktum som jag hade missat) liksom naturligtvis de tre Stockholmslagen.

Själv lägger jag min röst på Djurgården; de har en ny målvakt (av den ”gamla stammen”), i sista stund lyckades de täta mittförsvaret (där såg det svajigt ut förra året och även långt in på den här försäsongen), de har en imponerande bredd och spets på mittfältet och även hittat mera speed i anfallet (en skadefri Edward Chilufya, bland annat). Bra balanserat och en supertydlig spelidé!

***

IFK Göteborg? Det är klart att det är namn med lyskraft (Marek Hamsik, hemvändarna Berg och Wendt och kanske även Sam Larsson) som anslutit men skador har stört våren och några av stjärnorna kommer först efter sommarens EM. Nja, jag tror att det tar för lång tid att få fart på den här maskinen men måste medge att ”Änglarna” är svåraste laget att räkna på säsongen 2021!

***

Premiäromgången i Allsvenskan ser ut så här:

Lördag 10 april: Malmö FF–Hammarby, Örebro–IFK Göteborg.

Söndag 11 april: Halmstad–Häcken, Mjällby–Varberg, Elfsborg–Djurgården, Norrköping–Sirius.

Måndag 12 april: AIK–Degerfors, Kalmar FF–ÖFK.

Till sist; det är med största förtjusning jag läser Lars Larssons redogörelse av CAS-domen om Ghoddosaffären här på fotbollz.se. SMS-konversationen mellan Saman Ghoddos och Daniel Kindberg var riktigt underhållande ... jag måste medge att jag log för mig själv när jag läste dom raderna. Dom här grabbarna kan ju sluta ljuga nu och kanske också ÖFK snabbt som ögat ska berätta sanningen om varför dom dömdes till transferförbudet i två ”fönster” och som vi nu ser resultatet av. Det kravet ställde jag för övrigt redan när domen kom i november, bara ordföranden Mathias Rasteby kan svara på varför han valt tystnaden i fem månader. Men om inte Rasteby vill berätta så kommer Lars Larsson att göra det!

Jag hade hoppats kunna få lämna Jämtkraft arena med en viss ro i kroppen men sedan ÖFK och Vasalund (nykomling i Superettan) spelat oavgjort 1–1 känner jag bara oro inför den allsvenska seriestarten om en vecka.

Ni kan förutsättningarna; en från början tunn (kvalitetsmässigt) ÖFK-trupp som sliter med flera långtidsskador (Amin, Kroon, Perry) har under förspelet drabbats av ytterligare skador (Ouattara, Ssewankambo, Mukiibi, Mensiro och även Turgott var nu satt ur spel).

Därför ville jag ha ett antal utropstecken i söndagens genrep, något att tro och bygga ett litet hopp på.

Vad jag fick?

Jo, ytterligare några frågetecken!

# Ludvig Fritzson tappade huvudet när han inte fick den frispark han skulle ha, sa några väl valda ord till domaren Henrik Mohlin och belönades med ett rött kort. ”Ludde” riskerar nu att missa premiären mot Kalmar FF (på bortaplan nästa måndag) och kanske ytterligare en match!

# Jerell Sellars med en två år lång skadeproblematik tvingades nu halta av banan med ytterligare en skada, den här gången i ljumsktrakten (oklar status).

# Isak Ssewankambo var tillbaka efter att ha ”dragit en baksida” i cupmatchen mot Mjällby för en månad sedan. Oj, vad han tappat på den tiden; Ssewamkambos så härliga löpsteg, det som är hans främsta egenskap på en fotbollsplan, var som bortblåst. Nu såg han bara stabbig och tung ut under den halvlek han fick spela.

# Noah Sonko Sundberg har varit på landslagsuppdrag i Afrika och det var säkert trevliga dagar. Det märktes, spelare som varit iväg på de här resorna har svårt att hitta energi när de är tillbaka i vardagen, Sonko var inget undantag.

En sak har jag i alla fall lärt mig under mina år i fotbollens värld: det finns ingen som bygger form i rehabrummet. Och jag ogillar skarpt när det är Jenny Larsson och hennes medhjälpare i fysen som spelar huvudrollen i förberedelserna, det är det minsta ÖFK säsongen 2021 behöver. När ni ser listan på namn här ovan så förstår ni säkert att ÖFK står inför en synnerligen tuff inledning på årets seriespel.

# Vilka spelare är egentligen tillgängliga?

# Hur många pallar 90 minuter?

# Och hur många kommer till spel i varje match?

Med de här förutsättningarna gäller det nu, som jag ser det, att i första hand överleva fram till EM-uppehållet (åtta omgångar), hoppas att tiden ger några spelare tillbaka och att man får ihop lagbygget till del 2.

***

Några rader också om det som hände mot Vasalund:

# ÖFK var klart bättre första 45 när Vasalund (ny i Superettan) inte alls var med i matchen. Lirare som Sellars och Frank Arhin skaffade sig både tid och plats för att dirigera spelet när motståndarna var sega och illa organiserade. Inte mint Felix Hörberg fick mycket yta att ta sig fram på sin högerkant.

# Där och då kändes det lite småputtrigt, goda intentioner gav också flera fina möjligheter. Jerell Sellars hade ett par fina chanser redan i inledningen, Francis jno-Baptiste fick en gratischans på ett uppsnappat bakåtpass men brände innan Henrik Bellman fixade en straff som Eirik Haugan förvaltade på bästa sätt, 1–0. Baptiste hade ytterligare en möjlighet efter en dryg halvtimme som han missade.

# Efter paus ryckte Vasalund upp sig att antal klasser, strukturen blev betydligt bättre samtidigt som ÖFK tappade stora delar av sin organisation. Sex byten och en utvisning brukar aldrig ge ett bra resultat... Vasalunds kvittering (Anthony Wambani) kom dock i spel elva mot elva och gästerna kunde mycket väl också ha avgjort i slutskedet när Aly Keita tvingades till ett par vassa ingripanden och Mai Traore dessutom sköt utanför ett vidöppet ÖFK-mål.

# Patrick Kpozo var bäst i hemmalaget även denna gång!

# Det var också kul att Nebiyou Perry (ersatte Sellars sista halvtimmen) såg ut att ha lite rappare fötter än senast. Men till allsvensk form fattas fortfarande en bit!

Årets cupspel och drömmen om ett nytt Europaäventyr för ÖFK i sommar tog slut, här och nu;

# Djurgården var klasser bättre.

# ÖFK blev ett lätt offer för en övertro på sitt presspel som inte duger när motståndet består av så skickliga bollspelare som årets upplaga av Djurgården innehåller.

Jag tror att alla kan vara överens om att 3–0 var i underkant, det kunde ha blivit betydligt värre i en match där ÖFK bara vaskade fram en enda riktigt het möjlighet, en fast situation som Noah Sonko Sundberg avslutade med att skjuta över i trångt läge. Annars var det Djurgården för hela pengen, man gjorde helt enkelt pulvermos av Amir Azrafshans matchplan!

Jag fick en taskig känsla redan från start när Eirik Haugan och Noah Sonko Sundberg stökade till det för varandra när de skulle stoppa högerflyern Edward Chilufya och Djurgården bjöds på en möjlighet redan i den första minuten.

Den minnesgoda kommer kanske ihåg att jag i min senaste krönika varnade för jist Chilufyas fina cupform, fem mål på de senaste två matcherna, och där påpekade att ÖFK här måste skippa sin trebackslinje och spela med fyra i backlinjen.

ÖFK-tränaren Amir Azrafshan hade naturligtvis full koll hur Djurgården skulle anfalla, stockholmarna har ju spelat efter samma modell hela försäsongen och gjort det framgångsrikt Men istället för att säkra ytan till vänster i försvarslinjen, där Chilufya gärna slår till, satsade Azrafshan på att behålla sin trebackslinje och försöka stoppa Djurgårdens spelplan med ett högt presspel.

Det var naivt och sket sig på direkten!

Bollskickliga hemmaspelare som älskar när ytor uppstår på kanterna och man kan svepa bollar från höger till vänster, från vänster till höger, rundade lätt en ÖFK-press utan struktur, Kalpi Ouattara hamnade på mellis ute till vänster och det blev Eirik Haugan som tvingades ta duellerna med Chilufya.

Det gick inte alls, Haugans rätt tröga fötter hann inte med när den 21-årige zambiern bjöds på ett helt hav att operera på.

Som i den 15:e minuten: Magnus Eriksson satte ut bollen till höger, Chilufya rundade Haugan på ett par steg och serverade Kalle Holmberg vid den bakre stolpen, 1–0 till hemmalaget var som hämtat ur instruktionsboken!

Asrafshan var naturligtvis inte nöjd med sin matchplan efter första 45, kartan han ritat upp stämde dåligt med verkligheten, och gjorde ett par förändringar. Ut med Sam Mensiro och Francis jno-Baptiste, in med Jerell Sellars och Frank Arhin. Förhoppningen var att få ett lag som var mer ”framåtlutat”.

Det blev också en fyrbackslinje...

Men det hjälpte föga. Djurgården arbetade vidare med sin framgångsrika spelmodell medan ÖFK hade, ja, nästan ingenting.

Det gav ytterligare två hemmamål (och en hel del andra chanser);

# 52:a min: Albion Ademi lyfter in bollen från vänster och vid bakre stolpen dyker Edward Chilufya upp med sin skalle, 2–0.

# 70:e min: Curtis Edwards vänder från vänster till höger, Magnus Eriksson rullar vidare till Aslak Fonn Witry på en överlapp och från kortlinjen prickar han Nicklas Bärkroths huvud vid första stolpen, 3–0. (Platsar också på en instruktionsvideo...)

***

Några noteringar;

# Jag ser att Amir Azrafshan säger till Mittmedia att han i paus ändrade från en fembackslinje till en ftrabackslinje. Då påstår jag att vi har olika sätt att räkna till fem...

# Kalpi Ouattara, som haft en stark försäsong, kom fel på det mesta den här eftermiddagen (som vid

Djurgårdens andra mål där han tappade bort Chilufya bakom ryggen) och avslutade med att skada sig själv i samband med slutsignalen. Må det inte vara så allvarligt som det såg ut när han leddes av banan, den här ÖFK-truppen tål verkligen inga fler skador (Isak Ssewamkambo kunde inte medverka den här gången efter sträckningen förra helgen).

# Det här med att pressa högt har sina inneboende komplikationer. Det kan vara framgångsrikt (som exempelvis mot Mjällby med deras stabbiga och inte speciellt passningsskickliga försvarsspelare). Men mot backar med passningsfötter (som Djurgårdens) är det lätt att komma fullständigt fel. Dessutom: Blair Turgott må vara en hejare att löpa av stora ytor men när han stoppar huvudet under armen och bara springer, ja, då förstör han för hela laget.

# Det är klart att Jerell Sellars skulle ha funnits med i startelvan den här gången. Nu fanns det ju ingen som helst tanke när ÖFK skulle angripa i den första ronden (möjligtvis med undantag för några Felix Hörberg-attacker ute till höger).

Till sist; det är naturligtvis som att svära i kyrkan men jag är tjurskallig nog för att upprepa det jag nu skrivit några gånger den här vintern: Amir Azrafshan utnyttjar inte det materialet på bästa sätt, därför är det dags att byta spår. Tillbaka till en fyrbackslinje, två defensiva mittfältare centralt, tre framför (gärna spelare med känsliga fötter och lite hjärna, om man får önska...) och en ensam spets (Turgott). Samt utgå från ett lågt försvarsspel!

Det är inte för sent att ändra sig, en månad återstår till den allsvenska premiären och cupspelet är avslutat, ÖFK behöver inte tävla under den perioden.

Om ni inte sett det tidigare så måste ni ha sett det idag. Djurgården avslöjade alla brister i det som ÖFK säsongen 2021 försöker vara.

# Final, och vinst, mot IFK Norrköping 2017.

# Semifinal och förlust mot Malmö FF 2018.

# Kvartsfinal mot Djurgården 2021. Svar eller delsvar, om hur långt det bär får vi veta på söndag eftermiddag.

Men sammantaget; Svenska cupen har varit en trevlig upplevelse för ÖFK under de här åren som man befunnit sig på fotbollens översta hylla!

***

Den nu fyra år gamla finalmatchen mot Norrköping kollar jag gärna om när tillvaron behöver piggas upp. Ken Semas känsliga vänsterfot låg bakom tre av ÖFK-målen, Saman Ghoddos tunnel på en Norrköpingsback och efterföljande avslut med höger utsida rakt upp i första krysset är fotbollsgodis även för den kräsne. Den historiska 4–1-segern ledde till en oförglömlig fortsättning.

Men semifinalmötet med Malmö FF i mitten av mars året efter tål också att återupplevas. Skåningarna gick segrande ur duellen (0–1 efter mål av Arnor Traustason i den 80:e minuten). Men vilken jävla match det var, ett riktigt tungviktsmöte. Det måste ha varit en av de allra bästa matcher som spelats på Jämtkraft arena, Europaspelet inräknat. Det inser jag när jag plockar fram krönikan jag skrev efter matchen, jag gillade skarpt det jag såg!

***

Det har varit en riktigt bra ÖFK-vecka:

# Segern i söndags mot Mjällby (1–0) som gav en plats cupens kvartsfinalspel.

# Bokslutet för 2020 visar ett plus på sju miljoner kronor (minus 53 millar året innan). Ja, jag vet att idrottsklubbars ekonomirapporter ofta innehåller ett antal inslag av indiska reptrick, så även den här. Men ett lyft på i runda slängar 60 miljoner är trots allt häpnadsväckande. Inte minst i dessa pandemitider.

# Och så Mittmediaintervjun med Tom Pripp där han ödmjukt berättar om det tunga arbetet för att slingra sig ur den ekonomiska strypsnara som sånär hade sänkt klubben till Storsjöns botten. Den kändes verkligen som balsam för själen. Pripp berättar där det jag och några till skrivit om under ett par års tid men som mötts av spydigheter och oförskämdheter från ett antal ÖFK-talibaner som påstått att vi bara ville klubben illa med våra ”hitte-på-artiklar”. Efter Tom Pripps nakna redogörelse borde det vara uppenbart för alla hur sargat ÖFK:s varumärke blev av Kindberg-gate.

***

Jag förstår att Djurgården försökte skjuta på cupkvarten till på måndag kväll (fick nej av tävlingskommittén). Läget i spelartruppen är besvärande och då uttrycker jag mig synnerligen försiktigt. Covid och skador stör bilden men det är svårt att få en tydlig bild om vem som har drabbats av vad.

Men så här var i alla fall läget när vi gick in i den här veckan:

# Mittbackstrion Erik Berg, Jesper Nyholm och Isak Hien (ny från Vasalund) är satt ur spel sedan länge, alla skadade.

# Emir Kujovic var aldrig aktuell för spel mot Kalmar (ska var drabbad av covid).

# Prestigevärvningen Rasmus Schüller, finsk landslagsman från HJK Helsingfors, har varit satt ur spel i några veckor.

# Jacob Une Larsson, Magnus Eriksson, Aslak Fonn Vitry samt Emmanuel Banda lyftes alla ut matchtruppen dygnet före mötet med Kalmar (coronarelaterat, oklart med dagsstatusen).

# Haris Radetinac skadade sitt ena knä i uppvärmningen inför Kalmarmatchen (ska inte vara aktuell till ÖFK-mötet).

Som ni förstår, ett extra dygn hade kunnat haft stor betydelse för Djurgården. Kollar ni igenom listan här ovan så förstår ni att bristen på dugliga försvarsspelare är påtaglig!

***

Men oavsett; i offensiven finns fortfarande kraftig slagstyrka (12–1 i målskillnad och nio poäng,bäst av alla i gruppspelet). I 4–1-segern mot Kalmar spelade Curtis Edwards, Hampus Finndell och Elias Andersson (ny från Sirius) på mittfältet, Edward Chilufya. Kalle Holmberg och Albio Ademi (ny från IFK Mariehamn) bildade anfallstrio. Ademi byttes ut i halvtid och Niklas Bärkroth spelade andra halvlek.

Den uppmärksamme ser här att Djurgården bytt spelformation. Framgångsrika 4-2-3-1 har blivit 4-3-3 efter alla förändringar i spelargruppen.

Det här betyder också att ÖFK-tränaren Amir Azrafshan tvingas överge den trebackslinje han arbetat med den här vintern. Speciellt viktigt blir det att täta i vänsterförsvaret, Edward Cilufya har var riktigt hungrig de senaste veckorna, fem mål på två matcher! Och han anfaller alltid längst ut till höger...

***

Ni som kollade ÖFK:s segermatch mot Mjällby i söndags kunde knappast undgå att se den banderoll som hängde precis utanför arenan. Texten:

ÖFK FUSKFÖRENINGEN SOM VANN I RÄTTEN

– ÅK TILL SPANIEN, VI BETALAR BILJETTEN

En gammal fotbollskompis blev förbannad och skrev till arenaägaren Sölvesborgs kommun med en undran om de tyckte att det här budskapet var okej?

Handläggaren skickade frågan vidare till arrangerande Mjällby AIF eftersom banderollen satt utanför arenan. Men Mjällby AIF (som skrev ett vänligt svar till min kompis) bollade frågan vidare till polisen i Karlshamn av samma anledning. Och en kommissarie meddelar nu min kompis ”att de tittar på ärendet” och lovar återkomma senare i veckan.

Naturligtvis kommer ärendet att hamna i papperskorgen. Precis som när Isak Ssewankambo tyckte sig ha blivit utsatt för ett rasismangrepp när ÖFK spelade i Landskrona för ett par veckor sedan och där en supporterpolis uppträdde mer som supporter än polis.

Det är bara att trist konstatera att den här typen av ärenden är det ingen som vill befatta sig med. På en idrottsarena kan man bete sig hur som helst utan risk att någon ingriper...

***

Till sist lite nostalgi som närmast hör hemma på familjesidan;

# När jag kollade mötet Djurgården–Kalmar FF slängde smålänningarna in 16-årige finländske supertalangen Isak Vidjeskog i den andra halvleken reagerade jag på efternamnet, Vidjeskog, Niklas Vidjeskog spelade ju i ÖFK i början av 2000-talet. Kan det vara...?

Jovisst, Niklas är Isaks pappa!

Niklas Vidjeskog var en av de absolut bästa ÖFK-värvningarna före ”Pottertiden”, kanske den bäste. Det var i varje fall en personlig favorit med ett stort register. Han kom från FF Jaro i den finska högstaligan, spelade 18 matcher och gjorde tolv mål innan han vände hem efter bara en säsong.. Efter avslutad spelarkarriär har han jobbat som tränare i sin gamla förening men till den här säsongen bytte han till KPV Karleby i Österbotten. Men postadressen är Kalmar!

# 18-årige Alfons Nygaard har fått göra två inhopp i IFK Göteborgs cupspel och fått mycket beröm. En nära anhörig gjorde mig uppmärksam på att jag hade tränat Alfons pappa under min tid i Ope på 1980-talet. Mats, född 1969 om jag minns rätt, var duktig mittback i det Opelag (Niclas Jönsson, Mats ”Fimpen” Palmqvist och Christer Öberg var de mest kända namnen) som 1986 spelade kvartsfinal i junior-SM mot Malmö FF på bortaplan, ledde med 2–1 tolv minuter före slutet men föll med 2–3. En av mina häftigaste fotbollsresor!

Alfons tillhör Blåvitts akademi och hoppas få någon sorts kontrakt med sin klubb-

# Apropå far och son, Ope och IFK Göteborg; Oscar Wendt ansluter till ”Real Göteborg” efter EM-uppehållet efter tio år i Tyskland (Borussia Mönchengladbach). Oscars pappa Joakim spelade i Ope ett par säsonger i slutet av 70-talet, värvades till IFK Göteborg 1980, gjorde 16 allsvenska matcher och ingick i det lag som vann Svenska cupen 1981/82.

Därmed var det slut på historielektionen!

ÖFK genrepade inför starten i Svenska cupen nästa helg (Landskrona borta) med att besegra Gefle IF med 1–0.

Det var årets första seger efter tre förluster mot knallhårt ryskt motstånd på spansk mark.

Bra så.

Men segern, ett bra presspel i en halvlek och en hel del offensiva fyndigheter, också första 45, på den vänstra flanken i regi av Kalpi Ouattara och Ludvig Fritzson samt Isak Sseeankambos härliga driv och inställning var nog det enda att ta med sig från den här matchen. Åtminstone av det på pluskontot.

Desto mer hamnade på minussidan, jag tror helt enkelt att Amir Azrafshan är på helt fel spår med det här laget!

Låt vara att vi bara är i mitten av februari, det var glatt under fötterna på delar av planen. Men Gefle IF är inte längre vad Gefle IF var för några år sedan. Ett division 1-lag (sjua förra säsongen) ska inte kunna spela till sig (snabba omställningar) så många sylvassa möjligheter. Tur att Aly Keita var på hugget...

# 3-5-2-uppställningen passar inte den här ÖFK-upplagan, trebacklinjen läckte som ett såll när Gefle kontrade snabbt, det var hål på båda sidor om Noah Sonko Sundberg. Och kan Gefle såga upp den här uppställningen (som lägger grunden till det höga och intensiva presspelet, hur ska det då se ut när motståndet är allsvenskt?

# Sam Mensiro i en central mittfältsroll känns ju nästan som ett hån mot fotbollens idé, i alla fall när man förväntas vara det bollförande laget (som nu). Så fel ska man bara inte kunna tänka, det blir ju som att anfalla med tio man med en åskådare gående kring mittcirkeln. Mensiro deltar ju inte i det offensiva spelet.

För mig är det uppenbart; återgå till en fyrbackslinje och om Mensiro ska spela så ge honom en roll i backlinjen.

Mer som är uppenbart; i dagsläget har ÖFK bara en spetsforward (Blair Turgott, gjorde segermålet den här gången sedan han stulit bollen av en slarvande hemmaförsvarare). Malcolm Stolt har många fina egenskaper men lyckas just nu inte sy ihop dem till en helhet, två bleka insatser i rad och just nu en bit från startelvan.

Som ni förstår av raderna här ovan så håller jag fast vid det jag skrev i december när jag sammanfattade fjolårets säsong: Azrafshan bör satsa på en 4-2-3-1-uppställning, då finns chansen att han hittar ett lag med bättre balans.

Mycket bättre – och tid finns!

Här är några noteringar;

# ÖFK hade väldigt mycket boll kring Gefles straffområde (oftast erövrade med starkt presspel eller framtagna till vänster av firma Ouattra&Fritzson. Men sedan då? Dålig, för att inte säga usel. precision, i inspelen. Och när ÖFK fick chansen till avslut fanns ingen riktig hunger att trycka dit bollen. Det såg helt enkelt lite taffligt ut bland alla sneträffar. (Behövde Geflemålvakten Tim Markström ens göra en kvalificerad räddning trots det bitvis massiva ÖFK-övertaget?).

# Bristen på killerinstinkt blev alldeles tydlig i samband med de otaliga hörnorna (och de få offensiva frisparkarna). Här är ÖFK fullständigt ofarliga – men det är ju sedan gammalt!

# Intrycken från matcherna i Spanien förstärktes; Kalpi Ouattara och Ludvig Fritzson har redan hittat formen. Isak Ssewankambo blev bättre ju längre matchen framskred, Blair Turgott skaffar sig fina möljigheter (men sköt löjligt illa den här gången), Noah Sonko Sundberg var lugn och trygg och vi ser ut att kunna lita på Aly Keita även den här sommaren.

# Men dessvärre även det negativa från lägerveckorna; Eirik Haugan ser inte ut att kunna skilja på med- och motspelare i sitt passningsspel (vilka bjudningar han serverade hemmaforwards i första halvlek), Ronald Mukiibi har ingen pondus i sitt spel och Felix Hörberg är lika blek som en vitmålad vägg på sin högerkant!

# Jag skriver det igen (för femtielfte gången); Felix Hörberg måste få en back bakom sig för att blomma. Där har ni ett av skälen till en fyrbackslinje!

Till sist; det känns nästan löjligt att jag uppmanar Amir Azrafshan att skrota sin trebackslinje då jag under mina år som tränare i Ope i början 1980-talet var en av de första i svensk elitfotboll som satsade på just en trebackslinje (då sjöngs verkligen den raka fyrbackslinjens lov i det här landet, Bob Houghton, Roy Hodgson – ja, ni som kan vår fotbollshistoria fattar...) Jag var då, som nu, medveten om riskerna men tyckte att vi hade de perfekta pjäserna för det spelet. Det är möjligt att Azrafshan också tycker så. Men dagens match måste ha gjort honom medveten om att kursändringen har sina brister.

Förlåt, men alltför ofta förstår jag verkligen inte hur Amir Azrafshan tänker.

Var det verkligen rätt tillfälle att spela Isak Ssewankambo till höger i en trebackslinje när supertunga Lokomotiv Moskva stod på andra sidan mittlinjen, efter fjolårets blytunga serieavslutning och efter 0–1 och 1–3 under Spanienlägret?

Jag påstår verkligen inte att det var vikarierande lagkapten Ssewamkambos fel att försvarsspelet havererade under den andra delen av första halvlek och ÖFK förlorade med 0–4. Men kunde inte det här försöket ha skett vid ett lämpligare tillfälle?

Men Azrafshan var nöjd med det han såg.

”Vi lyckades med vår målsättning”, sa ÖFK-tränaren till Mittmedia efter matchen,

Själv tar jag mig för pannan.

Jag har varit med tillräckligt länge för att veta vad fotbollsspelare vill – mer än något annat: Vinna matcher oavsett om det handlar om tävling eller träning.

Det här ÖFK-gänget är inget undantag även om det finns dom som påstår annat (jag är urless på att höra att klubb och spelare är lite ”eljest”).

Men efter att ha avslutat fjolårets seriespel med sex raka förluster (efter uselt spel) och nu förlorat mot såväl Rostov som Lokomotiv Moskva kan jag garantera att längtan efter en seger var stor bland spelare (och förhoppningsvis även ledare) även om det är i början av februari och ytterligare en sketen träningsmatch.

Och så har man en tränare som inte ger dem chansen.

Med det material som var tillgängligt skulle givetvis..Sam Mensiro spelat i trebackslinjen (gärna centralt) och Ssewankambo på sin ordinarie mittfältsplats, det hade gett ett starkare och bättre balanserat ÖFK-lag. Om resultat hade blivit annorlunda får vi givetvis aldrig veta men förutsättningarna hade i varje fall varitt bättre. Dessutom vet alla som följt mitt ÖFK-skrivande att jag har svårt att se Mensiro ha en plats i startelvan, han ska definitivt inte ha en roll på mittfältet även om han gör viss nytta i presspelet.

Men jag hävdar att det är tio gånger viktigare med helt andra egenskaper i den rollen!

Och jag hävdar med emfas att det är viktigare att vinna än ”skapa fler lägen och komma bakom deras backlinje lite oftare”.I varje fall när man inte vunnit en match sedan Hedenhös dagar (Sirius borta 18 oktober förra hösten)!

***

Här är några noteringar:

# Det är möjligt att Azrafshan har rätt i sin analys att det var fler ÖFK-chanser den här gången. Men jag hävdar bestämt att möjligheterna var vassare i första mötet.

# Missad straff i första mötet (Blair Turgott), missad straff även den här gången. Isak Ssewankambo hade inte sin bästa dag på jobbet..

# Straffmissen var bara ett exempel på ÖFK:s största problem (förutom det havererade försvarsspelet när Lokomotiv gick från 0–0 till 4–0 på 18 minuter) den här eftermiddagen; detaljerna. Därför blev det heller ingen utdelning i det offensiva spelet.

b# Eirik Haugan framstod som en fjunig junior när han två gånger i rad blev bortvänd av ryska forwards med baklängesmål som följd. Haugan såg helt enkelt sliten ut efter tre veckor på den spanska solkusten.

# Sixten Mohlin må vara en sjutusan till närstridsmålvakt. Men i mina ögon är han tyvärr ingen att lita på!

# Blair Turgott var ÖFK:s främste den här dagen men marginalerna var inte på hans sida.

# Däremot kom aldrig anfallskollegan Malcolm Stolt in i den här matchen.

# Stabilt jobb av Noah Sonko Sundberg och Ludvig Fritzson. Piggt inhopp av Henrik Bellman och givetvis ska Jerell Sellars spela från start. Sellars hade en fot med i det mesta framåt den sista halvtimmen..

# Felix Hörberg behövde 88 minuter på sig för att få till ett inlägg med rätt adress (Fritzson nickade strax utanför), typ. Underkänt! Det är dags att steppa upp nu, Felix. Annars måste Azrafshan hitta en ny lösning på högerkanten.

# Tre träningsveckor med fantastiska förutsättningar. Det gillas! Men också tre veckor där vi inte sett röken av viktiga pjäser som Simon Krooo och Nebiyou Perry. Det gillas naturligtvis inte!

# Nu reser ÖFK hem, kryper in i ÖP-hallen och spekar match mot Gefle nästa helg

0–1 mot ryska ligafemman Rostov i söndags blev nu 1–3 mot ryska ligaåttan och Champions league-meriterade Lokomotiv Moskva på onsdagseftermiddagen.

Och jag var ännu mer nöjd med ÖFK:s insats den här gången!

Det måste sägas: ÖFK:s spel första timmen mot Lokomotiv Moskva var så långt från ”januarifotboll” man kan komma, det var tävlingsfotboll. Stabilt bakåt, fyndigt framåt, följsamt i både den höga pressen och det låga försvarsspelet. Det borde ha gett betydligt mer än 1–1 innan alla byten gjorde att kvalitet och organisation inte längre höll samma klass samtidigt som ryssarna bytte upp sig i matchens andra halva.

Till skilland mot i söndags valde Amir Azrafshan att starta med sina starkaste kort: Aly Keita – Ronald Mukiibi, Noah Sonko Sundberg, Eirik Haugan – Felix Hörberg, Isak ssewankambo, Sam Mensiro, Ludvig Fritzson, Kalpi Ouattara – Malcolm Stolt, Blair Turgott.

Den elvan fungerade alldeles utmärkt från start. Redan efter fyra minuter kunde Turgott rulla in 1–0 sedan Ludvig Fritzson serverat inspelet med kirurgisk precision mellan mittback och målvakt.

Sedan fortsatte det av bara farten anförda av Ssewankambo och Fritzson som dominerade stort på mitten och styrde matchbilden. Det bäddade för flera fina möjligheter men skotten från Stolt och Turgott smet strax utanför eller så lyckades den ryske målvakten vara i vägen.

Ryska möjligheter? Ett par skott från distans men inte så mycket mer. ÖFK:s försvarsspel var synnerligen stabilt.

Men trots det lyckades Lokomotiv kvittera före pausvilan. Det var ytterst turligt; ett inspel från kortlinjen träffade Sonko Sundbergs fot, gick i bröstet på Eirik Haugan och Aly Keita blev satt ut spel.

ÖFK skulle dock ha haft 2–1 efter första 45. Efter ett fin upprullning till vänster prickade Kalpi Ouattara huvudet på Malcolm Stolt pch bollen satt perfekt i den ryska målburen.

Men målet blev underkänt. Ofattbart i mina ögon, det här var ett alldeles perfekt ÖFK-anfall där det inte fanns en enda möjlighet för domaren att hitta någon felaktighet; förspelet var elegant utan någon som helst fysisk kontakt, Stolt störde ingen i sitt upphopp och möjligheten till offside obefintlig.

Jag vet inte om jag upplevt något liknande under mina 55 år som fotbollsbedömare, det här kändes som ren galenskap!

Tidigt i den andra ronden fick ÖFK nya möjligheter; inhopparen Henrik Bellman var ytterst nära att styra ett inspel från vänster i nät, Sam Mensiro sköt över från fem meter efter en hörna och när ÖFK fick en billig straff (hands) sköt Blair Turgott inte bättre än att den ryske målvakten kunde rädda.

Här kom ryssarna undan med blotta förskräckelsen!

Men tre ÖFK-byten i paus, två byten efter en timme och ytterligare tre tio minuter senare blev lite för mycket. Kvaliteten sjönk, organisation med många spelare i ovana positioner blev instabil och framförallt förlorade man kraftigt i fysik och det blev till slut avgörande då Lokomotiv kunde avgöra till sin fördel med två nickmål på hörnor under matchens sista tio minuter.

Där kan man konstatera att ÖFK kom till korta...

Här är några noteringar;

# Trebackslinje mot Rostov, trebackslinje mot Lokomotiv. Räkna med att det blir ÖFK:s val i början av tävlingssäsongen.

# Det betyder att vi kommer att få se Kalpi Ouattara i en wingback-position till vänster. Det kan bli spännande, Kalpi har varit riktigt på hugget i de här två matcherna på spanska solkusten.

# Men samtidigt kan det bli bekymmer till höger. Felix Hörberg trivs betydligt bättre när han får en back bakom sig. Hörberg har inte fått ut mycket av värde så här långt. Här måste Azrafshan hitta en lösning för ÖFK behöver Hörbergs offensiv!

# Ludvig Fritzson var planens gigande den här eftermiddagen. Jobbade kopiöst över hela planen och var dessutom lyckosam i sitt passningsspel med flera fina inspel, inte minst med vänsterfoten. Han ser dessutom ut att vara raskare i fötterna än tidigare men det kan ju vara en synvilla, vi är ju fortfarande kvar i januari.

# Malcolm Stolt och Blair Turgott fungerade fint tillsammans i frontlinjen. Även här var det kvicka fötter som ständigt irriterade tröga ryska backar. Och det var så jäkla trist att inte Stolt fick sitt 2–1-mål godkänt. Det kommer varken han eller jag att glömma, det var ju rena stölden!..

# Aly Keita och Eirik Haugan fick spela hela matchen, Ouattara och Fritzson (som blev både utbytt och inbytt...) nästan hela matchen.

# Sammantaget efter de här inledande matcherna; två förluster men av mig får ÖFK tummen upp för sina prestationer. Och som jag skrev i inledningen, det här var verkligen inte ”januarifotboll”.

# Men trots sockret här ovan, de fasta situationerna, både med och mot, är verkligen ett sorgebarn. Jag blir fullständigt frustrerad över hur illa det är och att ingen lösning är i sikte.

Det är naturligtvis aldrig roligt att förlora men jag tror att de flesta som har sina sympatier för ÖFK kan stå ut med söndagseftermiddagens 0–1 mot den ryska ligafemman Rostov.

Visserligen ska man inte dra några slutsatser av en träningsmatch i slutet av januari men jag måste tillstå att med tanke på omständigheterna, och fjolårets serieavslutning i färskt minne, gjorde ÖFK:s årsdebut mig ganska nöjd. Här fanns redan nu saker som var riktigt bra!

När snön ligger meterdjup runt huset härhemma springer ÖFK omkring på sommargröna gräsplaner på den spanska solkusten. Om det är det många som har synpunkter på i dessa pandemitider; vad är rätt och vad är del?

Alla har rätt till sin åsikt men i mina ögon är det inga som helst problem. Men ni som tycker att det är åt helvete att i dessa svåra tider flyga till Marbella och ett tre veckor långt träningsläger får inte glömma att det här handlar om professionella fotbollsarbetare, det är mindre än en månad kvar innan tävlingssäsongen rullar igång och att förbereda sig under rådande förhållanden är en omöjlighet i vår del av världen.

Vanligtvis varje vinter och särskilt den här!

Med det sagt; ÖFK luftade stora delen av sin trupp i årspremiären, 21 spelare fick chansen att visa upp sig och bara målvakten Sixten Mohlin fick spela hela matchen. Startelvan såg en aning B-betonad ut, här fanns bland annat ett par inlånade IFK Östersund-ungdomar (Peter Amoran, 16, och Jakob Jonsson, 19) medan man avslutade med ett betydligt starkare manskap.

Det märktes också på matchbilden; det var i den andra halvleken som ÖFK var som bäst, speciellt den inledande halvtimmen som såg riktigt angenäm ut och även om målchanserna inte var speciellt många så fanns det några möjligheter till nätkänning. Allra närmast var Frank Arhin som i mitten av andra ronden hade ett vasst skott från distans samt ett avslut från nära håll som borde ha suttit innanför målramen istället för utanför.

Där hade ni matchens bästa ÖFK-anfall med många fina ingredienser!

Här är några noteringar:

# Rostov avgjorde till sin fördel på en straffspark i mitten av den första halvleken sedan Henrik Bellman uppträtt klumpigt i en ofarlig situation. Dimitri Polog sköt i ena hörnet, Sixten Mohlin kastade sig i det andra.

# Matchens största överraskning och behållning var utan tvekan Peter Amoran. 16-åringens mittbacksspel var en riktig ”åh, va fan var det där-upplevelse” Moget, säkert, fräckt (ett par av dribblingarna som siste man ser man annars bara i juniorsammanhang...) och dessutom en fin passningsfot.

# Kalpi Ouattaras inhopp efter pausvilan måste också framhållas. Fylld av energi tog han hand om hela vänstersidan, bra framåt, bra bakåt.

# Frank Arhin såg vass ut under sina 45 minuter och Malcolm Stolt är en intressant centertyp med många fina egenskaper.

# Jag måste medge att jag inte gillar träningsmatcher så här tidigt på året och med så lite träning i kroppen, jag tycker att risken för skador är onödigt stor. Men av det jag såg så kom ÖFK bra ur den här fighten, bara Ahmed Awad såg ut att ha fått någon typ av belastningsskada (ljumskan?) och tvingades avbryta efter en dryg halvtimme. trasslet med

# Och jag har svårt att förstå hur ÖFK så kapitalt misslyckades med att kommunicera trasslet med sina brittiska spelare och deras återkomst efter julledigheten. Det måste vara något i klubbens DNA som gör att man ständigt misslyckas med att berätta sanningen. Detta gäller oavsett vem som styr klubben och vem som sköter kommunikationen.

# Ny match på onsdag, den här gången mot Lokomotiv Moskva. Det är inga lätta lekkamrater ÖFK ställs mot mitt i vintern.

Fem spelare sticker ut.

Men bäst var Thomas Poppler Isherwood. Den 22-årige mittbacken höll stilen från början till slut.

Det är dags att syna och summera ÖFK-spelarnas insatser coronasäsongen 2020. Det gör jag genom att kolla igenom betygen från de 30 matcher som avverkats i rekordtempo.

Och då är det lätt att konstatera att en kvintett spelare höjer sig över sina lagkamrater, åtminstone i mina ögon; Thomas Isherwood, Aly Keita,Eirik Haugan, Jerell Sellars och Noah Sonko Sundberg,.

Isherwood får det högsta snittbetyger (skalan för varje match var 1–6) för sina 25 bedömda insatser: 3,72.

Här är hela listan:

1) Thomas Isherwood 3,72

Jag fattade tycke för den energiske mittbacken redan när han förra vintern dök upp i ÖFK-dressen. Men debutåret blev inte riktigt som jag trodde; Isherwood hade svårt att få ihop sitt spel då huvudet ofta ville lite mer än vad kroppen förmådde. Var utanför startelvan första två omgångarna men efter insatsen mot Örebro i den tredje ronden (0–0, belönades med en femma) har Isherwood varit en gjuten startspelare; energin har den här säsongen legat på rätt nivå. Brytsäker, stark i kroppen och på huvudet samt en okuvlig vilja kommer att ta den 22-årige mittbacken långt i karriären. En vänsterfotad mittback med dom egenskaperna söks i hela fotbollsvärlden! (25 matcher betygsatta).

