Startsidan...
  Forum
  Krönika
   
  Videoklipp
   
  O'Learys-tipset 2021
- Lämna ditt tips
   
  Kommande matcher
  Kommande matcher
  Länkar
   
  Medarbetare
   
  Kontaktformulär
   
  Sökning
  Skriv en nyhet
   
  Medlemserbjudande
  Om FotbollZ.se
   
  Vill du skriva på fotbollz.se?
  Gör fotbollz.se till din startsida
OFK Supporters
Tabell Tabell Skytteliga Skytteliga
Allsvenskan Tabell Skytteliga.
- Östersunds FK  
Div 1 Norrland - Damer Tabell Skytteliga
- IFK Östersund
Div 2 Norrland - Herrar Tabell Skytteliga
- Frösö IF Gästbok
- IFK Östersund
- Ytterhogdals IK Gästbok
Div 2 M:a Norrland - Dam Tabell Skytteliga
- IFK Östersund 2
- Ope IF
- Svegs IK
Div 3 M:a Norrland - Herr Tabell Skytteliga
- IFK Östersund Ungdom
- Järpens IF
Div 3 Damer Tabell Skytteliga
- Brunflo FK
- Frösö IF
- Hede/Vemdalen
- Häggenås SK
- IFK Strömsund
- Järpens IF
- Krokom/Dvärsätt IF
- Offerdals IF
- Ope IF 2
- Ragunda BK
Div 4 Herrar Tabell Skytteliga
- Alsens IF Gästbok
- Brunflo FK
- Bräcke SK
- Dvärsätts BK
- IFK Strömsund
- Offerdals IF Gästbok
- Ope IF Gästbok
- Svegs IK
- Tandsbyns FK Gästbok
- ÖFK Cosmos
- Stuguns BK Gästbok
 
Övriga serier
Övrigt
Förbund, domare m fl
J/H Fotbollsdomarklubb
Ettan fotboll
fotbolly.se
 
Saknar Du din förening? Tryck här...
 
besök Space2u
 
  krönika  

 
ÖFK stal en absolut nödvändig poäng i Halmstad
2 Oktober 2021 klockan 23:48 av Agne Svärd
 

En poäng är alltid bättre än ingenting men här hade behövts tre för att det utsatta läget i den allsvenska bottenstriden skulle bli något ljusare.

Om ÖFK var nära en seger i Halmstad?

Inte en chans!

1–1-resultatet får ses som rena stölden i en match där Halmstad var bättre i det mesta sedan ÖFK gjort en helt okej första halva men en betydligt sämre andra. Bara Aly Keitas inspirerade målvaktsspel och typ världsrekord i visad kampmoral (inte minst sedan Malcolm Stolt visats av banan 20 minuter före slutet) höll ÖFK kvar i matchen. Ja, förutom då att Blair Turgott åter lyckades hitta rätt bakom motståndarnas målvakt, hans nionde fullträff för året och den första på bortaplan.

Men pratar vi spelmässigt var den här ÖFK-insatsen inget att skriva hem om, bara 59 procent av passningarna (enligt sofascore.se) gick till en lagkamrat och det är på tok för dåligt (Halmstad hade 84 procent). Utan att ha stenkoll på all statistik vågar jag påstå att det är den sämsta siffran sedan ÖFK blev ett allsvenskt lag för sex år sedan, det är i varje fall den lägsta procentsats jag kan minnas.

Och kan man inte passa bollen till en lagkamrat, och då menar jag inte de långa bollarna i försöken att ta sig in bakom motståndarnas försvarslinje, så är det svårt att vinna fotbollsmatcher. I och kring Halmstads straffområde såg det illa ut de få gånger man var där.

Ett lysande undantag dock – när ÖFK kvitterade till 1–1 i slutet av den första halvleken bara tre minuter efter Halmstads ledningsmål, räddade sig kvar i matchen och till sist även fick med sig den absolut nödvändiga poängen;

# Isak Ssewankambo vann en höjdduell mitt på Halmstads planhalva, bollen landade hosl Felix Hörberg som lyfte in den bakom Halmstads mittförsvar och där fanns Blair Turgott med offsidemarginalen på sin sida. Med målskyttens kyla satte Turgott kvitteringsbollen mellan benen på hemmamålvakten Malkolm Nilsson Säfqvist.

Det är så som jag, och säkert även nye ÖFK-tränaren Per Joar Hansen, vill se ÖFK agera när det visat sig att den här upplagan inte förmår att slå ut motståndaren med ett fungerande possessionspel; snabbt, enkelt och effektivt. Men tyvärr sker det alldeles för sällan, inte minst i lördagseftermiddagens match. Taffligheten på motståndarens planhalva är alldeles uppenbar, det ser ut som ÖFK-spelarna inte riktigt vet hur de ska agera när möjligheten bjuds.

***

Här är några korta noteringar;

# Aly Keita var ÖFK:s i särklass främste den här eftermiddagen. Hans insats var värd ett toppbetyg men jag drar av en pinne, en femma får bli en fyra, för den onödiga varningen i slutet av matchen som betyder att han är avstängd när Malmö FF kommer till Jämtkraft arena om ett par veckor. Keita har maskat förr och varnats, alla har sett och noterat (inte minst domarkåren…). Den här gången blev lite väl övertydligt då han gjorde det strax efter att han legat ”skadad” (det såg verkligen inte ut som han hade några större bekymmer med den ”baksida” som ”behandlades”) och domaren Kristoffer Karlsson tröttnade på ÖFK-kaptenens senfärdighet. Med facit i handen kan man väl påstå att det här var inte Keitas mest begåvade beslut i karriären, ÖFK behöver sin skeppare på plan de matcher som återstår!

# Avstängd är även Macolm Stolt som åter fick chansen att spela från start. Stolt tog många dueller på de höga bollarna men är vårdslös i sitt sätt att använda armarna. Två gånger reagerade domare Karlsson med att, helt korrekt, dela ett gult kort sedan de placerats i ansiktet på hemmaspelare och i den 76:e minuten var det slutspelet för den här gången.

# Ska man lyfta fram något positivt med ÖFK:s spel, förutom den ständigt närvarande kampmoralen, så skänkte man i alla fall inte bort bollen till motståndarna på den egna planhalvan (som mot Djurgården i söndags). Att man sedan inte fick tag på dom ”passningarna” är en annan sak.

# En poäng betyder inte någon större förändring till de lag som är indragna i striden om den negativa kvalplatsen; Degerfors tog också en pinne (0–0 i Varberg), ÖFK närmade sig Göteborg något (föll mot Elfsborg) och kan ta in en poäng på Mjällby om blekingarna förlorar söndagens möte med Malmö FF. Men nu letar jag halmstrån att greppa … det är måååååånga poäng som ska hämtas in och bara åtta omgångar återstår när serien kommer igång efter ännu ett landskampsuppehåll..

# Sam Mensiro hade en svettig första halvlek på sin högerkant när han fick dålig hjälp. Där hittade hemmalaget fram med ett antal vassa attacker. Men Mensiro gjorde i mitten av den andra halvleken en helt avgörande brytning när ÖFK-målet var vidöppet, där räddade han ett godkänt betyg för dagens insats! Att sedan Emil Tot Wikström skickade bollen utanför i momentet efter är en annan historia, hur gick det till?

# Patrick Kpozo stängde sin vänstersida helt före paus men andra 45 fick han bekymmer. Oftast på grund av att han ställde till det för sig själv med svajigt passningsspel.

# Med tanke på det tryck som Halmstad satte mot ÖFK:s försvarslinje måste man säga att Noah Sonko Sundberg/Eirik Haugan höll ihop det bra i mitten. Så mycket mer går faktiskt inte att begära med den här matchbilden förutom att Haugan ska ha en anmärkning för en fullständigt värdelös varning i första halvlek. Sånt har inget lag råd med, allraminst ÖFK i sitt utsatta läge.

# Charlie Colkett hade en fin inledning på matchen där hans fina vänsterfot bjöd på ett par läckra och öppnande passningar. Men sedan sjönk han ned i samma grå anonymitet som de flesta av sina lagkamrater.

Till sist; här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 4 – Sam Mensiro 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Patrick Kpozo 2 – Felix Hörberg (69) 2, Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett (75) 2, Ludvig Fritzson 2 – Blair Turgott 3, Malcolm Stolt 2. Ersättare: Marco Weymans (69) 2, Henrik Bellman (75) 2.

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
ÖFK var inte på plats när Djurgården kom på besök
26 September 2021 klockan 23:17 av Agne Svärd
 

Per Joar Hansen sammanfattade det bättre än någon annan; ”vi var inte på perrongen när tåget gick”.

Precis så.

ÖFK var verkligen inte på plats när Djurgården besökte Jämtkraft arena på söndagseftermiddagen. Det var botten mot toppen och 0–3 var siffror som ingen kunde protestera mot.

Serieledande Djurgården ockuperade ÖFK:s planhalva under den första halvleken och det var också där som man bankade in tre bollar bakom hemmamålvakten Aly Keita. Efter paus lyckades ÖFK stoppa blödningen men, förmodligen, mest i kraft av att Djurgården lättade på gaspedalen och riktade blickarna mot nästa slag (seriefinalen mot AIK kommande söndag).

Visst fanns det en förhoppning om att ÖFK, efter veckans tama utflykt till Örebro, skulle studsa tillbaka till förra söndagens energifyllda insats mot Elfsborg (3–1).

Men det stannade vid enbart en förhoppning, Djurgården klev över ett sömndrucket hemmalag redan från avspark. Aly Keita fick prakträdda (Joel Asoro) efter två minuter och inte ens Isak Ssewankambos kraftfulla spel som däckade både en och två motståndare strax därefter förmådde väcka lagkamraterna. Det är ju annars den typen av signaler som kan ge energi till ett helt lag.

Men icke här, Djurgården hade turbon påkopplad och nitade, med en supertydlig och konsekvent spelidé, fast ÖFK på den egna planhalvan.

Och så small det – tre gånger:

# 13:e min: Mittbacken Jacob Une Larsson trycker upp 1–0 i Aly Keitas högra kryss efter Djurgårdens tredje hörna. Pang! Keita var helt utan chans. Unes avslut var superbt, likaså Haris Radetinacs bakåtnick som öppnade vägen för målskytten.

# 32:a min: Pang igen och 0–2– i samma kryss! Den här gången är det Edward Chilufya som sätter bollen i samma maska från 20 meter. Ytterligare ett klassmål men samtidigt också frågetecken för hemmalagets försvarsspel. Chilufya skulle naturligtvis inte kunnat vandra fram så ostört som han nu fick göra.

# 40:e min: Nätrassel efter ytterligare en hörna där gästerna är betydligt hetare att hugga på andraboillen. Kalle Holmberg sköt och Joel Asoro styrde in bollen, 0–3.

ÖFK hade inte mycket i första halvlek som är värt att berätta om. Malcolm Stolt och Felix Hörberg sköt utan att träffa rent, Nikolaos Dosis och Ssewankambo hade ett par lysande crossbollar, Patrick Kpozo och Hörberg provade några inspel men utan rätt adress.

Det var allt. Resten av tiden fick hemmaspelarna jaga passningssäkra och löpstarka djurgårdare på den egna planhalvan. Och de gånger man fick tag på bollen pressades man till taffliga misstag i passningsspelet.

Det blev alltså ingenting av någonting under första 45 och matchen var körd redan där.

Andra ronden handlade mest om skuggboxning. Djurgården fortsatte att passa runt bollen men intensiteten var lägre och farligheterna färre. Ja, Aly Keita behövde bara briljera vid ett tillfälle (frispark i slutet av matchen och nick från inhoppande Emir Kujovic) medan ÖFK hade ett par riktigt vassa omställningar, också i slutet, där såväl Sebastian Karlsson Grach (framförallt) som Blair Turgott tvingade Djurgårdens målvakt, för dagen vikarierande Tommi Vaiho, att prestera sitt allra bästa.

***

Några korta noteringar;

# Det finns ingen som begär att lag typ Djurgården ska vara ÖFK:s räddningsplanka i jakten på förnyat kontrakt, allrahelst som Djurgården den här eftermiddagen uppträdde som den serieledare man är (åtminstone i den första halvleken). Men med 0–3 samtidigt som Mjällby, på kvalplats, klappade till Elfsborg med 4–0 känns det som Superettan kom minst ett steg närmare söndagen den 26 september.

# Det fanns här heller inte mycket i prestationen som skänkte någon form av hopp. Det var energifattigt och slätstruket över hela linjen.

# Om man ska hitta något positivt så får det bli att ÖFK försvarsmässigt stod pall för Djurgården tungas tryck i det öppna spelet, det var bara vid Chilufyas 2–0-skott som man fallerade.

# Däremot hade hemmalaget betydligt svårare att freda sig vid fasta situationer. Två av målen kom sedan man förlorat slaget om andrabollarna framför Aly Keita, dessutom osade det katt vid ytterligare några tillfällen.

# Men a andra sidan; Djurgården är väldigt vassa på hörnor och frisparkar. Ger det inte utdelning i första försöket så är man grymma på att behålla trycket mot motståndarmålet; det är därför mittbackarna Jacob Une Larssson (1–0 i eftermiddag) och Hjalmar Ekdal noterats för tre mål vardera medan högerbacken Aslak Fonn Witry (försvann till Holland under sommarfönstret) toppar tillsammans med Edward Chilifya den interna skytteligan med sina fem mål. Det finns också ytterligare några ”försvarsmål” i statistiken!

# Lagkaptenen Magnus Eriksson står för de flesta ”servarna”, elva assist så här långt (dessutom fyra mål).

# Enda sprickan i Djurgårdens fasad den här sommaren är väl att forwards har haft svårt att omsätta alla skapade möjligheter i mål. Det är nog bara den, inte helt oviktiga, detaljen som kan stoppa klubben i jakten på en 13:e mästartitel.

# ÖFK nästa uppgift blir Halmstad på bortagräs på lördag. Ja, alla fattar betydelsen av den matchen (kolla tabellen…) och då är det bara att hoppas att det runnit till lite ny energi i gänget. Det är ett absolut måste, urladdningen mot Elfsborg kostade mer än den smakade även om de tre poängen, som alla förstår, var livsviktiga!

Till sist; här är ÖFK-poängen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Sam Mensiro 1, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Patrick Kpozo (70) 3 – Felix Hörberg (61) 2, Isak Ssewankambo 2, Nikolaos Dosis (61) 1, Ludvig Fritzson (61) 1 – Blair Turgott 2, Malcolm Stolt (78) 1. Ersättare: Frank Arhin (61) 2, Charlie Colkett (61) 2, Jerell Sellars (61) 2, Marco Weymans (70) 1, Sebastian Karlsson Grach (78) betygsätts ej.

 
Det finns 15 kommentarer att läsa.

 
Åter i verkligheten när ÖFK fick tomt i tanken
23 September 2021 klockan 02:07 av Agne Svärd
 

Ja, så snabbt går det att studsa tillbaka till verkligheten…

Efter onsdagskvällens 2–0-förlust i Örebro blev plötsligt förutsättningarna för ÖFK att hänga kvar i Allsvenskan ännu sämre än de var innan söndagens överraskande seger mot topplaget Elfsborg.

Det platta fallet på Berhn arena var en käftsmäll på alla sätt, inte minst prestationsmässigt.

ÖFK gjorde verkligen inte många rätt när det behövdes som allra bäst. Det var energilöst och oprecist från start till mål och Örebrosegern skrevs som hur rättvis som helst.

Vi fick alltså bara vara glada i några futtiga dygn efter söndagens härliga triumf mot topplaget Elfsborg.

Men med facit i hand är det bara att konstatera att den insatsen kostade mer kraft och energi än den här ÖFK-upplagan innehåller; i kväll var det helt enkelt tomt i tanken. Spelarna hade inte lyckats fylla ny energi efter tömningen i söndags,

Här var det tunga ben och tunga huvuden över hela linjen.

Jag tror att nye tränaren Per Joar Hansen är en aning konfunderad över det han fick se på onsdagskvällen. Det här hade han knappast räknat in, att när det gällde som mest fick han ingen fyr på sin panna..

Om jag själv är överraskad? Naturligtvis med tanke på hur nöjd jag var efter söndagens insats men Inte egentligen om jag tänker efter:

# Perry har fått ÖFK att prestera två kraftinsatser på kort tid; i såväl förlustmatchen mot Sirius förra helgen som i segermatchen mot Elfsborg har det jobbats kopiöst på alla händer. Men det har också kostat, många spelare har drabbats av kramp men rest sig upp och kämpat vidare, ibland på bara fotknölarna..

# Det gick två gånger – men inte en tredje!

Det är ju ingen hemlighet att ÖFK förra säsongen var det lag i Allsvenskan som löpte minst, i särklass.

Årets siffror har jag inte koll på. Men såväl ögat som prestationen så här långt säger att det kan inte ha skett någon avsevärd förbättring i den grenen. Det kan det omöjligt ha gjort.

Och då är vi framme vid pudelns kärna och som det bland initierade (som har god insikt hur konkurrenterna tränar, jag lovar) har pratats om en hel del sedan Amir Azrafshan tog över som ansvarig tränare förra sommaren:

Laget är för dåligt tränat, den fysiska statusen är för låg och att vi där också kan läsa in en del av förklaringen till alla konstiga skador under de senaste säsongerna.

Och när jag summerar det jag såg i kväll blir jag bekymrad, har fanns tydliga tecken på att spelarna inte orkade varken fysiskt eller mentalt. Men ÖFK får gärna studsa tillbaka redan på söndag när serieledarna Djurgården kommer till Jämtkraft arena och visa att jag är på helt fel spår. Ingen skulle bli gladare än jag om så sker!

***

# Det var verkligen många felkalibrerade passningsfötter i kvällens ÖFK-elva, det är sällan jag har sett så många bortslagna bollar. 65 procent till rätt adress (enl sofascore) är inte okej!

# Försvarsspelet ska jag inte klaga på. Det var stabilt och bra fram till den 84:e minuten. Men då tappade Marco Weymans bort Jake Larsson, Aly Keita tappade bort bollen och Nordin Gerzick kunde rulla in avgörande 1–0 i öppen kasse.

# 2–0-målet behöver vi inte hänga upp oss på, det kom i den sjätte övertidsminuten när allt var över; Nahir Besara lyfte in en frispark där ÖFK:s mittfärsvar hade tappat bort Martin Broberg och så small det i nättaket bakom Aly Keita (för er som bara sett det målet i TV4-sportens korta klipp måste det ha sett helkonstigt ut, inte en ÖFK-försvarare framför den egna buren…).

# ÖFK-farligheter? Inte mycket att berätta om den här gången. Men Blair Turgott hade möjligheten att ge ÖFK momentum i den här matchen då han efter 17 minuter fick möjligheten men träffade snett och bollen for utanför.

# Den farligheten uppstod efter fint samarbete mellan Felix Hörberg och Jerell Sellars. Duon var också arkitekter bakom ytterligare en ÖFK-chans i första ronden men där Sellars inspel landade precis mittemellan framstormande Turgott och Ludvig Fritzson.

# Från den andra halvleken noterar jag också två ÖFK-chanser. Blair Turgott gjorde allt rätt innan han gjorde allt fel (han har väl aldrig passat i ett sånt läge tidigare?) när han i den 68:e minuten jobbade sig fri i Örebros straffområde. Och några minuter senare serverades Patrick Kpozo en utmärkt skottchans men träffade helt fel.

# Örebro fick en våldsam utdelning på sina spelarbyten; båda målskyttarna (Gerzic och Broberg) hämtades från bänken i matchens slutskede liksom Jake Larsson som öppnade för 1–0-målet.

# För ÖFK var det tvärtom. Marco Weymans ersatte en skadad Sam Mensiro i paus men kom aldrig in i matchen, samma lika för Simon Kroon (bytte med Jerell Sellars en halvtimme före slutet). Och Malcolm Stolt hann bara in på planen så small det bakom Aly Keita.

# Efter onsdagskvällens match är avståndet nu fyra poäng mellan ÖFK och nästjumbon Örebro, upp till Mjällby på kvalplatsen skiljer ytterligare en poäng (innan torsdagskvällens möte mellan Mjällby och Halmstad). Som sagt, det såg kärvt ut före onsdagskvällen, nu är det ännu kärvare! Tio omgångar återstår.

Till sist, kvällens ÖFK-poäng (skala 1–6 och inte alls så generösa som i söndags); Aly Keita 3 – Sam Mensiro (46) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3, Patrick Kpozo 3 – Felix Hörberg 3, Charlie Colkett (83) 2, Nikolaos Dosis 2, Ludvig Fritzson 2 –Jerell Sellars (62) 2, Blair Turgott 2. Ersättare: Marco Weymans (46) 1, Simon Kroon (62) 1, Malcolm Stolt (83) betygsätts ej.

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
Seger mot guldkandidaten gav oss alla en skön känsla
20 September 2021 klockan 10:16 av Agne Svärd
 

Ingen Perry-effekt i Uppsala förra helgen.


Men i dag!

ÖFK slår Elfsborg, som kom till Jämtkraft arena med ambitionen att ta hand om serieledningen, med 3–1 och jag tror att nye tränaren Per Joar Hansen var mycket nöjd med det han fick se redan i sitt andra försök efter bara 14 dagar med sitt nya gäng.

Det ska han också vara även om det här bara var tre poäng och ett litet steg på den långa vandring som återstår innan ÖFK har hittat till säker mark. Men med Perrys intåg har vi alla fått ett litet hopp; klubben, spelarna och vi supportrar (inte minst).

Glädjen gick nästan att ta på när jag lämnade arenan, det var en väldigt skön känsla!

Men om jag ska vara ärlig; vad fanns egentligen att hoppas på den här eftermiddagen? Förutsättningarna var ju solklara.

# ÖFK: Allsvenskans slagpåse med en poäng på de senaste tio matcherna, 2–17 i målskillnad senaste åtta, nio poäng (två segrar och tre oavgjorda) på de senaste 24 allsvenska matcherna.

# Elsborg: 23 poäng (sju segrar och två oavgjorda) på de senaste tio matcherna, seriens formstarkaste lag på tredje plats i tabellen som vid seger skulle skutta upp till serieetta!

Men statistik är en sak, enskilda fotbollsmatcher en helt annan! Det fick vi ytterligare ett bevis på den här söndagseftermiddagen.

Inte minst i matchinledningen. Efter en kvart var jag tvungen att putta min bänkgranne Hasse Thor (som skriver matchtexten här på sajten) i sidan och påpeka att det här var det bästa jag sett från ÖFK sedan segern mot i Sirius och då pratar vi nästan om på Hedenshös dagar (i maj, före EM-uppehållet); försvarsspelet kändes som att det satt tillräckligt bra för att Elfsborg skulle få bekymmer att hota på allvar och i offensiven var Felix Hörberg riktigt på hugget ute på sin högersida och den som i första hand såg till att gästerna hamnade under press.

Det skulle också ge utdelning i målprotokollet – men kanske inte på det sätt jag hade tänkt mig:

# 22:a min: Elfsborgs mittback Christopher Mc Vey slarvar med en enkel passning i eget straffområdet, sätter bollen på Blair Turgotts måltjuvefötteroch en sådan möjlighet bränner inte ÖFK:s enda riktige skarprättare. Från nära håll sätter Turgott bollen till höger om Elfsborgs målvakt Tim Rönning, 1–0!

Det här var Turgotts sjätte mål för säsongen. Men det vara bara början på en magisk kväll för jamaicanen som nu var tillbaka i startelvan efter ett par matchers frånvaro på grund av avstängning och landslagsspel. Det skulle komma mer, mycket mer!

# 39:e min: Isak Ssewankambo hittar Turgott en bit utanför Elfsborgs straffområdel, Turgott söker skottutrymme och klappar till från drygt 25 meter, det blir en högerslägga som landar i Tim Rönnings vänstra kryss! Tack för den uppvisningen, 2–0!

# 80:e min: Nyss inkomne Marco Weymans skär upp gästernas försvarsblock med en lång svepare från höger ner till vänster. Blair Turgott löper ikapp bollen, avancerar in i straffområdet och skjuter via en touch på Leo Väisenen in 3–0-bollen i Tim Rönnings vänstra burhörna!

Där och då var naturligtvis matchen avgjord, skrällen ett faktum och att Elfsborg på övertid kunde putsa till siffrorna (straff, Samuel Holmén) var bara av akademisk betydelse. ÖFK hade gett sig själva en god portion självförtroende inför onsdagens ack så viktiga möte med bottenkollegan Örebro samtidigt som man stökat till det en hel del för Elfsborg i tätstriden.

Jag tror inte att det var många som såg den utvecklingen komma när vi gick till Jämtkraft arena, jag tror verkligen inte det. De flesta av oss kände nog närmast ångest inför det vi skulle få se även om man sprang ihop med en och annan sann optimist på läktarplats...

***

# Det är klart att det blir mycket fokus på Per Joar Hansen och hans inträde i klubben. Men så måste det bli i det läge som ÖFK befinner sig, ett tränarskifte var sista chansen att ändra färdriktningen när alla andra åtgärder var förbrukade. Och jag är övertygad om att Perry var precis den röst som krisen krävde; med ett helt liv i elitfotbollens tjänst och en ledarstil där ingen behöver tveka på vad han vill ha ut av sitt manskap är färdriktningen knivskarp i alla delar. Men oavsett om Perry lyckas med sin räddningsoperation eller inte så hoppas jag att klubb, ledare, spelare, anställda (och kanske en och annan supporter) suger i sig det den sympatiske och samtidigt vältalige tröndern har att förmedla. Varje match, varje träning, varje möte, varje enskilt samtal är en lektion i elitfotboll!

# Och så här långt; det snackas bara gott om den nye ÖFK-tränaren i korridorerna på Jämtkraft arena. Det är dessutom många som vill berätta, Perry har verkligen satt snurr på det mesta i klubbens verksamhet.

# Blair Turgott och hans tre mål var ju helt magnifikt – klart att han ska ha de stora rubrikerna. Men visst måste man också lyfta fram målvakten Aly Keitas betydelse för den här triumfen. En missad utboxning i första kunde ha trasslat till det men annars var det klockrent med en fotparad i första och en styrning i stolpens insida i början av andra som grädde på moset.

# Mittbackarna Noah Sonko Sundberg och Eirik Haugan. Bombsäkert på såväl marken som i luften!

# Men det som gladde mig allra mest var Felix Hörbergs härliga optimism i sitt spel. Uppvisningen ute till höger (20:e min) med en lång repa och två smarta dribblingar var en av matchens höjdare, det är sådana aktioner som kan lyfta ett helt lag. Efter matchen blev Hörberg rejält omkramad av sin nye tränare och kan det vara så att Perry har hittat den där nyckeln till Hörbergs spel som jag efterlyste? (Jag tror att det till stora delar handlar om självförtroende). I så fall har ÖFK ytterligare ett spetsat vapen i jakten på ett nytt kontrakt!

# Ronald Mukiibi fick ett varmt välkomnande när han kom efter 57 minuter. Men Mukiibis återkomst blev kortvarig, bara 20 minuter. Sedan fick han kliva av med en bristning(?). Det var en chansning som inte gick hem, Mukiibis kropp var uppenbarligen inte redo för allsvenskt tempo. Synd, för han såg verkligen spelsugen ut efter sitt långa uppehåll (sedan Allsvenskan tog EM-paus efter åtta omgångar).

# Värt att notera efter matcherna mot Sirius och Elfsborg om ni inte har förstått det tidigare; Perrys fotboll bjuder inte in motståndarna att vinna boll i närheten av ÖFK:s straffområde. I varje fall är det slut med hasarden!

# Det är också slut med det onödiga tillbakaspelet till backlinjen. Vunnen yta är vunnen yta, då ska bollen framåt!

# Elfsborg fick ute väldigt lite av sin Östersundsresa. Visst hade man övertag i de flesta statistiska siffror (men inte den viktigaste, målen) men var egentligen aldrig nära att få med sig något hem till Borås trots att tränaren Jimmy Thelin försökte spela ut alla kort han hade på bänken. Några korta toppar, visst, men sammantaget visade man inget som berättade att det här var ett lag som ska vara med och slåss om det allsvenska guldet.

# Dessutom; unge Sveinn Aron Gudjohnsen måste väl ha tagit årets mest korkade röda kort (direkt) när han i matchens sista döende sekunder utmanade Noah Sonko Sundberg på en brottningsmatch i ÖFK:s straffområde. Frustrerad, visst, men någonstans måste det väl finnas en gräns innan topplocket försvinner?

# Men som jag skrev tidigare och som tål att upprepas; det här var bara tre poäng. Det viktigaste är att ÖFK kan hantera den här framgången rätt och utföra en lika bra prestation redan på onsdag i Örebro. Och på söndag kommer serieledande Djurgården på besök till Jämtkraft arena!

Till sist; här är dagens mycket generösa (det måste man vara en sådan här kväll) ÖFK-betyg (skala 1-6): Aly Keita 5 – Sam Mensiro (57) 3, Noah Sonko Sundberg 5, Eirik Huagan 5, Patrick Kpozo 4 – Felix Hörberg 5, Isak Ssewankambo 3, Nikolaos Dosis 3, Ludvig Fritzson 4 – Jerell Sellars (69) 3, Blair Turgott 6. Ersättare: Ronald Mukiibi (57-77) betygsätts ej, Simon Kroon (69) 2, Marco Weymans (77) 3.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Perrys första gav bra försvar men väldigt lite anfallsspel
11 September 2021 klockan 23:18 av Agne Svärd
 

Ingen Perry-effekt – därför heller inga ÖFK-poäng i Uppsala.

Nye ÖFK-tränaren Per Joar Hansen hade naturligtvis hoppats på en annan utgång än 0–1 mot Sirius och därmed ytterligare en förlorad chans att närma sig konkurrenterna i den allsvenska bottenstriden.

Perry hade på den vecka han jobbat med sitt nya lag fått till försvarsspelet. Absolut, det kan ingen klaga på.

Men anfallsspelet? Inte alls, det var lika obefintligt som det varit större delen av den här säsongen.

Därför kan ingen protestera mot att Sirius tog alla tre poängen.

Per Joar Hansens ÖFK såg ut precis som kommunicerats under veckan; en 4-4-2-uppställning med lågt utgångsläge som när man vunnit bollen satsade på snabba omställningar.

Del 1 gick alldeles utmärkt; det var tätt och kompakt i försvarsområdet och ett hemmalag med stort bollinnehav tvingades ta de flesta av sina avslut från distans.

Del 2 gick inte alls, i varje fall nästan inte alls. Ett par skott utifrån samt ett friläge (Felix Hörberg) plus sju hörnor, de flesta utan skärpa. Men precis som tidigare i sommar förmådde ÖFK inte skapa något som helst tryck mot motståndarnas mål, man lyckades aldrig pressa fast hemmalaget i deras eget försvarsområde.

Och om det kan man naturligtvis ha både åsikter och förklaringar;

# Perrys korta tid att jobba med sitt lag spelar naturligtvis roll, det tror jag alla kan känna sympati för. Liksom att Blair Turgott inte var redo för match efter nytt landslagsuppdrag (Jamaica) och sen ankomst till Uppsala och därför lämnades utanför matchtruppen. (Antalet ersättningsalternativ är, som bekant, verkligen inte många.)

# Men å andra sidan; chansen att straffa Sirius försvarsspel kommer aldrig att bli större än den här eftermiddagen. Uppsalalaget tvingades sätta en 19-åring i målet (Hannes Sveijer, hans andra match i Allsvenskan och den första mot Djurgården för ett par månader sedan var verkligen skakig med fem insläppta bollar…), mittbacken och lagkaptenen Tim Björkström (i ÖFK en kort tid under Europaperioden) kom aldrig till spel och hans mittbackspartner Patrick Nwadike utgick skadad redan i mitten av den första halvleken.

Att inte ÖFK lyckades utnyttja det skadeskjutna hemmaförsvaret kan ha berott på att Per Joar Hansen inte förmådde maximera sin uppställning i sitt första försök;

# Jag tycker att Perry gjorde ett felval på vänstersidan med Patrick Kpozo som back och Marco Weymans i positionen framför. För mig hade det varit givet att göra tvärtom. Det hade givit en starkare offensiv, absolut, samtidigt som det förmodligen hade blivit lika bra försvarsmässigt!

# Och valet av Francis Jno-Baptiste längst fram förstår jag inte. Perry har givetvis sett det han sett under den här träningsveckan men staben runt honom borde rimligtvis ha bistått med sina erfarenheter. Nu blev det 45 bortkastade minuter innan Baptiste lyftes av banan. Där saknas allsvensk kvalitet, det konstaterade jag och många andra redan för länge sedan!

Jag hade före matchen fyra förhoppningar som också skulle ge möjlighet att lägga grunden till tre poäng;

# Försvarsspelet skulle sitta. Check!

# ÖFK skulle heller inte bjuda in Sirius till möjligheten att vinna bollen i närheten av egna straffområdet när man startade från Aly Keita. Check!

# ÖFK skulle kunna behålla trycket sedan man vunnit offensiva ytor. No check!

# En skärpning vid egna fasta situationer. No check.

Kort sammanfattat: Uppgifterna på den egna planhalvan fixade man, uppgifterna på motståndarnas planhalva fixade man inte alls. Därför blev det heller inga poäng!

***

Några korta noteringar;

# Oavsett resultatet, det är väl ingen tvekan om att Per Joar Hansen dragit in som en frisk fläkt i ÖFK-lägret. Temperaturen har onekligen höjts både här och där, till och med omklädningsrummet och några andra ytor på Jämtkraft arena målades om! Dessutom, och det gladde mig, släppte Perry fram den assisterande tränaren Jussi Kontonen. Jussi, vem? säger säkert många. Under Amir Azrafshan har Jussi inte gjort några som helst avtryck under sina åtta månader i Östersund, det har från sidan närmast känts som han har varit placerad i frysboxen. Nu har han fått leda många övningar på träningsplanen!

# Felix Hörberg, som hade skadekänning i veckan och var tveksamt startande, fick börja på bänken men kom in efter pausfikat. En kvart före slutet fick han chansen som ÖFK hade väntat på när han, frispelad av Isak Ssewankambo, i en snabb omställning kom loss från mittlinjen. Men avslutet var för svagt och Hannes Sveijer kunde rädda med högerfoten. Tänk att det så ofta blir bara nästan för Felix. Med den verktygslådan! Jag förstår inte, men hoppas att Perry hittar nyckeln. Den finns men Hörberg har gömt den väl.

# Eirik Haugan har inte haft marginalerna med sig de senaste veckorna. Ett litet misstag även nu när han efter en halvtimme i en halvstökig situation gav Christian Kouakou chansen att smälla in sitt nionde mål för säsongen. Segermålet!

# Aly Keita var tillbaka där han ska vara efter några sämre insatser. Ett par riktigt svettiga räddningar gav ÖFK chansen hela vägen att rädda en pinne. Lagkaptenen var ÖFK:s bäste den här gången.

# Charlie Colkett tvingades ge upp efter 68 minuter, skadad. Nu håller vi tummarna att det inte är något allvarligt, det har ÖFK inte råd med.

# En fågel viskade i mitt öra att Jerell Sellars bänknötande efter EM-uppehållet INTE ska ha berott på skada (som det har påståtts och som jag har skrivit mer än en gång), därför har det bara blivit några minuter här och några minuter där. Bara vid ett tillfälle ska skada ha hindrat Sellers från spel, övriga gånger har han varit petad! Snälla, säg att jag är felinformerad, det måste vara fel! Det är ju Sellars som har nyckeln till ÖFK:s anfallsspel. Men han kan inte fixa det själv. Och han kan definitivt inte göra det från avbytarbänken!

# Blair Turgott och hans uppdrag i Jamaicas landslag är ett problem för ÖFK, ingen tvekan. Efter det långa EM-uppehållet var han borta ytterligare nästan en månad (fyra matcher) och kom tillbaka i dåligt skick (som gav ytterst ojämna insatser). Och efter den här tvåveckorstrippen, som gav några futtiga minuters spel, hann Turgott inte i tid för att vara klar till dagens Siriusmatch. Och gissar jag inte helt fel så har det heller inte tränats något vidare, det går ju inte när landslaget spelar tre matcher på kort tid. Och när nu Turgott hunnit träna ikapp sina lagkamrater här hemma kommer väl ytterligare ett Jamaica-uppdrag… Ja, jag kan reglerna, men mot ÖFK slår dom orimligt hårt!

# Till sist; här är dagens ÖFK-betyg 8skala 1–6): Aly Keita 4 – Sam Mensiro (85) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3, Patrick Kpozo 3 – Ludvig Fritzson 3, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett (68) 2, Marco Weymans (65) 2 – Jerell Sellars (85) 3, Francis Jno-Baptiste (46) 1. Ersättare: Felix Hörberg (46) 2, Sebastian Karlsson Grach (65) 2, Frank Arhin /68) 2, Nikolaos Dosis (85) och Malcolm Stolt (85) betygsätts ej.

 
Det finns 16 kommentarer att läsa.

 
Nu är det dags att lyfta bort Azrafshan från tränarjobbet
29 Augusti 2021 klockan 23:17 av Agne Svärd
 

…åsså är bollen tillbaka hos Aly Keita!

Känner ni igen er och hur ni tänker? Kanske som jag och suckar tungt…

Va håller dom på med?

När ÖFK spelar fotboll är bollen oftast hos målvakten Aly Keita eller i hans grannskap.

Efter 0–3 i Norrköping, alltså ännu en förlust i raden av så många att de flesta har tappat räkningen, gick topplocket för mig.

Hur fan ska ÖFK kunna vinna fotbollsmatcher när man ständigt sitter fast på den egna planhalvan – av egen förskyllan?

I eftermiddags var det Norrköpings Rikard Norling som gnuggade händerna av förtjusning, i måndags Kalmars Henrik Rydström… Ja, i stort alla motståndarchefer bara väntar på att Aly Keita (eller Sixten Mohlin i måndags) ska börja rulla bollen till någon av sina närmaste backar och passningarna börjar gå kors och tvärs genom straffområdet. Då kommenderar de full press framåt.

Sex, sju man stormar fram och alla vet vi resultatet. Det är plågsamt sorgligt att se hur ÖFK blir av med bollen i sitt eget försvarsområde. Alldeles för ofta, i match efter match.

Ansvarig för eländet är naturligtvis tränaren Amir Azrafshan. Och nu är det det dags att tala klartext: Azrafshan håller inte måttet som taktiker och är en svag matchcoach! Alla med alldeles så lite fotbollskunnande kan se det omöjliga i att försöka spela som Barcelona när man har spelare som håller till i en helt annan division.

Det är inte spelarnas fel, det är Amir som ritar upp spelplanen. Visserligen är minnet kort men jag tror mig inte ha upplevt att någon tränare på den här nivån hållit fast vid något så hopplöst så länge samtidigt som förlusterna staplas på hög.

Tanken må vara alldeles så god.

Men ekvationen är omöjlig.

Det funkar inte!

Därför är det dags för ÖFK-ledningen att agera när Allsvenskan tar ett par veckors landslagsuppehåll och fortfarande 13 matcher återstår att spela, det är faktiskt sista chansen:

# Lyft bort Amir Azrafshan från tränarjobbet. Nu

# Samtidigt ska man också säga tack och farväl till sportchefen Adil Kizil. Som ansvarig för fotbollsverksamheten har han inte tillfört ett piss sedan han anlände, absolut ingenting!

Polarna från Dalkurdtiden är säkert bra grabbar på många vis. Men de har inte kvalitet att leda ett allsvenskt lag, de är på fel spår! Det är därför det ser ut som det gör.

Punkt!

Men det är naturligtvis som att ropa i en tomma tunna (och dessutom vet jag hur det kommer att se ut i kommentarsfältet här nedan men det bjuder jag på…) att kräva de här förändringarna. Om jag fattar saken rätt så har Azrafshan ledningens förtroende, han har också spelarnas enligt vad som läckte ut från det möte ÖFK-ledningen hade med spelarna förra helgen (ordförande Rasteby ville med en handuppräckning se vilka som hade förtroende för sin tränare, suck…vilket var alternativet till att sträcka armen i luften?)

Efter det har läget i tabellen blivit än värre; 0–1 mot Kalmar och 0–3 mot Norrköping och det börjar bli rätt ensamt längst ner i tabellen. Nu är man faktiskt dyngsist och snart finns inga livlinor kvar (finns det några egentligen?) och dessutom förlorade man tre viktiga pjäser (Turgott, Hörberg och Mensiro) när de tappade huvudet i måndagsmatchens slutskede och var avstängda när de så väl hade behövts i dag.

Sett utifrån måste därför konstateras; dagens ÖFK saknar ledarskap i alla delar! Det är därför klubben i ilfart är på väg på stupet. (Då pratar jag bara om det sportsliga, övriga bitar törs jag, som tidigare skrivits, inte tänka på).

Och tycker ni att jag är en besserwisser som alltid tror att jag vet och kan allt så får ni gärna kalla mig för det. Men jag lutar mig bara mot kalla fakta; två segrar på de senaste 23 allsvenska matcherna och dessutom en kryckig försäsong trots bästa möjliga förberedelser (tre veckor i Spanien, enda allsvenska laget som åkte till solen) är fullständigt hopplösa siffror i det här sammanhanget. Och lägg därtill spelare som inte kan hålla huvudet kallt utan beter sig illa...

Amir Azrafshan pratar ofta och gärna om hur spelartruppen utvecklas och så sent som i veckan upprepade han sitt mantra ”det finns intentioner till att det kommer att lossna snart”.

Kolla siffrorna här ovan, Amiri. Det är dom enda som gäller, de enda sanna. Det du snackar om har vi andra inte inte sett speciellt mycket av. Tyvärr.

***

Här är några korta noteringar;

# Anneli Andersén togs i veckan in i staben kring laget med fokus på analys och scouting, alltså med huvudinriktning på ÖFK:s motståndare om jag förstår det hela rätt. Viktigt? Jajamen, men betydligt viktigare hade varit att använda Anneli till att förändra det egna spelet!

# ÖFK kom till spel i Norrköping utan avstängda Blair Turgott, Sam Mensiro och Felix Hörberg (missade första matchen för säsongen). Saknades gjorde även Ludvig Fritzson och Simon Kroon (har någon sett anledningen?).

# Men Jerell Sellars var med från start, hans första den här sommaren. Sellars

spelade nästan hela matchen och var en injektion även om man kan se att tajmingen inte sitter där efter all skadefrånvaro. Dessutom; många ÖFK-spelare såg ut att ha felvallat under skorna och Sellars hade sämsta fästet. Hur kunde det bli så fel i skovalet?

# Första kvarten lovade mera. Noah Sonko Sundberg, Sebastian Karlsson Grach, Patrick Kpozo och Jerell Sellars testade alla skottfoten, dock utan framgång.

# Men sedan havererade försvarsspelet; att Marco Weymans och Charlie Colkett hamnade på efterkälken ute till vänster må vara hänt. Men inspelet ska inte få gå mellan mittbackarna Sonko Sundberg/Eirik Haugan och Aly Keita. Inte en chans, den ytan ska vara stängd. Och när sedan Kpozo hamnade på ryggen på Christoffer Nyman var Norrköpingsledningen ett tidigt faktum (15:e min).

# 2–0-målet (30:e min) kom på en hörna sedan Aly Keita missat en uppspel mitt i banan och Charlie Colkett peggat upp för Jonathan Levi när han nickade in bollen mitt i skottsektorn. Levi fick en drömträff från strafflinjen, absolut, men Keita och Colkett kan inte ha mått bra av sina insatser. Det är sånt om inte får ske om man vill vinna fotbollsmatcher.

# Inte heller vid Norrköpings tredje mål (84:e min, ”Totte” Nyman igen) var försvarsspelet något att hurra över. Haugan förlorade sin duell och Sonko Sundberg tappade bort Nyman framför buren. Sen small det!

# Bästa ÖFK-chansen efter paus hade Jerell Sellars när han i 66:e minuten skaffade sig själv ett kanonläge men sköt snett och högt i ett läge där ÖFK fortfarande hade möjligheten att få kontakt.

# Från andra halvlek minns jag också ett par riktigt fina aktioner av Charlie Colkett; först när han drev över hela Norrköpings planhalva för att avsluta med ett vasst skott och sedan hade han en fullständigt magnifik passning som skar upp hemmalagets högerförsvar. Sånt måste gillas!

# Marco Weymans fick ta högersidan den här gången, stundtals assisterad av Charlie Colkett. Lagets två mest enfotade (vänster) tvingades alltså kampera ihop till höger. Inte enkelt att glänsa under dom förutsättningarna…

# Även om Patrick Kpozo var inblandad i första baklängesmålet och hade en passningsfot som inte var lika välkalibrerad som vanligt måste man beundra det jobb han utför längs hela sin vänsterkant. Han försvarar och han anfaller, i match efter match. Kpozo ser helt enkelt otroligt vältränad ut. (Har jag skrivit det tidigare så tål det att upprepas, det är sällan man ser den här utvecklingen på en spelare som de flesta trodde skulle bli en av alla talanger som inte blev något mer än just en talang).

# Henrik Bellman ”drog en baksida” 20 minuter före slutet. Ja, ni har läst det tidigare, alltså om ÖFK och bristningar i lårets baksida.

# Två veckors uppehåll kan kanske lätta på skadelistan. Men oavsett vilka spelare som kan vara tillbaka är det ovan skrivna som är det viktigaste. ÖFK måste byta skeppare på skutan. Även om jag varit kritisk tidigare mot både ett och annat har jag passat mig noga för att kräva Azrafshans avgång, jag vet under vilka hopplösa förutsättningar han har jobbat. Men när jag nu ser hur illa det matchas kan jag inte hålla tyst längre. Och om det ska finnas en chans att undvika nedflyttning måste förändringen komma nu – inte sen!

# Till sist; här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 2 – Marco Weymans 2, Noah Sonko Sundberg 2, Eirik Haugan 3, Patrick Kpozo 4 – Jerell Sellars (86) 3, Nikolaos Dosis 2, Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett (71) 2, Henrik Bellman (71) 1 – Sebastian Karlsson Grach 2. Ersättare: Frank Arhin (71) 1, Malkolm Stolt (71) 2, Ahmed Awad (86) betygsätts ej.

 
Det finns 72 kommentarer att läsa.

 
Huvudlöst när ÖFK avslutade på sämsta sätt
24 Augusti 2021 klockan 08:08 av Agne Svärd
 

Det var okej utan att det slog gnistor om det. I 85 minuter.

Men det som hände de efterföljande tio minuterna (och då har jag bortsett från det sorgliga efterspelet som jag inte här och nu förmår att reda ut…) kan vara det som sänker ÖFK på många sätt efter 0–1 mot Kalmar FF.

# 86:e minuten: Nils Fröling nickar in smålänningarnas segermål på lagets elfte hörna.

# 92:a minuten: Blair Turgott drar på sig en fullständigt onödig varning, hans tredje för säsongen och är avstängd i kommande match (på söndag i Norrköping).

# 93:e minuten: Sam Mensiro sparkar omkull en motståndare nere vid egen hörnflagga, varnas (hans tredje) och är även han avstängd i nästa omgång.

# 95:e minuten: Felix Hörberg drar också på sig också det onödig en varning (hans tredje…) och som ni säkert har räknat ut, Hörberg tvingas också avstå resan till Norrköping…

Att släppa in ett baklängesmål i matchens slutskede är sånt som händer och kommer att hända i fotbollsmatcher, det känner vi alla till även om det ser ut att drabba ÖFK osedvanligt ofta den här säsongen där inte mycket går deras väg.

Men att dra på sig tre varningar, som alla leder till avstängningar, på fyra övertidsminuter, måste väl vara någon form av svenskt bottenrekord.

Om inte så är det i varje fall fullständigt huvudlöst, det är som att trycka in looserstämpeln mitt i sin egen panna. Visst, jag kan förstå att frustrationen sprutade ur öronen på hemmaspelarna denna överjävliga sommar efter ytterligare en snyting. Men säkringen får inte brinna på det här sättet. det är långt utanför den gräns som är acceptabel.

Det är trots allt fortfarande 14 omgångar kvar att spela, Mjällby och Örebro finns inom ett avstånd som är rimligt och går att fånga in. Men för att göra det måste ÖFK ha sina spelare på plan, inte i utvisningsbåset!