2) Aly Keita 3,48

Aly Keita var länge Allsvenskans bäste målvakt, det berättade såväl ögat som statistiken. Det var nästan omöjligt för motståndarna att få bollen förbi ÖFK:s lagkapten, dessutom visade han en stabilitet i sitt spel som jag inte sett tidigarel. Men i avslutningen hände något. Efter sjukdom och Afrikaäventyr under landslagsuppehållet fick Keita inte stopp på de bollar som han gjorde tidigare på säsongen; mina betyg sjönk och statistiskt blev han passerad av ett par konkurrenter (Oscar Jansson i Örebro och Pontus Dahlberg, BK Häcken). Keita har dock chansen att vinna priset som Allsvenskans bästa målvakt i konkurrens av just Oscar Jansson och Elfsborgs Tim Rönning, besked får vi i mitten av månaden. (29 matcher betygsatta)

3) Eirik Haugan 3,32

Fjolårets stora överraskning fortsatte att utvecklas under sitt andra ÖFK-år. Framförallt tuffade han till sitt spel samtidigt som han även höjde andra detaljer, Haugan är längre ingen ”snäll kille” att möta (sju varningar). Tillsamman med Sonko Sundberg och Isherwood bildade Haugan länge ett av seriens starkaste försvarsblock. Säkert intressant för större klubbar, spelande mittbackar är en bristvara. Dessutom ung! (25 matcher betygsatta)

4) Jerell Sellars 3,30

Den stora överraskningen på min lista, den såg jag inte komma förrän vid summeringen av betygen. Skadedrabbade Sellars har bara en match från start, däremot nio inhopp (många tidiga). Och det är där Sellars har utmärkt sig, när Sellars kommit in så har han förändrat matchbilden – oftast på egen hand. Varberg, Norrköping och AIK, alla på bortaplan, är matcher som den unge engelsmannen vänt och räddat viktiga poäng, Skottet i krysset mot Helsingborg som gav tre poäng och skåningarna nådastöten är sånt som jag gärna minns. Sellars har mjuka fötter och är den i ÖFK som är överlägsen på att skaffa sig utrymme för att straffa sina motståndare. (Tio matcher betygsatta)

5) Noah Sonko Sundberg 3,28

Alltid bra förutom när han är riktigt bra! Sonko kan man lite på i nästan alla väder även om han såg ut att ha svårt att hitta den rätta formen under första halvåret där han saknade det rätta klippet i steget. Men när serien väl kom igång var Soko tillbaka på fjolårets niivå. Otroligt viktig för ÖFK:s stabila försvarsspel där han är en mästare att ”skära av” motståndarnas inspel från kanterna. Där är han bäst i Allsvenskan! (25 matcher betygsatta)

6) Rewan Amin 2,93

Given på det centrala mittfältet, klart bättre än förra säsongen men efter drygt halva serien tog det roliga slut för Amin. Korsbandsskadad i bortamötet med Elfsborg och resten av året har ägnats åt rehabträning. Amin har en tuff väg tillbaka, det vet alla som haft den här typen av skada. Statistiskt (sofascore.se) har Amin ett högre betyg än mitt! (15 betygsatta matcher)

6) Isak Ssewankambo 2,86

En av ÖFK:s viktigaste spelare, men också en av de ojämnaste. Ssewankambo kan vara rent lysande samtidigt som han kan vara riktigt dålig. Största problemet? Hans passningsspel, alldeles för ofta är det rent slarvigt. Men får han bättre skärpa i sina avlevereringar kommer han att kunna dominera det här laget; fysiken är fantastisk, förmågan att driva bollen över mittfältet och vinna mark är exceptionell, skottet utmärkt (men han skjuter för sällan...) Men som sagt, passningarna måste sitta annars är det andra inte mycket värt... (28 matcher betygsatta)

8) Nebiyou Perry 2,78

Perrys formkurva följde ÖFK:s, när Perry var bra så var ÖFK bäst i Allsvenskan, när Perry var dålig så var ÖFK sämst i serien... Här är bara frågan vad som är hönan och vad som är ägget? Helt klart är att Perry bär på en verktygslåda som innehåller fler saker än hos de flesta andra, det gäller bara att få ihop alla delar. Det gjorde han under den den framgångsrika perioden mitt i serien men inte före och inte efter. (23 matcher betygsatta)

9) Ronald Mukiibi 2,68

Åter en sönderhackad säsong (skador) och den har inte blivit vad varken jag, klubben eller Mukiibi själv hade hoppats på. Okej nästan alla gånger – men aldrig riktigt bra. Nej, det är bara att ladda om och hoppas att kroppen håller ihop lite bättre efter ytterligare en vinterträning. (13 matcher betygsatta)

10) Kalpi Ouattara 2,52

Kom lite sent in i säsongen men tog snabbt greppet om vänsterbacksplatsen. Men har i mina ögon (även om han i höst tog en plats i Elfenbenskustens stjärnbeströdda landslag) en del att bevisa. Det är lätt att gilla hans offensiva utflykter, hans energi och fina vänsterfot men faktum är att det bara blivit en futtig assistpoäng trots otaliga försök. Och defensivt finns uppenbara brister, det kan vi alla se. Men grabben är ung och jag ger honom en chans till, får Ouattara ihop alla bitar blir det bra. (25 betygsatta matcher)

10) Ludvig Fritzson 2,52

Äntligen blev det en plats i startelvan för den sympatiske ”Ludde”. Och till slut fick han också spela där jag länge hävdat att han ska vara, på mittfältet. ”Ludde” blir förmodligen aldrig någon stjärna men han har egenskaper, framförallt ett stort fighterhjärta, som alla lag behöver. Dessutom blev det tre mål! (23 matcher betygsatta)

12) Blair Turgott 2,44

Årets stora överraskning, utan tvekan. Jag såg ingen framtid i honom under fjolårets höst, inte heller under seriens inledande tredjedel. Men när Jordan Attah Kadiri drog till Belgien blev det en plats ledig längst fram – och under Amir Azrafshans ledning hittade Turgott helt rätt. Sju mål, i särklass ÖFK-bäst, och massor av löpmeter (kanske onödigt många...) i det offensiva presspelet. Här är det bara att erkänna: Jag hade fel om Turgott. Hands up! (25 matcher betygsatta)

13) Simon Kroon 2,40

En av lagets största begåvningar, absolut, men för Simon Kroon är 2020 ytterligare en säsong förstörd av skador. Med under den inledande Burchnall-perioden samt tre matcher i höst – det är allt. Frågan som vi nu alla måste ställa: har Kroon kropp för fotboll på elitnivå? Nu har det jäklats så länge att vi bara kan hoppas. (Tio matcher betygsatta)

14) Sam Mensiro 2,36

Mensiro har ingen given olats i det här laget (tio från start) men som hjälpgumma, i år nästan enbart på högerbacken, har hans insatser varit fullt godkända. Förlängde sitt kontrakt i somras, överraskande i mina ögon, men klubben har säkert något i bakfickan för en av sina trotjänare. (14 matcher betygsatta)

15) Felix Hörberg 2,29

Hörbergs svaga start (under Burchnall) bäddar för det låga slutbetyget. Med Azrafshans inträde flyttades Hörberg upp högre i banan, fick en back bakom sig, och växte flera tum som spelare! Hörbergs kvicka fötter ger motståndarna stora problem och borde ha resulterat i mer än två mål och tre assist. Här finns potential till mycket mer! (28 matcher betygsatta)

16) Charlie Colkett 2,23

Nej, inte heller den här sommaren har Colkett övertygat mig om sin storhet. Ja, alla ser vi den fina vänsterfoten. Men den ger väldigt liten utdelning: Inget mål, en assist – det är ju ett uselt facit för lagets ”bäste” passningsspelare. Dessutom en hel drös med dåliga frisparkar och illa slagna hörnor. Här har klubben ett problem att lösa. (22 matcher betygsatta)

17) Jordan Attah Kadiri 2,08

Stänkte in mål i vinterns tränings- och cupmatcher och blev ett stekhett namn inför den uppskjutna seriestarten. Men när Allsvenskan drog igång hade Kadiri tappat en del av stinget, det blev ”bara” tre mål (på tolv matcher). Men det räckte för att en belgisk andradivisionsklubb skulle öppna plånboken, Kadiri drog vidare till nya äventyr och ÖFK fyllde den tomma kassakistan med tio friska miljoner, typ. En av årets bästa affärer i svensk fotboll! (Tolv matcher betygsatta)

18) Henrik Bellman 1,92

Det är lätt att känna sympati för den här 21-åringen. Han kämpar och sliter och försöker verkligen att göra sitt bästa i alla lägen. Men efter de här säsongerna i ÖFK (och Norge) måste nog konstateras att Allsvenskan är kanske en nivå för hög för Bellmans kapacitet. (Tolv matcher betygsatta)

18) Francis Jno-Baptiste 1,92

Utlånad under ”våren” till Eskilstuna, tillbaka i ÖFK när serien vände och har utan tvekan gjort några riktigt fina insatser. Tre mål på så liten speltid är utan tvekan respekt. Men; i mina ögon är Baptiste enbart en straffområdesspelare, på vägen dit blir han avslöjad med för mycket kvist i fötterna! (13 matcher betygsatta)

20) Marco Weymans 1,75

Vad hände här? Visst har det kommit rapporter om diverse skadeproblem men här har vi en kille som seglat under radarn i nästan en hel säsong. Samma typ av spelare som Kalpi Ouattara – både framåt och bakåt – men sämre. (Åtta matcher betygsatta)

***

# Sixten Mohlin, Frank Arhin, Alex Purver, Ahmed Awad, Nikolaos Dosis, Brian Martin och någon som vi inte har sett röken av har betygsatts få eller inga gånger och får därför inget slutbetyg.

***

# Det får heller inte tredjemålvakten Andrew Mills som i sista stund fick hoppa in och besegra Sirius på bortaplan. Mills gjorde det på ett lysande sätt och jag gav honom en fyra i betyg. Men knorren i den insatsen är att statistiskt belönades Mills (av sofascore.se) med betyget 8,0. Och när vi nu summerar årets serie har ÖFK-målvakten det högsta snittbetyget av Allsvenskans samtliga spelare! Ge honom ytterligare en chans och ett nytt kontrakt – det har han förtjänat!

***

Värt att poängtera. De som spelat de sista sex matcherna (bara förluster och 2–20 i målskillnad) har drabbats hårt i betygssättningen! Tuffast var det för Noah Sonko Sundberg som tappade två placeringar på den bleka insatsen i Malmö…

***

# Till sist; Min startelva skulle se ut så här (uppställning 4-2-3-1): Aly Keita – Noah Sonko Sundberg, Eirik Haugan, Thomas Isherwood, Ronald Mukiibi – Isak Ssewankambo, Ludvig Fritzson – Felix Hörberg, Jerell Sellars, Nebiyuo Perry – Blair Turgott.

Kalpi Ouattara, en frisk Simon Kroon och en hel Rewan Amin är de som konkurrerar i första hand. Och det är väl ungefär som mina betyg berättar om!

ÖFK avslutade sin femte allsvenska säsong med att förlora mot svenska mästarna Malmö FF med 4–0. Men den här gången hade varken resultat eller prestation någon som helst betydelse; MFF hade redan för några veckor sedan säkrat sin 21:a mästerskapstitel och för ÖFK var slutplaceringen av akademisk betydelse.

Men framförallt och inte minst;

Det här var naturligtvis en match för ÖFK:s del som hamnade helt i skuggan av den tragiska olyckan i fredags där styrelseledamoten Robert Sundqvist förlorade livet och klubbens nye akademichef Stefan Lundin skadades svårt.

När sånt inträffar blir resultatet i en betydelselös fotbollsmatch av noll och intet värde, även på den här nivån. Respekt och alla tankar till de drabbade och deras nära och kära.

Efter att ha levt ett helt yrkesliv bland rubriker om ond bråd död, olyckor och ammat elände så är det få saker som berör mig så illa som när barn, unga och människor som är mitt i livet rycks ifrån oss, till synes alldeles i onödan.

Vägen är en farlig plats att vistas på, jag tror att vi alla underskattar den faran!

***

Nere i Malmö hann ÖFK inte komma in i matchen innan den var avgjord. Aly Keita fick hjärnsläpp redan efter sex minuter (indirekt frispark och 1–0 Anders Christiansen) och i anfallet efter gick ett samlat ÖFK-försvar bort sig på Jon Knudsens långa inkast och Isaac Kiese Thelin kunde stöta in 2–0.

Matchklockan visade åtta minuter och det stod 2–0 på tavlan. Klart som korvspad att det var kört redan där och resten blev en expeditionsaffär där ÖFK inte lyckades hota svenska mästarna en enda gång på allvar under 90 minuter.

Det räcker så från den här eftermiddagen. 4–0 var för övrigt i underkant, 20–4 i avslut och alla fattar...

***

Betygen? Jag tänker inte anstränga mig för att hitta någon som eventuellt var något lite bättre än någon annan efter en sådan här insats. Det blir ettor rakt av: Aly Keita 1 – Ronald Mukiibi 1, Thomas Isherwood 1, Noah Sonko Sundberg 1, Kalpi Ouattara 1 – Sam Mensiro (91) 1, Charlie Colkett (46) 1, Isak Ssewankambo 1 – Felix Hörberg 1, Blair Turgott (83) 1, Henrik Bellman (46) 1. Ersättare: Malcolm Stolt (46) 1, Nikolaos Dosis (46) 1, Francis Jno-Baptiste (83) och Alex Purver (91) betygsätts ej.

***

ÖFK landade nu på 13:e plats i tabellen, ungefär där jag trodde när den här coronasäsongen drog i gång i mitten av juni. Jag såg Helsingborg, Falkenberg, Kalmar FF, ÖFK, Mjällby och Varberg, kanske även Sirius, som potentiella avstigningslag. Det blev de två förstnämnda, Kalmar har fortfarande chansen (via kvalspel i veckan mot Smålandskollegan Jönköping Södra) medan Mjällby och Varberg klarade sig överraskande bra. Mjällbys slutliga femteplats är sensationellt bra liksom Elfsborgs andraplats.

***

Malmö FF var en guldkandidat som höll, här fanns både bredd och topp.

På papperet var Hammarby (efter deras grymma slutforcering förra hösten) svåraste opponenten. Det gick inte alls, Hammarby slutade åtta. Årets besvikelse tillsammans med AIK och IFK Göteborg. Och vad hände i Norrköping? Med det materialet och den starten på serien?

***

ÖFK-bästa den här sommaren:

# Kontraktet räddades och vi får en sjätte allsvensk säsong på Jämtkraft arena.

# Ghoddos-domen, där hängde verksamheten på en skör tråd!

# Mittendelen av serien där 14 omgångar gav 23 poäng, formstarkast där och då!

# Bortaspelet som också gav 23 poäng, femma i bortatabellen.

# Försvarsspelet i 22 omgångar.

***

Bästa matcherna, enligt min betygsskala: Elfsborg, AIK, Norrköping och Sirius, alla på bortaplan. Tio poäng in där!

***

ÖFK-sämsta den här sommaren:

# Avslutningen; sex raka förluster och 2–20 i målskillnad.

# Hemmaspelet, bara två segrar och tio poäng. Och många svaga prestationer.

# Skador hör till spelet men Simon Kroon, Jerell Sellars och Ronald Mukiibi har inte fått en ärlig chans den här sommaren. Och för Rewan Amin tog det slut efter halva säsongen (korsbandet).

***

Sämsta matcherna enligt min betygsskala: Mjällby borta, Varberg hemma, Göteborg hemma samt Malmö FF här i avslutningen, dessutom Sirius hemma i andra omgången. 0–17 på dom fem matcherna, brrrr.

***

Halmstad och Degerfors blir nya motståndare nästa år. Båda tillhör den svenska fotbollsadeln, Halmstad med sina 54 säsonger i högsta serien, Degerfors kommer med 29 i bagaget.

***

Lars Larsson och min gamle arbetskamrat Tord Andersson har i veckan haft varsitt mycket tänkvärt och mycket relevant inlägg på den här sajten: vem pekar ut den sportliga färdriktningen i Östersunds FK, vem bestämmer hur ÖFK ska spela?

Jag har själv berört ämnet ett antal gånger sedan Daniel Kindberg för ett par år sedan diskvalificerade sig själv och Graham Potter tog med sig hela den sportsliga kompetensen (inte minst den anonyme diamanten Kyle Macauley) och drog hem till de brittiska öarna

Fram till dess var det inga bekymmer, allt var glasklart; Potters possessionfotboll drog fram som en stormvind i såväl Sverige som ute i Europa och Kindberg skötte affärerna bland bovar och banditer i fotbollens dysfunktionella värld.

Men sedan?

Svaret är givet: Det har spretat åt alla håll!

Jag förstår naturligtvis att det blir jätteproblem i en klubb när hela ryggraden plockas bort och när ersättarna inte är tillräckligt skickliga eller tillräckligt starka för att stå emot de krafter som verkar bakom kulisserna. David Webb dök upp som ”teknisk direktör”, påstods sitta inne med ”fantastiska kontakter”,men visade sig vara en lycksökare (efter våra mått mätt) som plockade hit spelare med tveksamma kvaliteter och lämnade en hög med saltade räkningar bakom sig..

Tränaren Ian Burchnall, rekryterad av Kindberg som tillfällig ersättare till Potter men som sedan fick chefsskapet på heltid när den planerade lösningen sprack, gjorde så gott han kunde. Men i brytningen mellan ÖFK:s DNA (Potterfotbollen) och bristen på kompetens i den ”nya” spelartruppen gick Burchnall vilse; han borde redan i maj förra året (efter haveriet på Tele2 där Hammarby smulade ÖFK:s spelidé sönder och samman) lagt om kursen. Han gjorde det till en viss del under senhösten (lite enklare och lite rakare, det räddade kontraktet) men var i år tillbaka på ruta ett, inte minst med ett hasardliknande passningsspel i och kring det egna straffområdet.

Alldeles uppenbart var det ”någon” som berättade för Burchnall hur det skulle se ut.

Det kostade ÖFK poäng i inledningen – och Burchnall jobbet efter sju omgångar.

Amir Azrafshan kom in och, efter ett par matcher, ändrades färdriktningen alldeles påtagligt. Allting förenklades; borta var risktagandet kring det egna straffområdet och framåt var det snabbt, rakt och tydligt.

Det gav en fantastisk utdelning; under 14 omgångar (9 till 22) spelade ÖFK ihop 23 poäng, var ett av seriens formstarkaste lag och gick från sista plats till chans på Europaspel!

Men så skulle detaljer ”utvecklas” och alla vet vi nu hur det gick.

Det hade inte hänt om ÖFK hade haft en stark sportslig styrning, då hade man fortsatt på den inslagna enkla, raka vägen för att sedan utvärdera och utveckla till nästa år.

Jag hade förhoppningar på den nya ”sportkommitté” som bildades den här säsongen (den borde ha funnits på plats för länge sedan med tanke på det som hänt i föreningen), att man därifrån skulle kunna någon form av sportslig stabilitet med allt vad det innebär. Men den havererade i ett tidigt skede när gamle mästertränaren Sören Åkeby drog ”rasse-kortet” och när nu Leif Widegren kliver av blir jag riktigt bekymrad, vad är då kvar?

Widegren har levt hela sitt liv i den här märkliga miljön, har en stor sportslig kompetens, ett ännu större kontaktnät, har inte haft några problem att ”jobba dygnet runt” och bär dessutom ett ÖFK-hjärta av guld.

Vem kliver in och tar den rollen?

Ingen,påstår jag. Tvärsäkert! Fotbollskunnande (på den här nivån) är en bristvara i såväl ÖFK:s organisation som i hela vårt område och nätverk tar år att bygga, massor av år!

***

Med hänvisning till det ovan skrivna; det knottrar sig på skinnet när jag ser nye vd:n Michael Schahine säga (här på saften) efter presskonferensen i fredags när dam- och akademisatsningen presenterades att ”ÖFK satsar på jämställdhet” och ”vi måste följa med det övriga samhället”.

Jo, jag vet. Kommer man från näringslivet så måste man säga det politiskt korrekta, annars är man körd. Jag har hört det så många gånger och kommer att få höra det även i framtiden – fan ta den som törs gå mot pk-strömmen.

Men elitidrott är någonting helt annorlunda, där måste man släcka bränder innan man kan vandra vidare mot nya mål.

Annars är man också körd…

Det betyder också att man inte så sällan måste våga ta beslut som är ytterst obekväma bara för att överleva. Även om medlemmarna i ÖFK har sagt att det ska finnas en verksamhet för tjejer och att sponsorer (kommunen) vill se (kräver) en jämställd verksamhet så måste man rädda det som är, och måste vara, klubbens huvudmål: att vara en elitförening.

Det finns ingen annan än ÖFK och kommer heller inte att finnas någon annan än ÖFK inom överskådlig tid och det måste vi värna. Till varje pris!

Men när den sportsliga styrningen är i stort sett obefintligoch kvaliteten på spelartruppen kan diskuteras så är det, i varje fall i mina ögon, givet var befintliga resurser måste satsas.

Och för att tala klartext; det råder ingen som helst brist på varken bredd eller jämställdhet bland fotbollsföreningarna i Östersunds kommun.

Det sysslar alla andra med, precis alla!

Fotnot: I morgon får ni veta vad jag tycker om spelarnas insatser den här säsongen. Det är dags att summera betygen!

Frågan är bara; vad är sämst?

# Hemmastatistiken: Futtiga tio poäng på femton matcher efter två segrar, fyra oavgjorda och tio förluster.

# Avslutningen: Fem raka förluster (just nu) eller sex förluster på de senaste sju matcherna och 20 insläppta mål (från att ha haft seriens tätaste försvar i 22 omgångar...)

Ja, det är bara att välja.

0–4 mot IFK Göteborg i årets sista strid på Jämtkraft arena var sannerligen inte mycket att flina åt. En bra öppning i båda halvlekarna betyder naturligtvis inte ett skvatt när det hela slutar i att man har blivit nedbankad i skoskaftet för femte matchen i rad.

Men egentligen måste det här sättas in i ett ännu större sammanhang för att bestämma sig för var ÖFK står just nu. Då räcker det inte bara med att titta på ett uselt hemmafacit och en trist avslutning.

Vi måste ta ett helhetsgrepp och backa bandet tillbaka till mitten av maj förra året, debaclet mot Hammarby på Tele 2 arena och vad som sedan presterats.

Då kommer vi betydligt närmare sanningen och den är inte rolig att berätta:

# Efter det var ÖFK Allsvenskans i särklass sämsta lag säsongen 2019 och klarade kontraktet med minsta möjliga marginal.

# Efter första tredjedelen i årets serie låg ÖFK sist i tabellen.

# Och med den här avslutningen är man nog sämst också i den sista tredjedelen.

Kvar blir då bara tio-tolv matcher mitt i den här säsongen då ÖFK hittade rätt med suveränt målvaktsspel, starkt försvarsspel och snabba omställningar som gav osannolikt god utdelning. ÖFK framstod som seriens formstarkaste lag och de mest rättrogna supportrarna började yra om Europaspel.

Men det var inte sanningen, det var bara en illusion (som dock räckte till ett nytt kontrakt, tack!).

När 29 omgångar nu är spelade, bara en match återstår (svenska mästarna Malmö FF på bortaplan) och plussar på stora delar av fjolåret så blir i alla fall min bild glasklar;

Spelarmaterialet är inte bättre!

Ni som följt mina krönikor har givetvis sett att jag har hävdat den åsikten vid ett antal tillfällen medan många andra hellre lagt skulden på exempelvis förre tränaren Ian Burchnall (fick sparken efter omgång 7).

# Burchnall hade naturligtvis sina brister (bland annat tjurade han på med den fullständigt hopplösa idén med possessionspel kring det egna straffområdet). Men Burchnall var ju ingen trollkarl.

# Ersättaren Amir Azrafshan är ingen trollkarl han heller även om det var många som hävdade det efter den starka inledningen. Men efter ytterligare några veckor vet vi bättre och kan nyktert konstatera att det ser inget vidare ut när vi lägger ihop ett plus ett.

Insatsen mot Göteborg – även om den i praktiken inte hade någon betydelse medan matchen betydde ”allt” för Blåvitt – var bara en trist upprepning av många svaga insatser under oktober och november.

Det här är helt enkelt inte allsvensk kvalitet

Och det gnager mest: Med värvningsstoppet får vi leva med den här truppen (minus några förmodade förluster...) ytterligare en säsong. (Det här ska jag utveckla ytterligare när jag summerar 2020).

Här är några noteringar;

# Det viktigaste från söndagseftermiddagens match var givetvis att IFK Göteborg här säkrade allsvenskt spel nästa sommar. Sveriges efter Malmö FF framgångsrikaste fotbollsförening (tvåa i maratontabellen med 88 säsonger och 3.510 allsvenska poäng, 18 SM-guld, åtta cupguld och två vinster i Uefacupen) ska naturligtvis inte behöva hamna i den här situationen. Men något gick fel, jag hävdar att fallet inleddes redan långt före den här säsongen. Ingen kan dock klaga på det jobb som utfördes på Jämtkraft arena, det var både stabilt och med finess! Gamle storbacken Roland Nilsson (118 landskamper, bland annat) kallades in på sensommaren för att bringa ordning i verksamheten och trots en hel del motigheter på vägen (skador och sjukdomar – sex spelare har varit drabbade av covid-19) så kunde han nöjt konstatera att uppdraget nu var utfört!

# ÖFK kom till spel utan Eirik Haugan, Ludvig Fritzson och Nebiyou Perry, alla tre med ”känningar”. Det gav naturligtvis utslag i slagkraften både framåt och bakåt.

# Det var många i hemmalaget som underpresterade, det ska gudarna veta. Mest besviken blir jag på Ronald Mukiibi och den geistlöshet han visade i sitt spel på högerkanten. Mukiibi, som åter haft en trasslig säsong med bara sju matcher som startspelare, ska ju vara en av dem som bär det här unga ÖFK-gänget, det kravet måste ju både jag och klubben kunna ställa. Här visade han noll och intet, kan man ge ett minusbetyg?

# ÖFK hade en bra start på matchen som gav några halvchanser. De skapades från högerkanten där Felix Hörberg skaffade sig ett tidigt slagläge på rutinerade Sebastian Eriksson. Men Hörberg, som hans lagkamrater, valde oftast en extra bolltouch och så blev målchansen genast mycket sämre.

# Ett missat Sonko Sundberg-uppspel gav Göteborg en trippelchans efter 18 minuter. Där sattes matchbilden, gästerna fick energi medan ÖFK drabbades av pyspunka.

# Som jag skrev efter 0–4 mot Varberg förra söndagen: Vi ska inte skylla förlusten på Aly Keita. men just nu räddar han nästan ingenting, det är märkligt så det kan svänga.

# Charlie Colkett satte bra fart på några hörnor den här eftermiddagen, ett par var faktiskt riktigt vassa. Men när Colkett fick chansen på en frispark i bra läge bjöds vi på ännu en i raden av fiaskovarianter. Vem är det som kommer på dom här dumheterna?

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Ronald Mukiibi 1, Noah Sonko Sundberg 2, Thomas Isherwood 2, Kalpi Ouattara 1 – Felix Hörberg (82) 2, Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett 2, Nikolaos Dosis (46) 1 – Blair Turgott (82) 2, Henrik Bellman (64) 1. Ersättare: Ahmed Awad (46) 2, Francis Jno-Baptiste (64) 1, Alex Purver (82) och Malcolm Stolt (82) betygsätts ej.

Till sist; I veckan meddelade ÖFK att de åter gör en satsning på ett damlag när de tar hand om tjejerna i Sockertoppens IF. För oss som varit med under några år kommer det här inte som någon överraskning, allrahelst som klubbens medlemmar faktiskt röstat för att det ska finnas verksamhet även för tjejer. D et var väl bara en tidsfråga när beskedet skulle komma,

Givetvis kom också reaktionerna, samma som vi hört så många gånger tidigare när någon haft viljan att röra om i den här grytan.

Bra eller dåligt?

Jag har faktiskt ingen åsikt i den frågan mer än att jag applåderar att Anneli Andersén åter ska göra en insats för länets (dam)fotboll.

Men det jag inte fattar: Varför ska ÖFK dra på sig ytterligare ett problem just nu, räcker inte de bekymmer som klubben brottas med? De är ju gigantiska. Låt vara att nivån i ett första skede ligger ganska lågt (för att vara en elitförening) och att det finns finansiering (sponsorer). Men kraven växer fort – från alla håll!.

Det kan jag garantera.

Men jag kan inte garantera att ÖFK har energi att hålla i den här satsningen över tid.

Vi tar det positiva (det kräver ingen energi för det är så få saker...):

# När Djurgården klappade till Kalmar FF med 3–0 tidigt på söndagseftermiddagen så var allt klart även i teorin; ÖFK spelar allsvensk fotboll även säsongen 2021 (såvida inte det dyker upp några knasigheter vid sidan av fotbollsplanen).

# Nikolaos Dosis, 19-åringen som nye ÖFK-tränaren Amir Azrafshan tog med sig från division 4-fotbollen i Djursholm, kommer att bli en viktig ingrediens i framtidens ÖFK.

Resten var nattsvart, beckmörkt – ja, hela paletten i den delen av färgspektrat – när ÖFK förlorade med 0–4 mot Varbergs Bois.

Det var inte roligt på Jämtkraft arena denna sena novembersöndag; kallt, blåsigt och skitfotboll av hemmalaget.

ÖFK avslutar serien i en avgrundsdjup formsvacka: tre poäng på de senaste sex matcherna (3–2 borta mot Sirius) och 16 insläppta mål av seriens fram till dess försvarsstarkaste lag. Och dessutom två matcher kvar, Göteborg hemma nästa söndag och avslutningen i Malmö om 14 dagar. Lår det gå fort, det här är inte kul längre. På många sätt och vis...

Frågan är bara vad som hände efter den superstarka andra tredjedelen då ÖFK var seriens formstarkaste lag, från topp till botten över, lätt överdrift, en natt.

Insatsen mot Varberg kanske sitter på åtminstone en del av svaret:

# Målvakten Aly Keita tog under de 22 första omgångarna ”allt” och var seriens bästa, nu tar han ”inget”.

# Noah Sonko Sundberg, Eirik Haugan och Thomas Isherwood var en ytterst svårforxcerad mur framför Keita, ögat sa att där var det i stort sett tätt och det kunde även avläsas i statistiken. Men Sonko har varit avstängd i omgångar, Isherwood skadad (tre matcher) och muren har rasat. Det läckte lite här och där sedan Varberg snott bollar med sin höga press och ÖFK:s backlinje inte hunnit samla sig. (Dessutom var startuppställningen med Haugan till vänster om Isherwood i mittblocket ett gigantiskt feltänk, båda såg ut som vilsna orienterare under den första halvtimmen).

# Varberg hade inga som helst problem med att sticka in första passet bakom ÖFK:s mittfält (som inte funkar varken framåt eller bakåt, där har det hackat länge) och därifrån utmana backlinjen. Varberg har sökt det spelet hela säsongen, här fick dom full utdelning.

# Blair Turgott har i stort sett ensam lyckats sköta den första pressen med ett fantastiskt löpande, det är vi många som noterat. Nu joggade han runt i 90 minuter utan att störa Varbergs uppspel det minsta.

Sammantaget:

Det var ett försvarsspel helt utan energi och då vinner man inga matcher i Allsvenskan! Och det är tyvärr så det har sett ut den senaste månaden.

Några noteringar;

# 14 matcher, två segrar och tio poäng. Det är ÖFK:s trista hemmafacit säsongen 2020. En chans återstår att putsa de svaga siffrorna, Göteborg nästa söndag. Fan tro't! Åtminstone efter den här trista kvällen.

# Aly Keitas, Sonko Sundbergs och Kalpi Ouattaras utflykt till Afrika under landslagsuppehållet var verkligen inte formhöjande. Keita ska inte lastas för förlusten men bidrog heller inte med mycket, Sonko såg seg ut hela matchen medan Ouattaras vanligtsvis så passningssäkra vänsterfot var ständigt felriktad från start till dess att han blev utbytt tio minuter före slutet..

# Felix Hörberg hade i alla fall lite klipp i steget (det kan man inte säga om många av hans lagkamrater) och var ett av få vapen när ÖFK jagade mål i andra halvlek och chansen fortfarande fanns. Då byttes han ut. Obegripligt!

# Hur kunde Blair Turgott få spela hela matchen? Också obegripligt!

# Nebiyou Perry och Ahmed Awad fick varsin dryga halvtimme, De gav under en kort stund hemmalaget lite hopp – men inga mål!

# Som ni ser, mycket var trist i hemmalaget. Men jag kan inte låta bli att lyfta Nikolaos Dosis för hans insats. 19-åringen från Djursholm gjorde här sin blott andra match från start men uppträder i de flesta situationer som en fullfjädrad allsvensk spelare, han ser inte ut att vara det minsta imponerad av situationen. Tempot är kanske inte på plats ännu men Dosis har verkligen koll på var han har sina medspelare och hamnar därför heller inte i tidsnöd. Tryggt och säkert levererar han sina passningar, 91 procent till rätt adress! Det är en anmärkningsvärt hög siffra i den utsatta och hetsiga positionen, den typen av träffsäkerhet brukar bara mittbackar (som spelar bollen mellan varandra...) ha. Givetvis finns massor av saker att putsa på men Dosis ser ut att ha en välfylld verktygslåda att jobba med!

# Varberg, som nu passerade ÖFK i tabellen, har gjort en imponerande debutsäsong i Allsvenskan, långt mycket bättre än de flesta hade kunnat förutse. Och man har gjort det med ett hemmabygge och med små resurser. Vilken klassresa, sånt måste bara applåderas. Dessutom kan deras Astrit Selmani (två mål mot ÖFK) bli seriens skyttekung. Han toppar just nu skytteligan med sina 14 fullträffar- Selmani spelar inte i Varberg nästa sommar, det är både jag och lagets tränare Joakim Persson övertygade om. Inte en chans!

Till sist, här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 2, Noah Sonko Sundberg 1, Eirik Haugan 2, Thomas Isherwood 2, Kalpi Ouattara (82) 1 – Felix Hörberg (74) 2, Isak Ssewankambo (58) 1, Nikolaos Dosis 3, Henrik Bellman (58) 1 – Blair Turgott 1, Ludvig Fritzson (82) 1. Ersättare: Nebiyou Perry (58) 2, Ahmed Awad (58) 2, Malcolm Stolt (74) 2, Ronald Mukiibi (82) och Charlie Colkett (82) betygsätts ej.

Det är bara att säga grattis till Saman Ghoddos och Östersunds FK efter tisdagseftermiddagens besked från CAS (Court of Arbitration för Sport). Skadeståndet mot Ghoddos, där ÖFK var solidariskt betalningsskyldiga, på fyra miljoner euro (cirka 40 miljoner kronor i dagens kurs) från förra sommarens dom i FIFA, det internationella fotbollsförbundet, är därmed undanröjt.

FIFA-domen har legat som en blöt filt över ÖFK:s verksamhet sedan beskedet meddelades i slutet på augusti förra sommaren på mer än ett sätt, ja, faktiskt på alla sätt! Domen var en missil som i dessa fulla kraft hade kunnat skjuta hela föreningen i sank.

Jag har därför all förståelse om styrelsefolk, kanslipersonal, spelare, ledare och supportrar steppade runt på dansgolvet i någon slags segeryra.

Utslaget i CAS var verkligen årets i särklass viktigaste seger!

Men.

Nu gäller det att hålla huvudet kallt och inse att såväl Saman Ghoddos som ÖFK handlade fel för drygt två år sedan och blivit dömda för del. Enligt domen i FIFA och som nu fastställdes av CAS så bröt Ghoddos sitt anställningskontrakt med den spanska klubben SD Huesca och att ÖFK ”framkallade en sådan överträdelse”.

För det straffas Ghoddos med fyra månaders avstängning (redan avtjänat) och ÖFK med värvningsstopp i två ”fönster” under kommande år.

Att inga böter behöver betalas beror, enligt CAS, på att spanjorerna inte kunnat påvisa att Ghoddos kontraktsbrott åsamkat dem någon skada.

När ÖFK-ordföranden Mattias Rasteby på föreningens hemsida på onsdagsmorgonen kommenterar utslaget i CAS nämns detta faktum bara i en bisats (”vi fick sona två transferfönster men med den trupp vi idag har och med den ledarstab som vi idag har så känner vi ingen oro över att hantera de hindren”).

I övrigt andas Rastebys penna ”business as usual; ”tio miljoner (reserverat belopp) försvinner från skuldsidan på balansräkningen och inom kort kör vi igång med investmentbolaget, årskorten är släppta och sponsorförsäljningen är igång...”.

Han kunde också ha nämnt ”Fjällfonden” där klubben ännu en gång ber om ekonomisk stöttning av allmänheten.

Där går Rasteby i samma fälla som klubben gått i så många gånger tidigare senaste åren. Här hade ÖFK-ordföranden chansen, en gång för alla, att berätta vad som verkligen hände i den här, för både Ghoddos och klubben, så sorgliga historien.

Rasteby kunde här ha visat att gamla tider är över, att nya vindar blåser i hans klubb.

Men inte en antydan, inte ett kommatecken. Det är framåt som gäller...

Jag tror inte ett dugg på strutstaktiken. I min bok måste man först avsluta en historia innan man kan gå vidare.

ÖFK måste berätta varför man blivit dömd och straffad, rakt och ärligt – även om man riskerar att stöta sig med någon med fordringar...

Det är enda sättet att återvinna ett skadat förtroende. Allrahelst som föreningen så här långt, även i den här historien, hävdat att man inte har begått några fel.

Det kan man inte längre. CAS-domen berättar något annat!

ÖFK förlorar för tredje matchen i rad och det är inte mycket att säga om det; Häcken var lite bättre i det mesta och 2–1 motsvarar väl ungefär hur matchen utvecklade sig.

Men, det finns några saker som stör;

# första 20 var precis lika såsiga som senast mot Mjällby och hade Häcken haft lite bättre skärpa i avsluten så hade ÖFK kunnat packa ihop redan där.

# vid Häckens båda fullträffar blir det underkänt för ÖFK:s försvarsjobb.

# naturligtvis skulle ÖFK ha haft en straff när hemmakeepern Pontus Dahlberg tacklade omkull Malcolm Stolf strax före slutet. Den var verkligen inte rumsren och där påstår jag att domaren Adam Ladebäck var bara feg! Det är helt omöjligt att inte se hur Dahlberg vräker omkull ÖFK-forwarden innan han flera moment senare lyckas gräva åt sig bollen.

Amir Azrafshan/Pero Kapsevic tvingades lämna Isak Ssewankambo och Jerell Sellars utanför matchtruppen liksom tidigare skadade Thomas Isherwood. Det betydde en helt oprövad startelva. Största förändringen såg vi på mittfältet där Nikolaos Dosis fick göra allsvensk debut från start i en central roll (istället för Charlie Colkett) och Henrik Bellman tog platsen till vänster på Nebiyou Perrys bekostnad.

Det gick väl sådär i inledningen – precis som för hela ÖFK.

Laget hängde inte ihop, varken framåt (första avslutet efter 22 minuter) eller bakåt (0–1 efter 13 minuter och flera andra hemmamöjligheter).

Sakta men säkert lyckades dock ÖFK ta sig ur det bastanta hemmagreppet och det blev betydligt lugnare runt Aly Keitas målbur. Men framåt var det så gott som kemiskt fritt från ÖFK-möjligheter. Francis Jno-Baptiste och Blair Turgott hade verkligen inte mycket att jobba med.

Det blev bättre efter paus, betydligt bättre. ÖFK flyttade fram sina positioner, lyckades att störa hemmalagets uppspel med ett bättre presspel och när man vann bollen kunde man också hålla den inom laget på ett helt anat sätt än i den första halvleken.

Och på ÖFK:s första riktiga målchans kom också kvitteringen.

# 59:e min: Lång crossboll når Kalpi Ouattara ute till vänster, ÖFK-backen tar några steg in i banan, hittar Henrik Bellman i en djupledslöpning och Bellmans exakta vänsterlyft landar hos Blair Turgutt vid den bakre stolpen. Nick i nät via Pontus Dahlbergs utsträckta händer och 1–1.

Ett snyggt fotbollsmål, signifikativt för det ÖFK vi kunnat se sedan Azrafshans inträde!

Där och då luktade det kryss om den här matchen. Inget av lagen såg ut att ha energi nog att bryta ned den andre, ÖFK (Blair Turgott) hade ett par vassa skott, Häcken kom till några fler avslut men utan att hota Aly Keita på riktigt allvar, oftast hamnade skotten på ståplatsläktaren.

Men så small det;

# 83:e min: Häcken får sin åttonde hörna, Patrik Wålemark pressar in bpllen från höger och vid bakre stolpen dyker en bortglömd Rasmus Lindgren upp och nickar in segermålet 2–1.

Här finns det naturligtvis all anledning att anmärka på ÖFK:s försvarsarbete.

Syndabock 1: Blair Turgott som inte hängde med i Lindgrens långa löpning. Men det har jag en viss förståelse för, Turgott har ju sin styrka i det andra straffområdet, det defensiva tänket är inte lika utvecklat.

Syndabock 2: Ronald Mukiibi som helt tappade bort ytan bakom ryggen. Och det är just där som Mukiibi har sin svaghet som försvarsspelare, han har oftast väldigt god koll på det som händer framför honom men alldeles för ofta tappar han det som sker bakom ryggen. Jag har sett det förr och kommer att få se det även i fortsättningen.

Här är några andra noteringar;

# Apropå svagt försvarsspel; Noah Sonko Sundberg, som vanligtvis är en av Allsvenskans främsta på att blockera inspel och skott, hamnade vid Häckens tidiga ledningsmål i knäna på Aly Keita. Det gav Viktor Lundberg oceaner av tid att rikta in sin högerfot innan han placerade bollen vid Keitas vänstra stolpe. Där måste Sonko komma ut mycket snabbare mot skytten!

# ”Moget” skrev jag om Nikolaos Dosis debutinhopp mot Djurgården för att antal veckor sedan. Nu fick han göra sin första allsvenska match från start till mål och jag skriver samma sak om hans spel. ”Moget”. Dosis växte in i sin roll, dominerade inte på något sätt, men fullföljde sin uppgift på bästa sätt. Starkaste intrycket: nykomlingen från Djursholm (division 4) behöll lugnet hela vägen, trots stormen i inledningen.

# Jag förstod inte riktigt hur ÖFK-ledningen tänkte vid bytet kvarten för slutet (Baptiste och Bellman ut/Marco Weymans och Malcolm Stolt in). Visserligen behövdes nytt syre både här och där och Stolt istället för Baptiste begriper jag naturligtvis. Men vart tog Weymans vägen, var det någon som såg honom?

För mig hade det varit givet att stärka upp positionen framför Kalpi Ouattara i ett rakt byte ute till vänster (där Weymans tillbringat hela sitt unga fotbollsliv), det var också där som största chansen fanns att såra Häckenförsvaret. Istället försvann belgaren någonstans i röran på mitten.

I min bok blir det bakläxa för det ”draget”.

# Eirik Haugan växte i andra halvlek fram till ÖFK:s rese i backlinjen. Några offensiva brytningar på mittplan var av absolut högsta klass.

# Blair Turgott framstår alltmer som en av seriens vassaste straffområdesspelare. Mål igen (hans sjunde, nu med huvudet) och dessutom tre riktigt vassa avslut. Jag skriver det gärna igen; jag såg inte det komma, verkligen inte. Turgott, som blev startspelare först när Jordan Attah Kadiri drog till Belgien efter tio omgångar, är väl den största överraskningen i årets ÖFK-upplaga. Ja, det måste han vara!

# Fasta situationer är verkligen inte ÖFK:s bästa gren den här sommaren (heller). Hörnorna, bara tre den här gången, ger motståndarna ingen skrämselhicka och de offensiva frisparkarna är ju ännu sämre. Här finns en enorm förbättringspotential – och det som är enklast att fixa!

Till sist, här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 3 – Ronald Mukiibi 3, Noah Sonko Sundberg 3. Eirik Haugan 4, Kalpi Ouattara 3 – Felix Hörberg (86) 2, Nikolaos Dosis 3, Ludvig Fritzson 2, Henrik Bellman (77) 3 – Francis Jno-Baptiste (77) 2, Blair Turgott 4. Ersättare: Marco Weymans (77), Malcolm Stolt (77) och Nebiyou Perry (88) betygsätts ej.

Det mesta gick åt helvete för ÖFK i mötet med mittenkollegan Mjällby när man gjorde den långa resan till Listerlandet på gränsen mellan Skåne och Blekinge. 0–3 var svidande siffror för seriens fram till i dag bästa bortalag.

Själv är jag mest förvånad över att ÖFK kom till spel...

#...till synes helt utan matchplan. Från avspark till att domaren Kaspar Sjöberg blåste eld upphör var det förvirrat i alla delar.

#...utan energi. Det gällde också från första spark. Och ett ÖFK som inte jobbar hårt är ett lag som inte räcker till i Allsvenskan – det gör för övrigt inget lag!

Det här var inte bara dåligt. Det var pinsamt dåligt!

Amir Azrafshan och Pero Kapsevic hade haft en hel vecka på sig att fundera på hur man skulle formera uppställningen i Thomas Isherwoods och Noah Sonko Sundbergs (båda utgick i förra helgens match mot Hammarby, skadade) frånvaro och hitta en bra matchplan mot ett Mjällby som gick starkt i serieöppningen men där resultaten varierat en hel del senaste månaden. I de här sammanhangen är det faktiskt oceaner av tid.

Resultatet blev säsongens fiasko, skämskudden åkte fram med jämna mellanrum under den första halvleken.

Ett piggt och bolltryggt hemmalag spelade och sprang sig genom ett ÖFK-lag som inte hängde ihop i någon del av banan, framförallt inte till vänster där det (precis som senast mot Hammarby) var öppen gata mest hela vägen. Kalpi Ouattara tillsammans med Nebiyou Perry är ingen bra kombo, åtminstone om man man inte är det bollförande laget.

Redan efter 25 minuter hade Mjällby avgjort och 3–0 var faktiskt bara en del av sanningen, det kunde ha varit ännu värre. Ja, ni förstår...

Det är lätt att skylla förvirringen på att Isherwoods och Sonko Sundbergs saknades i lag. Men då ljuger man bara för sig själv. ÖFK:s matchplan havererade ju redan från start. Mjällby hann med 1–0 (på straff) fyra avslut från nära håll och två hörnor innan ÖFK lyckades prestera sitt första organiserade anfall i den tolfte minuten.

Om man vill berätta vad hönsgård betyder så är det bara att spela upp matchvideon från matchens inledning...

Det hade naturligtvis ÖFK kunnat förbereda sig emot, men borde ha kunnat bygga en rejäl försvarsgrund att starta matchen med och ta jobbet därifrån. Som sagt, tiden hade ju funnits. Om det sedan inte hade hållit hela vägen så är det en helt annan sak.

Men nu rasade bygget redan när domaren blåste till spel. Och det gör mig irriterad och besviken men egentligen mest förbannad!

Här är några noteringar;

# Enligt Amir Azrafshan (i Mittmedia efter matchen) startade ÖFK med en 4-2-3-1-uppställning. Det var svårt att se, det borde i alla fall inte ha lett till det initiala läckaget. ÖFK-chefen gjorde sedan ett antal formationsförändringar. Man fick stopp på den värsta blödningen (det blev i alla fall inget mer baklängesmål...) men då var matchen redan körd!

# Kalpi Ouattara fick lämna plats för Marco Weymans strax före pausvilan och när andra halvlek började var Nebiyou Perry ersatt av Jerell Sellars. Det var två givna byten – och det blev bättre!

# 11–1 i avslut (enl förbundets matchstatistik) säger det mesta om första ronden (förutom 3–0, då).

# Isak Ssewankambo-skott i blocket och en Eirik Haugan-nick utanför strax efter, Sellars nerdragen innanför straffområdet (straff, absolut men Kaspar Sjöberg reagerade inte) och ett Hörberg-friläge som han schabblade bort. Det var vad ÖFK-offensiven förmådde den här eftermiddagen, åtminstone avslut med lite hetta!

# Ett Mjällby på halvfart (efter 3–0) hade en boll i Keitas högra stolpe och så räddade Ssewankambo på mållinjen när Keita var satt ur spel. Bland annat...

# Aly Keita har inte samma skärpa just nu; passningstavlan mot AIK, returen som gav Hammarby 1–0 i söndags och ingen riktig lyskraft i den här matchen. 3–0-målet såg inte helt omöjligt ut – kanonträff men vinkeln var väl sådär...?

# Till sist, har är ÖFK-betygen (skala 1–6). Aly Keita 2 – Felix Hörberg 2, Ronald Mukiibi 2, Eirik Haugan 2. Kalpi Ouattara (40) 1 – Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett (60) 2 – Blair Turgott (79) 1, Ludvig Fritzson 1, Nebiyou Perry (46) 1 – Francis Jno.Baptiste (79) 1. Ersättare: Marco Weymans (40) 2, Jerell Sellars (46) 2, Nikolaos Dosis (60) 2, Henrik Bellman (79) och Malcolm Stolt (79) betygsätts ej.

Ett starkt och smart försvarsarbete i kombination med ett fantastiskt målvaktsspel av Aly Keita har varit de två tyngsta faktorerna bakom ÖFK:s sensationella uppryckning sedan Amir Azrafshan tog kommandot i klubben. Den bedömningen tror jag att de flesta kan ställa sig bakom.
När Hammarby kom till Jämtkraft arena på söndagseftermiddagen...
# ...ändrades förutsättningarna i ÖFK:s försvarsjobb redan efter några minuter då Thomas Isherwood kastade in handduken och haltade av banan
# ...samtidigt som Aly Keita inte hade sin sedvanliga skärpa i sitt jobb.
Jag påstår inte att det avgjorde matchen. Men jag påstår att det absolut var två bidragande orsaker till att Hammarby kunde vinna med 3–1 och vända hem till Stockholm med sin fjärde raka seger mot ÖFK.

Förutsättningarna var glasklara; ÖFK:s starka form under lång tid hade fört laget från en besvärlig köplats till en stabil position i mitten av tabellen och många rödsvarta supportrar såg en Europaplats (tvåa eller trea bakom suveräna Malmö FF) ligga inom rimlighetens gräns.
Jag såg den inte.
Även om poängmarginalen inte syntes omöjlig att kapa var antalet lag mellan ÖFK och Europa några för många, dessutom har tre av dessa ytterligare en match (två uppskjutna, Häcken–Djurgården och Sirius–AIK spelas den här veckan) på sig att samla poäng.
Efter 1–3 och bara fem omgångar kvar måste Europa den här vägen vara omöjlig, bommen föll obarmhärtigt ned när Hammarby skruvade upp takten i andra halvlek, sprang och passade hemmalaget sönder och samman och placerade tre bollar bakom Aly Keita på 20 minuter.
Nu får siktet vara en plats bland de åtta bästa och därmed en seedningsfördel när Svenska cupens gruppspel ska lottas.
Gott nog som jag ser det!

Trots förlusten var ÖFK länge med i den här matchen som svängde fram och tillbaka redan från avspark. Det var två lag som verkligen bemödade om att spela bollen snabbt och oftast i planens längdriktning, det var lite handboll över det hela och det var kul att titta på.
Men ganska snart gled initiativet över till Hammarbys fördel, inte mycket men tillräckligt för att det inte skulle kännas helt bekvämt. Hemmalaget fick allt svårare att hålla ihop sitt lag, det blev lite väl långt mellan lagdelarna och det utnyttjade Hammarby.
Och det måste sägas: Hammarbys passningsspel var mera exakt än hemmalagets.

Det gav också utdelning i mitten av den andra halvleken. Såväl 2–0 som 3–0 var frukten av ett lysande kombinationsspel.
# 63:e min: Simon Sandberg försöker från högerkanten hitta ytan kring straffpunkten, en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger... Då har ÖFK:s försvarslinje rämnat och Alexander Kacaniklic hittat den tomma ytan och kan ostört raka in 2–0.
# 74:e min: Pass, pass, pass, pass, pass, pass. pass ... mål! Med ett tillslag i alla moment tar sig Hammarby över ÖFK:s planhalva i rasande fart och Aron Johansson gör sitt tionde mål för säsongen. 3–0-målet måste vara ett av de snyggaste i årets serie, fotbollsgodis för finsmakare! Det var bara att ställa sig upp och applådera.

Men dessa läckerheter till trots: Hammarby fick momentum när Aly Keita i den 53:e minuten släppte till en retur på ett inte alltför märkvärdigt Kacaniklic-skott. Visserligen var det från när håll och nere vid den vänstra stolproten men sådana bollar håller Aly Keita alla dar i veckan. Men inte nu, det blev en kort retur och på den högg Gustav Ludwigson som en kobra,
Jag tror att Keita var riktigt missnöjd med den insatsen!

Här är några noteringar;
# Det vara inte bara Thomas Isherwood som tvingades lämna backlinjen, även Noah Sonko Sundberg fick ge upp efter en timme. Det såg jag inte komma, Sonko hade fram till dess svarat för en sedvanligt stark insats, men i eftersnacket kom det fram att han hade fått känning i ljumsken.

# De här två skadorna medförde att Ronald Mukiibi fick nästan en hel 90-minutare på plan. Det var välkommet inför avslutningen, för såväl Mukiibi som för ÖFK!

# Blair Turgott fortsätter att springa och fortsätter att göra mål. 1–3-redceringen, hans sjätte för säsongen, hade målskyttens signum när han avväpnade två Hammarbyförsvarare på liten ytan strax innanför strafflinjen innan han snyggt placerade bollen i nät från nära håll.

# Nebiyou Perry bjöd på många tekniska läckerheter och bidrog i allra högsta grad till matchens underhållningsvärde. Men jag skulle gärna se att han, åtminstone ibland, tar en rakare väg mot motståndarmålet. Och kommer in i straffområdet...

# ...och bakom Perry uppstår ytor som motståndarna gärna utnyttjar. I delar av matchen var det alldeles tydligt att Hammarby hade koll på var stöten skulle sättas in ... och då fick Kalpi Ouattara jobba hårt på vänsterbacken!

# Det byts ganska friskt den här speciella coronasäsongen, det täta matchandet har ju givit möjligheten till fem byten under en match. Trippelbyten förekommer både nu och då när man vill få matchbilder att ändra karaktär. Några gånger ger det önskat resultat, oftast händer inte ett smack eller så blir det sämre. ÖFK:s trippelbyte efter en timme hamnar väl under den sista kategorin. Det blev helt enkelt ingen riktig ordning i organisationen.

# Apropå det tuffa matchandet; Thomas Isherwoods skada, hur svår eller lindrig den nu är, kan vara resultatet av för tung belastning. ÖFK:s bjässe i mittförsvaret sparar ju inte på krutet, det är alltid fulla spett från start till mål i hans insatser. Dessutom blev det två matcher i U21-landslaget när många andra kunde vila sina slitna kroppar för ett par veckor sedan.

# Tre insläppta mål, det var första gången den här säsongen.

# Nu väntar två bortamatcher för ÖFK, Mjällby kommande helg och Häcken veckan därpå. Men det är inget att frukta, ÖFK är ju seriens bästa bortalag! Hemma på Jämtkraft återstår två försök att förbättra årets svaga facit (tio poäng) när Varberg och IFK Göteborg kommer på besök i slutet av november.

# Till sist; här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 2 – Noah Sonko Sundberg (60) 4, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood (7) betygsätts ej, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg (60) 2, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett (60) 3, Ludvig Fritzson 2, Nebiyou Perry (79) 3 – Blair Turgott 3. Ersättare: Ronald Mukiibi (7) 3, Francis Jno-Baptiste (60) 2, Sam Mensiro (60) 2, Jerell Sellars (60) 2, Nikolaos Dosis (79) betygsätts ej.

En sådan har dag vet man ju inte var man ska börja...

Men en snabb sammanfattning får bli att ÖFK tog årets roligaste seger efter årets bästa halvlek! Och det allsvenska kontraktet måste vara fixat – med bred marginal!

Sirius–ÖFK 2–3 där ÖFK grundade sin trepoängare efter årets bästa halvlek (den första) trots att det var Sirius som stod för det mesta av grannlåten. Sug på den karamellen – men jäklar i min lilla låda vilken raggarfotboll vi bjöds på under den första halvan. Då small det både här och där vill jag lova – på alla sätt och i en rasande fart!

Men det går naturligtvis inte att komma förbi dagens snackis: lösningen på ÖFK:s målvaktsproblem.

# Aly Keita, seriens bästa keeper den här sommaren, isolerad på hemmaplan med covid-19.

# Sixten Mohlin, den givne ersättaren, också sjuk. Han var faktiskt aldrig aktuell för spel trots att så hävdades ända fram till startelvan släpptes timmen före avspark - Mohlin var inte ens i Uppsala!

# Då fick Andrew MIlls chansen.

Andrew Mills, who?

Det undrade nog hela fotbolls–Sverige, säkert också många ÖFK-fans som inte har riktigt koll.

26-årige Andrew Mills har aldrig spelat en seriematch för ÖFK trots att han varit i föreningen sedan 2017, då som lån från IFK Östersund. Ett par cupmatcher (senast i torsdags när ÖFK besegrade Nyköping) och några träningsmatcher, mer har det inte blivit. Mills har stoppats av en svår knäskada där rehaben har kantats av fyrtioåtta sorger och femtielva bedrövelser.

Men Mills har vägrat att ge upp och nu var det äntligen dags att få visa upp sig på den riktigt stora scenen. Men jag måste medge att jag var skeptisk när Mills namn dök upp i laguppställningen (dessutom fanns ingen back up på avbytarbänken..), I mina ögon såg Mills mer än lovligt rostig ut i torsdags...

Jag hade fel. Jättefel.

Som han tog den här chansen. Andrew Mills såg ut som han inte hade gjort något annat än spelat elitfotboll i hela sitt liv.

Han fick också en perfekt start när han efter fem minuter i samarbete med Eirik Haugan lyckades stoppa Sirius vasse Stefano Vecchia med ett släpande vänsterben och sedan fortsatte det av bara farten; snygg passning i trång situation, lagom svår nedplock av inlägg, vass räddning på Sugitaskott, täckte ut farlig Björnströmframstöt till hörna och i momentet efter en strålande reflexräddning när Björnström dök upp vid den vänstra stolpen och strax innan pausfikat styrde han en vass Vecchiafrispark utanför sin högra stolpe.

Mills bjöd på hela registret av bra målvaktsspel och när det krisade som mest fanns alltid en hjälpande försvarare på plats och sopade rent framför buren.

Det var bäddat för succé...

...och tuppkammen växte naturligtvis ytterligare när han i den 50:e minuten räddade Hjalmar Ekdals nick från nära håll, den räddningen var verkligen sylvass. Mills såg omutlig ut, en smart fotparad och en snygg täckning vid linjen förstärkte bara intrycket. Mills hade koll på läget.
Men så kom ett ynka litet misstag som gav Sirius kvitteringsbollen 1–1 och momentum i matchen:

# 62:a min: Frispark från långt håll, Elias Andersson vid bollen och Mills ställde en mur som var lika ihålig som en schweizerpst. Pang med vänsterfoten och ÖFK-målvakten var inte i närheten av att kunna stoppa den kulan.

Här avslöjades bristen i såväl samarbete och erfarenhet!

Det misstaget kunde ha knäckt den bäste. Men Mills lät sig inte nedslås, han borstade av sig dammet och var säkerheten själv den avslutande halvtimmen. Andrew Mills var en av många glada matchhjältar i ÖFK den här eftermiddagen, förmodligen den gladaste. Som han hade väntat på den här dagen, och som den slutade! Bilderna efter slutsignalen när han stormades av lyckliga lagkamrater kommer jag att ta med mig långt in i den här hösten.

Här är några andra noteringar;

# Lika glad som Mills var naturligtvis Henrik Bellman (byttes in i 55:e minuten) som gav Sirius nådastöten med sitt 3–1-mål i matchens 83:e minut. Bellman curlade upp bollen i Siriusmålvakten Lukas Jonssons vänstra kryss från 20 meter. Det var Bellmans första allsvenska fullträff (han har ju inte spelat särskilt mycket), snyggare kan det inte göras!

# Glad var naturligtvis även Blair Turgott, tvåmålsskytt denna dag (kunde ha blivit ytterligare ett då han precis före pausvilan sånär hade överlistat Lukas Jonsson). Vid 1–0-målet var han på rätt plats sedan Ludvig Fritzson och Felix Hörberg gjort förarbetet (ett rasande snyggt fotbollsmål!) och vid 2–1 serverades Turgott bollen av ett förvirrat hemmaförsvar innan han satte bollen utom räckhåll för Lukas Jonsson.

# Men Mills målvaktsspel och glada målskyttar till trots; min ÖFK-are den här dagen var Ludvig Fritzson. Vilken satans match han gjorde! Stort jobb parat med lagom elakhet var precis det som ÖFK behövde för att stoppa upp Sirius tillräckligt ofta för att överleva när det stormade som allra värst. Dessutom regissör till två av ÖFK-målen; den långa passningen som öppnade för 1–0 och den som drev bollen över halva plan innan han lämnade över till Bellmans känsliga högerfot vid 3–1!

# Raggarfotboll skrev jag här ovan om första halvlek. Sirius broderade snabbt, snyggt och vägvinnande medan ÖFK försvarade sig tufft och stabilt, ibland lågt och ibland med hög press. När man fick tag i bollen ställde man om snabbt. Ibland, under den första halvtimmen, lite väl snabbt. När ÖFK väl insåg att det gick att hålla i bollen blev det ännu bättre. Men sammantaget bjöds vi på en härlig första halvlek.

# Till den bidrog också domaren Victor Wolf som vågade lita till fördelsregeln och blundade för en hel del klara övertramp. Men vilket flyt han fick i matchen. Sämre gick det när han började blåsa. Siriusspelarna klagade mest. Det skulle dom inte ha gjort, det var ju hemmalaget som gynnades av Wolfs felbeslut. Varningarna på Sonko Sundberg och Sam Mensiro går inte att snacka bort. Men hur tänkte domaren när han drog upp det gula kortet för Eirik Haugans tackling (bättre försvarsspel kan man väl inte göra?) och Charlie Colkett lilla dispyt med Elias Andersson? Och Ludvig Fritzson fick väl inte en enda frispark med sig trots massor av tjuvsmällar? Jo, en kommer jag på. Men det behövdes något som påminde om ett överfall innan ÖFK:s slitvarg fick domaren på sin sida...

# ÖFK har nu tagit 23 poäng (av sina 33) på bortamark och är Allsvenskans bästa bortalag efter 24 omgångar. Sex segrar, fem kryss och bara en förlust (premiären mot Hammarby). Det är sensationella siffror, fullständigt makalöst!

# Här dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Andrew Mills 4 – Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 4 – Felix Hörberg (92) 3, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett (55) 3, Ludvig Fritson 5, Nebiyou Perry (55) 3 – Blair Turgott (89) 4. Ersättare: Sam Mensiro (55) 3, Henrik Bellman (55) 3, Francis Jno-Baptiste (89) och Nikolaos Dosis (92) betygsätts ej.

Till sist; Sirius må vara den stora injektionen i årets allsvenska, när de spelar som allra bäst hamnar alla motståndare mer eller mindre i en torktumlare. Men, jag måste tillstå att en seger över Uppsalalaget sitter lite extra skönt. Jag kan stå ut med att kallas långsur men deras försök att sno poängen förra året via en anmälan mot ÖFK om för få ”hemmafostrade” spelare i 18-mannatruppen var ett lågvattenmärke som jag sent ska glömma. Sirius har också genomfört minst en spelarförsäljning där man visserligen har klarat sig igenom alla juridiska spetsfundigheter men där moralen kraftigt kan ifrågasättas. Lite skadeglädje måste jag få visa, den här ÖFK-segern kan ha spelat bort Sirius från en Europaplats!

0–2. 0–3, 1–3, 1–2. Och så 1–2 på söndagseftermiddagen.

Det är ÖFK:s trista svit när AIK kommer till Jämtkraft arena i allsvenska ärenden; fem raka förluster och 3–12 i målskillnad.

Noll poäng, AIK är verkligen ÖFK:s skräckmotståndare på hemmaplan. Överlägset!

Det var två form- och försvarsstarka gäng som ställdes mot varandra: ÖFK med åtta matcher utan förlust (fem segrar, tre oavgjorda), uppgraderade AIK med kryss mot Malmö FF samt segrar mot Hammarby och Mjällby.

Men det var också två gäng med samma problem:

Offensiven. ÖFK och AIK var de två lag som gjort minst mål, skjutit minst på mål och skapat minst med klara målchanser, statistiken var överväldigande. Det var upplagt för en målsnål historia, stark defensiv mot svag offensiv.

Hur det blev?

Inte alls som man kunde förvänta. Visserligen var det ingen match det slog gnistor om men det var en match som hade puls från start till mål. AIK inledde bäst, ÖFK tog över innan innan pausfikat och behöll kommandot i öppningen av andra innan avgörandet föll;

# 64:e minuten, ställningen 1–0 till AIK: Bollen i ÖFK:s ägo långt ned i högerförsvaret, hög AIK-press när Eirik Haugan spelar hem bollen till Aly Keita som på ett tillslag söker Charlie Colkett utanför straffområdet. Filip Rogic (ÖFK-spelare säsongen 2013) läser Keitas passning, snor bollen, frispelar Henok Goitom och tvåan sitter i tom bur!

Där och då känns matchen körd, AIK har ju genom åren utvecklat förmågan att försvara en ledning till en alldeles egen konstart.

Men ÖFK hade ytterligare en växel att peta in sedan Amir Azrafshan/Pero Kapsevic stoppat in alla offensiva vapen som fanns att tillgå. Visserligen var det inte särskilt strukturerat alla gånger och det slarvades med detaljerna när möjligheterna att skada AIK uppstod.

Simon Kroon hade bästa möjligheten när han en kvart före slutet nickade från nära håll, AIK-målvakten Budimir Janosevic räddade och Kroon forcerade returen på fel sida stolpen. Då kändes det kört.

Chansen skulle dock komma när Thomas Isherwood nådde högst på en hörna och nickade in 1–2 (äntligen mål på hörna) i den 87:e minuten. Men tiden var för knapp för att det skulle hinna bli något mer, visserligen var det rörigt några gånger i AIK:s straffområde men den där riktigt giftiga kvitteringschansen kom aldrig den här gången.

Här är några noteringar;

# Den stora snackisen var givetvis Aly Keitas ”indianare” som sänkte hemmalaget den här gången. Vi som följt Keita genom åren vet ju att den här typen av misstag har hänt med jämna och ojämna mellanrum (jag vet inte hur många gånger jag skrivit att ÖFK-målvakten spelar med lite väl små marginaler...). Den här sommaren, i alla fall sedan ÖFK ändrade sitt sätt att spela, har den här typen av tabbar varit bortsuddade. Nu kom den och ingen vet bättre än Keita själv att den passningen var verkligen inte okej.

Men som alla vet: Keitas säspng har så här långt varit alldeles fantastisk! Det är bara att glömma och gå vidare.

# Noah Sonko Sundberg (avstängd), Nebiyou Perry (knäskadad) och Francis Jnp-Baptiste (på bänken) saknades från startelvan i segermatchen mot Helsingborg förra helgen. Sonko saknades mest, han hade behövts vid hörnan där AIK tog ledningen redan i den sjunde minuten. Sonko vinner otroligt många dueller i röran framför Aly Keita, inte minst i samband med fasta situationer. Och mot AIK är det tuffare än nästan alla andra gånger, Sebastian Larssons känsliga högerfot är verkligen inte att leka med, han skjuter ju prick på sina medspelares huvuden!

# Simon Kroon var tillbaka i startelvan efter lång frånvaro. Kroons spelglädje gick inte att ta miste på, speciellt inte sedan han flyttade över från vänster- till högerkanten och slapp hålla reda på Mikael Lustigs offensiva utflykter. När Kroon fick en lättare motståndare (Eric Kahl) briljerade han i några tekniska nummer som sånär hade gett utdelning.

# Samtidigt satte Felix Hörberg stopp för Lustigs anfallslusta och det förändrade matchbilden (tillsammans med att AIK tvingades byta ut en skadad Nabil Bahoui). Hörberg bjöd också på matchens rökare när han i mitten av den första halvleken tvingade AIK:s målvakt till en prakträddning. Matchens två bästa prestationer!

# Sotirios Papagiannopoulos var tillbaka på Jämtkraft arena, nu i AIK:s färger. ”Sotte” var sig lik, tryggheten själv när det blåser emot. AIK värvade klokt när det som bäst behövdes!

# Värd en liten extra blomma: ”Sottes” mittbackspartner Per Karlsson blev målskytt när han förbättrade sitt eget AIK-rekord i antal matcher. 323 matcher, det är respekt!

# Trots att ÖFK:s fina svit på åtta förlustfria matcher bröts tycker jag att man framförallt ska ta med sig att man den här gången hade ett mer kontrollerat anfallsspel än många gånger tidigare.

# Nu tar Allsvenskan en liten paus för landslagsspel. 18 oktober spelar ÖFK nästa gång, i Uppsala mot Sirius. Då tror jag att Jerell Sellars än redo att kliva in från start!

# Men frågan är om Thomas Isherwood då är kvar i klubben. Isherwood har en superstark säsong bakom sig, har just den profil (på många sätt) som många internationella klubbar söker och enligt mediauppgifter sent på söndagskvällen har hugade spekulanter höjt sina tidigare bud. Har ÖFK råd att tacka nej?

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Sam Mensiro (63) 3, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 4 – Felix Hörberg (63) 3, Isak Ssewankambo (68) 2, Ludvig Fritzson 3, Simon Kroon 4 – Charlie Colkett 3, Blair Turgott (80) 2. Ersättare: Jerell Sellars (63) 3, Ronald Mukiibi (63) 3, Francis Jno-Baptiste (68) 2, Ahmed Awad (80) betygsätts ej

Det är ingen hejd på så bra det går för ÖFK (på planen, coronahanteringen återkommer jag till jag längre ner) just nu; 1–0 på Olympia i Helsingborg betyder åttonde matchen i rad utan förlust (fem segrar, tre oavgjorda) och bara en förlust de senaste 14 matcherna.
Det är starka papper alla dar i veckan och med åtta omgångar kvar att spela parkerar ÖFK på en synnerligen stabil åttondeplats.
Jag har, mycket medvetet för att slippa ha ett antal enögda ÖFK-fans med högafflar efter mig, valt att skriva vid ett antal tillfällen den här sommaren, att ÖFK haft ”marginalerna på sin sida”; utfallet har helt enkelt varit betydligt bättre än prestationen.
Så var det även i söndagens segermatch, Helsingborg hade ett antal möjligheter att avgöra innan Jerell Sellars smackade upp bollen i Helsinborgmålvakten Ian Petterssons vänstra kryss.
Jag kunde lika gärna har skrivit tur.
Bollen rullar, på ett nästan osannolikt sätt, ÖFK:s väg i omgång efter omgång och har så gjort en ganska lång tid (även under Ian Burchnalls ledning).
Att det är precis så berättar inte bara mitt fotbollsöga, det finns dessutom siffror som styrker tesen.
När FotbollDirekt med hjälp av statistiksajten Wyscout kokar ned alla parametrar (fakta) från Allsvenskans 21 första omgångar till en soppa kallad ”expected points” hamnar ÖFK sist i tabellen.
Dyngsist!
Det som presterats borde ha gett knappa 20 poäng före dagens match.
Och tittar man statistiskt på insatsen mot Helsingborg är jag övertygad om att ÖFK inte tog något skutt uppåt i den ”tabellen”. När man scrollar igenom fotbollförbundets rapport är det tämligen fattigt i bortalagets kolumn; några skott utanför, sex varningar och ett antal byten och det är ju ingenting som, en ”normal” säsong, ger utdelning i poänghåven.
Men en notering sticker ut:
# 76:e min: 0–1 Jerell Anthony Sellars
Assist: Kalpi Wilfried Ouattara
Och mer behövdes inte för att ta ytterligare en ytterst värdefull trepoängare, ja egentligen, som den dysterkvist jag är, en sexpoängare. Det är nämligen så jag ser på segrar mot lag som just Helsingborg, Kalmar FF, Falkenberg och några till. Tre poäng vunna för ÖFK, tre poäng förlorade för motståndarna…
Här är några andra noteringar;
# Jerell Sellars blev alltså matchvinnare med årets första fullträff. Och det var inget vanligt mål, nej här handlade det om en välriktad projektil från en känslig västerfot. Det är sådana mål man blir glad av – på många sätt!
Sellars matchas försiktigt med tanke på hans skadehistorik. Det är klokt även om jag helst skulle vilja se honom i startelvan, så bra som han nu är. Men den 24-årige engelsmannen är ingen 90-minutersspelare än så länge och kanske inte blir det den här säsongen. Men de minuter han får så gör han skillnad, det har vi sett vid flera tillfällen den senaste månaden.
# Kalpi Ouattara serverade Sellars den öppnande passningen vid segermålet. Det var han synnerligen värd efter sin bästa insats i ÖFK-dressen!
# Simon Kroon fick hoppa in redan efter en halvtimme (bytte av en helblek Nebiyou Perry) och var uppenbart spelsugen. Kroon och Sellars såg ut att trivas bra tillsammans.
# Men ÖFK:s styrka, precis som hela den här sommaren, var naturligtvis försvarsspelet. Aly Keita höll nollan för nionde gången och framför honom städade Sonko Sundberg, Haugan, Isherwood och Ouattara undan med besked. Visst sviktade man vid några tillfällen, absolut, men oftast kunde man hålla anstormande hemmaspelare utanför sig.
# Men hur hade det gått om hemmalagets lagkapten Rasmus Jönsson inte slagit knut på sig själv när han skulle raka in Helsingborgs ledningsmål i öppen kasse från nära håll? Några minuter innan Sellars skickade in sin vinstgivande missil…
Här kan vi snacka om marginaler både hit och dit! Eller tur…
# Noah Sonko Sundberg drog på sig sin fjärde varning och missar hemmamötet med AIK nästa söndag. Trist, både för Sonko och oss som tittar på. Det blir fjärde matchen på relativt kort tid som Sonko är avstängd. Det sätter jag ett minus för!
# Här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5, Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan (77) 4, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara (77) 4 – Felix Hörberg 2, Isak Ssewankambo 4, Ludvig Fritzson 3, Nebiyou Perry (30) 1 – Francis Jno-Baptiste 1, Blair Turgott (63) 2. Ersättare: Simon Kroon (30) 3, Jerell Sellars (63) 5, Henrik Bellman (77) 1, Sam Mensiro (77) 3,
*
Så till något helt annat:
ÖFK:s coronahantering.
Jag kunde ge mig fan på att jag och alla andra inte fick veta hela sanningen om coronautbrottet i förra veckan och i samband med hemmamatchen mot Djurgården. Vi vet fortfarande inte vad som hände eftersom ingen vill berätta sanningen. Men jag är övertygad om att här ligger inte bara en hund begraven, det är säkert en hel kennel!
Det är ju faktiskt bara att lägga ihop ett plus ett så kan det faktiskt inte bli något annat än två!
Har man, som jag, levt ett helt liv i idrottens värld, vet man att det sliras på sanningen i många sammanhang. Man tänjer på snöret till bristningsgränsen.
Här gick det av – och då ville klubbens läkare sedan många år tillbaka, Jan Hansson, inte längre vara med.
All min sympati till Hansson!
I hans vardagliga profession, överläkare på hjärtavdelningen vid Östersunds sjukhus, måste man hålla sig till regelverket. Vi måste ju alla kunna lita på doktorn när man hamnar i en utsatt position.
Och helt uppenbart kolliderade två världar när covid-19 smög sig in bland ÖFK:s spelare och ledare.
Till ÖFKs ledning kan jag bara säga efter allt trixande och ljugande de senaste åren, oavsett vem som styrt skutan:
Mycket kan ni säkert försöka dölja.
Men fuskar ni med coviden så har ni skitit i det blå skåpet!
Jag ser med stort intresse fram mot föreningen Svensk Elitfotbolls och Svenska fotbollförbundets försök att bringa klarhet i det här synnerligen delikata ärendet!

# ÖFK var nöjd med poängen. Men inte med prestationen.
# Djurgården var nöjd med prestationen. Men inte med poängen.
Det är väl den enkla sammanfattningen när ÖFK och Djurgården spelade oavgjort 1–1 i söndagseftermiddagens möte på Jämtkraft arena.
ÖFK vägrar att förlora just nu. Det här var sjunde raka sedan hemmaförlusten mot Elfsborg för väääääldigt länge sedan, efter fyra segrar i följd har vi nu tre raka kryss. Alla poäng har inte varit alldeles förtjänta, inte den här gången heller. Ett Djurgården kraftigt ansträngt av det tuffa spelprogrammet (den här resan till Östersund låg inklämd mellan två Europamatcher) och en lång skadelista fick matchen i ett tidigt skede dit man ville, man skaffade sig också en 1–0-ledning efter en drygt timme (Magnus Eriksson, hans första efter återkomsten till Djurgården och Allsvenskan) och såg ut att kunna flyga hem till Stockholm med en ytterst viktig och välförtjänt trepoängare i bagaget.
Men då hade man inte räknat in att ÖFK är en motståndare med många marginaler på sin sida för tillfället – och som dessutom strider ända in i det bittersta slutet. Varje gång!
En minut in på övertiden: Jerell Sellars och Simon Kroon (välkommen tillbaka!) lyckadess i samarbete ute vid den högra hörnflaggan hålla kvar bollen i offensiven, Kroon lyfte in den framför Djurgårdens mål där Francis Jno-Baptiste vann slaget i luften och 1–1 satt som en smäck bakom en chanslös Per Kristian Bråtveit i Djurgårdens mål.
Det här var en match där bolltrygga Djurgården såg ut som vanligt den här sommaren. Bra kontroll på spelet. Men utan riktigt spets. Så här har det sett ut.
Det var heller första gången som man tappade en ”säker” ledning i matchens slutskede, det har också hänt tidigare.
Det är därför fjolårsmästarna halkat en bit efter i guldstriden. Just nu är man nio poäng efter ledande Malmö FF med en match mindre spelad.
Djurgården spelar bra, trevlig och underhållande fotboll (ungefär som förra året). Men det händer alldeles för lite i och kring motståndarnas straffområde. 30 mål på 20 matcher så här långt, 53 på 30 matcher guldåret.
Det är skillnaden!
ÖFK hade svårt att etablera något spel på Djurgårdens planhalva, det mesta av energin gick åt till att jag sina passningssäkra motståndare. Och när man gick till anfall var det svårt att få med tillräckligt många i attackerna.
Inte ens i slutskedet, när Amir Azrafshan/Pero Kapsevic hade bytt in alla offensiva pjäser som fanns att tillgå, hände så mycket. Hemmaspelarna slarvade med detaljerna och då är det svårt att få till någon slagkraft i offensiven.
Förrän vi hade kommit en liten bit in på övertiden...
Men å andra sidan: Försvarsarbetet var lika imponerande som nästan alla gånger tidigare den här sommaren, 22 insläppta mål på 21 matcher är i sanning imponerande!
Här är några noteringar;
# Noah Sonko Sundberg är riktigt på hugget just nu. Bra hela förra säsongen, absolut, bra hela den här sommaren, absolut. Men just nu har sin bästa tid i ÖFK. Första halvleken var helt magnifik, han gav inte store och starke Emir Kujovic en chans ens i luftduellerna, lite besvärligare efter paus när Djurgården hade ett vassare anfallsspel.
# Thomas Isherwood kompletterade utmärkt i mittförsvaret, Sam Mensiro och Kalpi Ouattara höll emot bra på kanterna. Och mot Djurgården är det helt avgörande, fjolårsmästarna anfaller ofta och gärna längs sidlinjerna – där är det alltid full trafik!
# Curtis Edwards var tillbaka på sin gamla hemmaarena och tillsammans med lagkaptenen Jesper Karlström och målskytten Magnus Eriksson (som nummer tio) styrde de matchbilden. Trion på det centrala mittfältet hade nästan 260 bollkontakter, Curtis flest med 97. Det är mycket, det!
# Felix Hörberg fick ta högerbacksplatsen i andra halvlek sedan Sam Mensiro tvingats ge upp efter en fotskada. Möjligt att Hörberg kunde ha skött sina kort lite bättre i förspelet till Djurgårdens ledningsmål, en felaktig utgångsposition gav Edward Chilufya möjligheten att få ett litet övertag i löpduellen. Mer behövdes inte för att bollen skulle kunna spelas in i ÖFK:s straffområde. Hörberg kanske litade på sin snabbhet men här mötte han en motståndare som också kunde flytta på sig!
# Simon Kroon kom in efter pausvilan (har varit borta sedan hemmaförlusten mot Malmö FF och det är så länge sedan så vi har hunnit glömma både dag och resultat...), Jerell Sellars byttes in efter 58 minuter, Francis Jno-Baptiste i den 72:a minuten. Signalen var tydlig, vi ska framåt. Men det hände inte så mycket förrän vid kvitteringen – där alla tre var i högsta grad inblandade!
# Baptiste har gjort tre mål på lite speltid sedan han kom tillbaka från utlåningen till Eskilstuna. Bravo! Men det var inte alldeles enkelt att räkna ut...
# Mera byten: Nye Nikolaos Dosis fick möjligheten att visa upp sig 20 minuter före slutet. Från juniorfotboll i division 4-klubben Djursholm i juni till allsvenskt spel, det gigantiga steget fixade han galant. ”Moget” är väl det bästa omdöme han kan få.
# Med tanke på matchbilden måste sägas att Aly Keita hade en ovanligt lugn dag i buren. Målet blev han ställd på, Magnus Eriksson fick en halvträff som gav en väldigt konstig bollbana. Men å andra sidan, kollegan PK Bråtveit hade ännu mindre att bestyra. Det här var definitivt inte målvakternas match och då kanske ni förstår att chansmässigt var det en rätt fattig uppgörelse.
# Här är ÖFK.betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Sam Mensiro (46) 3, Noah Sonko Sundberg 5. Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara (83) 3 – Felix Hörberg 2, Charlie Colkett 3, Isak Ssewankambo 3, Nebiyou Perry (72) 2 – Ludvig Fritzson (72) 2, Blair Turgott 3. Ersättare: Simon Kroon (46) 3, Jerell Sellarrs (58) 3, Francis Jno-Baptiste (72) 3, Nikolaos Dosis (72) 2, Ronald Mukiibi (83) betygsätts ej.
Till sist; ÖFK ser ut, såvitt jag känner till, att kunna hålla covid-19-attacken utanför sig men trasslade (med hjälp av diverse medier) till det i informationen inför matchen. Det blev i alla fall inte glasklart. Så här enkelt (om det finns något som är enkelt i den här coronapandemin) var det: Ett tidigt fall (snabbt isolerat) och två nya upptäckta i fredagstestet. Det blir tre totalt, två av dessa friskförklarades när testresultatet blev känt på lördagseftermiddagen. Svårare än så var det inte, den här gången!