ÖFK-tränaren Amir Azrafshan valde den här gången att satsa på en 4-2-3-1-uppställning, alltså så som jag förordade i förra veckan när jag summerade den första halvan av årets serie. Hur han kom fram till den kursändringen vet jag inte, det lär finnas många förklaringar till det. Men naturligtvis spelade det in att Marco Weymans nu var redo att starta matchen, Azrafshan fick en naturlig vänsterback att kasta in i en fyrbackslinje och kunde därmed ge Patrick Kpozo en mer offensiv roll på vänster mittfält.

Isak Ssewankambo och Ludvig Fritzson säkrade centralt framför backlinjen, Simon Kroon fick nyckelrollen som bollfördelare bakom Blair Turgott och med Felix Hörberg som offensiv högerbreddare.

Ja, ni med gott minne (i varje fall som räcker en vecka) kommer säkert ihåg vad jag skrev…

Men det tog en kvart innan uppställningen hade satt sig, det var väldigt tveksamt i inledningen men sedan Isak Ssewankambo hade forcerat fram ett friläge för Blair Turgott (räddades snyggt av Kalmarmålvakten Lucas Hägg Johansson) blev det ordning i strukturen, Kalmar kunde inte lägre bestämma matchtempot på samma sätt som i upptakten.

Men å andra sidan; ÖFK hade svårt att hota i offensiven. Det var bara Felix Hörberg som tog sig in bakom sin bevakare Sebastian Ring ute till höger vid några tillfällen men Hörberg hade svårt att hitta rätt adress med sina inspel.

Men några av attackerna lovade mera, det ska sägas.

Och bättre hemmaoffensiv blev det efter paus, oftast med Blair Turgott och Felix Hörberg i huvudrollerna. Turgott hade ett par avslut som gick utanför målramen och så serverade han Felix Hörberg en möjlighet efter hårt jobb men Hörbergs vinkel blev lite för dålig och Hägg Johansson kunde parera.

Men Hörberg skulle få sin och ÖFK:s chans i matchens 71:a minut när Kalmars Viktor Backman i en brytning frispelade(!) ÖFK:s kvickfotade högerflyer. Men istället för att ta avslutet själv försökte Hörberg spela bollen vidare till en framstormande lagkamrat.

En Kalmarförsvarare hann emellan och det blev bara hörna av någonting som borde ha blivit betydligt mycket mera.

Men så går det för lag och spelare i motvind, lag och spelare utan självförtroende. Det är som en naturlag att det ska gå åt skogen.

Precis som att man ska åka på en baklängesmål i slutminuterna…

***

Här är några korta noteringar;

# Sixten Mohlin fick chansen i målet när Aly Keita besvärades av en stukad tumme. Mohlin fick öppna med en vass reflexparad på skott från Oliver Berg och gjorde sedan det mesta rätt även om ett par utspel mitt i banan måste ifrågasättas.

# ÖFK:s bäste den här kvällen var Eirik Haugan som vann otroligt många dueller kring det egna straffområdet. Det var starkt av den unge norrmannen att komma tillbaka efter dubbelsmällen senast mot Norrköping (tappad markering vid Norrköpings andra mål och strax därpå en missad straff när poängen skulle räddas). Haugan var visserligen inblandad i Kalmars segermål när han förlorade höjdduellen mot Nils Fröling men där var nog felet i att ÖFK:s uppställning blev alltför framtung och Kalmar blev övertaliga vid den bakre stolpen.

# ÖFK hade stora svårigheter att spela sig fram över det centrala mittfältet, matchen igenom. Kalmar stängde väldigt effektivt av den ytan samtidigt som Simon Kroon inte hade någon vidare tajming efter ett par matchers frånvaro. Det stämde verkligen inte för Kroon den här kvällen.

# Jag hade hoppats att Patrick Kpozo skulle kunnat utmana mer på sin vänsterkant. Men där stötte han på gamle ÖFK-bekantingen Piotr Johansson som nu gjorde sin bästa match på Jämtkraft arena!

# En lite undran mitt i dessa motgångens tider; saknas det inte en ordentlig ledare ute på planen? Alldeles för ofta blir det väldigt stirrigt när det bränner till i slutet av matcherna. Och det här har jag noterat ända sedan ”Europalaget” skingrades och försvann. Nu är det dags att någon kliver fram och tar ansvar, det utsatta läget kräver det (då kanske vi hade sluppit se de trista scenerna i slutminuterna…).

# Här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Sixten Mohlin 4 – Sam Mensiro 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 4, Marco Weymans (70) 3 – Isak Ssewankambo 3, Ludvig Fritzson (58) 2 – Felix Hörberg 3, Simon Kroon (58) 1, Patrick Kpozo 2 – Blair Turgott 3. Ersättare: Nikolaos Dosis (58) 2, Sebastian Karlsson Grach (58) 2, Henrik Bellman (70) 1.

Till sist; ÖFK:s vikarierande lagkapten Sam Mensiro var urförbannad och Kalmars Oliver Berg (också han vikarierande kapten i Jonathan Rings frånvaro) grät. Det var stökigt och bökigt sedan domaren Mohammed Al-Hakim hade blåst av matchen. Mensiro upplevde sig hånad och hade uppfattat ett rasistiskt tillmäle mot honom. Det såg ut som om han ville göra upp med allt och alla och det var många lagkamrater som försökte få Mensiro att besinna sig. Men ÖFK-spelarens måltavla var klart och tydligt Oliver Berg, norrmannen som i sin tur stod en bit därifrån och grät och fick tröstas av sina lagkamrater. Vad som hände och inte hände, vad som sas och inte sas gick inte att bringa någon klarhet i direkt efter matchen. Men räkna med en eller annan bestraffning när ärendet hamnar på disciplinnämndens bord! Allt annat skulle förvåna mig.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Betyget för första halvan kan bara bli underkänt!
17 Augusti 2021 klockan 08:42 av Agne Svärd
 

När Alsvenskan tog EM-uppehåll efter åtta spelade omgångar var det inte alldeles enkelt att summera ÖFK:s inledande insatser. Vi hade fått se lite av allt; en del var riktigt bra (5–0 mot Örebro, 3–0 mot Sirius och oavgjort i Malmö), annat var okej men gav dålig utdelning (premiärpoängen i Kalmar, förlusterna mot Djurgården, AIK och Mjällby) och så hade vi bottennappet hemma mot Varberg.

Åtta poäng, en pinne i snitt per match, är sånt som brukar räcka för att fixa nytt kontrakt efter 30 omgångar. Och med de förutsättningar som ÖFK för tillfället lever under så var det godkänt för min del. Absolut!

Nu har vi hunnit fram till seriens halvtid, ytterligare sju omgångar kan summeras.

Betyget för den andra quartern: Underkänt!

Det kan inte annat bli efter noll vinster, en oavgjord och sex förluster. En poäng och 5–18 i målskillnad, det är ju nästan lika uselt som ÖFK avslutade den förra säsongen (sex raka förluster).

Om man slår samman den första halvan blir betyget tyvärr detsamma. Det är bara att kolla tabellen efter måndagskvällens sena matcher: ÖFK ligger sist med sina nio poäng. Inte dyngsist, absolut inte; Mjällby ligger två poäng före, Örebro, på negativ kvalplats, är ytterligare en pinne före. Det går att greppa...

…men:

Till Sirius på plats 13 och närmast ovanför de där förhatliga strecken skiljer nu sju poäng. Sju pinnar är mycket när det ser ut som det har gjort och det KUNDE ha sett ännu värre ut om inte AIK och Varberg fått in sina väldigt sena segermål i går kväll (både avgjorde i 89:e minuten…).

Lagen som ligger närmast ovanför Sirius (Varberg, Halmstad, Degerfors) kommer inte att vara några räddningsplankor för ÖFK, de ser redan ut att ha smitit utom räckhåll.

Jag har gått igenom de 15 matcher som ÖFK spelat, kollat de betyg jag satt och kommit fram till följande, högst subjektiva, ”sanningar”:

# En match sticker definitivt ut, 5–0 hemma mot Örebro i andra omgången. Toppklass, det var som när ÖFK var som allra hetast för några år sedan. Visserligen var utdelningen exceptionell, fem skott på mål, fem skott i mål! Men intrycket kan ingen blunda för.

# Oavgjort mot Malmö FF på bortaplan (som kunde ha varit en trepoängare om inte domaren hade schabblat till det, jag har fortfarande svårt att smälta Kristoffer Karlssons insats i den matchen) och 3–0 hemma mot Örebro är också starka papper.

# Sedan blir det ett rejält hopp i betygssättningen. Hammarby (1–1) var en godkänd prestation, söndagens insats mot Norrköping likaså. I samma fack hamnar också den snöpliga 0–1-förlusten mot Halmstad där ett självmål i matchens sista spark fällde ÖFK. Där tar jag absolut hänsyn till förutsättningarna, Amir Azrafshan fick verkligen anstränga sig för att få ihop en startelva (så illa var det). Förlusten i Degerfors fick också godkänt i summeringen, där belönade jag en stark och anfallsinriktad första halvlek som borde ha givit betydligt mer än 1–0, mycket mer.

# Sämsta insatserna: Bortamatcherna mot Häcken (0–5) och Elfsborg (0–3). Mot Elfsborg blev betygen så låga att jag misstänker att ett dåligt humör bidrog...

Kollar man in hur jag bedömt spelarprestationerna är det, föga överraskande, en kvintett som sticker ut; mellan Aly Keita, Ronald Mukiibi (inte längre kvar i klubben, hans betyg är satt efter de inledande åtta omgångarna), Noah Sonko Sundberg och årets uppstickare Patrick Kpozo skiljer bara några futtiga hundradelar efter 15 spelade omgångar, Eirik Haugan är strax därefter. Den betygssättningen tror jag de flesta bedömare kan ställa sig bakom. I mina ögon är det här spelare som presterar på hög allsvensk nivå, i match efter match.

Men sedan är marginalen till nästa gäng stor, alltför stor; Felix Hörberg, Isak Ssewankambo, Nebiyou Perry (borta sedan EM-uppehållet och inte aktuell förrän kanske i slutet av serien), Simon Kroon och Blair Turgott har godkända siffror men inte mer.

Ännu lägre är de för viktiga pjäser som Ludvig Fritzson och Sam Mensiro (han måste ju användas, ständigt småskadad, när bristen på försvarsspelare är så uppenbar).

Alla dom här måste prestera bättre, några mycket bättre för att ÖFK ska kunna resa sig från sitt utsatta läge. Samtidigt måste ungdomarna (Karlsson Grach, Dosis, Arhin, Bellman, Stolt) ta ytterligare steg i sin utveckling, Charlie Colkett hitta en snabb formtopp och Jerell Sellars bli matchklar. Nu!

***

Några korta noteringar och funderingar:

# Jag grunnar fortfarande på hur ÖFK under det långa EM-uppehållet så kapitalt kunde misslyckas i sitt rehabarbete? Det var ju i princip inga av de skadade som lyckades ta sig tillbaka till matchform.

# Jerell Sellars är ju en av dem. Nu blir det åtta minuter här, 13 minuter där. Så har det varit i samtliga sju matcher efter EM och alltid i slutet av matcherna. Varför inte vända på tanken? Låt Sellars spela från start och så länge han orkar, bättre 30 minuter i början än tio i slutet! Jag påstår att det är Sellars som har nyckeln till ÖFK:s anfallsspel!

# När nu ÖFK så uppenbart måste börja vinna matcher är det dags att flytta fram Patrick Kpozo en bit i banan. Jag tror inte att det är hela lösningen men att Kpozo kan vara en del av den. Hörberg offensiv till höger, Kpozo offensiv till vänster – båda med speed, teknik och bra tillslag på bollen vid inspel och skott. Och Sellars som spelfördelare bakom Turgott… Skulle inte det vara en offensiv som kunde hota?

# Som ni kan räkna ut av raderna här ovan så vill jag fortfarande se (precis som jag skrev redan i december och sedan upprepat vid några tillfällen) en 4-2-3-1-uppställning. ÖFK måste stärka sin offensiv, enligt statistiksajten Wyscout är ÖFK även i år det lag som skapar minst med klara målchanser (men å andra sidan är mest effektiva, i särklass). Men så blir det när laget väldigt sällan orkar skapa ett längre tryck på sina motståndare.

# Blair Turgott är för övrigt enligt samma sajt Allsvenskans vassaste avslutare, flest mål i förhållande till klara chanser!

# Förutom alla skadorna är det framförallt två saker jag stör mig på; jag begriper inte, i det läge som så snabbt uppstod, att Charlie Colkett fick jiddra på hemma i England samtidigt som Amir Azrafshan hade problem att få en startelva på benen. Jag förstår heller inte hur ÖFK kunde misslyckas att knyta upp Ronald Mukiibi på ett korttidskontrakt fram till årsskiftet. Bristen på försvarsspelare är ju alldeles uppenbar. Samtidigt så är knappast Mukiibi med hans skadehistorik den hetaste på marknaden. Visserligen är den här världen ibland fullständigt obegriplig, man ska aldrig säga aldrig, men halvskadade fotbollsspelare är knappast de som står först i kön när klubbar ska förstärka, så dumma är de inte. Samtidigt som Mukiibi hade haft god nytta av ytterligare ett halvår i Östersund för att hans kropp skulle vara redo för nya utmaningar. Det är min bestämda uppfattning.

# Djurgården är fortfarande serieledare men har inte varit lika bra efter EM som före, faktiskt klart sämre. Malmö och ett gnetande AIK kommer att utmana även om skåningarna, lite överraskande, så här långt har haft svårt att strida på två fronter. Framgångarna i Champions league-spelet har kostat i Allsvenskan, helt klart.

# Jag tycker att ÖFK:s informationsansvarige Håkan Lundqvist i förra veckans poddsamtal med Amir Asrafshan på klubbens hemsida fick ÖFK-tränaren att öppna sig på ett helt annat sätt än tidigare. Jag har länge (alltför länge) tyckt att Azrafshan underskattat ÖFK:s utsatta läge samtidigt som han överskattat lagets prestationer. Nu var han där verkligheten, med alla dess svårigheter, är, Azrafshan kändes helt plötsligt mycket ärligare. Det tror jag är mycket bättre; att hålla fasaden uppe gentemot sina spelare, ja, även alla oss intresserade, är sällan en lyckad strategi. Spelarna fattar, vi fattar, att läget är, och under en längre tid har varit, väldigt ansträngt.

Tabellen ljuger inte och två segrar på de senaste 21 matcherna inte är allsvensk kvalitet. ÖFK måste helt enkelt börja gräva där de står för att det ska finnas en möjlighet att reda ut den här situationen. Och efter förra veckans Azrafshan-snack och söndagsinsatsen mot Norrköping känner jag mig lite lugnare. Men bara lite; matchen på måndag kväll när Kalmar FF kommer till Jämtkraft arena är något av nyckeln in i hösten.

Faktiskt lite av sista chansen!

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Ännu en förlust - men visst fanns det väl några små saker att glädja sig åt?
16 Augusti 2021 klockan 00:33 av Agne Svärd
 

Ny förlust – och ett ännu sämre läge i tabellen.

Men efter 1–2 mot IFK Norrköping tror jag att de flesta ÖFK-vänner tyckte sig hitta i alla fall några små bitar som kan ge en strimma av hopp när nu Allsvenskan rusar vidare in i andra halvlek.

Det fanns saker som ÖFK gjorde riktigt bra den här söndagskvällen.

Faktum kvarstår dock; placeringen längst ned i tabellen tycks för tillfället vara cementerad när halva serien är spelad.

En sån här säsong får man vara glad för det lilla; exempelvis som att ÖFK-tränaren Amir Azrafshan den här gången, sedan Eirik Haugan lämnat klartecken till spel, gavs möjligheten att ställa en hyggligt skadefri startelva på benen samt fylla hela avbytarbänken.

Azrafshan hade till och med några alternativa lösningar…

ÖFK-tränaren valde den försiktiga vägen; en fembackslinje, tre på mitten och två som jagade längst fram, Blair Turgott och Sebastian Karlsson Grach. Det var mycket tydliga linjer i den uppställningen.

Det är lätt att förstå, jag klandrar honom inte med tanke på det som hände på Hisingen förra helgen (0–5 i Häcken…).

Men det blev inte alls bra. Det blev baktungt, Norrköping parkerade långa stunder på ÖFK:s planhalva och riktigt illa blev det när hemmalaget försökte spela sig upp hela vägen från Aly Keita.

Bortalaget kunde pressa till sig bollen redan i fiendeland – eller tvingade ÖFK att slå längre bollar i stressade lägen som ofta blev för korta, Norrköpings stabila backlinje behövde väldigt sällan jaga mot eget mål utan kunde lugnt kliva fram, vinna duellspelet mot alltför få hemmaspelare och sedan snabbt starta nya anfall.

Långa stunder handlade det väldigt mycket Norrköping, väldigt lite ÖFK.

Gästerna skulle också ta ledningen. Det var snyggt, mycket snyggt.

# 27:e min: Bollvinst vid mittlinjen, fyra snabba passningar senare (Norrköping skar upp ÖFK:s vänsterförsvar som en konservburk…) är Isak Bergmann Jóhannesson sopren med Aly Keita och 0–1 kommer upp på matchtavlan. Extra krydda vid målet: Samuel Adegbenros sista pass till målskytten; så enkelt, så läckert (jag har i alla tider hävdat att det enkla är det geniala, det gäller i de flesta sammanhang).

ÖFK hade två möjligheter i första halvlek, båda signerade Sebastian Karlsson Grach. Först nickade han mot öppet mål efter förspel av Nikolaos Dosis (räddades på linjen avHenrik Castegren) och när KG gavs chansen av Blair Turgott missade han bollen.

Det var allt, resten var försvarsspel. Men ett bra försvarsspel!

Men det skulle komma bättre tider, mycket bättre. I paus stuvade Azrafshan om sitt lag; Henrik Bellman fick kliva av, Patrick Kpozo flyttade ut till vänstervingen och Marco Weymans tog Kpozos plats i backlinjen. Lägg därtill lite offensivare utgångspositioner på mitten (det blev lite 3-5-2 över uppställningen) – och matchbilden förändrades. ÖFK blev, som man numera säger, mer framåtlutat.

Inte minst på vänstersidan fick Kpozo utrymme att hota sina motståndare och det gjorde han gärna.

Det skulle också ge utdelning:

# 68:e minuten: Hörna från höger (Marco Weymans) där Felix Hörberg kan hålla kvar bollen strax utanför straffområdet, spela tillbaka till Weymans ute till höger, kort instick mot kortlinjen där Ludvig Fritzson hittar Sebastian Karlsson Grach framför buren och på ett tillslag ställer den unge ÖFK-forwarden Norrköpings målvakt Oscar Jansson utan chans att ingripa.

1–1, också det var ett snyggt fotbollsmål – och mycket välförtjänt. Karlsson Grach hade äntligen fått utdelning på det hårda arbete han lagt ned när han nu fått chansen i flera matcher på den här nivån.

Men hemmaglädjen blev kortvarig, faktiskt bara sex minuter. Linus Wahlqvist hittade Christoffer Nyman med en långt inspel och fjolårets skytteligavinnare (18 mål) kunde nicka bollen förbi Aly Keita sedan Eirik Haugan gått bort sig i markeringsspelet. 2–1-målet var Nymans första fullträff den här sommaren, skadad som han varit.

Haugan och ÖFK skulle dock få chansen till upprättelse när domaren Granit Maqedonci i den 87:e matchminuten pekade på straffpunkten sedan Blair Turgott gått omkull i en duell med Norrköpingskaptenen Linus Wahlqvist.

Men Haugan placerade straffen illa (fel höjd och alldeles för nära målvakten, dessutom på den sida som de flesta straffar slås – sämre kan det faktiskt inte bli) och Oscar Jansson kunde rädda.

Oj, så synd jag tyckte om Haugan i det läget. Slarvigt försvarsjobb vid 1–2 och en usel straff tio minuter senare, tyngre blir det sällan för en fotbollsspelare.

Men Haugan får försöka glömma. Istället får han ta med sig den briljanta första halvan av matchen. När ÖFK var som värst pressat var det Haugan som tog de flesta smällarna, norrmannen var lysande i det täta duellspelet. Där och då var betyget 5!

***

Här är några korta noteringar;

# Patrick Kpozo har gjort en stark första halva, i match efter match har han utfört sitt arbete på bästa sätt, oftast i en defensiv position. Men jag hävdar att Kpozo ska ha en mer offensiv roll med den förnämliga verktygslåda han sitter på och jag hoppas att Amir Azrafshan på något sätt kan ge honom den chansen. Det skulle ge ÖFK nya möjligheter i offensiven när serien nu vänder, ÖFK behöver det!

# Nikolaos Dosis reste sig snabbt efter smällen mot Häcken där han tidigt tvingades ta en plats i backlinjen och det mesta gick helt snett. Hade väl ingen vidare första halva den här gången heller men med en lite högre position efter paus hittade han in i matchen och gjorde många bra saker, både framåt och bakåt. Dosis visade också upp ett tungt skott som hotade på riktigt och jag är inte helt säker på att Oscar Jansson hade kunnat stoppa den bollen om den gått innanför målramen.

# Jag tycker att ÖFK, just nu, ska lägga ner alla försök att spela bollen hela vägen från Keita. Det ser helt enkelt inte bra ut, som där i andra halvlek när ÖFK-målvakten sökte Isak Ssewankambo mitt i banan strax utanför straffområdet och det sket sig fullständigt. ÖFK har inte råd med sånt, inte ett enda felpass kring det egna målet. Det får man syssla med när man är på säker mark. Ta en längre förstaboll men se då också till att få upp laget högre, ta kampen om andrabollarna och starta därifrån!

# Det var kul att se Sebastian Karlsson Grach ta sig ända fram till såväl ett mål som ytterligare några chanser den här gången. I tidigare matcher har han inte kommit ända fram. Han är också tuff i duellspelet men hade oturen att inte få något med sig av domaren, bara mot sig. Och det var faktiskt inte okej.

# Jag tyckte mig se att Blair Turgott hade fått lite piggare ben efter ett par riktigt sega insatser. Ryckte loss från sina tröga bevakare vid några tillfällen, fixade en straff och några fina inspel. Men kom inte till skott den här gången och det drar naturligtvis ner slutbetyget.

# Jerell Sellars och Charlie Colkett fick bara en kvart var den här gången. Men när de kom in öppnades nya möjligheter. Båda har ju fina passningsfötter.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Felix Hörberg (80) 2, Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 4, Patrick Kpozo 4, Henrik Bellman (46) 2 – Nikolaos Dosis 3, Isak Ssewankambo (80) 2, Ludvig Fritzson (88) 3 – Sebastian Karlsson Grach 3, Blair Turgott 2. Ersättare: Marco Weymans (46) 3, Jerell Sellars (80), Charlie Colkett (80) och Francis Jno-Baptiste (88) betygsätts ej.

Till sist; 1.086 följde matchen på plats på Jämtkraft arena. Ja, jag vet – vädret var verkligen inte det bästa den här augustisöndagen, det är inte alldeles enkelt att gå på allsvensk fotboll i dessa restriktionstider och, framförallt, ÖFK:s prestationer är så här långt inget som lockar till spontanbesök. Men; publiksiffran är ungefär lika allvarlig som tabelläget. Båda ger mig frossa inför fortsättningen!

Till sist 2; i början av veckan ska jag summera den första halvan av Allsvenskan. Då får ni också en summering av ÖFK-spelarnas betyg så här långt. Håll utkik!

 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Nu kan ingen stoppa huvudet i sanden längre - krisen är här
8 Augusti 2021 klockan 23:22 av Agne Svärd
 

Om ni inte förstått det tidigare så förstår ni det nu, ja, ni kan inte stoppa huvudet i sanden längre; ÖFK befinner sig i sin största sportsliga kris sedan man tog steget upp i Allsvenskan 2016 (hur klubben i övrigt mår törs jag inte tänka på, tillståndet brukar ju gå hand i hand med resultaten).

Efter 0–5 i arslet mot Häcken på Bravida arena på Hissingen växte avståndet till konkurrenterna i bottenstriden ytterligare en bit och snart kan det att vara ännu värre; just nu ser jag ingen räddning.

Tyvärr!

Amir Azrafshan har dom spelare han har. Han har också dom skador och halvskador han har. Men jag tycker att han gör det lätt för signär han efter söndagens praktsmäll säger att det är bara att komma igen och sikta på en bättre insats mot Norrköping nästa helg, att 0–5 är en sådan där smäll som kan komma någon gång varje säsong.

Men så enkelt är det inte! Så enkelt får det helt enkelt inte vara när man…

#… har vunnit två matcher av de senaste 20 .

#… förlorat nio av de senaste elva!

#… ligger sist i tabellen.

#… tvingas använda halvskadade spelare för att få ihop en konkurrensduglig startelva.

#… inte kan se att skadeläget kommer att förbättras inom överskådlig tid.

#… och åter har ledig plats på avbytarbänken.

I mina ögon, säkert även i många andras, känns inte det här som allsvensk kvalitet, snarare en bra bit därifrån!

Amir Azrafshan fick en smakstart när han kom till ÖFK förra sommaren, 23 poäng på 14 matcher, under den perioden var man formstarkast i Allsvenskan. Sedan har det gått stuprätt utför. Förlusterna ha staplats på hög, de svaga insatserna likaså.

Azrafshan har nu, trots den sensationella raketstarten, under ett (0,95, 35 poäng på 37 matcher) i allsvenskt poängsnitt (Graham Potter landade på 1,54, Ian Burchnall 1,14) samtidigt som han ständigt återkommit till att gruppen utvecklas liksom prestationerna. Vi har hört det inför matcherna och vi har hört det efter matcherna (trots förlusterna…).

Men ÖFK-tränaren har inte något som helst belägg för det snacket även om han säkert kan peka på någon obskyr statistik hittat i en databas som ingen normal fotbollsbetraktare ens behöver bry sig om, det är siffror och information som fullständigt saknar betydelse.

Det är möjligt att det här ingår i Azrafshans ledarfilosofi, spelargruppen ska skyddas från negativa intryck, ”lyft fram det positiva”. Själv kallar jag det för brist på självinsikt.

Alla kan ju läsa en tabell!

Det som räknas är poäng. Ingenting annat.

Jag begär ju givetvis inte att ÖFK-tränaren ska trolla, han har ju det material han har även om han förra säsongen (innan Ghoddos-domen) var med och formade den framtida spelartruppen (Dosis, Awad, Karlsson Grach, senare plockade han även tillbaka Kpozo). Men det jag kan begära av en allsvensk tränare är att man förändrar saker och ting när det så uppenbart inte fungerar. Hur många motgångar behöver Azrafshan för att förstå? Finns det ingen i klubben som kan hjälpa honom att förstå?

Trebackslinje med två vingar är inte ÖFK:s grej, för att nu ta det allra tydligaste exemplet. Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen. Det funkar inte. Och det funkar absolut inte dom gånger (som i eftermiddag och vid några tidigare tillfällen) när det knappt finns en naturlig försvarsspelare att tillgå!

Mot Häcken startade ÖFK med Eirik Haugan, Sam Mensiro (tillbaka efter sin huvudskada mot Elfsborg för några veckor sedan) och Patrick Kpozo i trebacken. Efter 29 minuter tvingades Haugan ge upp. Azrafshan hade chansat med en halvskadad norrman, det höll alltså en knapp halvtimme. Nikolaos Dosis fick ta Haugans plats.

Ni förstår själva; en backlinje med Dosis (mittfältare med väldigt liten allsvensk erfarenhet), Mensiro (precis kämpat sig tillbaka efter genomgången hjärntrappa) och Kpozo (som har sin bästa kvaliteter i offensiven) mot ett av seriens formstarkaste lag.

Det är inget som imponerar i de här sammanhangen. Klart som korvspad att det gick åt skogen!

# 20:e min: Leo Bengtsson till Alexander Jeremejeff och ett instick bakom Mensiro till Daleho Irandust, 1–0 med en enkel chip över Aly Keita.

# 37:e min: Lång boll som Dosis inte får stopp på och där Mensiro sedan förlorar duellen med Leo Bengtsson trots att han är först på bollen, 2–0 utom räckhåll för Keita efter uselt försvarsspel.

# 51:a min: Dosis stoppar ett inspel med handen, straff där Jeremejeff grundlurar Keita, 3–0.

# 55:e min: Leo Bengtsson skär in från vänster och skjuter från drygt 20 meter, 4–0 Det skottet ska en målvakt av Keitas kaliber klara – alla dar i veckan!

# 80:e min: Benie Traore driver bollen över hela ÖFK:s planhalva, frispelar Tobias Heintz och 5–0 sitter klockrent bakom Keita.

***

Här är några korta noteringar;

# Trebacks-, fyrbacks- eller fembackslinje är naturligtvis inte Amir Azrafshans enda huvudvärk, det förstår alla. I offensiven fanns det inte en riktig målchans att notera den här gången. Det enda som hotade var skott utifrån och de två (av tio) som prickade målet hade Häckenkeepern Peter Abrahamsson full koll på.

# För att ÖFK ska ha en chans att vinna allsvenska fotbollsmatcher måste Aly Keita vara på topp. Det var han inte den här gången. Vid Häckens första mål gjorde Keita första draget och det underlättade jobbet för Irandust, på Jeremejeffs straff kom han helt snett i sitt fotarbete och på Leo Bengtssons 4–0-skott utifrån såg det som att ÖFK-målvakten missbedömde bollbanan. Nej, det var inte Keitas bästa dag på jobbet.

# Charlie Colkett dök upp i startelvan. Det var en överraskning må jag säga – efter åtta månaders arbetsvägran och endast en träning med laget! Hela det här ärendet ser ut att vara miserabelt skött, från båda sidor och det skulle verkligen vara intressant att veta vad som hänt, På riktigt! Trasslet ska dock ha börjat med ett samtal från ÖFK-ledningen under Colketts julledighet hemma i England med beskedet att lönen skulle sänkas… Vad som sedan hänt har jag ingen insikt om. Men det är klart att Colkett kan göra nytta i det här laget, allrahelst i det utsatta läge som man befinner sig i. Här behövs alla goda krafter. Men förvänta er inga underverk från Colketts vänsterfot, hans enda egentliga vapen. På hans 49 tidigare matcher i ÖFK-dressen har det blivit ett mål och tre passningspoäng och när jag i veckan såg ÖFK-profilen Martin Johanssons inlägg på hans facebook-konto där han hälsade ”en av Allsvenskans bästa mittfältare välkommen tillbaka” kunde jag inte låta bli att le för mig själv. Det var ju det där med självinsikten…

# Mina misstankar om att Blair Turgotts långa frånvaro för spel med det jamaicanska landslaget inte skulle vara bra för formen ser ut att besannas. Inget bett alls i den här insatsen och drog dessutom på sig en fullständigt värdelös varning i matchens slutskede. Sånt har inte ÖFK råd med, heller!

# Fanns det inget positivt att berätta från Hisingen? Jodå. Jerell Sellars fick nu spela en hel timme och såg rappare ut än i de senaste korta inhoppen. Där kan formen vara på väg. Marco Weymans fick också lite speltid, det har väl inte hänt sedan Hedenhös dagar? Och så tyckte jag mig se att Felix Hörberg var pigg som tusan på sin högerkant. Men vad hjälpte det när inte så många av hans lagkamrater var på hugget.

Till sist, ÖFK-poängen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Eirik Haugan (29) 2, Sam Mensiro 1, Patrick Kpozo 2 – Felix Hörberg 3, Charlie Colkett (58) 2, Nikolaos Dosis 1, Ludvig Fritzson 1, Henrik Bellman 1 – Blair Turgott 1, Sebastian Karlsson Grach (76) 2. Ersättare: Jerell Sellars (29() 3, Marco Weymans (58) 2, Ahmed Awad (76) betygsätts ej.

 
Det finns 39 kommentarer att läsa.

 
Hårt jobb och bra försvarsspel gav värdefull poäng mot Hammarby
1 Augusti 2021 klockan 23:59 av Agne Svärd
 

En poäng är alltid en poäng och den som ÖFK tog mot Hammarby (1–1) kan vara precis så värdefull som man hoppas.

Inte minst för moralen. Det ska löna sig att jobba hårt och det var precis det som gav det här resultatet. Tillsammans med ett alldeles utmärkt försvarsspel, det måste poängteras!

Men, vilket också är viktigt att påminna om. Läget i tabellen är fortfarande lika risigt!

Det var naturligtvis rätt tid att möta ett lag av Hammarbys kaliber. Mitt i Europaspelet kan det vara svårt att få alla cylindrar att tända när man tvingas rotera manskapet för att locka fram så mycket energi som behövs.

Hammarby hade bytt på tre positioner i startelvan från torsdagens segermatch (1–0) mot Maribor nere i Slovenien. Mer var det inte. Men det var tillräckligt för att maskinen skulle hacka. Den första halvleken var inte bättre än att ÖFK kunde stå emot riktigt bra och även sticka fram i några vassa omställningar som gav två skott strax över Hammarbymålvakten Oliver Dovins ribba (Blair Turgott, välkommen tillbaka!, och Sebastian Karlsson Grach).

Samt ett ledningsmål!

# 38:e min: Snabbt utspel av Aly Keita når Turgott på högersidan, bollen in till Simon Kroon som rullar ut den till vänster där Patrick Kpozo bombar in 1–0 med en klockren vänster som Dovin inte kan parera.

Ni med gott minne kommer säkert ihåg vad jag skrivit om Kpozos fina vänsterfot några gånger den här sommaren. Målet måste bara komma efter alla fina försök men där det alltid var något som stått i vägen.

Nu small det. På riktigt! Och det kommer garanterat mer från den foten. Ja, det måste det bara göra! (Det här var Kpozos andra mål för säsongen, det första gjorde han med huvudet).

1–0 till ÖFK i paus tvingade nye Hammarbytränaren Milos Milojevic att agera. In med energiknippet Gustav Ludwigsson (som kan springa sönder de flesta försvarslinjer) och lite rotation i backlinjen (Mohammed Aziz och Björn Paulsen bytte plats) gav en helt annan skjuts i spelet och tre nya byten efter en timme gav ytterligare fart.

ÖFK tappade sin organisation, blev väldigt baktungt när Hammarby skruvade upp tempokranen och den andra halvleken kom mest att likna power play i ishockey! Det var väldigt mycket Hammarby och väldigt lite ÖFK, åtminstone i struturerad form.

Speciellt svårt hade ÖFK att freda sin högersida där man alltför ofta hamnade i numerärt underläge.

Det var också där Hammarby kunde skaffa sig övertaget vid kvitteringen;

# 68:e min: Mohanad Jeahze som vanligt ute vid sidlinjen, kort instick till Almar Sher, lång boll mot bakre stolpen där Björn Paulsen vinner duellen med Kpozo, nick tillbaka mot första stolpen och där smäller det. 1–1, Astrit Selmani! Hans tredje mål för säsongen räddar en poäng till Hammarby.

***

Här är några korta noteringar;

# ÖFK hade fått tillbaka Eirik Haugan och Ludvig Fritzson från avstängningar och Blair Turgott från sin långa landskampsturné med sitt Jamaica. Det gav tränaren Amir Azrafshan betydligt bättre möjligheter, i dessa skadefyllda tider, att ställa en mer konkurrensduglig startelva på benen. Ja, nu kunde han även fylla upp bänken till full styrka!

# Trebackslinje? Eller fembackslinje? Det blev nog mest det sistnämnda den här söndagseftermiddagen. Isak Ssewankambo, Noah Sonko Sundberg och Eirik Haugan tog hand om det centrala jobbet och gjorde det alldeles utmärkt, Sonko dominerade stort i den första halvleken medan Haugan var den som briljerade efter paus. Andra ronden var norrmannens kanske bästa den här sommaren, inte minst vann han många dueller i luften.

# Aly Keita var säkerheten själv i målet. Räddningen på David Accams skott i första halvlek (lågt nere till vänster från nära håll) var mästerlig, likaså den snabbt slagna passningen som öppnade för ÖFK:s ledningsmål. Sånt vill jag se betydligt oftare från Keitas fötter (och händer), snabba utspel som slår ut flera ”linjer” och öppnar för omställningar där motståndarna är i obalans.

# Patrick Kpozo var lagets främste i första halvlek och belönades också med ett mål. I den andra ronden fanns inget utrymme för offensiva utflykter förutom vid ett tillfälle då han tog en riktig långrusch i en helt öppen yta. Men då valde Blair Turgott att blunda och bara tänka på sig själv. Sånt har ÖFK inte råd med!

# Nikolaos Dosis, Ludvig Fritzson och Simon Kroon hade svårt att få grepp på det centrala mittfältet, det var därifrån som Hammarby bestämde matchbilden. Men ingen kan klaga på arbetsinsatsen.

# Det var skönt att Blair Turgott tillbaka även om jag har sett honom mycket vassare än i den här matchen. Avslutet i första som gick över ribban var varken han eller jag speciellt nöjd med, det kunde ha gjorts betydligt bättre sedan Fritzson serverat bollen på silverfat. Men förspelet till 1–0-målet var utmärkt och det överraskande skottet i andra som Hammarbymålvakten lyckades rädda uppe i sitt vänstra kryss gillades skarpt!

# Jag tycker att ÖFK missbrukade sina möjligheter i den första halvleken att såra Hammarbys vänsterförsvar. Felix Hörberg sattes aldrig i arbete och Blair Turgott borde ha fått chansen att gå på djupet mellan Paulsen och Fjòluson. I det området hade ÖFK överlägsen speed som inte nyttjades.

# David Accam och Williot Swedberg var två Hammarbyspelare med starka band till Östersund som uppträdde på Jämtkraft arena. Det var ju här i ÖFK-dressen som Accam fick sitt genombrott för nio år sedan, det var här hans häftiga fotbollsresa startade. För 17-årige Williot var det första gången på arenan men hans pappa Hans Eskilsson är ju som bekant en av Östersundsfotbollens starkaste namn genom alla tider och de som är riktigt gamla (som jag) minns även Williots farfar Wimmo, duktig målvakt i Hackås, IFK Östersund och Häggenås (där vi var klubbkamrater ett par säsonger för 50 år sedan…). Såväl David Accam som Williot Swedberg kom ifrån Jämtkraft med godkända betyg, Accam (matchvinnare i torsdags i Maribor) byttes ut efter 59 minuter, Swedberg fick vara med i 74 minuter.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 4 – Isak Ssewankambo 3, Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan 4 – Felix Hörberg 3, Nikolaos Dosis 2, Ludvig Fritzson 2, Patrick Kpozo 4 – Simon Kroon (61 2 – Blair Turgott 3, Sebstian Karlsson Grach (84) 2. Ersättare: Henrik Bellman (61) 2, Jerell Sellars (84) betygsätts ej.

Till sist; jag skrev efter Halmstadsmatchen några rader om det sviktande publikintresset som kunde skönjas. Det blev några fler själar den här gången, siffran skrevs till 2.298. Men det ska vi tacka Hammarby för som bidrog med cirka 500 supportrar, annars hade det blivit en förfärlig siffra för en match av den här digniteten. Kollar vi in läktarmatchen blir det nästan pinsamt. Hammarbyklacken slog Falkarna med 58–0, typ. Det är kanske den viktigaste signalen när vi snackar om det sviktande intresset för ÖFK:s verksamhet. Här har klubben, och givetvis Falkarna, ett hästjobb framför sig!

 
Det finns 17 kommentarer att läsa.

 
En trist repris från i lördags - det här var ett grymt slut
27 Juli 2021 klockan 01:17 av Agne Svärd
 

Lag som seglar i motvind har väldigt sällan marginalerna på sin sida, det är sedan gammalt.

Så skrev jag i lördags sedan ÖFK förlorat mot IF Elfsborg med 0–3. Rättvist, absolut. Men det var en match där de små avgörande detaljerna gick Boråslagets väg.

Och så skriver jag även efter kvällens match mot Halmstad på Jämtkraft arena; i motvind är det sällan man har marginalerna med sig!

0–1 till hallänningarna är det ju bara löjligt att försöka protestera mot, alla siffror från den här matchen sätter fyr på den brasan. Men att förlora på ett självmål tre minuter och fyrtio sekunder in på stopptiden efter en heroisk kämpainsats är inte bara grymt, det är överjävligt grymt! (Inte minst med tanke på att ÖFK hjälpte Elfsborg med de två sista målen i lördags, alltså tre raka ”självmål”. När hände det, någon som minns?)

ÖFK tränaren Amir Azrafshan tvingades leta på den allra nedersta hyllan i lagret för att kunna ställa elva stridsdugliga spelare på banan den här kvällen. På bänken var det väl bara reservkeepern Sixten Mohlin som var i fullt trim att göra en insats; Ahmed Awad och Jerell Sellars är inte i matchform efter sina skador, Jakob Gustavsson hämtades från klubbens akademi och har aldrig varit i närheten av seniorfotboll tidigare medan Simon Kroon och Marco Weymans mest markerade en plats och ingen av de tre sistnämnda var aktuell för ett inhopp.

Så illa var det när Ludvig Fritzson och Eirik Haugan var avstängda, Sam Mensiro hade anslutit sig till den blytunga skadelistan och Blair Turgott fortfarande var borta på landkampsuppdrag med sitt Jamaica.

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi (och då ska ni veta att jag grunnar ganska mycket på hur ÖFK ska formera sitt manskap på bästa sätt) kunnat se den här uppställningen framför Aly Keita formerad i 3-4-1-2: Isak Ssewamkambo, Noah Sonko Sundberg, Patrick Kpozo – Felix Hörberg, Nikolaos Dosis, Frank Arhin, Henrik Bellman – Malcolm Stolt – Sebastian Karlsson Grach, Francis Jno-Baptiste.

Som alla fotbollskunniga förstår – det doftar verkligen inte allsvensk kvalitet om den här startelvan.

Men satan så dom stred, det som saknades i kunnande togs igen med en sällan visad kampmoral och jag ville så gärna att det hade belönats med den poäng som man var så nära att knipa.

Avgörandet kom efter 93.40, alltså en bra bit in på den fem minuter långa stopptiden och slog till som en klubba i huvudet. Halmstad tilldömdes en tveksam frispark (nej, man får heller inga domslut med sig i motvind, det ska gudarna veta) närmare 30 meter från Aly Keitas målbur, Amir Al-Ammari skruvade med sin vänsterfot in bollen precis mellan ÖFK:s försvarslinje och Keita och där styrde Noah Sonko Sundberg bollen mellan benen på sin målvakt och in i buren.

Eller som Amir Azrafshan så träffande sammanfattade avgörandet: ”Domslutet, självmål, tunnel – det är tragedi hela vägen.”

Men nu är läget som det är. Det här var ÖFK:s fjärde raka förlust efter återstarten och laget parkerar näst sist i tabellen på samma poäng (8) som jumbon Örebro, Mjällby på kvalplats har ett par pinnar mer och där ovanför finns Varberg (12 poäng efter kvällens 2–0 mot IFK Göteborg), Degerfors och Kalmar FF har 14, Sirius, Halmstad och Göteborg 15.

Det kan ju tyckas vara marginaler som är möjliga att hämta igen. Jo, tjena! Här är siffror som berättar sanningen om läget;

# ÖFK har vunnit två av sina senaste 18 matcher i Allsvenskan (avslutade förra året med sex raka förluster…)

# ÖFK har den här säsongen, på tolv matcher, skjutit 94 skott mot mål, motståndarna har skjutit 178 skott. På mål är siffrorna 34–62 (allt enligt sofascora.com).

# ÖFK har haft 59 hörnor, motståndarna 99 (i kvällens match var siffrorna 4–16).

# ÖFK har bara ”vunnit” bollinnehavet i tre matcher (hemma mot Örebro, Varberg och IFK Göteborg med liten marginal.

När man kollar de här siffrorna finns det verkligen inte mycket som talar för att ÖFK ska kunna få skutan att segla åt ett annat håll, jag ser inga halmstrån att greppa. Alldeles för mycket händer framför Aly Keitas målbur, alldeles för lite på motståndarnas planhalva. Så har det varit under lång tid, det behöver man inte vara raketforskare för att konstatera. Och nu väntar tre matcher med motståndare från den övre halvan (Hammarby, Häcken och IFK Norrköping) innan serien vänder.

Huvva!

***

Här är några korta noteringar;

# Aly Keita hade en svettig afton på mer än ett sätt, inte minst den sista halvtimmen då hemmalaget knäade på väldigt många håll. Och med lite distans så är det väl bara att konstatera att Keita höll ÖFK kvar i den här matchen ända in i stopptiden.

# Jag tycker att den nykomponerade trebackslinjen med Ssewamkambo, Sonko och Kpozo kom ifrån den här kvällen med ett överbetyg. Låt vara att Halmstad anföll utan större finess (ut på kanten och in med bollen, nästan inga djupledslöpningar eller instick) men jobbet måste göras och det gjordes bra!

# Jag är väldigt förtjust i den säsong som Patrick Kpozo gör. Låt vara att han riskerade lite väl mycket några gånger i matchens sista del när tröttheten grumlade hans tankar. Men så bra han var. Igen!

# Några individuella prestationer jag gärna vill lyfta;

Felix Hörbergs granna teknik, snabb fötter och vassa skott när han var nära att ge ÖFK ledningen i den 25:e minuten. Det är så jag vill se Hörberg spela fotboll.

Sebastian Karlssons Grachs fräcka dribblingar vid ett par tillfällen då han utmanade och slog flera motståndare och samtidigt gav ÖFK möjligheter att hota.

När Isak Ssewankambo i den andra halvleken fräckt avväpnade Marcus Antonsson långt ned på egen planhalva för att sedan snabbt ta sig över mittplanen och utmana Halmstads backlinje. Stort backspel!

# Jag gillade det ansvar som Malcolm Stolt tog i rollen som släpande forward eller offensiv mittfältare (välj det ni tycker passar bäst). Stolt hade verkligen koll på läget, att det blev lite för många tekniska fel får vi leva med en sån här kväll. Kanske var han trött och sliten när han byttes ut efter dryga timmen men jag hade inte gjort det bytet!

# Jag önskar att Frank Arhin hade vågat gå framåt istället för att ängsligt vända hemåt vid några tillfällen i den första halvleken. Möjligheterna fanns när Halmstad hamnade i obalans på mitten.

# Sebastian Karlsson Grach är verkligen ingen blyg viol. Men han har lite svårt att få ordning på tekniken när möjligheterna öppnar sig i motståndarnas straffområde.

# Jag höll på att glömma Nikolaos Dosis som inte fått så många chanser det här året. Dosis är inte den tempostarkaste i det här ÖFK-gänget. Men en av de klokaste!

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 4 – Isak Ssewankambo 3, Noah Sonko Sundberg 3, Patrick Kpozo 4 – Felix Hörberg 3, Nikolaos Dosis 3, Frank Arhin 2, Henrik Bellman 2 – Malcolm Stolt (64) 3 – Sebastian Karlsson Grach, Francis Jno-Baptiste (81) 2. Ersättare: Jerell Sellars (64) 2, Ahmed Awad (81) betygsätts ej.

Till sist; Publiksiffran 1.563 (2.400 fick visst komma) måste väl vara en besvikelse, inte minst en sån här fantastisk sommarkväll. Jag gissar att osäkerheten kring alla möjliga och omöjliga restriktioner har viss betydelse men nog borde suget efter allsvensk fotboll vara större efter den tid vi upplevt. Men kanske är det också så att de svaga prestationerna under en längre tid samtidigt som oviljan att informera om tillståndet i klubben, inte minst när det gäller det besvärliga skadeläget, nu slår igenom på intresset.

 
Det finns 23 kommentarer att läsa.

 
Presterar man illa så kommer den här typen av motgångar
18 Juli 2021 klockan 00:03 av Agne Svärd
 

Lag som seglar i motvind har väldigt sällan marginalerna på sin sida, det är sedan gammalt.

ÖFK #2021 är bara ett av många, många exempel.

3–0 i baken mot IF Elfsborg är naturligtvis siffror som ingen kan ha någon invändning mot, boråsarna var bättre i allt. Men ÖFK behövde verkligen inte ett baklängesmål i första halvlekens sista spark, man behövde heller inte hjälpa hemmalaget att få andra halvans båda fullträffar att passera in bakom Aly Keita, Patrick Kpozos distinkta vänsterpärla tidigt i den andra ronden kunde ha träffat lite mer till vänster än mitt i den högra stolpen…

Men presterar man illa så brukar den här typen av motgångar komma, det är liksom en naturlag.