Jag trodde att upphämtningen i Norrköping i torsdags (från 0–2 till 2–2 i matchens slutskede) skulle ge massor av extra energi.
Fel!
Den gav bara trötta ben och trötta huvuden.
ÖFK spelade oavgjort mot Örebro SK, 0–0., i måndagskvällens match på Jämtkraft arena. Men den poängen förtjänade man inte. Örebro var bättre i de mesta men hade inte tillräckligt med spets att forcera ÖFK:s starka försvarsmur, i varje fall inte den här gången.

ÖFK får ta med sig poängen, notera att man spelat sex raka utan att förlora (fyra vinster och två kryss) och att man, på papperet, är Allsvenskans formstarkaste lag. Det är gott nog, allrahelst (och det är ytterst viktigt när det finns folk som börjar yra om Europaplats, hur tänker ni?) som avståndet till lagen där bakom hålls intakt.
När man ser måndagskvällens energilösa prestationen ska vi vara glada att ÖFK skaffat sig den här positionen i tabellen efter en synnerligen framgångsrik tvåmånadersrepa, en förlust på tolv matcher. Men det är fortfarande tio matcher kvar att spela och vi vet att mycket kan hända. Och när det händer går det ruskigt fort!
AIK och Göteborg kommer att resa sig, Örebro ser ut att ha hittat ett bra spår och Helsingborg har jobbat ihop fyra överraskande poäng i de senaste två omgångarna (seger mot Djurgården, oavgjort mot Hammarby). Det är lag som just nu är bakom ÖFK.
Varningen är utfärdad, poängen kommer inte gratis, och den negativa kvalplatsen kan fortfarande bli aktuell. (Däremot tror jag det är omöjligt för Kalmar FF och Falkenberg att jaga ikapp, de kan dessutom försatt sina chanser att sno poäng av ÖFK!)

Det var, vilket inte alls är ovanligt när ÖFK och ÖSK, en väldigt konstig matchrytmn. Inledningen gick i expressfart och så långt var ÖFK väl med i händelserna. Det gick fram och tillbaka, dock utan större tanke.
Men när det lugnade ned sig tog Örebro kontrollen och styrde skeendet. Själv var jag mest förvånad att så bollskickliga spelare som Nordin Gerzic och Nahir Besara fick styra och ställa som de ville utan att hemmalaget hade något motdrag, duon hade ju oceaner av yta att operera på. Samtidigt läckte ÖFK:s vänstersida där Neboyou Perry och Kalpi Ouattara hade dålig koll på Hussein Ali och David Seger.
Men Örebro saknade kvalitet när de närmade sig straffområdet och de avslut som togs var för det mesta illa riktade.

Efter pausfikat bjöds en ny portion av spel i överljudsfart, nu var den betydligt kortare, innan det åter lugnade ned sig – och Örebro på nytt hamnade i förarsätet.
Men inte heller nu förmådde närkingarna att spräcka Aly Keitas nolla även om det osade bränd katt betydligt oftare i den andra ronden.
Men ÖFK-målvakten tog lugnt och tryggt hand om det som inte Noah Sonko Sundberg, helt suverän, och hans försvarskompisar stoppade. Det defensiva hemmajobbet kan ingen klaga på, verkligen inte. Men det har ju funkat under hela sommaren och 21 insläppta mål så här långt är ett bevis så gott som något (bara Malmö FF och Häcken har släppt in färre, Djurgården lika många).

Några noteringar;
# ÖFK hade gjort två ändringar i startelvan sedan Norrköpingsmatchen. Eirik Haugan var sjuk, Noah Sonko Sundberg tog steget in bredvid Thomas Isherwood i mittförsvaret och Sam Mensiro blev högerback. På mitten var Felix Hörberg tillbaka efter sjukdom, Henrik Bellman fick börja på bänken.

# Ronald Mukiibi meddelades vara skadad och inte med i laguppställningen. Saknades gjorde även Ludvig Fritzson.

# Den nykomponerade backlinjen klarade defensiven på bästa sätt, hållen nolla är alltid en hållen nolla. Men uppspelen var den här kvällen för dåligt adresserade. Därför blev det heller inte många möjligheter till så organiserade offensiva attacker. Det mesta gick på chans och vill man vara riktigt elak så blev utdelningen 13 hörnor och inte så mycket mer!

# Jo, en chans vill jag nämna; Nebiyou Perry fick världens möjlighet i mitten av den andra halvleken då han i en snabb spelvändning fick chansen att utmana en ensam Örebroförsvarare, fintade bort denne och skaffade sig ett kanonläge för sin vänsterfot. Men Perry kunde inte hålla sig (den här gången heller...) utan skulle dra backen ytterligare en gång och då blev det pannkaka av möjligheten.
Sånt kallar jag pojklagsfotboll och det har man inte råd med på den här nivån. Perry är snart 21 år och måste börja leverera mål. Noll fullträffar på 19 matcher är helt enkelt dåligt med hans verktygslåda. Det är dags att sluta leka och det måste han få veta!

# Det var inte bara Perry som var blek på Örebros planhalva. Francis Jno-Baptiste kom fel på det mesta och Felix Hörberg såg bara seg ut i steget och slog slarviga inlägg, Ahmed Awads inhopp i andra halvlek gladde verkligen inte många och inte heller Jerell Sellars blev något hot när han kom in en halvtimme före slutet. Jag ger ett litet plus till Blair Turgott, mest för att han aldrig gav upp!

# Isak Ssewankambos energi tog nog slut i Norrköping. Otajmad i både duellspel och passningar. Lika bra som han var i torsdags, lika svag var han i den här matchen. 21 bollkontakter, enigtl sofascore.com, på 71 minuter innan han blev utbytt, kan det verkligen stämma i den positionen? Om så gör är det sensationellt lite!

# Däremot tyckte jag att hans kollega på centrala mittfältet, Charlie Colkett såg rappare ut än vanligt. Man får glädja sig åt det lilla en sån här gång!

# Amir Azrafshan/Pero Kapsevic har ett styvt jobb framför sig den här veckan. Det gäller att tanka ny energi i manskapet, redan på söndag kommer Djurgården på besök. Och då måste hemmaspelet fungera bättre än så här – och som det gjort större delen av säsongen. Nio poäng på tio Jämtkraft-matcher är inte tillräckligt bra, det tror jag vi kan vara överens om.

Till sist, här är ÖFK-poängen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 5, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg (59) 1, Isak Ssewankambo (71) 1, Charlie Colkett 3, Nebiyou Perry 2 – Francis Jno-Baptiste (46) 1, Blair Turgott (85) 2. Ersättare: Ahmed Awad (46) 1, Jerell Sellars (59) 2, Alex Purver (71) 2, Henrik Bellman (85) betygsätts ej.

ÖFK:s resa på vinnarspåret fortsätter.
Ja, jag vet. 2–2 i Norrköping är ”bara” oavgjort och ger ”bara” en poäng.
Men jag ser upphämtningen från underläget med 0–2 efter 56 minuter som en seger. Det var årets bästa ÖFK-prestation så här långt!
Och ibland måste prestationen premieras före poängen. Som i kväll!

Det var annars en matchbild som var ganska lätt att förutse; ett bollhållande Norrköping på ständig offensiv mot ett ÖFK som försvarade sig väl och satsade på omställningar.
Men två gånger gick ÖFK-försvaret bort sig efter individuella misstag och det gav 2–0 till hemmalaget på en knapp timme. Det var inte mycket att säga om det, Norrköpings var det bättre laget och de två målen var mycket vackra.
# 1–0, 34:e minuten: Jonathan Levi driver in från höger och knorrar från 20 meter in bollen med sin vänsterfot i Aly Keitas högra kryss.
# 2–0, 56:e minuten: Aleksander Fransson och Christoffer Nyman i samarbete får Thomas Isherwood att se ut som en vindsnurra innan Nyman bankar in sitt tionde mål för säsongen från nära håll.

Där och då kändes matchen avgjord. Visserligen hade ÖFK haft ett par riktigt bra målchanser strax innan Nyman gjorde sitt 2–0-mål men känslan var absolut att Norrköping nu hade matchen i sin hand.
Men ett antal spelarbyten skulle få matchbilden att svänga – 180 grader!
# Norrköping fick ingen effekt på sina förändringar, snarare ett lag i otakt.
# ÖFK satsade på ett trippelbyte i en smäll efter 63 minuter; Jerell Sellars, Ronald Mukiibi och Ahmed Awad (den nye från Västerås) in – Henrik Bellman, Kalpi Ouattara och Francis Jno-Baptiste ut.
Det gav däremot utdelning, full utdelning!

Speciellt Jerell Sellars hade en superhalvtimme och kom att dominera matchens sista tredjedel. Med sin fina teknik och sitt driv i steget blev han den som samordnade ÖFK-offensiven i jakten på Norrköpings 2–0-ledning. Hemmaförsvaret fick helt enkelt inget grepp på den elegante britten.
Med Sellars till höger fanns också möjligheten för ÖFK att ta sig fram på två fronter för ute till vänster hade Norrköping lika svårt att få tag på Nebiyou Perry...
Ja, egentligen tre. För samtidigt fortsatte Blair Turgott att ta sina energifyllda löpningar i mitten, lika intensivt i slutet som i början av matchen. Oj, så han trummade på i sina försök att spränga Norrköpings försvarsblock.
Det gav ett sensationellt utfall.
# 73:e minuten: Ahmed Awad sticker in bollen bakom hemmalagets backlinje, Blair Turgott tar en exakt avvägd djupledslöpning och skjuter hårt med vänstern från nära håll. 2–1.
# 79:e minuten: Nebiyou Perry driver in från vänster, skickar in bollen framför hemmakeepern Isak Pettersson där Thomas Isherwood (som hade blivit kvar i offensiven efter en ÖFK-hörna) lyckas, på något konstigt sätt, att styra in bollen i mål, 2–2.

Och det kunde faktiskt ha blivit ännu mer när Jerell Sellars strax senare stal bollen av en snopen sista hemmaback men där var Isak Pettersson i vägen.
Men å andra sidan. Norrköpings bjöds också på ett jätteläge långt in på övertiden när ÖFK hade gått bort sig i sin iver att få med sig hela kakan. Sead Haksabanovic fick absolut fritt läge att trycka in segermålet från nära håll när Noah Sonko Sundberg lyckades blocka skottet. Puuuuuh, sa alla ÖFK-vänner och Sonko gjorde en liten segergest...

Här är några noteringar;
# Thomas Isherwood är en stenhård jävel! Två U21-kamper och nu 90 stentuffa minuter – på en vecka och fullt ös ända in i kaklet (dessutom målskytt, hur det nu gick till...?). Isherwood blir nästa ÖFK-export, han har en profil som många efterfrågar på den internationella marknaden, för ÖFK handlar det bara om att hålla honom kvar så länge det går... Låt vara att han blev rejält uppsnurrad vid Norrköpings andra mål men det var inte hans fel. Mittbackskollegan Eirik Haugan tog ett felbeslut i momentet innan och lämnade Isherwood till vargarna...

# Apropå felbeslut: Jonathan Levi ska naturligtvis ha all credd för 1–0-målet, sådana fullträffar måste applåderas. Men Kalpi Ouattara får inte bjuda honom den chansen, inte en gång på hundra år! Levi ska hållas på utsidan och tvingas använda sin (svaga) högerfot. Alltid! (Det får man lära sig i grundskolan).

# Om man ska snacka mera ÖFK-fysik: Vilken match han gjorde Isak Ssewankambo! Fullt ös, upp och ned, kors och tvärs i 90 minuter. Och tänk så nära det var att släggan från 25 meter i början av den andra halvleken hade letat sig förbi Isak Petterssion. (Den returen borde Francis Jno-Baptite gjort något bättre av men han fick inte ordning på sina fötter).

# Målvaktsmatchen var högintressant, glödhete Aly Keita mot högt profilerade Isak Pettersson. Den får väl sägas ha slutat oavgjort. Men det var Pettersson som tvingades göra de avancerade räddningarna!

# Felix Hörberg (sjuk) och Ludvig Frtizson (ond fot) saknades i kvällens ÖFK-uppställning.

# Jag måste skriva det en gång till: Jerell Sellars inhopp var någonting alldeles extraextra. Hoppas bara att hans fysik håller ihop och han blir en 90-minutersspelare lite längre fram i höst!

# Kul för Ahmed Awad att få bidra med en avgörande poängpassning i sin nya miljö. Sånt brukar ge bra energi.

# Ska jag ta lite gnäll också? Jo, jag måste. ÖFK:s hörnor är verkligen inget hot, allrahelst när man vet vilken kapacitet som finns i huvudspelet. Och den där frisparksvarianten som bjöds när chansen fanns att avgöra i slutskedet kommer nog att visas i sammanhang som inte är helt smickrande...

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 5, Kalpi Ouattara (63) 3 – Henrik Bellman (63) 2, Isak Ssewankambo 5, Charlie Colkett 3, Nebiyou Perry 4 – Francis Jno-Baptiste (63) 2, Blair Turgott 4. Ersättare: Jerell Sellars (63) 5, Ronald Mukiibi (63) 3, Ahmed Awad (63) 3.

I ett läsarsvar för några veckor sedan lovade jag att komma med en delrapport efter Allsvenskans 20:e omgång (två tredjedelar). Det löftet tänker jag bryta! Rapporten kommer redan nu, jag insåg att läget passade ännu bättre inför torsdagskvällens omstart efter landslagsuppehållet.

Två stora förändringar är att notera under de åtta omgångar som spelats efter den förra sammanfattningen; Norrköping rasade medan ÖFK hittade vinnarspåret.
# Norrköping, som dominerade stort i inledningen, drabbades av inte bara pyspunka utan här exploderade samtliga fyra däcken när vi nådde fram till augusti. Bara fem poäng, av 24, de senaste åtta matcherna betyder att östgötarna rasade från första till femte plats i tabellen. Då var man tre poäng före Malmö FF och Elfsborg, nu är Norrköping elva poäng efter MFF!
# ÖFK låg då på 13:e plats, precis ovanför kvalstrecket. mest tack vare bra insatser på bortamark (åtta poäng) medan insatserna hemma på Jämtkraft arena hade varit svaga (en poäng). De här åtta omgångarna har gett 15 poäng, man avslutade med fyra raka trepoängare och skuttade från bottenträsket upp till en nionde plats i tabellen och från den plattformen är det betydligt enklare att sig ta sig an fortsättningen.
I morgon kväll möts de två klubbarna i Norrköping, sämst respektive bäst i formtabellen..

Anledningen till Norrköpings sensationella formtapp kan jag bara gissa mig till. Jag tror helt enkelt att de har fått sota för managern Jens Gustafssons tuffa matchning av ”de starkaste” i inledningen. Inget annat lag gick runt på så få startspelare under den första tredjedelen. Det gav utdelning, då. Men inte på sikt!
Det kanske inte är hela sanningen. Men alla i branschen vet att vid minsta energitapp går det fort utför.

När det gäller ÖFK:s förvandling är det lätt att peka ut tre helt avgörande faktorer:
# Nye tränaren Amir Azrafshan har tillfört ny energi i hela gruppen, det gäller både spelare och ledare.
# En annan fotboll; rakare, enklare, mindre risktagande på egen planhalva.
# Bättre spelarprestationer.

Om den sista punkten skrev jag så här efter de inledande tio omgångarna:
”För att ÖFK ska kunna ta sig ur bottenträsket måste följande spelare höja sin nivå: Simon Kroon, Charlie Colkett, Ludvig Fritzson, Blair Turgott, Felix Hörberg och Nebiyou Perry (det finns några till men där har speltiden varit ytterst begränsad)
Prestationerna så här långt är för dåliga.”
Det tyckte jag alltså i slutet av juli (före hemmamatchen mot Helsingborg) och fick stöd av siffrorna på statistiksajten sofascore.com.

När jag nu kollar mina spelarbetyg från de senaste åtta omgångarna konstaterar jag glatt följande: Simon Kroon har jag inte sett röken av sedan hemmamatchen mot Malmö FF (mitten av juli) medan övriga fem i sextetten här ovan har fått betydligt högre betyg av mig under den här perioden.
Blair Turgott (från en mycket låg nivå) och Nebiyou Perry har förbättrat sina siffror allra mest, Felix Hörberg nästan lika mycket. Men kraftiga höjningar även för Colkett och Fritzson!
Lägg därtill att spelare som redan tidigare låg på en hög nivå (Keita, Isherwood, Sonko Sundberg, Haugan, Amin och Ssewankambo) har fortsatt att leverera den ena goda insatsen efter den andra så har ni en viktig del av ÖFK:s kraftiga resultatförbättring.
# De här har fått högst snittbetyg av mig under den här mätperioden: Aly Keita 4,25, Thomas Isherwood 4,13, Noah Sonko Sundberg 4,00, Nebiyou Perry 3,75, Eirik Haugan 3,71, Jerell Sellars (tre bedömningar) 3,62.

Om man kollar betygsättningen på lagnivå (nu för samtliga 18 spelade omgångar) och tar ett snitt på spelarnas individuella betyg så blir sammanställningen den här:
# Topp 6: Elfsborg (b) 3,85, AIK (b) 3,83, Falkenberg (b) och (h) 3,33, Djurgården (b) 3,29, Örebro (b) 3,15.
Förlustmatchen hemma mot Elfsborg, oavgjort borta mot Varberg (kvitterat i matchens sista spark) samt segermatchen hemma mot Kalmar har också genererat ett snittbetyg över 3,0.
# Sämsta insatsen? Första hemmamatchen mot Sirius (0–2) gav usla 1,92 i snittbetyg, låga siffror var det även mot bland andra Hammarby borta (0–2) och Mjällby hemma (0–1).
Sammantaget, räknat i både poäng och mina betyg: Det har fungerat mycket bättre borta än hemma!

Sedan är det naturligtvis omöjligt att bedöma vad som är hönan eller ägget i den här betygsbedömningen. Det enda jag törs säga säga med säkerhet är att segrar, i gemen, genererar högre spelarbetyg, det behöver man ju inte vara raketforskare för att förstå i en resultatbaserad fotbollsvärld.

***
Några noteringar inför fortsättningen;
# Simon Kroon, Jerell Sellars och Ronald Mukiibi – där har ni spelarna som kan lyfta det här ÖFK.laget ytterligare en nivå. Alla tre har plågats av diverse skador och bara medverkat sporadiskt så här långt. Kan vi tro på en bättre höst?

# Svåraste huvudvärken för Azrafshan/Kapsevic: Hur löser man korsbandsskadade Rewan Amins frånvaro på mitten?

# Felix Hörberg har steppat upp efter att Azrafshan kom till klubben. Det nya sättet att spela har givetvis bidragit men i Hörbergs fall tror jag att formationsändringen haft störst betydelse. Med en back bakom sig har Hörberg känt en helt annan trygghet på sin högerkant och vågar nu satsa mycket mer i sin offensiv. Här tror jag dessutom att det finns ytterligare en eller ett par växlar att plocka fram!

# Blair Turgott är också som en ny spelare under Azrafshans vingar. Jag vet att det är många diskussioner om Turgotts kvaliteter men låt mig förklara: Det var länge sedan ÖFK hade någon som var så skicklig att ta sig in bakom motståndarnas backlinje. Senast i hemmamatchen mot Falkenberg sprang han sig till fyra frilägen varav två var ”hundraprocentiga målchanser”. Det är starka papper på den här nivån, det är bara i målskyttet som jag skulle önska mig mer. Glöm heller inte att Turgotts presspel är ytterst jobbigt för de flesta motståndarförsvar.

# Kan Aly Keita hålla skärpan och formen (och dessutom ha marginalerna med sig) i ytterligare tolv matcher? Säsongen så här långt har varit helt magnifik, Allsvenskan bästa målvakt!

# Thomas Isherwood har matchat tufft de senaste dagarna i U21-landslaget (Island borta i fredags, Italien hemma i tisdags). Min gissning är därför att han får börja på bänken i morgondagens match. Jag tror på följande startelva (om det inte hänt saker de här senaste dagarna som jag inte har koll på) mot Norrköping: Keita – Mukiibi, Haugan, Sonko Sundberg, Ouattara – Hörberg, Ssewankambo, Frtzson, Perry – Baptiste, Turgott.

# Att Malmö FF redan har kopplat guldgreppet är väl de flesta överens om, inte minst med tanke på den bredd och kvalitet som finns i truppen. Häcken, Elfsborg, Djurgården och Norrköping slåss om platserna där bakom.

***
Sedan förra sammanfattningen har Rikard Norling fått lämna AIK och Poya Asbaghi IFK Göteborg. Utvecklingen i AIK antydde jag redan innan serien startade, det var ju fullständigt omöjligt att Norlings reptrick skulle få ett lyckligt slut. Och att det skulle gå åt skogen för Poya i Göteborg skrev jag redan förra säsongen! Att klockan var slagen blev glasklart när jag summerade listan på årets nyförvärv; Bjärsmyr, Wernbloom och nu senast Sebastian Eriksson. Det.. är väl så långt man kan komma från Poya-fotboll? För mig var det överraskande att han hängde kvar så länge som han nu gjorde. Cuptriumfen gav visserligen extra syrgas men 13 matcher utan vinst i Allsvenskan blev till sist för mycket för dom som fyller klubbkassan med stålar!

***
Coronapandemin ligger som en blöt filt över hela vårt samhälle sedan ett halvår tillbaka. Bland de hårdast drabbade är elitidrotten som är så beroende av publikintäkterna. Idrotten har snällt ställt in sig i ledet när folkhälsomyndigheten kommit med sina rekommendationer men helt tydligt håller åtminstone dom stora (klubbar och förbund) på att tröttna på senfärdigheten hos våra byråkrater.
När fotbollförbundets tävlingskommitté förra helgen beslutade sig för att trotsa alla varningssignaler (dom var många!) och beordrade Helsingborg att genomföra matchen mot Djurgården trots kraftig smittspridning i spelartruppen var det inget annat är en maktdemonstration mot våra myndigheter. Och förslaget om en 500-gräns på läktaren från 1 oktober närmast fnyser man åt, det ger ju bara nya kostnader och massor av arbete – men inga intäkter.

Jag förstår elitklubbarnas irritation och frustration. Samtidigt som frågan är ytterst komplex så borde vi efter sex månaders funderande ha haft en lösning på plats, det hade inte varit några som helst problem om bara viljan hade funnits. Det handlar ju inte om avancerad forskning, bara att hitta lösningar på ett antal praktiska frågor (och för en gångs skulle samtidigt glömma Stockholmsperspektivet...).
Och kompetensen!
Det är ju alldeles uppenbart att insikten om hur elitidrotten lever och verkar saknas hos våra makthavare och det är ju ytterst märkligt. Det handlar ju om en verksamhet som i årtionden haft största möjliga exponering, där man ska vara både döv och blind för att kunna värja sig.
Här är det glasklart att byråkrater och elitklubbar lever i helt skilda världar, aldrig tidigare har det varit så uppenbart.

***
Gotlänningen Adam Ladebäck dömer morgondagens match mellan Norrköping och ÖFK. Det blir fjärde gången i sommar som Ladebäck tilldelats en ÖFK-match. Fyra ÖFK-matcher har även Fredrik Klitte haft, Victor Wolf har dömt ÖFK vid tre tillfällen. Tre domare från det nedersta hyllplanet (tillsammans har de bara ett 50-tal matcher i Allsvenskan varav Wolf står för merparten) har alltså dömt ÖFK i elva av 19 matcher i årets serie (dessutom viskade en fågel i mitt öra att Per Melin gjorde årets första allsvenska match när han senast dömde ÖFK mot Falkenberg...).
Inget ont om de här domarna, absolut inte, de har alla skött sina uppgifter efter bästa förmåga och på bästa sätt.
Däremot funderar jag på hur den som delat ut uppdragen har tänkt. Eller, tänkte han överhuvudtaget?
(Som en liten jämförelse har Malmö FF haft FIFA-domare, de sex högst rankade – de på översta hyllan, vid 13 av hittills 18 spelade matcher, bland annat vid samtliga hemmamatcher! Ingen av de ovan nämnda ”ÖFK-domarna” tillhör den kategorin. ÖFK har haft FIFA-domare vid sex tillfällen).

***
Sverige har senaste veckan spelat två ytterst viktiga kamper i Nations league (0–1 mot Frankrike, 0–2 mot Portugal) och nästan hela mediabevakningen har handlat om – 20-årige Dejan Kulusevskis speltid! I stort sett hela mediapackat sprang in i samma fålla.
Det kan inte vara lätt att vara Janne Andersson. Det spelar i stort sett ingen roll vilka resultat han gör med sitt (i de här sammanhangen) begränsade spelarmaterial, alltid dyker det upp något konstigt stickspår som han ska försvara sig emot.
Just det, det kanske ska noteras. Regissören som får reportrar och krönikörer att peta in överväxeln heter oftast Zlatan Ibrahimovic.
Klickjournalistikens bästa, och värsta, ansikte. Fortfarande!
Tröttsamt, sa Bill.
Väldigt tröttsamt, sa Bull.

Fjärde raka segern, från sista plats till en stabil parkering i Allsvenskans mittskikt (åttonde plats). Det flyter på alldeles fantastiskt just nu, det tar bra när trepoängarna staplas på hög...

ÖFK:s 2–1 mot Falkenberg satte punkt på en överraskande stark augustimånad som gav (med tanke på hur illa det såg ut under så lång tid dessförinnan) smått sensationella 14 poäng.
Tack, tack, säger jag – och säkert många andra som håller tummarna för allsvensk fotboll i vårt län. Och nu kommer dessutom ett värdefullt uppehåll på två veckor som, äntligen, ger nya tränarteamet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic chansen att jobba med laget lite mer på djupet.
Det har ju inte funnits utrymme för detta i den speedmatchning som sommarens coronaserie tvingat fram.

ÖFK gjorde en alldeles utmärkt första halvlek mot Falkenberg och gick till pausvila med 2–0 i ryggsäcken. Det var, precis som i de senaste segermatcherna, rakt, enkelt och väldigt okomplicerat. Felix Hörberg och Nebiyou Perry hade slagläge på varsin kant medan Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste sprängde Falkenbergs mittförsvar med sina djupledslöpningar.

Det gav bland annat två snygga fullträffar:
# 18:e min: Felix Hörberg trasslar till det och fastnar i en attack på högerkanten, vänder hem och tar hjälp av Ronald Mukiibi. ÖFK-backen tar god tid på sig innan han skruvar inspelet exakt runt Falkenbergs samlade försvarslinje, det är verkligen en boll slagen med millimeterprecision, mot den bakre stolpen där Francis Jno-Baptiste dyker upp med sin skalle och nickar in 1–0. Snyggt, absolut, men också svagt försvarsarbete. Många fanns på plats men ingen såg Baptiste!

# 35:e min: ÖFK-hörna från vänster landar i den bakre delen av straffområdet, Blair Turgott samlar upp, spelar in till centralt placerade Felix Hörberg som klipper till från 25 meter. Hörberg får en sån där träff som alla bara drömmer om men sällan lyckas med och bollen vrider sig in i Falkenbergsmålvakten Johan Brattbergs högra kryss, 2–0. Snyggt, naturligtvis, även det!

Försvarsmässigt var det också full kontroll, inte minst då Falkenberg envisades med att trycka in höga bollar från sina kanter i parti och minut. Visserligen är Gustaf Nilsson stor och tung i hallänningarnas frontlinje men Eirik Haugan och Thomas Isherwood är otroligt svårbesegrade i duellspelet. Och det som rann igenom tog Aly Keita hand om med sitt sedvanligt säkra målvaktsspel.

Men.

Det var där och då i 45 fartfyllda och trevliga minuter. Det skulle komma ytterligare 45 och dom var lika svaga som de första var starka!
ÖFK:s andra halvlek höll faktiskt inte allsvensk nivå, organisationen föll mer eller mindre samman och Falkenberg dominerade stort och var bättre i allt.
Bara Aly Keitas inspirerade spel (och en stor portion kampmoral) hindrade hallänningarna från att komma ikapp. Ett reduceringsmål orkade man med (Edi Syllsufaj på nick i den 59:e minuten, Keita chanslös), ingen hade kunnat protestera om det blivit ett eller några till!
Men det var ÖFK som tog alla poängen! Det gör man när man är i den där välbekanta (flyt)zoonen...

Här är några noteringar:

# ÖFK hade gjort fyra ändringar i startelvan från segermatchen mot Elfsborg. Eirik Haugan och Ludvig Fritzson var tillbaka efter sina avstängningar (ersatte Sam Mansiro och avstängde Isak Ssewankambo), Charlie Colkett tog korsbandsskadade Rewan Amins plats på mitten medan Nebiyou Perry nu var med från avspark (istället för Henrik Bellman).

# Det gav ett stabilt försvarsspel och spets i anfallet. Men också ett något besvärande vakuum på det centrala mittfältet där avsaknaden av Ssewankambos djupledsspel var påtaglig, både med och utan boll. Colketts arbetsradie var även denna gång för liten (någon måste ta ett snack med honom om spelet utan boll, det är helt enkelt för slappt) och Fritzson hade dålig tajming i duellspelet och träffade motståndarna lika ofta som bollen samtidigt som han själv fick en hel del stryk.

# Om någon sagt till mig för några månader sedan att Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste tillsammans skulle prestera ett anfallsspel av bra allsvensk kvalitet hade jag nog betraktat vederbörande som mindre vetande. Men det var precis vad de gjorde under den första halvleken. Att de sedan mattades var rätt givet med tanke på deras enorma löpande.

# Turgotts nivåhöjning är faktiskt rätt anmärkningsvärd!

# Thomas Isherwood bara måste älska när spelet blir som i andra halvlek. Vilken krigare. Men när jag kollar statistiken (sofascore.com) så ser jag att kollegan Eirik Haugan är inblandad i lika många dueller. Det såg jag inte riktigt under matchen men så är Haugan heller inte lika yvig i sitt agerande. Men vilken utvecklingen på de här två grabbarna, vilket ansvar de tar!

# De två senaste förvärven, Ahmed Awad (Västerås) och Nikolaos Dosis (FC Djurshölm, division 4) hamnade omgående på avbytarbänken (Awad med bara en ÖFK-träning). Kvalificerade? Knappast redan nu. Men här gällde det att balansera kvoten med ”hemmafostrade” spelare...

# Nästa gång uppträder ÖFK på bortaplan i Norrköping, den 10 september. Då har Noah Sonko Sundberg sonat sin tre matcher långa avstängning. Full pott under den tiden, vem trodde det?

Till sist; Här är ÖFK-betygen (poängskala 1-6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 3, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg (64) 4, Ludvig Fritzson 3, Charlie Colkett (85) 2, Nebiyou Perry (80) 4 – Blair Turgott 4, Francis Jno-Baptiste (89) 3. Ersättare: Henrik Bellman (64) 2, Sam Mensiro (80), Ahmed Awad (80) och Alex Purver (85), betygsätts ej.

Fjärde raka segern, från sista plats till en stabil parkering i Allsvenskans mittskikt (åttonde plats). Det flyter på alldeles fantastiskt just nu, det tar bra när trepoängarna staplas på hög...

ÖFK:s 2–1 mot Falkenberg satte punkt på en överraskande stark augustimånad som gav (med tanke på hur illa det såg ut under så lång tid dessförinnan) smått sensationella 14 poäng.
Tack, tack, säger jag – och säkert många andra som håller tummarna för allsvensk fotboll i vårt län. Och nu kommer dessutom ett värdefullt uppehåll på två veckor som, äntligen, ger nya tränarteamet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic chansen att jobba med laget lite mer på djupet.
Det har ju inte funnits utrymme för detta i den speedmatchning som sommarens coronaserie tvingat fram.

ÖFK gjorde en alldeles utmärkt första halvlek mot Falkenberg och gick till pausvila med 2–0 i ryggsäcken. Det var, precis som i de senaste segermatcherna, rakt, enkelt och väldigt okomplicerat. Felix Hörberg och Nebiyou Perry hade slagläge på varsin kant medan Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste sprängde Falkenbergs mittförsvar med sina djupledslöpningar.

Det gav bland annat två snygga fullträffar:
# 18:e min: Felix Hörberg trasslar till det och fastnar i en attack på högerkanten, vänder hem och tar hjälp av Ronald Mukiibi. ÖFK-backen tar god tid på sig innan han skruvar inspelet exakt runt Falkenbergs samlade försvarslinje, det är verkligen en boll slagen med millimeterprecision, mot den bakre stolpen där Francis Jno-Baptiste dyker upp med sin skalle och nickar in 1–0. Snyggt, absolut, men också svagt försvarsarbete. Många fanns på plats men ingen såg Baptiste!

# 35:e min: ÖFK-hörna från vänster landar i den bakre delen av straffområdet, Blair Turgott samlar upp, spelar in till centralt placerade Felix Hörberg som klipper till från 25 meter. Hörberg får en sån där träff som alla bara drömmer om men sällan lyckas med och bollen vrider sig in i Falkenbergsmålvakten Johan Brattbergs högra kryss, 2–0. Snyggt, naturligtvis, även det!

Försvarsmässigt var det också full kontroll, inte minst då Falkenberg envisades med att trycka in höga bollar från sina kanter i parti och minut. Visserligen är Gustaf Nilsson stor och tung i hallänningarnas frontlinje men Eirik Haugan och Thomas Isherwood är otroligt svårbesegrade i duellspelet. Och det som rann igenom tog Aly Keita hand om med sitt sedvanligt säkra målvaktsspel.

Men.

Det var där och då i 45 fartfyllda och trevliga minuter. Det skulle komma ytterligare 45 och dom var lika svaga som de första var starka!
ÖFK:s andra halvlek höll faktiskt inte allsvensk nivå, organisationen föll mer eller mindre samman och Falkenberg dominerade stort och var bättre i allt.
Bara Aly Keitas inspirerade spel (och en stor portion kampmoral) hindrade hallänningarna från att komma ikapp. Ett reduceringsmål orkade man med (Edi Syllsufaj på nick i den 59:e minuten, Keita chanslös), ingen hade kunnat protestera om det blivit ett eller några till!
Men det var ÖFK som tog alla poängen! Det gör man när man är i den där välbekanta (flyt)zoonen...

Här är några noteringar:

# ÖFK hade gjort fyra ändringar i startelvan från segermatchen mot Elfsborg. Eirik Haugan och Ludvig Fritzson var tillbaka efter sina avstängningar (ersatte Sam Mansiro och avstängde Isak Ssewankambo), Charlie Colkett tog korsbandsskadade Rewan Amins plats på mitten medan Nebiyou Perry nu var med från avspark (istället för Henrik Bellman).

# Det gav ett stabilt försvarsspel och spets i anfallet. Men också ett något besvärande vakuum på det centrala mittfältet där avsaknaden av Ssewankambos djupledsspel var påtaglig, både med och utan boll. Colketts arbetsradie var även denna gång för liten (någon måste ta ett snack med honom om spelet utan boll, det är helt enkelt för slappt) och Fritzson hade dålig tajming i duellspelet och träffade motståndarna lika ofta som bollen samtidigt som han själv fick en hel del stryk.

# Om någon sagt till mig för några månader sedan att Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste tillsammans skulle prestera ett anfallsspel av bra allsvensk kvalitet hade jag nog betraktat vederbörande som mindre vetande. Men det var precis vad de gjorde under den första halvleken. Att de sedan mattades var rätt givet med tanke på deras enorma löpande.

# Turgotts nivåhöjning är faktiskt rätt anmärkningsvärd!

# Thomas Isherwood bara måste älska när spelet blir som i andra halvlek. Vilken krigare. Men när jag kollar statistiken (sofascore.com) så ser jag att kollegan Eirik Haugan är inblandad i lika många dueller. Det såg jag inte riktigt under matchen men så är Haugan heller inte lika yvig i sitt agerande. Men vilken utvecklingen på de här två grabbarna, vilket ansvar de tar!

# De två senaste förvärven, Ahmed Awad (Västerås) och Nikolaos Dosis (FC Djurshölm, division 4) hamnade omgående på avbytarbänken (Awad med bara en ÖFK-träning). Kvalificerade? Knappast redan nu. Men här gällde det att balansera kvoten med ”hemmafostrade” spelare...

# Nästa gång uppträder ÖFK på bortaplan i Norrköping, den 10 september. Då har Noah Sonko Sundberg sonat sin tre matcher långa avstängning. Full pott under den tiden, vem trodde det?

Till sist; Här är ÖFK-betygen (poängskala 1-6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 3, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg (64) 4, Ludvig Fritzson 3, Charlie Colkett (85) 2, Nebiyou Perry (80) 4 – Blair Turgott 4, Francis Jno-Baptiste (89) 3. Ersättare: Henrik Bellman (64) 2, Sam Mensiro (80), Ahmed Awad (80) och Alex Purver (85), betygsätts ej.

Äntligen trillade poletten ned. Äntligen fick vi till en debatt, åtminstone en mini-sådan, om ÖFK:s sätt att spela fotboll.

Men det behövdes mängder med förluster, en ny tränare och tre raka segrar innan folk skulle inse att ”Potter-fotbollen” var på väg att ta ÖFK mot det välbekanta stupet, att de skulle bli ett offer för sin egen spelidé.

Inget fel på Graham Potters passningsorienterade fotboll, den var fullkomligt lysande när ÖFK hade spelarmaterialet, 2016, 2017 och 2018. Det vet vi alla.

Men inte 2019 och definitivt inte den här coronasommaren!

Så här skrev jag för 15 månader sedan, den 14 maj 2019, efter 0–4 mot Hammarby på Tele 2 arena och början till en tröstlös ökenvandring:

”Hammarby körde över ÖFK i 90 minuter och strimlade ÖFK:s idé att spela fotboll i så små bitar att ingenting blev kvar.
Absolut ingenting!
Nu måste Ian Burchnall sätta sig vid skrivbordet och hitta plan B. Plan A fungerar inte längre, det har vi sett hela den här våren (med några få undantag). ÖFK är sönderlästa och har heller inte den kvalitet på spelarna som erfordras för det här spelet, till och med division 1-laget Karlstads BK klarade av att pressa sönder lagets uppspelsmodell vid cupfiaskot i februari.
Hammarby hjälpte oss alla att förstå det vi tidigare sett men så många har blundat för.
Burchnall och hans stab måste i alla fall försöka att hitta ett seriöst alternativ.”

Hammarbystjärnan Muamer Tankovic sammanfattade förnedringen med orden ”Fan, va naiva ÖFK var. Dom skadade sig själva!”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Vad hände? Jo, de flesta fortsatte att blunda och någon seriös plan B fick vi inte se (med några få små fragment till nytänkande under hösten som räddade det allsvenska kontraktet). Säsongen 2019 blev säsongen 2020 och ÖFK fortsatte att passa bollen på den egna planhalvan...

Ni vet resultatet; förlusterna var fler än segrarna, ÖFK var sämst i Allsvenskan att anfalla (det berättade inte bara ögat, sånt finns det statistik på), man parkerade i slutet av tabellen och Ian Burchnall fick lämna tränarjobbet.

In kom Amir Azrafshan (tillsammans med Pero Kapsevic).

Blev det bättre? Icke, sa Nicke.

Blev det annorlunda? Icke, sa Nicke.

Efter fyra matcher (förlust mot Malmö, kryss mot Häcken, Djurgården och Helsingborg) skrev jag en krönika som aldrig publicerades. Något kom emellan och texten blev kvar i datorn, lika bra var väl det... Men jag var trött på allt snack om en ”pågående process”, jag ville att Azrafshan/Kapsevic skulle ”gräva där dom står”.

Och det var bråttom, ÖFK hade i det läget inte råd med något processarbete, det har man inte när det krävs akuta insatser. Här gällde det att stoppa blödningen innan det är för sent...

Resan till västkusten (Varberg och IFK Göteborg) gav ytterligare två kryss men spelmässigt (anfallsmässigt) var det lika torftigt. Visserligen gav det tre mål framåt men samtliga styrdes i nät med hjälp av motståndarbackar(!) och jag rodnade när Pero Kapsevic påstod att ÖFK var det bättre laget efter 2–2 mot IFK Göteborg.

Men i den påföljande hemmamatchen mot Elfsborg såg vi saker hända. Visserligen blev det förlust (0–1) men det var utan tvekan årets bästa insats på hemmaplan. Fem man i backlinjen hade blivit en fyrbackslinje (det svajade ordentligt första tio...) och när spelarna hade hittat rätt i sina positioner såg det genast mycket trevligare ut – över hela banan.

Och fyra dagar senare, mot AIK på Friends arena, kom examensbetyget.

Rakt, enkelt – och inga gratisbjudningar kring det egna straffområdet.

Plan B var satt i sjön och den har nu gett tre raka segrar, nio poäng och definitivt ett mycket bättre läge i tabellen! Från en åttondeplats efter 17 omgångar har nu Amir Azrafshan/Pero Kapsevic skaffat sig en alldeles utmärkt plattform att jobba vidare ifrån, allting blir så mycket enklare när man slipper ett ständigt sneglande mot dom där strecken längst ned i tabellen.

***

# Om jag ogillar possession-fotboll?
Inte alls, om man har rätt spelarmaterial och den utförs i offensivt syfte är det ju en konstart för sig. Men överdrivet passningsspel på den egna planhalvan kan bli väldigt tråkigt och när den ger motståndaren lättköpta målchanser ogillas den å det grövsta! Men om jag tvingas välja så föredrar jag ett rakare, och snabbare, passningsspel i planens längdriktning.

# Signaturen ”Realist1” ställer en fråga i anslutning till gårdagens krönika om jag har ändrat mig om kvaliteten på ÖFK:s spelarmateraial. Jag säger pass på den frågan, just nu. Jag gjorde en snabb utvärdering efter de första tio matcherna, jag ska göra en ny efter 20:e omgången. Slutfacit får ni i december!

# Till signaturen ”edwardsskäggigahaka”; om du uppfattade ”vattenbärare” om Ludvig Fritzson som negativt så har jag uttryckt mig slarvigt. ”Vattenbärare” är absolut nödvändiga i alla lagsporter och jag gillar dem högt och rent. Men det är sällan de får någon större uppmärksamhet för sina insatser, därför, blir jag så glad när Fritzson hyllas som hjälte (som då efter sin sena 1–1-kvittering mot Varberg).

Till sist: Med anledning av ÖFK:s riktningsförändring, tillfällig eller ej. så kommer givetvis diverse påståenden om ”rolig fotboll”, ”bra fotboll”, ”tråkig fotboll” upp på bordet. Det är naturligtvis upp till betraktarens öga, som signaturen ”Hm” så riktigt påpekar i en kommentar till gårdagens krönika. Men här ska jag visa ett exempel på riktigt bra fotboll, till och med lysande fotboll (i mina ögon). Det är hämtat från ett derby mellan Djurgården och Hammarby för ett par år sedan. Bättre kan det inte göras, från Hammarbymålvakten Johan Wilands insats till att segermålet 2–1 är inprickat tio sekunder senare bakom Djurgårdens Andreas Isaksson. Titta och njut! (Sekvensen hittar ni efter drygt åtta minuter in på länken)
https://www.youtube.com/watch?v=HOjzY_Pn_MI

Elfsborg–ÖFK 0–1.
Den är väl det som vi om några år kommer att minnas som bragden i Borås?

Ni kan förutsättningarna; Noah Sonko Sundberg, Eirik Haugan och Ludvig Fritzson, tre av dem som spelat mest och bäst i ÖFK den här sommaren, var avstängda, Simon Kroon och Jerell Sellars inte tillgängliga och Nebiyou Perry (i startelvan en timme före avspark) var ersatt av Francis Jno-Baptiste när domaren Fredrik Klitte blåste till spel, dessutom tvingades en knäskadad Rewan Amin bryta redan efter en halvtimme.
Mot serietvåan och formstarka (åtta i rad utan förlust, bara en torsk under hela säsongen) IF Elfsborg – på bortaplan!
Oddsen var verkligen inte på ÖFK:s sida den här söndagseftermiddagen, sju gånger pengarna erbjöds hos ett av våra största spelbolag. Veckans säkraste etta, skrev en av våra mest kända tipsexperter...

Jag påstår inte att det här var ÖFK:s mest överraskande seger under de här fem säsongerna i Allsvenskan. Det är ju svårt att matcha 2–1-segern mot Djurgården säsongen 2017 när Graham Potter bytte ut nio spelare från startelvan mellan hemma och borta mot Galatasaray, det slår det mesta jag varit med om i den här branschen.
Men 1–0 på Borås arena kom verkligen från ingenstans.

Det var dessutom fullt välförtjänt sedan tränarteamet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic nyttjat sitt tillgängliga material till, fan tro't, mer än hundra procent!
# Sam Mensiro och Ronald Mukiibi såg till att den ramstarka försvarslinjen förblev ramstarkt även denna dag.
# Och med Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste som jagande vargar fick man till säsongens bästa presspel där Felix Hörberg och Henrik Bellman (i sin första allsvenska match från start) gav fint understöd på varsin kant medan Isak Ssewankambo tillsammans med Rewan Amin/Charlie Colkett bromsade hemmalagets möjligheter på det centrala fältet.

Det är bara 14 dagar sedan som Elfsborg vann på Jämtkraft arena (1–0). Jag tror inte att Jimmy Thelin och hans lag hade väntat sig det här motståndet när ÖFK kom till Borås, inte alls. Det var verkligen inte många gånger som hemmalaget lyckades mejsla upp några hål i ÖFK:s försvarsspel.
Här ska dock påminnas om att Elfsborg drabbades av en utvisning (Rami Kaib, två varningar) i öppningen av den andra halvleken och fick spela halva matchen med en man mindre, Det underlättade naturligtvis för ÖFK att vinna den här fartfyllda drabbningen.

Här är några korta noteringar från söndagseftermiddagen;

# Det pratas så mycket om Amir Azrafshan och hans betydelse för den här smått sensationella ÖFK-vändningen, från jumboplatsen till den åttonde och övre halvan – på tre omgångar! Tillsammans med Pero Kapsevic ska Azrafshan under några korta veckor lyckats svetsa ihop gruppen till att utföra underverk. Möjligt, absolut, men sånt är ju knappast mätbart – inte minst då alla signaler under lång tid har berättat om vilken skön harmoni som kunnat avläsas vid träningar och i samband med matcher. Det är lätt att glömma, det är sedan gammalt!

# Däremot, och det är alldeles påtagligt för ögat och dessutom mätbart för alla statistiker. Spelet är annorlunda, helt annorlunda! ÖFK har under lång tid varit på väg att bli ett offer för sitt sätt att spela fotboll. Possession, klubbens DNA, har nu ersatts av rakhet och enkelhet som passar det spelarmaterial som står till förfogande.
I siffror; i dagens match mot Elfsborg hade ÖFK (enligt sofascore,com) 260 passningar. Det är den i särklass lägsta siffran när man kollar de 17 spelade matcherna (685 passningar hemma mot Helsingborg, 0–0 och två skott på mål, samt 632 passningar vid 0–1-förlusten hemma mot Mjällby sticker ut i andra änden).

# Viil man grotta ned sig ännu mer i siffrorna kan man konstatera att snittantalet passningar i de tre senaste och raka segermatcherna landar på 340. Samtidigt har felprocenten blivit större; tidigare gick ungefär 83 procent av passningarna rätt, nu ligger siffran strax över 70. Det tolkar jag bara på ett sätt: borta är de enkla, och många gånger värdelösa, passningarna fram och tillbaka i backlinjen, nu passar man i svårare områden på banan.

# Blair Turgott gjorde mål för andra matchen i rad, det var inte helt lätt at se honom som en potentiell matchvinnare i de här sammanhangen. Men Azrafshan gav Turgott en andra chans, på mer än ett sätt, och den har 26-åringen tagit tillvara på bästa sätt. Förutom ett storstilat pressarbete är han ett ständigt hot mot motståndarförsvaren, Turgott slutar ju aldrig att springa. Förutom 1–0-målet kunde det ha blivit ytterligare ett i en urstark omställning men det skottet gick mitt på hemmamålvakten Tim Rönning.

# Det var verkligen kul att se Sam Mensiro och Ronald Mukiibi tillbaka i startelvan och hur de tog sig an sitt jobb. Mensiro fick ta ytterbacksjobbet och stängde igen sin kant, Mukiibi var klok som en pudel i sitt samarbete med Thomas Isherwood i mittförsvaret.

# Men den största överraskningen i försvarsjobbet var Kalpi Ouattara på vänstersidan. Den defensiva delen är vanligtvis inte hans bästa gren, nu var han väldigt stabil och placeringssäker.

# Rewan Amins knäskada kom från ingenstans. Det var en trist syn när han rullades av banan på bår. Jag vill inte tro det men fruktar det värsta!

# Med Nebiyou Perry, ersatte Henrik Bellman i 56:e minuten, på banan får ÖFK möjlighet till längre anfall.

# Stort jobb, återigen, av Isak Ssewankambo. Men slarvig, återigen, med sitt passningsspel även om det var han som assisterade Turgott vid segermålet.

# Men bäst. för 17:e matchen i rad. var målvakten Aly Keita. Satan vilken säsong han gör! Närspelet har alltid varit vasst, nu ser vi hela registret i målvaktsspelet. (Dessutom slipper han numera delta i hasardpassandet kring det egna straffområdet). Keita är seriens i särklass bästa målvakt. det visar alla siffror. Han är dessutom en av Allsvenskans bästa spelare säsongen 2020!

# ÖFK har nu tagit 16 av sina 21 poäng på bortaplan och ligger tvåa i den tabellen. Det är fullständigt sensationella siffror.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 5 – Sam Mensiro 4, Ronald Mukiibi 4, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 4 – Felix Hörberg 4, Rewan Amin (30) 3, Isak Ssewankambo 4, Henrik Bellman (56) 3 – Blair Turgott 5, Francis Jno-Baptiste (87) 3. Ersättare: Charlie Colkett (30) 3, Nebiyou Perry (56) 4, Frank Arhin (87) betygsätts ej.

Till sist: Ni som tycker det är roligt att kalla mig för en grinig gammal gubbe har ingen framgång med era oförskämdheter. Jag skriver det jag ser och inte vad ni tycker att jag ska se. Jag skriver vad som är bra, vad som är dåligt och hur man kan göra för att det ska bli bättre. Det har jag gjort sedan mitten av 1960-talet och det kommer jag att fortsätta med!

# Första segern mot AIK på Friends arena i Solna.

# Och första segern (i åttonde försöket) för nya tränarteamet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic.

Klart att det fanns flera anledningar för ÖFK:s anhängare att vara glada i kväll. 1–0-segern betyder också att laget lämnade den så förhatliga jumboplatsen och även om det är tätt därnere i tabellen så känns det betydligt mera angenämt att ligga inbäddad på en tolfteplats när Allsvenskan nu har nått till halvtid..

Men, som sagt, det är trångt i köstriden och därför var den här trepoängaren av största vikt och kan ÖFK nu följa upp med ytterligare en kraftinsats på måndag när Kalmar FF kommer till Jämtkraft arena så skaffar man sig lite manöverutrymme, åtminstone i några omgångar framåt.

Men eftersom den enkla sammanfattningen av ÖFK:s första halva av säsongen 2020 är att hemma har varit borta (två poäng) medan borta har varit hemma (13 poäng) – så ta inga segrar för givet...

Det har varit mycket snack om det nya ÖFK sedan Amir Azrafshan ersatte Ian Burchnall på tränarbänken.

Jag har hävdat att det bara varit snack, ingen verkstad, i de sex första matcherna, däremot en klar antydan i mötet med Elfsborg i söndags även om det blev förlust (0–1).

DET HÄR var dock ett annorlunda och nytt ÖFK.
# Rakt och enkelt, inget trasslande med passningsspelet i och kring det egna straffområdet, inte åttahundra passningar fram och tillbaka i backlinjen, inte sjuhundraelva bollar tillbaka till Aly Keita.

# Inte en chans för motståndarna att pressa fast laget på den egna planhalvan, att inte bjuda ipå enkla bolltapp som leder till målchanser.
# Pang. bom – undan med bollen när AIK försökte sno den högt och ta fajten om andrabollarna på andra sidan mittlinjen – och spela därifrån.

# Statistiken är också väldigt avslöjande; bara 371 passningar den här gången. Det är cirka 300 färre än när ÖFK bollat runt som allra värst. Man behöver inte passa för passandets skull, vilket jag försökt förmedla att antal gånger vilket säkert den minnesgode kan erinra sig...

Jag påstår dock inte att ÖFK, med den här fotbollen, gjorde en lysande insats spelmässigt, det fanns mycket som hackade när man inte var noga med de små detaljerna. Därför finns det en enorm förbättringspotential...

...men det gav en matchbild som passade ÖFK långt mycket bättre än ett krisande, krampande och skadeskjutet AIK, åtminstone i den första halvleken och det var då som den här drabbningen avgjordes.
Att AIK sedan dominerade stort i den andra ronden var väl ungefär enligt manuskriptet. Men försvarsblocket var ramstarkt och det som rann igenom tog Aly Keita hand om på bästa sätt. Keitas lysande form håller i sig, match efter match!

Här är några korta noteringar;

# Nebiyou Perry visar nu upp det spel vi kunde se i några av de tidiga träningsmatcherna i februari. Hans första halvlek var rent lysande, förspelet till Ludvig Fritzsons segermål lika lysande medan han försvann bitvis i den andra halvleken när ÖFK hamnade i skyttegraven. Perry har många fina verktyg i sin låda och när det stämmer är det skön fotbollskonst som bjuds!

# När det gäller förarbetet till 1–0 ska vi inte glömma Isak Ssewankambos insats innan bollen hamnade hos Perry. Ssewankambo jobbade bort Felix Michel med både kraft och speed innan Perry fintade upp Daniel Granli på läktaren. Två utmärkta individuella ÖFK-prestationer!

# Ludvig Fritzson är nu ÖFK:s bäste målskytt (tre). Det var inte alldeles lätt att räkna ut på förhand. Men mycket välförtjänt för en slitstark lagarbetare! Och det här avslutet går inte att klaga på, en distinkt bredsida från nära håll mellan benen på AIK-målvakten Jakob Haugaard.

# Dagens absolut mest lysande ÖFK-insats signerades av mittbacken Thomas Isherwood. Han måste bara älska den här typen av krigarinsatser. Men samtidigt måste jag säga att AIK verkligen spelade den här matchen i händerna på ÖFK-försvaret när de gång på gång matade in bollarna framför Aly Keita.

# Jerell Sellars fick börja på bänken den här gången (matchas försiktigt efter sin långa skadefrånvaro) men ersatte Blair Turgott i den 74:e minuten. Det var ett bra byte, ÖFK hade svårt att få fast bollen på AIK:s planhalva under andra halvlekens första halvtimme men med Sellars blev bilden en annan. Och för andra matchen i rad tvingades en motståndare ta en målchansutvisning när Sellars var på väg igenom, Elfsborgs Simon Strand i söndags, AIK-veteranen Per Karlsson den här gången när han hamnade på efterkälken.

# Det var inte bara Per Karlsson som fick syna domaren Kaspar Sjöbergs röda kort. Det fick även Noah Sonko Sundberg i en stökig situationen i matchens döende sekunder. Det betyder att Sonko är avstängd i måndagens hemmamöte med Kalmar FF. Det var svårt att riktigt se vad som hände men Sonko lär ha stämplat sin motståndare utanför planen. Om så var fallet så var det fullständigt huvudlöst – i den situationen och i det läget! Sonkos insats var annars värd en femma, nu drog jag en pinne...

Här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5 – Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 5, Kalpi Ouattara 3 – Felix Hörberg (84) 3, Rewan Amin 3, Isak Ssewankambo 4, Nebiyou Perry (91) 5 – Ludvig Fritzson (84) 4, Blair Turgott (74) 2. Ersättare: Jerell Sellars (74) 4, Sam Mensiro (84), Ronald Mukiibi (84) och Henrik Bellman (91) betygsätts ej.

Det var årets bästa insats på Jämtkraft arena, det var frejdigt och händelserikt.

Men lika förbannat: ÖFK förlorade med 0–1 mot Elfsborg och har nu landat på en av platserna under nedflyttningsstrecket.

Vi har den här sommaren fått se ÖFK försvara sig konsekvent med en fembackslinje: Både Ian Burchnall och nya teamet Azrafshan/Kapsevic har valt tre centrala mittbackar kompletterade med två wingbackar.

Mot Elfsborg var det 4-3-3 som gällde redan fån avspark. Kalpi Ouattara och Ludvig Fritzson fick starta på bänken den här gången (flitigt matchande, trötta ben), Rewan Amin och Jerell Sellars var nya i startelvan jämfört med torsdagens kryssmatch i Göteborg (2–2).

Det kunde ha blivit rena katastrofen. Första tio gav Elfsborg fyra riktigt bra möjligheter att överlista Aly Keita, närmast var Simon Olsson med en boll i stolpen. Det var virrigt värre och det läckte överallt när hemmaspelarna inte hittade rätt i nya positionerna.

Men.

ÖFK lyckades ta sig ur Elfsborgs kopplade nacksving, fick till några riktigt bra anfall med avslut, skaffade sig några hörnor och resten av halvleken blev rena run-and-gun-fotbollen där mittfältet var avskaffat och allting hände i och kring de två straffområdena.

0–0 i halvtid var verkligen inte som matchen såg ut, här hände mer än på sommarens tidigare sex hemmamatcher – tillsammans!
Det var kul för oss som tittade på men frågan är om lagens tränare tyckte likadant...? Svängigt men lite okontrollerat blir min sammanfattning av första 45 minuterna.

Men, som så många gånger förr: ÖFK somnade till under pausvilan och första kvarten i andra ronden var verkligen inte bra. Speciellt Eirik Haugan var olycklig under den här perioden, flera direkt svaga uppspel bäddade för att Elfsborg kunde ta kommandot och pressa ned ÖFK djupt på egen planhalva.

Och det var också där och då som Elfsborg vann den här matchen:

# 50:e min: Hörna från höger, Johan Larsson slår den över hela hemmaförsvaret, hittar en bortglömd Jesper Karlsson längst bak och pang på volley i närmaste hörnet.

0–1, vilken smäll!

ÖFK fick sedan (63:e min) en gratischans att ta sig in i matchen när Simon Strand krokade en frispelad Jerell Sellars och fick syna domaren Glenn Nybergs röda kort.

Med en man mer tog ÖFK initiativet, parkerade sig på Elfsborgs planhalva och hade också några riktigt goda möjligheter att kvittera.

# Charlie Colkett sköt tungt från dryga 20 meter mot Tim Rönnings högra kryss men Elfsborgsmålvakten mirakelräddade. (Det här var Colketts främsta prestation säsongen 2020!).

# Och Ludvig Fritzson bjöds nästan direkt han blivit inbytt på en alldeles utmärkt chans från nära håll sedan Noah Sonko Sundberg jobbat fram bollen. Fritzsons skott blockerades dock av ett försvarsben men sådana möjligheter får bara inte brännas, dom måste sitta!

Ett smart dubbelbyte av Elfsborgstränaren Jimmy Thelin (73:e min) fick dock hemmaoffensiven att komma av sig, helt plötsligt såg det väldigt energilöst ut och det är möjligt att här spelade också det tuffa matchandet in. ÖFK orkade inte ladda för en sista kraftsamling, Elfsborg kunde hålla undan utan större bekymmer och seglade upp på en (tillfällig?) andraplats i tabellen, fyra poäng efter nu ledande Malmö FF.

Samtidigt halkade ÖFK ned under nedflyttningsstrecket i en tät bottenstrid som innehåller nästan lika många lag som när jag senast summerade dramat...

Några korta noteringar:

# Det här var Elfsborgs första seger på Jämtkraft arena – i femte försöket. Två ÖFK-segrar och två oavgjorda i tidigare möten.

# Teamet Amir Azrafshan(Pero Kapsevic har ännu ingen seger på sju försök, fem oavgjorda och två förluster så här långt.

# ÖFK är när snart halva serien är spelad sämsta hemmalaget. Bara två poäng på Jämtkraft den här sommaren.

# Elfsborg är, å andra sidan, Allsvenskans bästa bortalag med sina 17 poäng!

# Eirik Haugan och Thomas Isherwood har tillsammans med Noah Sonko Sundberg varit ett ytterst svårpasserat block. Men med Sonko i en ”ny” position blev det, bitvis i varje fall, rätt darrigt i ÖFK:s mittförsvar. Isherwood tog fighten som vanligt men den här gången spred han bollarna mest åt alla håll (ett par gånger alldeles utanför Keitas stolpar...) medan Haugans vanligtvis välriktade passningsfot kapsejsade i inledningen av andra halvlek.

# Men Sonko som ytterback (start och länge till vänster, sedan till höger) var ju en fullträff! Ytterback och ytterback, han var överallt! hemmalagets bäste den här kvällen!

# Även Nebiyou Perry var kul att se så länge han orkade. Han bara flyter fram över banan med bollen klistrad vid fötterna och hans teknik är ju helt underbar. Men så har vi det där med att värdera rätt, det vill gärna bli en gubbe för mycket! (Det lägger vi på kontot för ungdomlig entusiasm...)

# Blair Turgott gjorde ett hästjobb i sina försök stoppa Elfsborgs backlinje i deras uppspel. Men samtidigt blir det inte så mycket krut över till den offensiva delen, dessvärre.

# Med Jerell Sellars (och Nebiyou Perry) i startelvan får ÖFK andra möjligheter till anfallsspel. Men för att det ska bli riktigt vasst så måste man även få med Felix Hörberg och hans löpkapacitet ute till höger. Så här långt händer det för sällan.

# På mitten var det lite för slarvigt den här kvällen, åtminstone för min smak. Det gäller för såväl Isak Ssewankambo, Charlie Colkett som Rewan Amin. Det är möjligt att temposkruven vreds några varv för mycket och därför blev passningsspelet lidande. Mer noggrannhet behövs, annars åker man på snabba omställningar där motståndarna får ett numerärt övertag. Det hände några gånger för mycket i den här matchen, också det enligt min smak. Men arbetsinsatsen kan ingen klaga på!

# Nästa match redan på torsdag, AIK borta. Och sedan hemma mot Kalmar FF på måndag kväll när serien vänder. Kolla tabellen och alla förstår betydelsen av dom matcherna!

Till sist, här är kvällens ÖFK-poäng (skala 1–6): Aly Keita 4, Felix Hörberg 3, Eirik Haugan (88) 3, Thomas Isherwood 3, Noah Sonko Sundberg 5 – Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett 3, Rewan Amin (66) 3 – Jerell Sellars (66) 3, Blair Turgott (76) 3, Nebiyou Perry 4. Ersättare: Kalpi Ouattara (66) 2, Ludvig Fritzson (66) 3, Francis Jno-Baptiste (76) 2, Ronald Mukiibi (88) betygsätts ej.

Det här är en sån kväll där man inte vet var man ska börja!

Men låt mig i alla fall fastslå att mötet mellan IFK Göteborg och ÖFK var en fullständigt galen tillställning och att den poäng som ÖFK fick med sig hem måste betraktas som rena stölden.

Att få 2–2, dessutom med snudd på seger, ska bara inte gå efter en riktig svag prestation. Poya Asbaghi och hans änglar måste väl tro att de nyss har genomlevt sin värsta mardröm.

Jag tar det från start: ÖFK-spelarna satte inte en enda fot rätt i inledningen och redan efter två minuter och fem sekunder hade hemmalaget tagit ledningen med 1–0 (August Erlingmark) efter en vänsterhörna. Det kändes helt naturligt att det skulle smälla direkt, ÖFK uppträdde som en flock vilsna höns redan från avspark och att man inte lyckades få undan den bollen var helt enligt protokollet.

Det var hemska minuter att beskåda, helt enkelt!

Och fortsättningen blev precis lika eländig, det var Göteborg för hela pengen, alt hände i och kring ÖFK:s straffområde. Nära 2–0 var det också efter 20 minuter då Sargon Abraham efter en konstnummer chippade bollen över Aly Keita men också över målburen.

Där och då, när en fjärdedel av matchen hade spelats, lyckades äntligen ÖFK för första gången hälsa på i Göteborgs straffområde. Det gav en dubbelhörna.

Resultatet: En Göteborgskontring, tre mot två, där Yusuf Abdullahi tvingade Aly Keita till en kanonräddning från nära håll! Oj, så när det var ett andra Göteborgsmål – igen.

Andra gången som ÖFK hälsade på i Göteborgs straffområde (27 min) kvitterade man till 1–1!.
Nebiyou Perry fick tag på bollen som siste man till vänster, fintade bort ”halva försvaret” och hans avslut styrdes i nät av hemmabacken Jacob Johansson. Självmål, enligt Svenska fotbollförbundets hemsida.

Tredje gången som ÖFK fick till ett organiserat anfall (31:a min) sköt Noah Sonko Sundberg från strax utanför strafflinjen och bollen letade sig in i mål via hemmabacken Mattias Bjärsmyr, 1–2. (Även det rubricerades först som självmål men senare under torsdagskvällen fick Sonko målet på sitt konto).

Mellan dessa ÖFK-fullträffar, alltså inom fyra minuter, hann hemmalagets Hosam Aiesh (29:e min) bränna en straffspark när han sköt flera meter över Aly Keitas målribba. (Det måste väl ha varit en av historiens sämst slagna straffar?).

Som ni förstår; den första halvtimmen var fullständigt galen och liknade inte mycket av det jag konsumerat under ett helt liv i fotbollens värld!

Den avslutande kvarten i första ronden blev sedan ÖFK:s bästa när man tittar på prestationen. Målen och vändningen gav en skopa full av nyvunnet självförtroende samtidigt som Göteborg drabbades av punktering på samtliga hjul. Då kändes det helt plötsligt lite hoppfullt...

Men hemmalaget tog tillbaka kommandot direkt i den andra halvleken och pressen mot Aly Keita och hans försvarsmur blev allt mer påtaglig ju längre matchklockan tickade fram. Visserligen stack ÖFK upp i några kontringar (vassa avslut från distans av Felix Hörberg och Blair Turgitt) men det kändes mest som en tidsfråga när utjämningen skulle komma.

Den kom i den 85:e minuten: inlägg från vänster som Kalpi Ouattara olyckligt nickar takt in i skottsektorn och från nära hålla trycker August Erlingmark in sitta andra mål för kvällen, 2–2.

Och det var sedan ytterst nära att Göteborg tog med sig hela kakan när Jacob Johansson i matchens sista aktion nickade från nära håll men Aly Keita kunde reflexrädda ännu en gång.

Phu, så nära det var!

Men en poäng är trots allt en poäng och bättre än ingenting, femte raka krysset för ÖFK. Nya tränarkonstellationen Azrafshan(Kapsevic saknar dock fortfarande en seger efter sex matcher och till alla ÖFK-vänner, hur mycket ni än vill (det gäller både enögda supportrar och professionella betraktare) måste jag säga: Det har inte blivit ett dugg bättre sedan Ian Burchnall fick sparken, inte ett smack!

# Det finns väl inte en nykter betraktare som kan säga att något annat än poängen (och kämpaglöden) var bra i kvällens match.

# Det finns väl inte en nykter betraktare som kan säga annat än att ÖFK hade maximal tur när Ludvig Fritzsons skott (via en hemmaförsvarare) gav en poäng på övertid i söndags nere i Varberg (ÖFK:s enda skott på mål).

# Det finns väl inte en nykter betraktare som applåderade senaste hemmainsatsen mot Helsingborg, 0–0 och två skott på mål.

Nu hör jag protesterna:
”Kolla så många som nu fått chansen att visa upp sig som tidigare satt i Burchnalls frysbox”.

Mitt svar: De flesta av dem borde ha blivit kvar i frysboxen, de håller dessvärre inte allsvensk kvalitet!

”Men försvarsspelet har ju blivit ännu bättre”.

Mitt svar: Hur ser ni det? Helsingborg och Varberg var ju två riktigt tandlösa motståndare och när motståndet ikväll blev lite vassare såg försvarsmuren inte ut att vara lika stabil. Och kollar man statistiken så är Aly Keita den målvakt som får jobba i särklass mest i Allsvenskan (64 räddningar så här långt, tolv fler än tvåan Oscar Jansson, Örebro – allt enligt sofascore.com). Och ska jag vara riktigt ärlig så är det just lagkaptenen Keitas målvaktsspel som gör att mitt hopp lever vidare!

Men för att ÖFK ska ha en chans att reda ut det här bekymmersamma läget så måste man börja vinna. Fyra segrar på de senaste 37 allsvenska matcherna (sedan den 29 april förra året) säger dock att det är tveksamt att det kommer att hända. Jag ser inte hur det ska gå till.. Och utan trepoängare är det här omöjligt uppdrag!

Några noteringar från kvällen;

# Jag hade gärna delat ut fem poäng till Aly Keita, några ingripanden var rent lysande. Men jag drar en pinne för slarvigt passningsspel (som bland annat var upphovet till Göteborgs tidiga ledningsmål) och så drar jag ytterligare en pinne för hans, i onödan, ständigt utmanande av motståndarna. Målvaktsarbetet är i första hand ett säkerhetsjobb men det tror jag aldrig att Keita kommer att acceptera...

# Thomas Isherwood fladdrar lite för ofta med sina armar och det gav nu Göteborg en straffspark (hands). Det har hänt förr och det här måste han bli bättre på. Annars var det just Isherwoods inspirerade spel som höll emot Göteborgs press in i det sista när många av hans försvarskamrater darrade. Det var inte snyggt alla gånger – men väldigt effektivt.

# Kalpi Ouattara, Charlie Colkett och Blair Turgott fick chansen i startelvan. Ouattara är en säkerhetsrisk i eget straffområde, vi har sett det tidigare (det spektakulära självmålet i Örebro förra hösten) och ikväll blev det såväl en assist till Göteborgs 2–2-mål samt en bakåtnick som gav Aly Keita bekymmer. Colkett var som vanligt, alltså alldeles för orörlig, medan Turgott sprang desto mer men sällan rätt!

# Rewan Amin kom in efter 54 minuter (avlöste Colkett) men hittade aldrig rätt i matchen. Inte heller övriga ÖFK-byten blev bra. Henrik Bellman var osynlig medan Frank Arhin och Brian Martin borde, med facit i hand, ha blivit kvar på bänken. Jag tror att ÖFK hade haft en chans att vinna den här matchen med Fritzson och Turgott kvar på banan. Nu blev det ytterligare oreda i den oreda som redan fanns! Jag förstår att slitna ben måste vilas i det tuffa spelprogram som är men det här bytet bör nog tränarteamet fundera över.

# Apropå Fritzson, hjälten från Varbergsmatchewn, så tog det faktiskt 35 minuter innan jag såg att han var med på plan. Två minuter senare höll han sånär på att göra 3–1...

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Felix Hörberg 3, Eirik Haugan 2, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 3, Kalpi Ouatta 2 – Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett (54) 2, Ludvig Fritzson (80) 2 – Nebiyou Perry (73) 4, Blair Turgott (80) 2. Ersättare: Rewan Amin (54) 2, Henrik Bellman (73) 1, Frank Arhin (80) och Brian Martin (89) betygsätts ej.

# Om man ska ge benämningen lagspelare ett ansikte så kan man visa upp en bild på Ludvig Fritzson!

Den noteringen gjorde jag i texten från ÖFK:s segermatch nere i Falkenberg för tre veckor sedan. Jag skriver den gärna ytterligare en gång efter söndagskvällens 1–1-match i Varberg där Fritzson, via en hemmaförsvarare, bankade in kvitteringsmålet i matchens sista spark.

# Om man ska ge benämningen lagspelare ett ansikte så kan man visa upp en bild på Ludvig Fritzson!

Oj, så välförtjänt det var. Kanske inte för ÖFK som egentligen inte var riktigt nära den här poängen någon gång förrän efter 93 minuter och 31 sekunder...

...men för Ludvig Fritzson!

Det ständiga andrahandsvalet under hela sin tid i ÖFK, gjorde som vanligt ett utmärkt dagsverke efter sina förutsättningar. Men efter 80 minuter skrev jag i mitt protokoll: ”Fritzson gör många bra saker men det fattas alltid något” ... det var alltså precis som så många gånger förr (ofta handlar det om att han inte är tillräckligt rapp i fötterna) och Fritzson hängde alltmer med sitt huvud, hakan kom allt närmare bröstkorgen...

Men så kom då målet:
Domaren Fredrik Klitte hade lagt på fyra minuters stopptid och vi var på väg mot den sista halvminuten när en hemmaspelare mitt på egen planhalva råkade nicka bollen åt fel håll. Den landade hos Ludvig Fritzson som hade hela Varbergs samlade försvarslinje mellan sig och målet, Fritzson drev bollen inår banan, från höger till vänster, förbi några hemmaspelare och drog till med vänstern från 18 meter. Bollen tog på en hemmaförsvarare och smet in vid målvakten Stojan Lukic vänstra målstolpe.

1–1 och vild glädje i ÖFK-lägret. Oj, så viktig den poängen kan komma att bli.

Men jag var mest glad för Fritzsons skull, jag blir alltid glad när ”vattenbärare” får hjälterollen!

Annars var det här en match som Varberg länge bestämde tempot i trots att det var ÖFK som hade bollen överlägset mest. Men ÖFK spelade, som vanligt, mest på sin egen planhalva medan Varberg satsade på lite längre bollar i försöken att ta sig in bakom ÖFK:s backlinje.

Men chansmässigt var det inte mycket att berätta om. Varberg hade en möjlighet efter tolv minuter (Daniel Krezic stötte bollen utanför öppen bur) medan Ludvig Fritzson fick ÖFK:s enda chans när han i första halvlekens sista minut på volley sköt strax utanför i fint läge.

Efter pausfikat fick Varberg en rivstart. Ett ögonblick av ouppmärksamhet i ÖFK.försvaret i samband med en hemmafrispark, bollen landade hos Albin Winbo som från 20 meter prickade Aly Keitas ribba och returen förvaltade Daniel Krezic på bästa sätt, 1–0 i 47:e minuten.

Matchbilden skulle dock svänga i 90 grader när ÖFK (57:e minuten) gjorde ett trippelbyte: Ut med Sam Mensiro, Marco Weymans och Frank Arhin, in med Kalpi Ouattara, Charlie Colkett och Jerell Sellars. Och fem minuter senare fick Nebiyou Perry ge plats för Blair Turgott.

Nu blev ÖFK det spelförande laget, särskilt Sellars var lyckosam i sitt inhopp när han från en position ute till höger ständigt var spelbar och dessutom vågade hålla i bollen så att ÖFK kunde få med flera spelare i sina anfall.

Men chansmässigt var det, trots att man stundtals parkerade på Varbergs planhalva, ungefär som i första ronden. Riktigt nära var bara Blair Turgott som från nära håll fick se sitt skott blockeras till hörna, annars var ÖFK-offensiven tandlös.

Utdelningen skulle dock komma – när vi alla hade gett upp!

Här är några korta noteringar;

# Först hade Varberg sju raka hörnor. Sedan hade ÖFK sex... Det är inte alltid som hörnstatistiken berättar sanningen om matchbilden. Men här stämmer den!

# Första matchen i årets serie utan Jordan Attah Kadiri (nu hos Lommel SK i den belgiska andraligan, miljonerna på ÖFK:s bankkonto). Det gick det också, men annorlunda. ÖFK får försöka anfalla på ett annat sätt då truppen inte innehåller någon som liknar Kadiri i spelsättet. Perry fick chansen längst fram den här gången med mest stöd av Fritzson och Arhin. Gissar att det blir Blair Turgott mot Göteborg på torsdag? utan tvekan ett piggt inhopp den här gången.

# Apropå inhopp. Jerell Sellars fick sina första minuter sedan han drog baksidan låret mot AFC Eskilstuna i april – förra året! Därefter har det bara jävlats på alla sätt. Men den dryga halvtimme han nu fick lovade onekligen mycket mer. Jag håller mina båda tummar för den här grabben, hösten kan bli hans!

# De tre mittbackarna Haugan, Isherwood och Sonko Sundberg fortsätter att göra jobbet ganska enkelt för Aly Keita i målet. Inte heller Varberg lyckades skapa speciellt mycket vasst trots att möjligheterna fanns i några snabba omställningar.

# ÖFK:s bästa: Isak Ssewankambo som jobbade kopiöst på mitten, framåt, bakåt, till höger och till vänster. Det såg ibland ut som att han var överallt på banan. Då får man blunda för några slarviga passningar...

# 1–1 var en seger för ÖFK, en förlust för Varberg. Det finns inte mycket som känns surare än en tappad seger i sista sparken – på hemmabana!

# Inga förändringar på nedre halvan efter söndagens matcher; kryss, kryss, kryss medan Göteborg fick punktering efter cupsegern mot Malmö FF, 0–3 med samma förutsättningar i kväll. Jag gissar att de åtta lag som just nu befinner sig på den undre halvan, från nian Mjällby till jumbon Kalmar FF, alla på något sätt riskerar att få vara med i råttracet kring de nedre strecken!

# Redan tolv omgångar spelade, på sju veckor! Allsvenskan spelas i en rasande fart, ÖFK matchar i Göteborg på torsdag och hemma mot Elfsborg på söndag. Hinner ni med?