ÖFK just nu håller inte allsvensk kvalitet; 1–3 mot ett svagt Degerfors, 2–3 hemma mot IFK Göteborg efter en sömnig inledningstimme och så dagens 0–3 i Borås mot ett Elfsborg som heller inte var speciellt bra men i alla fall klasser bättre än ÖFK. Tre raka förluster och 3–9 i målskillnad, det är en tuff återstart för en klubb som redan tidigare vacklade.

Och jag som trodde att EM-uppehållet var precis den kraftsamling, den injektion som ÖFK behövde för att samla ihop ett skadeskjutet manskap. Sex veckor skulle göra susen. Där bedrog jag mig fullständigt. Efter dagens match är det bara att inse att så här illa ute har klubben aldrig varit under sina sex år i Allsvenskan.

Och det värsta av allt: Jag ser inga lösningar – bara nya problem!

# Såväl Eirik Haugan som Ludvig Fritzson drog på sig nya varningar och är nu avstängda när Halmstad kommer till Jämtkraft arena nästa måndag (26 juli).

# Blair Turgott spelar fotboll med sitt Jamaica på en helt annan del av vår planet – och verkar bli borta ytterligare en tid.

# Det går väldigt sakta att läka ihop de spelare som sliter med skador. Och de som kommit tillbaka visar ingen form, Isak Ssewankambo saknar tajming i såväl bollmottagning som passningsspel och bollen studsar mest omkring som en flipperkula när den kommer i hans närhet, Jerell Sellars är tydligen bara redo för korta inhopp där han inte hittat rätt i matchrytmen.

# Och saknaden av Ronald Mukiibi, som drog som en avlöning under EM-festen, blir ju alldeles uppenbar i det här utsatta läget. Alla kan se bristen på försvarsspelare, vilka är alternativen när nu Haugan tvingas vila? (Och hur illa var det med Mensiros huvudskada…?)

Fanns det inget som var positivt den här lördagskvällen? Inte mycket, men jag var faktiskt nöjd med försvarsspelet i 47 minuter. Elfsborg hade initiativet men tilläts inte hota Aly Keita, i varje fall inte med någon hetta, den ommöblerade trebackslinjen (Sam Mensiro nu i mitten och Noah Sonko Sundberg till höger) höll emot utan problem.

Men två minuter och tjugo sekunder in på stopptiden small det; ett uppspel från egen planhalva (Leo Väisänen) hittade in bakom Sam Mensiro och en frispelad Robert Gojani kunde skjuta förbi Aly Keita.

Två svaga ÖFK-insatser vid målet; ingen som helst press på passningsläggaren och Noah Sonko Sundberg hängde inte med i löpningen när Gojani skar in från vänster. Det kändes slappt, hade ÖFK-spelarna redan gått till pausvila?

Ett baklängesmål i det skedet brukar kunna slå undan benen på de flesta, inte minst lag som arbetar i motvind. Det gällde även ÖFK som aldrig lyckades hitta den energi som hade behövts för att ta sig tillbaka in i matchen.

Patrick Kpozos skott i stolpen i den 52:a minuten hade kunnat göra det.

Men närmare än så kom aldrig ÖFK. Istället kopplade Elfsborg ett fast grepp om händelserna och kunde springa iväg till 3–0 via två hörnmål.

# 69:e min 2–0: Hörna från vänster styrs rakt ut i skottsektorn, Jeppe Möldrup Okkels laddar sin bästa kanon och bollen går i nät via Noah Sonko Sundberg.

# Sjätte stopptidsminuten, 3–0: Hörna, även nu från vänster. Marokhy Ndione nickar svagt från utmärkt läge men bollen träffar Sam Mensiro och studsar in bakom Aly Keita.

***

Några korta noteringar;

# Egentligen är det bara en spelare som håller hög standard i match efter match, Patrick Kpozo. Wingbacken ute till vänster gör ett bra jobb från kortlinje till kortlinje och har så gjort hela säsongen. Han är följsam och distinkt i försvarsspelet, han har vältajmade och genomtänkta uppspel och han är också den som hotar motståndarnas försvar allra mest och bäst. Kpozos vänsterdoja är inte att leka med och om det finns någon rättvisa i den här världen så kommer den att ge utdelning inom en nära framtid!

# Men annars var det uselt i offensiven. I första halvlek var ÖFK inte ens nära att komma till avslut, efter paus hände det i alla fall vid några tillfällen. Men det var alldeles uppenbart att ÖFK den här gången inte hade någon som helst plan på vad man skulle göra på motståndarnas planhalva, i varje fall var den omöjlig att upptäcka.

# Är det nu inte dags, en gång för alla, att sluta med de korta uppspelen från Aly Keita. Gång på gång trasslar man till det för sig själva, Elfsborg hade inga som helst problem att pressa fast ÖFK i det egna försvarsområdet och tvinga fram dåliga beslut. I varje fall efterlyser jag en plan B och en plan C som tvingar motståndarna att vara lite försiktigare i sin press för det kan ju komma en...

# Och så är vi tillbaka i ruta ett vid dom fasta situationerna; svagt slagna hörnor, värdelösa frisparkar ... och dessutom två hörnmål emot sig.

# Sam Mensiro har sina brister som fotbollsspelare, det kan vi alla se. Men hans kampmoral måste man bara beundra, han tar (och även ger…) smällar som ingen annan. Mot Elfsborg reste han sig på nio vid mer än ett tillfälle och fullföljde matchen. Därför är det så trist att han skulle behöva avsluta med att styra bollen i egen bur, det är nästan överjävligt orättvist!

# Sätt in Sellars från start mot Halmstad och låt han spela så länge han orkar. Det är naturligtvis inte hela lösningen på ÖFK:s bekymmer, det begriper även jag. Men det kan vara en del av den och sämre än så här kan det ju bara inte bli!

# Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Noah Sonko Sundberg 2, Sam Mensiro 2, Eirik Haugan 2 – Felix Hörberg (73) 1, Ludvig Fritzson (79) 1, Isak Ssewankambo (63) 1, Henrik Bellman 1, Patrick Kpozo 3 – Simon Kroon 2, Francis Jno-Baptiste (63) 1. Ersättare: Jerell Sellars (63) 1, Frank Arhin (63) 1, Sebastian Karlsson Grach (73) 2, Nikolaos Dosis (79) betygsätts ej.

 
Det finns 16 kommentarer att läsa.

 
ÖFK:s spurt räckte inte efter den sömniga starten
12 Juli 2021 klockan 00:35 av Agne Svärd
 

# Publiken var tillbaka på Jämtkraft arena. Härligt, det var en fröjd att komma till arenan och se alla glada och förväntansfulla ansikten. Äntligen, fotboll på riktigt!

# Aly Keita blir kvar i ÖFK ytterligare tre år. Nyheten släpptes i lördags. Kanon, säger vi alla. Den signeringen betyder oerhört mycket på så många plan, naturligtvis mest för att Keita är en ytterst skicklig målvakt men också för att det skickar signaler om så mycket annat.

Men där var det slut med det roliga för ÖFK den här helgen. Varken Keita eller publikens närvaro kunde hindra IFK Göteborg från att vinna söndagskvällens möte med 3–2 sedan ÖFK sovit sig igenom den första timmen och sedan hjälpte det inte att spurten var av bästa märke.

Det började illa för ÖFK; redan från avspark satte man sig själv i trubbel sedan Frank Arhin passat blint bakom ryggen och spelat fram forne lagkamraten Hosam Aiesh, tvingats fälla denne och fått ett gult kort efter 25 sekunder… Efterföljande frisparken styrdes strax utanför Aly Keitas vänstra stolpe, det blev hörna som följdes av ytterligare en hörna – allt under de första två minuterna! Phuuuu….

Det tog faktiskt tre minuter och nio sekunder innan ÖFK lyckades lyfta in bollen på Göteborgs planhalva. Det, vill jag påstå, måste väl vara någon form av rekord.

Men på något sätt kom inledningen att spegla matchens första timme. ÖFK hade svårt att etablera något som helst spel på Göteborgs planhalva.

Man sökte samma spelvägar som var så framgångsrika första halvan mot Degerfors förra helgen. Men Göteborg hade sett och agerat; stängde igen det centrala mittfältet med ytterligare en gubbe (veteranen Sebastian Eriksson hade fått kliva upp ett steg från sin backposition) och då var det här ingen framkomlig väg för hemmalaget. Henrik Bellman kunde inte riva med sig bollen och vinna yta och när Simon Kroon droppade ned från sin anfallsposition fanns det ingen plats för honom.

Göteborg hade fått matchen precis dit man ville, man hade satt stopp för ÖFK:s kolasega fotboll och kunde ställa om snabbt när man fick chansen.

Det gav två mål (1–0 i den 12:e min, Kolbeinn Sigthorsson efter förspel av Hosam Aiesh och Tobias Sana och 2–0 strax före pausvilan, Sebastian Eriksson på pass från Sana), en ribbträff (Mattias Bjärsmyr), en stolpträff (Alhassan Yusuf) och ett skott från Sigthorsson som Noah Sonko Sundberg stoppade på mållinjen – bara under den första halvleken.

Som ni förstår, redan där kunde (borde) Göteborg har kört den här matchen i botten allrahelst som hemmalaget i stort sett inte hade någonting (ett tungt Patrick Kpozo-skott utifrån var det vassaste)!

Men matchbilden skulle få en överraskande vändning. Göteborg hade precis gjort sitt första byte (Sigthorssson ut, Robin Söder in) när ÖFK i den 57:e minuten reducerade till 1–2; Kpozo spelade in från vänster och i trängseln utanför Göteborgsmålvakten Giannis Anestis första stolpe tryckte sig Francis Jno-Baptise fram och nickade in bollen. (Hur gick det till, Baptiste hade fram till dess inte haft en siffra rätt den här kvällen…).

Strax senare gjorde ÖFK-tränaren Amir Azrafshan två byten; Frank Arhin och Sam Mensiro ut, Isak Ssewankambo och Jerell Sellars in och bytte från 3-5-2 till 4-4-2.

Målet, bytena och formationsändrigen blev rena vitanmininjektionen för hemmalaget.

Men man lyckades inte kapitalisera sitt kraftfulla övertag. Istället kom ett misstag på mittplan, Göteborg fick en fem-mot-tre-omställning, Alhassan Yusuf sköt, Keita kanonräddade men Robin Söder kunde chippa in returen, 1–3 i matchminut 78.

Då var det väl kört?

Nej, inte riktigt. ÖFK kraftsamlade ytterligare en gång, reducerade till 2–3 (88:e minuten) då Simon Kroon nickade i mål efter pass från Baptiste. Men längre räckte inte slutforceringen även om Sebastian Karlsson Grach tvingade Giannis Anestis till en kanonräddning ett par minuter in på övertiden.

***

Här är några korta noteringar;

# ÖFK kom till spel med samma startelva som mot Degerfors förra helgen. Inte helt överraskande då jag förstår att Amir Azrafshan var nöjd med mycket av det som presterades i Värmland, trots förlusten.

# Men även om Isak Ssewankambo var tillbaka i truppen efter skada lyckades man inte heller den här gången fylla upp avbytarbänken. En plats var fortfarande tom.

# Två av Göteborgs mål kom på returer från Aly Keita. Vid 0–1 borde ÖFK-målvakten kunnat styra bollen åt sidan istället för ut i banan, vid 1–3 fanns inget att göra något åt riktningen, absolut inte.

# 3-5-2 eller 4-4-2? Amir Azrafshan fortsätter att tjura på med den förstnämnda uppställningen trots att utdelningen är synnerligen mager. Det ser alla som kollar tabellen… Jag påstår att det blev ett mycket bättre balanserat ÖFK med 4-4-2 den sista halvtimmen.Och senaste trepoängaren (mot Sirius precis före uppehållet) togs med den formationen. Det är dags att komma till skott nu, Amir. Snart är det faktiskt lite väl sent – trots att vi bara hunnit igenom den första tredjedelen!

# Jag är väldigt förtjust i Göteborgs mittfältare Alhassan Yusuf, i mitt tycke en av Allsvenskas bästa mittfältare. Den här gången dominerade han stora delar av matchen. När jag kollar betygen på sofascore.com så ser jag att han var sämst i Göteborg… Om det är jag eller datorn som inte begriper fotboll låter jag er att bedöma…

# Det är samma Yusuf som här kan ha spelat sin sista match i Göteborg. Belgiska Royal Antwerp FC sägs bli hans nya adress.

# Apropå betygen i datorn. Patrick Kpozo var i mina ögon, återigen, ÖFK:s bäste. Bra bakåt, bra framåt – Kpozo ägde vänsterkanten. Det tyckte inte datorn, åtta andra ÖFK:are kunde kvittera ut ett högre betyg. Återigen, jag eller datorn?

# Simon Kroon var länge helt osynlig. Men efter en timme vaknade han, och många andra, till liv och genast blev det ett helt annat ÖFK-spel.

# Francis Jno-Baptiste blir jag inte klok på. Han ser ju närmast ut att komma från korpen i mycket av det han gör. Men mål på nytt och en assist, det skojar man inte bort i de här sammanhangen.

# Kan man komma mer snett in i en match än som Frank Arhin nu gjorde?

# Hosam Aiesh var tillbaka på Jämtkraft arena utan att det slog gnistor om hans insats.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 3 – Sam Mensiro (60) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg 2, Ludvig Fritzson 2, Frank Arhin (60) 1, Henrik Bellman (77) 1, Patrick Kpozo 4 – Simon Kroon 3, Francis Jno-Baptiste 3. Ersättare: Isak Ssewankambo (60) 2, Jerell Sellars (60) 2, Sebastian Karlsson Grach (77) 3.

Till sist; Glenn Nyberg från Borlänge är Sveriges bästa fotbollsdomare och har så varit i flera säsonger Jag gillar verkligen hans sätt att leda matcher. Men den här kvällen blev jag besviken på Nybergs insats. Det handlar inte om några stora och avgörande saker, däremot många små detaljer som alla hade en blåvit ton. Och sånt gillar jag inte, dom tunga elefanterna behöver inte den fördelen. Och ska inte ha den – även om jag vet att det är så det fungerar. Det är sedan väldigt gammalt.

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
.Förlust i omstarten - och nu vill jag ha alla fakta om skadeläget
5 Juli 2021 klockan 14:58 av Agne Svärd
 

1–3 i baken är alltid 1–3 i baken!

Men om ÖFK hade visat på samma effektivitet som Degerfors hade man vunnit med, typ 7–0.

Ni förstår säkert att jag överdriver. Men där ÖFK-spelarna träffade snett, orent eller till och med bommade bollen när målet låg vidöppet vid ett stort antal tillfällen var värmlänningarna kliniska när chansen dök upp.

Därför gjorde Degerfors tre mål, ÖFK bara ett och tog alla tre poängen den här stekheta julilördagen när Allsvenskan gjorde omstart och vi tog klivet in i del 2.

Sex veckor kan kännas som en evighet för somliga, passera som blixten för andra.

För ÖFK gällde det senare alternativet. Sex veckor var alldeles för kort tid att lappa ihop sitt sargade manskap.

Det blev tydligt när laguppställningen släpptes timmen innan avsparken i Degerfors. Trots lugnande rapporter från ÖFK-högkvarterat (fys-Jenny meddelade ju dagarna före midsommar i en podd på klubbens hemsida att läget nu var betydligt bättre än när Allsvenskan tog EM-paus) var det bara Jerell Sellars av de skadeskjutna som tagit sig tillbaka till speldugligt skick – han placerades på den avbytarbänk som till råga på allt elände var två man kort(!).

Det betyder, trots fys-Jennys försäkran och i övrigt inte en stavelse i uppdatering från klubben med något annat besked, att läget efter uppehållet var sämre än någonsin; ingen Perry, Ingen Ssewankambo, ingen Awad, ingen Amin (fick haltande lämna träningen i torsdags, inte ens det lyckades ÖFK kommunicera) och ingen Weymans i truppen.

Var är dom? Var håller dom hus? Vilken är deras status? Egentligen?

Nu vill jag, vi, veta. Vad kan vi hoppas på? Vad ska vi hoppas på?

Lägg därtill att Kalpi Ouattara inte är aktuell för spel den här säsongen efter sin tidiga knäskada, att Ronald Mukiibi lämnat ÖFK (efter sju säsonger) under det här uppehållet och att Blair Turgott, klubbens enda riktigt ”naturliga” målskytt blir borta den här månaden, upptagen av spel i Jamaicas landslag.

Naturligtvis har tränaren Amir Azrafshan helt rätt när han efter dagens förlust på Mittmedias sajter torrt konstaterar att ”fotboll är så här, vissa spelare är skadade och borta. Då får man se till att de spelare som får chansen tar vara på den. Jag vill hellre se det positiva, det skulle vara löjligt att skylla ifrån sig på att vi har för få spelare.”

Men samtidigt; det är lätt att säga för en som har råkoll på förutsättningarna. För oss andra (och vi är trots allt rätt många), som är jävigt intresserade av ÖFK:s väl och ve men av klubben ständigt ställs utanför signifikant information, blev lördagen en enda stor besvikelse: Med de spelare som finns tillgängliga just nu tar man inte många poäng i fortsättningen, 1–3 mot ett för dagen svagt Degerfors (och då struntar jag i att värmlänningarna nu ligger fyra och är seriens stora överraskning så här långt) är bara en bekräftelse av det påståendet.

Var då allt nattsvart på Stora Valla? Naturligtvis inte. ÖFK gjorde en första halvlek som var utmärkt, såväl spel- (många snabba och fyndiga attacker) som chanssimässigt. Målmöjligheterna var fler än i någon av de åtta tidigare matcherna den här våren och en fullträff (Francis Jno-Baptiste) var därför en mager utdelning. Simon Kroon hade fyra (!) solklara möjligheter, Felix Hörberg schabblade bort ett par chanser med en dålig förstatouch som gav sämre skottvinkel och Patrick Kpozo eldade på med sin vänsterfot några gånger från fina lägen men bollarna smet utanför målramen. Bland annat.

Degerfors hade ingenting som var värt att sätta på pränt!

Men så kom det en andra halvlek där allt svängde redan innan publiken hunnit dricka upp sitt pauskaffe; en vänsterhörna och Adam Carlén kunde ostört nicka bollen förbi en chanslös Aly Keita. Där och då tappade ÖFK sitt momentum, kvitteringen träffade mitt i solar plexus och innan man fått ordning på sitt från första halvleken så trygga och vägvinnande spel hade hemmalaget hunnit ta ledningen med 2–1 (72:a min, efter fem-sex korta passningar som rullade upp ÖFK:s högerförsvar skickade Victor Edvardsen en tåfjutt förbi Aly Keita).

Värt att notera; strax innan Degerfors 2–1-mål hade Jerell Sellars (nyss inkommen) haft möjligheten att ge ÖFK ledningen men bommade bollen när målet var vidöppet och i anfallet efter lossade Henrik Bellman en kanon från 40 meter som sånär hade resulterat…

ÖFK:s slutforcering gav några hyggliga möjligheter men avsluten var inte tillräckliga precisa och bollen smet hellre utanför stolpen än innanför och innan domaren Fredrik Klitte blåste av matchen hade hemmalaget utnyttjat ett ÖFK i obalans i jakten på en kvitteringsboll och Villiam Dahlström kunde i matchminut 90 besegra Aly Keita när friläget dök upp, 3–1!

***

Här är några korta noteringar;

# ÖFK:s i särklass bäste den här dagen var Simon Kroon, utan tvekan matchens lirare. Kroon låg bakom nästan allt som producerades framåt; rapp i steget forcerade han bollen över stora ytor, han matade fram öppnande passningar till Hörberg (höger) och Kpozo (vänster) och han skaffade sig själv utmärkta lägen till avslut. Vilken match han gjorde och han spelade alla 90 minuter. Bara det! Det här var precis den Kroon som jag anat skulle finnas men som han inte har fått chansen att visa i ÖFK-dressen efter alla skador och mystiska sjukdomar. Tänk om han också hade haft ordning på sina fötter i hemmalagets straffområde, vilken kväll det kunde ha blivit! Det är sällan man serveras så många möjligheter, det ska gudarna veta.

# Höga betyg ska även delas ut till Henrik Bellman (ständigt spelbar när ÖFK startade sina anfall bakifrån) och Patrick Kpozo som visade samma fina form som innan upphållet, Kpozo jobbade som vanligt oavbrutet och framgångsrikt från kortlinje till kortlinje och skaffade sig dessutom fyra riktigt heta möjligheter till avslut. Hans bästa satt stenhårt precis under ribban men där fanns även hemmamålvakten Ismael Diawara!

# Jag tycker också att Frank Arhin börjar hitta rätt i sin roll på det centrala mittfältet. Stabilt var ordet och det har jag inte kunnat se så mycket av tidigare där hans prestationer varierat lite väl mycket, i varje fall för min smak.

# Aly Keita brukar vanligtvis spela huvudrollen i de flesta av ÖFK:s matcher. Den här gången räddade han – ingenting! Det var helt enkelt en sån där match som alla målvakter råkar ut för, dock väldigt sällan när det gäller Keita. Han brukar ju ha rätt svettigt för jämnan, så inte den här kvällen.

# Degerfors fick sin 1–1-kvittering på hörna, det var inte helt oväntat. Det var rätt rörigt varje gång som hemmalaget bjöds på den chansen. Det känns som den här ÖFK-upplagan är slagen i längd av de flesta av sina konkurrenter.

Till sist; här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Sam Mensiro 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg (86) 2, Ludvig Fritzson 2, Frank Arhin (76) 3, Henrik Bellman 4, Patrick Kpozo 4 – Simon Kroon 5, Francis Jno-Baptiste (67) 2. Ersättare: Jerell Sellars (67) 2, Nikolaos Dosis (76) 2, Sebastian Karlsson Grach (86)betygsätts ej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Uppstart även i de -lägre- damserierna.
4 Juni 2021 klockan 12:57 av Per Lagerbäck
 

Jag väljer tyvärr att starta med att provocera lite. Det har jag ju inte gjort så mycket, tror jag, under senare tid. Och att det kommer först nu inser jag naturligtvis att det beror på att jag blivit provocerad som Opesupporter. Tidigare har jag legat lågt med åsikter om detta, men nu känner jag ett behov av att lyfta fram att IFK Östersund har blivit ett liknande svart hål för distriktets damfotboll som ÖDFF var under sina svartaste år.

Jag är i grunden positiv till alla framgångar för lag inom JHFF, men har alltid haft svårt för förväntningar på att alla ska se positivt på alla beteenden hos de för stunden bästa lagen. Vad gäller ÖDFF reagerade jag främst på tre negativa saker över tid. Först reagerade jag på deras envishet att kalla de dåvarande div 2-serierna i Norrland för elitnivå. Troligen gjorde de det mest beroende på att de skulle ge en bättre bild av sin dåvarande ganska bleka verksamhet, jämfört med Frösöns och Opes nivå direkt dessförinnan. Det andra var förväntningarna, ja nästan kraven, på att alla andra föreningar skulle backa upp dem på alla sätt, utan att egentligen få något tillbaka. Och det tredje var att de tidvis blev vad jag kallar ett svart hål för distriktets damfotboll, genom att de svalde ett stort antal spelare, men det kom väldigt få tillbaka därifrån. Innan jag går över till IFK, så vill jag bara säga att ÖDFF sedan verkligen nådde elitnivån, nämligen Elitettan, och att de tidvis även ”försåg” andra föreningar med duktiga spelare som varvade ner. Tyvärr så blev situationen övermäktig för den alltför lilla skara personer som skulle hålla skeppet flytande, när väl framgångarna nåddes.

Vad gäller IFK, så kan jag varken anklaga dem för att prata om att de befinner sig på en elitnivå, eller för att de tar för helt självklart att de ska bli uppbackade på alla sätt. Men, och det är ett tydligt men, de slukar en väldigt stor mängd spelare från distriktet in i sin verksamhet, utan att det ger just något tillbaka till de övriga föreningarna. Jag har ingen insyn i hur ledarna i föreningen IFK tänker och agerar, då de kanske har distriktets bästa ungdomsverksamhet, men resultatet i antal viktiga kuggar i representationslaget därifrån blir inte så imponerande. När jag idag på hemsidan räknar i A-truppen kommer tydligen 27 till 30 spelare från andra lag i distriktet, beroende på hur man räknar. Förutom spelare från distriktet, så kommer ju dessutom några ”utifrån”. Jag väntar på fler IFK-fostrade spelare i startelvan, att fler f d IFK-spelare gör insatser i andra föreningar i distriktet, och att IFK inte plockar in ett onödigt stort antal spelare från distriktet varje år.

Ja, vi får väl se vad jag får för snygga förklaringar till det rådande läget, men nu ska jag börja med att snabbt kika lite på IFK:s serie, div 1 Norrland, trots att jag i år inte ägnat så mycket tid till efterforskningar. Där får man finna sig att hamna i gruppen andrahandsfavoriter efter Notviken och Team TG, och där bör IFK befinna sig i sällskap med Själevad i första hand. Men båda lagen ska kunna utmana om seriesegern. Sunnanå startar om med ett nästan nytt lag, men kommer nog att finnas med på övre halvan, Sedan är det en svärm med lag som kan hamna lite hur som helst där under, nämligen Infjärden, Myckle och Umedalen med nykomlingarna Trångfors, Mariehem och Alnö. Till slut blev det ett avhopp även detta år, då Luleå SK kastade in handduken, varför bara två lag åker ur. Min gissning blir att Trångfors och Alnö flyttas ned. Hade Luleå SK bestämt sig tidigare hade Ope varit beredda att ta den platsen, men nu kom det för sent och under helt andra förutsättningar.

I div 2 mellersta Norrland är det otroligt tråkigt att KD i sista stund drog sig ur serien. Troligen är det ändå ett välgrundat beslut, och vi får se hur det går i trean. I övrigt håller jag Heffnersklubban som solklara favoriter, då de fått över en betydande del av Kovlands div 1-lag från förra säsongen, och som kuriosa även jämtlandsbekante Nike Hansson, till sin redan kompetenta trupp. Främst IFK Östersund 2, men även Team Hudik, Stöde och Ope bör vara de lag som i viss mån ska kunna utmana. Timrå bör hålla avstånd till nedflyttningsplatserna och jag tror att Näsviken kan överraska positivt, men Långsele skulle kunna komma före dem. Tyvärr tror jag att Sveg får det svårt att hänga kvar, men dem har jag underskattat förut, och det vore fantastiskt för Härjedalsfotbollen om detta gäng lyckades med den uppgiften.

I div 3 blir det en enhetlig serie detta år, vilket jag tycker känns bra. Det är dock väldigt svårt att tippa, utan träningsmatcher och inblick i vad som händer i lagen. Naturligtvis bör Järpen, Strömsund, KD och Ope 2 tillhöra topplagen. Jag tror att Frösön tar kliv framåt och att Brunflo kan göra en bättre säsong i år. Hede/Vemdalen kommer också att kunna haka på i toppen och Ragunda ska inte underskattas. Häggenås unga garde har ytterligare ett års erfarenhet. Offerdal har jag om möjligt sämst koll på. Tyvärr, tyvärr tvingades försöket att åter starta upp klassiska Myssjö/Oviken skjutas upp.

Jag ska försöka att återkomma med mer preciserade tips vad gäller hela serierna när matcherna har rullat igång, även om det är lite fusk.

Och då kör vi igång med det första matchtipsen vad gäller damserierna. Jag tar idag med helgens matcher, samt de under därpå kommande vardagar. I div 1 kommer jag i första hand att ha kommentarer till tipset i IFK Östersunds matcher. Kanske inte lika frekvent i de övriga.

Div 1 Norrland

Lördag

Sunnanå- Själevad

Bortalaget bör bli farliga i år.

Tips: 1- 3

Infjärden- Umedalen

Tips 2- 0

Alnö- Team TG

En ganska tunn nykomling mot en av seriefavoriterna.

Tips 1- 5

Notviken- Mariehem

Tips 3- 0

Söndag

Östersund- Trångfors

IFK Östersund startar med en match där det bara ska bli en tydlig seger, och ingenting talar heller emot att det blir så, förutom möjligen den något mediokra insatsen i träningsmatchen mot Ope. Och IFK har fortfarande distriktets sedan länge mest målfarliga spelare i Angelica Häreby.

Tips 5- 1

Div 2 Mellersta Norrland

Fredag

Team Hudik- Heffnersklubban

En match som kommer att visa om det blir en autostrada för ”Klubban”, eller om de faktiskt kommer att få kämpa för att vinna serien. De får dock segertipset, trots bortaplan.

Tips 1- 2

Lördag

Timrå- Stöde

Stöde har i år en riktigt bra förstauppställning, och kommer att vara lika farligt framåt som förra året, och lite starkare i defensiven. Bör ta en seger här.

Tips 1- 3

Sveg- Näsviken

Oerhört spännande att se hur Svegstjejerna står sig här. Hade kanske varit bättre att få börja med en match där motståndet var mer kvalificerat, och en förlust vore helt rimlig. Nu möter man hemma ett lag som tippas ligga på nedre delen av tabellen, så chansen finns till poäng. Jag tippar dock lite försiktigt, men hoppas naturligtvis på hemmaseger.

Tips 1- 3

Måndag

Ope- Östersund 2

IFK ska vara det bättre laget, med tanke på vilken trupp man förfogar över. Och dessutom brukar startuppställningen i andralaget alltid vara bra mot Ope. Men jag tror att det blir en tight match.

Tips 2- 3

Div 3

Måndag

Brunflo- Järpen

Järpen ska normalt vara det tyngre och mer rutinerade laget, men jag har inte koll på förändringar i truppen. De får dock mitt tips.

Tips 1- 3

Tisdag

Ope 2- Offerdal

Opetjejerna är välskolade och troligen bättre tränade, men det behöver inte betyda en enkel seger. Tipset blir i alla fall en säker hemmaseger.

Tips 4- 1

Torsdag

Ragunda- Hede/Vemdalen

Hede/Vemdalen har fortsatt många duktiga spelare, och nu en tämligen rutinerad kärna. De är klara favoriter borta i Östjämtland.

Tips 1- 3

Till sist vill jag säga att det ska bli fantastiskt roligt att faktiskt kunna börja att se mer fotboll på plats. Även om jag är på annat håll under delar av sommaren, så kommer det att bli en hel del JHFF-fotboll också.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Jag är fortfarande lika villrådig som innan serien började...
25 Maj 2021 klockan 08:37 av Agne Svärd
 

Åtta poäng på åtta matcher, en poäng i snitt. Det är ÖFK:s facit när Allsvenskan nu tar en tidig paus för EM-spel och klubben parkerar på plats 13, strax ovanför den negativa kvalplatsen.

I förlängningen brukar en pinne per match räcka till ett nytt kontrakt, om så gör den här säsongen vet vi december.

Jag ser tre alternativ att summera den här ÖFK-inledningen;

# Helt okej med tanke på förutsättningarna, kvaliteten på spelartruppen är som den är (det visste vi ju efter förra säsongen som var både upp och ner) och det rådande värvningsstoppet.

# Absolut bättre än väntat med alla skador som man brottats med under den här våren, ingen annan klubb i Allsvenskan har haft motsvarande bekymmer. Det törs jag påstå utan att ha full koll.

# Efter 0–0 i Kalmar, 5–0 hemma mot Örebro, 1–1 med smak på mera i Malmö och 1–0 efter nio minuter mot ett Varberg i motvind och 100 mil i buss borde det ha ha varit några poäng till. Att drabbas av pyspunka och fyra raka förluster med en sådan skjuts i ryggen, det är inte okej.

Det är bara att välja vilket alternativ ni gillar bäst.

***

Själv landar jag i alla tre vilket betyder att jag är precis lika villrådig som innan serien då jag bjöd på rubriken ”Det går åt helvete men hoppas att jag har jättefel”. En poäng i snitt är okej, absolut bättre än väntat om man tänker på skadeproblematiken samtidigt som det kunde ha varit ännu bättre...

Som ni förstår, det är skitsvårt att se var den här ÖFK-säsongen ska landa men ser mitt största hopp till det här långa uppehållet (det kunde inte ha kommit mera lägligt) där det finns förhoppningar (men inga försäkringar) om att ett ganska stort gäng spelare kan vara tillbaka i fullt trim när vi börjar om den 3 juli i Degerfors. Ja, kanske även Rewan Amin är med och hugger om en plats i laget men när det gäller korsbandsskador brukar jag alltid inta en försiktig attityd; exemplen på bakslag är alldeles för många för att jag ska kunna göra något annat!

***

I min betygsättning från de inledande åtta omgångarna landar 5–0-segern mot Örebro i topp, givetvis. Som jag skrev i krönikan efter matchen ”det var som på Potters tid” och då förstår alla vad jag menar. Snittbetyget på spelarna (skala 1–6) landade på höga 4,15. Höga poäng också efter 1–1 nere i Malmö (3,50) och avslutande 3–0 mot Sirius (3,42).

Lägsta betyget? Inte oväntat förlusten hemma mot Varberg (den insatsen var tandlös) där snittet blev 2,28 medan övriga fyra matcher hamnade på 2,50 (Kalmar i premiären) och strax däröver.

Om dom har siffrorna kan man säga 5–0- och 3–0-segrar i Allsvenskan ska ge utslag i poängbörsen, allt annat är orimligt; likaså att spela oavgjort mot Malmö FF på bortamark och en domare som så tydligt favoriserade hemmalaget (den insatsen var inte okej, Kristoffer Karlsson). Sedan är det möjligt, så här i efterhand, att jag var lite för snål efter premiären Kalmar. Den poängen var viktig på många sätt men jag vill minnas att jag tyckte att insatsen (och matchplanen) var så där…

***

Tittar man individuellt så toppar målvakten Aly Keita poängligan med ett snitt på 4,28. Det är högt men absolut rättvist, Keita tillhör seriens bästa målvakter i mina ögon, kanske den bäste, och kommer att vara den enskilt viktigaste pusselbiten i jakten på en sjunde säsong i vår högsta serie. Höga betyg även på de fyra som bildade fyrbackslinje från start senast mot Sirius; Noah Sonko Sundberg 4,0, Ronald Mukiibi (som höjt sig en nivå trots sina ömtåliga påkar) 3,57, Eirik Haugan och Patrick Kpozo, båda 3,50.

Kpozo är ju vårens stora utropstecken. Platsen till vänster i försvarslinjen blev ju ledig när Kalpi Ouattara skadades i cupkvarten mot Djurgården och den lade den 23-åriga ghananen beslag på när han väl fick chansen. Sedan dess har Kpozo varit bra – varje gång.

För mig är det ingen överraskning. Jag skrev redan i slutet av mars (efter träningsmatchen mot Gif Sundsvall) att en ”stekhet Kpozo” skulle ha en plats i Amir Azrafshans premiärelva mot Kalmar.

Många hånade mig för den formuleringen men Kpozo fick sin plats och sedan dess har han (liksom Eirik Haugan, Felix Hörberg och Blair Turgott) varit startspelare i samtliga matcher!

Nu tror jag Kpozo varit given i laget även om Ouattara hade kunnat vara med. Då hade han spelat högre upp i banan och där tror jag att han är ännu bättre!

Av de spelare som betygsatts många gångar hamnar också såväl Isak Ssewankambo som Felix Hörberg över 3,0 i snittbetyg.

Snål med betygen har jag varit mot Blair Turgott (bra när ÖFK varit bra, svag när ÖFK har varit sämre, 2,50 i snittbetyg) trots sina fem mål men framförallt Ludvig Fritzson som jag hoppades skulle ta ytterligare ett steg i den utveckling som jag tyckte mig se förra säsongen.

Men Fritzson har haft en tung öppning på Allsvenskan efter att ha sett spelsugen ut under försäsongen. Det känns som ”Ludde” tappade stinget när Kalpi Ouattara gick sönder, de två såg ut att trivas tillsammans på vänsterkanten. 2,33 i snitt så här långt behöver en rejäl knuff uppåt för att jag ska bli nöjd!

***

Förhoppningar inför omstarten i juli? Givet att Amir Azrafshan behåller den fyrbackslinje som han till sist landade i och att spelare som Ronald Mukiibi, Simon Kroon, Nebiyou Perry, Jerell Sellars, Isak Ssewankambo och några till håller ihop och kan användas i högre utsträckning än så här långt samtidigt som ungdomarna fortsätter att ta viktiga steg i sin utveckling (Henrik Bellman är bästa exemplet den här våren, här gick det fort sista veckorna innan uppehållet).

Sedan finns ju saker som är omöjliga att ha någon uppfattning om men som kan ge kraftiga återverkningar på prestationen; läget med spelarkontrakten är ju minst sagt stökigt och vad händer när ”sommarfönstret” slås upp på vid gavel? Det är ärenden som jag garanterat får anledning att återkomma till under de närmaste månaderna…

***

Malmö FF gick upp i topp i kraft av måndagskvällens seger i Örebro (2–1) men har en match mer spelad än tvåan Djurgården. Jag tippade Djurgården som vinnare innan serien och jag står absolut fast vid det tipset. Bästa laget, i särklass, så här långt – stark trupp, bra balanserad och en tydlig spelidé som de matar på med, match efter match.

3–1-segern mot Malmö i en tidig ”seriefinal” var bland det bästa jag sett ett svenskt lag prestera på många år, det var rena överkörningen!

# Största överraskningen: Kalmar FF (där har Henrik Rydström gjort ett hästjobb på kort tid) tätt följd av Degerfors.

# Oförklarligt: Häcken, en av förhandsfavoriterna, ligger sist. Hur gick det till?

# Frågetecknet: IFK Göteborg har fått dålig utdelning på sin kraftsamling men det kunde jag nästan ana. I varje fall skrev jag det före seriestarten. Men min gissning är att även Göteborg gynnas av det här tidiga och långa uppehållet, därefter ramlar ytterligare ett par starka namn in (Marcus Berg och Oscar Wendt).

# Fel i analysen: Jag trodde på en skiktad serie där delningen skulle ligga någonstans i mitten. Så har det inte blivit – ännu. En gubbgissning efter den inledande delen blir att Djurgården och Malmö sticker ifrån i topp, resten blir en sörja svår att räkna på. Men jag tror inte att Örebro når sin sedvanliga sjundeplats! (Eller var det nionde…?)

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Den här 3-0-segern var precis vad ÖFK behövde
23 Maj 2021 klockan 16:52 av Agne Svärd
 

ÖFK gjorde som man plägar; besegrade Sirius med 3–0. Det var bra – och det var viktigt! Alla förstår ju betydelsen av den här segern när Allsvenskan nu tar ett längre uppehåll för EM. Efter fyra raka förluster och flera trista prestationer skaffade sig ÖFK kontakt med serien – och hinkvis med självförtroende.

Det här var precis vad klubben behövde.

Punkt!

Alla som kan sin statistik vet att ÖFK och Sirius har stött på varandra under en räcka av år och att ÖFK har ett kraftigt grepp på Uppsalas stolthet; sex segrar, sju oavgjorda och bara en ÖFK-förlust (förra säsongen på Jämtkraft) på 14 matcher.

Nu blev det ytterligare en ÖFK-seger att lägga till den fina raden. Man gjorde det fullständigt rättvist sedan tränaren Amir Azrafshan, helt prestigelöst, kastat sin tidigare matchstrategi över bord, satsat på en fyrbackslinje, fyra man på mitten och två längst fram.

Kort sagt, en klassisk 4–4-2-uppställning och gensvaret från spelarna blev omedelbart. ÖFK presterade en laginsats om inte i klass med 5–0 mot Örebro i andra omgången så i varje fall nästan. Det var tätt och kompakt i defensiven, Sirius hade mera boll men lyckades bara vid ett tillfälle på 90 minuter såra hemmalagets försvarslinje (Christian Kouakou smög sig in framför Eirik Haugan på ett inspel från vänster i slutet av första halvlek men sköt utanför) – i övrigt tvingades man ta avsluten från distans och dom bollarna hade Aly Keita full kontroll på.

Samtidigt, när ÖFK fick chansen, vårdade man bollen med gott självförtroende och valde med omsorg när man skulle ställa om. Och då gick det snabbt!

Det gav utdelning efter paus.

# 55:e min: Sam Mensiro skickar en perfekt långboll som landar bakom Sirius backlinje där Blair Turgott rycker fram, rundar gästernas målvakt David Mitov Nilsson – men skjuter över!

# 60:e minuten: Turgott får en ny chans. Den här gången är det Henrik Bellman som överraskar ett Sirius-försvar som gått fullständigt vilse. Turgott löper sig fri från egen planhalva och ensam med Mitov Nilsson sätter han 2–0, engelsmannens femte fullträff den här allsvenska våren.

# 64:e min: Felix Hörberg rycker fram på högerkanten och pressar in bollen framför Sirius mål, Malcolm Stolt får chansen från nära håll men missar med pannan när målet är vidöppet.

# 71:a min: Många ÖFK-are kring bollen när Blair Turgotts instick når Felix Hörberg och hans högerkanon från halvdålig vinkel går via Mitov Nilssons vänsterarm in i nät, 3–0. Målvaktstavla, visst, men för Hörberg har det ingen som helst betydelse. Skottet var vasst och det här var precis vad Hörberg behöde!

Innan den här kavalkaden hade Patrick Kpozo tagit ÖFK till ledningen då han på övertid i den första halvleken nickat en 1–0 på Felix Hörbergs välslagna högerhörna och skaffat hemmalaget momentum, mål precis innan pausvilan brukar ofta sätta kraftiga spår i matchbilden. Så även nu!

***

Här är några korta noteringar;

# Noah Sonko Sundberg och Ronald Mukiibi var tillbaka i startelvan. Men för Mukiibi blev återkomsten kort. Redan efter 22 minuter satte han sig ned på mattan, skadad på nytt. Nu har Mukiibi sex veckor på sig att läka sina sköra ben. Sam Mensiro ersatte på högerbacken.

# Trots det tidiga skadetrasslet, fyrbackslinjen var verkligen solid den här lördagseftermiddagen. Höga betyg på de fem som var inblandade!

# En extra guldstjärna till Patrick Kpozo ute till vänster som fortsätter att leverera fina insatser och nu även fick göra sitt första allsvenska mål på tre år. Om jag inte minns fel var det med huvudet även den gången när Saman Ghoddos serverade inspelet!

# Felix Hörberg hade svårt att komma in i matchen och när han i början av andra halvleken trasslat till det på egen planhalva mitt framför sin tränare såg han helt uppgiven ut. Det är väl bara att byta ut honom. Tänkte jag – varpå Hörberg svarade med årets bästa halvtimme!

# Även Henrik Bellman hade det svårt i början. Jobbet var bra men slutprodukten blev inte lika bra. Men Bellman fortsatte att tumma på, från kortlinje till kortlinje (han sprang lika mycket i 92:a minuten som i den första…) och växte in i matchen för att till slut vara kung i mittens rike! Den öppnande passningen till Turgotts 2–0-mål krönte en fantastisk arbetsinsats och sänkte motståndet!

# Simon Kroon fick åter börja från start men det såg ut som den dryga timmen mot AIK i måndags satt kvar i benen, det slog inga gnistor om hans 57 minuter den här gången. Men det köper jag alla dar i veckan, det viktiga är att Kroon är tillbaka på riktigt och det här uppehållet kommer att göra honom – och många andra – gott! Om gud är god, solen skiner och det blåser medvind mest varje dag så kommer ÖFK att vara rustat på ett helt annat sätt när vi fortsätter serien den 3 juli (borta mot Degerfors).

# Blair Turgott brände en öppen chans i första halvlek sedan han snott bollen av Sirius målvakt, han brände en ännu bättre möjlighet när han rundade Mitov Nilsson i andra men till sist blev det tredje gången gillt. ÖFK:s främste målskytt avslutade matchen på ett helt annat sätt än han började den. Mål betyder oftast ofantligt mycket.

# Frank Arhin och Ludvig Fritzson fick inte vara med så mycket i offensiven men på hemvägen satte de stopp för många av Sirius attacker. Inte så snyggt alla gånger – men väldigt effektivt!

# Det var inte bara trebackslinjen som blev en fyrbackslinje när Azrafshan ändrade matchplan. Borta var också den höga pressen, istället valde ÖFK (oftast) att börja sitt samlade försvarsspel lite närmare mittlinjen vilket gav att kortare och mer svårforcerat lag. Det var heller inget trasslande med bollen kring det egna straffområdet i uppspelsfasen. Kort sagt; det här var mer i min smak. När det behövdes som bäst. Ja, när det var absolut nödvändigt!

Tack, nu blir den tidiga sommaren betydligt trevligare för oss som gillar allsvensk fotboll i Jämtland.

Till sist, här är dagens lite mer generösa betyg (skala 1–6); Aly Keita 3 – Ronald Mukiibi (25) 3, Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan 4, Patrick Kpozo 5 – Felix Hörberg 4, Frank Arhin (70) 3, Ludvig Fritzson 3, Henrik Bellman 4 – Blair Turgott 3, Simon Kroon (57) 2, Blair Turgott 3. Ersättare: Sam Mensiro (25) 4, Malcolm Stolt (57) 3, Nikolaos Dosis (70) 3.

Fotnot: Efter helgens matcher ska jag summera de första åtta omgångarna. Håll utkik här på fotbolls!

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Matchen börjar inte i andra halvlek - ÖFK
18 Maj 2021 klockan 00:26 av Haldo Jonsson
 

När krutröken skingrades och AIK hade besegrat ÖFK på Jämtkraft arena med 2–1 står det klart; ÖFK är nu näst sist i serien efter sin fjärde raka förlust medan AIK hakar på i den absoluta tätstriden sedan man avgjort den här matchen med två mål redan under matchens första 26 minuter.

Tar man den här matchen som intäkt var det ingen större skillnad på de två lagen. Det säger både ögat och statistiken.

Men efter den här slutsignalen måste frågan ställas; vilken är ÖFK:s matchplan, egentligen?

Jag vet att ÖFK-tränaren Amir Azrafshan inte delar min uppfattning, Azrafshan hävdade efter matchen att det här var andra matchen (Mjällby var den första) som ÖFK ger bort redan i första halvlek medan jag påstår att av ÖFK:s hittills sju spelade matcher har sex förstahalvlekar varit pissdåliga, bara hemmapremiären mot Örebro (3–0 i paus) sticker ut åt andra hållet.

# I såväl Kalmar som Malmö kom man undan med blotta förskräckelsen (knapp en enda organiserad attack i offensiven, bara Aly Keita förhindrade att det inte var kört redan där) för att sedan resa sig efter pausfikat och rädda viktiga poäng.

# Hemma mot Varberg var det go i tio minuter innan förlamningen slog till.

# Mot Mjällby och Djurgården finns inget att minnas från första 45…

I min bok står det att matchen börjar när domaren blåser till spel, inte i andra halvlek!

Azrafshan tvingades också ställa en vingklippt startelva till spel; Noah Sonko Sundberg saknades för andra matchen i rad, Ronald Mukiibi var inte tillgänglig, inte heller Isak Ssewankambo som åter tvingas till rehab av en ”baksida”.

Det gav den här uppställningen, 3-5-2: Aly Keita – Eirik Haugan, Sam Mansiro, Patrick Kpozo – Felix Hörberg, Simon Kroon (välkommen tillbaka på riktigt), Ludvig Fritzson, Frank Arhin, Henrik Bellman – Nebiyou Perry, Blair Turgott.

Den fungerade – inte!

AIK brottade sig igenom mellan Mensiro och Kpozo i den 12:e minuten (Tom Strannegård rakade in en retur från Keita, 19-åringens första allsvenska mål) och i den 26:e minuten (veteranen Henrik Goitom ur snäv vinkel) och det gav 0–2 i underläge och Azrafshan tvingades dribbla om sitt manskap.

Trebackslinje blev fyrabackslinje (Hörberg, Haugan, Mensiro, Kpozo), fyra man på mitten (Bellman och Kroon på varsin kant, Arhin och Fritzson centralt) och en ny matchbild!

Då tänker jag: Varför inte så här redan från start med såväl Sonko som Mukiibi utanför laget?

Det är som bekant alltid svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Berodde ÖFK:s uppryckning (fram till 0–2 fanns verkligen inte mycket att rapportera, det var riktigt dåligt) på att kartan ritades om eller på att AIK sänkte garden? Svaret får vi naturligtvis aldrig veta, förmodligen (som oftast) var det en kombination av båda.