Till sist, här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg (80) 3, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 4, Marco Weymans (57) 2 – Isak Ssewankambo 5, Sam Mensiro (57) 2. Frank Arhin (57) 2 – Nebiyou Perry (62) 2, Ludvig Fritzson 4. Ersättare: Charlie Colkett (57) 2, Kalpi Ouattara (57) 2, Jerell Sellars (57) 4, Blair Turgott (62) 3, Henrik Bellman (80) betygsätts ej.

Först ska jag väl påminna om att jag inte skriver som någon neutral krönikör, utan på damsidan är jag i första hand Opesupporter, men jag välkomnar alla framgångar för JH-lagen mot övrigt motstånd, så länge det inte drabbar just Ope.

Vad gäller div 1 Norrland var jag kanske inte i mars så optimistisk för Opes del, som jag nu börjar att bli. Truppen har gjort stora framsteg under säsongen, och den 02-årgång som klivit in i A-truppen var mycket välutbildade, och har nu tagit ytterligare steg framåt i och med att de tvingas ta ett större eget ansvar på planen. Ope startade med två oavgjorda matcher under den rekordkorta vårsäsongen, mot Luleå SK och Kovland, och visade såväl i dessa matcher som i gårdagens DM-final mot IFK Östersund att man står sig väl mot div 1-motstånd. Och det är främst lagspelet som fungerat väldigt bra både offensivt och defensivt.

För IFK Östersunds del började säsongen ännu bättre, med seger över en av huvudkonkurrenterna om en kvalplats till Elitettan, nämligen Team TG. IFK har en trupp som ska kunna hålla till att finnas med i den absoluta toppstriden. Det tycker jag är särskilt roligt, då flera olyckskorpar kraxade när ÖDFF lade ner sin verksamhet, och spådde en evig ökenvandring för distriktets damfotboll. Det är väl kanske inte troligt, men inte heller omöjligt, att JH har två lag i Elitettan om ett par år.

I mars tippade jag Notviken och just Team TG som huvudfavoriter till seriesegern, med Infjärden, IFK och Kovland som möjliga utmanare. Jag minskar nog den trion till just IFK, då jag inte tror att Infjärden eller Kovland räcker till. I ett mellanskikt tippade jag Luleå SK, Själevad och Umedalen, med Myckle och Ope i kamp om att slippa flyttas ned, och Kågedalen tydligt sist. Vad gäller sistaplatsen håller jag definitivt kvar mitt tips, efter en katastrofal start av nykomlingarna från norra Västerbotten. Men i övrigt håller jag serien som oerhört öppen. Då jag är ett uns vidskeplig i mitt tippande, så lämnar jag Ope utanför, men de övriga lagen rankar jag i denna ordning; Notviken, IFK Östersund, Team TG, Infjärden, Kovland, Umedalen, Myckle, Själevad, Luleå SK och så sist Kågedalen. Var Ope hamnar mellan 4:e till 10:e plats lämnar jag alltså därhän.

I div 2 har KD haft en tung start, men kommer säkerligen, som jag skrev redan i mars, att rädda sig före Njurunda, Söråker och Långsele. Jag satte Selånger som storfavoriter till seriesegern och IFK Östersund 2 på övre halvan, vilket jag håller kvar. Mitt tips blir; Selånger, Heffnersklubban, IFK Ösd 2, Stöde, Alnö, Timrå, KD, Långsele, Njurunda och sist Söråker.

I div 3 har alltså en kvartett nygamla föreningar startat upp seniorfotbollen igen, nämligen Frösön, Offerdal, Ragunda och Ås. Frösön har överraskat positivt på mig, liksom Offerdal, medan Ås kanske har gjort mig lite besviken. Tyvärr blev inte laget lika starkt som det kunnat bli, då inte alla spelare stannat kvar. Ragunda har startat ungefär som väntat. Jag hoppas nu att alla dessa lag hänger med några år framåt, och såväl Frösön som Ås bör ju ha möjligheter att sikta vidare uppåt. Jag hade inte serierna klara för mig i mars, så det blev inget tips då, men nu med några matcher spelade så kommer ett sådant.

Div 3 Norra; Strömsund, Järpen, KD 2, Offerdal, Häggenås, Ragunda

Div 3 Södra; Ope 2, Brunflo, Hede/Vemdalen, Frösön, Sveg, Ås

Om jag kort återkommer till tankar kring möjligheter att ytterligare ta steg framåt för JH-lagen som helhet har jag länge haft tankar för såväl Ope som IFK Östersund, nämligen att dessa föreningar skulle kunna dela upp sin herr- respektive damfotboll i två formellt separata föreningar. Sedan skulle huvudföreningarna med sin "stödverksamhet" ge exakt samma ekonomisk grund till respektive "underförening", och sedan får "underföreningarna" själva göra sig så attraktiva som möjligt för publik och sponsorer. Och eget arbete. Jag förstår att det finns ett känslomässigt motstånd mot en sådan uppdelning, men jag tror att det inte blir några förlorare, men troligen två föreningar som kan skaffa sig betydligt bättre förutsättningar, nämligen damföreningarna. Men alltså INTE på herrföreningarnas bekostnad, utan genom att dra in nya pengar till fotbollen.

Det var i kväll som vi skulle få se ÖFK spela anfallsfotboll. Så blev det – inte.
Den här gången, heller.

ÖFK och Helsingborg spelade 0–0 och det var precis så trist som siffrorna berättar. Det här var verkligen en 0–0-match. Målvakterna Aly Keita och Anders Lindegaard kunde lika gärna ha stannat i omklädningsrummet, så lite hade de att göra.

Nåja, det är naturligtvis en överdrift. Men arbetsbelastningen var inte hög, om man säger så...

Efter rader av starka försvarsinsatser, trots allt bara 14 insläppta må på de första tio matcherna, men i sanning rätt torftigt anfallsspel (inte bara den här sommaren, stora delar av fjolåret såg likadant ut) fanns det förhoppningar om en lite annorlunda matchbild när Helsingborg, också indraget i köstriden, kom på besök.

Och visst hade ÖFK mycket boll i en match som bjöd på flera olika ansikten.

Men precis som så många gånger förr föredrog man att passa den på egen planhalva. Undantaget var inledningen på matchen och en bra period i mitten av den andra halvleken.

Men annars hände i stort sett ingenting; en tidig möjlighet när Noah Sonko Sundberg drog iväg på en offensiv utflykt och Kalpi Ouattara så när hade fått bollen förbi Anders Lindegaard i Helsingborgs mål samt två vassa skott från Jordan Attah Kadiri (ett utanför, ett snyggt räddat av Lindegaard) – det var dessvärre allt som hamnade i mitt protokoll.

I övrigt, ingenting!

Anledningen är ganska enkel;

Det.

Går.

För.

Sakta!

Den här gången bjöds verkligen chansen att gå till anfall då Helsingborg (till skillnad från de flesta andra) valde att mestadels försvara sig på sin egen planhalva. Men ÖFK kunde aldrig nyttja möjligheten att spela förstapasset tillräckligt snabbt för att få möjligheten att attackera innan skåningarna hunnit samla sitt lag. Några gånger hände det och genast hamnade Helsingborg i obalans.

Men alldeles för ofta skulle bollen passas mellan de tre mittbackarna, ibland gick den ut på wingbackarna men lika ofta var bollen tillbaka i backlinjen.

Trist, tråkigt – och helt värdelöst när man jagar, och behöver, tre poäng! En poäng är alltid okej men här gällde det verkligen att gå för seger!

Jag hörde ÖFK-tränaren Pero Kapsevic före matchen prata om tålamod i passningsspelet. Och då menade han i spelet på motståndarnas planhalva. Men, som sagt, det såg vi väldigt lite utav. Jag vill påstå att det såg ut ungefär som vi vant oss vid att se. Varken mer eller mindre!

Några korta noteringar;

# Jag konstaterar dock att försvarsspelet var precis lika bra som så många gånger förr, det var verkligen tätt framför Aly Keita även om det under en period i första halvlek såg en aning virrigt ut. Men Helsingborg orkade aldrig spela sig igenom försvarslinjen utan tvingades ta skott utifrån eller satsa på inlägg. Både skott och inspel var rätt många men riktningen var verkligen inte den bästa, skotten susade utanför Keitas målram medan inläggen oftast gick över både med- och motspelare.

# Nebiyou Perry och Frank Arhin fick chansen från start den här gången. Perry hade mycket boll, jobbade kopiöst i 90 minuter och gjorde många bra saker. Men Perry måste lära sig att det räcker med att snurra upp en eller två motståndare, när den tredje dyker upp finns varken tid eller yta kvar och man förlorar duellen! Frank Arhin fick inte alls samma utrymme som i inhoppet mot Djurgården i onsdags dä det bjöds på oceaner av plats att ta sig fram på i omställningarna. På Helsingborgs planhalva var det stor trängsel och då väger Arhin dessvärre lite för lätt, fysiken räcker inte till.

# Kryss betyder att ÖFK fortfarande är utan seger på Jämtkraft arena, efter sex försök. Två poäng ger en sistaplats i ”hemmatabellen” och det är inget som är positivt!

# OM ÖFK får tio miljoner för Jordan Attah Kadiri från en belgisk andradivisionsklubb (Lommel SK) måste det vara århundradets bästa affär. Sälj, ÖFK. SÄLJ! (Jag ser på sociala medier att det finns virrpannor som påstår att ÖFK rear bort sin ”stjärna”, jag undrar bara i vilken värld befinner ni er i?)

# När spelare som Rewan Amin, Simon Kroon, Charlie Colkett, Ronald Mukiibi och Sam Mensiro inte ens fanns i laguppställningen öppnade det en möjlighet för Henrik Bellman att få lite speltid. Den knappa halvtimme han nu fick utnyttjade han på bästa sätt, Bellman var i högsta grad inblandad i ÖFK:s lilla uppryckning mitt i den andra ronden.

# ÖFK:s kanspel var verkligen inte mycket att skriva hem om den här kvällen; Felix Hörberg ”glömdes bort” i första halvlek och när han fick vara med i spelet efter paus blev bristen på självförtroende en hämsko. Hellre hem till Haugan än att ta med sig bollen framåt och försöka riva upp lite sår i Helsingborgs försvarslinje. Kom igen Felix, du har alla verktygen i din låda! Ute till vänster hände lite i början men sedan dog den kanten, dessvärre.

# Helsingborgs IF, en av våra finaste fotbollsklubbar genom alla tider (sju allsvenska segrar, fem cupsegrar och sexa i den allsvenska maratontabellen – 68:e säsongen nu) lever i en lika tuff ekonomisk tillvaro som ÖFK. Tidigt flaggade man för att årets spel skulle ge ett kraftigt underskott, tomma läktare och få sportsliga framgångar förbättrar naturligtvis inte situationen. Dessutom; 23 startspelare efter tio spelade matcher måste väl vara något av ett svenskt rekord? I alla fall är det en delförklaring till den magra poängskörden även om man nu spelade sin sjätte raka match utan att förlora (fem kryss).

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Felix Hörberg 2, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 4, Kalpi Ouattara (66) 2 – Isak Ssewankambo 3, Nebiyou Perry 4, Frank Arhin (66) 2 – Ludvig Fritzson 2, Jordan Attah Kadiri 2. Ersättare: Marco Weymans (66) 2, Henrik Bellman (66) 3.

Till sist; Eftersom jag i min senaste krönika (i söndags) berättade om Bodö/Glimts sensationella framfart och målaptit i den norska Elitserien måste jag väl även ta del 2; Glimt besegrade Molde i den tidiga seriefinalen med 3–1 och har nu gjort 38 mål på tio matcher. Hyfsat snitt, kan man säga. Det är första gången på 68 år som ett lag öppnar den högsta norska ligan med tio raka segrar. (Ni som är intresserade kan gå in på youtube och kolla de korta matchsammandragen och ni kommer att bli överraskade av hur många gula Glimtspelare som finns i motståndarnas straffområde vid avsluten).

Allsvenskan rusar fram i rekordfart. Vi har bara hållit på i en dryg månad (start 14 juni) och redan har en tredjedel avverkats.

Men fortsättningen blir något lugnare, åtminstone lite, och sista ronden spelas inte förrän en vecka in i december. ÖFK avslutar i Malmö men har två hemmamatcher i slutet av november (Varberg och IFK Göteborg). Räkna alltså med långkalsonger och skoteroverall på Jämtkraft arena – om det nu blir så att Folkhälsomyndigheten släpper in publiken på våra arenor.

Men oavsett; de tio första omgångarna har definitivt inte sett ut som de flesta av oss trodde!

Det finns naturligtvis många förklaringar till den här utvecklingen; förberedelserna, det täta spelschemat, olika strategier hur man använder sitt spelarmaterial, avsaknaden av publikstöd är några, det finns säkert massor av andra.

Men oavsett, även här; IFK Norrköping har varit det klart bästa laget så här långt, i särklass, och toppar tabellen på 23 poäng, fyra före tvåan och förhandsfavoriten Malmö FF samt trean Elfsborg.

Norrköping flög under radarn i förhandssnacket trots en mycket stark andra halva förra säsongen. Men vintern var trasslig, spelet i Svenska cupen svagt och managern Jens Gustafsson låg lägre än havsnivån i sina förväntningar när serien skulle ha startat i månadsskiftet mars/april.

Men klubben utnyttjade coronaförseningen bättre än alla andra; man lyckades sätta sitt försvarsspel, gjorde ett antal lyckade värvningar och i sista stund sydde man ihop projektet Sead Haksabanovic för en oherrans massa miljoner.

Resultatet blev en välkomponerad mix men tydlig offensiv inriktning. I Norrköping spelas fotbollen helst i planens längdriktning och man gör det gärna i hög fart. Facit efter tio omgångar: sju segrar, två oavgjorda och bara en förlust (borta mot Sirius), 24–11 i målskillnad.

Samtidigt så har Jens Gustafsson spelat högt i användningen av sitt material; åtta spelare har startat i samtliga tio matcher! Såvitt jag förstår har ingen annan klubb varit i närheten av den matchningen.

Malmö FF har valt en helt annan strategi. Bara två spelare (målvakten Johan Dahlin och unge mittbacken Anel Ahmedhodzic) har startat samtliga matcher, Oscar Lewicki har startat nio. Annars har nye tränare Jon Dahl Tomasson varit väldigt konsekvent i sitt roterande. Det gav onekligen en maskin som hackade i inledningen men som nu hittat in på vinnarspåret med raka segrar i de tre senaste omgångarna.

Vilken metod, Norrköpings tuffa eller Malmös betydligt mer försiktiga, som är den vinnande i längden kan vi bara spekulera i.

I övrigt; Elfsborg och Häcken går bättre än jag hade förväntat mig, Sirius positiva fotboll har gett överraskande bra utdelning medan Varberg har gjort det verkligen inte många hade trott, åtminstone så här långt.

Stockholmslagen går tungt. Djurgården spelar bra nästan varje match men saknar speed och spets i sitt anfallsspel (som senast mot ÖFK, så har det sett ut de flesta gånger) och har bara gjort 13 mål, guldkandidaten Hammarby är seriens stora missräkning medan det stod i manuset att ”nya” AIK skulle få bekymmer.

***

ÖFK ligger där jag förmodade att dom skulle ligga, kan man hålla sig på rätt sida om de där så förhatliga strecken som finns längst ned i tabellen så är i alla fall jag glad och nöjd med tanke på omständigheterna. Åtta poäng på bortamark (trea just nu i bortatabellen) är väldigt bra gjort, bara en (och några rätt svaga prestationer) hemma på Jämtkraft är inget att yvas över.

Kan det blir en ändring på måndag kväll när seriens sämsta hemmalag (ÖFK) möter seriens näst sämsta bortalag (Helsingborg)?

Jag hoppas det.

Ja, det måste det!

Men Helsingborg kommer till Östersund med fem raka utan förlust (en seger, fyra oavgjorda)!

***

Kollade igenom lite statisk (sofascore.com) och det är alltid intressant. Här kan man få lite stöd i siffror för det som fotbollsögat uppfattat. Men även bli tillrättavisad...

# Roligaste upptäckten: ÖFK-kaptenen Aly Keita toppar målvaktsligan, han är överlägsen om man jämför med seriens övriga förstamålvakter. Och Keitas betyg rankar honom så högt som på sjätte plats bland Allsvenskans samtliga spelare (Sead Haksabanovoc toppar före MFF:s Anders Christiansen!

# Mindre roligt att se (även om jag hade det på känn): Inget annat lag har en så skiktad betygsättning som ÖFK. Fem spelare (Keita, Rewan Amin, Thomas Isherwood, Eirik Haugan och Noah Sonko Sundberg) ligger betydligt högre rankade än sina lagkamrater, det är stor skillnad.

# Jag har också jämfört min egen poängsättning här på fotbollz med rankingen på sofascore.com. Den jämförelsen slutar så här:

Vi är helt överens om: Aly Keita, Eirik Haugan, Thomas Isherwood, Sonko Sundberg, Rewan Amin samt Ronald Mukiibi ( alla med starka prestationer), Nebiyou Perry, Ludvig Fritzson, Simon Kroon och Sam Mensiro (med svagare insatser).

Bättre betyg av mig: Frank Arhin (bara två matcher), Isak Ssewankambo (stor skillnad) och Kalpi Ouattara.

Sämre betyg av mig: Jordan Attah Kadiri, Marco Wetmans, Felix Hörberg, Charlie Colkett, Blair Turgott.

# Om man slår samman mina betyg och rankingen hos sofascore.com så kan jag dra den här slutsatsen efter tio spelade omgångar:
För att ÖFK ska kunna ta sig ur bottenträsket måste följande spelare höja sin nivå: Simon Kroon, Charlie Colkett, Ludvig Fritzson, Blair Turgott, Felix Hörberg och Nebiyou Perry (det finns några till men där har speltiden varit ytterst begränsad)

Prestationerna så här långt är för dåliga. Det tycker jag – och det tycker också datorn!

Till sist 1; Jag har sedan slutet av 1990-talet följt den norska fotbollen med ett visst intresse, ibland riktigt stort. Och årets serie ser, precis som hos oss, ut att ta en spännande färdriktning. I kväll är det tidig seriefinal på Aspmyra i Bodö(!) mellan hemmalaget Glimt och fjolårsvinnaren Molde. Bodö/Glimt (serietvåa förra säsongen) har gått fram som en slåttermaskin så här långt med nio raka segrar och 35 gjorda mål, alltså nästan fyra i snitt per match! Här finns saker att lära, den målskörden snyter man inte ur näsan bara av en slump. Det är jag övertygad om!

Till sist 2; Man kan ju, om man vill, jämföra ÖFK:s åtta mål (på tio matcher) med Glimts målorgier och se hur lagen använder sina målvakter i uppspelen.. Där Aly Keita i snitt har 54 bollkontakter per match (det är tio fler än säsongen 2017...) har kollegan i Bodö/Glimt, nederländaren Joshua Smits, 28 bollkontakter, alltså i stort sett hälften så många. Så kan man också spela fotboll – och göra det framgångsrikt!

Det var en match med två olika ansikten, helt olika!

# En första halvlek med kontrollerad fotboll i lågt tempo, utan risktagande, där Häcken var det bättre laget.

# En andra halvlek med ”raggarfotboll”, med stort risktagande och fyra mål. Men även i det spelet var Häcken det bättre laget.

Men oavsett; ÖFK och Häcken spelade oavgjort 2–2 och ÖFK tog därmed årets första poäng hemma på Jämtkraft arena. Den kan nog visa sig betyda mer än någon kan ana!

Om man studerar matchprotokollet är det lätt att se att det hände betydligt mer framför Aly Keita i ÖFK-målet än hos hans kollega Peter Abrahamsson i Häckens bur.

Och nästan allt i den andra halvleken efter en första rond med bara en enda femstjärning möjligthet, den då Aly Keita gjorde en fullständigt fenomenal parad efter en Häckenhörna.

Men i den andra small det nästan på direkten;

# 50:e min: Jordan Attah Kadiri tar, omgiven av en rad Häckenförsvarare sats in i straffområdet, utmanar Joona Toivio, rycker ned mot kortlinjen och skickar in bollen framför Häckenmålet där Felix Hörberg hugger som en kobra, 1–0. Bra av Kadiri, bra av Hörberg – ett snyggt fotbollsmål!

Det heter ju att mål förändrar matcher och visst, men knappast så här:

# 57:e min: Eirik Haugan blir uppsnurrad av Leo Bergtsson ute till höger i eget straffområde, Bengtsson får skottutrymme och placerar den i Aly Keitas vänstra burhörna, 1–1.

# 60:e min: Oreda i hemmaförsvaret och Erik Friberg får möjlighet att skjuta från strax utanför strafflinjen. Bollen far som en projektil upp i Keitas vänsterkryss, ÖFK-målvakten är där med en hand men är chanslös att få bollen utanför stolpen, 1–2. (Den träffen tror jag att Friberg kommer att minnas en tid framöver...)

Häcken vände alltså matchen på tre snabba minuter, jag såg det inte komma och det tror jag inte heller att hemmaspelarna gjorde.

Det här var ju i ÖFK:s bästa del av matchen, det var här man lyckades få till en viss organisation i anfallsspelet och det var också här som man kunde behålla ett litet tryck mot Häckens mål.

Men uppenbarligen gav ÖFK:s ledningsmål ny energi till gästerna från Hisingen (istället för tvärtom), tempokranen skruvades upp och ÖFK-försvaret, som så här långt haft bra koll på Häckens inte alltför spetsiga anfallsspel, tappade både karta och kompass.

Och då kommer straffet omedelbart i dom här sammanhangen, det går inte att såsa till på egen planhalva!

Här var goda råd dyra för hemmalaget. Nya tränarteamet Pero Kapsevic/Amir Azrafshan valda att spela ut möjligheterna att byta in ny energi:

# 62:a min: Kadiri ut, Blair Turgott in.

# 63:e min: Sam Mansiro ut, Frank Ahrin in.

# 79;e min: Felix Hörberg ut, Henrik Bellman in – Isak Ssewankambo ut, Marco Weymans in.

Vilken betydelse det hade med fem nya krafter på banan (Nebiyou Perry hade ersatt Charlie Colkett några minuter efter Hörbergs 1–0-mål) kan vi naturligtvis bara spekulera i. Spelmässigt kunde jag väl inte se något specifikt förutom att pigga ben hade ersatt några riktigt trötta och slitna samt att Weymans inhopp gav nya möjligheter på vänsterkanten.

Men framförallt gav förändringarna ett kvitteringsmål;

# 83:e min: Hörna från höger, Marco Weymans trycker in bollen med sin vänsterfot och vid bakre stolpen har Häckenförsvaret tappat bevakningen på Noah Sonko Sundberg och hans nick sitter klockrent i bortre klykan. (Reprisbilder avslöjar Sonkos fina löpning som bäddar för friläget).

I en extremt jämn allsvensk tabell där lagen stjäl poäng av varandra och där även så här långt suveräna IFK Norrköping helt plötsligt kippade efter andan (4–2-förlust mot Sirius sedan man blivit sprungna sönder och samman, utslag av en minimal rotation så här långt ...?) känns den här räddade poängen ytterst värdefull.

Den ger också Kapsevic/Azrafshan lite välbehövlig syre, bortamatch redan på onsdag (Djurgården) och i stort sett ingen tid på sig att göra några stora ingrepp i spelet, bara putsa på detaljer.

Några noteringar från söndagskvällen;

# Simon Kroon och Kalpi Ouattara vilades helt den här gången, tillbaka i startelvan på onsdag!

# Det är mycket snack om Aly Keitas passningsfot. Jag hävdar att den håller hög kvalitet, åtminstone om jämför med andra målvakter. Men i matchinledningen var den illa kalibrerad, det måste sägas Och han måste sluta med att sätta den högra mittbacken (den här gången Eirik Haugan) i klistret med passningen ned i struten. Då hamnar ÖFK i trubbel, varje gång. Den bollen får inte slås!

# Thomas Isherwood hade en rad heta dueller med Häckens spets Gustaf Nilsson, det var två tungviktare som stötte på varandra. Jag vill påstå att Isherwood vann på knock out...

# Äntligen en liten framgång för Fleix Hörberg. Vid ledningsmålet fanns han precis i den yta där han ska vara men alltför sällan är. Alla vet ju att Hörberg sitter på massor av outnyttjad potential, men han har ju varit direkt feg i sitt kantspel i serieupptakten. .Var det här början till en islossning?

# Charlie Colkett var tillbaka i startelvan i en liten offensivare roll, åtminstone till att börja med. Men där blev han helt anonym, tempotorsk!

# Försöket med Ludvig Fritzson som wingback till vänster var förhoppningsvis bara ett försök i brist på annat?!

# För att inte tala om Sam Mensiro som en offensiv kraft på mitten. Det kändes sådär när jag såg den taktiska uppställningen. Det blev också sådär...

# Var det så att ÖFK fick lite hjälp av Häckentränaren Andreas Alm vid kvitteringsmålet 2–2? Alm gjorde där det klassiska misstaget att vid ÖFK-hörnan byta två spelare. Alla som varit i branschen vet att om det är vid något tillfälle (om det inte handlar om skador och bytet är påtvingat) som man inte ska byta så är det vid fasta situationer i närheten av eget mål, det är sedan gammalt. Alm bytte nu dubbla pjäser i ett drag – och tappade organisationen!

Till sist, här är ÖFK-poängen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Felix Hörberg (79) 3, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 4, Ludvig Fritzson 2 – Isak Ssewankambo (79) 2, Rewan Amin 3, Sam Mensiro (63) 1 – Jordan Attah Kadiri (62) 2, Charlie Colkett (56) 1. Ersättare: Neboyou Perry (56) 2, Blair Turgott (62) 2, Frank Ahrin (63) 2, Henrik Bellman (79) och Marco Weymans (79) betygsätts ej.

ÖFK förlorar mot Malmö FF med 1–2 och det är väl ett resultat som faller inom den mall som man brukar kalla för ”normal”.

# För favorittyngda Malmö var det absolut 60 minuter på väg mot det som man förväntar sig av en guldfavorit men också 30 minuter av det vi sett lite för mycket av i den allsvenska öppningen.

# För ÖFK var det – ja, smickrande siffror men inte så mycket mer.

Nya tränarparet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic hade naturligtvis på de här futtiga dagarna och två träningspassen inte hunnit sätta några som helst avtryck på sitt manskap, i varje fall inte något som vi som tittar på kunde upptäcka.
De körde vidare med samma manskap och samma formation.

ÖFK hamnade dessutom i kraftig brygga redan från första spark och fick inrikta sig på att freda sin egen målbur sedan MFF parkerat sig på hemmalagets planhalva.

Möjligt att spelarna hade fått några nya instruktioner som de inte riktigt hade förstått för inledningen var verkligen virrig och i ÖFK:s högerförsvar läckte det som ett såll när MFF:s hemvändare Ola Toivonen föll ned en liten bit, Sören Rieks drog sig in i banan och vänsterbacken Jonas Knudsen kom löpande längs linjen – hela tiden.

Det tog lite tid för ÖFK att reda ut dom bitarna. Och när man tyckte att hade dom fått någorlunda kontroll så small det!

32:a minuten. ÖFK avvärjer en vass Malmöomställning men lyckas inte spela sig ur försvarsområdet. MFF vinner tillbaka bollen och Marcus Antonsson trycker sig ned till vänster i ÖFK:s straffområde. Därifrån hittar han Ola Toivonen i skottsektorn, avslutet är klockrent, Aly Keita chanslös och Toivonen noteras för sitt första allsvenska mål på tolv år, 0–1!

Så här långt hade det varit bara Malmö; Aly Keita hade gjort en strålande fotparad redan i inledningen när Marcus Antonsson sköt i fritt läge, Oscar Lewicki lyfte strax över efter hörna, Anel Ahmedhodzic pricksköt i ribban, Isaac Kiese Thelin tvingade Keita till en reflexräddning ... ÖFK hade ingenting som hamnade i det officiella matchprotokollet!

Det blev dock en lite uppryckning efter Malmös ledningsmål med några vassa kontringar. Bästa chansen hade Ludvig Fritzson som sprang sig fri men tog en touch för mycket på bollen och mittbacken Anel Ahmedhodzic kunde avvärja med en Glenn Hysén-brytning. Även Simon Kroon lyckades sätta Johan Dahlin i MFF-målet i arbete.

Men sammantaget var det väldigt mycket Malmö före paus, väldigt lite ÖFK även om avslutningen gav ett litet hopp.

Men det skulle ganska snart släckas. Efter pausfikat blev Malmöpressen än större, ÖFK blev under den första kvarten fullständigt överkört.

Jag tror inte att jag sett ett ÖFK-lag så tillplattat under sina allsvenska tid som under den här perioden, här handlade det verkligen om spel mot ett mål.

Och att 0–2 skulle komma var liksom givet, frågan var bara när. Svar: 57:e minuten, en fullständig upprullning avslutades med att Anders Christiansen sköt precist och otagbart från strax utanför strafflinjen, Aly Keita var lika chanslös som på ettan.

Men där och då hände det som redan hänt vid flera tillfällen i serieinledningen och som gör att skåningarna kom till Jämtkraft arena med ”bara” tio poäng efter sju matcher: MFF tappade sin fina rytm och såg helt plötsligt ut som ett vanligt allsvenskt lag.

Några byten kanske bidrog men MFF:s bänk innehåller ju så mycket kvalitet så det borde inte märkas.

Men här fick hemmalaget välbehövlig syrgas, hastigt och lustigt var det match igen när Ludvig Fritzson lyckades pilla in reduceringen 1–2 i den 71:a minuten.

Hur det gick till?
Ja, det var så rörigt så det går nog inte ens att förklara men helt avgörande för att bollen skulle passera Johan Dahlins mållinje var den skottfint som Nebiyou Perry öppnade MFF-försvaret med innan han spelade in bollen framför mål. Det var kvalitet på det förspelet!

Men trots målet och trots att MFF-spelet gick i baklås kunde ÖFK aldrig skaka sin motståndare riktigt på allvar. De få chanser som skapades i matchens slutskede var trots allt Malmös, det måste sägas.

Några noteringar;

# Naturligtvis har teamet Azrafshan/Kapsevic tuffa dagar så begär inga underverk i närtid; match torsdag, söndag (Häcken hemma) och onsdag (Djurgården borta). Tre matcher, fyra träningar, typ. ÖFK:s nya tränarduo är ju inga trollkarlar!

# Jag såg att Aly Keita fick ett lågt betyg (sofascore.se) när datorn räknade på hans insats. Det kan ju inte vara möjligt. Stabil rakt igenom (om man undantar när han råkade tappa bollen vid ett tillfälle då han sprang ihop med en MFF:are) och räddningen på Anders Christiansens skott i början av andra halvlek var ju bara magnifik!

# De tre mittbackarna Sonko, Isherwood, Haugan stod pall även för det här motståndet. Men det var årets tuffaste dag på jobbet så här långt.

# Felix Hörberg var tillbaka på sin högerkant efter att ha fått vila mot Falkenberg. Han borde ha fått vila även nu, Hörberg är ju fullständigt formlös! Under första halvan av andra ronden trodde jag att han var utbytt, så osynlig var han när MFF trummade på som allra mest.

# Bättre form på den andra kanten där Kalpi Ouattara ständigt var beredd att hugga framåt. Tyvärr var det alltför sällan, speciellt i första halvlek, som hans lagkamrater såg hur fri han stod på sin vänstersida.

# Rewan Amin, Isak Ssewankambo och Ludvig Fritzson gjorde ett häst jobb på mitten – i defensiven. Men det blev ingen kraft över för det offensiva den här kvällen när motståndet var för bra...

# ...och paret Jordan Attah Kadiri & Simon Kroon kom aldrig med i den här matchen utan det var bara att slita så länge det fanns spring i benen.

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg 1, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood 3, Eirik Haugan 3, Kalpi Ouattara (86) 2 – Isak Ssewankambo 3, Rewan Amin 3, Ludvig Fritzson (88) 3 – Jordan Attah Kadiri 1, Simon Kroon (65) 1. Ersättare: Nebiyou Perry (65) 3, Marco Weymans (86) och Frank Ahrin (88) betygsätts ej.

# ÖFK:s hemsida den 11 juli: ”Amir Azrafshan utsedd till ny huvudtränare”.

# ÖFK:s hemsida den 14 juli: ”Interimlösning gällande ledarskapet för ÖFK. Pero Kapsevic, som i dag är assisterande tränare blir huvudtränare och Amir Azrafshan assisterande tränare”.

Herregud, när ska ÖFK sluta servera fotbolls-Sverige med pinsamheter?

Oavsett vem som styr skutan så lyckas ÖFK göra nya självmål, hela tiden. Det är längesedan jag konstaterade att listan var alldeles för lång. Nu har man anställt en ny huvudtränare som inte har behörighet att leda ett allsvenskt lag, 32-årige Amir Azrafshan saknar den nödvändiga Uefa Pro-licensen. Tur då att assisterande Pero Kapsevic har den och kan ta över huvudansvaret.

Men funkar det enligt regelverket?

När man sparkar en tränare efter bara sex omgångar av Allsvenskan måste man räkna med att det blir en hel del turbulens. Det var dessutom bara två dagar innan den så viktiga bortamatchen mot Falkenberg.

Men Ian Burchnall var prestigelös, som alltid. Trots att han förlorat spelarnas (och föreningens) förtroende ställde han sig till förfogande och lyckades matcha sitt lag till tre ack så nödvändiga poäng. Det var strongt gjort på alla sätt och vis.

Han gjorde det inför ögonen på sin efterträdare. Amir Azrafshan satt på läktaren och kort efter slutsignalen presenterades Azrafshan som ÖFK:s nya huvudtränare.

Det är och har alltför länge varit mycket mumbo-jumbo kring ÖFK:s verksamhet, det är som Bagdad-Bob ständigt är närvarande. Ingenting är egentligen som man säger. Senaste exemplet bjöds i förra veckan när man kommunicerade varför Ian Burchnall tvingades lämna sitt uppdrag.

Att som klubben vill framställa det att man var oense om den framtida färdriktningen blir bara löjligt!
Burchnall fick sparken för att ÖFK det senaste året tagit för få poäng, inte presterat tillräckligt bra fotboll och att han inte lyckats utveckla de spelare som klubben förfogar över, i varje fall är det alltför få som gjort några tydliga framsteg.

När man så plockar fram en ersättare snabbare än blixten blir det en 32-åring utan några som helst meriter av allsvensk fotboll och, som det visade sig, inte har den rätta behörigheten att leda ett lag i vår högsta serie. Amir Azrafshan hittades i division 4-klubben FC Djursholm, har luktat på elitfotboll i Dalkurd, men i övrigt hållit till, både som ledare och spelare, på lägre nivåer. Men hans utbildning och fotbollstänk föll ÖFK-ledningen i smaken, ett modernt ledarskap med magisterexamen i både filosofi och kognitiv neurovetenskap i bakgrunden ska ta klubben till nya framgångar.

Det är naturligtvis ett modigt beslut av ÖFK.

Men samtidigt måste klubben räkna med att anställningen av Amir Azrafshan blir granskad in i minsta detalj, även ifrågasatt. Inget tränarskifte på den här nivån undgår detta. Och att tvivel sås när den nye inte ens har rätt behörighet behöver man inte vara raketforskare för att förstå, att dessutom presentera honom som huvudtränare innan han skaffat sig den nödvändiga licensen blir ju bara pinsamt!

Dessutom:

Är det ens tillåtet att dribbla med huvudansvaret som ÖFK nu gör?

Om jag fattar saken rätt så är både Tränarföreningen och Svenska fotbollförbundet kritisk till rockaden. Upplägget är emot förbundets licensregler, att man har en Pro-utbildad huvudtränare är ju en av kriterierna för Elitlicensen (se där, nu är vi där igen...) och alla som har ögon kan ju se att ÖFK här med en teknikalitet rundar spelreglerna.

Själv har jag under ett par dagar läst och lyssnat på intervjuer och försökt förstå hur Amir Azrafshan åter ska få ÖFK tillbaka på vinnarspåret efter ett helt år med många motgångar. Förre ÖFK.kaptenen Brwa Nouri, som haft ett litet finger med i rekryteringen, säger till Mittmedia ”de flesta pratar men har inte så mycket att säga, den här killen har något att säga”.

Det är möjligt att Nouri har rätt. Men under de här dagarna har jag inte uppfattat några som helst klara besked från den nye ÖFK-chefen, tyvärr. Och när han säger ”att om spelare och ledare jobbat stenhårt så ska vi klara det här” då blir jag både provocerad och förbannad.

Det säger väl alla tränare typ arton-fyrtiotvå gånger i veckan! Garanterat även Ian Burchnall.

Med match på torsdag (Malmö FF), söndag (Häcken), onsdag (Djurgården) och nästa måndag (Helsingborg), fyra matcher på tolv dagar, vill jag veta besked:

# Ska ÖFK fortsätta att slå sjuhundra passningar i backlinjen innan man har spelat bort motståndarnas första press?

# Hur skaffar man sig övertag, två mot en, tre mot två, fyra mot tre, och slår ut motståndarnas mittfält, och kan attackera mot försvarslinjen?

# Ska ÖFK fortsätta med sina wingbacks? Och hur får man dom att bli delaktiga i offensiven på ett helt annat sätt än i dag? Kan man göra det utan att det stabila försvarsspelet riskeras och hur ska det gå till?

# Hur sticker man in bollen i motståndarnas straffområde? Och hur får man Kadiri, Kroon och övriga offensiva pjäser att ta dom löpningarna?

Det är svar på den typen av frågor jag vill ha när ett tränarskifte görs under så här dramatiska former, när matcherna kommer slag i slag och viktiga poäng står på spel, varje gång!

Då finns ingen tid till ”långsiktig planering”, ”utmaningen är att få en grupp att förstå vart vi ska och hur vi ska komma dit” och andra floskler. Det här ÖFK-laget och vi som följer klubben behöver helt andra besked. Hur vinner vi så många fotbollsmatcher som möjligt – nu!

Det är ibland svårt att förstå idrottens logik. ÖFK besegrar Falkenberg på bortaplan när förutsättningarna för en bra prestation är sämsta tänkbara ... sparkad tränare måste leda laget, det tajta spelprogrammet tvingar fram årets första riktiga spelarrotation, den senaste prestationen (mot Mjällby) var ju inget att hurra över och Falkenberg på bortagräs (dessutom naturgräs) är ju alltid en tuff uppgift för ÖFK.

Men 1–0 i Falkenberg var precis det som ÖFK behövde just nu. Och årets andra trepoängare (inför ögonen på nye tränaren Amir Azrafshan) var dessutom mycket välförtjänt. Om man bortser från den sista virriga kvarten var ÖFK bättre i det mesta. Och för att vara en bortamatch på naturgräs (lagets sämsta gren så här långt under sin allsvenska tid( var ÖFK riktigt bra!

Ian Burchnall fick alltså avsluta sina snart två år i ÖFK som en vinnare. Det känns bra. Jag är alltid kluven till att sparka tränare och tro att det är trolleritricket till framgångar, det är jag även här. Som jag skrev i torsdags när beskedet kom; Burchnall var chanslös redan från dag 1, all den sörja som omgärdat klubben de senaste två åren gjorde ju managerjobbet i det närmaste hopplöst.

Burchnalls sista insats var ju inte alldeles enkel den heller, att leda laget i en pinsvår bortamatch när man förlorat omklädningsrummet, det ska ju bara inte gå.

Men här är det bara att buga och bocka inför alla inblandade, ni genomförde uppgiften på ett väldigt vuxet sätt.

Och till alla er som undrar varför ÖFK valde den här udda lösningen att låta sparkade Burchnall matcha laget: Det fanns inget annat alternativ!

ÖFK kom till spel med fyra nya i startelvan. Simon Kroon, Felix Hörberg, Charlie Colkett och Kalpi Ouattara fanns inte ens med på resan till Falkenberg. Det betydde nytt i alla lagdelar; Sam Mansiro och Marco Weymans tog hand om kantspelet, Ludvig Fritzson kompletterade Amin och Ssewankambo på mitten medan Blair Rurgott bildade anfallspar med Jordan Attah Kadiri.

Det fungerade – alldeles utmärkt under stora delar av matchen!

Efter en kvart skrev jag i anteckningsblocket: Bra, väldigt stabilt i försvaret, Amin och Ssewankambo äger ju mitten.

Och redan där hade ÖFK hunnit skapa fler möjligheter än man gjorde under hela matchen mot Mjällby i måndags när Rewan Amin i den 13:e matchminuten fick två chanser i samma anfall. Men först räddade hemmamålvakten Johan Brattberg med foten och sedan lyfte ÖFK:s mittfältsmotor returen över ribban.

ÖFK hade sedan fortsatt grepp om händelserna mot ett förvånansvärt tamt hemmalag. Falkenberg sköt visserligen friskt mot Aly Keita men bara ett par kulor satte ÖFK-målvakten på prov. Övriga var avlossade från långt håll och väldigt illa riktade, det luktade nästan amerikansk fotboll om dom avsluten...

Avgörandet kom efter knappa timmen när ÖFK, äntligen, lyckades göra mål på en fast situation, ÖFK:s första hörna för dagen. Rewan Amin var regissören och Jordan Attah Kadiri exekutorn. Kadiri mötte Amins inspel med skallen strax utanför den första stolpen och avslutet luktade klass lång väg. Så ska det se ut!

Om matchen så långt hade varit ÖFK:s så blev avslutningen hemmalagets. ÖFK tappade i slutet alla sina linjer, synbart stressade i ambitionen att rädda den här ack så viktiga trepoängaren.

Det är bara att tacka lagkaptenen och målvakten Aly Keita för att slutet blev lyckligt, Keita gjorde ett par riktigt svettiga ingripanden när hans kamrater hade tappat sina huvuden.

Här är några noteringar:

# Sju poäng så här långt, alla tagna på bortaplan!

# ÖFK:s tremannalås (Haugan, Isherwood och Sonko) var säkerheten själv om man undantar den sista kvarten då det skakade lika mycket där som i resten av laget. Burchnall hade dock gjort en korrigering som slog väl ut när Haugan och Sonko bytte sida. Men oavsett, den här gången var det Thomas Isherwood som var resen i backlinjen!

# Däremot kan jag inte påstå att det såg något vidare ut på kanterna, åtminstone inte när ÖFK själva hade bollen. Sam Mensiro blev, som alltid i den här rollen, bara en passiv åskådare medan Marco Weymans hade dålig koll på såväl boll som fötter. Måste man ramla i varje närkamp?

# Dagens högsta ÖFK.betyg delar jag ut till Rewan Amin på mitten. Det här var Amins bästa insats sedan han kom till klubben!

# Isak Ssewankambo hade kunnat få samma omdöme om han inte varit slarvig med detaljerna; några bolltapp, några missade (lätta) passningar och lite extrakludd på bollen så fina skottchanser gick om intet. Men arbetsinsatsen var enorm!

# Om man ska ge benämningen lagspelare ett ansikte så kan man visa upp en bild på Ludvig Fritzson!

# Jordan Attah Kadiri hade svårt att komma in i matchen men så small det. 1–0-målet visar varför så många större klubbar är intresserade av hans namnteckning. Den nicken gjorde inte ont, som man säger... Dessutom; gesten när Kadiri sprang fram till sin tränare efter målet kändes riktigt bra. På många sätt!

# Blair Turgott sprang sig till några riktigt fina lägen men det är något som skaver när man studerar hans verktygslåda. Borde definitivt ha hamnat i målprotokollet vid första halvlekens friläge när vänsterskottet smet på fel sida stolpen. Men liksom hos alla andra, arbetsinsatsen går inte att klaga på!

Här är betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Sam Mensiro 2, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 5, Noah Sonko Sundberg 4, Marco Weymans 2 – Isak Ssewankambo 4, Rewan Amin 5, Ludvig Fritzson (90) 3 – Jordan Attah Kadiri (85) 3, Blair Turgoitt (59) 2. Ersättare: Nebiyou Perry (59) 2, Brian Martin (85) och Alex Purver (90) betygsätts ej.

Till sist; Man kan ju inte påstå att ÖFK satser på en säker häst är man hämtar Ian Burchnalls ersättare i division 4 (Djursholm). Det är klart att vi inte har en susning om 32-årige Amir Azrafshan är fågel eller fisk som tränare, det enda vi vet är att han inte har några meriter som väger tungt i de här sammanhangen. Det som väcker tvivel hos mig i det här valet är hur spelargruppen ser ut (ung och lovande men i svår brist på ledartyper) och tillståndet i klubben. Utgångspunkten i mitt resonemang är att här hade jag helst sett en erfaren ledare som kunde samla ihop alla lösa trådar som finns, den här uppgiften består av så mycket mer än att träna och matcha laget. Men ÖFK satsar ungt och oprövat och hoppas att man dragit vinstlotten till framtiden.
Jag hoppas givetvis också att det blir bra och kan bara säga lycka till, Malmö FF på torsdag!

# Ian Burchnall och ÖFK är överens om att bryta ett fortsatt samarbete då man har olika åsikter om vilken väg klubben ska gå i framtiden (som det så ofta heter när någon får sparken...).

Fine – det har jag inga problem med att förstå och acceptera med tanke på resultaten. Men jag tillhör dem som inte tror att det blir så mycket bättre med ett tränarskifte. I alla fall finns det inte så många lyckade exempel att peka på.

# Ian Burchnall fortsätter dock att leda laget i Allsvenskan tills en ersättare är på plats.

Här fattar jag ingenting. Kan det vara möjligt att jobba i ett omklädningsrum som verkar vara förlorat?

Jag vill inte påstå att torsdagsförmiddagens besked om att ÖFK och Ian Burchnall går skilda vägar kom som någon större överraskning. Resultaten, och prestationerna, har inte varit tillräckligt bra sedan haveriet mot Hammarby på Tele2 arena i mitten av maj – förra året!

18 poäng på de senast 28 spelade matcherna i Allsvenskan är helt enkelt för dåligt, därtill en radda med svaga insatser.

Men frågan är om det är enbart Ian Burchnalls fel?

Jag ser Burchnall som offer för åtminstone två saker;

# Turbulensen i klubben under de två år som gått sedan han värvades till Graham Potters efterträdare.

# Den fotboll som ÖFK säger sig vilja spela men som alla seriösa betraktare inser att man inte har material till.

Vi tar turbulensen först lite kortfattat; Kindberg-gate med alla turer som det har inneburit i styrelserum, polisförhör, domstolar, omklädningsgarderoben och medierapportering. Oavsett var ÖFK har uppträtt så är det Kindberg som snott uppmärksamheten och, efter det att han satt finkad strax innan Burchnall kom till stan, har det sällan varit till klubbens (och lagets) bästa. Dessutom försvann stjärnspelarna en efter en, ny ledarstab skulle sättas (hade Burchnall något som helst inflytande när den nye tekniske direktören David Webb dök upp på banan och vem var då högst i den interna rangordningen?), under vintern 2019 anlände sju nya spelare (vad hade Burchnall för kontroll på den processen som från sidan såg fullständigt oplanerad ut, Morrison någon?), ett havererat extra årsmöte följt av en kraschad ekonomi, Ghoddos-affären och en nekad elitlicens...

Vem kan åstadkomma resultat under sådana förutsättningar...?

Själv tror jag att Ian Burchnall tappade greppet under fjolårsvintern när det mesta gick åt helvete; ett misslyckat träningsläger på Cypern (bara rester kvar av det gamla Potter-gänget och inga nya på plats), misslyckandet i Svenska cupen (fiaskot i Karlstad) och därpå nästan en hel månad utan planerade träningsmatcher. Visserligen blev starten i Allsvenskan mer än godkänd (elva poäng på åtta omgångar och nära tätkänning) men från mitten av maj kan vi nog enas om att det mesta var ett långt mörker som avslutades med 1–7 i Göteborg..

Ian Burchnall var huvudansvarig för alla misslyckanden, absolut.
Men hur var beslutsordningen, egentligen? Vem raggade fram de nya spelarna, vem bestämde om storleken på kontraktspengarna (där det tydligen fortfarande dyker upp nya överraskningar...). I den röra som rådde var det omöjligt att utifrån kunna bedöma vem som bestämde vad!

Jag är inte ens säker på att en haverikommission kan bringa klarhet i denna soppa!

När det gäller ÖFK:s spelidé (possession, att ständigt vara det bollägande och därmed också spelförande laget) hävdar jag att man fastnat i en god tanke som inte alltid är genomförbar.

Det funkade alldeles utmärkt under de sista Potter-åren med bolltrygga och passningssäkra spelare från målvakt till vänsterytter.

Men sedan Potter flyttat hem och nästan alla stjärnor försvunnit?

Inte alls, vill jag påstå.

# När motståndarna pressar högt stressar det fram misstag på misstag i det egna försvarsområdet, exemplen är ju hur många som helst.

# Och när motståndarna backar hem så har offensiva kvalitén inte räckt till för att få hål på ”den parkerade bussen” (som mot Mjällby i måndags, inte en riktig målchans under matchens 90 ordinarie minuter).

Ian Burchsnalls ansvar här?
Stort givetvis, han var ju chefen. Men hur lätt är det att smita från klubbens DNA (som ständigt har kommunicerats) trots att den som vill också kan se att spelidén inte fungerar med det material som finns att tillgå?

Slutbetyget då?

Ja, jag är inte beredd att, som många andra tydligen är, döma ut Burchnalls insats i ÖFK. Visst kan jag hitta brister i hans rustning (vem har inte det?) men sällan, eller aldrig, har jag sett en tränare ställas inför så dramatiskt förändrade (försämrade) förutsättningar under resans gång.

Burchnall visste att han skulle fylla skorna efter trollkarlen Potter.

Det blev värre, betydligt mycket värre. Ian Burchnall var egentligen chanslös från den dag han satte sin fot i Östersund!

Men jag fattar inte varför han ska leda laget i Falkenberg på lördag. Det är en usel lösning; för Burchnall, för spelarna och förmodligen mest för ÖFK.

ÖFK har under sina första fyra allsvenska säsonger var ett ytterst starkt hemmalag. Men Jämtkraft arena är verkligen ingen ointaglig borg den här sommaren. Tredje försöket, tredje förlusten.

0–1 mot nykomlingen Mjällby AIF från Listerlandet i Blekinge var heller inte siffror som det går att protestera mot.

ÖFK var, efter en stabil inledning, helt utan energi i sitt anfallsspel och då vinner man inga fotbollsmatcher. Ett farligt avslut, i matchens 91:a minut, säger faktiskt det mesta.

Ian Burchnall valde att arbeta vidare på den elva som i andra halvlek vände och vann i Kalmar förra veckan, möjligen kunde man ana några små korrigeringar i kantpositionerna med Fleix Hörberg och Kalpi Ouattara lite högre upp.

Det gjorde att passningsspelet kunde flyttas, från den egna försvarslinjen, till en liten bit in på Mjällbys planhalva.

Men inte längre. Så fort man närmade sig Mjällbys femmannaförsvar tog idéerna slut.

Och farten!

Det var närmast generande att se så stillastående hemmaspelarna blev i sina attacker, Det gav naturligtvis ingenting till matchprotokollet; ett Simon Kroon-avslut (lösplugg) och två misslyckade frisparkar (Charlie Colkett högt över, också lösplugg) var allt under första 45.

Det är inte godkänt på hemmaplan mot Mjällby, inte på långa vägar.

Och inte blev det bättre efter pausfikat. Visserligen fick hemmalagets spel en liten injektion när Isak Ssewankambo och Charlie Colkett skiftade positioner, Ssewankambos mer energifyllda fotboll gav ett litet grepp om mitten men vad hjälpte det när det var stendött framför honom.

Samtidigt började ÖFK få allt större problem att freda sig mot Mjällbys snabba omställningar, Bara ett par riktigt skarpa blockeringar i mittförsvaret hindrade gästerna från en tidig nätkänning i den andra halvleken när bollen låg uppeggad framför Aly Keita.

Men det skulle komma ett mål för Mjällby. 73:e minuten, i en duell strax utanför straffområdet studsade bollen rätt väg för gästerna, Moses Ogbus instick gav David Löfquist ett friläge till vänster och Aly Keita kunde inte freda sin bur.
0–1 och ett hemmalag utan energi hade sedan ingen riktig möjlighet att rädda den här matchen. Närmast var inhopparen Blair Turgott som på övertid fick en skottchans från strafflinjen men Marco Johansson i Mjällbymålet hade full kontroll på den kulan nere vid sin högra stolpe.

Några noteringar;

# Samtidigt som ÖFK:s anfallsspel får ett kraftigt underbetyg så måste man beundra hur väl Mjällby skötte sitt försvarsspel. Det var verkligen tätt i mittförsvaret matchen igenom, hemmalaget tvingades ut på kanterna och där hade man inga vapen.

# ÖFK:s tre mittbackar (Sonko, Isherwood, Haugan) gjorde åter ett stabilt dagsverke, det är inte där som problemet sitter.

# Jag skrev redan förra säsongen att Charlie Colketts arbetsradie är alldeles för snäv. Den här kvällen var han mer orörlig än någonsin, det räcker inte att stå i mittcirkeln och fördela bollar. I den här rollen måste han kunna slå ut sin motståndare och vinna yta, han måste också vara ett givet alternativ för kantspelarna att kunna vända spelet. Kort sagt, här måste man löpa utav helvete! Men Colkett snurrar bara runt sin egen axel på mittplan. Dessutom; engelsmannen må ha en ytterst känslig och välriktad vänsterfot men den duger inte till att skjuta frisparkar från 25 meter. Vi ser det i match efter match, det blir ju ingen fart på bollen!

Jag ställer mycket högre krav på en spelare som Colkett. Det borde även hans chef göra!

# För övrigt; ÖFK:s fasta situationer är verkligen genomusla. Ta hjälp, Ian!

# Förlusten innebär att ÖFK ligger kvar på 15:e plats, alltså under nedflyttningsstrecket. Visserligen har bara sex omgångar (av 30) spelats och mycket kan hända. Men det oroar att man får stryk hemma av både Sirius och Mjällby, det är sådana matcher som kräver poäng, helst segrar, och det av många anledningar. Om ÖFK ska kunna krångla sig ur den situation man befinner sig i måste det se ut helt annorlunda på Jämtkraft arena. Det här spelet ger varken poäng eller välbehövlig sympati

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 3 – Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood (81) 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg 2, Rewan Amin (81) 3, Charlie Colkett (62) 1, Isak Ssewankambo 4, Kalpi Ouattara (68) 3 – Jordan Attah Kadiri 1, Simon Kroon (62) 1. Ersättare: Blair Turgott (62), Nebiyou Perry (62) 2, Marco Weymans (68) 2, Ludvig Fritzson (81) och Brian Martin (81) betygsätts ej.

# Årets första trepoängare!

# Första segern i Kalmar (i femte försöket)

# Rewan Amins första mål i Allsvenskan när man några minuter före slutet sköt segermålet 2–1 på straff.

Det finns naturligtvis massor att glädja sig över sedan ÖFK besegrat Kalmar FF på Guldfågeln arena. Triumfen var absolut nödvändig för att inte hamna på efterkälken i det allsvenska köracet (det går fort när det inte blir några segrar...), Aly Keita visade att storformen sitter i med många säkra ingripanden och framför honom bjöd inte försvarslinjen hemmalaget på speciellt många målchanser.

Sånt känns skönt att ha i ryggen när Mjällby och Falkenberg står närmast på programmet, ÖFK kan ta sig an de ack så viktiga uppgifterna utan att behöva känna kniven mot strupen (vilket de definitivt hade haft vid en negativ utveckling i Kalmar).

Men samtidigt är det viktigt att komma ihåg mitt i glädjeruset; det var mycket som var dåligt. och som måste förbättras. ÖFK vann den här matchen därför att man jobbade lite hårdare än hemmalaget och dessutom hade de berömda marginalerna på sin sida, inte för att man var bättre!

Det som störde mig mest?

# Det i stort sett obefintliga, organiserade, anfallsspelet. Nästan allt passningsspel sker i eget försvarsområde (suck, jag har verkligen svårt att uppskatta allt bollande i backlinjen, jag ser inte meningen i det). på andra sidan mittlinjen går det bara på vinst och förlust.

# Detaljerna (tappade bollar över linjen, misslyckade passningar på egen planhalva som öppnade för snabba Kalmaromställningar, dålig bollmottagningar som bäddade för svårigheter...) Det var på tok för många tekniska fel, det var slarvigt och det var okoncentrerat. Här finns en oändlig förbättringspotential och det gäller varenda spelare i laget.

Det här blir extra tydligt när man, som den här gången, har ett övertag i bollinnehavet. ÖFK är inte i den sitsen att man kan bjuda sina motståndare på så många misstag, i alla fall när man gör dem utan press.

Nog med gnäll, ÖFK vann ju och här är några andra noteringar;

Jag skrev att ÖFK hade marginalerna med sig. Då tänker jag framförallt på tre saker.
# Kalmar fick i andra halvlek vid ställningen 1–1 ett mål bortdömt för offside efter en läcker frisparksvariant. Det var vaket (och förmodligen korrekt) av domarteamet. Men hur många sådana där situationer, spelare i skottbanan, ser man blir godkända under en säsong? Hundra, tvåhundra, trehundra...

# ÖFK:s straff i den 88:e min, Jordan Attah Kadiri går omkull i duell med hemmabacken Henrik Löfkvist. Domaren Adam Ladebäck pekade på straffpunkten. Jag tyckte att Ladebäck gjorde rätt men jag lovar att halva domarkåren hade friat!

# Rewan Amins straffspark. Det var inte speciellt bra slagen och Kalmarmålvakten Lucas Hägg Johansson var fullständigt förtvivlad när han släppte bollen under sin utsträckta högerarm.

# Apropå Amin. Han borde ha spräckt sin allsvenska målnolla redan i den första halvlekens 35:e minut när Hägg Johansson serverade bollen på silverfat i ett misslyckat utspel. Men Amin sköt utanför. Där och då kände jag att den där Amin kommer aldrig att göra mål i den här serien...

# ÖFK spelade vidare på sitt koncept med tre mittbackar. De fick jobba hårt, speciellt i höjdduellerna, då hemmalagets vassaste anfallsvapen var de långa inkasten! Men Sonko, Isherwood och Haugan är svåra att besegra i luften, där tror jag att smålänningarna lurade sig själva.

# Ludvig Fritzson fick chansen från start men fick bara vara med en halvlek sedan han oturligt styrt in Kalmars ledningsmål bakom Aly Keita strax före pausfikat.

# ÖFK:s kvitteringsmål, 1–1, påminde mycket om ledningsmålet 2–1 mot IFK Norrköping i lördags; en 3-mot-2-situation där Simon Kroon drev bollen mot Kalmars försvarare, Isak Ssewankambo följde med till höger, Kadiri till vänster. Kroon serverade bollen till Ssewankambo och så small det från strafflinjen. Snyggt och otagbart. Ssewankambo har en riktig bössa i sin höger och kan också hålla ned skottet. Synd bara att han lossar den alltför sällan.

# Jag har klagat på Felix Hörbergs svaga form så här långt och jag såg ingen förbättring den här gången heller. Han spelar helt utan självförtroende och passningsfoten är ständigt felriktad (utom när han spelar bollen tillbaka till Sonko Sundberg). Alltså, här måste Ian Burchnall hitta en annan lösning!

# Kalpi Ouattara var en frisk injektion på vänstersidan när han kom in efter paus (Hörberg kan ju låna lite av hans självförtroende...)

# Simon Kroon och Kadiri jobbade hårt i främsta ledet. Men det hade en tuff uppgift när de oftast hade dåligt med stöd av sina lagkamrater.

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg 1, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood 3, Eirik Haugan 3, Isak Ssewankambo (85) 3 – Ludvig Fritzson (46) 2, Charlie Colkett (75) 2, Rewan Amin 3 – Jordan Attah Kadiri 3, Simon Kroon (81) 3. Ersättare: Kalpi Ouattara (46) 3, Nebiyou Perry (75) 2, Blair Turgott (81) och Sam Mensiro (85 betygsätts ej.

Norrköping besegrar ÖFK med 4–2 på Jämtkraft arena och det är inte mycket att säga om det, på papperet var det toppen mot botten och i de flesta fall vinner den starkare.

Men.

Hittills obesegrade IFK Norrköping fick svettas extra mycket för att bärga sin fjärde raka seger i årets komprimerade allsvenska. Och då tänker jag inte bara på högsommarvärmen, ÖFK satte serieledarna under en extrem press när de hade det siffermässiga kommandot fram till matchens 70:e minut. 2–1 till hemmalaget motsvarade verkligen inte hur det såg ut på planen men det har ju ingen som helst betydelse, det är ju målen som räknas.

Där och då, när jag tyckte att Norrköping såg ut att ha tappat mycket av gnistan, small det till tre gånger på drygt 20 minuter bakom Aly Keita i ÖFK-buren, 2–1 blev till 2–4 sedan hemmalaget drabbats av pyspunka i matchens sista del.

Det finns säkert många förklaringar till att ÖFK tappade sin organisation; trötthet, övermod, okoncentration, spelarbyten – eller var det kanske bara så enkelt att det var Norrköpings bättre kunnande som till slut skickade ned hemmaspelarna i gruvan?

Det svaret lär vi aldrig få, kanske var det en kombination av många saker. Det brukar ju oftast vara så,

Men fram till matchminut 70 och Christoffer Nymans 2–2-kvittering så kan man inte säga annat än att Ian Burchnalls matchplan hade fungerat väl. Den påminde väldigt mycket om förra helgens i Örebro som gav en viktig poäng, defensivt var det länge en fembackslinje framför Aly Keita, tre centrala mittfältare, Kadiri och Kroon längst fram.

Det här gav Norrköping ett stort övertag. Det mest hände på ÖFK:s planhalva men trots att Norrköping (och framförallt Sead Haksabanovic, den mannen måste ha en magnet i sina fötter...) hade mycket boll och stundtals pressade hårt mot Aly Keitas målbur kom östgötarna aldrig till de femstjärniga möjligheterna. Det blev skott utifrån och de gånger man kom in i ÖFK:s straffområde så tvingades man ta avsluten ur svåra vinklar, Keita såg ut att ha det mesta under full kontroll.

ÖFK:s enda vapen så långt blev snabba omställningar..Inte så många men plötsligt small det bakom Isak Pettersson i Norrköpings mål. Matchuret hade hunnit fram till den 35:e minuten när Simon Kroon fick tag på bollen på egen planhalva, drev snabbt fram mot Norrköpings backlinje och klippte till från 20 meter. Bollen susade in med full kraft via Isak Petterssons högra målstolpe, 1–0 till hemmalaget.

Det var verkligen inte väntat men desto mera angeläget, årets målnolla var spräckt efter 305 minuter!

Målet blev också signalen till ett mera offensivt hemmalag men strax före halvtidspausen åkte man på ett riktigt tjuvslag. Sead Haksabanovic gick omkull innanför ÖFK:s straffområde i en duell med Charlie Colkett och domaren Fredrik Klitte från Helsingborg pekade på straffpunkten.

Om den säger jag bara; det är såna straffsparkar som bara topplag får och alltid har fått!

Christoffer Nyman skickade Keita till vänster och bollen till höger, 1–1, och Norrköping kunde gå till pausfikat med något lättare steg, ett underläge efter det här spelövertaget hade varit direkt nedbrytande.

Men ÖFK tog motgången på bästa sätt, laddade om sina batterier, bytte ut Felix Hörberg mot Nebiyou Perry och placerade sina vingbackar lite högre upp i banan.

Det gav en högst oväntat scenförändring,
ÖFK fick greppet om matchen, ledningen med 2–1 (ny snabb omställning där Perry frispelade Jordan Attah Kadiri som var klinisk i sitt avslut) och helt plötsligt såg Norrköping ut att ha tappat energin i sitt spel. Det var inte alls samma tryck mot hemmamålett, varken när man hade bollen eller när man skulle vinna tillbaka den.

ÖFK fick lite momentum och kom även till avslut; Kadiri fick en ny chans men pricksköt på Norrköpings målvakt och Simon Kroon tryckte bollen över Petterssons målribba när han hade ungefär samma läge som vid målet i första halvlek.

Men så small det, Isak Bergmann Johannesson utnyttjade passiviteten i ÖFK:s högerförsvar och Chrstoffer Nyman vann duellen framför Aly Keita, 2–2 kom som en blixt från klar himmel, i alla fall hade jag svårt att se den kvitteringen komma.

2–2-målet gjorde Norrköping kunde återta kommandot, några kloka byten gav ytterligare energi. Hemmalaget trycktes ned i det egna straffområdet och till slut rämnade mittförsvaret.

# 90:e min: Simon Thern lämnas obevakad mitt i slottet, får dålig träff men bollen tar i Thomas Isherwoods utsträckta ben och ställer Aly Keita, 2–3.

# 95:e min: I ett sista desperat kvitteringsförsök med hela hemmalaget på offensiven misslyckas Charlie Colkett med en dribbling kring mittlinjen. Och det öppnar för en tre-mot-en-kontring där Sead Haksabanovic bombar in slutresultatet 2–4 från nära håll.

Några noteringar;

# Det blir alltid bra fotboll (vad det nu är...?) och många mål när Norrköping kommer på besök. Så även nu!

# Aly Keita håller formen. Visserligen fyra insläppta, men många fina och säkra ingripanden. Det gav årets högsta ÖFK-betyg på sofascore.se (jag undrar om någon målvakt har fått ett så högt betyg efter att ha släppt in fyra bollar...?).

# ÖFK:s tre mittbackar höll tätt mot Örebro och stod emot Norrköpingspressen i 70 minuter. Men avslutningen var inte imponerande, såväl Isherwood som Eirik Haugan sviktade i avgörandet. Men Noah Sonko Sundberg var stabil matchen igenom, ÖFK:s bäste utespelare!

# Felix Hörberg var åter formlös och byttes ut efter 45 minuter.

# På andra kanten satsade Marco Weymans friskt i några kontringar (jag har lätt att tycka om de initiativen). Men jag blir lika irriterad varje gång inspelen kommer utan någon som helst adress. Och Weymans har sin klara brister i defensiven, det ska gudarna veta.

# Isak Ssewankambo hade ingen bra första halvlek, feltajmad i de flesta dueller. Blev mycket bättre i andra när han fick spela på högerkanten.

# Rewan Amin var bra utan att glänsa men här är det givet att beakta Norrköpings styrka på mitten. Den gjorde också Charlie Colkett till en stadig förlorare. Colketts tröga fötter var ett verkligt handikapp mot det här motståndet!

# Jordan Attah Kadiri och Simon Kroon gjorde varsitt klassmål, det var kanske dagens gladaste ÖFK-budskap. Kadiri var piggare den här gången jämfört med tidigare matcher medan Kroon var där jag vill ha honom; rakare och enklare var han ett ständigt hot när ÖFK ställde om. Tack för det!

# Nebiyou Perry gjorde en bra halvlek när han nu fick chansen och Kalpi Ouattara spelar snart 90 minuter på vänsterbacken.

# Norrköping kommer att fortsätta vinna så länge man kan gå runt på lite folk. På de inledande fyra matcherna har serieledarna använt sig av enbart 13 startspelare, minst i Allsvenskan. Det finns otroligt mycket spets i det manskapet, dessutom kunde nu landslagsmannen Alexander Fransson göra sina första allsvenska minuter för säsongen efter en besvärlig sjukdomsperiod Men Norrköping kommer att få sina problem när det tuffa spelprogrammet kräver sina offer, det tror jag att vi får räkna med. Bredden är inte lika bra som toppen!

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg (46) 1, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood 3, Eirik Haugan 3, Marco Weymans (62) 2 – Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett 1, Rewan Amin 3 – Jordan Attah Kadiri (88) 3, Simon Kroon (75) 3. Ersättare: Nebiyou Perry (46) 3, Kalpi Ouattara (62) 3, Blair Turgott (75) 1, Brian Martin Pages (88) och Sam Mensiro (88) betygsätts ej.

Efter två gånger 0–2 (Hammarby och Sirius) så måste 0–0 på Behrn arena i Örebro och därmed sommarens första allsvenska poäng ses som en klar framgång för ÖFK.

Mycket var bättre än i torsdags mot Sirius, framförallt var det inte lika ängsligt. Men i ärlighetens namn var det ingen föreställning som det slog gnistor om. Eller som Örebrostjärnan Nahir Besara sa till Dplays tittare efter matchen: ” Det var tur att ni inte somnade...”

Ian Burchnall hade gjort fyra förändringar i startelvan jämfört med Siriusmatchen. Ronald Mukiibi, Charlie Colkett och Simon Kroon var alla tillbaka medan Thomas Isherwood fick göra årets första allsvenska insats.
Och Burchnall använde sig av försiktighetsprincipen i sin matchplan; när Örebro kontrollerade bollen var det fem man i backlinjen, fyra man framför medan Jordan Attah Kadiri fick sköta den första pressen på egen hand.

Och det måste sägas: Det är sällan som ÖFK genom sina taktiska dispositioner så disciplinerat som den här söndagskvällen i Örebro, det var inte många gånger under de 90 minuterna som man sviktade.

Det var kanske därför som Besara uttryckte sig som han nu gjorde, ÖFK tråkade helt enkelt ut sina motståndare...

Det här gjorde också att ÖFK fick chansen att gå till anfall med ett betydligt mera samlat material, det blev inte så långt mellan lagdelarna.

Och framförallt; när man väl hade vunnit bollen gick man till attack – hela vägen. Man spelade sig genom motståndarnas mittfält rakt, snabbt och okomplicerat (istället för att, som mot Sirius, ängsligt vända tillbaka och placera bollen hos sin egen målvakt...) och kunde därmed också utmana hemmalagets försvarslinje.

Men där hände det dessvärre betydligt mindre. Att ÖFK gick mållös från tredje matchen i rad är helt enkelt något vi måste lära oss att leva med. Det offensiva materialet förmår inte bättre.

Statistiken från Örebromatchen är utan nåd;

# Av 15 avlossade skott togs tio utanför straffområdet.

# Bara två träffade mål.

# Men framförallt, hela nio blockerades av Örebroförsvaret!

Det går för sakta när ÖFK ska avsluta, det blir alldeles för ofta en touch, en dribbling, en passning för mycket. Det spelar ingen roll om det är Hörberg, Kroon, Kadiri, Turgott, Fritzson, Amin eller någon annan som får chansen, beslutsamheten saknas när det hettar till i och kring motståndarnas straffområde.
Det är bara att ställa in sig på en målsnål ÖFK-sommar, allt annat vore att bedra sig själv.

Några noteringar;

# Jag gillade verkligen Thomas Isherwoods inträde i ÖFK:s mittförsvar. Isherwood var nu så bra som jag såg potentialen i förra sommaren men som han alltför sällan förmådde leverera. Ofta blev hans försvarsjobb väl offensivt och ibland rent huvudlöst. Nu var det stabilt och balanserat i 90 minuter, välkommen tillbaka!

# Aly Keita hade 49 bollkontakter den här matchen, det är i den övre delen av vad målvakter i Allsvenskan brukar ligga (mellan 35 och 50, beroende på matchbilden). Men det gillas mycket bättre än de 68 han noterades för mot Sirius.

# Felix Hörbergs och Ronald Mukiibis uppoffrande löpningar på varsin kant bidrog i högsta grad till ÖFK:s starka försvarsblock – och till en bättre offensiv!

# Rewan Amin spelade högre upp i banan den här gången. Det passade mycket bättre. Han hade också två fina skott (en frispark) från drygt 20 meter men det såg farligare ut än det var; Örebromålvakten Oscar Jansson kunde stila när bollen kom i den höjd som målvakter brukar gilla...

# Närmast målkänning var Simon Kroon när han i mitten av den första halvleken tråcklade sig loss i dålig vänstervinkel men Oscar Jansson kunde med största möda styra bollen precis utanför sin bortre stolpe. Där var det riktigt nära.

# Jag ser att många hyllar Kroon för dagens insats. Själv tycker jag det doftar ”juniorfotboll” alldeles för ofta i det han gör. Och faktum är; statistiskt (sofascore.com) fick ÖFK-forwarden ett riktigt bottenbetyg. Jag vet inte om jag sett en så svag siffra någon gång tidigare. Så olika kan vi se för fotboll...

# Jordan Attah Kadiri har inte skapat speciellt mycket så här långt, inte i dag heller. I mina ögon är det för mycket jogga och för lite maxlöpningar!

# Isak Ssewankambo fick starta på bänken den här gången. Inhoppet (66:e minuten) skvallrade inte om någon form, i varje fall är det långt till det spel han visade förra säsongen. Ssewankambo har ingen skärpa i sitt spel just nu.

€ Tolv ÖFK-hörnor, ingen bra men flera dåliga. Det är alltså precis som vanligt. Om ÖFK ska göra några mål så måste åtminstone de fasta situationerna vara ett allvarligt hot!

# Många konstiga resultat så här långt i Allsvenskan. Men Norrköping imponerar med tre raka segrar, bra spel och serieledning. Och på lördag gästar östgötarna Jämtkraft arena!

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg 3, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood 5, Eirik Haugan (74) 4, Ronald Mukiibi 4 – Ludvig Fritzson (66) 2, Charlie Colkett 3, Rewan Amin 4, Simon Kroon (84) 2 – Jordan Attah Kadiri 2. Ersättare: Isak Ssewankambo (66) 2, Kalpi ouattara (74) 2, Blair Turgott (84) betygsätts ej.

Man kan förlora fotbollsmatcher på många olika sätt. Men när man gör som ÖFK i torsdagskvällens allsvenska hemmapremiär mot Sirius från Uppsala (0–2) är det absolut läge för tränaren Ian Burchnall att kalla in samtliga spelare på kontoret för enskilda krissamtal.

Nu, omedelbart! Innan avresan till söndagens bortamatch i Örebro. Det finns ingen tid till dansen kring midsommarstången för nu är det bråttom och det är allvar trots att det bara spelats två omgångar. Det kan alla se, blodflödet måste stoppas medan patienten går att rädda!

Efter en mållös första halvlek, som var okej för ÖFK:s del även om Sirius även här var bättre, rasade spelet ihop som ett korthus omedelbart efter pausfikat.

Det var förfärligt, det var uselt, det var genant; ingen spelplan, ingen energi, inte ens en tro på det man skulle göra. Det måste ha varit ÖFK:s sämsta kvart så här långt sedan klubben blev allsvensk 2016, det var här man förlorade matchen.
Frågan måste bara ställas: Vad hände egentligen i omklädningsrummet mellan första och andra halvlek.

ÖFK kom till spel med en mera optimistisk matchplan än den som testades i premiären mot Hammarby; 4-2-3-1 hade blivit 4-4-2 och Ian Burchnall hade bytt på tre positioner (ska vi kalla det för coronarotation i det täta spelschemat...?). Sam Mensiro, Ludvig Fritzson och Blair Turgott in från start, Ronald Mukiibi, Charlie Colkett och Simon Kroon på avbytarbänken.

Det gav ingen utdelning. Mensiro ska inte spela den här typen av matcher när ÖFK, inte minst i kraft av hemmaplan, förväntas vara spelförande (det har jag skrivit många gånger tidigare, faktiskt alldeles för många för att det ska vara hälsosamt), Fritzson har sin energi men också dagar där han blir hopplöst oprecis i passningsspelet och den här gången var en sådan medan Blair Turgott redan i inledningen fick en utmärkt chans att hota Sirius backlinje men sölade bort möjligheten liksom resten av tiden. Han var helt enkelt inte med i matchen någon gång under de 81 minuter han fick vara på planen.

Det blev en viss uppryckning, knappt märkbar men dock, när Ian Burchnall i den 57:e minuten (strax efter Sirius ledningsmål) skiftade på tre positioner i ett drag och formerade om till en 3-4-3-uppställning. Men full effekt blev det aldrig, mest beroende på att alltför många spelare var för dåliga den här dagen. Rewan Amin, som ska fungera som ett nav på mitten, snurrade mest kring sin egen axel och hamnade felvänd nästan varje gång, inhoppande Charlie Colkett fortsatte att spela den gåfotboll han praktiserade mot Hammarby, Jordan Attah Kadiri hade ingen koll på varken ben eller boll, kantspelarna Fleix Hörberg och Marco Weymans var bara med på papperet (det händer verkligen inte mycket på ÖFK:s kanter så här långt, de var dunderslagna av Sirius motsvarigheter Karl Larsson och Axel Björnström, den sistnämnde var matchens stora behållning).

Hörberg och Weymans ser inte ut att ha någon tro på det dom gör. Och då brukar det sällan bli bra, det är sedan gammalt.

Några noteringar från torsdagskvällen:

# ÖFK hade ett betydligt större bollinnehav än sina motståndare enligt statistiken. Men det har väl ingen som helst betydelse när man använder den tiden till att passa bollen till varandra i egen försvarslinje för att alldeles för ofta till sist spela den tillbaka till målvakten Aly Keita. Det är faktisk en urtrist och fullständigt värdelös fotboll. Enligt statistiken (sofascore.com) hade Keita 68 bollkontakter, det känns ju helt galet (Siriuskollegan Lukas Jonsson hade bollen 39 gånger).

# Men oavsett den kritiken som handlar om ÖFK:s sätt att spela: Keita gjorde en bra match i buren, målskotten hade han ingen möjlighet att stoppa (Sirius bjöd på två snygga mål, båda efter klassiska upprullningar som ställde ÖFK-försvaret schack matt). Keita borde för övrigt hjälpa Burchnall i krishanteringen, så lagkapten han nu är!

# Noah Sonko Sundberg var bäst i backlinjen. Men vad hände med Sonkos vanligtvis så stabila passningsfot i inledningen av andra ronden? två ”indianare” på kort tid som peggade upp för Siriusmöjligheter.

# Gänget på mittfältet hade det svårt mot Hammarby och hade det lika svårt mot Sirius. Rewan Amins vassa vinterform är som bortblåst, nu krånglar han bara till det mesta. Istället för att driva laget blir han en stoppkloss och det försvårar även för hans närmaste kamrater. inte minst Isak Ssewankambo ser ut att lida. Här måste Burchnall ta ett snabbt grepp, Amin på bänken mot Örebro!

# Anfallsmässigt är det synnerligen tunt. Men det har vi vetat länge även om många haft (stora) förhoppningar på Jordan Attah Kadiri. Jag tror inte att det är så många utländska klubbchefer som i dagsläget är beredd att lägga upp feta sedelbuntar på bordet för att få hans namnteckning, åtminstone inte efter den här inledningen. Blek mot Hammarby och bara ett riktigt bra jobb i Sirius straffområde (strax utanför sedan Simon Kroon gjort förarbetet) men rätt många svaga. Kadiri har inget riktigt flyt i sitt jobb för tillfället, det som varit enkelt är bara krångligt!

# Sirius tränare Henrik Rydström var ovanligt generös i sitt ÖFK-betyg. ”Inget bottengäng, det var svårare att få grepp om ÖFK än Djurgården i söndags”. Det där tror jag inte ett dugg på.

# Apropå krissamtal: Det var så Granham Potter vände trenden efter en svag inledning på säsongen 2018. Efter 0–2 hemma mot IFK Norrköping (i sjunde omgången) ringde Potters närmaste man Billy Reid runt till spelarna på lördagskvällen och bad dem inställa sig på Potters kontor dagen efter för enskilda samtal. Det gav effekt; här inledde ÖFK sin bästa resultatsvit så här långt i Allsvenskan, tio matcher utan förlust (åtta segrar och två oavgjorda)! Det var här som också Ian Burchnall ett par månader senare kunde haka på Potters arbete.

Till sist, ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keiya 4 – Sam Mensiro (57) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Marco Weymans 1 – Felix Hörberg 1, Rewan Amin 2, Isak Ssewankambo (57) 2, Blair Turgott (81) 1 – Jordan Attah Kadiri 2, Ludvig Fritzson (57) 2. Ersättare: Ronald Mukiibi (57) 2, Charlie Colkett (57) 1, Simon Kroon (57) 2, Nebiyou Perry (81) betygsätts ej.