Men fortsättningen blev i alla fall betydligt trevligare sett med hemmaögon. Det gav också en möjlighet i slutet av första halvlek efter en snyggt samarbete mellan Perry och Kroon där en AIK-försvarare var nära att sätta bollen i eget mål, Kroon hann också med att pricka stolpen innan han efter en timmes spel hade gjort sitt för dagen och så kom reduceringen 1–2 i den 77:e minuten (Blair Turgott sedan han serverats bollen på silverfat av AIK-målvakten Budimir Janosevic) som gav avslutningen extra energi.

Men ÖFK:s forcering gav bara en boll strax utanför Janosevic vänstra stolpe (inhopparen Sebastian Karlsson Grach på Eirik Haugans förnämliga långa boll över AIK:s förstärkta backlinje) och en boll i nätet (Henrik Bellman) som korrekt blev bortdömt för offside (tv-bilderna var avslöjande).

***

Några korta noteringar;

# För att vinna sådana här matcher måste Aly Keita vara hundraprocentig. Det är han nästan alltid, men inte i kväll! Naturligtvis vill inte Keita att hans retur på inspelet vid 1–0-målet ska landa precis framför den öppna buren och vid den andra målet kom han lite snett när han skulle täcka av Henok Goitom. Men Keita fick en liten revansch på Goitom i den andra halvleken, fotparaden på ett skott från nära håll var sylvass!

# Jag har skrivit det många gånger tidigare och jag skrev det senast efter förlusten mot serieledarna Djurgården; det är viktigt att vara noga med detaljerna. Vi såg det även kväll; Fritzson och Hörberg hade tidigt ett härligt omställningsläge men Fritzson var inte tillräckligt exakt i sin passning och Hörberg stötte bollen över sidlinjen…, hörnorna från Kroon och Hörberg var tillbaka i den klass som närmast hör hemma i korpserien (dom där höstlöven går det ju inte att göra någonting av, vart tog dom vassa från inledningen av serien vägen?), inspelen från kanterna (den här gången fanns verkligen många lägen) hade ingen adress. För att nu nämna några...

# Det var kul att se Simon Kroon tillbaka i startelvan. Det syntes att han var spelsugen även om en viss ringrost gick att skönja. Synd bara att han inte hade marginalerna med sig, skottet i stolpen var verkligen värt ett bättre öde.

# Med tanke på frånvaron av så starka defensiva pjäser skulle jag nog ha spelat Nikolaos Dosis från start på mitten. Med Arhin, Bellman, Perry och Kroon samtidigt på banan blev det kanske lite för mycket av det goda.

# Blair Turgott gjorde (bjöds på) målet. Det räddar ett godkänt betyg, ingenting annat. Turgott har varit riktigt blek sedan urladdningen (tre mål) mot Örebro, så även nu.

# ÖFK lyckades inte fylla upp sin bänk den här gången, två luckor i en hemmamatch känns ju sådär samtidigt som det sätter fingret på hur pressat läget är. Redan i omgång 7!

# En seger (och två oavgjorda) på de senaste 13 allsvenska matcherna. Fyra raka förluster och bara Häcken (en av seriefavoriterna!) efter sig i tabellen. Ska vi säga att verkligheten nu kommit ikapp ÖFK efter inledningen som lovade någonting annat? Alla förstår naturligtvis betydelsen av lördagens hemmamöte med Sirius, sista matchen innan det långa EM-uppehållet!

# Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 2 – Eirik Haugan 4, San Mensiro 3, Patrick Kpozo 3 – Felix Hörberg 3, Simon Kroon (62) 3, Ludvig Fritzson 2, Frank Arhin (79) 2, Henrik Bellman 2 – Nebiyou Perry (76) 3, Blair Turgott 2. Ersättare: Sebastian Karlsson Grach (62) 2, Nikolaos Dosis (76) 3, Malcolm Stolt (79) 2.

 
Det finns 34 kommentarer att läsa.

 
Covid i ÖFK-truppen och förlust mot serieledarna
12 Maj 2021 klockan 23:36 av Adam Mattiasson
 

Frågan är vad som är värst; att ÖFK förlorar för tredje matchen i rad eller att covid-19 smugit sig in i truppen?

För mig är svaret givet.

Jag kan ta, alla dar i veckan, att man faller på bortaplan mot Djurgården, seriens i särklass bästa lag så här långt, med 0–2.

Men coviden? Den kan ju förstöra hela resan fram till EM-uppehållet!

Det var stökigt redan före match. Två ÖFK-spelare hade testats för covid-19, ytterligare fyra-fem sägs ha haft känningar men visade ingen symptom. Mycket snack fram och tillbaka, spel eller inte spel, innan förbundets tävlingskommitté några timmar före avspark bestämde att matchen skulle spelas.

Rätt eller fel? Det svaret finns bara i framtiden. ÖFK säger sig ha följt det så kallade protokollet men med tanke på det som nyss hände i finalspelet av Hockeyallsvenskan (Björklöven och Timrå tvingades pausa sin serie i tre veckor) så är det lite av rysk roulette över beslutet.

För såväl ÖFK som Djurgården!

Matchen då?

Precis som väntat, åtminstone i den första ronden. Djurgården med fart och precision parkerade sig på ÖFK:s planhalva. Stundtals såg det som power play i ishockey; serieledarna kom i våg efter våg, till höger och till vänster och när man förlorade bollen pressade man högt för en snabb återerövning. Man bara trummade på mot ett ÖFK som inte fick ordning i varken organisation eller försök..

Det gav också ett tidigt ledningsmål (11:e minuten) när Edward Chilufya vände bort Eirik Haugan en bit upp i banan, sprintade igenom ÖFK:s backlinje och satte bollen i nät utom räckhåll för Aly Keita.

Men mer gav inte Djurgårdens björntag om matchen. Tacka Keita för det, hemmaskotten hade han full koll på och när han täckte ut Kalle Holmbergs friläge mitt i banan tog jag upp en spontan applåd. Stort målvaktsarbete!

ÖFK? Inte mycket första 45 som påminde ganska mycket om övriga förstahalvlekar den här allsvenska våren (champagnefotbollen hemma mot Örebro undantagen). Man hamnade helt enkelt på hälarna och förmådde inte skaka motståndet i omställningarna. Riktigt nära var man väl bara vid ett tillfälle, i den 38:e minuten, då Isak Ssewankambo drev över mittfältet och serverade Nebiyou Perry en öppnande passning. Men Perry missade förstatouchen och med det så var friläget borta.

På den här nivån är det noga med detaljerna, straffet blir omedelbart när man fuskar.

Mer ÖFK i andra halvlek, dock ut att komma upp i de nivåer man levererade i Kalmar och Malmö. Samtidigt hade heller inte Djurgården samma fart i sina attacker som före paus.

Men ÖFK förmådde aldrig hota hemmalaget på allvar. Istället fortsatte Djurgården att producera nya farligheter, Jesper Löfgren nickade in 2–0 på hörna och Keita tvingades till fortsatt storspel (hur han kunde rädda Emanuel Bandas volleyskott från straffpunkten i slutet av matchen begriper jag inte) för att det inte skulle rasa. Och när man kollar matchprotokollet blir bilden solklar; 23–4 i avslut, 9–0 i avslut på mål och 11–0 i hörnor.

Det går helt enkelt inte att protestera mot Djurgården seger. 2–0 kunde ha varit betydligt värre, det måste sägas.

***

Några korta noteringar;

# Backklippan Noah Sonko Sundberg var en av dem som tvingades avstå kvällens drabbning. Sam Mensiro fick krypa ner ett hack till trebackslinjen och visade att det är där han ska konkurrera om en plats i startelvan. ÖFK-veteranen kanske kunde ha agerat vassare vid Djurgårdens tidiga ledningsmål, sökt upp Chilufya lite tidigare och fått ut honom i sämre vinkel. Men ”Chillis” snabba fötter är svåra att stoppa, det vet alla som följer Allsvenskan och det fick Mensiro bittert erfara den här kvällen.

# Aly Keita var alltså tillbaka i buren efter sin hjärnskakning som tvingade honom att avstå söndagsmatchen mot Mjällby. Keita var i samma form som vanligt, ett tag kändes det som om det var Djurgården mot Keita. Målen var han maktlös på och den enda lilla repa i lacken som jag kunde upptäcka var ett misslyckat utspel i slutet av matchen!

# Om man ska rubba elefanter som årets upplaga av Djurgården måste man vara noga med detaljerna, det är sedan gammalt. Det var inte ÖFK den här kvällen, i varje fall inte i det offensiva spelet. Perry missade, som jag skrev, mottagningen när friläget låg framför honom, Felix Hörberg och Patrick Kpozo lyckades inte träffa rätt med sina (få) inspel, Isak Ssewankambo brände en ganska enkel crossboll som hade öppnat Djurgårdens vänsterförsvar, Frank Arhin hade fel adress när han…ja ni förstår.

# Isak Ssewankambo tvingades kliva av efter 55 minuter, förmodligen med ytterligare en bristning i baksidan av ena låret. Alltså samma typ av skada som han drabbades av i cupmatchen mot Mjällby för ett par månader sedan. Räkna med en ny rehabperiod för ÖFK:s slitstarke mittfältare.

Till sist, här är betygen (skala 1–6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 3, Sam Mensiro 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörnberg 2, Frank Arhin (91) 2, Isak Ssewankambo (55) 3, Henrik Bellman (83) 2, Patrick Kpozo 3 – Blair Turgott 2, Nebiyou Perry (91) 2. Ersättare: Ludvig Fritzson (55) 2, Sebastian Karlsson Grach (83), Nikolaos Dosis (91), Malcolm Stolt (91) betygsätts ej.

 
Det finns 16 kommentarer att läsa.

 
Jag gav upp den här matchen när jag såg laguppställningen
9 Maj 2021 klockan 22:08 av Agne Svärd
 

Efter den bleka insatsen förra söndagen när Varberg besökte Jämtkraft arena hade jag hoppats på en uppryckning när ÖFK gjorde den långa resan till Listerlandet (Sölvesborgs kommun, Blekinge) för mötet med Mjällby.

Men nej, även om vi fick se en förbättring i den andra halvleken var det inte tillräckligt bra för att ge någon utdelning i poäng, Mjällby vann med 1–0 sedan Jacob Bergström vräkt in segermålet i matchens 37:e minut.

Efter 0-0 (Kalmar FF), 5–0 (Örebro SK) och 1–1 (Malmö FF) har ÖFK nu två raka förluster (och bleka insatser) mot Varberg respektive Mjällby.

Det är två sexpoängsmatcher som gått käpprätt åt skogen och vi är många ÖFK-vänner som inte är lika glada längre. Och på onsdag väntar serieledande Djurgården, på bortamark! Meteorologerna säger att värmen är på väg, själv känner jag att temperaturen är på väg att falla!

Egentligen gav jag upp söndagens match redan när startelvan presenterades en timme före avspark; ingen Aly Keita i målet (inte heller på bänken, vilades efter skottet i huvudet i Varbergsmatchen), Sam Mensiro tillbaka i ”balansrollen” (eller kanske hellre ”säkerhetsrollen”) centralt framför trebackslinjen där jag inte alls vill se honom och Francis jno-Baptiste på topp.

Jag hade på känn efter rapporten från fredagsträningen att Amir Azrafshan skulle spela såväl Mensiro som Baptiste från start. Det var ingen tanke jag gillade, jag kan inte se hur man ska få till ett spel när man själva äger bollen med den här uppställningen. I varje fall inte spel av allsvenskt snitt.

Där har jag och ÖFK-ledningen helt olika syn, det är alldeles uppenbart.

I min värld måste man ha spelare som Nebiyou Perry, Simon Kroon, och Jerell Sellars på banan för att få till en fungerande offensiv, helst alla tre men i varje fall någon; spelare med ”fotbollshjärna”, spelare som kan hålla i bollen och ge såväl sig själva som sina medspelare både tid och utrymme.

Sellars är inte tillgänglig för tillfället, Perry och Kroon är det men fick sitta på bänken i 58 respektive 69 minuter.

När dom kom in blev det bättre, mycket bättre. Och då kom också avsluten som i alla fall gav ÖFK en chans att få med sig något i den här matchen.

Innan bytena var det bara vänstervingen Patrick Kpozo som hade hotat hemmalaget på allvar.

Men sammantaget var den första halvleken i Mjällby lika svag som den andra mot Varberg förra helgen. Och med ett sådant spel går det inte att vinna matcher i Allsvenskan, det borde vara uppenbart för de flesta!

***

Några korta noteringar;

# Aly Keita är en av Allsvenskans absolut bästa målvakter, kanske också den bäste. Keita är dessutom ÖFK:s vassaste vapen och därtill lagets kapten. När han nu, högst överraskande – han har ju tränat i veckan, saknades när laguppställningen blev officiell borde väl detta ha kommunicerats på klubbens hemsida. Eller?

# Ingen skugga ska falla på Keitas ersättare Sixten Mohlin, som nu fick göra sin första allsvenska insats på nästan två år. Visst fanns det en del ringrost men inget som påverkade matchens utgång även om det svajade lite i spelet med fötterna (jag har ju lite svårt att förstå varför man med tanke på förutsättningarna väljer att använda så små marginaler runt det egna straffområdet, så ofta) och duellspelet i luften har ju aldrig varit hans bästa gren.

# Med undantag av slutminuterna i första halvlek (efter Mjällbys 1–0) går det inte att klaga på försvarsjobbet.

# Eirik Haugan förlorade duellen mot Jacob Bergström vid den bakre stolpen när matchen avgjordes. Men det var en svår situation. Och Bergström satsade verkligen järnet (det var ju med livet som insats) när han forcerade in bollen bakom Sixten Mohlin.

# Snart måste väl Patrick Kpozo få utdelning på sina avslut (och sitt fina spel)?

# Ludvig Fritzson har svårt att komma in det allsvenska tempot efter sin avstängning. Ser bara tung ut just nu.

# Här är dagens betyg (skala 1–6): Sixten Mohlin 3 – Ronald Mukiibi (69) 3, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg 3, Isak Ssewankambo 3, Sam Mensiro 2, Ludvig Fritzson (58) 2, Patrick Kpozo 3 – Blair Turgott 2, Francis jno-Baptiste (69) 1. Ersättare: Nebiyou Perry 3 (58) 3, Simon Kroon (69) 3, Frank Arhin (69) 2.

# Till sist; det finns de som i kommentarsfälten på den här sajten hävdar att jag kräver Amir Azrafshans avgång. Jag är inte överraskad, det finns några som har svårt att förstå det som skrivs. Att jag inte delar ÖFK-tränarens tankegångar är en helt annan sak, fotboll är som bekant ingen exakt vetenskap och jag skriver vad jag ser utifrån min erfarenhet. Det här trippelbytet mot Varberg, som jag tyckte var helt huvudlöst, har varit veckans snackis, i varje fall i min telefon. Ingen har sagt emot...

 
Det finns 22 kommentarer att läsa.

 
Pannkaka av allt när ÖFK hade chansen
2 Maj 2021 klockan 21:52 av Agne Svärd
 

Det var här som ÖFK hade en gyllene chans att skaffa sig ett fantastiskt utgångsläge inför fortsättningen, bättre än någonsin under klubbens sexåriga allsvenska resa..

Men det blev pannkaka av alltihopa.

ÖFK–Varberg slutade 1–2 efter en första halvlek där hemmalaget presterade mycket litet och en andra halvlek där man inte presterade någonting alls och bara blev en trist påminnelse av den hemska avslutningen förra hösten.

Ingen energi, felkalibrerade passningsfötter (i offensiven) och en usel coachning av Amir Azrafshan gav årets första förlust.

Efter 1–1 mot Kalmar FF, 5–0 mot Örebro och senast 1–1 på bortaplan mot Malmö FF fanns det all anledning att se fram emot söndagseftermiddagens möte med Varbergs Bois (en poäng bara och nästan inget spel, bara sparka och spring i de inledande omgångarna) med viss tillförsikt.

Vi harde ju bjudits på cynisk perfektionism, härlig kampmoral och en del teknisk grannlåt i såväl Kalmar som Malmö, champagne när Örebro krossades på Jämtkraft arena och därtill en effektivitet som sällan skådats i de här sammanhangen.

Nu kändes det mest som vi serverades avkokt risvatten…

Jag tänker inte på något sätt förringa det Varberg presterade. De vann mycket rättvist, statistiken på fotbollförbundets hemsida berättade om 18-3 i avslut i hallänningarnas favör och vi som var där såg att det till slut var bara Aly Keita som höll ÖFK kvar matchen. Men även han tvingades kapitulera för övermakten, en minut in på övertiden.

Varberg skulle naturligtvis ha avgjort det här mycket tidigare. Givetvis för att dom gjorde ett antal saker riktigt bra men mest beroende på att ÖFK förmådde nästan ingenting den här eftermiddagen.

När ÖFK efter en första rond som slutade 1–1 (om det hade varit en brottningsmatch skulle båda lagen ha drabbats av passivitetsvarning…) trodde och hoppades jag att hemmalaget skulle trampa på gaspedalen efter pausfikat.

Vad fick jag se?

Två värdelösa korthörnor, fem byten och ett ofarligt avslut från Sonko Sundberg några minuter in på övertiden.

Ingenting mer, absolut ingenting mer. Det var för dåligt.

I andra änden av banan kämpade Aly Keita med alla delar av kroppen (ett närskott räddade han med huvudet) för att ÖFK skulle få med sig åtminstone en poäng från den här matchen. Han var nära att lyckas. Men när det blev räknefel i backlinjen (Ronald Mukiibi fick två spelare att ta hand om och tvingades släppa den bakom sig) måste även Keita ge sig; Oliver Stanisic kunde med huvudet från nära håll styra Albin Mörfelts inspel utom räckhåll för hemmamålvakten.

Men, som sagt, det vara inte frågan om Varberg skulle sätta ett segermål. Bara när!

Det var också i den här delen av matchen som ÖFK-tränaren Amir Azrafshan avslöjade sina svagheter som matchcoach. Visst har jag sett ett antal konstigheter tidigare men när han i den 70:e minuten slog till med ett trippelbyte (Francis jno-Baptiste, Nikolaos Dosis, Sebastian Karlsson Grach in – Nebiyou Perry, Felix Hörberg och skadade Henrik Bellman ut) måste det ha brunnit en säkring.

Här påstår jag att ÖFK-tränaren grovt överskattade kapaciteten hos delar av sitt material, det var verkligen inte ett begåvat beslut.

Baptiste, Dosis och Karlsson Grach kan mycket väl, var för sig, gå in och göra en insats, i bästa fall (ett önsketänk) även förändra en matchbild.

Men alla tre samtidigt? Det behöver man inte vara raketforskare för att begripa att det inte skulle gå.

Och det gjorde det inte heller. Det bidrog istället till att alla tre poängen skickades till västkusten! (Jag ser att Azrafshan i eftersnacket säger sig vara missnöjd med hur hans lag hade uppträtt på plan, han kunde mycket väl ha lagt till sitt eget misstag i matchningen, den kändes mer som ett sätt att värna ”familjen” än ett strategiskt drag mot tre poäng).

***

Några korta noteringar:

# Ronald Mukiibi blev återigen målskytt när han gav ÖFK ledningen redan efter nio minuter. Och på nytt var det en hörna som resulterade; Ssewankambo slog in, Sonko Sundberg nickade fram och Mukiibi styrde bollen över linjen. Tre hörnmål på fyra matcher, sensationellt sett med ÖFK-ögon och till historiken!

# Varberg gjorde sina båda mål på nick. Inget konstigt med det, Hallänningarna har ett av seriens längsta lag och ÖFK var definitivt förvarnat.

# Många hemmaspelare såg väldigt sega ut. Mest märktes det på Blair Turgott som inte hade någon speed alls i benen den här dagen, han vann ju inte ens löpduellerna med Varbergs tröga mittbackar. Lägg därtill att tajmingen inte var på plats (som när han missade bollen på Kpozos perfekta inspel i den första halvleken, en Turgott på hugget bränner inte en sån chans) och insatsen var nog den sämsta så här långt i ÖFK-dressen. Ett vasst skott strax utanför men mer måste man kunna begära. Mycket mer!

# Samarbetet med Nebiyou Perry var heller inte det bästa, jag noterade bara det som gav skottchansen. Perry var betydligt mer involverad i spelet men återföll alltför ofta till ett överdrivet dribblande; en gubbe blev två som även blev tre… Det gick naturligtvis inte!

# På mitten var Henrik Bellman pigg – i en kvart. Sedan blev han ett lätt byte för Varbergs fysik. Isak Ssewankambo var en av de tröga och såg dessutom oinspirerad ut mest hela tiden medan Ludvig Fritzson behövde en timme på sig för att hitta in i matchrytmen efter sin avstängning. Fram till dess var det mesta dåligt!

# Apropå oinspirerad. Felix Hörberg tog sannerligen inte många offensiva grepp på sin högerkant före paus, om ens något. Bättre efter pausvilan – men då blev han utbytt!

# Mer löpvilja till vänster men Patrick Kpozo borde ha nyttjats mycket mer i den första halvleken, här fanns gott om plats att såra Varbergs högerförsvar. När han sedan sattes i spel hade han dålig träffprocent på sina inspel. Överraskande, med den vänsterfoten.

# Fyra ÖFK-byten men Simon Kroon blev kvar på bänken. Vi är många som undrar!

# Bäst i ÖFK var trebackslinjen med Noah Sonko Sundberg som topp. Samt Aly Keita i buren, förstås, även om han inte kunde upprepa superinsatsen från Malmö förra helgen. Men ett par räddningar var högkaratiga!

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 3, Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg (70) 2, Henrik Bellman (70) 1, Isak Ssewankambo (93) 2, Ludvig Fritzson 2, Patrick Kpozo 3 – Blair Turgott 1, Nebiyou Perry (70) 2. Ersättare: Francis jno-Baptiste (70) 1, Nikolaos Dosis (70) 2, Sebastian Karlsson Grach (70) 1, Malcolm Stolt (93) betygsätts ej.

 
Det finns 24 kommentarer att läsa.

 
Bästa ÖFK-halvleken sedan Potters dagar
18 April 2021 klockan 22:32 av Haldo Jonsson
 

Fem avslut. Alla på mål. Alla i mål!

Ja jäklar, Nog för att man har sett det mesta under de många åren i fotbollens värld. Men när ÖFK smiskar upp Örebro SK med 5–0 bjuds man på ytterligare en dimension av den här så underbara sporten.

Det var överraskande, naturligtvis. Ingen, jag lovar ingen, kunde förutse den här matchutvecklingen (och den som säger sig ha gjort det, den ljuger!).

Men framförallt. Så här roligt har vi inte haft på Jämtkraft arena sedan Potters dagar och Europaspelet.

Och det var inte bara roligt. Det var bra, förbaskat bra. ÖFK:s första halvlek höll absolut allsvensk toppklass, hela vägen; matchplanen, genomförandet, pulseringen (som tempohöjningen vid det underbara 2–0-målet), de individuella prestationerna.

Örebro, som sannerligen inte har varit ÖFK:s favoritmotståndare under de här allsvenska åren, hade inte en chans. Gästerna kunde bara hota vid några fasta situationer samt ett par gånger när ÖFK-spelare slarvade (Erik Haugan vid ett helknasigt dribblingsförsök samt några missade Patrick Kpozo-passningar).

I övrigt var det full hemmakontroll. Totalkontroll!

# Försvarsspelet var bombsäkert.

# På mitten styrde Isak Ssewankambo fint assisterad av Frank Arhin och Henrik Bellman.

# Kanterna ägdes av Felix Hörberg och framförallt Patrick Kpozo som bjöds av ett hav av utrymme ute till vänster (som kunde ha nyttjats ännu mera…).

# Och längst fram sprang Blair Turgott och Nebiyou Perry Örebroförsvaret sönder och samman.

Det gav 3–0 före pausfikat;

# 13:e min, 1–0: Hörna från vänster, Felix Hörberg pressar in bollen hårt mot första stolpen och Noah Sonko Sundberg sätter dit pannan och det bara rasslar i nätet. En hörna helt i min smak, slagen precis som jag tjatat om i flera år utan att bli bönhörd. Nu kom den, tack Felix! (Redan där var jag nöjd med den här dagen men då visste jag ju ingenting om allt det som komma skulle…).

# 29:e min, 2–0: ÖFK spelar sig ur en tuff Örebropress på egen planhalva med en tre-fyra snabba och fyndiga passningar och ställer om i en flygande kontring. Nebiyou Perry bli bollförare när en hel armé hemmaspelare i full speed attackerar Örebros backlinje, lämnar över till Blair Turgott som från strafflinjen precisionsskjuter tvåan. Oj, så vackert. Bättre kan en omställning inte göras, det var som hämtat ur skolboken!

# 40:e min, 3–0: Isak Ssewankambos brytpassning frispelar Blair Turgott vid mittlinjen. Turgott sprintar mot Örebromålet men ser ut att ha tappat möjligheten när han chansar med ett skott från strafflinjen, bollen smiter mellan benen på en försvarare och precis utom räckhåll för Örebromålvakten Bobby Allain!

I paus gör Örebro ett par byten och lyckas förändra matchbilden utan att att bli ett allvarligt hot. Bara vid några fasta situationer hettade det men då var Aly Keita drypsäker – som vanligt.

ÖFK försvarade sig utan större stress. Och fortsatte kontra vasst, det gav ytterligare två mål;

# 74:e min, 4–0: Henrik Bellman lyfter in från vänster och Blair Turgott dunkar med full kraft in bollen i nättaket – ett klassmål!

# 80:e min, 5–0: Patrick Kpozo rycker fram till vänster, spelar in framför mål där Francis jno-Baptiste inte riktigt hinner fram men bakom kommer Ahmed Awad och kan trycka in bollen i öppen bur.

5–0 mot erkänt svårslagna Örebro är siffror som naturligtvis sänder giftpilar ut i hela fotbolls-Sverige, på förhand uträknade ÖFK har fått en lysande start på årets seriespel, ligger trea efter två ronder (innan måndagskvällens två matcher) och spelar en tidig ”seriefinal” borta mot Malmö FF på söndag.

Nåja, ni förstår säkert att jag raljerar om seriefinalen. Men fyra poäng är en alldeles lysande start och söndagens spelmässiga prestation såg jag verkligen inte komma, inte minst med tanke på alla trassliga omständigheter (skadorna och avstängningen av Ludvig Fritzson) – och hur det har sett ut med spelet under så lång tid.

Jag förstår verkligen alla glada miner jag såg runt om på arenan när domaren Bojan Pandzic blåste av matchen.

Den här framgången behövde klubben, Amir Azrafshan, spelarna och supportrarna.

Prestationen gav inte bara tre poäng och viktiga mål. Den gav också arbetsro och framtidstro!

***

Här är några korta noteringar;

# Alla spelare höjde sig den här eftermiddagen över sin kapacitet. Kanske inte till himlen men i alla fall en bra bit över talltopparna! Det ser ni också på betygen här nedan (dom var roliga att dela ut)!

# Jag säger välkommen tillbaka till Nebiyou Perry. Med Perry i startelvan fick ÖFK in en spelare som vågade hålla i bollen, skaffa sig själv och sina medspelare både tid och utrymme samtidigt som han gav offensiven ännu mera fart. Borta var dessutom det överdrivna dribblandet.

# Att Blair Turgott är en supervass straffområdesspelare (samtidigt som han gör ett stort jobb för laget i presspelet) vet de flesta som följer Allsvenskan. Dagens tre störtsköna avslut höjer naturligtvis hans värde ytterligare några kronor. urgott kommer att vara stekhet i sommarfönstret.

# Isak Ssewankambo var lysande första 45, mera mänsklig efter paus.

# Ronald Mukiibi gjorde sin bästa match i ÖFK-tröjan på flera säsonger. Inget fipplande med bollen den här gången, rejäl när det behövdes, elegant däremellan. Det är så här jag vill se honom – varje gång!

# Bara bra hörnor av Felix Hörberg den här gången!

# Örebrotränaren Axel Kjäll, alltid balanserad i sina matchanalyser, skämdes på den efterföljande presskonferensen över insatsen och tog på sig ansvaret för hur det såg ut. Ja, vad skulle han annars ha gjort när allting blev fel? Inte för att jag är någon expert på Örebro men nog håller väl Nordin Gerzic fortfarande för en plats i startelvan, alla dar i veckan! Det blev skillnad när Gerzic byttes in efter paus men då var det redan för sent…

Till sist; här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 5, Noah Sonko Sundberg 5, Eirik Haugan 4 – Felix Hörberg 4, Frank Arhin (67) 3, Isak Ssewankambo (78) 5, Henrik Bellman (78) 3, Patrick Kpozo 4 – Nebiyou Perry (56) 5, Blair Turgott (78) 5. Ersättare: Malcolm Stolt (56) 3, Nikolaos Dosis (67) 3, Francis jno-Baptiste (78), Ahmed Awad (78) och Simon Kroon (78) betygsätts ej

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Premiärpoängen ska ses som en seger
12 April 2021 klockan 23:59 av Agne Svärd
 

Det luktade 0–0 lång väg. Och det blev 0–0.

Inte alls konstigt då det var två av Allsvenskans målsnålaste lag förra säsongen som ställdes mot varandra på varsin planhalva.

Men det var ett bra resultat för ÖFK. Poängen mot Kalmar FF på Guldfågeln arena i måndagens allsvenska premiär ska ses som en seger, alla dar i veckan!

ÖFK tog sin poäng efter en hopplös första halvlek där hela laget stod på hälarna och inte lyckades åstadkomma något som helst vettigt på den offensiva delen om mittlinjen men där man växte betydligt efter ett välbehövligt snack till pausfikat.

Det var en match med två vitt skilda ansikten där ÖFK:s uppritade matchplan stämde illa med kartan i 45 minuter men där man kan ta med sig en hel del godsaker från den andra ronden, både ikväll och till söndagens hemmamatch mot Örebro.

Framförallt fick man klart för sig att det är tillåtet att passa bollen till varandra, det ger oftast både tid och rum samtidigt som chansen ökar att vinna mark på motståndarens planhalva. Det kan dessutom ge en och annan målchans som extra bonus.

Även om det inte hade varit speciellt rättvist (Kalmar vann all statistik med överlägsna siffror; 11–4 i avslut, 3–0 i avslut på mål och 10–1 i hörnor) så hade det inte varit helt orimligt att Blair Turgott skjutit ÖFK till tre poäng när han i en snabb omställning efter en dryg timmes spel (elegant pass av Mukiibi!) rundade hemmamålvakten Lucas Hägg Johansson men placerade bollen utanför målburen.

Nära där, om man säger så – i varje fall matchens bästa målchans!

Det var också bra att fixa den här poängen under gällande förutsättningar; med tanke på allt trassel de senaste veckorna där alltför många spelare haft sin tid i rehabrummet istället för på träningsfältet var den här ÖFK-elvan inte riktigt redo för tävlingsspel. Och det straffade sig direkt när Sam Mensiro fick ge upp redan efter en kvart efter en ny smäll samtidigt som Ronald Mukiibi, Isak Ssewankambo och Blair Turgott såg tunga ut i steget efter att ha missat en hel del riktig fotbollsträning i slutspurten inför premiären.

Men å andra sidan; om dessa inte får några nya bakslag efter den här kämpainsatsen så kommer de att vara betydligt vassare redan till helgen! Om vi pratar travspråk så fick de ett lopp i kroppen och det brukar flytta fram formen ett antal steg!

***

Här är några korta noteringar från måndagskvällen;

# I den här typen av matcher är Aly Keita en enorm trygghet. Inga märkvärdiga räddningar (behövdes inte, Kalmar fick verkligen ut lite av sitt enorna spelövertag, 80–20 i bollinnehav första halvtimmen) men en hel del jobb som kräver stabilitet och full koncentration. Jag tror det är många lag i den här serien som är avundsjuka på ÖFK som har Keita i buren. Men det har jag väl skrivit ett antal gånger tidigare?

# Trebackslinjen (Mukiibi, Sonko Sundberg och Haugan) var verkligen svårforcerad för hemmaspelarna. Defensiven satt i förarsätet och sköttes alldeles utomordentligt, här togs heller inga risker med några offensiva utflykter som kunde äventyra säkerheten.

# Felix Hörberg och Patrick Kpozo på kanterna hade inga som helst möjligheter att stötta ÖFK-offensiven i första halvlek, det gick bara inte tillbakatryckta som man var. Annan matchbild efter paus och jag gläds över att Kpozo fick en plats i premiärelvan och att han förvaltade den på bästa sätt!

# Det blev snabbt oreda i ÖFK-organisationen när Sam Mensiro tvingades utgå tidigt, redan där fick Amir Azrafshans uppritade matchplan en knäck. Frank Arhin fick ta över, märkligt i mina ögon med hans svaga defensiv och det blev ingen riktig ordning framför trebackslinjen förrän Arhin flyttades ett hack framåt medan främst Ssewankambo men även Ludvig Fritzson fick ta lägre positioner.

# Apropå Fritzson, som nu blir avstängd två matcher efter utvisningen i förra helgens träningsmatch mot Vasalund; satan så bra han var i den andra halvleken (efter en helvissen första). Så ska det se ut! Ssewankambos första var också bra men sedan var glöden förbrukad för den här dagen.

# Anfallsmässigt? Inte mycket att rapportera om. Turgott utan klipp i steget är ingen märkvärdig fotbollsspelare och Baptiste håller inte allsvensk kvalitet, trots klipp i steget. Den uttagningen kan Azrafshan inte vara nöjd med, det måste finnas andra och bättre alternativ!

# Nebiyou Perry och Simon Kroon fick välbehövlig speltid. Men precis som vid inhoppet i träningsmötet med Vasalund tog de sig an uppgiften som om de vore fulltränade. Det finns inte en chans att det ska fungera, deras dribbingskonster kräver full form. Både Perry och Kroon måste börja med det enkla för att hitta tillbaka till matchrytmen, jag känner ingen i historien som lyckats ta genvägen till full matchform!

# Tio rätt i startelvan i min fredagskrönika (Jerell Sellars inte tillgänglig, Francis jno-Baptiste istället) och en uppställning enligt Azrafshans 3-5-2-modell med Sam Mensiro som säkerhetsvakt framför trebackslinjen, precis som jag förutspådde. Dessutom prickade jag in resultatet 0–0 i några tips på sociala medier. En bra kväll för självförtroendet...

Till sist; här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Ronald Mukiibi 3, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg 2, Isak Ssewankambo 3 (73), Sam Mensiro (16) 2, Ludvig Fritzson 3, Patrick Kpozo 3 – Francis jno-Baptiste 1 (63), Blair Turgott 2. Ersättare: Frank Arhin 2 (16) , Nebiyou Perry 2 (63), Simon Kroon 2 (73).

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Det går åt helvete men hoppas att jag har jättefel
9 April 2021 klockan 02:44 av Agne Svärd
 

Men hur ska det gå för ÖFK den här sommaren?

***

Det är frågan som jag ständigt möter; från ”gubbarna på gatan”, under förmiddagens motionsrunda, i affären och vid besöket i spelbutiken. ”Alla” vill veta vad jag tycker, ”alla” är intresserade och väldigt många har åsikter – några väldigt bestämda men de flesta är mest bara oroliga efter alla bekymmer och därpå följande rubriker.

***

Själv är jag bara förvirrad. Det var länge sedan jag gick in i en seriestart med så många frågetecken – dessutom på alla plan. Förutsättningarna har jag redogjort för ett antal gånger och dom känner ni väl igen; frånsett en lyckosam mellanperiod förra sommaren (14 matcher) som räddade kontraktet har ÖFK befunnit sig i en djup formsvacka, såväl poäng- som prestationsmässigt sedan maj månad – 2019! Alltså snart två år... Spelartruppen kan dessutom inte förstärkas den här säsongen efter CAS-domen (Ghoddosaffären), fjolårets främste (i min betygssättning) Thomas Isherwood drog till Darmstadt i den tyska andraligan och Charlie Colkett valde att stanna kvar i England efter julfirandet (bland annat därför att ÖFK vill sänka hans lön), insatserna i tränings- och cupmatcher har varit högst varierande och definitivt inte skvallrat om kommande stordåd samtidigt som skadelistan växt sig lika lång som antalet tågavgångar på Stockholms central...

Lägg därtill att jag tycker att ÖFK-tränaren Amir Azrafshan inte nyttjar sitt material på bästa sätt (givetvis lika störd som vi andra över alla skador även om han inte med en stavelse vill göra någon sådan antydan) samtidigt som jag inte kan se någon riktig struktur i spelet, varken framåt eller bakåt. Små fragment, möjligen om jag ska vara snäll, men ingen helhet. Tyvärr!

***

Jag har heller inte kunnat se att ungdomarna (Bellman, Arhin, Dosis, Karlsson Grach, Stolt, Perry – skadeproblem – och kanske någon till) har tagit några stora kliv framåt av vinterträningen, kliv som är direkt nödvändiga i den situation som ÖFK befinner sig i. Flera av de här killarna kommer att få spela ett avsevärt antal matcher i årets serie, det vet vi redan här och nu.

Av det jag sett så här långt (elva spelade matcher) har jag bara noterat en spelare som höjt sin standard en rejäl nivå; Kalpi Ouattara har gjort en stark vinter. Men han är borta hela säsongen efter korsbandsskadan i cupmötet med Djurgården, ett synnerligen trist konstaterande.

***

Som ni ser, det finns inte mycket att bygga några förhoppningar på. Därför blir mitt svar till dom som frågar att ”det går åt helvete” samtidigt som jag hoppas att jag har jättefel!

***

Nu är det naturligtvis fler än ÖFK som ska känna oro inför de 30 omgångar som väntar, det är många som sitter i samma båt; Örebro, Mjällby, Varberg, Sirius, premiärmotståndaren Kalmar FF samt nykomlingarna Halmstad och Degerfors kan alla få en svettig sommar även om några av dem (som Mjällby och Varberg förra säsongen) säkert kan överraska.

En sak är jag övertygad om, precis som flera gånger tidigare; vi får en skiktad serie även 2021!

***

Jag skrev i december när jag gjorde bokslut för fjolåret att Amir Azrafshan, med det här materialet, borde satsa på en 4-2-3-1-uppställning. Jag vidhåller min uppfattning och skulle ha rest till Kalmar på måndag med följande startelva: Aly Keita – Sam Mensiro, Noah Sonko Sundberg, Eirik Haugan, Ronald Mukiibi – Isak Ssewankambo, Ludvig Fritzson – Felix Hörberg, Jerell Sellars, Patrick Kpozo – Blair Turgott.

Så kommer det givetvis inte att se ut. Flera av de här spelarna (Mensiro, Mukiibi, Ssewankambo, Sellars, Turgott) har dragits med skadeproblem de senaste veckorna, tränat både si och så och kanske inte är matchklara till premiären, i alla fall inte som startspelare.

Dessutom väljer ju naturligtvis ÖFK-tränaren att fortsätta på den inslagna vägen: 3-5-2 och med Mensiro som säkerhetsvakt framför trebackslinjen.

Vad jag tycker om det har jag redan berättat några gånger i vinter...

***

Alla skador, som drabbat ÖFK alltsedan Graham Potter flyttade hem till England, stör mig så oerhört mycket. Rapporterna från rehabrummet är verkligen trist läsning. Fotbollsspelare ska träna fotboll ofta och mycket, inte sitta på en cykel eller jogga runt plan tillsammans med någon ur fysteamet. Allt blir mycket sämre med skadade spelare, inte minst kvaliteten på träningarna sjunker dramatiskt. (Naturligtvis fattar även jag att skador hör till sporten men jag hävdar att som ÖFK har drabbats de senaste säsongerna så är det i en exceptionell omfattning. Möjligen att Helsingborg i öppningen av fjolårets coronasäsong matchade ÖFK:s skadelista, den var inte att leka med).

***

ÖFK:s bästa den här försäsongen;

# Beslutet om tre veckor på läger i Spanien.

# Insatsen mot Mjällby i cupen (1–0-seger på bortamark. 75 minuter högintensiv arbetsinsats, bra försvarsspel och några riktigt vassa målchanser innan Blair Turgott lyckades styra in segerbollen (sista kvarten glömmer vi, den var svag, men Keita var på hugget och därför blev det vinst).

***

Spelare som måste leverera – varje match: Aly Keita (som vanligt och förstås!), Noah Sonko Sundberg, Eirik Haugan, Ronald Mukiibi, Ludvig Fritzson, Isak Ssewankambo, Felix Hörberg, Jerell Sellars, Blair Turgott.

Några av dem kommer att klara den uppgiften, det tror jag alldeles säkert. Men inte alla!

***

Några spelare där vi bara kan hoppas: Sellars (även här, skadeproblematiken är ständigt närvarande), Simon Kroon (har han kropp för elitfotboll?), Nebiyou Perry, Patrick Kpozo (sista chansen till ett genombrott, har sett kanon ut senaste veckorna).

***

Vad kan förväntas av övriga ungdomar?

Det är en bra fråga. Tyvärr hittar jag fler brister än kvaliteter. Malcolm Stolt är den som ser ut att vara mest komplett men har haft ett par tunga månader på slutet där han sett vilsen ut på plan, Henrik Bellman kan säkert vara nyttig i sina inhopp men har fysiken emot sig. Samma gäller Frank Arhin, han funkar bara där det finns stora ytor att röra sig på och i defensiven är han tyvärr hopplöst svag. Nikolaos Dosis är klok men har inte fattat att man måste springa på en fotbollsplan.

***

Sixten Mohlin är naturligtvis en bra back up till Aly Keita, Ahmed Awad ser ut att vara en favorit hos Azrafshan och kommer säkert att få en hel del speltid men i mina ögon är löpsteget för tungt för Allsvenskan. Det kan man inte säga om Francis jno-Baptiste. Han kan skala på i 90 minuter i full fart men saknar tyvärr ganska mycket i sin verktygslåda, Sebastian Karlsson Grach är inte klar för elitfotboll ännu medan Rewan Amin är tillbaka först när serien hunnit en bra bit in på sommaren.

***

Apropå springa. ÖFK löpte minst av alla 16 lagen i fjolårets serie. Det vill jag inte se när vi summerar den här säsongen. (Man var sämst på en del annat också, men kan man inget annat så kan man i alla fall springa!)

***

Malmö FF får de flesta tipsen, precis som vanligt och det är inget fel med det. Bredd och kvalitet finns och blir över. Men med en dåres envishet fortsätter jag att hävda att MFF:s försvarslinje innehåller några svaga kort. Norrköping nämns som het utmanare men precis som Malmö lutar laget kraftigt framåt och dessutom tror jag aldrig på Rikard Norlings lag... Häcken är en ständig outsider (har släppt in minst med mål de senaste fyra säsongerna, det var ett faktum som jag hade missat) liksom naturligtvis de tre Stockholmslagen.

Själv lägger jag min röst på Djurgården; de har en ny målvakt (av den ”gamla stammen”), i sista stund lyckades de täta mittförsvaret (där såg det svajigt ut förra året och även långt in på den här försäsongen), de har en imponerande bredd och spets på mittfältet och även hittat mera speed i anfallet (en skadefri Edward Chilufya, bland annat). Bra balanserat och en supertydlig spelidé!

***

IFK Göteborg? Det är klart att det är namn med lyskraft (Marek Hamsik, hemvändarna Berg och Wendt och kanske även Sam Larsson) som anslutit men skador har stört våren och några av stjärnorna kommer först efter sommarens EM. Nja, jag tror att det tar för lång tid att få fart på den här maskinen men måste medge att ”Änglarna” är svåraste laget att räkna på säsongen 2021!

***

Premiäromgången i Allsvenskan ser ut så här:

Lördag 10 april: Malmö FF–Hammarby, Örebro–IFK Göteborg.

Söndag 11 april: Halmstad–Häcken, Mjällby–Varberg, Elfsborg–Djurgården, Norrköping–Sirius.

Måndag 12 april: AIK–Degerfors, Kalmar FF–ÖFK.

Till sist; det är med största förtjusning jag läser Lars Larssons redogörelse av CAS-domen om Ghoddosaffären här på fotbollz.se. SMS-konversationen mellan Saman Ghoddos och Daniel Kindberg var riktigt underhållande ... jag måste medge att jag log för mig själv när jag läste dom raderna. Dom här grabbarna kan ju sluta ljuga nu och kanske också ÖFK snabbt som ögat ska berätta sanningen om varför dom dömdes till transferförbudet i två ”fönster” och som vi nu ser resultatet av. Det kravet ställde jag för övrigt redan när domen kom i november, bara ordföranden Mathias Rasteby kan svara på varför han valt tystnaden i fem månader. Men om inte Rasteby vill berätta så kommer Lars Larsson att göra det!

 
Det finns 15 kommentarer att läsa.

 
Nya frågetecken när ÖFK kryssade i genrepet
4 April 2021 klockan 22:18 av Agne Svärd
 

Jag hade hoppats kunna få lämna Jämtkraft arena med en viss ro i kroppen men sedan ÖFK och Vasalund (nykomling i Superettan) spelat oavgjort 1–1 känner jag bara oro inför den allsvenska seriestarten om en vecka.

Ni kan förutsättningarna; en från början tunn (kvalitetsmässigt) ÖFK-trupp som sliter med flera långtidsskador (Amin, Kroon, Perry) har under förspelet drabbats av ytterligare skador (Ouattara, Ssewankambo, Mukiibi, Mensiro och även Turgott var nu satt ur spel).

Därför ville jag ha ett antal utropstecken i söndagens genrep, något att tro och bygga ett litet hopp på.

Vad jag fick?

Jo, ytterligare några frågetecken!

# Ludvig Fritzson tappade huvudet när han inte fick den frispark han skulle ha, sa några väl valda ord till domaren Henrik Mohlin och belönades med ett rött kort. ”Ludde” riskerar nu att missa premiären mot Kalmar FF (på bortaplan nästa måndag) och kanske ytterligare en match!

# Jerell Sellars med en två år lång skadeproblematik tvingades nu halta av banan med ytterligare en skada, den här gången i ljumsktrakten (oklar status).

# Isak Ssewankambo var tillbaka efter att ha ”dragit en baksida” i cupmatchen mot Mjällby för en månad sedan. Oj, vad han tappat på den tiden; Ssewamkambos så härliga löpsteg, det som är hans främsta egenskap på en fotbollsplan, var som bortblåst. Nu såg han bara stabbig och tung ut under den halvlek han fick spela.

# Noah Sonko Sundberg har varit på landslagsuppdrag i Afrika och det var säkert trevliga dagar. Det märktes, spelare som varit iväg på de här resorna har svårt att hitta energi när de är tillbaka i vardagen, Sonko var inget undantag.

En sak har jag i alla fall lärt mig under mina år i fotbollens värld: det finns ingen som bygger form i rehabrummet. Och jag ogillar skarpt när det är Jenny Larsson och hennes medhjälpare i fysen som spelar huvudrollen i förberedelserna, det är det minsta ÖFK säsongen 2021 behöver. När ni ser listan på namn här ovan så förstår ni säkert att ÖFK står inför en synnerligen tuff inledning på årets seriespel.

# Vilka spelare är egentligen tillgängliga?

# Hur många pallar 90 minuter?

# Och hur många kommer till spel i varje match?

Med de här förutsättningarna gäller det nu, som jag ser det, att i första hand överleva fram till EM-uppehållet (åtta omgångar), hoppas att tiden ger några spelare tillbaka och att man får ihop lagbygget till del 2.

***

Några rader också om det som hände mot Vasalund:

# ÖFK var klart bättre första 45 när Vasalund (ny i Superettan) inte alls var med i matchen. Lirare som Sellars och Frank Arhin skaffade sig både tid och plats för att dirigera spelet när motståndarna var sega och illa organiserade. Inte mint Felix Hörberg fick mycket yta att ta sig fram på sin högerkant.

# Där och då kändes det lite småputtrigt, goda intentioner gav också flera fina möjligheter. Jerell Sellars hade ett par fina chanser redan i inledningen, Francis jno-Baptiste fick en gratischans på ett uppsnappat bakåtpass men brände innan Henrik Bellman fixade en straff som Eirik Haugan förvaltade på bästa sätt, 1–0. Baptiste hade ytterligare en möjlighet efter en dryg halvtimme som han missade.

# Efter paus ryckte Vasalund upp sig att antal klasser, strukturen blev betydligt bättre samtidigt som ÖFK tappade stora delar av sin organisation. Sex byten och en utvisning brukar aldrig ge ett bra resultat... Vasalunds kvittering (Anthony Wambani) kom dock i spel elva mot elva och gästerna kunde mycket väl också ha avgjort i slutskedet när Aly Keita tvingades till ett par vassa ingripanden och Mai Traore dessutom sköt utanför ett vidöppet ÖFK-mål.

# Patrick Kpozo var bäst i hemmalaget även denna gång!

# Det var också kul att Nebiyou Perry (ersatte Sellars sista halvtimmen) såg ut att ha lite rappare fötter än senast. Men till allsvensk form fattas fortfarande en bit!

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
Cupspelet är över - nu är det dags att byta spår, Amir
14 Mars 2021 klockan 19:54 av Agne Svärd
 

Årets cupspel och drömmen om ett nytt Europaäventyr för ÖFK i sommar tog slut, här och nu;

# Djurgården var klasser bättre.

# ÖFK blev ett lätt offer för en övertro på sitt presspel som inte duger när motståndet består av så skickliga bollspelare som årets upplaga av Djurgården innehåller.

Jag tror att alla kan vara överens om att 3–0 var i underkant, det kunde ha blivit betydligt värre i en match där ÖFK bara vaskade fram en enda riktigt het möjlighet, en fast situation som Noah Sonko Sundberg avslutade med att skjuta över i trångt läge. Annars var det Djurgården för hela pengen, man gjorde helt enkelt pulvermos av Amir Azrafshans matchplan!

Jag fick en taskig känsla redan från start när Eirik Haugan och Noah Sonko Sundberg stökade till det för varandra när de skulle stoppa högerflyern Edward Chilufya och Djurgården bjöds på en möjlighet redan i den första minuten.

Den minnesgoda kommer kanske ihåg att jag i min senaste krönika varnade för jist Chilufyas fina cupform, fem mål på de senaste två matcherna, och där påpekade att ÖFK här måste skippa sin trebackslinje och spela med fyra i backlinjen.

ÖFK-tränaren Amir Azrafshan hade naturligtvis full koll hur Djurgården skulle anfalla, stockholmarna har ju spelat efter samma modell hela försäsongen och gjort det framgångsrikt Men istället för att säkra ytan till vänster i försvarslinjen, där Chilufya gärna slår till, satsade Azrafshan på att behålla sin trebackslinje och försöka stoppa Djurgårdens spelplan med ett högt presspel.

Det var naivt och sket sig på direkten!

Bollskickliga hemmaspelare som älskar när ytor uppstår på kanterna och man kan svepa bollar från höger till vänster, från vänster till höger, rundade lätt en ÖFK-press utan struktur, Kalpi Ouattara hamnade på mellis ute till vänster och det blev Eirik Haugan som tvingades ta duellerna med Chilufya.

Det gick inte alls, Haugans rätt tröga fötter hann inte med när den 21-årige zambiern bjöds på ett helt hav att operera på.

Som i den 15:e minuten: Magnus Eriksson satte ut bollen till höger, Chilufya rundade Haugan på ett par steg och serverade Kalle Holmberg vid den bakre stolpen, 1–0 till hemmalaget var som hämtat ur instruktionsboken!

Asrafshan var naturligtvis inte nöjd med sin matchplan efter första 45, kartan han ritat upp stämde dåligt med verkligheten, och gjorde ett par förändringar. Ut med Sam Mensiro och Francis jno-Baptiste, in med Jerell Sellars och Frank Arhin. Förhoppningen var att få ett lag som var mer ”framåtlutat”.

Det blev också en fyrbackslinje...

Men det hjälpte föga. Djurgården arbetade vidare med sin framgångsrika spelmodell medan ÖFK hade, ja, nästan ingenting.

Det gav ytterligare två hemmamål (och en hel del andra chanser);

# 52:a min: Albion Ademi lyfter in bollen från vänster och vid bakre stolpen dyker Edward Chilufya upp med sin skalle, 2–0.

# 70:e min: Curtis Edwards vänder från vänster till höger, Magnus Eriksson rullar vidare till Aslak Fonn Witry på en överlapp och från kortlinjen prickar han Nicklas Bärkroths huvud vid första stolpen, 3–0. (Platsar också på en instruktionsvideo...)

***

Några noteringar;

# Jag ser att Amir Azrafshan säger till Mittmedia att han i paus ändrade från en fembackslinje till en ftrabackslinje. Då påstår jag att vi har olika sätt att räkna till fem...

# Kalpi Ouattara, som haft en stark försäsong, kom fel på det mesta den här eftermiddagen (som vid

Djurgårdens andra mål där han tappade bort Chilufya bakom ryggen) och avslutade med att skada sig själv i samband med slutsignalen. Må det inte vara så allvarligt som det såg ut när han leddes av banan, den här ÖFK-truppen tål verkligen inga fler skador (Isak Ssewamkambo kunde inte medverka den här gången efter sträckningen förra helgen).

# Det här med att pressa högt har sina inneboende komplikationer. Det kan vara framgångsrikt (som exempelvis mot Mjällby med deras stabbiga och inte speciellt passningsskickliga försvarsspelare). Men mot backar med passningsfötter (som Djurgårdens) är det lätt att komma fullständigt fel. Dessutom: Blair Turgott må vara en hejare att löpa av stora ytor men när han stoppar huvudet under armen och bara springer, ja, då förstör han för hela laget.

# Det är klart att Jerell Sellars skulle ha funnits med i startelvan den här gången. Nu fanns det ju ingen som helst tanke när ÖFK skulle angripa i den första ronden (möjligtvis med undantag för några Felix Hörberg-attacker ute till höger).

Till sist; det är naturligtvis som att svära i kyrkan men jag är tjurskallig nog för att upprepa det jag nu skrivit några gånger den här vintern: Amir Azrafshan utnyttjar inte det materialet på bästa sätt, därför är det dags att byta spår. Tillbaka till en fyrbackslinje, två defensiva mittfältare centralt, tre framför (gärna spelare med känsliga fötter och lite hjärna, om man får önska...) och en ensam spets (Turgott). Samt utgå från ett lågt försvarsspel!

Det är inte för sent att ändra sig, en månad återstår till den allsvenska premiären och cupspelet är avslutat, ÖFK behöver inte tävla under den perioden.

Om ni inte sett det tidigare så måste ni ha sett det idag. Djurgården avslöjade alla brister i det som ÖFK säsongen 2021 försöker vara.

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Cupfester, plusrapport, covidproblem och en liten historielektion...
11 Mars 2021 klockan 22:40 av Agne Svärd
 

# Final, och vinst, mot IFK Norrköping 2017.

# Semifinal och förlust mot Malmö FF 2018.

# Kvartsfinal mot Djurgården 2021. Svar eller delsvar, om hur långt det bär får vi veta på söndag eftermiddag.

Men sammantaget; Svenska cupen har varit en trevlig upplevelse för ÖFK under de här åren som man befunnit sig på fotbollens översta hylla!

***

Den nu fyra år gamla finalmatchen mot Norrköping kollar jag gärna om när tillvaron behöver piggas upp. Ken Semas känsliga vänsterfot låg bakom tre av ÖFK-målen, Saman Ghoddos tunnel på en Norrköpingsback och efterföljande avslut med höger utsida rakt upp i första krysset är fotbollsgodis även för den kräsne. Den historiska 4–1-segern ledde till en oförglömlig fortsättning.

Men semifinalmötet med Malmö FF i mitten av mars året efter tål också att återupplevas. Skåningarna gick segrande ur duellen (0–1 efter mål av Arnor Traustason i den 80:e minuten). Men vilken jävla match det var, ett riktigt tungviktsmöte. Det måste ha varit en av de allra bästa matcher som spelats på Jämtkraft arena, Europaspelet inräknat. Det inser jag när jag plockar fram krönikan jag skrev efter matchen, jag gillade skarpt det jag såg!

***

Det har varit en riktigt bra ÖFK-vecka:

# Segern i söndags mot Mjällby (1–0) som gav en plats cupens kvartsfinalspel.

# Bokslutet för 2020 visar ett plus på sju miljoner kronor (minus 53 millar året innan). Ja, jag vet att idrottsklubbars ekonomirapporter ofta innehåller ett antal inslag av indiska reptrick, så även den här. Men ett lyft på i runda slängar 60 miljoner är trots allt häpnadsväckande. Inte minst i dessa pandemitider.

# Och så Mittmediaintervjun med Tom Pripp där han ödmjukt berättar om det tunga arbetet för att slingra sig ur den ekonomiska strypsnara som sånär hade sänkt klubben till Storsjöns botten. Den kändes verkligen som balsam för själen. Pripp berättar där det jag och några till skrivit om under ett par års tid men som mötts av spydigheter och oförskämdheter från ett antal ÖFK-talibaner som påstått att vi bara ville klubben illa med våra ”hitte-på-artiklar”. Efter Tom Pripps nakna redogörelse borde det vara uppenbart för alla hur sargat ÖFK:s varumärke blev av Kindberg-gate.

***

Jag förstår att Djurgården försökte skjuta på cupkvarten till på måndag kväll (fick nej av tävlingskommittén). Läget i spelartruppen är besvärande och då uttrycker jag mig synnerligen försiktigt. Covid och skador stör bilden men det är svårt att få en tydlig bild om vem som har drabbats av vad.

Men så här var i alla fall läget när vi gick in i den här veckan:

# Mittbackstrion Erik Berg, Jesper Nyholm och Isak Hien (ny från Vasalund) är satt ur spel sedan länge, alla skadade.

# Emir Kujovic var aldrig aktuell för spel mot Kalmar (ska var drabbad av covid).

# Prestigevärvningen Rasmus Schüller, finsk landslagsman från HJK Helsingfors, har varit satt ur spel i några veckor.

# Jacob Une Larsson, Magnus Eriksson, Aslak Fonn Vitry samt Emmanuel Banda lyftes alla ut matchtruppen dygnet före mötet med Kalmar (coronarelaterat, oklart med dagsstatusen).

# Haris Radetinac skadade sitt ena knä i uppvärmningen inför Kalmarmatchen (ska inte vara aktuell till ÖFK-mötet).

Som ni förstår, ett extra dygn hade kunnat haft stor betydelse för Djurgården. Kollar ni igenom listan här ovan så förstår ni att bristen på dugliga försvarsspelare är påtaglig!

***

Men oavsett; i offensiven finns fortfarande kraftig slagstyrka (12–1 i målskillnad och nio poäng,bäst av alla i gruppspelet). I 4–1-segern mot Kalmar spelade Curtis Edwards, Hampus Finndell och Elias Andersson (ny från Sirius) på mittfältet, Edward Chilufya. Kalle Holmberg och Albio Ademi (ny från IFK Mariehamn) bildade anfallstrio. Ademi byttes ut i halvtid och Niklas Bärkroth spelade andra halvlek.

Den uppmärksamme ser här att Djurgården bytt spelformation. Framgångsrika 4-2-3-1 har blivit 4-3-3 efter alla förändringar i spelargruppen.

Det här betyder också att ÖFK-tränaren Amir Azrafshan tvingas överge den trebackslinje han arbetat med den här vintern. Speciellt viktigt blir det att täta i vänsterförsvaret, Edward Cilufya har var riktigt hungrig de senaste veckorna, fem mål på två matcher! Och han anfaller alltid längst ut till höger...

***

Ni som kollade ÖFK:s segermatch mot Mjällby i söndags kunde knappast undgå att se den banderoll som hängde precis utanför arenan. Texten:

ÖFK FUSKFÖRENINGEN SOM VANN I RÄTTEN

– ÅK TILL SPANIEN, VI BETALAR BILJETTEN

En gammal fotbollskompis blev förbannad och skrev till arenaägaren Sölvesborgs kommun med en undran om de tyckte att det här budskapet var okej?

Handläggaren skickade frågan vidare till arrangerande Mjällby AIF eftersom banderollen satt utanför arenan. Men Mjällby AIF (som skrev ett vänligt svar till min kompis) bollade frågan vidare till polisen i Karlshamn av samma anledning. Och en kommissarie meddelar nu min kompis ”att de tittar på ärendet” och lovar återkomma senare i veckan.

Naturligtvis kommer ärendet att hamna i papperskorgen. Precis som när Isak Ssewankambo tyckte sig ha blivit utsatt för ett rasismangrepp när ÖFK spelade i Landskrona för ett par veckor sedan och där en supporterpolis uppträdde mer som supporter än polis.

Det är bara att trist konstatera att den här typen av ärenden är det ingen som vill befatta sig med. På en idrottsarena kan man bete sig hur som helst utan risk att någon ingriper...

***

Till sist lite nostalgi som närmast hör hemma på familjesidan;

# När jag kollade mötet Djurgården–Kalmar FF slängde smålänningarna in 16-årige finländske supertalangen Isak Vidjeskog i den andra halvleken reagerade jag på efternamnet, Vidjeskog, Niklas Vidjeskog spelade ju i ÖFK i början av 2000-talet. Kan det vara...?

Jovisst, Niklas är Isaks pappa!

Niklas Vidjeskog var en av de absolut bästa ÖFK-värvningarna före ”Pottertiden”, kanske den bäste. Det var i varje fall en personlig favorit med ett stort register. Han kom från FF Jaro i den finska högstaligan, spelade 18 matcher och gjorde tolv mål innan han vände hem efter bara en säsong.. Efter avslutad spelarkarriär har han jobbat som tränare i sin gamla förening men till den här säsongen bytte han till KPV Karleby i Österbotten. Men postadressen är Kalmar!

# 18-årige Alfons Nygaard har fått göra två inhopp i IFK Göteborgs cupspel och fått mycket beröm. En nära anhörig gjorde mig uppmärksam på att jag hade tränat Alfons pappa under min tid i Ope på 1980-talet. Mats, född 1969 om jag minns rätt, var duktig mittback i det Opelag (Niclas Jönsson, Mats ”Fimpen” Palmqvist och Christer Öberg var de mest kända namnen) som 1986 spelade kvartsfinal i junior-SM mot Malmö FF på bortaplan, ledde med 2–1 tolv minuter före slutet men föll med 2–3. En av mina häftigaste fotbollsresor!

Alfons tillhör Blåvitts akademi och hoppas få någon sorts kontrakt med sin klubb-

# Apropå far och son, Ope och IFK Göteborg; Oscar Wendt ansluter till ”Real Göteborg” efter EM-uppehållet efter tio år i Tyskland (Borussia Mönchengladbach). Oscars pappa Joakim spelade i Ope ett par säsonger i slutet av 70-talet, värvades till IFK Göteborg 1980, gjorde 16 allsvenska matcher och ingick i det lag som vann Svenska cupen 1981/82.

Därmed var det slut på historielektionen!

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Azrafshan är på fel spår - skrota trebackslinjen
13 Februari 2021 klockan 22:26 av Agne Svärd
 

ÖFK genrepade inför starten i Svenska cupen nästa helg (Landskrona borta) med att besegra Gefle IF med 1–0.

Det var årets första seger efter tre förluster mot knallhårt ryskt motstånd på spansk mark.

Bra så.

Men segern, ett bra presspel i en halvlek och en hel del offensiva fyndigheter, också första 45, på den vänstra flanken i regi av Kalpi Ouattara och Ludvig Fritzson samt Isak Sseeankambos härliga driv och inställning var nog det enda att ta med sig från den här matchen. Åtminstone av det på pluskontot.

Desto mer hamnade på minussidan, jag tror helt enkelt att Amir Azrafshan är på helt fel spår med det här laget!

Låt vara att vi bara är i mitten av februari, det var glatt under fötterna på delar av planen. Men Gefle IF är inte längre vad Gefle IF var för några år sedan. Ett division 1-lag (sjua förra säsongen) ska inte kunna spela till sig (snabba omställningar) så många sylvassa möjligheter. Tur att Aly Keita var på hugget...

# 3-5-2-uppställningen passar inte den här ÖFK-upplagan, trebacklinjen läckte som ett såll när Gefle kontrade snabbt, det var hål på båda sidor om Noah Sonko Sundberg. Och kan Gefle såga upp den här uppställningen (som lägger grunden till det höga och intensiva presspelet, hur ska det då se ut när motståndet är allsvenskt?

# Sam Mensiro i en central mittfältsroll känns ju nästan som ett hån mot fotbollens idé, i alla fall när man förväntas vara det bollförande laget (som nu). Så fel ska man bara inte kunna tänka, det blir ju som att anfalla med tio man med en åskådare gående kring mittcirkeln. Mensiro deltar ju inte i det offensiva spelet.

För mig är det uppenbart; återgå till en fyrbackslinje och om Mensiro ska spela så ge honom en roll i backlinjen.

Mer som är uppenbart; i dagsläget har ÖFK bara en spetsforward (Blair Turgott, gjorde segermålet den här gången sedan han stulit bollen av en slarvande hemmaförsvarare). Malcolm Stolt har många fina egenskaper men lyckas just nu inte sy ihop dem till en helhet, två bleka insatser i rad och just nu en bit från startelvan.

Som ni förstår av raderna här ovan så håller jag fast vid det jag skrev i december när jag sammanfattade fjolårets säsong: Azrafshan bör satsa på en 4-2-3-1-uppställning, då finns chansen att han hittar ett lag med bättre balans.

Mycket bättre – och tid finns!

Här är några noteringar;

# ÖFK hade väldigt mycket boll kring Gefles straffområde (oftast erövrade med starkt presspel eller framtagna till vänster av firma Ouattra&Fritzson. Men sedan då? Dålig, för att inte säga usel. precision, i inspelen. Och när ÖFK fick chansen till avslut fanns ingen riktig hunger att trycka dit bollen. Det såg helt enkelt lite taffligt ut bland alla sneträffar. (Behövde Geflemålvakten Tim Markström ens göra en kvalificerad räddning trots det bitvis massiva ÖFK-övertaget?).

# Bristen på killerinstinkt blev alldeles tydlig i samband med de otaliga hörnorna (och de få offensiva frisparkarna). Här är ÖFK fullständigt ofarliga – men det är ju sedan gammalt!

# Intrycken från matcherna i Spanien förstärktes; Kalpi Ouattara och Ludvig Fritzson har redan hittat formen. Isak Ssewankambo blev bättre ju längre matchen framskred, Blair Turgott skaffar sig fina möljigheter (men sköt löjligt illa den här gången), Noah Sonko Sundberg var lugn och trygg och vi ser ut att kunna lita på Aly Keita även den här sommaren.

# Men dessvärre även det negativa från lägerveckorna; Eirik Haugan ser inte ut att kunna skilja på med- och motspelare i sitt passningsspel (vilka bjudningar han serverade hemmaforwards i första halvlek), Ronald Mukiibi har ingen pondus i sitt spel och Felix Hörberg är lika blek som en vitmålad vägg på sin högerkant!

# Jag skriver det igen (för femtielfte gången); Felix Hörberg måste få en back bakom sig för att blomma. Där har ni ett av skälen till en fyrbackslinje!

Till sist; det känns nästan löjligt att jag uppmanar Amir Azrafshan att skrota sin trebackslinje då jag under mina år som tränare i Ope i början 1980-talet var en av de första i svensk elitfotboll som satsade på just en trebackslinje (då sjöngs verkligen den raka fyrbackslinjens lov i det här landet, Bob Houghton, Roy Hodgson – ja, ni som kan vår fotbollshistoria fattar...) Jag var då, som nu, medveten om riskerna men tyckte att vi hade de perfekta pjäserna för det spelet. Det är möjligt att Azrafshan också tycker så. Men dagens match måste ha gjort honom medveten om att kursändringen har sina brister.

 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
Den här gången hade seger varit viktigare än prestationen
5 Februari 2021 klockan 21:48 av Agne Svärd
 

Förlåt, men alltför ofta förstår jag verkligen inte hur Amir Azrafshan tänker.

Var det verkligen rätt tillfälle att spela Isak Ssewankambo till höger i en trebackslinje när supertunga Lokomotiv Moskva stod på andra sidan mittlinjen, efter fjolårets blytunga serieavslutning och efter 0–1 och 1–3 under Spanienlägret?

Jag påstår verkligen inte att det var vikarierande lagkapten Ssewamkambos fel att försvarsspelet havererade under den andra delen av första halvlek och ÖFK förlorade med 0–4. Men kunde inte det här försöket ha skett vid ett lämpligare tillfälle?

Men Azrafshan var nöjd med det han såg.

”Vi lyckades med vår målsättning”, sa ÖFK-tränaren till Mittmedia efter matchen,

Själv tar jag mig för pannan.

Jag har varit med tillräckligt länge för att veta vad fotbollsspelare vill – mer än något annat: Vinna matcher oavsett om det handlar om tävling eller träning.

Det här ÖFK-gänget är inget undantag även om det finns dom som påstår annat (jag är urless på att höra att klubb och spelare är lite ”eljest”).

Men efter att ha avslutat fjolårets seriespel med sex raka förluster (efter uselt spel) och nu förlorat mot såväl Rostov som Lokomotiv Moskva kan jag garantera att längtan efter en seger var stor bland spelare (och förhoppningsvis även ledare) även om det är i början av februari och ytterligare en sketen träningsmatch.

Och så har man en tränare som inte ger dem chansen.

Med det material som var tillgängligt skulle givetvis..Sam Mensiro spelat i trebackslinjen (gärna centralt) och Ssewankambo på sin ordinarie mittfältsplats, det hade gett ett starkare och bättre balanserat ÖFK-lag. Om resultat hade blivit annorlunda får vi givetvis aldrig veta men förutsättningarna hade i varje fall varitt bättre. Dessutom vet alla som följt mitt ÖFK-skrivande att jag har svårt att se Mensiro ha en plats i startelvan, han ska definitivt inte ha en roll på mittfältet även om han gör viss nytta i presspelet.

Men jag hävdar att det är tio gånger viktigare med helt andra egenskaper i den rollen!

Och jag hävdar med emfas att det är viktigare att vinna än ”skapa fler lägen och komma bakom deras backlinje lite oftare”.I varje fall när man inte vunnit en match sedan Hedenhös dagar (Sirius borta 18 oktober förra hösten)!

***

Här är några noteringar:

# Det är möjligt att Azrafshan har rätt i sin analys att det var fler ÖFK-chanser den här gången. Men jag hävdar bestämt att möjligheterna var vassare i första mötet.

# Missad straff i första mötet (Blair Turgott), missad straff även den här gången. Isak Ssewankambo hade inte sin bästa dag på jobbet..

# Straffmissen var bara ett exempel på ÖFK:s största problem (förutom det havererade försvarsspelet när Lokomotiv gick från 0–0 till 4–0 på 18 minuter) den här eftermiddagen; detaljerna. Därför blev det heller ingen utdelning i det offensiva spelet.

b# Eirik Haugan framstod som en fjunig junior när han två gånger i rad blev bortvänd av ryska forwards med baklängesmål som följd. Haugan såg helt enkelt sliten ut efter tre veckor på den spanska solkusten.

# Sixten Mohlin må vara en sjutusan till närstridsmålvakt. Men i mina ögon är han tyvärr ingen att lita på!

# Blair Turgott var ÖFK:s främste den här dagen men marginalerna var inte på hans sida.

# Däremot kom aldrig anfallskollegan Malcolm Stolt in i den här matchen.

# Stabilt jobb av Noah Sonko Sundberg och Ludvig Fritzson. Piggt inhopp av Henrik Bellman och givetvis ska Jerell Sellars spela från start. Sellars hade en fot med i det mesta framåt den sista halvtimmen..

# Felix Hörberg behövde 88 minuter på sig för att få till ett inlägg med rätt adress (Fritzson nickade strax utanför), typ. Underkänt! Det är dags att steppa upp nu, Felix. Annars måste Azrafshan hitta en ny lösning på högerkanten.

# Tre träningsveckor med fantastiska förutsättningar. Det gillas! Men också tre veckor där vi inte sett röken av viktiga pjäser som Simon Krooo och Nebiyou Perry. Det gillas naturligtvis inte!

# Nu reser ÖFK hem, kryper in i ÖP-hallen och spekar match mot Gefle nästa helg

 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
ÖFK borde ha avgjort under den starka första timmen
27 Januari 2021 klockan 23:10 av Agne Svärd
 

0–1 mot ryska ligafemman Rostov i söndags blev nu 1–3 mot ryska ligaåttan och Champions league-meriterade Lokomotiv Moskva på onsdagseftermiddagen.

Och jag var ännu mer nöjd med ÖFK:s insats den här gången!

Det måste sägas: ÖFK:s spel första timmen mot Lokomotiv Moskva var så långt från ”januarifotboll” man kan komma, det var tävlingsfotboll. Stabilt bakåt, fyndigt framåt, följsamt i både den höga pressen och det låga försvarsspelet. Det borde ha gett betydligt mer än 1–1 innan alla byten gjorde att kvalitet och organisation inte längre höll samma klass samtidigt som ryssarna bytte upp sig i matchens andra halva.

Till skilland mot i söndags valde Amir Azrafshan att starta med sina starkaste kort: Aly Keita – Ronald Mukiibi, Noah Sonko Sundberg, Eirik Haugan – Felix Hörberg, Isak ssewankambo, Sam Mensiro, Ludvig Fritzson, Kalpi Ouattara – Malcolm Stolt, Blair Turgott.

Den elvan fungerade alldeles utmärkt från start. Redan efter fyra minuter kunde Turgott rulla in 1–0 sedan Ludvig Fritzson serverat inspelet med kirurgisk precision mellan mittback och målvakt.

Sedan fortsatte det av bara farten anförda av Ssewankambo och Fritzson som dominerade stort på mitten och styrde matchbilden. Det bäddade för flera fina möjligheter men skotten från Stolt och Turgott smet strax utanför eller så lyckades den ryske målvakten vara i vägen.

Ryska möjligheter? Ett par skott från distans men inte så mycket mer. ÖFK:s försvarsspel var synnerligen stabilt.

Men trots det lyckades Lokomotiv kvittera före pausvilan. Det var ytterst turligt; ett inspel från kortlinjen träffade Sonko Sundbergs fot, gick i bröstet på Eirik Haugan och Aly Keita blev satt ut spel.

ÖFK skulle dock ha haft 2–1 efter första 45. Efter ett fin upprullning till vänster prickade Kalpi Ouattara huvudet på Malcolm Stolt pch bollen satt perfekt i den ryska målburen.

Men målet blev underkänt. Ofattbart i mina ögon, det här var ett alldeles perfekt ÖFK-anfall där det inte fanns en enda möjlighet för domaren att hitta någon felaktighet; förspelet var elegant utan någon som helst fysisk kontakt, Stolt störde ingen i sitt upphopp och möjligheten till offside obefintlig.

Jag vet inte om jag upplevt något liknande under mina 55 år som fotbollsbedömare, det här kändes som ren galenskap!

Tidigt i den andra ronden fick ÖFK nya möjligheter; inhopparen Henrik Bellman var ytterst nära att styra ett inspel från vänster i nät, Sam Mensiro sköt över från fem meter efter en hörna och när ÖFK fick en billig straff (hands) sköt Blair Turgott inte bättre än att den ryske målvakten kunde rädda.

Här kom ryssarna undan med blotta förskräckelsen!

Men tre ÖFK-byten i paus, två byten efter en timme och ytterligare tre tio minuter senare blev lite för mycket. Kvaliteten sjönk, organisation med många spelare i ovana positioner blev instabil och framförallt förlorade man kraftigt i fysik och det blev till slut avgörande då Lokomotiv kunde avgöra till sin fördel med två nickmål på hörnor under matchens sista tio minuter.

Där kan man konstatera att ÖFK kom till korta...

Här är några noteringar;

# Trebackslinje mot Rostov, trebackslinje mot Lokomotiv. Räkna med att det blir ÖFK:s val i början av tävlingssäsongen.

# Det betyder att vi kommer att få se Kalpi Ouattara i en wingback-position till vänster. Det kan bli spännande, Kalpi har varit riktigt på hugget i de här två matcherna på spanska solkusten.

# Men samtidigt kan det bli bekymmer till höger. Felix Hörberg trivs betydligt bättre när han får en back bakom sig. Hörberg har inte fått ut mycket av värde så här långt. Här måste Azrafshan hitta en lösning för ÖFK behöver Hörbergs offensiv!

# Ludvig Fritzson var planens gigande den här eftermiddagen. Jobbade kopiöst över hela planen och var dessutom lyckosam i sitt passningsspel med flera fina inspel, inte minst med vänsterfoten. Han ser dessutom ut att vara raskare i fötterna än tidigare men det kan ju vara en synvilla, vi är ju fortfarande kvar i januari.

# Malcolm Stolt och Blair Turgott fungerade fint tillsammans i frontlinjen. Även här var det kvicka fötter som ständigt irriterade tröga ryska backar. Och det var så jäkla trist att inte Stolt fick sitt 2–1-mål godkänt. Det kommer varken han eller jag att glömma, det var ju rena stölden!..

# Aly Keita och Eirik Haugan fick spela hela matchen, Ouattara och Fritzson (som blev både utbytt och inbytt...) nästan hela matchen.

# Sammantaget efter de här inledande matcherna; två förluster men av mig får ÖFK tummen upp för sina prestationer. Och som jag skrev i inledningen, det här var verkligen inte ”januarifotboll”.

# Men trots sockret här ovan, de fasta situationerna, både med och mot, är verkligen ett sorgebarn. Jag blir fullständigt frustrerad över hur illa det är och att ingen lösning är i sikte.

 
Det finns 20 kommentarer att läsa.

 
Förlust mot Rostov men mycket var bra
24 Januari 2021 klockan 21:04 av Agne Svärd
 

Det är naturligtvis aldrig roligt att förlora men jag tror att de flesta som har sina sympatier för ÖFK kan stå ut med söndagseftermiddagens 0–1 mot den ryska ligafemman Rostov.

Visserligen ska man inte dra några slutsatser av en träningsmatch i slutet av januari men jag måste tillstå att med tanke på omständigheterna, och fjolårets serieavslutning i färskt minne, gjorde ÖFK:s årsdebut mig ganska nöjd. Här fanns redan nu saker som var riktigt bra!

När snön ligger meterdjup runt huset härhemma springer ÖFK omkring på sommargröna gräsplaner på den spanska solkusten. Om det är det många som har synpunkter på i dessa pandemitider; vad är rätt och vad är del?

Alla har rätt till sin åsikt men i mina ögon är det inga som helst problem. Men ni som tycker att det är åt helvete att i dessa svåra tider flyga till Marbella och ett tre veckor långt träningsläger får inte glömma att det här handlar om professionella fotbollsarbetare, det är mindre än en månad kvar innan tävlingssäsongen rullar igång och att förbereda sig under rådande förhållanden är en omöjlighet i vår del av världen.

Vanligtvis varje vinter och särskilt den här!

Med det sagt; ÖFK luftade stora delen av sin trupp i årspremiären, 21 spelare fick chansen att visa upp sig och bara målvakten Sixten Mohlin fick spela hela matchen. Startelvan såg en aning B-betonad ut, här fanns bland annat ett par inlånade IFK Östersund-ungdomar (Peter Amoran, 16, och Jakob Jonsson, 19) medan man avslutade med ett betydligt starkare manskap.

Det märktes också på matchbilden; det var i den andra halvleken som ÖFK var som bäst, speciellt den inledande halvtimmen som såg riktigt angenäm ut och även om målchanserna inte var speciellt många så fanns det några möjligheter till nätkänning. Allra närmast var Frank Arhin som i mitten av andra ronden hade ett vasst skott från distans samt ett avslut från nära håll som borde ha suttit innanför målramen istället för utanför.

Där hade ni matchens bästa ÖFK-anfall med många fina ingredienser!

Här är några noteringar:

# Rostov avgjorde till sin fördel på en straffspark i mitten av den första halvleken sedan Henrik Bellman uppträtt klumpigt i en ofarlig situation. Dimitri Polog sköt i ena hörnet, Sixten Mohlin kastade sig i det andra.

# Matchens största överraskning och behållning var utan tvekan Peter Amoran. 16-åringens mittbacksspel var en riktig ”åh, va fan var det där-upplevelse” Moget, säkert, fräckt (ett par av dribblingarna som siste man ser man annars bara i juniorsammanhang...) och dessutom en fin passningsfot.

# Kalpi Ouattaras inhopp efter pausvilan måste också framhållas. Fylld av energi tog han hand om hela vänstersidan, bra framåt, bra bakåt.

# Frank Arhin såg vass ut under sina 45 minuter och Malcolm Stolt är en intressant centertyp med många fina egenskaper.

# Jag måste medge att jag inte gillar träningsmatcher så här tidigt på året och med så lite träning i kroppen, jag tycker att risken för skador är onödigt stor. Men av det jag såg så kom ÖFK bra ur den här fighten, bara Ahmed Awad såg ut att ha fått någon typ av belastningsskada (ljumskan?) och tvingades avbryta efter en dryg halvtimme. trasslet med

# Och jag har svårt att förstå hur ÖFK så kapitalt misslyckades med att kommunicera trasslet med sina brittiska spelare och deras återkomst efter julledigheten. Det måste vara något i klubbens DNA som gör att man ständigt misslyckas med att berätta sanningen. Detta gäller oavsett vem som styr klubben och vem som sköter kommunikationen.

# Ny match på onsdag, den här gången mot Lokomotiv Moskva. Det är inga lätta lekkamrater ÖFK ställs mot mitt i vintern.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Mitt slutbetyg: Isherwood var årets bäste ÖFK-spelare
7 December 2020 klockan 22:54 av Agne Svärd
 

Fem spelare sticker ut.

Men bäst var Thomas Poppler Isherwood. Den 22-årige mittbacken höll stilen från början till slut.

Det är dags att syna och summera ÖFK-spelarnas insatser coronasäsongen 2020. Det gör jag genom att kolla igenom betygen från de 30 matcher som avverkats i rekordtempo.

Och då är det lätt att konstatera att en kvintett spelare höjer sig över sina lagkamrater, åtminstone i mina ögon; Thomas Isherwood, Aly Keita,Eirik Haugan, Jerell Sellars och Noah Sonko Sundberg,.

Isherwood får det högsta snittbetyger (skalan för varje match var 1–6) för sina 25 bedömda insatser: 3,72.

Här är hela listan:

1) Thomas Isherwood 3,72

Jag fattade tycke för den energiske mittbacken redan när han förra vintern dök upp i ÖFK-dressen. Men debutåret blev inte riktigt som jag trodde; Isherwood hade svårt att få ihop sitt spel då huvudet ofta ville lite mer än vad kroppen förmådde. Var utanför startelvan första två omgångarna men efter insatsen mot Örebro i den tredje ronden (0–0, belönades med en femma) har Isherwood varit en gjuten startspelare; energin har den här säsongen legat på rätt nivå. Brytsäker, stark i kroppen och på huvudet samt en okuvlig vilja kommer att ta den 22-årige mittbacken långt i karriären. En vänsterfotad mittback med dom egenskaperna söks i hela fotbollsvärlden! (25 matcher betygsatta).

2) Aly Keita 3,48

Aly Keita var länge Allsvenskans bäste målvakt, det berättade såväl ögat som statistiken. Det var nästan omöjligt för motståndarna att få bollen förbi ÖFK:s lagkapten, dessutom visade han en stabilitet i sitt spel som jag inte sett tidigarel. Men i avslutningen hände något. Efter sjukdom och Afrikaäventyr under landslagsuppehållet fick Keita inte stopp på de bollar som han gjorde tidigare på säsongen; mina betyg sjönk och statistiskt blev han passerad av ett par konkurrenter (Oscar Jansson i Örebro och Pontus Dahlberg, BK Häcken). Keita har dock chansen att vinna priset som Allsvenskans bästa målvakt i konkurrens av just Oscar Jansson och Elfsborgs Tim Rönning, besked får vi i mitten av månaden. (29 matcher betygsatta)

3) Eirik Haugan 3,32

Fjolårets stora överraskning fortsatte att utvecklas under sitt andra ÖFK-år. Framförallt tuffade han till sitt spel samtidigt som han även höjde andra detaljer, Haugan är längre ingen ”snäll kille” att möta (sju varningar). Tillsamman med Sonko Sundberg och Isherwood bildade Haugan länge ett av seriens starkaste försvarsblock. Säkert intressant för större klubbar, spelande mittbackar är en bristvara. Dessutom ung! (25 matcher betygsatta)

4) Jerell Sellars 3,30

Den stora överraskningen på min lista, den såg jag inte komma förrän vid summeringen av betygen. Skadedrabbade Sellars har bara en match från start, däremot nio inhopp (många tidiga). Och det är där Sellars har utmärkt sig, när Sellars kommit in så har han förändrat matchbilden – oftast på egen hand. Varberg, Norrköping och AIK, alla på bortaplan, är matcher som den unge engelsmannen vänt och räddat viktiga poäng, Skottet i krysset mot Helsingborg som gav tre poäng och skåningarna nådastöten är sånt som jag gärna minns. Sellars har mjuka fötter och är den i ÖFK som är överlägsen på att skaffa sig utrymme för att straffa sina motståndare. (Tio matcher betygsatta)

5) Noah Sonko Sundberg 3,28

Alltid bra förutom när han är riktigt bra! Sonko kan man lite på i nästan alla väder även om han såg ut att ha svårt att hitta den rätta formen under första halvåret där han saknade det rätta klippet i steget. Men när serien väl kom igång var Soko tillbaka på fjolårets niivå. Otroligt viktig för ÖFK:s stabila försvarsspel där han är en mästare att ”skära av” motståndarnas inspel från kanterna. Där är han bäst i Allsvenskan! (25 matcher betygsatta)

6) Rewan Amin 2,93

Given på det centrala mittfältet, klart bättre än förra säsongen men efter drygt halva serien tog det roliga slut för Amin. Korsbandsskadad i bortamötet med Elfsborg och resten av året har ägnats åt rehabträning. Amin har en tuff väg tillbaka, det vet alla som haft den här typen av skada. Statistiskt (sofascore.se) har Amin ett högre betyg än mitt! (15 betygsatta matcher)

6) Isak Ssewankambo 2,86

En av ÖFK:s viktigaste spelare, men också en av de ojämnaste. Ssewankambo kan vara rent lysande samtidigt som han kan vara riktigt dålig. Största problemet? Hans passningsspel, alldeles för ofta är det rent slarvigt. Men får han bättre skärpa i sina avlevereringar kommer han att kunna dominera det här laget; fysiken är fantastisk, förmågan att driva bollen över mittfältet och vinna mark är exceptionell, skottet utmärkt (men han skjuter för sällan...) Men som sagt, passningarna måste sitta annars är det andra inte mycket värt... (28 matcher betygsatta)

8) Nebiyou Perry 2,78

Perrys formkurva följde ÖFK:s, när Perry var bra så var ÖFK bäst i Allsvenskan, när Perry var dålig så var ÖFK sämst i serien... Här är bara frågan vad som är hönan och vad som är ägget? Helt klart är att Perry bär på en verktygslåda som innehåller fler saker än hos de flesta andra, det gäller bara att få ihop alla delar. Det gjorde han under den den framgångsrika perioden mitt i serien men inte före och inte efter. (23 matcher betygsatta)

9) Ronald Mukiibi 2,68

Åter en sönderhackad säsong (skador) och den har inte blivit vad varken jag, klubben eller Mukiibi själv hade hoppats på. Okej nästan alla gånger – men aldrig riktigt bra. Nej, det är bara att ladda om och hoppas att kroppen håller ihop lite bättre efter ytterligare en vinterträning. (13 matcher betygsatta)

10) Kalpi Ouattara 2,52

Kom lite sent in i säsongen men tog snabbt greppet om vänsterbacksplatsen. Men har i mina ögon (även om han i höst tog en plats i Elfenbenskustens stjärnbeströdda landslag) en del att bevisa. Det är lätt att gilla hans offensiva utflykter, hans energi och fina vänsterfot men faktum är att det bara blivit en futtig assistpoäng trots otaliga försök. Och defensivt finns uppenbara brister, det kan vi alla se. Men grabben är ung och jag ger honom en chans till, får Ouattara ihop alla bitar blir det bra. (25 betygsatta matcher)

10) Ludvig Fritzson 2,52

Äntligen blev det en plats i startelvan för den sympatiske ”Ludde”. Och till slut fick han också spela där jag länge hävdat att han ska vara, på mittfältet. ”Ludde” blir förmodligen aldrig någon stjärna men han har egenskaper, framförallt ett stort fighterhjärta, som alla lag behöver. Dessutom blev det tre mål! (23 matcher betygsatta)

12) Blair Turgott 2,44

Årets stora överraskning, utan tvekan. Jag såg ingen framtid i honom under fjolårets höst, inte heller under seriens inledande tredjedel. Men när Jordan Attah Kadiri drog till Belgien blev det en plats ledig längst fram – och under Amir Azrafshans ledning hittade Turgott helt rätt. Sju mål, i särklass ÖFK-bäst, och massor av löpmeter (kanske onödigt många...) i det offensiva presspelet. Här är det bara att erkänna: Jag hade fel om Turgott. Hands up! (25 matcher betygsatta)

13) Simon Kroon 2,40

En av lagets största begåvningar, absolut, men för Simon Kroon är 2020 ytterligare en säsong förstörd av skador. Med under den inledande Burchnall-perioden samt tre matcher i höst – det är allt. Frågan som vi nu alla måste ställa: har Kroon kropp för fotboll på elitnivå? Nu har det jäklats så länge att vi bara kan hoppas. (Tio matcher betygsatta)

14) Sam Mensiro 2,36

Mensiro har ingen given olats i det här laget (tio från start) men som hjälpgumma, i år nästan enbart på högerbacken, har hans insatser varit fullt godkända. Förlängde sitt kontrakt i somras, överraskande i mina ögon, men klubben har säkert något i bakfickan för en av sina trotjänare. (14 matcher betygsatta)

15) Felix Hörberg 2,29

Hörbergs svaga start (under Burchnall) bäddar för det låga slutbetyget. Med Azrafshans inträde flyttades Hörberg upp högre i banan, fick en back bakom sig, och växte flera tum som spelare! Hörbergs kvicka fötter ger motståndarna stora problem och borde ha resulterat i mer än två mål och tre assist. Här finns potential till mycket mer! (28 matcher betygsatta)

16) Charlie Colkett 2,23

Nej, inte heller den här sommaren har Colkett övertygat mig om sin storhet. Ja, alla ser vi den fina vänsterfoten. Men den ger väldigt liten utdelning: Inget mål, en assist – det är ju ett uselt facit för lagets ”bäste” passningsspelare. Dessutom en hel drös med dåliga frisparkar och illa slagna hörnor. Här har klubben ett problem att lösa. (22 matcher betygsatta)

17) Jordan Attah Kadiri 2,08

Stänkte in mål i vinterns tränings- och cupmatcher och blev ett stekhett namn inför den uppskjutna seriestarten. Men när Allsvenskan drog igång hade Kadiri tappat en del av stinget, det blev ”bara” tre mål (på tolv matcher). Men det räckte för att en belgisk andradivisionsklubb skulle öppna plånboken, Kadiri drog vidare till nya äventyr och ÖFK fyllde den tomma kassakistan med tio friska miljoner, typ. En av årets bästa affärer i svensk fotboll! (Tolv matcher betygsatta)

18) Henrik Bellman 1,92

Det är lätt att känna sympati för den här 21-åringen. Han kämpar och sliter och försöker verkligen att göra sitt bästa i alla lägen. Men efter de här säsongerna i ÖFK (och Norge) måste nog konstateras att Allsvenskan är kanske en nivå för hög för Bellmans kapacitet. (Tolv matcher betygsatta)

18) Francis Jno-Baptiste 1,92

Utlånad under ”våren” till Eskilstuna, tillbaka i ÖFK när serien vände och har utan tvekan gjort några riktigt fina insatser. Tre mål på så liten speltid är utan tvekan respekt. Men; i mina ögon är Baptiste enbart en straffområdesspelare, på vägen dit blir han avslöjad med för mycket kvist i fötterna! (13 matcher betygsatta)

20) Marco Weymans 1,75

Vad hände här? Visst har det kommit rapporter om diverse skadeproblem men här har vi en kille som seglat under radarn i nästan en hel säsong. Samma typ av spelare som Kalpi Ouattara – både framåt och bakåt – men sämre. (Åtta matcher betygsatta)

***

# Sixten Mohlin, Frank Arhin, Alex Purver, Ahmed Awad, Nikolaos Dosis, Brian Martin och någon som vi inte har sett röken av har betygsatts få eller inga gånger och får därför inget slutbetyg.

***

# Det får heller inte tredjemålvakten Andrew Mills som i sista stund fick hoppa in och besegra Sirius på bortaplan. Mills gjorde det på ett lysande sätt och jag gav honom en fyra i betyg. Men knorren i den insatsen är att statistiskt belönades Mills (av sofascore.se) med betyget 8,0. Och när vi nu summerar årets serie har ÖFK-målvakten det högsta snittbetyget av Allsvenskans samtliga spelare! Ge honom ytterligare en chans och ett nytt kontrakt – det har han förtjänat!

***

Värt att poängtera. De som spelat de sista sex matcherna (bara förluster och 2–20 i målskillnad) har drabbats hårt i betygssättningen! Tuffast var det för Noah Sonko Sundberg som tappade två placeringar på den bleka insatsen i Malmö…

***

# Till sist; Min startelva skulle se ut så här (uppställning 4-2-3-1): Aly Keita – Noah Sonko Sundberg, Eirik Haugan, Thomas Isherwood, Ronald Mukiibi – Isak Ssewankambo, Ludvig Fritzson – Felix Hörberg, Jerell Sellars, Nebiyuo Perry – Blair Turgott.

Kalpi Ouattara, en frisk Simon Kroon och en hel Rewan Amin är de som konkurrerar i första hand. Och det är väl ungefär som mina betyg berättar om!

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Den här gången hade resultatet ingen betydelse
7 December 2020 klockan 21:19 av Agne Svärd
 

ÖFK avslutade sin femte allsvenska säsong med att förlora mot svenska mästarna Malmö FF med 4–0. Men den här gången hade varken resultat eller prestation någon som helst betydelse; MFF hade redan för några veckor sedan säkrat sin 21:a mästerskapstitel och för ÖFK var slutplaceringen av akademisk betydelse.

Men framförallt och inte minst;

Det här var naturligtvis en match för ÖFK:s del som hamnade helt i skuggan av den tragiska olyckan i fredags där styrelseledamoten Robert Sundqvist förlorade livet och klubbens nye akademichef Stefan Lundin skadades svårt.

När sånt inträffar blir resultatet i en betydelselös fotbollsmatch av noll och intet värde, även på den här nivån. Respekt och alla tankar till de drabbade och deras nära och kära.

Efter att ha levt ett helt yrkesliv bland rubriker om ond bråd död, olyckor och ammat elände så är det få saker som berör mig så illa som när barn, unga och människor som är mitt i livet rycks ifrån oss, till synes alldeles i onödan.

Vägen är en farlig plats att vistas på, jag tror att vi alla underskattar den faran!

***

Nere i Malmö hann ÖFK inte komma in i matchen innan den var avgjord. Aly Keita fick hjärnsläpp redan efter sex minuter (indirekt frispark och 1–0 Anders Christiansen) och i anfallet efter gick ett samlat ÖFK-försvar bort sig på Jon Knudsens långa inkast och Isaac Kiese Thelin kunde stöta in 2–0.

Matchklockan visade åtta minuter och det stod 2–0 på tavlan. Klart som korvspad att det var kört redan där och resten blev en expeditionsaffär där ÖFK inte lyckades hota svenska mästarna en enda gång på allvar under 90 minuter.

Det räcker så från den här eftermiddagen. 4–0 var för övrigt i underkant, 20–4 i avslut och alla fattar...

***

Betygen? Jag tänker inte anstränga mig för att hitta någon som eventuellt var något lite bättre än någon annan efter en sådan här insats. Det blir ettor rakt av: Aly Keita 1 – Ronald Mukiibi 1, Thomas Isherwood 1, Noah Sonko Sundberg 1, Kalpi Ouattara 1 – Sam Mensiro (91) 1, Charlie Colkett (46) 1, Isak Ssewankambo 1 – Felix Hörberg 1, Blair Turgott (83) 1, Henrik Bellman (46) 1. Ersättare: Malcolm Stolt (46) 1, Nikolaos Dosis (46) 1, Francis Jno-Baptiste (83) och Alex Purver (91) betygsätts ej.

***

ÖFK landade nu på 13:e plats i tabellen, ungefär där jag trodde när den här coronasäsongen drog i gång i mitten av juni. Jag såg Helsingborg, Falkenberg, Kalmar FF, ÖFK, Mjällby och Varberg, kanske även Sirius, som potentiella avstigningslag. Det blev de två förstnämnda, Kalmar har fortfarande chansen (via kvalspel i veckan mot Smålandskollegan Jönköping Södra) medan Mjällby och Varberg klarade sig överraskande bra. Mjällbys slutliga femteplats är sensationellt bra liksom Elfsborgs andraplats.