Det blev väl ungefär som jag, och säkert många andra, hade tänkt mig när ett förväntat topplag möter ett förväntat kölag.

Hammarby bankar till ÖFK med 2–0 efter att ha greppat dirigentpinnen från i stort sett matchens första spark och det finns inget som helst att erinra mot slutresultat även om det fanns några detaljer som gjorde att jag vid några tillfällen fick upp hoppet om en gratispoäng. Mer om det senare.

Efter tre månader utan något matchande var jag nyfiken på hur Ian Burchnall skulle formera sitt lag. ÖFK-chefen bjöd inte på någon större överraskning förutom att Eirik Haugan fick ta mittbacksjobbet bredvid Noah Sonko Sundberg istället för Thomas Isherwood som spelade där i vinterns tre cupmatcher.

I övrigt var det som vi blivit vana vid: Keita – Mukiibi, Sonko, Haugan, Weymans – Amin, Ssewankambo – Hörberg, Colkett, Kroon – Kadiri i en 4-2-3-1-formation.

I teorin.

I verkligheten blev det väldigt mycket försvarsarbete och väldigt lite anfallsspel för ÖFK, Jordan Attah Kadiri kändes ensam där framme när alla hans kamrater var upptagna med att freda sitt straffområde. Hammarby bestämde matchbilden och bollen var irriterande ofta placerad på ÖFK:s planhalva.

Men, förutom en straff efter 13 minuter som Keita kanonräddade, hade söderbröderna svårt att vaska fram dom där riktigt klara möjligheterna. ÖFK-försvaret var väl samlat och hemmspelarna tvingades ta avslut från avstånd som oftast inte kändes som något riktigt hot.

Burchnalls matchplan höll till första halvlekens sista spelminut när försvarsmuren rämnade; Darijan Bojanic lämnades ensam en bit utanför straffområdet, stack bollen rakt igenom ÖFK:s backlinje där Muamer Tankovic inte hade några som helst problem att placera inledningsmålet bakom Aly Keita.

Snyggt, absolut, ett klassmål! Men alldeles för enkelt. Det där målet såg vi komma ett antal gånger under fjolåret. Bojanic, fyra matcher i ÖFK säsongen 2017, får inte lämnas ensam i den positionen, då smäller det. Enkelt på ritbordet men naturligtvis mycket svårare att genomföra i praktiken. Annars hade vi inte få se det så ofta, Bojanic är en smart kille!

När Hammarbys ledningsmål föll hade jag faktiskt hunnit få upp ett litet hopp; Keita hade varit säkerheten själv i buren (ett absolut måste för att skaka en seriefavorit på bortamark), matchplanen såg ut att fungera, hemmaspelarna visade lite frustration när det alltid var ett rödsvart ben i vägen och där och då kunde jag leva med att det var kemiskt rent i ÖFK:s offensiva protokoll.

Men Hammarbyledning strax före pausfikat var direkt matchavgörande, det gav hemmalaget momentum.

En kvart in på den andra halvleken satte sedan Tankovic sin andra spik i ÖFK-kistan. Från närmare 30 meter placerade Hammarbystjärnan 2–0 i en båge över Aly Keita. ÖFK-målvakten hade en hand på bollen men orkade inte få den över ribban. Naturligtvis skulle Keita ha tagit det skottet men samtidigt är just den bollbanan inte alldeles enkel att hantera, Tankovic sköt här med en närmast kuslig precision men det är å andra sidan knappast någon tröst för varken Keita eller ÖFK.

Här är några noteringar;

# ÖFK lyckades bara vid ett par tillfällen få till ett litet tryck i Hammarbys straffområde. Närmast nätkänning var inhopparen Blair Turgott som hade en dubbelchans i matchens slutskede men först räddade hemmamålvakten David Ousted och det andra skottet tog i stolpen.

# Aly Keitas räddning på Paulinhos straff var magnifik...

# ...men straffen fullständigt onödig när Marco Weymans krokade tag i Alexander Kacaniklic. Så billiga straffar har ÖFK inte råd att bjuda på, det har för övrigt inget lag.
# Eirik Haugan var matchens bäste ÖFK-spelare i konkurrens med Aly Keita (förutom 2–0-målet) och Ronald Mukiibis första halvlek. Haugan spelade enkelt och rejält, statistiskt (sofascore.com) var han överlägsen!

# Fem byten är numera tillåtna, allt för att skona spelarna så mycket som möjligt i det tuffa matchprogrammet. Men många byten är oftast av ondo, det är lätt att tappa matchrytmen. Men vi får ta det onda med det goda.

# ÖFK:s centrala mittfält hade inte sin bästa dag, hårt jobb räckte inte den här gången. Men framförallt hamnade såväl Amin, Ssewankambo som Colkett på hälarna utanför det egna straffområdet när hemmatrycket var som tuffast. Och blir man stillastående så blir man också sårbar (som vid Hammarbys 1–0-mål). Här får man inte fuska med aggressiviteten, då smäller det!

# Inte heller fungerade det något vidare på kanterna. Felix Hörberg hade dålig adress på sina (få) inspel medan Simon Kroon aldrig kom in i matchen.

# Jordan Attah Kadiri lämnade planen haltande i början av andra halvlek. Det är bara att hålla tummarna...

# Nu väntar Sirius hemma på torsdag kväll. Uppsalalaget föll i premiären med 0–2 mot mästarna Djurgården. Men bakom dom siffrorna döljer sig ett piggt Sirius, varningsflaggan är hissad!

# Från dagens fem matcher är det mest anmärkningsvärda att Elfsborg vann på Ullevi mot IFK Göteborg (1–0). Det var boråsarnas första triumf på Ullevi sedan 2003!

Till sist; här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6); Aly Keita 3 – Ronald Mukiibi 3, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 4, Marco Weymans (70) 1 – Rewan Amin 2, Isak Ssewankambo (81) 2 – Felix Hörberg (82) 2, Charlie Colkett 2, Simon Kroon 2 – Jordan Attah Kadiri (54) 1. Ersättare: Ludvig Fritzson (54) 2, Blair Turgott (70) 2, Sam Mensiro (81) och Nebiyou Perry (82) betygsätts ej.

Söndag 14 juni kl 17.30, Tele2 Arena i Stockholm: Hammarby IF–Östersunds FK.

?

Det är väl lika bra att klämma dit ytterligare några.
?????????????

För det är väl så vi alla fotbollsvänner känner det inför den försenade allsvenska seriestarten en vår som denna där ingenting är sig likt.

Kort sagt; vi vet verkligen inte mycket vad som väntar, bara att det mesta är väldigt annorlunda.

Drygt sju månader har gått sedan Allsvenskan stängde sin förra säsong. Djurgården blev mästare i hård kamp med Malmö FF och Hammarby där allt avgjordes i en dramatisk slutrunda, Gif Sundsvall och AFC Eskilstuna åkte ur medan Kalmar FF lyckades kvala sig kvar (mot Brage).

ÖFK slutade på tolfte plats efter en lovande start (elva poäng på de åtta inledande matcherna) men där fortsättningen var ett enda stort mörker – på alla sätt.

Men det är väl där och då vi måste ta avstamp inför vad som nu väntar, det som hände under några korta veckor i februari och början av mars (gruppspelet i Svenska cupen) är det väl inte många som har lagt på minnet, allrahelst som cupspelet sattes på väntan när coronapandemin slog till med full kraft och Anders Tegnell (folkhälsomyndigheten) placerade hela handen på pausknappen.

Men, som sagt, frågetecknen är många, Här är bara några:

? Ekonomin.

Kommer alla klubbar att överleva fram till sista omgången? Malmö FF sitter naturligtvis säkert med sin sprängfyllda kassakista, några till behöver heller inte känna någon större oro. Men många kassörer måste trolla med knäna för att ta sig igenom hela säsongen; publikstarka Hammarby skakar utan sina trogna 25.000 på Tele 2 två gånger i månaden, slitstarka Elfsborg pratar om en möjlig konkurs långt därborta i horisonten, anrika Helsingborg har alltid ebb på sitt konto och nu tycks det vara riktigt illa, Kalmar FF kämpar med näbbar och klor för att hålla näsan ovanför vattenlinjen, AIK och Göteborg är några där lönesänkningar varit ett viktigt inslag i sparbetinget...
Uppfinningsrikedomen tycks inte ha någon gräns, här gäller det att överleva. Men det är knappast någon tröst för ÖFK som med sin ryggsäck från förra säsongen ligger sämst till av alla i ekoligan.

? Pang på rödbetan, seriestart utan några träningsmatcher.

Naturligtvis kommer det att ta några omgångar innan vi kan läsa av formtalen hos de 16 lagen, det kommer att se rostigt ut i mer eller mindre omfattning. Även bland de stora, ingen har kunnat förbereda sig bättre än någon annan, i alla fall är det ingen som haft chansen.

? Det täta spelschemat.
Det blir i princip två matcher i veckan (kanske tre för de som ska ut i Europa, hur nu det ska se ut...?) för att vi ska hinna kora en mästare innan snö och kyla åter lägrar vårt avlånga land. Det kommer att slita på spelarna, inte minst här i början när man över en natt går från världens längsta försäsong till blodigt allvar. Här är det lätt att räkna ut att de resursstarka klubbarna med stora spelartrupper och hög kvalitet (främst Malmö FF och Hammarby, båda ytterst välrustade) har en kraftig fördel. Intensiteten i matchandet kommer att ge klubbarnas fysioteam mer arbete än brukligt (en av få saker som man kan säga med stor träffsäkerhet...) samtidigt som ansvariga tränare måste rotera i sina startelvor på ett sätt som de inte är vana vid.

? Tomma läktare.

Hemmaplansfördelen kommer att bli mindre, framförallt för storstadslagen. Hammarby, Malmö, AIK och Djurgården förlorar här sitt stöd från sin ”extraspelare”, det kan vara urjobbigt som bortalag att möta trycket ett utsålt Tele 2 eller ett välfyllt stadion i Malmö. Erfarenheten från de ligor som sedan några veckor är tillbaka i spel talar också för att hemmalagen inte tar lika mycket poäng som brukligt. Men här ska man nog vara lite försiktig med analysen, det har trots allt gått så kort tid.

? Domarinsatserna.

Fotboll utan publik är inget vi vill ha. Det gäller naturligtvis även våra domare. Men de kan i alla fall se fram emot en rimligare arbetsmiljö, det måste vara tufft att stå emot 25.000 hemmafans som alla kan sin regelbok och gärna högljutt meddelar detta... Att domarna faller för det trycket visar all statistik, det är ytterst mänskligt och det är sedan gammalt. Nu tror jag att vi får se en jämnare bedömning vilket skulle gynna bortalagen.

***

Jag ser att många ÖFK-vänner på sociala medier är upprörda när experterna, som i det här fallet är ovanligt eniga..., i sina tips placerar ÖFK bland avstigningskandidaterna. Men hallå, det måste väl vara det enda rimliga tipset efter en säsong som den förra där ÖFK från mitten av maj till början av november var sämst i serien och där spelartruppen snarare har försvagats än förstärkts (Tom Pettersson, Dino Islamovic och Jamie Hopcutt ut/inga givna startspelare in).

Själv är jag mer än nöjd om ÖFK klarar ett nytt kontrakt.

Absolut!

För att det ska gå vägen måste Aly Keita göra en ny kanonsäsong i buren, försvarschefen Noah Sonko Sundberg prestera samma jämnhet som ifjol (han var bra i stort sett varje match) och helst vara ännu bättre, Rewan Amin är den fältherre som ”alla” säger han har kapacitet att vara men så här långt inte visat, Simon Kroon tar sista(?) chansen att bli den toppspelare han har potential till att bli (han har i alla fall fått en rimlig chans att bygga upp sin skadedrabbade kropp i det här långa uppehållet), Jordan Attah Kadiri visar samma målaptit som i vintras och att spelare som Thomas Isherwood, Eirik Haugan, Kalpi Ouattara, Charlie Colkett, Isak Ssewankambo, Felix Hörberg och Nebiyou Perry tar ytterligare steg i sin utveckling.

Som ni förstår; det är många pusselbitar som måste falla på rätt plats för att det här ska gå vägen.
Dessutom: Truppen är tunn sett till kvaliteten, några håller inte måttet för Allsvenskan. Det är väl i ljuset av det vi ska se fredagens sena övergång, försvarsspelaren Adnan Catic från AFC Eskilstuna (med det var väl egentligen inte ytterligare en 20-årig mittback som var största behovet...?).

***

Tätstriden kommer att stå mellan Hammarby och Malmö, jag säger fördel för de sistnämnda. Men å andra sidan, skåningarna är ju favorit inför varje säsong!

MFF har ett överflöd av klasspelare, inte minst offensiva, i sin uppställning. Men det kan samtidigt vara lite av överflödets förbannelse. Nye tränaren Jon Dahl Tomassons (jovisst, den gamle danske stjärnspelaren) största bekymmer blir väl att hålla alla vid gott mod, den uppgiften brukar bli rätt tuff redan efter några veckor...

MFF måste även få bättre poängutdelning på konstgräs. Men å andra sidan hade Hammarby förra säsongen svårt på naturgräs!

***

Fjolårsmästarna Djurgården har riktigt fin bredd. Men hur ersätter man Marcus Danielsson i mittförsvaret och skyttekungen Mohamed Buya Turay längst fram. Snacka om förlorad spetskompetens. Men å andra sidan; Djurgården behärskar alla sorters underlag!

***

Årets frågetecken: AIK.

Det pratas om nya strategier i såväl anfall som försvar. Hmmm, jag tror att vi får se en ovanligt bekymrad Rikard Norling den här sommaren.

***

IFK Göteborg tycks vara bättre rustat än på länge. Men vem ska hålla ihop backlinjen?

***

Allsvenskan berikas med hemvändande profiler (Isak Kiese Thelin och Ola Toivonen till Malmö, Jakob Johansson till Göteborg) men det bästa kapet så här långt; utan tvekan när IFK Norrköping på fredagen meddelade att man signat Sead Haksabanovic (som var lånad från West Ham) för ytterligare fyra år. Det kallar jag framtid!

***

Fjolårets allsvenska var verkligen skiktad, serien klövs mitt-i-tu. Risken för en upprepning är uppenbar, det är många som kommer att trängas på den nedre halvan: Sirius, Kalmar, Falkenberg, Helsingborg samt nykomlingarna Mjällby och Varberg är de kamrater som ÖFK får försöka hålla bakom sig, helst så många som möjligt...

***

Ny säsong och nya regler: Fem byten blir tillåtna, det behövs fyra varningar (tidigare tre) för att bli avstängd och så har handsregeln justerats (för vilken gång i ordningen?). Hands räknas numera från en linje från ”botten av armhålan” och nedåt.

***

Nytt för i år är också att domare som tappar formen och presterar dåligt i Allsvenskan kan flyttas ned till Superettan medan de som går bra i Superettan kan lyftas till Allsvenskan. I grunduppställningen finns elva allsvenska domare, tolv i Superettan. Ett bra initiativ – men på tok för sent!

***

Premiäromgången i sin helhet:

Söndag: Sirius–Djurgården (12.00), Norrköping–Kalmar FF, Göteborg–Elfsborg (14.30), Hammarby–ÖFK, Örebro–AIK (17.30).

Måndag: Falkenberg–Häcken, Helsingborg–Varberg, Malmö FF–Mjällby (19.00).

Till sist; ÖFK-ledningen är irriterad över att licensnämnden inte vill lämna något delbeslut om nästa års elitlicens. Den uppfattningen måste man väl vara ensam om i hela världen efter allt jidder månaderna före jul. ÖFK fick ju licensnämnden att framstå som riktiga praktarslen när elitlicensen ordnades (efter överklagan) för det här året. Den nesan glöms nog inte i första taget!

Det kändes rätt naturligt att ta en liten paus i krönikeskrivandet; coronan slog till, fotbollen tvärnitade och ÖFK gick efter marsårsmötet in i en helt ny fas.

Ut med det gamla – in med det nya.

Men när nu Thord Eric Nilsson i en krönika publicerad här på fotbollz på fredagseftermiddagen bjuder in mig i debatten har jag inga problem att ta upp den inkastade handsken.

Thord Eric har naturligtvis helt rätt i det han skriver om Mittmediasportens (ÖP/LT) avslöjande av den fullständigt famösa uppgiften om sambandet mellan det saudiska telecombolaget Mbuzz och det senaste ÖFK-förvärvet, den 22-årige finsk-marockanen Bakr Abdellaoul.
Grattis till Niclas Åkerström som plockade fram den nyheten till sina läsare!

Förhoppningen på den nya ÖFK-ledningen var, vågar jag påstå, rätt stora när de klev på sin nya uppdrag för ett par månader sedan. Själv valde jag att ligga lågt, nyvalde ordföranden Mathias Rasteby och hans medhjälpare borde rimligtvis få lite tid på sig att åstadkomma en riktningsförändring i sin närmast hopplösa uppgift att få den kapsejsade ÖFK-ekonomin på rätt kurs.

Men, jag blev snabbt misstänksam när inget hördes från ÖFK:s högkvarter. Veckorna gick och tystnaden kändes riktigt besvärande. Hade den nya styrelsen klivit på uppdraget utan någon som helst handlingsplan, med ett blankt papper?

Inte heller blev jag speciellt imponerad när den nya ledningen för en månad sedan trollade fram 60 fiktiva miljoner i sin spelartrupp och därmed räddade verksamheten från att gå i konkurs, jag bara konstaterade att det ständigt trillar fram nya tricks ur klubbledningens trollerilåda för att skjuta problemen på framtiden. (Dessutom lyckades i samma veva tillförordnade vd:n Stig Eklund i en intervju ge en överoptimistisk bild av klubbens ekonomi, den orkar jag inte ens kommentera)

Sedan dök bilden på Daniel Kindberg och spelartruppen upp. ”Ett sista snack”, sa ordförande Rasteby i en krystad kommentar – ”inte alls”, sa Kindberg. Och ytterligare ett PR-fiasko var ett faktum, fullständigt i onödan.

Och så den här ”saudiaffären” där Stig Eklund och ordföranden Mathias Rasteby framstår som konstaplarna Kling och Klang när de ska försöka förklara vad som pågår och vad som inte pågår.

Min enkla gissning är att vi här har ytterligare en Puls8.Ltd-historia (det Cypernbaserade bolaget som skulle sponsra ÖFK med 15 miljoner, räddade elitlicensen, men där vi inte sett röken av några pengar).

När de säger att ett eventuellt ekonomiskt samarbete inte har något som helst att göra med Bakr Abdellaouls (meriterna är ju inte direkt imponerande) kontrakt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Eller mera exakt: Jag blir både provocerad och förbannad. Hur dum tror ÖFK-ledningen att de flesta av oss är?

Mathias Rasteby lovar att en internutredning ska klargöra hur den här affären har hanterats internt och hur den kunde läcka ut till Mittmedia. Det förslaget bör Rasteby kasta i papperskorgen, omedelbart! Här riskerar klubbledningen att kliva på minerad mark (meddelarfriheten är skyddad i grundlagen!). Det vore mycket bättre att lägga energin på att snabbt försöka utbilda förtroendevalda och anställda på vad det innebär att driva en allsvenska fotbollsförening. Sedan länge har vi sett en ändlös parad av amatörer som serverar fotbolls-Sverige pinsamheter med jämna mellanrum.

Coronaviruset må vara ett hot mot allt och alla – men lite kompetens skulle inte skada för att undvika de värsta självmålen!

Till sist 1: Det är skillnad på pengar och pengar. Sponsorslantar från Saudiarabien skulle inte vara alldeles enkelt att kombinera med ÖFK:s så stolta värdegrund och hbtq-cetifiering för att nu nämna några av honnörsorden. Jag begriper inte hur det ska gå till, inte alls!

Till sist 2: Det finns ett gäng på den här sajten som med jämna och ojämna mellanrum uttrycker sitt hat mot media i allmänhet och ÖP (Mittmedia) i synnerhet. Till er säger jag bara: ni har noll koll, inte ett kommatecken stämmer med verkligheten

I morgon onsdag är det dags för våra för tillfället bästa damlag, IFK Östersund och Ope, att mötas i dubbla träningsmatcher inför starten på div 1 Norrland i april. Det är två trupper med enormt olika förutsättningar. Siffernörd som jag är kollade jag matcherfarenheten hos de båda trupperna, enligt listan hos Svenska Fotbollförbundet. Då finner man att IFK har c:a 40 spelare som fått känna på spel på div 1-nivå (1142 matchstarter), och åtta spelare som spelat i Sveriges näst högsta serie (389 matcher). Opes siffror är en (1) spelare som känt på spel på div 1-nivå (28 matcher), och även den näst högsta nivån (22 matcher), för 10 år sedan. Det skiljer också ett antal år i snittålder. Såvitt jag kan se det är det en spelare i Ope som är äldre än 22 år.

Det ska då naturligtvis skilja rätt mycket i tyngd och spelkvalitet, och troligen kommer det att visa sig så. IFK aspirerar säkerligen på att finnas med i toppstriden av serien, medan Ope sannolikt får kämpa för sin överlevnad. MEN, Opetruppen består av ett stort gäng väldigt lovande och hungriga unga tjejer. Det finns en del svagheter, men fler styrkor. Det jag nog allra helst skulle önskat se som komplement i Ope i denna mer kvalificerade serie är en erfaren, snabb, brytsäker och styrande mittback. Oavsett det så tror jag att laget kan ställa till det en hel del för flera lag i serien. Det ska bli spännande att se matcherna på Jämtkraft Arena imorgon kväll.

Jag ska inte ge mig in på något egentligt tips av årets Norrlandsetta, men de lag som främst aspirerar på kvalspel uppåt borde vara Notviken och Team TG, med Infjärden, IFK Östersund och nykomlingen Kovland som möjliga utmanare. Jag tror också att Luleå SK tagit steg framåt sedan förra året, och liksom Själevad och Umedalen bör de hålla sig ifrån nedflyttningsstriden. Då blir det bara övriga nykomlingar kvar, nämligen Myckle och Kågedalen från Skellefteområdet och så Ope IF. Av dessa ser jag nog Kågedalen som det lag som löper störst risk att åka tillbaka direkt till tvåan. Myckle är mer svårbedömda. Men då bara två lag åker ur, så har Ope definitivt en chans att hänga kvar, vilket också matcherna hittills mot kvalificerat motstånd visat. 0- 0 och seger 3- 1 mot fjolårstrean Själevad, och förlust 1- 3 mot fjolårets överlägsna div 2-segrare Kovland. IFK Östersund har förlorat mot Sundvalls DFF, som spelar i Norra Svealandsserien.

Div 2 Mellersta Norrland blir i år nästan en ren Medelpadsserie, med inslag från Ångermanland i form av Långsele och så Krokom/Dvärsätt och IFK Östersund 2. Den serien blir mycket svagare i år än förra året och allt utom en Selångerseger är en sensation för mig. Möjligen kan Heffnersklubban störa lite. IFK 2 kommer att placera sig på övre halvan i år liksom förra året. KD bör denna säsong hålla sig undan nedflyttningsstriden, som främst lämnas över till nykomlingarna Långsele, Njurunda och Söråker. Övriga lag är Timrå, Stöde och Alnö, där Alnö nog kan riskera att finnas med i botten.

Tråkigt inför detta år är att inget lag från div 3 Jämtland/Härjedalen tog klivet upp. Men, desto roligare är att hela fyra nya föreningar och ytterligare ett nytt lag tycks dyka upp i årets trea, som dessutom verkar ska delas upp i en norr- och en söderserie. JHFF har ännu inte presenterat dessa serier ordentligt. Nykomlingarna är Frösön (Äntligen! Välkomna tillbaka!), Ås (Himla trevligt med seniorfotboll i Ås igen), Offerdal och Ragunda. De båda senare härligt överraskande att de vågat ta steget. Jag hoppas verkligen att alla dessa fyra föreningar får en ordentlig skjuts framåt. Därtill ska KD ställa upp med ett andralag. Som förra året finns Strömsund, Järpen, Häggenås, Ope 2, Hede/Vemdalen och Sveg kvar. Brunflo har flyttats ner från tvåan och får tillsammans med Ope 2 bära favoritskapet. Tyvärr försvinner Berg efter bara ett år, och dessutom försvinner Brunflo 2 och IFK Ösd 3.

Och ja, jag har valt att lämna det där lilla ettriga viruset utan ytterligare kommentarer än denna mening. Väl mött på träningsmatcherna och när än serierna drar igång.

Visst, det var roligt så länge det varade men efter 0–2 i Häcken(!) på Bravida arena på Hisingen så är drömmarna om ytterligare ett cupäventyr i Europa över för den här gången.

Och det är bara att erkänna: ÖFK var aldrig i närheten av en kvartsfinalplats i Svenska cupen, 0–2 var smickrande siffror, det var bara en inspirerad Aly Keita som hindrade hemmalaget från att banka in ytterligare ett antal fullträffar. Möjligheter fanns – i massor!

ÖFK hemma och ÖFK borta är (precis som för många andra, det ska sägas) två olika lag . Det har vi sett många exempel på under de fyra åren i Allsvenskan (66 av sammanlagt 166 poäng är tagna på bortamark). Ofta har man uppträtt som ”den fattige kusinen från landet” när man varit på resande fot.

Det gjorde man även den här gången. Det fanns ingen som helst tro på att det skulle kunna gå vägen trots att man vid avspark hade greppet om kvartsfinalplatsen, oavgjort hade ju räckt

Det var ett ÖFK utan energi som lämnade ifrån sig initiativet redan från avspark och sedan aldrig var i närheten av att ta tillbaka det.

Jag kunde inte se att ÖFK orkade ta sig till ett enda avslut i Häckens straffområde på 90 minuter och då är det nästan omöjligt att vinna fotbollsmatcher. Det är en gammal sanning.

Den här matchen blev också en nyttig påminnelse om var ÖFK befinner sig med sitt unga manskap; det är lätt att förblindas när motståndet är svagt (som Eskilsminne med en givmild målvakt, ett Gais med en man mindre i 60 minuter eller varför inte reservtyngda danska lag i ett par träningsmatcher...). ÖFK har gjort jobbet, absolut, det har jag själv skrivit, men när nu motståndet blev av en annan kvalitet kunde vi alla se att det fattas en hel del innan den här ÖFK-upplagan är redo att utmana de bästa.

Förutom Keitas målvaktsspel fanns inte mycket att berömma.

Tvärtom, det var mycket var väldigt dåligt!

Här är några noteringar;

# Fyrbackslinjen (Mukiibi, Sonko Sundberg, Isherwood, Weymans) är alldeles för offensivt balanserad när motståndet är så här bra. Det har funkat när ÖFK varit det bollförande laget, nu läckte det lite överallt men speciellt på vänstersidan där Weymans hade svårt med positionsspelet och Isherwood inte riktigt visste om han skulle falla eller stöta. Där kom också Häckens båda fullträffar i första halvlek efter synnerligen taffligt försvarsspel.

Ian Burchnall måste ha en defensiv plan B när motståndet heter Malmö, Djurgården, AIK, Hammarby ... eller Häcken. Förmodligen även några andra, åtminstone på bortaplan.

# På mittfältet uppträdde Rewan Amin, som varit lysande i flera matcher de senaste veckorna, lika tråkigt som förra säsongen. Det uppumpade självförtroendet var som bortblåst och då blir Amin nästan osynlig. När dessutom Isak Ssewankambo var utan gnista (utbytt 20 minuter före slutet) så kan ni själva räkna ut vilka som regerade i mittens rike...

# ÖFK har mycket speed i sitt forwardsbestånd, alla är begåvade med raska fötter. Men av det såg vi inte mycket den här gången; Felix Hörberg blixtrade till några gånger och tog sig in bakom hemmalagets vänsterförsvar men det gav inte mycket när han hade usel precision i sina inspel, Simon Kroon spelade pojkfotboll i 90 minuter (det var ett jävla dribblande)) medan Nebiyou Perry (i första halvlek) och Blair Turgott (i andra) bara syntes i laguppställningen.

# Jordan Attah Kadiri var inte redo för 90 minuter efter fotskadan senast mot Gais. Fick hoppa in i slutet men var chanslös att förändra matchbilden.

# ÖFK:s enda hot den här eftermiddagen (förutom tolv hörnor, alla mer eller mindre misslyckade) var skott från distans. Ludwig Fritzson (strax utanför) och Isak Ssewankambo (där hemmamålvakten Peter Abrahamsson missbedömde studsen) var närmast.

# Aly Keita räddade en straff. Bland mycket annat.

# Bäst av utespelarna var Noah Sonko Sundberg. Men konkurrensen var svag den här gången, det måste sägas.

Till sist; nästan en månad kvar till den allsvenska starten (Mjällby hemma, 5 april). Möjliga tävlingsmatcher ska nu ersättas, ja, av vadå? Vi upplevde samma sak för ett år sedan, då fick Ytterhogdal sparra vid ett par tillfällen. Jag hoppas att beredskapen är bättre den här gången.

Lite speciellt för övertecknad att ÖFK skall möta Eskilminne IF i Svenska Cupens inledning. Själv född på Eskilminne, Per Eskilsgatan 33. Morfar Hugo Quist-Hansson som var murare byggde ett egna hem åt sig och familjen 1923. Morfar var med och startade idrottsföreningen och var om jag inte minns fel dess förste ordförande ett antal år.

"Gröningen" som omnämns var vår idrottsliga lekplats på 50-talet. Då omgjord till parkområde och tydligen skyltad med "bollsparkning förbjuden", nåt som vi grabbar på "Eskil" högaktningsfullt ignorerade. Klädespersedlar som målstolpar och så körde vi igång. Var utan att skryta en av dom mer tongivande men detta var innan puberteten drog iväg förutsättningarna åt olika håll.

Ibland cyklade vi ner till "Harlyckan", Eskilminnes hemmaplan i modern tid där också matcher spelades i division fyra. Kl. 10:00 på söndagar, en ovanlig starttid men HIF hade match på Olympia 13:30 och inget skulle krocka. Skall bli spännande att följa uppgörelsen på söndag, blir nog en tuff uppgift. Skåningar och speciellt helsingborgare är inte lätta att tas med...

”Jämtkraft Arena är numera kontantfri zon, vilket innebär att ingenting från entréavgift, fika, tilltugg, mat eller souvenirer går att betala med kontanter. Dessutom framställs det som om det vore något positivt, och då frågar jag mig för vem är det då positivt? Kanske banken ligger bakom det hela? För det kan väl inte vara SEF?
Utifrån ett konsumentperspektiv innebär det, per se, en avsevärd begränsning i alternativa betalningssätt, så kundvänligt är det absolut inte. Att betala kontant går i regel snabbare än med kort och Swish. Visserligen har idag moderna kort möjlighet, att för lägre betalningsvärden, blippa beloppen, vilket i de fallen gör betalningarna hastighetsmässigt jämförbara med kontantbetalningar. Det förutsätter dock att betalningsmottagaren har en sådan kortterminal och den betalande ett sådant kort. Ändå är det bara att konstatera att det i det totala tar längre tid att verkställa betalningar, eftersom alla ännu inte har sådana kort, terminalfunktionen saknas eller beloppet är för stort för att blippa. Väntan är ju inte heller en kundvänlig upplevelse.

För många, för att inte tala om alla utländska besökare, så kan det vålla väldiga besvär, om de inte är medvetna om betalningssätten i förväg. Vi i Sverige är extrema, även inom EU, när det gäller krav på kortanvändning, vilket ökar risken att utlänningar blir negativt överraskade när det inte går att betala med kontanter.

Utöver det så drabbas ju även ÖFK. Risken för lägre intäkter per tidsenhet ger mindre intäkter totalt. Framförallt inne på Arenan. Publiken handlar ju mest när det är uppehåll i Arenans aktiviteter. Visserligen kan mer personal och fler terminaler öka hastigheten i försäljningen, men samtidigt ökar då kostnaderna.

Dessutom, och inte minst viktigt, hur löser man en situation när korten inte fungerar? Fredagen 14/2 - 2020 var detta ett faktum för Swedbanks kunder? Vi pratar om flera miljoner människor. Nästa gång kan kanske alla kortinnehavare drabbas. Kanske just före och under en match på Jämtkraft Arena, Det behövs bara ett avbrott i den it tekniska leveransen, för att detta skall vara ett faktum. Finns en plan B och hur ser den ut?

Vad är egentligen logiken i att inte erbjuda någon som helst möjlighet att betala kontant? Kundvänligt är det inte. Livsmedelsbutikerna har åtminstone både ock. De enda som tjänar på att kontanter inte används är bankerna. De behöver dessutom inte ens ta ansvar när systemen inte fungerar. Det finns inte heller något regelverk som styr upp detta. Nej, ÖFK, tänk om och gör rätt.”

1–2 mot Levanger FK (den norska tredjedivisionen) och 3–2 mot nyblivna Superettanklubben Umeå FC är inte mycket att stimma om. Resultat och prestation låg inte i fokus för ÖFK den här helgen, det viktiga var att ge så många som möjligt i truppen en chans att spela 90 minuter för att vara redo när tävlingssäsongen drar igång på söndag, Svenska cupen och bortaspel mot Eskilsminne IF (division 1-förening från Helsingborg).

Men några slutsatser är i alla fall lätta att dra;

# ÖFK har inte material som räcker för att spela med två uppställningar varken när det gäller numerär eller kvalitet. Därför blev det också två rätt dassiga fotbollsmatcher, allrahelst som inlånade ersättare (som säkert gjorde sitt allra bästa) har en lång väg att vandra innan de når allsvensk nivå (nu var jag snäll...).

# Ingen av de ÖFK-spelare som har en bit upp till startelvan (eller en plats på bänken) tog chansen att förbättra sin position i gruppen. Inte en enda!

# Rewan Amin var ensam om att visa knallform, igen. Insatsen mot danska ligatrean Århus i Portugal följdes nu upp med ytterligare en fullpoängare mot Umeå. Det lyser av spelglädje i Amins uppträdande, han fick dessutom göra sitt första mål i ÖFK-dressen (en straff) och frågan är inte om hans frisparkskanon i slutet av den första halvleken även den passerade mållinjen?

Jag tror inte att Ian Burchnall ligger sömnlös och grubblar över vilken elva han ska starta med mot Eskilsminne, i varje fall om alla spelare är tillgängliga (Charlie Colkett och Noah Sonko Sundberg avstod spel i helgen, ”säkerhetsåtgärd”). I mina ögon behöver nog ÖFK-tränaren bara fundera på två positioner till höger; Sam Mensiro eller Ronald Mukiibi som högerback, Felix Hörberg eller Blair Turgott till höger i tremannaanfallet?

Aly Keita är gjuten i målet (även om det inte var någon imponerande insats mot Levanger, det ska gudarna veta), Sonko bildar mittbackspar med Thomas Isherwood medan Marco Weymans just nu är given som vänsterback.

Valet av högerback? Ja, eftersom ÖFK ska vara det spelförande laget (så måste det väl bli?) faller det på Mukiibi, alla dar i veckan!

På mittfältet spelar formkortet Rewan Amin tillsammans med Isak Ssewankambo och Charlie Colkett. Om Colkett inte hinner bli spelklar får Frank Arhin eller Ludvig Fritzson chansen, Ahrin hade pigga ben men en slarvig passningsfot i söndagsmatchen medan Fritzson var ÖFK:s största offensiva hot från sin mittfältsposition i förlustmatchen mot Levanger (dunkade också in ÖFK:s tröstmål med en riktig rökare från strafflinjen).

Längst fram tror jag att Burchnall ger trion från söndagsmatchen (Turgott, Jordan Attah Kadiri och Simon Kroon) ytterligare en möjlighet. Turgott hade visserligen svårt att komma till egna avslut mot Umeå men var trots allt inblandad i förspelet till de två första målen, Kadiri gjorde mål även den här gången och även Kroon hamnade i målprotokollet.

Felix Hörberg utmanar om högerpositionen men, som jag skrev efter Århusmatchen, ser han ut att fortfarande ha vinterpälsen på sig; klippet i steget är inte riktigt där och det händer väldigt lite i hans spel kring motståndarnas straffområde. Det räcker inte med några bra inspel per match, Hörberg måste hota mycket mer!

Om jag skrivit de här raderna för ett par veckor sedan hade Nebiyou Perry varit stenklar i startelvan. Det är han inte nu, Han såg seg och trög ut i Portugal och det intrycket förstärktes i lördags. Perry behöver lätta fötter för att hans spel ska vara framgångsrikt, annars blir han ett lätt byte för motståndarförsvaren. Men Perrys tid kommer – när Burchnall lättar på träningen!

Det är så här jag ser på läget i ÖFK efter den inledande förberedelsefasen. Nu går vi in i cupspelet. i sämsta fall stannar det vid tre tävlingsmatcher men givetvis hoppas jag på en fortsättning efter gruppspelet (Gais och Häcken är övriga två motståndare i grupp 6). Vi vet ju alla hur kul det kan bli...

Hur Burchnall tänker får vi ett första svar till helgen.

***

Förra veckan small det från alla håll: styrelseledamöterna Britt Bohlin, Maria Wilén och Peter Rung ställde sina platser till förfogande inför årsmötet om en knapp månad efter krav från tunga sponsorer, Maria Wilén (som också är ordförande i ÖFK:s elitbolag) kallade en av klubbens största gynnare (Nils Åke Hallström) för ”ett popcorn”, Peter Rung beskrev Daniel Kindberg som ”föreningens stora svaghet” samtidigt som Kindberg i ett par svavelosande facebookinlägg sågade sittande ÖFK-styre och vd:n Lennart Ivarsson i höjd med fotknölarna. ”Vanskötsel” är Kindbergs beskrivning av nuvarande styrelsens insats.

Alla sköt på alla, nu inför öppen ridå, och de närmaste veckorna kommer att bli oerhört intressanta (och då tänker jag inte på den sportsliga biten...). Borgfred efter årsmötet? Inte en chans, oavsett hur bra valberedningen lyckas i sitt jobb.

***

Det har ju spekulerats i att Ghoddos-affären skulle, vid ett negativt utfall i CAS, bli spiken i ÖFK-kistan. Men frågan är om klubben ens tar sig fram till ett avgörande i idrottens skiljedomstol? Det där sponsorlöftet på 15 miljoner (från ett brittiskt bolag?) som ÖFK trollade fram ur rockärmen inför Överklagandenämnden och som räddade elitlicensen och den allsvenskan platsen, riskerar så länge pengarna lyser med sin frånvaro. att framställa klubben som värsta sortens bluffmakare.

Fram med stålarna, ÖFK! Både för trovärdigheten (som verkligen inte tål något mera) men framförallt för överlevnaden (enligt Daniel Kindberg går klubben i konkurs i slutet av april om inte dom här pengarna omedelbart landar på ÖFK:s konto och där har nog DK koll på läget).

***

Jag såg i höstas att ÖFK, bland annat tillsammans med supporterföreningen Falkarna, ville plocka bort stolarna på stora delar av kortsidesläktarna men tänkte inte så mycket på det. Men när jag nu ser resultatet blir jag bekymrad. Fan, så fult! Hela anläggningen ser plötsligt ut som ett rivningsprojekt.

Jag har alltid tyckt att Jämtkraft arena varit ett ofärdigt bygge (som många andra av kommunens idrottsanläggningar, känt sedan gammalt) men att det började likna något när stolarna monterades på kortsidorna inför Europaspelet. Det gick att visa upp arenan inför övriga fotbolls-Sverige (och Europa) utan att behöva skämmas. I en framtid såg jag också möjligheter att bygga in de öppna hörnen och så småningom även få tak över kortsidorna. Därmed också ett riktigt fotbollsstadion.

Men nu?
I det här skicket kommer jag att blunda varje gång tv-bilderna kablas ut från Jämtkraft arena.

Uppenbarligen var det några som tänkte men tänkte riktigt fel. Så här får en allsvensk arena inte se ut!