***

Malmö FF var en guldkandidat som höll, här fanns både bredd och topp.

På papperet var Hammarby (efter deras grymma slutforcering förra hösten) svåraste opponenten. Det gick inte alls, Hammarby slutade åtta. Årets besvikelse tillsammans med AIK och IFK Göteborg. Och vad hände i Norrköping? Med det materialet och den starten på serien?

***

ÖFK-bästa den här sommaren:

# Kontraktet räddades och vi får en sjätte allsvensk säsong på Jämtkraft arena.

# Ghoddos-domen, där hängde verksamheten på en skör tråd!

# Mittendelen av serien där 14 omgångar gav 23 poäng, formstarkast där och då!

# Bortaspelet som också gav 23 poäng, femma i bortatabellen.

# Försvarsspelet i 22 omgångar.

***

Bästa matcherna, enligt min betygsskala: Elfsborg, AIK, Norrköping och Sirius, alla på bortaplan. Tio poäng in där!

***

ÖFK-sämsta den här sommaren:

# Avslutningen; sex raka förluster och 2–20 i målskillnad.

# Hemmaspelet, bara två segrar och tio poäng. Och många svaga prestationer.

# Skador hör till spelet men Simon Kroon, Jerell Sellars och Ronald Mukiibi har inte fått en ärlig chans den här sommaren. Och för Rewan Amin tog det slut efter halva säsongen (korsbandet).

***

Sämsta matcherna enligt min betygsskala: Mjällby borta, Varberg hemma, Göteborg hemma samt Malmö FF här i avslutningen, dessutom Sirius hemma i andra omgången. 0–17 på dom fem matcherna, brrrr.

***

Halmstad och Degerfors blir nya motståndare nästa år. Båda tillhör den svenska fotbollsadeln, Halmstad med sina 54 säsonger i högsta serien, Degerfors kommer med 29 i bagaget.

***

Lars Larsson och min gamle arbetskamrat Tord Andersson har i veckan haft varsitt mycket tänkvärt och mycket relevant inlägg på den här sajten: vem pekar ut den sportliga färdriktningen i Östersunds FK, vem bestämmer hur ÖFK ska spela?

Jag har själv berört ämnet ett antal gånger sedan Daniel Kindberg för ett par år sedan diskvalificerade sig själv och Graham Potter tog med sig hela den sportsliga kompetensen (inte minst den anonyme diamanten Kyle Macauley) och drog hem till de brittiska öarna

Fram till dess var det inga bekymmer, allt var glasklart; Potters possessionfotboll drog fram som en stormvind i såväl Sverige som ute i Europa och Kindberg skötte affärerna bland bovar och banditer i fotbollens dysfunktionella värld.

Men sedan?

Svaret är givet: Det har spretat åt alla håll!

Jag förstår naturligtvis att det blir jätteproblem i en klubb när hela ryggraden plockas bort och när ersättarna inte är tillräckligt skickliga eller tillräckligt starka för att stå emot de krafter som verkar bakom kulisserna. David Webb dök upp som ”teknisk direktör”, påstods sitta inne med ”fantastiska kontakter”,men visade sig vara en lycksökare (efter våra mått mätt) som plockade hit spelare med tveksamma kvaliteter och lämnade en hög med saltade räkningar bakom sig..

Tränaren Ian Burchnall, rekryterad av Kindberg som tillfällig ersättare till Potter men som sedan fick chefsskapet på heltid när den planerade lösningen sprack, gjorde så gott han kunde. Men i brytningen mellan ÖFK:s DNA (Potterfotbollen) och bristen på kompetens i den ”nya” spelartruppen gick Burchnall vilse; han borde redan i maj förra året (efter haveriet på Tele2 där Hammarby smulade ÖFK:s spelidé sönder och samman) lagt om kursen. Han gjorde det till en viss del under senhösten (lite enklare och lite rakare, det räddade kontraktet) men var i år tillbaka på ruta ett, inte minst med ett hasardliknande passningsspel i och kring det egna straffområdet.

Alldeles uppenbart var det ”någon” som berättade för Burchnall hur det skulle se ut.

Det kostade ÖFK poäng i inledningen – och Burchnall jobbet efter sju omgångar.

Amir Azrafshan kom in och, efter ett par matcher, ändrades färdriktningen alldeles påtagligt. Allting förenklades; borta var risktagandet kring det egna straffområdet och framåt var det snabbt, rakt och tydligt.

Det gav en fantastisk utdelning; under 14 omgångar (9 till 22) spelade ÖFK ihop 23 poäng, var ett av seriens formstarkaste lag och gick från sista plats till chans på Europaspel!

Men så skulle detaljer ”utvecklas” och alla vet vi nu hur det gick.

Det hade inte hänt om ÖFK hade haft en stark sportslig styrning, då hade man fortsatt på den inslagna enkla, raka vägen för att sedan utvärdera och utveckla till nästa år.

Jag hade förhoppningar på den nya ”sportkommitté” som bildades den här säsongen (den borde ha funnits på plats för länge sedan med tanke på det som hänt i föreningen), att man därifrån skulle kunna någon form av sportslig stabilitet med allt vad det innebär. Men den havererade i ett tidigt skede när gamle mästertränaren Sören Åkeby drog ”rasse-kortet” och när nu Leif Widegren kliver av blir jag riktigt bekymrad, vad är då kvar?

Widegren har levt hela sitt liv i den här märkliga miljön, har en stor sportslig kompetens, ett ännu större kontaktnät, har inte haft några problem att ”jobba dygnet runt” och bär dessutom ett ÖFK-hjärta av guld.

Vem kliver in och tar den rollen?

Ingen,påstår jag. Tvärsäkert! Fotbollskunnande (på den här nivån) är en bristvara i såväl ÖFK:s organisation som i hela vårt område och nätverk tar år att bygga, massor av år!

***

Med hänvisning till det ovan skrivna; det knottrar sig på skinnet när jag ser nye vd:n Michael Schahine säga (här på saften) efter presskonferensen i fredags när dam- och akademisatsningen presenterades att ”ÖFK satsar på jämställdhet” och ”vi måste följa med det övriga samhället”.

Jo, jag vet. Kommer man från näringslivet så måste man säga det politiskt korrekta, annars är man körd. Jag har hört det så många gånger och kommer att få höra det även i framtiden – fan ta den som törs gå mot pk-strömmen.

Men elitidrott är någonting helt annorlunda, där måste man släcka bränder innan man kan vandra vidare mot nya mål.

Annars är man också körd…

Det betyder också att man inte så sällan måste våga ta beslut som är ytterst obekväma bara för att överleva. Även om medlemmarna i ÖFK har sagt att det ska finnas en verksamhet för tjejer och att sponsorer (kommunen) vill se (kräver) en jämställd verksamhet så måste man rädda det som är, och måste vara, klubbens huvudmål: att vara en elitförening.

Det finns ingen annan än ÖFK och kommer heller inte att finnas någon annan än ÖFK inom överskådlig tid och det måste vi värna. Till varje pris!

Men när den sportsliga styrningen är i stort sett obefintligoch kvaliteten på spelartruppen kan diskuteras så är det, i varje fall i mina ögon, givet var befintliga resurser måste satsas.

Och för att tala klartext; det råder ingen som helst brist på varken bredd eller jämställdhet bland fotbollsföreningarna i Östersunds kommun.

Det sysslar alla andra med, precis alla!

Fotnot: I morgon får ni veta vad jag tycker om spelarnas insatser den här säsongen. Det är dags att summera betygen!

 
Det finns 14 kommentarer att läsa.

 
Om vi backar bandet så hittar vi en trist sanning
29 November 2020 klockan 23:37 av Agne Svärd
 

Frågan är bara; vad är sämst?

# Hemmastatistiken: Futtiga tio poäng på femton matcher efter två segrar, fyra oavgjorda och tio förluster.

# Avslutningen: Fem raka förluster (just nu) eller sex förluster på de senaste sju matcherna och 20 insläppta mål (från att ha haft seriens tätaste försvar i 22 omgångar...)

Ja, det är bara att välja.

0–4 mot IFK Göteborg i årets sista strid på Jämtkraft arena var sannerligen inte mycket att flina åt. En bra öppning i båda halvlekarna betyder naturligtvis inte ett skvatt när det hela slutar i att man har blivit nedbankad i skoskaftet för femte matchen i rad.

Men egentligen måste det här sättas in i ett ännu större sammanhang för att bestämma sig för var ÖFK står just nu. Då räcker det inte bara med att titta på ett uselt hemmafacit och en trist avslutning.

Vi måste ta ett helhetsgrepp och backa bandet tillbaka till mitten av maj förra året, debaclet mot Hammarby på Tele 2 arena och vad som sedan presterats.

Då kommer vi betydligt närmare sanningen och den är inte rolig att berätta:

# Efter det var ÖFK Allsvenskans i särklass sämsta lag säsongen 2019 och klarade kontraktet med minsta möjliga marginal.

# Efter första tredjedelen i årets serie låg ÖFK sist i tabellen.

# Och med den här avslutningen är man nog sämst också i den sista tredjedelen.

Kvar blir då bara tio-tolv matcher mitt i den här säsongen då ÖFK hittade rätt med suveränt målvaktsspel, starkt försvarsspel och snabba omställningar som gav osannolikt god utdelning. ÖFK framstod som seriens formstarkaste lag och de mest rättrogna supportrarna började yra om Europaspel.

Men det var inte sanningen, det var bara en illusion (som dock räckte till ett nytt kontrakt, tack!).

När 29 omgångar nu är spelade, bara en match återstår (svenska mästarna Malmö FF på bortaplan) och plussar på stora delar av fjolåret så blir i alla fall min bild glasklar;

Spelarmaterialet är inte bättre!

Ni som följt mina krönikor har givetvis sett att jag har hävdat den åsikten vid ett antal tillfällen medan många andra hellre lagt skulden på exempelvis förre tränaren Ian Burchnall (fick sparken efter omgång 7).

# Burchnall hade naturligtvis sina brister (bland annat tjurade han på med den fullständigt hopplösa idén med possessionspel kring det egna straffområdet). Men Burchnall var ju ingen trollkarl.

# Ersättaren Amir Azrafshan är ingen trollkarl han heller även om det var många som hävdade det efter den starka inledningen. Men efter ytterligare några veckor vet vi bättre och kan nyktert konstatera att det ser inget vidare ut när vi lägger ihop ett plus ett.

Insatsen mot Göteborg – även om den i praktiken inte hade någon betydelse medan matchen betydde ”allt” för Blåvitt – var bara en trist upprepning av många svaga insatser under oktober och november.

Det här är helt enkelt inte allsvensk kvalitet

Och det gnager mest: Med värvningsstoppet får vi leva med den här truppen (minus några förmodade förluster...) ytterligare en säsong. (Det här ska jag utveckla ytterligare när jag summerar 2020).

Här är några noteringar;

# Det viktigaste från söndagseftermiddagens match var givetvis att IFK Göteborg här säkrade allsvenskt spel nästa sommar. Sveriges efter Malmö FF framgångsrikaste fotbollsförening (tvåa i maratontabellen med 88 säsonger och 3.510 allsvenska poäng, 18 SM-guld, åtta cupguld och två vinster i Uefacupen) ska naturligtvis inte behöva hamna i den här situationen. Men något gick fel, jag hävdar att fallet inleddes redan långt före den här säsongen. Ingen kan dock klaga på det jobb som utfördes på Jämtkraft arena, det var både stabilt och med finess! Gamle storbacken Roland Nilsson (118 landskamper, bland annat) kallades in på sensommaren för att bringa ordning i verksamheten och trots en hel del motigheter på vägen (skador och sjukdomar – sex spelare har varit drabbade av covid-19) så kunde han nöjt konstatera att uppdraget nu var utfört!

# ÖFK kom till spel utan Eirik Haugan, Ludvig Fritzson och Nebiyou Perry, alla tre med ”känningar”. Det gav naturligtvis utslag i slagkraften både framåt och bakåt.

# Det var många i hemmalaget som underpresterade, det ska gudarna veta. Mest besviken blir jag på Ronald Mukiibi och den geistlöshet han visade i sitt spel på högerkanten. Mukiibi, som åter haft en trasslig säsong med bara sju matcher som startspelare, ska ju vara en av dem som bär det här unga ÖFK-gänget, det kravet måste ju både jag och klubben kunna ställa. Här visade han noll och intet, kan man ge ett minusbetyg?

# ÖFK hade en bra start på matchen som gav några halvchanser. De skapades från högerkanten där Felix Hörberg skaffade sig ett tidigt slagläge på rutinerade Sebastian Eriksson. Men Hörberg, som hans lagkamrater, valde oftast en extra bolltouch och så blev målchansen genast mycket sämre.

# Ett missat Sonko Sundberg-uppspel gav Göteborg en trippelchans efter 18 minuter. Där sattes matchbilden, gästerna fick energi medan ÖFK drabbades av pyspunka.

# Som jag skrev efter 0–4 mot Varberg förra söndagen: Vi ska inte skylla förlusten på Aly Keita. men just nu räddar han nästan ingenting, det är märkligt så det kan svänga.

# Charlie Colkett satte bra fart på några hörnor den här eftermiddagen, ett par var faktiskt riktigt vassa. Men när Colkett fick chansen på en frispark i bra läge bjöds vi på ännu en i raden av fiaskovarianter. Vem är det som kommer på dom här dumheterna?

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Ronald Mukiibi 1, Noah Sonko Sundberg 2, Thomas Isherwood 2, Kalpi Ouattara 1 – Felix Hörberg (82) 2, Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett 2, Nikolaos Dosis (46) 1 – Blair Turgott (82) 2, Henrik Bellman (64) 1. Ersättare: Ahmed Awad (46) 2, Francis Jno-Baptiste (64) 1, Alex Purver (82) och Malcolm Stolt (82) betygsätts ej.

Till sist; I veckan meddelade ÖFK att de åter gör en satsning på ett damlag när de tar hand om tjejerna i Sockertoppens IF. För oss som varit med under några år kommer det här inte som någon överraskning, allrahelst som klubbens medlemmar faktiskt röstat för att det ska finnas verksamhet även för tjejer. D et var väl bara en tidsfråga när beskedet skulle komma,

Givetvis kom också reaktionerna, samma som vi hört så många gånger tidigare när någon haft viljan att röra om i den här grytan.

Bra eller dåligt?

Jag har faktiskt ingen åsikt i den frågan mer än att jag applåderar att Anneli Andersén åter ska göra en insats för länets (dam)fotboll.

Men det jag inte fattar: Varför ska ÖFK dra på sig ytterligare ett problem just nu, räcker inte de bekymmer som klubben brottas med? De är ju gigantiska. Låt vara att nivån i ett första skede ligger ganska lågt (för att vara en elitförening) och att det finns finansiering (sponsorer). Men kraven växer fort – från alla håll!.

Det kan jag garantera.

Men jag kan inte garantera att ÖFK har energi att hålla i den här satsningen över tid.

 
Det finns 26 kommentarer att läsa.

 
Kallt, blåsigt och en rejäl formsvacka
22 November 2020 klockan 23:34 av Agne Svärd
 

Vi tar det positiva (det kräver ingen energi för det är så få saker...):

# När Djurgården klappade till Kalmar FF med 3–0 tidigt på söndagseftermiddagen så var allt klart även i teorin; ÖFK spelar allsvensk fotboll även säsongen 2021 (såvida inte det dyker upp några knasigheter vid sidan av fotbollsplanen).

# Nikolaos Dosis, 19-åringen som nye ÖFK-tränaren Amir Azrafshan tog med sig från division 4-fotbollen i Djursholm, kommer att bli en viktig ingrediens i framtidens ÖFK.

Resten var nattsvart, beckmörkt – ja, hela paletten i den delen av färgspektrat – när ÖFK förlorade med 0–4 mot Varbergs Bois.

Det var inte roligt på Jämtkraft arena denna sena novembersöndag; kallt, blåsigt och skitfotboll av hemmalaget.

ÖFK avslutar serien i en avgrundsdjup formsvacka: tre poäng på de senaste sex matcherna (3–2 borta mot Sirius) och 16 insläppta mål av seriens fram till dess försvarsstarkaste lag. Och dessutom två matcher kvar, Göteborg hemma nästa söndag och avslutningen i Malmö om 14 dagar. Lår det gå fort, det här är inte kul längre. På många sätt och vis...

Frågan är bara vad som hände efter den superstarka andra tredjedelen då ÖFK var seriens formstarkaste lag, från topp till botten över, lätt överdrift, en natt.

Insatsen mot Varberg kanske sitter på åtminstone en del av svaret:

# Målvakten Aly Keita tog under de 22 första omgångarna ”allt” och var seriens bästa, nu tar han ”inget”.

# Noah Sonko Sundberg, Eirik Haugan och Thomas Isherwood var en ytterst svårforxcerad mur framför Keita, ögat sa att där var det i stort sett tätt och det kunde även avläsas i statistiken. Men Sonko har varit avstängd i omgångar, Isherwood skadad (tre matcher) och muren har rasat. Det läckte lite här och där sedan Varberg snott bollar med sin höga press och ÖFK:s backlinje inte hunnit samla sig. (Dessutom var startuppställningen med Haugan till vänster om Isherwood i mittblocket ett gigantiskt feltänk, båda såg ut som vilsna orienterare under den första halvtimmen).

# Varberg hade inga som helst problem med att sticka in första passet bakom ÖFK:s mittfält (som inte funkar varken framåt eller bakåt, där har det hackat länge) och därifrån utmana backlinjen. Varberg har sökt det spelet hela säsongen, här fick dom full utdelning.

# Blair Turgott har i stort sett ensam lyckats sköta den första pressen med ett fantastiskt löpande, det är vi många som noterat. Nu joggade han runt i 90 minuter utan att störa Varbergs uppspel det minsta.

Sammantaget:

Det var ett försvarsspel helt utan energi och då vinner man inga matcher i Allsvenskan! Och det är tyvärr så det har sett ut den senaste månaden.

Några noteringar;

# 14 matcher, två segrar och tio poäng. Det är ÖFK:s trista hemmafacit säsongen 2020. En chans återstår att putsa de svaga siffrorna, Göteborg nästa söndag. Fan tro't! Åtminstone efter den här trista kvällen.

# Aly Keitas, Sonko Sundbergs och Kalpi Ouattaras utflykt till Afrika under landslagsuppehållet var verkligen inte formhöjande. Keita ska inte lastas för förlusten men bidrog heller inte med mycket, Sonko såg seg ut hela matchen medan Ouattaras vanligtsvis så passningssäkra vänsterfot var ständigt felriktad från start till dess att han blev utbytt tio minuter före slutet..

# Felix Hörberg hade i alla fall lite klipp i steget (det kan man inte säga om många av hans lagkamrater) och var ett av få vapen när ÖFK jagade mål i andra halvlek och chansen fortfarande fanns. Då byttes han ut. Obegripligt!

# Hur kunde Blair Turgott få spela hela matchen? Också obegripligt!

# Nebiyou Perry och Ahmed Awad fick varsin dryga halvtimme, De gav under en kort stund hemmalaget lite hopp – men inga mål!

# Som ni ser, mycket var trist i hemmalaget. Men jag kan inte låta bli att lyfta Nikolaos Dosis för hans insats. 19-åringen från Djursholm gjorde här sin blott andra match från start men uppträder i de flesta situationer som en fullfjädrad allsvensk spelare, han ser inte ut att vara det minsta imponerad av situationen. Tempot är kanske inte på plats ännu men Dosis har verkligen koll på var han har sina medspelare och hamnar därför heller inte i tidsnöd. Tryggt och säkert levererar han sina passningar, 91 procent till rätt adress! Det är en anmärkningsvärt hög siffra i den utsatta och hetsiga positionen, den typen av träffsäkerhet brukar bara mittbackar (som spelar bollen mellan varandra...) ha. Givetvis finns massor av saker att putsa på men Dosis ser ut att ha en välfylld verktygslåda att jobba med!

# Varberg, som nu passerade ÖFK i tabellen, har gjort en imponerande debutsäsong i Allsvenskan, långt mycket bättre än de flesta hade kunnat förutse. Och man har gjort det med ett hemmabygge och med små resurser. Vilken klassresa, sånt måste bara applåderas. Dessutom kan deras Astrit Selmani (två mål mot ÖFK) bli seriens skyttekung. Han toppar just nu skytteligan med sina 14 fullträffar- Selmani spelar inte i Varberg nästa sommar, det är både jag och lagets tränare Joakim Persson övertygade om. Inte en chans!

Till sist, här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 2, Noah Sonko Sundberg 1, Eirik Haugan 2, Thomas Isherwood 2, Kalpi Ouattara (82) 1 – Felix Hörberg (74) 2, Isak Ssewankambo (58) 1, Nikolaos Dosis 3, Henrik Bellman (58) 1 – Blair Turgott 1, Ludvig Fritzson (82) 1. Ersättare: Nebiyou Perry (58) 2, Ahmed Awad (58) 2, Malcolm Stolt (74) 2, Ronald Mukiibi (82) och Charlie Colkett (82) betygsätts ej.

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Grattis ÖFK - men nu är det dags att berätta sanningen!
11 November 2020 klockan 18:02 av Agne Svärd
 

Det är bara att säga grattis till Saman Ghoddos och Östersunds FK efter tisdagseftermiddagens besked från CAS (Court of Arbitration för Sport). Skadeståndet mot Ghoddos, där ÖFK var solidariskt betalningsskyldiga, på fyra miljoner euro (cirka 40 miljoner kronor i dagens kurs) från förra sommarens dom i FIFA, det internationella fotbollsförbundet, är därmed undanröjt.

FIFA-domen har legat som en blöt filt över ÖFK:s verksamhet sedan beskedet meddelades i slutet på augusti förra sommaren på mer än ett sätt, ja, faktiskt på alla sätt! Domen var en missil som i dessa fulla kraft hade kunnat skjuta hela föreningen i sank.

Jag har därför all förståelse om styrelsefolk, kanslipersonal, spelare, ledare och supportrar steppade runt på dansgolvet i någon slags segeryra.

Utslaget i CAS var verkligen årets i särklass viktigaste seger!

Men.

Nu gäller det att hålla huvudet kallt och inse att såväl Saman Ghoddos som ÖFK handlade fel för drygt två år sedan och blivit dömda för del. Enligt domen i FIFA och som nu fastställdes av CAS så bröt Ghoddos sitt anställningskontrakt med den spanska klubben SD Huesca och att ÖFK ”framkallade en sådan överträdelse”.

För det straffas Ghoddos med fyra månaders avstängning (redan avtjänat) och ÖFK med värvningsstopp i två ”fönster” under kommande år.

Att inga böter behöver betalas beror, enligt CAS, på att spanjorerna inte kunnat påvisa att Ghoddos kontraktsbrott åsamkat dem någon skada.

När ÖFK-ordföranden Mattias Rasteby på föreningens hemsida på onsdagsmorgonen kommenterar utslaget i CAS nämns detta faktum bara i en bisats (”vi fick sona två transferfönster men med den trupp vi idag har och med den ledarstab som vi idag har så känner vi ingen oro över att hantera de hindren”).

I övrigt andas Rastebys penna ”business as usual; ”tio miljoner (reserverat belopp) försvinner från skuldsidan på balansräkningen och inom kort kör vi igång med investmentbolaget, årskorten är släppta och sponsorförsäljningen är igång...”.

Han kunde också ha nämnt ”Fjällfonden” där klubben ännu en gång ber om ekonomisk stöttning av allmänheten.

Där går Rasteby i samma fälla som klubben gått i så många gånger tidigare senaste åren. Här hade ÖFK-ordföranden chansen, en gång för alla, att berätta vad som verkligen hände i den här, för både Ghoddos och klubben, så sorgliga historien.

Rasteby kunde här ha visat att gamla tider är över, att nya vindar blåser i hans klubb.

Men inte en antydan, inte ett kommatecken. Det är framåt som gäller...

Jag tror inte ett dugg på strutstaktiken. I min bok måste man först avsluta en historia innan man kan gå vidare.

ÖFK måste berätta varför man blivit dömd och straffad, rakt och ärligt – även om man riskerar att stöta sig med någon med fordringar...

Det är enda sättet att återvinna ett skadat förtroende. Allrahelst som föreningen så här långt, även i den här historien, hävdat att man inte har begått några fel.

Det kan man inte längre. CAS-domen berättar något annat!

 
Det finns 34 kommentarer att läsa.

 
Tre saker som stör efter ÖFK:s tredje raka förlust
7 November 2020 klockan 22:46 av Agne Svärd
 

ÖFK förlorar för tredje matchen i rad och det är inte mycket att säga om det; Häcken var lite bättre i det mesta och 2–1 motsvarar väl ungefär hur matchen utvecklade sig.

Men, det finns några saker som stör;

# första 20 var precis lika såsiga som senast mot Mjällby och hade Häcken haft lite bättre skärpa i avsluten så hade ÖFK kunnat packa ihop redan där.

# vid Häckens båda fullträffar blir det underkänt för ÖFK:s försvarsjobb.

# naturligtvis skulle ÖFK ha haft en straff när hemmakeepern Pontus Dahlberg tacklade omkull Malcolm Stolf strax före slutet. Den var verkligen inte rumsren och där påstår jag att domaren Adam Ladebäck var bara feg! Det är helt omöjligt att inte se hur Dahlberg vräker omkull ÖFK-forwarden innan han flera moment senare lyckas gräva åt sig bollen.

Amir Azrafshan/Pero Kapsevic tvingades lämna Isak Ssewankambo och Jerell Sellars utanför matchtruppen liksom tidigare skadade Thomas Isherwood. Det betydde en helt oprövad startelva. Största förändringen såg vi på mittfältet där Nikolaos Dosis fick göra allsvensk debut från start i en central roll (istället för Charlie Colkett) och Henrik Bellman tog platsen till vänster på Nebiyou Perrys bekostnad.

Det gick väl sådär i inledningen – precis som för hela ÖFK.

Laget hängde inte ihop, varken framåt (första avslutet efter 22 minuter) eller bakåt (0–1 efter 13 minuter och flera andra hemmamöjligheter).

Sakta men säkert lyckades dock ÖFK ta sig ur det bastanta hemmagreppet och det blev betydligt lugnare runt Aly Keitas målbur. Men framåt var det så gott som kemiskt fritt från ÖFK-möjligheter. Francis Jno-Baptiste och Blair Turgott hade verkligen inte mycket att jobba med.

Det blev bättre efter paus, betydligt bättre. ÖFK flyttade fram sina positioner, lyckades att störa hemmalagets uppspel med ett bättre presspel och när man vann bollen kunde man också hålla den inom laget på ett helt anat sätt än i den första halvleken.

Och på ÖFK:s första riktiga målchans kom också kvitteringen.

# 59:e min: Lång crossboll når Kalpi Ouattara ute till vänster, ÖFK-backen tar några steg in i banan, hittar Henrik Bellman i en djupledslöpning och Bellmans exakta vänsterlyft landar hos Blair Turgutt vid den bakre stolpen. Nick i nät via Pontus Dahlbergs utsträckta händer och 1–1.

Ett snyggt fotbollsmål, signifikativt för det ÖFK vi kunnat se sedan Azrafshans inträde!

Där och då luktade det kryss om den här matchen. Inget av lagen såg ut att ha energi nog att bryta ned den andre, ÖFK (Blair Turgott) hade ett par vassa skott, Häcken kom till några fler avslut men utan att hota Aly Keita på riktigt allvar, oftast hamnade skotten på ståplatsläktaren.

Men så small det;

# 83:e min: Häcken får sin åttonde hörna, Patrik Wålemark pressar in bpllen från höger och vid bakre stolpen dyker en bortglömd Rasmus Lindgren upp och nickar in segermålet 2–1.

Här finns det naturligtvis all anledning att anmärka på ÖFK:s försvarsarbete.

Syndabock 1: Blair Turgott som inte hängde med i Lindgrens långa löpning. Men det har jag en viss förståelse för, Turgott har ju sin styrka i det andra straffområdet, det defensiva tänket är inte lika utvecklat.

Syndabock 2: Ronald Mukiibi som helt tappade bort ytan bakom ryggen. Och det är just där som Mukiibi har sin svaghet som försvarsspelare, han har oftast väldigt god koll på det som händer framför honom men alldeles för ofta tappar han det som sker bakom ryggen. Jag har sett det förr och kommer att få se det även i fortsättningen.

Här är några andra noteringar;

# Apropå svagt försvarsspel; Noah Sonko Sundberg, som vanligtvis är en av Allsvenskans främsta på att blockera inspel och skott, hamnade vid Häckens tidiga ledningsmål i knäna på Aly Keita. Det gav Viktor Lundberg oceaner av tid att rikta in sin högerfot innan han placerade bollen vid Keitas vänstra stolpe. Där måste Sonko komma ut mycket snabbare mot skytten!

# ”Moget” skrev jag om Nikolaos Dosis debutinhopp mot Djurgården för att antal veckor sedan. Nu fick han göra sin första allsvenska match från start till mål och jag skriver samma sak om hans spel. ”Moget”. Dosis växte in i sin roll, dominerade inte på något sätt, men fullföljde sin uppgift på bästa sätt. Starkaste intrycket: nykomlingen från Djursholm (division 4) behöll lugnet hela vägen, trots stormen i inledningen.

# Jag förstod inte riktigt hur ÖFK-ledningen tänkte vid bytet kvarten för slutet (Baptiste och Bellman ut/Marco Weymans och Malcolm Stolt in). Visserligen behövdes nytt syre både här och där och Stolt istället för Baptiste begriper jag naturligtvis. Men vart tog Weymans vägen, var det någon som såg honom?

För mig hade det varit givet att stärka upp positionen framför Kalpi Ouattara i ett rakt byte ute till vänster (där Weymans tillbringat hela sitt unga fotbollsliv), det var också där som största chansen fanns att såra Häckenförsvaret. Istället försvann belgaren någonstans i röran på mitten.

I min bok blir det bakläxa för det ”draget”.

# Eirik Haugan växte i andra halvlek fram till ÖFK:s rese i backlinjen. Några offensiva brytningar på mittplan var av absolut högsta klass.

# Blair Turgott framstår alltmer som en av seriens vassaste straffområdesspelare. Mål igen (hans sjunde, nu med huvudet) och dessutom tre riktigt vassa avslut. Jag skriver det gärna igen; jag såg inte det komma, verkligen inte. Turgott, som blev startspelare först när Jordan Attah Kadiri drog till Belgien efter tio omgångar, är väl den största överraskningen i årets ÖFK-upplaga. Ja, det måste han vara!

# Fasta situationer är verkligen inte ÖFK:s bästa gren den här sommaren (heller). Hörnorna, bara tre den här gången, ger motståndarna ingen skrämselhicka och de offensiva frisparkarna är ju ännu sämre. Här finns en enorm förbättringspotential – och det som är enklast att fixa!

Till sist, här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 3 – Ronald Mukiibi 3, Noah Sonko Sundberg 3. Eirik Haugan 4, Kalpi Ouattara 3 – Felix Hörberg (86) 2, Nikolaos Dosis 3, Ludvig Fritzson 2, Henrik Bellman (77) 3 – Francis Jno-Baptiste (77) 2, Blair Turgott 4. Ersättare: Marco Weymans (77), Malcolm Stolt (77) och Nebiyou Perry (88) betygsätts ej.

 
Det finns 15 kommentarer att läsa.

 
Pinsamt dåligt på Listerlandet
1 November 2020 klockan 22:24 av Haldo Jonsson
 

Det mesta gick åt helvete för ÖFK i mötet med mittenkollegan Mjällby när man gjorde den långa resan till Listerlandet på gränsen mellan Skåne och Blekinge. 0–3 var svidande siffror för seriens fram till i dag bästa bortalag.

Själv är jag mest förvånad över att ÖFK kom till spel...

#...till synes helt utan matchplan. Från avspark till att domaren Kaspar Sjöberg blåste eld upphör var det förvirrat i alla delar.

#...utan energi. Det gällde också från första spark. Och ett ÖFK som inte jobbar hårt är ett lag som inte räcker till i Allsvenskan – det gör för övrigt inget lag!

Det här var inte bara dåligt. Det var pinsamt dåligt!

Amir Azrafshan och Pero Kapsevic hade haft en hel vecka på sig att fundera på hur man skulle formera uppställningen i Thomas Isherwoods och Noah Sonko Sundbergs (båda utgick i förra helgens match mot Hammarby, skadade) frånvaro och hitta en bra matchplan mot ett Mjällby som gick starkt i serieöppningen men där resultaten varierat en hel del senaste månaden. I de här sammanhangen är det faktiskt oceaner av tid.

Resultatet blev säsongens fiasko, skämskudden åkte fram med jämna mellanrum under den första halvleken.

Ett piggt och bolltryggt hemmalag spelade och sprang sig genom ett ÖFK-lag som inte hängde ihop i någon del av banan, framförallt inte till vänster där det (precis som senast mot Hammarby) var öppen gata mest hela vägen. Kalpi Ouattara tillsammans med Nebiyou Perry är ingen bra kombo, åtminstone om man man inte är det bollförande laget.

Redan efter 25 minuter hade Mjällby avgjort och 3–0 var faktiskt bara en del av sanningen, det kunde ha varit ännu värre. Ja, ni förstår...

Det är lätt att skylla förvirringen på att Isherwoods och Sonko Sundbergs saknades i lag. Men då ljuger man bara för sig själv. ÖFK:s matchplan havererade ju redan från start. Mjällby hann med 1–0 (på straff) fyra avslut från nära håll och två hörnor innan ÖFK lyckades prestera sitt första organiserade anfall i den tolfte minuten.

Om man vill berätta vad hönsgård betyder så är det bara att spela upp matchvideon från matchens inledning...

Det hade naturligtvis ÖFK kunnat förbereda sig emot, men borde ha kunnat bygga en rejäl försvarsgrund att starta matchen med och ta jobbet därifrån. Som sagt, tiden hade ju funnits. Om det sedan inte hade hållit hela vägen så är det en helt annan sak.

Men nu rasade bygget redan när domaren blåste till spel. Och det gör mig irriterad och besviken men egentligen mest förbannad!

Här är några noteringar;

# Enligt Amir Azrafshan (i Mittmedia efter matchen) startade ÖFK med en 4-2-3-1-uppställning. Det var svårt att se, det borde i alla fall inte ha lett till det initiala läckaget. ÖFK-chefen gjorde sedan ett antal formationsförändringar. Man fick stopp på den värsta blödningen (det blev i alla fall inget mer baklängesmål...) men då var matchen redan körd!

# Kalpi Ouattara fick lämna plats för Marco Weymans strax före pausvilan och när andra halvlek började var Nebiyou Perry ersatt av Jerell Sellars. Det var två givna byten – och det blev bättre!

# 11–1 i avslut (enl förbundets matchstatistik) säger det mesta om första ronden (förutom 3–0, då).

# Isak Ssewankambo-skott i blocket och en Eirik Haugan-nick utanför strax efter, Sellars nerdragen innanför straffområdet (straff, absolut men Kaspar Sjöberg reagerade inte) och ett Hörberg-friläge som han schabblade bort. Det var vad ÖFK-offensiven förmådde den här eftermiddagen, åtminstone avslut med lite hetta!

# Ett Mjällby på halvfart (efter 3–0) hade en boll i Keitas högra stolpe och så räddade Ssewankambo på mållinjen när Keita var satt ur spel. Bland annat...

# Aly Keita har inte samma skärpa just nu; passningstavlan mot AIK, returen som gav Hammarby 1–0 i söndags och ingen riktig lyskraft i den här matchen. 3–0-målet såg inte helt omöjligt ut – kanonträff men vinkeln var väl sådär...?

# Till sist, har är ÖFK-betygen (skala 1–6). Aly Keita 2 – Felix Hörberg 2, Ronald Mukiibi 2, Eirik Haugan 2. Kalpi Ouattara (40) 1 – Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett (60) 2 – Blair Turgott (79) 1, Ludvig Fritzson 1, Nebiyou Perry (46) 1 – Francis Jno.Baptiste (79) 1. Ersättare: Marco Weymans (40) 2, Jerell Sellars (46) 2, Nikolaos Dosis (60) 2, Henrik Bellman (79) och Malcolm Stolt (79) betygsätts ej.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Isherwoods tidiga skada förändrade förutsättningarna
25 Oktober 2020 klockan 22:37 av Agne Svärd
 

Ett starkt och smart försvarsarbete i kombination med ett fantastiskt målvaktsspel av Aly Keita har varit de två tyngsta faktorerna bakom ÖFK:s sensationella uppryckning sedan Amir Azrafshan tog kommandot i klubben. Den bedömningen tror jag att de flesta kan ställa sig bakom.
När Hammarby kom till Jämtkraft arena på söndagseftermiddagen...
# ...ändrades förutsättningarna i ÖFK:s försvarsjobb redan efter några minuter då Thomas Isherwood kastade in handduken och haltade av banan
# ...samtidigt som Aly Keita inte hade sin sedvanliga skärpa i sitt jobb.
Jag påstår inte att det avgjorde matchen. Men jag påstår att det absolut var två bidragande orsaker till att Hammarby kunde vinna med 3–1 och vända hem till Stockholm med sin fjärde raka seger mot ÖFK.

Förutsättningarna var glasklara; ÖFK:s starka form under lång tid hade fört laget från en besvärlig köplats till en stabil position i mitten av tabellen och många rödsvarta supportrar såg en Europaplats (tvåa eller trea bakom suveräna Malmö FF) ligga inom rimlighetens gräns.
Jag såg den inte.
Även om poängmarginalen inte syntes omöjlig att kapa var antalet lag mellan ÖFK och Europa några för många, dessutom har tre av dessa ytterligare en match (två uppskjutna, Häcken–Djurgården och Sirius–AIK spelas den här veckan) på sig att samla poäng.
Efter 1–3 och bara fem omgångar kvar måste Europa den här vägen vara omöjlig, bommen föll obarmhärtigt ned när Hammarby skruvade upp takten i andra halvlek, sprang och passade hemmalaget sönder och samman och placerade tre bollar bakom Aly Keita på 20 minuter.
Nu får siktet vara en plats bland de åtta bästa och därmed en seedningsfördel när Svenska cupens gruppspel ska lottas.
Gott nog som jag ser det!

Trots förlusten var ÖFK länge med i den här matchen som svängde fram och tillbaka redan från avspark. Det var två lag som verkligen bemödade om att spela bollen snabbt och oftast i planens längdriktning, det var lite handboll över det hela och det var kul att titta på.
Men ganska snart gled initiativet över till Hammarbys fördel, inte mycket men tillräckligt för att det inte skulle kännas helt bekvämt. Hemmalaget fick allt svårare att hålla ihop sitt lag, det blev lite väl långt mellan lagdelarna och det utnyttjade Hammarby.
Och det måste sägas: Hammarbys passningsspel var mera exakt än hemmalagets.

Det gav också utdelning i mitten av den andra halvleken. Såväl 2–0 som 3–0 var frukten av ett lysande kombinationsspel.
# 63:e min: Simon Sandberg försöker från högerkanten hitta ytan kring straffpunkten, en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger... Då har ÖFK:s försvarslinje rämnat och Alexander Kacaniklic hittat den tomma ytan och kan ostört raka in 2–0.
# 74:e min: Pass, pass, pass, pass, pass, pass. pass ... mål! Med ett tillslag i alla moment tar sig Hammarby över ÖFK:s planhalva i rasande fart och Aron Johansson gör sitt tionde mål för säsongen. 3–0-målet måste vara ett av de snyggaste i årets serie, fotbollsgodis för finsmakare! Det var bara att ställa sig upp och applådera.

Men dessa läckerheter till trots: Hammarby fick momentum när Aly Keita i den 53:e minuten släppte till en retur på ett inte alltför märkvärdigt Kacaniklic-skott. Visserligen var det från när håll och nere vid den vänstra stolproten men sådana bollar håller Aly Keita alla dar i veckan. Men inte nu, det blev en kort retur och på den högg Gustav Ludwigson som en kobra,
Jag tror att Keita var riktigt missnöjd med den insatsen!

Här är några noteringar;
# Det vara inte bara Thomas Isherwood som tvingades lämna backlinjen, även Noah Sonko Sundberg fick ge upp efter en timme. Det såg jag inte komma, Sonko hade fram till dess svarat för en sedvanligt stark insats, men i eftersnacket kom det fram att han hade fått känning i ljumsken.

# De här två skadorna medförde att Ronald Mukiibi fick nästan en hel 90-minutare på plan. Det var välkommet inför avslutningen, för såväl Mukiibi som för ÖFK!

# Blair Turgott fortsätter att springa och fortsätter att göra mål. 1–3-redceringen, hans sjätte för säsongen, hade målskyttens signum när han avväpnade två Hammarbyförsvarare på liten ytan strax innanför strafflinjen innan han snyggt placerade bollen i nät från nära håll.

# Nebiyou Perry bjöd på många tekniska läckerheter och bidrog i allra högsta grad till matchens underhållningsvärde. Men jag skulle gärna se att han, åtminstone ibland, tar en rakare väg mot motståndarmålet. Och kommer in i straffområdet...

# ...och bakom Perry uppstår ytor som motståndarna gärna utnyttjar. I delar av matchen var det alldeles tydligt att Hammarby hade koll på var stöten skulle sättas in ... och då fick Kalpi Ouattara jobba hårt på vänsterbacken!

# Det byts ganska friskt den här speciella coronasäsongen, det täta matchandet har ju givit möjligheten till fem byten under en match. Trippelbyten förekommer både nu och då när man vill få matchbilder att ändra karaktär. Några gånger ger det önskat resultat, oftast händer inte ett smack eller så blir det sämre. ÖFK:s trippelbyte efter en timme hamnar väl under den sista kategorin. Det blev helt enkelt ingen riktig ordning i organisationen.

# Apropå det tuffa matchandet; Thomas Isherwoods skada, hur svår eller lindrig den nu är, kan vara resultatet av för tung belastning. ÖFK:s bjässe i mittförsvaret sparar ju inte på krutet, det är alltid fulla spett från start till mål i hans insatser. Dessutom blev det två matcher i U21-landslaget när många andra kunde vila sina slitna kroppar för ett par veckor sedan.

# Tre insläppta mål, det var första gången den här säsongen.

# Nu väntar två bortamatcher för ÖFK, Mjällby kommande helg och Häcken veckan därpå. Men det är inget att frukta, ÖFK är ju seriens bästa bortalag! Hemma på Jämtkraft återstår två försök att förbättra årets svaga facit (tio poäng) när Varberg och IFK Göteborg kommer på besök i slutet av november.

# Till sist; här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 2 – Noah Sonko Sundberg (60) 4, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood (7) betygsätts ej, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg (60) 2, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett (60) 3, Ludvig Fritzson 2, Nebiyou Perry (79) 3 – Blair Turgott 3. Ersättare: Ronald Mukiibi (7) 3, Francis Jno-Baptiste (60) 2, Sam Mensiro (60) 2, Jerell Sellars (60) 2, Nikolaos Dosis (79) betygsätts ej.

 
Det finns 14 kommentarer att läsa.

 
Årets roligaste seger efter årets bästa halvlek
18 Oktober 2020 klockan 21:40 av Adam Mattiasson
 

En sådan har dag vet man ju inte var man ska börja...

Men en snabb sammanfattning får bli att ÖFK tog årets roligaste seger efter årets bästa halvlek! Och det allsvenska kontraktet måste vara fixat – med bred marginal!

Sirius–ÖFK 2–3 där ÖFK grundade sin trepoängare efter årets bästa halvlek (den första) trots att det var Sirius som stod för det mesta av grannlåten. Sug på den karamellen – men jäklar i min lilla låda vilken raggarfotboll vi bjöds på under den första halvan. Då small det både här och där vill jag lova – på alla sätt och i en rasande fart!

Men det går naturligtvis inte att komma förbi dagens snackis: lösningen på ÖFK:s målvaktsproblem.

# Aly Keita, seriens bästa keeper den här sommaren, isolerad på hemmaplan med covid-19.

# Sixten Mohlin, den givne ersättaren, också sjuk. Han var faktiskt aldrig aktuell för spel trots att så hävdades ända fram till startelvan släpptes timmen före avspark - Mohlin var inte ens i Uppsala!

# Då fick Andrew MIlls chansen.

Andrew Mills, who?

Det undrade nog hela fotbolls–Sverige, säkert också många ÖFK-fans som inte har riktigt koll.

26-årige Andrew Mills har aldrig spelat en seriematch för ÖFK trots att han varit i föreningen sedan 2017, då som lån från IFK Östersund. Ett par cupmatcher (senast i torsdags när ÖFK besegrade Nyköping) och några träningsmatcher, mer har det inte blivit. Mills har stoppats av en svår knäskada där rehaben har kantats av fyrtioåtta sorger och femtielva bedrövelser.

Men Mills har vägrat att ge upp och nu var det äntligen dags att få visa upp sig på den riktigt stora scenen. Men jag måste medge att jag var skeptisk när Mills namn dök upp i laguppställningen (dessutom fanns ingen back up på avbytarbänken..), I mina ögon såg Mills mer än lovligt rostig ut i torsdags...

Jag hade fel. Jättefel.

Som han tog den här chansen. Andrew Mills såg ut som han inte hade gjort något annat än spelat elitfotboll i hela sitt liv.

Han fick också en perfekt start när han efter fem minuter i samarbete med Eirik Haugan lyckades stoppa Sirius vasse Stefano Vecchia med ett släpande vänsterben och sedan fortsatte det av bara farten; snygg passning i trång situation, lagom svår nedplock av inlägg, vass räddning på Sugitaskott, täckte ut farlig Björnströmframstöt till hörna och i momentet efter en strålande reflexräddning när Björnström dök upp vid den vänstra stolpen och strax innan pausfikat styrde han en vass Vecchiafrispark utanför sin högra stolpe.

Mills bjöd på hela registret av bra målvaktsspel och när det krisade som mest fanns alltid en hjälpande försvarare på plats och sopade rent framför buren.

Det var bäddat för succé...

...och tuppkammen växte naturligtvis ytterligare när han i den 50:e minuten räddade Hjalmar Ekdals nick från nära håll, den räddningen var verkligen sylvass. Mills såg omutlig ut, en smart fotparad och en snygg täckning vid linjen förstärkte bara intrycket. Mills hade koll på läget.
Men så kom ett ynka litet misstag som gav Sirius kvitteringsbollen 1–1 och momentum i matchen:

# 62:a min: Frispark från långt håll, Elias Andersson vid bollen och Mills ställde en mur som var lika ihålig som en schweizerpst. Pang med vänsterfoten och ÖFK-målvakten var inte i närheten av att kunna stoppa den kulan.

Här avslöjades bristen i såväl samarbete och erfarenhet!

Det misstaget kunde ha knäckt den bäste. Men Mills lät sig inte nedslås, han borstade av sig dammet och var säkerheten själv den avslutande halvtimmen. Andrew Mills var en av många glada matchhjältar i ÖFK den här eftermiddagen, förmodligen den gladaste. Som han hade väntat på den här dagen, och som den slutade! Bilderna efter slutsignalen när han stormades av lyckliga lagkamrater kommer jag att ta med mig långt in i den här hösten.

Här är några andra noteringar;

# Lika glad som Mills var naturligtvis Henrik Bellman (byttes in i 55:e minuten) som gav Sirius nådastöten med sitt 3–1-mål i matchens 83:e minut. Bellman curlade upp bollen i Siriusmålvakten Lukas Jonssons vänstra kryss från 20 meter. Det var Bellmans första allsvenska fullträff (han har ju inte spelat särskilt mycket), snyggare kan det inte göras!

# Glad var naturligtvis även Blair Turgott, tvåmålsskytt denna dag (kunde ha blivit ytterligare ett då han precis före pausvilan sånär hade överlistat Lukas Jonsson). Vid 1–0-målet var han på rätt plats sedan Ludvig Fritzson och Felix Hörberg gjort förarbetet (ett rasande snyggt fotbollsmål!) och vid 2–1 serverades Turgott bollen av ett förvirrat hemmaförsvar innan han satte bollen utom räckhåll för Lukas Jonsson.

# Men Mills målvaktsspel och glada målskyttar till trots; min ÖFK-are den här dagen var Ludvig Fritzson. Vilken satans match han gjorde! Stort jobb parat med lagom elakhet var precis det som ÖFK behövde för att stoppa upp Sirius tillräckligt ofta för att överleva när det stormade som allra värst. Dessutom regissör till två av ÖFK-målen; den långa passningen som öppnade för 1–0 och den som drev bollen över halva plan innan han lämnade över till Bellmans känsliga högerfot vid 3–1!

# Raggarfotboll skrev jag här ovan om första halvlek. Sirius broderade snabbt, snyggt och vägvinnande medan ÖFK försvarade sig tufft och stabilt, ibland lågt och ibland med hög press. När man fick tag i bollen ställde man om snabbt. Ibland, under den första halvtimmen, lite väl snabbt. När ÖFK väl insåg att det gick att hålla i bollen blev det ännu bättre. Men sammantaget bjöds vi på en härlig första halvlek.

# Till den bidrog också domaren Victor Wolf som vågade lita till fördelsregeln och blundade för en hel del klara övertramp. Men vilket flyt han fick i matchen. Sämre gick det när han började blåsa. Siriusspelarna klagade mest. Det skulle dom inte ha gjort, det var ju hemmalaget som gynnades av Wolfs felbeslut. Varningarna på Sonko Sundberg och Sam Mensiro går inte att snacka bort. Men hur tänkte domaren när han drog upp det gula kortet för Eirik Haugans tackling (bättre försvarsspel kan man väl inte göra?) och Charlie Colkett lilla dispyt med Elias Andersson? Och Ludvig Fritzson fick väl inte en enda frispark med sig trots massor av tjuvsmällar? Jo, en kommer jag på. Men det behövdes något som påminde om ett överfall innan ÖFK:s slitvarg fick domaren på sin sida...

# ÖFK har nu tagit 23 poäng (av sina 33) på bortamark och är Allsvenskans bästa bortalag efter 24 omgångar. Sex segrar, fem kryss och bara en förlust (premiären mot Hammarby). Det är sensationella siffror, fullständigt makalöst!

# Här dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Andrew Mills 4 – Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 4 – Felix Hörberg (92) 3, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett (55) 3, Ludvig Fritson 5, Nebiyou Perry (55) 3 – Blair Turgott (89) 4. Ersättare: Sam Mensiro (55) 3, Henrik Bellman (55) 3, Francis Jno-Baptiste (89) och Nikolaos Dosis (92) betygsätts ej.

Till sist; Sirius må vara den stora injektionen i årets allsvenska, när de spelar som allra bäst hamnar alla motståndare mer eller mindre i en torktumlare. Men, jag måste tillstå att en seger över Uppsalalaget sitter lite extra skönt. Jag kan stå ut med att kallas långsur men deras försök att sno poängen förra året via en anmälan mot ÖFK om för få ”hemmafostrade” spelare i 18-mannatruppen var ett lågvattenmärke som jag sent ska glömma. Sirius har också genomfört minst en spelarförsäljning där man visserligen har klarat sig igenom alla juridiska spetsfundigheter men där moralen kraftigt kan ifrågasättas. Lite skadeglädje måste jag få visa, den här ÖFK-segern kan ha spelat bort Sirius från en Europaplats!

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Trist svit när AIK kommer på besök
4 Oktober 2020 klockan 21:48 av Agne Svärd
 

0–2. 0–3, 1–3, 1–2. Och så 1–2 på söndagseftermiddagen.

Det är ÖFK:s trista svit när AIK kommer till Jämtkraft arena i allsvenska ärenden; fem raka förluster och 3–12 i målskillnad.

Noll poäng, AIK är verkligen ÖFK:s skräckmotståndare på hemmaplan. Överlägset!

Det var två form- och försvarsstarka gäng som ställdes mot varandra: ÖFK med åtta matcher utan förlust (fem segrar, tre oavgjorda), uppgraderade AIK med kryss mot Malmö FF samt segrar mot Hammarby och Mjällby.

Men det var också två gäng med samma problem:

Offensiven. ÖFK och AIK var de två lag som gjort minst mål, skjutit minst på mål och skapat minst med klara målchanser, statistiken var överväldigande. Det var upplagt för en målsnål historia, stark defensiv mot svag offensiv.

Hur det blev?

Inte alls som man kunde förvänta. Visserligen var det ingen match det slog gnistor om men det var en match som hade puls från start till mål. AIK inledde bäst, ÖFK tog över innan innan pausfikat och behöll kommandot i öppningen av andra innan avgörandet föll;

# 64:e minuten, ställningen 1–0 till AIK: Bollen i ÖFK:s ägo långt ned i högerförsvaret, hög AIK-press när Eirik Haugan spelar hem bollen till Aly Keita som på ett tillslag söker Charlie Colkett utanför straffområdet. Filip Rogic (ÖFK-spelare säsongen 2013) läser Keitas passning, snor bollen, frispelar Henok Goitom och tvåan sitter i tom bur!

Där och då känns matchen körd, AIK har ju genom åren utvecklat förmågan att försvara en ledning till en alldeles egen konstart.

Men ÖFK hade ytterligare en växel att peta in sedan Amir Azrafshan/Pero Kapsevic stoppat in alla offensiva vapen som fanns att tillgå. Visserligen var det inte särskilt strukturerat alla gånger och det slarvades med detaljerna när möjligheterna att skada AIK uppstod.

Simon Kroon hade bästa möjligheten när han en kvart före slutet nickade från nära håll, AIK-målvakten Budimir Janosevic räddade och Kroon forcerade returen på fel sida stolpen. Då kändes det kört.

Chansen skulle dock komma när Thomas Isherwood nådde högst på en hörna och nickade in 1–2 (äntligen mål på hörna) i den 87:e minuten. Men tiden var för knapp för att det skulle hinna bli något mer, visserligen var det rörigt några gånger i AIK:s straffområde men den där riktigt giftiga kvitteringschansen kom aldrig den här gången.

Här är några noteringar;

# Den stora snackisen var givetvis Aly Keitas ”indianare” som sänkte hemmalaget den här gången. Vi som följt Keita genom åren vet ju att den här typen av misstag har hänt med jämna och ojämna mellanrum (jag vet inte hur många gånger jag skrivit att ÖFK-målvakten spelar med lite väl små marginaler...). Den här sommaren, i alla fall sedan ÖFK ändrade sitt sätt att spela, har den här typen av tabbar varit bortsuddade. Nu kom den och ingen vet bättre än Keita själv att den passningen var verkligen inte okej.

Men som alla vet: Keitas säspng har så här långt varit alldeles fantastisk! Det är bara att glömma och gå vidare.

# Noah Sonko Sundberg (avstängd), Nebiyou Perry (knäskadad) och Francis Jnp-Baptiste (på bänken) saknades från startelvan i segermatchen mot Helsingborg förra helgen. Sonko saknades mest, han hade behövts vid hörnan där AIK tog ledningen redan i den sjunde minuten. Sonko vinner otroligt många dueller i röran framför Aly Keita, inte minst i samband med fasta situationer. Och mot AIK är det tuffare än nästan alla andra gånger, Sebastian Larssons känsliga högerfot är verkligen inte att leka med, han skjuter ju prick på sina medspelares huvuden!

# Simon Kroon var tillbaka i startelvan efter lång frånvaro. Kroons spelglädje gick inte att ta miste på, speciellt inte sedan han flyttade över från vänster- till högerkanten och slapp hålla reda på Mikael Lustigs offensiva utflykter. När Kroon fick en lättare motståndare (Eric Kahl) briljerade han i några tekniska nummer som sånär hade gett utdelning.

# Samtidigt satte Felix Hörberg stopp för Lustigs anfallslusta och det förändrade matchbilden (tillsammans med att AIK tvingades byta ut en skadad Nabil Bahoui). Hörberg bjöd också på matchens rökare när han i mitten av den första halvleken tvingade AIK:s målvakt till en prakträddning. Matchens två bästa prestationer!

# Sotirios Papagiannopoulos var tillbaka på Jämtkraft arena, nu i AIK:s färger. ”Sotte” var sig lik, tryggheten själv när det blåser emot. AIK värvade klokt när det som bäst behövdes!

# Värd en liten extra blomma: ”Sottes” mittbackspartner Per Karlsson blev målskytt när han förbättrade sitt eget AIK-rekord i antal matcher. 323 matcher, det är respekt!

# Trots att ÖFK:s fina svit på åtta förlustfria matcher bröts tycker jag att man framförallt ska ta med sig att man den här gången hade ett mer kontrollerat anfallsspel än många gånger tidigare.

# Nu tar Allsvenskan en liten paus för landslagsspel. 18 oktober spelar ÖFK nästa gång, i Uppsala mot Sirius. Då tror jag att Jerell Sellars än redo att kliva in från start!

# Men frågan är om Thomas Isherwood då är kvar i klubben. Isherwood har en superstark säsong bakom sig, har just den profil (på många sätt) som många internationella klubbar söker och enligt mediauppgifter sent på söndagskvällen har hugade spekulanter höjt sina tidigare bud. Har ÖFK råd att tacka nej?

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Sam Mensiro (63) 3, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 4 – Felix Hörberg (63) 3, Isak Ssewankambo (68) 2, Ludvig Fritzson 3, Simon Kroon 4 – Charlie Colkett 3, Blair Turgott (80) 2. Ersättare: Jerell Sellars (63) 3, Ronald Mukiibi (63) 3, Francis Jno-Baptiste (68) 2, Ahmed Awad (80) betygsätts ej

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Utfallet fortsätter att vara bättre än prestationen
27 September 2020 klockan 22:42 av Agne Svärd
 

Det är ingen hejd på så bra det går för ÖFK (på planen, coronahanteringen återkommer jag till jag längre ner) just nu; 1–0 på Olympia i Helsingborg betyder åttonde matchen i rad utan förlust (fem segrar, tre oavgjorda) och bara en förlust de senaste 14 matcherna.
Det är starka papper alla dar i veckan och med åtta omgångar kvar att spela parkerar ÖFK på en synnerligen stabil åttondeplats.
Jag har, mycket medvetet för att slippa ha ett antal enögda ÖFK-fans med högafflar efter mig, valt att skriva vid ett antal tillfällen den här sommaren, att ÖFK haft ”marginalerna på sin sida”; utfallet har helt enkelt varit betydligt bättre än prestationen.
Så var det även i söndagens segermatch, Helsingborg hade ett antal möjligheter att avgöra innan Jerell Sellars smackade upp bollen i Helsinborgmålvakten Ian Petterssons vänstra kryss.
Jag kunde lika gärna har skrivit tur.
Bollen rullar, på ett nästan osannolikt sätt, ÖFK:s väg i omgång efter omgång och har så gjort en ganska lång tid (även under Ian Burchnalls ledning).
Att det är precis så berättar inte bara mitt fotbollsöga, det finns dessutom siffror som styrker tesen.
När FotbollDirekt med hjälp av statistiksajten Wyscout kokar ned alla parametrar (fakta) från Allsvenskans 21 första omgångar till en soppa kallad ”expected points” hamnar ÖFK sist i tabellen.
Dyngsist!
Det som presterats borde ha gett knappa 20 poäng före dagens match.
Och tittar man statistiskt på insatsen mot Helsingborg är jag övertygad om att ÖFK inte tog något skutt uppåt i den ”tabellen”. När man scrollar igenom fotbollförbundets rapport är det tämligen fattigt i bortalagets kolumn; några skott utanför, sex varningar och ett antal byten och det är ju ingenting som, en ”normal” säsong, ger utdelning i poänghåven.
Men en notering sticker ut:
# 76:e min: 0–1 Jerell Anthony Sellars
Assist: Kalpi Wilfried Ouattara
Och mer behövdes inte för att ta ytterligare en ytterst värdefull trepoängare, ja egentligen, som den dysterkvist jag är, en sexpoängare. Det är nämligen så jag ser på segrar mot lag som just Helsingborg, Kalmar FF, Falkenberg och några till. Tre poäng vunna för ÖFK, tre poäng förlorade för motståndarna…
Här är några andra noteringar;
# Jerell Sellars blev alltså matchvinnare med årets första fullträff. Och det var inget vanligt mål, nej här handlade det om en välriktad projektil från en känslig västerfot. Det är sådana mål man blir glad av – på många sätt!
Sellars matchas försiktigt med tanke på hans skadehistorik. Det är klokt även om jag helst skulle vilja se honom i startelvan, så bra som han nu är. Men den 24-årige engelsmannen är ingen 90-minutersspelare än så länge och kanske inte blir det den här säsongen. Men de minuter han får så gör han skillnad, det har vi sett vid flera tillfällen den senaste månaden.
# Kalpi Ouattara serverade Sellars den öppnande passningen vid segermålet. Det var han synnerligen värd efter sin bästa insats i ÖFK-dressen!
# Simon Kroon fick hoppa in redan efter en halvtimme (bytte av en helblek Nebiyou Perry) och var uppenbart spelsugen. Kroon och Sellars såg ut att trivas bra tillsammans.
# Men ÖFK:s styrka, precis som hela den här sommaren, var naturligtvis försvarsspelet. Aly Keita höll nollan för nionde gången och framför honom städade Sonko Sundberg, Haugan, Isherwood och Ouattara undan med besked. Visst sviktade man vid några tillfällen, absolut, men oftast kunde man hålla anstormande hemmaspelare utanför sig.
# Men hur hade det gått om hemmalagets lagkapten Rasmus Jönsson inte slagit knut på sig själv när han skulle raka in Helsingborgs ledningsmål i öppen kasse från nära håll? Några minuter innan Sellars skickade in sin vinstgivande missil…
Här kan vi snacka om marginaler både hit och dit! Eller tur…
# Noah Sonko Sundberg drog på sig sin fjärde varning och missar hemmamötet med AIK nästa söndag. Trist, både för Sonko och oss som tittar på. Det blir fjärde matchen på relativt kort tid som Sonko är avstängd. Det sätter jag ett minus för!
# Här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5, Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan (77) 4, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara (77) 4 – Felix Hörberg 2, Isak Ssewankambo 4, Ludvig Fritzson 3, Nebiyou Perry (30) 1 – Francis Jno-Baptiste 1, Blair Turgott (63) 2. Ersättare: Simon Kroon (30) 3, Jerell Sellars (63) 5, Henrik Bellman (77) 1, Sam Mensiro (77) 3,
*
Så till något helt annat:
ÖFK:s coronahantering.
Jag kunde ge mig fan på att jag och alla andra inte fick veta hela sanningen om coronautbrottet i förra veckan och i samband med hemmamatchen mot Djurgården. Vi vet fortfarande inte vad som hände eftersom ingen vill berätta sanningen. Men jag är övertygad om att här ligger inte bara en hund begraven, det är säkert en hel kennel!
Det är ju faktiskt bara att lägga ihop ett plus ett så kan det faktiskt inte bli något annat än två!
Har man, som jag, levt ett helt liv i idrottens värld, vet man att det sliras på sanningen i många sammanhang. Man tänjer på snöret till bristningsgränsen.
Här gick det av – och då ville klubbens läkare sedan många år tillbaka, Jan Hansson, inte längre vara med.
All min sympati till Hansson!
I hans vardagliga profession, överläkare på hjärtavdelningen vid Östersunds sjukhus, måste man hålla sig till regelverket. Vi måste ju alla kunna lita på doktorn när man hamnar i en utsatt position.
Och helt uppenbart kolliderade två världar när covid-19 smög sig in bland ÖFK:s spelare och ledare.
Till ÖFKs ledning kan jag bara säga efter allt trixande och ljugande de senaste åren, oavsett vem som styrt skutan:
Mycket kan ni säkert försöka dölja.
Men fuskar ni med coviden så har ni skitit i det blå skåpet!
Jag ser med stort intresse fram mot föreningen Svensk Elitfotbolls och Svenska fotbollförbundets försök att bringa klarhet i det här synnerligen delikata ärendet!

 
Det finns 49 kommentarer att läsa.

 
ÖFK vägrar att förlora när marginalerna är på rätt sida
20 September 2020 klockan 23:06 av Agne Svärd
 

# ÖFK var nöjd med poängen. Men inte med prestationen.
# Djurgården var nöjd med prestationen. Men inte med poängen.
Det är väl den enkla sammanfattningen när ÖFK och Djurgården spelade oavgjort 1–1 i söndagseftermiddagens möte på Jämtkraft arena.
ÖFK vägrar att förlora just nu. Det här var sjunde raka sedan hemmaförlusten mot Elfsborg för väääääldigt länge sedan, efter fyra segrar i följd har vi nu tre raka kryss. Alla poäng har inte varit alldeles förtjänta, inte den här gången heller. Ett Djurgården kraftigt ansträngt av det tuffa spelprogrammet (den här resan till Östersund låg inklämd mellan två Europamatcher) och en lång skadelista fick matchen i ett tidigt skede dit man ville, man skaffade sig också en 1–0-ledning efter en drygt timme (Magnus Eriksson, hans första efter återkomsten till Djurgården och Allsvenskan) och såg ut att kunna flyga hem till Stockholm med en ytterst viktig och välförtjänt trepoängare i bagaget.
Men då hade man inte räknat in att ÖFK är en motståndare med många marginaler på sin sida för tillfället – och som dessutom strider ända in i det bittersta slutet. Varje gång!
En minut in på övertiden: Jerell Sellars och Simon Kroon (välkommen tillbaka!) lyckadess i samarbete ute vid den högra hörnflaggan hålla kvar bollen i offensiven, Kroon lyfte in den framför Djurgårdens mål där Francis Jno-Baptiste vann slaget i luften och 1–1 satt som en smäck bakom en chanslös Per Kristian Bråtveit i Djurgårdens mål.
Det här var en match där bolltrygga Djurgården såg ut som vanligt den här sommaren. Bra kontroll på spelet. Men utan riktigt spets. Så här har det sett ut.
Det var heller första gången som man tappade en ”säker” ledning i matchens slutskede, det har också hänt tidigare.
Det är därför fjolårsmästarna halkat en bit efter i guldstriden. Just nu är man nio poäng efter ledande Malmö FF med en match mindre spelad.
Djurgården spelar bra, trevlig och underhållande fotboll (ungefär som förra året). Men det händer alldeles för lite i och kring motståndarnas straffområde. 30 mål på 20 matcher så här långt, 53 på 30 matcher guldåret.
Det är skillnaden!
ÖFK hade svårt att etablera något spel på Djurgårdens planhalva, det mesta av energin gick åt till att jag sina passningssäkra motståndare. Och när man gick till anfall var det svårt att få med tillräckligt många i attackerna.
Inte ens i slutskedet, när Amir Azrafshan/Pero Kapsevic hade bytt in alla offensiva pjäser som fanns att tillgå, hände så mycket. Hemmaspelarna slarvade med detaljerna och då är det svårt att få till någon slagkraft i offensiven.
Förrän vi hade kommit en liten bit in på övertiden...
Men å andra sidan: Försvarsarbetet var lika imponerande som nästan alla gånger tidigare den här sommaren, 22 insläppta mål på 21 matcher är i sanning imponerande!
Här är några noteringar;
# Noah Sonko Sundberg är riktigt på hugget just nu. Bra hela förra säsongen, absolut, bra hela den här sommaren, absolut. Men just nu har sin bästa tid i ÖFK. Första halvleken var helt magnifik, han gav inte store och starke Emir Kujovic en chans ens i luftduellerna, lite besvärligare efter paus när Djurgården hade ett vassare anfallsspel.
# Thomas Isherwood kompletterade utmärkt i mittförsvaret, Sam Mensiro och Kalpi Ouattara höll emot bra på kanterna. Och mot Djurgården är det helt avgörande, fjolårsmästarna anfaller ofta och gärna längs sidlinjerna – där är det alltid full trafik!
# Curtis Edwards var tillbaka på sin gamla hemmaarena och tillsammans med lagkaptenen Jesper Karlström och målskytten Magnus Eriksson (som nummer tio) styrde de matchbilden. Trion på det centrala mittfältet hade nästan 260 bollkontakter, Curtis flest med 97. Det är mycket, det!
# Felix Hörberg fick ta högerbacksplatsen i andra halvlek sedan Sam Mensiro tvingats ge upp efter en fotskada. Möjligt att Hörberg kunde ha skött sina kort lite bättre i förspelet till Djurgårdens ledningsmål, en felaktig utgångsposition gav Edward Chilufya möjligheten att få ett litet övertag i löpduellen. Mer behövdes inte för att bollen skulle kunna spelas in i ÖFK:s straffområde. Hörberg kanske litade på sin snabbhet men här mötte han en motståndare som också kunde flytta på sig!
# Simon Kroon kom in efter pausvilan (har varit borta sedan hemmaförlusten mot Malmö FF och det är så länge sedan så vi har hunnit glömma både dag och resultat...), Jerell Sellars byttes in efter 58 minuter, Francis Jno-Baptiste i den 72:a minuten. Signalen var tydlig, vi ska framåt. Men det hände inte så mycket förrän vid kvitteringen – där alla tre var i högsta grad inblandade!
# Baptiste har gjort tre mål på lite speltid sedan han kom tillbaka från utlåningen till Eskilstuna. Bravo! Men det var inte alldeles enkelt att räkna ut...
# Mera byten: Nye Nikolaos Dosis fick möjligheten att visa upp sig 20 minuter före slutet. Från juniorfotboll i division 4-klubben Djursholm i juni till allsvenskt spel, det gigantiga steget fixade han galant. ”Moget” är väl det bästa omdöme han kan få.
# Med tanke på matchbilden måste sägas att Aly Keita hade en ovanligt lugn dag i buren. Målet blev han ställd på, Magnus Eriksson fick en halvträff som gav en väldigt konstig bollbana. Men å andra sidan, kollegan PK Bråtveit hade ännu mindre att bestyra. Det här var definitivt inte målvakternas match och då kanske ni förstår att chansmässigt var det en rätt fattig uppgörelse.
# Här är ÖFK.betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Sam Mensiro (46) 3, Noah Sonko Sundberg 5. Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara (83) 3 – Felix Hörberg 2, Charlie Colkett 3, Isak Ssewankambo 3, Nebiyou Perry (72) 2 – Ludvig Fritzson (72) 2, Blair Turgott 3. Ersättare: Simon Kroon (46) 3, Jerell Sellarrs (58) 3, Francis Jno-Baptiste (72) 3, Nikolaos Dosis (72) 2, Ronald Mukiibi (83) betygsätts ej.
Till sist; ÖFK ser ut, såvitt jag känner till, att kunna hålla covid-19-attacken utanför sig men trasslade (med hjälp av diverse medier) till det i informationen inför matchen. Det blev i alla fall inte glasklart. Så här enkelt (om det finns något som är enkelt i den här coronapandemin) var det: Ett tidigt fall (snabbt isolerat) och två nya upptäckta i fredagstestet. Det blir tre totalt, två av dessa friskförklarades när testresultatet blev känt på lördagseftermiddagen. Svårare än så var det inte, den här gången!

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
ÖFK utan energi får vara nöjd med poängen
15 September 2020 klockan 00:34 av Agne Svärd
 

Jag trodde att upphämtningen i Norrköping i torsdags (från 0–2 till 2–2 i matchens slutskede) skulle ge massor av extra energi.
Fel!
Den gav bara trötta ben och trötta huvuden.
ÖFK spelade oavgjort mot Örebro SK, 0–0., i måndagskvällens match på Jämtkraft arena. Men den poängen förtjänade man inte. Örebro var bättre i de mesta men hade inte tillräckligt med spets att forcera ÖFK:s starka försvarsmur, i varje fall inte den här gången.

ÖFK får ta med sig poängen, notera att man spelat sex raka utan att förlora (fyra vinster och två kryss) och att man, på papperet, är Allsvenskans formstarkaste lag. Det är gott nog, allrahelst (och det är ytterst viktigt när det finns folk som börjar yra om Europaplats, hur tänker ni?) som avståndet till lagen där bakom hålls intakt.
När man ser måndagskvällens energilösa prestationen ska vi vara glada att ÖFK skaffat sig den här positionen i tabellen efter en synnerligen framgångsrik tvåmånadersrepa, en förlust på tolv matcher. Men det är fortfarande tio matcher kvar att spela och vi vet att mycket kan hända. Och när det händer går det ruskigt fort!
AIK och Göteborg kommer att resa sig, Örebro ser ut att ha hittat ett bra spår och Helsingborg har jobbat ihop fyra överraskande poäng i de senaste två omgångarna (seger mot Djurgården, oavgjort mot Hammarby). Det är lag som just nu är bakom ÖFK.
Varningen är utfärdad, poängen kommer inte gratis, och den negativa kvalplatsen kan fortfarande bli aktuell. (Däremot tror jag det är omöjligt för Kalmar FF och Falkenberg att jaga ikapp, de kan dessutom försatt sina chanser att sno poäng av ÖFK!)

Det var, vilket inte alls är ovanligt när ÖFK och ÖSK, en väldigt konstig matchrytmn. Inledningen gick i expressfart och så långt var ÖFK väl med i händelserna. Det gick fram och tillbaka, dock utan större tanke.
Men när det lugnade ned sig tog Örebro kontrollen och styrde skeendet. Själv var jag mest förvånad att så bollskickliga spelare som Nordin Gerzic och Nahir Besara fick styra och ställa som de ville utan att hemmalaget hade något motdrag, duon hade ju oceaner av yta att operera på. Samtidigt läckte ÖFK:s vänstersida där Neboyou Perry och Kalpi Ouattara hade dålig koll på Hussein Ali och David Seger.
Men Örebro saknade kvalitet när de närmade sig straffområdet och de avslut som togs var för det mesta illa riktade.

Efter pausfikat bjöds en ny portion av spel i överljudsfart, nu var den betydligt kortare, innan det åter lugnade ned sig – och Örebro på nytt hamnade i förarsätet.
Men inte heller nu förmådde närkingarna att spräcka Aly Keitas nolla även om det osade bränd katt betydligt oftare i den andra ronden.
Men ÖFK-målvakten tog lugnt och tryggt hand om det som inte Noah Sonko Sundberg, helt suverän, och hans försvarskompisar stoppade. Det defensiva hemmajobbet kan ingen klaga på, verkligen inte. Men det har ju funkat under hela sommaren och 21 insläppta mål så här långt är ett bevis så gott som något (bara Malmö FF och Häcken har släppt in färre, Djurgården lika många).

Några noteringar;
# ÖFK hade gjort två ändringar i startelvan sedan Norrköpingsmatchen. Eirik Haugan var sjuk, Noah Sonko Sundberg tog steget in bredvid Thomas Isherwood i mittförsvaret och Sam Mensiro blev högerback. På mitten var Felix Hörberg tillbaka efter sjukdom, Henrik Bellman fick börja på bänken.

# Ronald Mukiibi meddelades vara skadad och inte med i laguppställningen. Saknades gjorde även Ludvig Fritzson.

# Den nykomponerade backlinjen klarade defensiven på bästa sätt, hållen nolla är alltid en hållen nolla. Men uppspelen var den här kvällen för dåligt adresserade. Därför blev det heller inte många möjligheter till så organiserade offensiva attacker. Det mesta gick på chans och vill man vara riktigt elak så blev utdelningen 13 hörnor och inte så mycket mer!

# Jo, en chans vill jag nämna; Nebiyou Perry fick världens möjlighet i mitten av den andra halvleken då han i en snabb spelvändning fick chansen att utmana en ensam Örebroförsvarare, fintade bort denne och skaffade sig ett kanonläge för sin vänsterfot. Men Perry kunde inte hålla sig (den här gången heller...) utan skulle dra backen ytterligare en gång och då blev det pannkaka av möjligheten.
Sånt kallar jag pojklagsfotboll och det har man inte råd med på den här nivån. Perry är snart 21 år och måste börja leverera mål. Noll fullträffar på 19 matcher är helt enkelt dåligt med hans verktygslåda. Det är dags att sluta leka och det måste han få veta!

# Det var inte bara Perry som var blek på Örebros planhalva. Francis Jno-Baptiste kom fel på det mesta och Felix Hörberg såg bara seg ut i steget och slog slarviga inlägg, Ahmed Awads inhopp i andra halvlek gladde verkligen inte många och inte heller Jerell Sellars blev något hot när han kom in en halvtimme före slutet. Jag ger ett litet plus till Blair Turgott, mest för att han aldrig gav upp!

# Isak Ssewankambos energi tog nog slut i Norrköping. Otajmad i både duellspel och passningar. Lika bra som han var i torsdags, lika svag var han i den här matchen. 21 bollkontakter, enigtl sofascore.com, på 71 minuter innan han blev utbytt, kan det verkligen stämma i den positionen? Om så gör är det sensationellt lite!

# Däremot tyckte jag att hans kollega på centrala mittfältet, Charlie Colkett såg rappare ut än vanligt. Man får glädja sig åt det lilla en sån här gång!

# Amir Azrafshan/Pero Kapsevic har ett styvt jobb framför sig den här veckan. Det gäller att tanka ny energi i manskapet, redan på söndag kommer Djurgården på besök. Och då måste hemmaspelet fungera bättre än så här – och som det gjort större delen av säsongen. Nio poäng på tio Jämtkraft-matcher är inte tillräckligt bra, det tror jag vi kan vara överens om.

Till sist, här är ÖFK-poängen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 5, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg (59) 1, Isak Ssewankambo (71) 1, Charlie Colkett 3, Nebiyou Perry 2 – Francis Jno-Baptiste (46) 1, Blair Turgott (85) 2. Ersättare: Ahmed Awad (46) 1, Jerell Sellars (59) 2, Alex Purver (71) 2, Henrik Bellman (85) betygsätts ej.

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
Upphämtningen i Norrköping var ytterligare en seger...
10 September 2020 klockan 23:40 av Agne Svärd
 

ÖFK:s resa på vinnarspåret fortsätter.
Ja, jag vet. 2–2 i Norrköping är ”bara” oavgjort och ger ”bara” en poäng.
Men jag ser upphämtningen från underläget med 0–2 efter 56 minuter som en seger. Det var årets bästa ÖFK-prestation så här långt!
Och ibland måste prestationen premieras före poängen. Som i kväll!

Det var annars en matchbild som var ganska lätt att förutse; ett bollhållande Norrköping på ständig offensiv mot ett ÖFK som försvarade sig väl och satsade på omställningar.
Men två gånger gick ÖFK-försvaret bort sig efter individuella misstag och det gav 2–0 till hemmalaget på en knapp timme. Det var inte mycket att säga om det, Norrköpings var det bättre laget och de två målen var mycket vackra.
# 1–0, 34:e minuten: Jonathan Levi driver in från höger och knorrar från 20 meter in bollen med sin vänsterfot i Aly Keitas högra kryss.
# 2–0, 56:e minuten: Aleksander Fransson och Christoffer Nyman i samarbete får Thomas Isherwood att se ut som en vindsnurra innan Nyman bankar in sitt tionde mål för säsongen från nära håll.

Där och då kändes matchen avgjord. Visserligen hade ÖFK haft ett par riktigt bra målchanser strax innan Nyman gjorde sitt 2–0-mål men känslan var absolut att Norrköping nu hade matchen i sin hand.
Men ett antal spelarbyten skulle få matchbilden att svänga – 180 grader!
# Norrköping fick ingen effekt på sina förändringar, snarare ett lag i otakt.
# ÖFK satsade på ett trippelbyte i en smäll efter 63 minuter; Jerell Sellars, Ronald Mukiibi och Ahmed Awad (den nye från Västerås) in – Henrik Bellman, Kalpi Ouattara och Francis Jno-Baptiste ut.
Det gav däremot utdelning, full utdelning!

Speciellt Jerell Sellars hade en superhalvtimme och kom att dominera matchens sista tredjedel. Med sin fina teknik och sitt driv i steget blev han den som samordnade ÖFK-offensiven i jakten på Norrköpings 2–0-ledning. Hemmaförsvaret fick helt enkelt inget grepp på den elegante britten.
Med Sellars till höger fanns också möjligheten för ÖFK att ta sig fram på två fronter för ute till vänster hade Norrköping lika svårt att få tag på Nebiyou Perry...
Ja, egentligen tre. För samtidigt fortsatte Blair Turgott att ta sina energifyllda löpningar i mitten, lika intensivt i slutet som i början av matchen. Oj, så han trummade på i sina försök att spränga Norrköpings försvarsblock.
Det gav ett sensationellt utfall.
# 73:e minuten: Ahmed Awad sticker in bollen bakom hemmalagets backlinje, Blair Turgott tar en exakt avvägd djupledslöpning och skjuter hårt med vänstern från nära håll. 2–1.
# 79:e minuten: Nebiyou Perry driver in från vänster, skickar in bollen framför hemmakeepern Isak Pettersson där Thomas Isherwood (som hade blivit kvar i offensiven efter en ÖFK-hörna) lyckas, på något konstigt sätt, att styra in bollen i mål, 2–2.

Och det kunde faktiskt ha blivit ännu mer när Jerell Sellars strax senare stal bollen av en snopen sista hemmaback men där var Isak Pettersson i vägen.
Men å andra sidan. Norrköpings bjöds också på ett jätteläge långt in på övertiden när ÖFK hade gått bort sig i sin iver att få med sig hela kakan. Sead Haksabanovic fick absolut fritt läge att trycka in segermålet från nära håll när Noah Sonko Sundberg lyckades blocka skottet. Puuuuuh, sa alla ÖFK-vänner och Sonko gjorde en liten segergest...

Här är några noteringar;
# Thomas Isherwood är en stenhård jävel! Två U21-kamper och nu 90 stentuffa minuter – på en vecka och fullt ös ända in i kaklet (dessutom målskytt, hur det nu gick till...?). Isherwood blir nästa ÖFK-export, han har en profil som många efterfrågar på den internationella marknaden, för ÖFK handlar det bara om att hålla honom kvar så länge det går... Låt vara att han blev rejält uppsnurrad vid Norrköpings andra mål men det var inte hans fel. Mittbackskollegan Eirik Haugan tog ett felbeslut i momentet innan och lämnade Isherwood till vargarna...

# Apropå felbeslut: Jonathan Levi ska naturligtvis ha all credd för 1–0-målet, sådana fullträffar måste applåderas. Men Kalpi Ouattara får inte bjuda honom den chansen, inte en gång på hundra år! Levi ska hållas på utsidan och tvingas använda sin (svaga) högerfot. Alltid! (Det får man lära sig i grundskolan).

# Om man ska snacka mera ÖFK-fysik: Vilken match han gjorde Isak Ssewankambo! Fullt ös, upp och ned, kors och tvärs i 90 minuter. Och tänk så nära det var att släggan från 25 meter i början av den andra halvleken hade letat sig förbi Isak Petterssion. (Den returen borde Francis Jno-Baptite gjort något bättre av men han fick inte ordning på sina fötter).

# Målvaktsmatchen var högintressant, glödhete Aly Keita mot högt profilerade Isak Pettersson. Den får väl sägas ha slutat oavgjort. Men det var Pettersson som tvingades göra de avancerade räddningarna!

# Felix Hörberg (sjuk) och Ludvig Frtizson (ond fot) saknades i kvällens ÖFK-uppställning.

# Jag måste skriva det en gång till: Jerell Sellars inhopp var någonting alldeles extraextra. Hoppas bara att hans fysik håller ihop och han blir en 90-minutersspelare lite längre fram i höst!

# Kul för Ahmed Awad att få bidra med en avgörande poängpassning i sin nya miljö. Sånt brukar ge bra energi.

# Ska jag ta lite gnäll också? Jo, jag måste. ÖFK:s hörnor är verkligen inget hot, allrahelst när man vet vilken kapacitet som finns i huvudspelet. Och den där frisparksvarianten som bjöds när chansen fanns att avgöra i slutskedet kommer nog att visas i sammanhang som inte är helt smickrande...

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 5, Kalpi Ouattara (63) 3 – Henrik Bellman (63) 2, Isak Ssewankambo 5, Charlie Colkett 3, Nebiyou Perry 4 – Francis Jno-Baptiste (63) 2, Blair Turgott 4. Ersättare: Jerell Sellars (63) 5, Ronald Mukiibi (63) 3, Ahmed Awad (63) 3.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Delrapport nr 2 - så hittade ÖFK vinnarspåret...
9 September 2020 klockan 19:25 av Agne Svärd
 

I ett läsarsvar för några veckor sedan lovade jag att komma med en delrapport efter Allsvenskans 20:e omgång (två tredjedelar). Det löftet tänker jag bryta! Rapporten kommer redan nu, jag insåg att läget passade ännu bättre inför torsdagskvällens omstart efter landslagsuppehållet.

Två stora förändringar är att notera under de åtta omgångar som spelats efter den förra sammanfattningen; Norrköping rasade medan ÖFK hittade vinnarspåret.
# Norrköping, som dominerade stort i inledningen, drabbades av inte bara pyspunka utan här exploderade samtliga fyra däcken när vi nådde fram till augusti. Bara fem poäng, av 24, de senaste åtta matcherna betyder att östgötarna rasade från första till femte plats i tabellen. Då var man tre poäng före Malmö FF och Elfsborg, nu är Norrköping elva poäng efter MFF!
# ÖFK låg då på 13:e plats, precis ovanför kvalstrecket. mest tack vare bra insatser på bortamark (åtta poäng) medan insatserna hemma på Jämtkraft arena hade varit svaga (en poäng). De här åtta omgångarna har gett 15 poäng, man avslutade med fyra raka trepoängare och skuttade från bottenträsket upp till en nionde plats i tabellen och från den plattformen är det betydligt enklare att sig ta sig an fortsättningen.
I morgon kväll möts de två klubbarna i Norrköping, sämst respektive bäst i formtabellen..

Anledningen till Norrköpings sensationella formtapp kan jag bara gissa mig till. Jag tror helt enkelt att de har fått sota för managern Jens Gustafssons tuffa matchning av ”de starkaste” i inledningen. Inget annat lag gick runt på så få startspelare under den första tredjedelen. Det gav utdelning, då. Men inte på sikt!
Det kanske inte är hela sanningen. Men alla i branschen vet att vid minsta energitapp går det fort utför.

När det gäller ÖFK:s förvandling är det lätt att peka ut tre helt avgörande faktorer:
# Nye tränaren Amir Azrafshan har tillfört ny energi i hela gruppen, det gäller både spelare och ledare.
# En annan fotboll; rakare, enklare, mindre risktagande på egen planhalva.
# Bättre spelarprestationer.

Om den sista punkten skrev jag så här efter de inledande tio omgångarna:
”För att ÖFK ska kunna ta sig ur bottenträsket måste följande spelare höja sin nivå: Simon Kroon, Charlie Colkett, Ludvig Fritzson, Blair Turgott, Felix Hörberg och Nebiyou Perry (det finns några till men där har speltiden varit ytterst begränsad)
Prestationerna så här långt är för dåliga.”
Det tyckte jag alltså i slutet av juli (före hemmamatchen mot Helsingborg) och fick stöd av siffrorna på statistiksajten sofascore.com.

När jag nu kollar mina spelarbetyg från de senaste åtta omgångarna konstaterar jag glatt följande: Simon Kroon har jag inte sett röken av sedan hemmamatchen mot Malmö FF (mitten av juli) medan övriga fem i sextetten här ovan har fått betydligt högre betyg av mig under den här perioden.
Blair Turgott (från en mycket låg nivå) och Nebiyou Perry har förbättrat sina siffror allra mest, Felix Hörberg nästan lika mycket. Men kraftiga höjningar även för Colkett och Fritzson!
Lägg därtill att spelare som redan tidigare låg på en hög nivå (Keita, Isherwood, Sonko Sundberg, Haugan, Amin och Ssewankambo) har fortsatt att leverera den ena goda insatsen efter den andra så har ni en viktig del av ÖFK:s kraftiga resultatförbättring.
# De här har fått högst snittbetyg av mig under den här mätperioden: Aly Keita 4,25, Thomas Isherwood 4,13, Noah Sonko Sundberg 4,00, Nebiyou Perry 3,75, Eirik Haugan 3,71, Jerell Sellars (tre bedömningar) 3,62.

Om man kollar betygsättningen på lagnivå (nu för samtliga 18 spelade omgångar) och tar ett snitt på spelarnas individuella betyg så blir sammanställningen den här:
# Topp 6: Elfsborg (b) 3,85, AIK (b) 3,83, Falkenberg (b) och (h) 3,33, Djurgården (b) 3,29, Örebro (b) 3,15.
Förlustmatchen hemma mot Elfsborg, oavgjort borta mot Varberg (kvitterat i matchens sista spark) samt segermatchen hemma mot Kalmar har också genererat ett snittbetyg över 3,0.
# Sämsta insatsen? Första hemmamatchen mot Sirius (0–2) gav usla 1,92 i snittbetyg, låga siffror var det även mot bland andra Hammarby borta (0–2) och Mjällby hemma (0–1).
Sammantaget, räknat i både poäng och mina betyg: Det har fungerat mycket bättre borta än hemma!

Sedan är det naturligtvis omöjligt att bedöma vad som är hönan eller ägget i den här betygsbedömningen. Det enda jag törs säga säga med säkerhet är att segrar, i gemen, genererar högre spelarbetyg, det behöver man ju inte vara raketforskare för att förstå i en resultatbaserad fotbollsvärld.

***
Några noteringar inför fortsättningen;
# Simon Kroon, Jerell Sellars och Ronald Mukiibi – där har ni spelarna som kan lyfta det här ÖFK.laget ytterligare en nivå. Alla tre har plågats av diverse skador och bara medverkat sporadiskt så här långt. Kan vi tro på en bättre höst?

# Svåraste huvudvärken för Azrafshan/Kapsevic: Hur löser man korsbandsskadade Rewan Amins frånvaro på mitten?

# Felix Hörberg har steppat upp efter att Azrafshan kom till klubben. Det nya sättet att spela har givetvis bidragit men i Hörbergs fall tror jag att formationsändringen haft störst betydelse. Med en back bakom sig har Hörberg känt en helt annan trygghet på sin högerkant och vågar nu satsa mycket mer i sin offensiv. Här tror jag dessutom att det finns ytterligare en eller ett par växlar att plocka fram!

# Blair Turgott är också som en ny spelare under Azrafshans vingar. Jag vet att det är många diskussioner om Turgotts kvaliteter men låt mig förklara: Det var länge sedan ÖFK hade någon som var så skicklig att ta sig in bakom motståndarnas backlinje. Senast i hemmamatchen mot Falkenberg sprang han sig till fyra frilägen varav två var ”hundraprocentiga målchanser”. Det är starka papper på den här nivån, det är bara i målskyttet som jag skulle önska mig mer. Glöm heller inte att Turgotts presspel är ytterst jobbigt för de flesta motståndarförsvar.

# Kan Aly Keita hålla skärpan och formen (och dessutom ha marginalerna med sig) i ytterligare tolv matcher? Säsongen så här långt har varit helt magnifik, Allsvenskan bästa målvakt!

# Thomas Isherwood har matchat tufft de senaste dagarna i U21-landslaget (Island borta i fredags, Italien hemma i tisdags). Min gissning är därför att han får börja på bänken i morgondagens match. Jag tror på följande startelva (om det inte hänt saker de här senaste dagarna som jag inte har koll på) mot Norrköping: Keita – Mukiibi, Haugan, Sonko Sundberg, Ouattara – Hörberg, Ssewankambo, Frtzson, Perry – Baptiste, Turgott.

# Att Malmö FF redan har kopplat guldgreppet är väl de flesta överens om, inte minst med tanke på den bredd och kvalitet som finns i truppen. Häcken, Elfsborg, Djurgården och Norrköping slåss om platserna där bakom.

***
Sedan förra sammanfattningen har Rikard Norling fått lämna AIK och Poya Asbaghi IFK Göteborg. Utvecklingen i AIK antydde jag redan innan serien startade, det var ju fullständigt omöjligt att Norlings reptrick skulle få ett lyckligt slut. Och att det skulle gå åt skogen för Poya i Göteborg skrev jag redan förra säsongen! Att klockan var slagen blev glasklart när jag summerade listan på årets nyförvärv; Bjärsmyr, Wernbloom och nu senast Sebastian Eriksson. Det.. är väl så långt man kan komma från Poya-fotboll? För mig var det överraskande att han hängde kvar så länge som han nu gjorde. Cuptriumfen gav visserligen extra syrgas men 13 matcher utan vinst i Allsvenskan blev till sist för mycket för dom som fyller klubbkassan med stålar!

***
Coronapandemin ligger som en blöt filt över hela vårt samhälle sedan ett halvår tillbaka. Bland de hårdast drabbade är elitidrotten som är så beroende av publikintäkterna. Idrotten har snällt ställt in sig i ledet när folkhälsomyndigheten kommit med sina rekommendationer men helt tydligt håller åtminstone dom stora (klubbar och förbund) på att tröttna på senfärdigheten hos våra byråkrater.
När fotbollförbundets tävlingskommitté förra helgen beslutade sig för att trotsa alla varningssignaler (dom var många!) och beordrade Helsingborg att genomföra matchen mot Djurgården trots kraftig smittspridning i spelartruppen var det inget annat är en maktdemonstration mot våra myndigheter. Och förslaget om en 500-gräns på läktaren från 1 oktober närmast fnyser man åt, det ger ju bara nya kostnader och massor av arbete – men inga intäkter.

Jag förstår elitklubbarnas irritation och frustration. Samtidigt som frågan är ytterst komplex så borde vi efter sex månaders funderande ha haft en lösning på plats, det hade inte varit några som helst problem om bara viljan hade funnits. Det handlar ju inte om avancerad forskning, bara att hitta lösningar på ett antal praktiska frågor (och för en gångs skulle samtidigt glömma Stockholmsperspektivet...).
Och kompetensen!
Det är ju alldeles uppenbart att insikten om hur elitidrotten lever och verkar saknas hos våra makthavare och det är ju ytterst märkligt. Det handlar ju om en verksamhet som i årtionden haft största möjliga exponering, där man ska vara både döv och blind för att kunna värja sig.
Här är det glasklart att byråkrater och elitklubbar lever i helt skilda världar, aldrig tidigare har det varit så uppenbart.

***
Gotlänningen Adam Ladebäck dömer morgondagens match mellan Norrköping och ÖFK. Det blir fjärde gången i sommar som Ladebäck tilldelats en ÖFK-match. Fyra ÖFK-matcher har även Fredrik Klitte haft, Victor Wolf har dömt ÖFK vid tre tillfällen. Tre domare från det nedersta hyllplanet (tillsammans har de bara ett 50-tal matcher i Allsvenskan varav Wolf står för merparten) har alltså dömt ÖFK i elva av 19 matcher i årets serie (dessutom viskade en fågel i mitt öra att Per Melin gjorde årets första allsvenska match när han senast dömde ÖFK mot Falkenberg...).
Inget ont om de här domarna, absolut inte, de har alla skött sina uppgifter efter bästa förmåga och på bästa sätt.
Däremot funderar jag på hur den som delat ut uppdragen har tänkt. Eller, tänkte han överhuvudtaget?
(Som en liten jämförelse har Malmö FF haft FIFA-domare, de sex högst rankade – de på översta hyllan, vid 13 av hittills 18 spelade matcher, bland annat vid samtliga hemmamatcher! Ingen av de ovan nämnda ”ÖFK-domarna” tillhör den kategorin. ÖFK har haft FIFA-domare vid sex tillfällen).

***
Sverige har senaste veckan spelat två ytterst viktiga kamper i Nations league (0–1 mot Frankrike, 0–2 mot Portugal) och nästan hela mediabevakningen har handlat om – 20-årige Dejan Kulusevskis speltid! I stort sett hela mediapackat sprang in i samma fålla.
Det kan inte vara lätt att vara Janne Andersson. Det spelar i stort sett ingen roll vilka resultat han gör med sitt (i de här sammanhangen) begränsade spelarmaterial, alltid dyker det upp något konstigt stickspår som han ska försvara sig emot.
Just det, det kanske ska noteras. Regissören som får reportrar och krönikörer att peta in överväxeln heter oftast Zlatan Ibrahimovic.
Klickjournalistikens bästa, och värsta, ansikte. Fortfarande!
Tröttsamt, sa Bill.
Väldigt tröttsamt, sa Bull.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Det tar bra när trepoängarna staplas på hög...
29 Augusti 2020 klockan 22:35 av Agne Svärd
 

Fjärde raka segern, från sista plats till en stabil parkering i Allsvenskans mittskikt (åttonde plats). Det flyter på alldeles fantastiskt just nu, det tar bra när trepoängarna staplas på hög...

ÖFK:s 2–1 mot Falkenberg satte punkt på en överraskande stark augustimånad som gav (med tanke på hur illa det såg ut under så lång tid dessförinnan) smått sensationella 14 poäng.
Tack, tack, säger jag – och säkert många andra som håller tummarna för allsvensk fotboll i vårt län. Och nu kommer dessutom ett värdefullt uppehåll på två veckor som, äntligen, ger nya tränarteamet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic chansen att jobba med laget lite mer på djupet.
Det har ju inte funnits utrymme för detta i den speedmatchning som sommarens coronaserie tvingat fram.

ÖFK gjorde en alldeles utmärkt första halvlek mot Falkenberg och gick till pausvila med 2–0 i ryggsäcken. Det var, precis som i de senaste segermatcherna, rakt, enkelt och väldigt okomplicerat. Felix Hörberg och Nebiyou Perry hade slagläge på varsin kant medan Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste sprängde Falkenbergs mittförsvar med sina djupledslöpningar.

Det gav bland annat två snygga fullträffar:
# 18:e min: Felix Hörberg trasslar till det och fastnar i en attack på högerkanten, vänder hem och tar hjälp av Ronald Mukiibi. ÖFK-backen tar god tid på sig innan han skruvar inspelet exakt runt Falkenbergs samlade försvarslinje, det är verkligen en boll slagen med millimeterprecision, mot den bakre stolpen där Francis Jno-Baptiste dyker upp med sin skalle och nickar in 1–0. Snyggt, absolut, men också svagt försvarsarbete. Många fanns på plats men ingen såg Baptiste!

# 35:e min: ÖFK-hörna från vänster landar i den bakre delen av straffområdet, Blair Turgott samlar upp, spelar in till centralt placerade Felix Hörberg som klipper till från 25 meter. Hörberg får en sån där träff som alla bara drömmer om men sällan lyckas med och bollen vrider sig in i Falkenbergsmålvakten Johan Brattbergs högra kryss, 2–0. Snyggt, naturligtvis, även det!

Försvarsmässigt var det också full kontroll, inte minst då Falkenberg envisades med att trycka in höga bollar från sina kanter i parti och minut. Visserligen är Gustaf Nilsson stor och tung i hallänningarnas frontlinje men Eirik Haugan och Thomas Isherwood är otroligt svårbesegrade i duellspelet. Och det som rann igenom tog Aly Keita hand om med sitt sedvanligt säkra målvaktsspel.

Men.

Det var där och då i 45 fartfyllda och trevliga minuter. Det skulle komma ytterligare 45 och dom var lika svaga som de första var starka!
ÖFK:s andra halvlek höll faktiskt inte allsvensk nivå, organisationen föll mer eller mindre samman och Falkenberg dominerade stort och var bättre i allt.
Bara Aly Keitas inspirerade spel (och en stor portion kampmoral) hindrade hallänningarna från att komma ikapp. Ett reduceringsmål orkade man med (Edi Syllsufaj på nick i den 59:e minuten, Keita chanslös), ingen hade kunnat protestera om det blivit ett eller några till!
Men det var ÖFK som tog alla poängen! Det gör man när man är i den där välbekanta (flyt)zoonen...

Här är några noteringar:

# ÖFK hade gjort fyra ändringar i startelvan från segermatchen mot Elfsborg. Eirik Haugan och Ludvig Fritzson var tillbaka efter sina avstängningar (ersatte Sam Mansiro och avstängde Isak Ssewankambo), Charlie Colkett tog korsbandsskadade Rewan Amins plats på mitten medan Nebiyou Perry nu var med från avspark (istället för Henrik Bellman).

# Det gav ett stabilt försvarsspel och spets i anfallet. Men också ett något besvärande vakuum på det centrala mittfältet där avsaknaden av Ssewankambos djupledsspel var påtaglig, både med och utan boll. Colketts arbetsradie var även denna gång för liten (någon måste ta ett snack med honom om spelet utan boll, det är helt enkelt för slappt) och Fritzson hade dålig tajming i duellspelet och träffade motståndarna lika ofta som bollen samtidigt som han själv fick en hel del stryk.

# Om någon sagt till mig för några månader sedan att Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste tillsammans skulle prestera ett anfallsspel av bra allsvensk kvalitet hade jag nog betraktat vederbörande som mindre vetande. Men det var precis vad de gjorde under den första halvleken. Att de sedan mattades var rätt givet med tanke på deras enorma löpande.

# Turgotts nivåhöjning är faktiskt rätt anmärkningsvärd!

# Thomas Isherwood bara måste älska när spelet blir som i andra halvlek. Vilken krigare. Men när jag kollar statistiken (sofascore.com) så ser jag att kollegan Eirik Haugan är inblandad i lika många dueller. Det såg jag inte riktigt under matchen men så är Haugan heller inte lika yvig i sitt agerande. Men vilken utvecklingen på de här två grabbarna, vilket ansvar de tar!

# De två senaste förvärven, Ahmed Awad (Västerås) och Nikolaos Dosis (FC Djurshölm, division 4) hamnade omgående på avbytarbänken (Awad med bara en ÖFK-träning). Kvalificerade? Knappast redan nu. Men här gällde det att balansera kvoten med ”hemmafostrade” spelare...

# Nästa gång uppträder ÖFK på bortaplan i Norrköping, den 10 september. Då har Noah Sonko Sundberg sonat sin tre matcher långa avstängning. Full pott under den tiden, vem trodde det?

Till sist; Här är ÖFK-betygen (poängskala 1-6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 3, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg (64) 4, Ludvig Fritzson 3, Charlie Colkett (85) 2, Nebiyou Perry (80) 4 – Blair Turgott 4, Francis Jno-Baptiste (89) 3. Ersättare: Henrik Bellman (64) 2, Sam Mensiro (80), Ahmed Awad (80) och Alex Purver (85), betygsätts ej.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Det tar bra när trepoängarna staplas på hög...
29 Augusti 2020 klockan 22:32 av Agne Svärd
 

Fjärde raka segern, från sista plats till en stabil parkering i Allsvenskans mittskikt (åttonde plats). Det flyter på alldeles fantastiskt just nu, det tar bra när trepoängarna staplas på hög...

ÖFK:s 2–1 mot Falkenberg satte punkt på en överraskande stark augustimånad som gav (med tanke på hur illa det såg ut under så lång tid dessförinnan) smått sensationella 14 poäng.
Tack, tack, säger jag – och säkert många andra som håller tummarna för allsvensk fotboll i vårt län. Och nu kommer dessutom ett värdefullt uppehåll på två veckor som, äntligen, ger nya tränarteamet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic chansen att jobba med laget lite mer på djupet.
Det har ju inte funnits utrymme för detta i den speedmatchning som sommarens coronaserie tvingat fram.

ÖFK gjorde en alldeles utmärkt första halvlek mot Falkenberg och gick till pausvila med 2–0 i ryggsäcken. Det var, precis som i de senaste segermatcherna, rakt, enkelt och väldigt okomplicerat. Felix Hörberg och Nebiyou Perry hade slagläge på varsin kant medan Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste sprängde Falkenbergs mittförsvar med sina djupledslöpningar.

Det gav bland annat två snygga fullträffar:
# 18:e min: Felix Hörberg trasslar till det och fastnar i en attack på högerkanten, vänder hem och tar hjälp av Ronald Mukiibi. ÖFK-backen tar god tid på sig innan han skruvar inspelet exakt runt Falkenbergs samlade försvarslinje, det är verkligen en boll slagen med millimeterprecision, mot den bakre stolpen där Francis Jno-Baptiste dyker upp med sin skalle och nickar in 1–0. Snyggt, absolut, men också svagt försvarsarbete. Många fanns på plats men ingen såg Baptiste!

# 35:e min: ÖFK-hörna från vänster landar i den bakre delen av straffområdet, Blair Turgott samlar upp, spelar in till centralt placerade Felix Hörberg som klipper till från 25 meter. Hörberg får en sån där träff som alla bara drömmer om men sällan lyckas med och bollen vrider sig in i Falkenbergsmålvakten Johan Brattbergs högra kryss, 2–0. Snyggt, naturligtvis, även det!

Försvarsmässigt var det också full kontroll, inte minst då Falkenberg envisades med att trycka in höga bollar från sina kanter i parti och minut. Visserligen är Gustaf Nilsson stor och tung i hallänningarnas frontlinje men Eirik Haugan och Thomas Isherwood är otroligt svårbesegrade i duellspelet. Och det som rann igenom tog Aly Keita hand om med sitt sedvanligt säkra målvaktsspel.

Men.

Det var där och då i 45 fartfyllda och trevliga minuter. Det skulle komma ytterligare 45 och dom var lika svaga som de första var starka!
ÖFK:s andra halvlek höll faktiskt inte allsvensk nivå, organisationen föll mer eller mindre samman och Falkenberg dominerade stort och var bättre i allt.
Bara Aly Keitas inspirerade spel (och en stor portion kampmoral) hindrade hallänningarna från att komma ikapp. Ett reduceringsmål orkade man med (Edi Syllsufaj på nick i den 59:e minuten, Keita chanslös), ingen hade kunnat protestera om det blivit ett eller några till!
Men det var ÖFK som tog alla poängen! Det gör man när man är i den där välbekanta (flyt)zoonen...

Här är några noteringar:

# ÖFK hade gjort fyra ändringar i startelvan från segermatchen mot Elfsborg. Eirik Haugan och Ludvig Fritzson var tillbaka efter sina avstängningar (ersatte Sam Mansiro och avstängde Isak Ssewankambo), Charlie Colkett tog korsbandsskadade Rewan Amins plats på mitten medan Nebiyou Perry nu var med från avspark (istället för Henrik Bellman).

# Det gav ett stabilt försvarsspel och spets i anfallet. Men också ett något besvärande vakuum på det centrala mittfältet där avsaknaden av Ssewankambos djupledsspel var påtaglig, både med och utan boll. Colketts arbetsradie var även denna gång för liten (någon måste ta ett snack med honom om spelet utan boll, det är helt enkelt för slappt) och Fritzson hade dålig tajming i duellspelet och träffade motståndarna lika ofta som bollen samtidigt som han själv fick en hel del stryk.

# Om någon sagt till mig för några månader sedan att Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste tillsammans skulle prestera ett anfallsspel av bra allsvensk kvalitet hade jag nog betraktat vederbörande som mindre vetande. Men det var precis vad de gjorde under den första halvleken. Att de sedan mattades var rätt givet med tanke på deras enorma löpande.

# Turgotts nivåhöjning är faktiskt rätt anmärkningsvärd!

# Thomas Isherwood bara måste älska när spelet blir som i andra halvlek. Vilken krigare. Men när jag kollar statistiken (sofascore.com) så ser jag att kollegan Eirik Haugan är inblandad i lika många dueller. Det såg jag inte riktigt under matchen men så är Haugan heller inte lika yvig i sitt agerande. Men vilken utvecklingen på de här två grabbarna, vilket ansvar de tar!

# De två senaste förvärven, Ahmed Awad (Västerås) och Nikolaos Dosis (FC Djurshölm, division 4) hamnade omgående på avbytarbänken (Awad med bara en ÖFK-träning). Kvalificerade? Knappast redan nu. Men här gällde det att balansera kvoten med ”hemmafostrade” spelare...

# Nästa gång uppträder ÖFK på bortaplan i Norrköping, den 10 september. Då har Noah Sonko Sundberg sonat sin tre matcher långa avstängning. Full pott under den tiden, vem trodde det?

Till sist; Här är ÖFK-betygen (poängskala 1-6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 3, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg (64) 4, Ludvig Fritzson 3, Charlie Colkett (85) 2, Nebiyou Perry (80) 4 – Blair Turgott 4, Francis Jno-Baptiste (89) 3. Ersättare: Henrik Bellman (64) 2, Sam Mensiro (80), Ahmed Awad (80) och Alex Purver (85), betygsätts ej.

 
Det finns 29 kommentarer att läsa.

 
Allting blir enklare när plan B äntligen sattes i sjön
24 Augusti 2020 klockan 17:44 av Agne Svärd
 

Äntligen trillade poletten ned. Äntligen fick vi till en debatt, åtminstone en mini-sådan, om ÖFK:s sätt att spela fotboll.

Men det behövdes mängder med förluster, en ny tränare och tre raka segrar innan folk skulle inse att ”Potter-fotbollen” var på väg att ta ÖFK mot det välbekanta stupet, att de skulle bli ett offer för sin egen spelidé.

Inget fel på Graham Potters passningsorienterade fotboll, den var fullkomligt lysande när ÖFK hade spelarmaterialet, 2016, 2017 och 2018. Det vet vi alla.

Men inte 2019 och definitivt inte den här coronasommaren!

Så här skrev jag för 15 månader sedan, den 14 maj 2019, efter 0–4 mot Hammarby på Tele 2 arena och början till en tröstlös ökenvandring:

”Hammarby körde över ÖFK i 90 minuter och strimlade ÖFK:s idé att spela fotboll i så små bitar att ingenting blev kvar.
Absolut ingenting!
Nu måste Ian Burchnall sätta sig vid skrivbordet och hitta plan B. Plan A fungerar inte längre, det har vi sett hela den här våren (med några få undantag). ÖFK är sönderlästa och har heller inte den kvalitet på spelarna som erfordras för det här spelet, till och med division 1-laget Karlstads BK klarade av att pressa sönder lagets uppspelsmodell vid cupfiaskot i februari.
Hammarby hjälpte oss alla att förstå det vi tidigare sett men så många har blundat för.
Burchnall och hans stab måste i alla fall försöka att hitta ett seriöst alternativ.”

Hammarbystjärnan Muamer Tankovic sammanfattade förnedringen med orden ”Fan, va naiva ÖFK var. Dom skadade sig själva!”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Vad hände? Jo, de flesta fortsatte att blunda och någon seriös plan B fick vi inte se (med några få små fragment till nytänkande under hösten som räddade det allsvenska kontraktet). Säsongen 2019 blev säsongen 2020 och ÖFK fortsatte att passa bollen på den egna planhalvan...

Ni vet resultatet; förlusterna var fler än segrarna, ÖFK var sämst i Allsvenskan att anfalla (det berättade inte bara ögat, sånt finns det statistik på), man parkerade i slutet av tabellen och Ian Burchnall fick lämna tränarjobbet.

In kom Amir Azrafshan (tillsammans med Pero Kapsevic).

Blev det bättre? Icke, sa Nicke.

Blev det annorlunda? Icke, sa Nicke.

Efter fyra matcher (förlust mot Malmö, kryss mot Häcken, Djurgården och Helsingborg) skrev jag en krönika som aldrig publicerades. Något kom emellan och texten blev kvar i datorn, lika bra var väl det... Men jag var trött på allt snack om en ”pågående process”, jag ville att Azrafshan/Kapsevic skulle ”gräva där dom står”.

Och det var bråttom, ÖFK hade i det läget inte råd med något processarbete, det har man inte när det krävs akuta insatser. Här gällde det att stoppa blödningen innan det är för sent...

Resan till västkusten (Varberg och IFK Göteborg) gav ytterligare två kryss men spelmässigt (anfallsmässigt) var det lika torftigt. Visserligen gav det tre mål framåt men samtliga styrdes i nät med hjälp av motståndarbackar(!) och jag rodnade när Pero Kapsevic påstod att ÖFK var det bättre laget efter 2–2 mot IFK Göteborg.

Men i den påföljande hemmamatchen mot Elfsborg såg vi saker hända. Visserligen blev det förlust (0–1) men det var utan tvekan årets bästa insats på hemmaplan. Fem man i backlinjen hade blivit en fyrbackslinje (det svajade ordentligt första tio...) och när spelarna hade hittat rätt i sina positioner såg det genast mycket trevligare ut – över hela banan.

Och fyra dagar senare, mot AIK på Friends arena, kom examensbetyget.

Rakt, enkelt – och inga gratisbjudningar kring det egna straffområdet.

Plan B var satt i sjön och den har nu gett tre raka segrar, nio poäng och definitivt ett mycket bättre läge i tabellen! Från en åttondeplats efter 17 omgångar har nu Amir Azrafshan/Pero Kapsevic skaffat sig en alldeles utmärkt plattform att jobba vidare ifrån, allting blir så mycket enklare när man slipper ett ständigt sneglande mot dom där strecken längst ned i tabellen.

***

# Om jag ogillar possession-fotboll?
Inte alls, om man har rätt spelarmaterial och den utförs i offensivt syfte är det ju en konstart för sig. Men överdrivet passningsspel på den egna planhalvan kan bli väldigt tråkigt och när den ger motståndaren lättköpta målchanser ogillas den å det grövsta! Men om jag tvingas välja så föredrar jag ett rakare, och snabbare, passningsspel i planens längdriktning.

# Signaturen ”Realist1” ställer en fråga i anslutning till gårdagens krönika om jag har ändrat mig om kvaliteten på ÖFK:s spelarmateraial. Jag säger pass på den frågan, just nu. Jag gjorde en snabb utvärdering efter de första tio matcherna, jag ska göra en ny efter 20:e omgången. Slutfacit får ni i december!

# Till signaturen ”edwardsskäggigahaka”; om du uppfattade ”vattenbärare” om Ludvig Fritzson som negativt så har jag uttryckt mig slarvigt. ”Vattenbärare” är absolut nödvändiga i alla lagsporter och jag gillar dem högt och rent. Men det är sällan de får någon större uppmärksamhet för sina insatser, därför, blir jag så glad när Fritzson hyllas som hjälte (som då efter sin sena 1–1-kvittering mot Varberg).

Till sist: Med anledning av ÖFK:s riktningsförändring, tillfällig eller ej. så kommer givetvis diverse påståenden om ”rolig fotboll”, ”bra fotboll”, ”tråkig fotboll” upp på bordet. Det är naturligtvis upp till betraktarens öga, som signaturen ”Hm” så riktigt påpekar i en kommentar till gårdagens krönika. Men här ska jag visa ett exempel på riktigt bra fotboll, till och med lysande fotboll (i mina ögon). Det är hämtat från ett derby mellan Djurgården och Hammarby för ett par år sedan. Bättre kan det inte göras, från Hammarbymålvakten Johan Wilands insats till att segermålet 2–1 är inprickat tio sekunder senare bakom Djurgårdens Andreas Isaksson. Titta och njut! (Sekvensen hittar ni efter drygt åtta minuter in på länken)
https://www.youtube.com/watch?v=HOjzY_Pn_MI

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Här utnyttjades materialet till mer än hundra procent
23 Augusti 2020 klockan 21:15 av Agne Svärd
 


Elfsborg–ÖFK 0–1.
Den är väl det som vi om några år kommer att minnas som bragden i Borås?

Ni kan förutsättningarna; Noah Sonko Sundberg, Eirik Haugan och Ludvig Fritzson, tre av dem som spelat mest och bäst i ÖFK den här sommaren, var avstängda, Simon Kroon och Jerell Sellars inte tillgängliga och Nebiyou Perry (i startelvan en timme före avspark) var ersatt av Francis Jno-Baptiste när domaren Fredrik Klitte blåste till spel, dessutom tvingades en knäskadad Rewan Amin bryta redan efter en halvtimme.
Mot serietvåan och formstarka (åtta i rad utan förlust, bara en torsk under hela säsongen) IF Elfsborg – på bortaplan!
Oddsen var verkligen inte på ÖFK:s sida den här söndagseftermiddagen, sju gånger pengarna erbjöds hos ett av våra största spelbolag. Veckans säkraste etta, skrev en av våra mest kända tipsexperter...

Jag påstår inte att det här var ÖFK:s mest överraskande seger under de här fem säsongerna i Allsvenskan. Det är ju svårt att matcha 2–1-segern mot Djurgården säsongen 2017 när Graham Potter bytte ut nio spelare från startelvan mellan hemma och borta mot Galatasaray, det slår det mesta jag varit med om i den här branschen.
Men 1–0 på Borås arena kom verkligen från ingenstans.

Det var dessutom fullt välförtjänt sedan tränarteamet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic nyttjat sitt tillgängliga material till, fan tro't, mer än hundra procent!
# Sam Mensiro och Ronald Mukiibi såg till att den ramstarka försvarslinjen förblev ramstarkt även denna dag.
# Och med Blair Turgott och Francis Jno-Baptiste som jagande vargar fick man till säsongens bästa presspel där Felix Hörberg och Henrik Bellman (i sin första allsvenska match från start) gav fint understöd på varsin kant medan Isak Ssewankambo tillsammans med Rewan Amin/Charlie Colkett bromsade hemmalagets möjligheter på det centrala fältet.

Det är bara 14 dagar sedan som Elfsborg vann på Jämtkraft arena (1–0). Jag tror inte att Jimmy Thelin och hans lag hade väntat sig det här motståndet när ÖFK kom till Borås, inte alls. Det var verkligen inte många gånger som hemmalaget lyckades mejsla upp några hål i ÖFK:s försvarsspel.
Här ska dock påminnas om att Elfsborg drabbades av en utvisning (Rami Kaib, två varningar) i öppningen av den andra halvleken och fick spela halva matchen med en man mindre, Det underlättade naturligtvis för ÖFK att vinna den här fartfyllda drabbningen.

Här är några korta noteringar från söndagseftermiddagen;

# Det pratas så mycket om Amir Azrafshan och hans betydelse för den här smått sensationella ÖFK-vändningen, från jumboplatsen till den åttonde och övre halvan – på tre omgångar! Tillsammans med Pero Kapsevic ska Azrafshan under några korta veckor lyckats svetsa ihop gruppen till att utföra underverk. Möjligt, absolut, men sånt är ju knappast mätbart – inte minst då alla signaler under lång tid har berättat om vilken skön harmoni som kunnat avläsas vid träningar och i samband med matcher. Det är lätt att glömma, det är sedan gammalt!

# Däremot, och det är alldeles påtagligt för ögat och dessutom mätbart för alla statistiker. Spelet är annorlunda, helt annorlunda! ÖFK har under lång tid varit på väg att bli ett offer för sitt sätt att spela fotboll. Possession, klubbens DNA, har nu ersatts av rakhet och enkelhet som passar det spelarmaterial som står till förfogande.
I siffror; i dagens match mot Elfsborg hade ÖFK (enligt sofascore,com) 260 passningar. Det är den i särklass lägsta siffran när man kollar de 17 spelade matcherna (685 passningar hemma mot Helsingborg, 0–0 och två skott på mål, samt 632 passningar vid 0–1-förlusten hemma mot Mjällby sticker ut i andra änden).

# Viil man grotta ned sig ännu mer i siffrorna kan man konstatera att snittantalet passningar i de tre senaste och raka segermatcherna landar på 340. Samtidigt har felprocenten blivit större; tidigare gick ungefär 83 procent av passningarna rätt, nu ligger siffran strax över 70. Det tolkar jag bara på ett sätt: borta är de enkla, och många gånger värdelösa, passningarna fram och tillbaka i backlinjen, nu passar man i svårare områden på banan.

# Blair Turgott gjorde mål för andra matchen i rad, det var inte helt lätt at se honom som en potentiell matchvinnare i de här sammanhangen. Men Azrafshan gav Turgott en andra chans, på mer än ett sätt, och den har 26-åringen tagit tillvara på bästa sätt. Förutom ett storstilat pressarbete är han ett ständigt hot mot motståndarförsvaren, Turgott slutar ju aldrig att springa. Förutom 1–0-målet kunde det ha blivit ytterligare ett i en urstark omställning men det skottet gick mitt på hemmamålvakten Tim Rönning.

# Det var verkligen kul att se Sam Mensiro och Ronald Mukiibi tillbaka i startelvan och hur de tog sig an sitt jobb. Mensiro fick ta ytterbacksjobbet och stängde igen sin kant, Mukiibi var klok som en pudel i sitt samarbete med Thomas Isherwood i mittförsvaret.

# Men den största överraskningen i försvarsjobbet var Kalpi Ouattara på vänstersidan. Den defensiva delen är vanligtvis inte hans bästa gren, nu var han väldigt stabil och placeringssäker.

# Rewan Amins knäskada kom från ingenstans. Det var en trist syn när han rullades av banan på bår. Jag vill inte tro det men fruktar det värsta!

# Med Nebiyou Perry, ersatte Henrik Bellman i 56:e minuten, på banan får ÖFK möjlighet till längre anfall.

# Stort jobb, återigen, av Isak Ssewankambo. Men slarvig, återigen, med sitt passningsspel även om det var han som assisterade Turgott vid segermålet.

# Men bäst. för 17:e matchen i rad. var målvakten Aly Keita. Satan vilken säsong han gör! Närspelet har alltid varit vasst, nu ser vi hela registret i målvaktsspelet. (Dessutom slipper han numera delta i hasardpassandet kring det egna straffområdet). Keita är seriens i särklass bästa målvakt. det visar alla siffror. Han är dessutom en av Allsvenskans bästa spelare säsongen 2020!

# ÖFK har nu tagit 16 av sina 21 poäng på bortaplan och ligger tvåa i den tabellen. Det är fullständigt sensationella siffror.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 5 – Sam Mensiro 4, Ronald Mukiibi 4, Thomas Isherwood 4, Kalpi Ouattara 4 – Felix Hörberg 4, Rewan Amin (30) 3, Isak Ssewankambo 4, Henrik Bellman (56) 3 – Blair Turgott 5, Francis Jno-Baptiste (87) 3. Ersättare: Charlie Colkett (30) 3, Nebiyou Perry (56) 4, Frank Arhin (87) betygsätts ej.

Till sist: Ni som tycker det är roligt att kalla mig för en grinig gammal gubbe har ingen framgång med era oförskämdheter. Jag skriver det jag ser och inte vad ni tycker att jag ska se. Jag skriver vad som är bra, vad som är dåligt och hur man kan göra för att det ska bli bättre. Det har jag gjort sedan mitten av 1960-talet och det kommer jag att fortsätta med!

 
Det finns 20 kommentarer att läsa.

 
Första hemmasegern och ett rejält skutt i tabellen - kanon!
18 Augusti 2020 klockan 00:40 av Agne Svärd
 
# ÖFK besegrar Kalmar FF med 2–0 och vinner årets förste seger på hemmaplan. Kanon!
# På två omgångar tar ÖFK, via 1–0 borta mot AIK och triumfen mot Kalmar, skuttet från 16:e och sista plats upp till en nionde plats i tabellen. Toppen!
# Men att ÖFK spelar en riktigt skräpmatch den här kvällen bryr jag mig inte om. Det får passera och istället låter jag mig glädjas över de tre poängen och några riktigt. riktigt bra försvarsprestationer samt att kampmoralen i gänget gav utdelning ytterligare en gång. Bravo!
Det har inte funnits så mycket att klappa händerna över på väldigt länge, det tror jag vi alla kan vara överens om man försöker hålla sig någorlunda nykter till sakernas tillstånd. Egentligen ingenting sedan raset inleddes på Tele 2 arena i Stockholm i maj – förra året! Innan segern mot AIK på Friends arena i förra veckan hade ÖFK fyra segrar på de senaste 38 matcherna ... det blir man varken fet eller framgångsrik på.
Nu har man två raka som ger såväl andrum som ett litet hopp även om samtliga åtta lag på den nedre halvan av den allsvenska tabellen ska räkna med att kunna bli indragna i striden kring strecken.
Men ÖFK leder nu det råttracet och det är gott nog efter 16 spelade omgångar. Och det finns några stora elefanter (AIK, IFK Göteborg...) som har större anledning att känna oro inför framtiden, i varje fall just nu.
Det var en stökig match vi bjöds på den här gången. Och det var ÖFK som stökade mest, det blev aldrig något riktigt flyt i spelet (åtminstone under längre perioder), den andra halvleken var rent förfärlig spelmässigt och det fanns stunder där man faktiskt var glad att ingen publik fanns på arenan och behövde kolla på eländet.
Men, som sagt, det struntar jag i en kväll som denna.
Man lyckades i alla fall peta in två bollar bakom Lukas Hägg Johansson i Kalmarmålet och vi fick två väldigt ovana matchvinnare:
# Blair Turgott rullade in 1–0 i tom bur i den 14:e minuten sedan Felix Hörberg (serverades bollen av Kalmars målvakt) stått för förspelet och Nebiyou Perry tagit första duellen framför målet.
Det var Turgotts första mål för året, hans andra i ÖFK-dressen.
# Francis Jno-Baptiste hade också öppen bur när han satte 2–0 i den 71:a minuten efter en snabb omställning där Felix Hörberg även denna gång stod för regin.
Det var Baptistes första ÖFK-mål men å andra sidan har han heller inte haft så många möjligheter sedan han kom till klubben förra sommaren.
Men målskyttarna i alla ära, de riktiga hjältarna fanns i den andra delen av laget:
# Målvakten Aly Keita, naturligtvis. Keita gör en kanonsäsong (det skriver jag visst efter varje match...) och höll nu nollan för sjätte matchen i år. Felfri i sitt jobb utan att behöva göra de allra mest spektakulära den här gången.
# Mittbackarna Eirik Haugan och Thomas Isherwood, två fjunisar i de här sammanhangen. Men satan så bra de spelar – inte minst tillsammans. Klart att det är tacksamt när Kalmar (och även AIK i torsdags) matar in bollarna i höjden men den här gången hade de inte stöd av Noah Sonko Sundberg (avstängd). Det gick galant i alla fall!
Haugan och Isherwood har varit bra hela säsongen, absolut, men båda har onekligen petat in ytterligare en växel när de ”slipper” ägna sig åt det tidigare så många gånger hasardliknande passningsspelet i närheten av det egna straffområdet, det är min bestämda uppfattning.
Här är några andra noteringar;
# Stökigt, som sagt. Det visade sig också i varningsstatistiken (dålig fotboll brukar av någon anledning också generera många knepiga dueller). Domaren Fredrik Klitte från Helsingborg dela ut sex gula kort till hemmaspelarna vilket bland annat betyder att Ludvig Fritzson och Eirik Haugan är avstängda i söndagens bortamatch mot Elfsborg (fyra varningar).
# Räkna också med att Noah Sonko Sundberg kan få vila även den matchen efter sin utvisning mot AIK i förra veckan.
# Kalpi Ouattara hade länge bekymmer med förre ÖFK-spelaren Piotr Johansson (lånades för några år sedan från Malmö FF) men växte i jobbet och var en viktig kugge när ledningen skulle försvaras i slutdelen av matchen.
# Felix Hörberg satte inte en fot rätt under första halvan av den andra halvleken. Ja, han var faktiskt så dålig att jag inte begrep varför han inte lyftes av banan. Så kom kontringen där han serverade bollen på silverfat till Baptiste och segern var klar! Ibland begriper man ingenting av det man ser... (Dessutom var Hörberg även servitören vid första målet).
# Nebiyou Perry var inte lika dominant den här gången, han kom inte med i spelet lika mycket som i flera andra matcher här på slutet. Men några aktioner i första halvlek bar en mästares signatur, vilka tekniska läckerheter! Och jobbet han tog före 1–0 var helt avgörande för att Turgott skulle få öppet mål.
# Inte heller Rewan Amin kom in i matchen som han brukar och var dessutom slarvig med sitt passningsspel. Det gäller även Isak Ssewankambo och Ludvig Fritzson och då förstår ni kanske att det det inte blev så mycket till spel den här kvällen!
# Ronald Mukiibi var tillbaka i startelvan efter lång skadefrånvaro när Sonko Sundberg var avstängd. Mukiibi gjorde sitt jobb, varken mer eller mindre, under den dryga timme han spelade.
# Förre ÖFK-spelaren Douglas Bergqvist gjorde sin femte match i Kalmar FF:s tröja när han nu var tillbaka på Jämtkraft arena. Jag tror inte att han var speciellt nöjd efter den här förlusten som åter tog smålänningarna under nedflyttningsstrecket.
# Här är kvällens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5 – Ronald Mukiibi 2, Eirik Haugan 5, Thomas Isherwood 5, Kalpi Ouattara 3 – Flelix Hörberg 3, Rewan Amin 2 (83), Isak Ssewankambo 3, Nebiyuo Perry 3 (57) – Ludvig Fritzson 3, Blair Turgott (63) 3. Ersättare: Henrik Bellman (57) 2, Francis Jno-Baptiste (63) 2, Sam Mensiro (64) 2, Charlie Colkett (83) betygsätts ej.
Till sist: Sotirios Papagiannopoulos är tillbaka i svensk fotboll och i Allsvenskan. Det blev AIK som fick hans namnteckning och det tror jag är den bästa värvning AIK kunde göra i sitt utsatta läge. Om ”Sotte” är lika bra som under åren i ÖFK kommer AIK att klättra i tabellen – rejält!
 
Det finns 20 kommentarer att läsa.

 
Rakt och enkelt - det här var nya ÖFK!
13 Augusti 2020 klockan 23:54 av Agne Svärd
 

# Första segern mot AIK på Friends arena i Solna.

# Och första segern (i åttonde försöket) för nya tränarteamet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic.

Klart att det fanns flera anledningar för ÖFK:s anhängare att vara glada i kväll. 1–0-segern betyder också att laget lämnade den så förhatliga jumboplatsen och även om det är tätt därnere i tabellen så känns det betydligt mera angenämt att ligga inbäddad på en tolfteplats när Allsvenskan nu har nått till halvtid..

Men, som sagt, det är trångt i köstriden och därför var den här trepoängaren av största vikt och kan ÖFK nu följa upp med ytterligare en kraftinsats på måndag när Kalmar FF kommer till Jämtkraft arena så skaffar man sig lite manöverutrymme, åtminstone i några omgångar framåt.

Men eftersom den enkla sammanfattningen av ÖFK:s första halva av säsongen 2020 är att hemma har varit borta (två poäng) medan borta har varit hemma (13 poäng) – så ta inga segrar för givet...

Det har varit mycket snack om det nya ÖFK sedan Amir Azrafshan ersatte Ian Burchnall på tränarbänken.

Jag har hävdat att det bara varit snack, ingen verkstad, i de sex första matcherna, däremot en klar antydan i mötet med Elfsborg i söndags även om det blev förlust (0–1).

DET HÄR var dock ett annorlunda och nytt ÖFK.
# Rakt och enkelt, inget trasslande med passningsspelet i och kring det egna straffområdet, inte åttahundra passningar fram och tillbaka i backlinjen, inte sjuhundraelva bollar tillbaka till Aly Keita.

# Inte en chans för motståndarna att pressa fast laget på den egna planhalvan, att inte bjuda ipå enkla bolltapp som leder till målchanser.
# Pang. bom – undan med bollen när AIK försökte sno den högt och ta fajten om andrabollarna på andra sidan mittlinjen – och spela därifrån.

# Statistiken är också väldigt avslöjande; bara 371 passningar den här gången. Det är cirka 300 färre än när ÖFK bollat runt som allra värst. Man behöver inte passa för passandets skull, vilket jag försökt förmedla att antal gånger vilket säkert den minnesgode kan erinra sig...

Jag påstår dock inte att ÖFK, med den här fotbollen, gjorde en lysande insats spelmässigt, det fanns mycket som hackade när man inte var noga med de små detaljerna. Därför finns det en enorm förbättringspotential...

...men det gav en matchbild som passade ÖFK långt mycket bättre än ett krisande, krampande och skadeskjutet AIK, åtminstone i den första halvleken och det var då som den här drabbningen avgjordes.
Att AIK sedan dominerade stort i den andra ronden var väl ungefär enligt manuskriptet. Men försvarsblocket var ramstarkt och det som rann igenom tog Aly Keita hand om på bästa sätt. Keitas lysande form håller i sig, match efter match!

Här är några korta noteringar;

# Nebiyou Perry visar nu upp det spel vi kunde se i några av de tidiga träningsmatcherna i februari. Hans första halvlek var rent lysande, förspelet till Ludvig Fritzsons segermål lika lysande medan han försvann bitvis i den andra halvleken när ÖFK hamnade i skyttegraven. Perry har många fina verktyg i sin låda och när det stämmer är det skön fotbollskonst som bjuds!

# När det gäller förarbetet till 1–0 ska vi inte glömma Isak Ssewankambos insats innan bollen hamnade hos Perry. Ssewankambo jobbade bort Felix Michel med både kraft och speed innan Perry fintade upp Daniel Granli på läktaren. Två utmärkta individuella ÖFK-prestationer!

# Ludvig Fritzson är nu ÖFK:s bäste målskytt (tre). Det var inte alldeles lätt att räkna ut på förhand. Men mycket välförtjänt för en slitstark lagarbetare! Och det här avslutet går inte att klaga på, en distinkt bredsida från nära håll mellan benen på AIK-målvakten Jakob Haugaard.

# Dagens absolut mest lysande ÖFK-insats signerades av mittbacken Thomas Isherwood. Han måste bara älska den här typen av krigarinsatser. Men samtidigt måste jag säga att AIK verkligen spelade den här matchen i händerna på ÖFK-försvaret när de gång på gång matade in bollarna framför Aly Keita.

# Jerell Sellars fick börja på bänken den här gången (matchas försiktigt efter sin långa skadefrånvaro) men ersatte Blair Turgott i den 74:e minuten. Det var ett bra byte, ÖFK hade svårt att få fast bollen på AIK:s planhalva under andra halvlekens första halvtimme men med Sellars blev bilden en annan. Och för andra matchen i rad tvingades en motståndare ta en målchansutvisning när Sellars var på väg igenom, Elfsborgs Simon Strand i söndags, AIK-veteranen Per Karlsson den här gången när han hamnade på efterkälken.

# Det var inte bara Per Karlsson som fick syna domaren Kaspar Sjöbergs röda kort. Det fick även Noah Sonko Sundberg i en stökig situationen i matchens döende sekunder. Det betyder att Sonko är avstängd i måndagens hemmamöte med Kalmar FF. Det var svårt att riktigt se vad som hände men Sonko lär ha stämplat sin motståndare utanför planen. Om så var fallet så var det fullständigt huvudlöst – i den situationen och i det läget! Sonkos insats var annars värd en femma, nu drog jag en pinne...

Här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5 – Noah Sonko Sundberg 4, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 5, Kalpi Ouattara 3 – Felix Hörberg (84) 3, Rewan Amin 3, Isak Ssewankambo 4, Nebiyou Perry (91) 5 – Ludvig Fritzson (84) 4, Blair Turgott (74) 2. Ersättare: Jerell Sellars (74) 4, Sam Mensiro (84), Ronald Mukiibi (84) och Henrik Bellman (91) betygsätts ej.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Årets bästa på hemmaplan räckte till ingenting
9 Augusti 2020 klockan 23:22 av Agne Svärd
 

Det var årets bästa insats på Jämtkraft arena, det var frejdigt och händelserikt.

Men lika förbannat: ÖFK förlorade med 0–1 mot Elfsborg och har nu landat på en av platserna under nedflyttningsstrecket.

Vi har den här sommaren fått se ÖFK försvara sig konsekvent med en fembackslinje: Både Ian Burchnall och nya teamet Azrafshan/Kapsevic har valt tre centrala mittbackar kompletterade med två wingbackar.

Mot Elfsborg var det 4-3-3 som gällde redan fån avspark. Kalpi Ouattara och Ludvig Fritzson fick starta på bänken den här gången (flitigt matchande, trötta ben), Rewan Amin och Jerell Sellars var nya i startelvan jämfört med torsdagens kryssmatch i Göteborg (2–2).

Det kunde ha blivit rena katastrofen. Första tio gav Elfsborg fyra riktigt bra möjligheter att överlista Aly Keita, närmast var Simon Olsson med en boll i stolpen. Det var virrigt värre och det läckte överallt när hemmaspelarna inte hittade rätt i nya positionerna.

Men.

ÖFK lyckades ta sig ur Elfsborgs kopplade nacksving, fick till några riktigt bra anfall med avslut, skaffade sig några hörnor och resten av halvleken blev rena run-and-gun-fotbollen där mittfältet var avskaffat och allting hände i och kring de två straffområdena.

0–0 i halvtid var verkligen inte som matchen såg ut, här hände mer än på sommarens tidigare sex hemmamatcher – tillsammans!
Det var kul för oss som tittade på men frågan är om lagens tränare tyckte likadant...? Svängigt men lite okontrollerat blir min sammanfattning av första 45 minuterna.

Men, som så många gånger förr: ÖFK somnade till under pausvilan och första kvarten i andra ronden var verkligen inte bra. Speciellt Eirik Haugan var olycklig under den här perioden, flera direkt svaga uppspel bäddade för att Elfsborg kunde ta kommandot och pressa ned ÖFK djupt på egen planhalva.

Och det var också där och då som Elfsborg vann den här matchen:

# 50:e min: Hörna från höger, Johan Larsson slår den över hela hemmaförsvaret, hittar en bortglömd Jesper Karlsson längst bak och pang på volley i närmaste hörnet.

0–1, vilken smäll!

ÖFK fick sedan (63:e min) en gratischans att ta sig in i matchen när Simon Strand krokade en frispelad Jerell Sellars och fick syna domaren Glenn Nybergs röda kort.

Med en man mer tog ÖFK initiativet, parkerade sig på Elfsborgs planhalva och hade också några riktigt goda möjligheter att kvittera.

# Charlie Colkett sköt tungt från dryga 20 meter mot Tim Rönnings högra kryss men Elfsborgsmålvakten mirakelräddade. (Det här var Colketts främsta prestation säsongen 2020!).

# Och Ludvig Fritzson bjöds nästan direkt han blivit inbytt på en alldeles utmärkt chans från nära håll sedan Noah Sonko Sundberg jobbat fram bollen. Fritzsons skott blockerades dock av ett försvarsben men sådana möjligheter får bara inte brännas, dom måste sitta!

Ett smart dubbelbyte av Elfsborgstränaren Jimmy Thelin (73:e min) fick dock hemmaoffensiven att komma av sig, helt plötsligt såg det väldigt energilöst ut och det är möjligt att här spelade också det tuffa matchandet in. ÖFK orkade inte ladda för en sista kraftsamling, Elfsborg kunde hålla undan utan större bekymmer och seglade upp på en (tillfällig?) andraplats i tabellen, fyra poäng efter nu ledande Malmö FF.

Samtidigt halkade ÖFK ned under nedflyttningsstrecket i en tät bottenstrid som innehåller nästan lika många lag som när jag senast summerade dramat...

Några korta noteringar:

# Det här var Elfsborgs första seger på Jämtkraft arena – i femte försöket. Två ÖFK-segrar och två oavgjorda i tidigare möten.

# Teamet Amir Azrafshan(Pero Kapsevic har ännu ingen seger på sju försök, fem oavgjorda och två förluster så här långt.

# ÖFK är när snart halva serien är spelad sämsta hemmalaget. Bara två poäng på Jämtkraft den här sommaren.

# Elfsborg är, å andra sidan, Allsvenskans bästa bortalag med sina 17 poäng!

# Eirik Haugan och Thomas Isherwood har tillsammans med Noah Sonko Sundberg varit ett ytterst svårpasserat block. Men med Sonko i en ”ny” position blev det, bitvis i varje fall, rätt darrigt i ÖFK:s mittförsvar. Isherwood tog fighten som vanligt men den här gången spred han bollarna mest åt alla håll (ett par gånger alldeles utanför Keitas stolpar...) medan Haugans vanligtvis välriktade passningsfot kapsejsade i inledningen av andra halvlek.

# Men Sonko som ytterback (start och länge till vänster, sedan till höger) var ju en fullträff! Ytterback och ytterback, han var överallt! hemmalagets bäste den här kvällen!

# Även Nebiyou Perry var kul att se så länge han orkade. Han bara flyter fram över banan med bollen klistrad vid fötterna och hans teknik är ju helt underbar. Men så har vi det där med att värdera rätt, det vill gärna bli en gubbe för mycket! (Det lägger vi på kontot för ungdomlig entusiasm...)

# Blair Turgott gjorde ett hästjobb i sina försök stoppa Elfsborgs backlinje i deras uppspel. Men samtidigt blir det inte så mycket krut över till den offensiva delen, dessvärre.

# Med Jerell Sellars (och Nebiyou Perry) i startelvan får ÖFK andra möjligheter till anfallsspel. Men för att det ska bli riktigt vasst så måste man även få med Felix Hörberg och hans löpkapacitet ute till höger. Så här långt händer det för sällan.

# På mitten var det lite för slarvigt den här kvällen, åtminstone för min smak. Det gäller för såväl Isak Ssewankambo, Charlie Colkett som Rewan Amin. Det är möjligt att temposkruven vreds några varv för mycket och därför blev passningsspelet lidande. Mer noggrannhet behövs, annars åker man på snabba omställningar där motståndarna får ett numerärt övertag. Det hände några gånger för mycket i den här matchen, också det enligt min smak. Men arbetsinsatsen kan ingen klaga på!

# Nästa match redan på torsdag, AIK borta. Och sedan hemma mot Kalmar FF på måndag kväll när serien vänder. Kolla tabellen och alla förstår betydelsen av dom matcherna!

Till sist, här är kvällens ÖFK-poäng (skala 1–6): Aly Keita 4, Felix Hörberg 3, Eirik Haugan (88) 3, Thomas Isherwood 3, Noah Sonko Sundberg 5 – Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett 3, Rewan Amin (66) 3 – Jerell Sellars (66) 3, Blair Turgott (76) 3, Nebiyou Perry 4. Ersättare: Kalpi Ouattara (66) 2, Ludvig Fritzson (66) 3, Francis Jno-Baptiste (76) 2, Ronald Mukiibi (88) betygsätts ej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
ÖFK stal poäng i galen föreställning
7 Augusti 2020 klockan 00:33 av Agne Svärd
 

Det här är en sån kväll där man inte vet var man ska börja!

Men låt mig i alla fall fastslå att mötet mellan IFK Göteborg och ÖFK var en fullständigt galen tillställning och att den poäng som ÖFK fick med sig hem måste betraktas som rena stölden.

Att få 2–2, dessutom med snudd på seger, ska bara inte gå efter en riktig svag prestation. Poya Asbaghi och hans änglar måste väl tro att de nyss har genomlevt sin värsta mardröm.

Jag tar det från start: ÖFK-spelarna satte inte en enda fot rätt i inledningen och redan efter två minuter och fem sekunder hade hemmalaget tagit ledningen med 1–0 (August Erlingmark) efter en vänsterhörna. Det kändes helt naturligt att det skulle smälla direkt, ÖFK uppträdde som en flock vilsna höns redan från avspark och att man inte lyckades få undan den bollen var helt enligt protokollet.

Det var hemska minuter att beskåda, helt enkelt!

Och fortsättningen blev precis lika eländig, det var Göteborg för hela pengen, alt hände i och kring ÖFK:s straffområde. Nära 2–0 var det också efter 20 minuter då Sargon Abraham efter en konstnummer chippade bollen över Aly Keita men också över målburen.

Där och då, när en fjärdedel av matchen hade spelats, lyckades äntligen ÖFK för första gången hälsa på i Göteborgs straffområde. Det gav en dubbelhörna.

Resultatet: En Göteborgskontring, tre mot två, där Yusuf Abdullahi tvingade Aly Keita till en kanonräddning från nära håll! Oj, så när det var ett andra Göteborgsmål – igen.

Andra gången som ÖFK hälsade på i Göteborgs straffområde (27 min) kvitterade man till 1–1!.
Nebiyou Perry fick tag på bollen som siste man till vänster, fintade bort ”halva försvaret” och hans avslut styrdes i nät av hemmabacken Jacob Johansson. Självmål, enligt Svenska fotbollförbundets hemsida.

Tredje gången som ÖFK fick till ett organiserat anfall (31:a min) sköt Noah Sonko Sundberg från strax utanför strafflinjen och bollen letade sig in i mål via hemmabacken Mattias Bjärsmyr, 1–2. (Även det rubricerades först som självmål men senare under torsdagskvällen fick Sonko målet på sitt konto).

Mellan dessa ÖFK-fullträffar, alltså inom fyra minuter, hann hemmalagets Hosam Aiesh (29:e min) bränna en straffspark när han sköt flera meter över Aly Keitas målribba. (Det måste väl ha varit en av historiens sämst slagna straffar?).

Som ni förstår; den första halvtimmen var fullständigt galen och liknade inte mycket av det jag konsumerat under ett helt liv i fotbollens värld!

Den avslutande kvarten i första ronden blev sedan ÖFK:s bästa när man tittar på prestationen. Målen och vändningen gav en skopa full av nyvunnet självförtroende samtidigt som Göteborg drabbades av punktering på samtliga hjul. Då kändes det helt plötsligt lite hoppfullt...

Men hemmalaget tog tillbaka kommandot direkt i den andra halvleken och pressen mot Aly Keita och hans försvarsmur blev allt mer påtaglig ju längre matchklockan tickade fram. Visserligen stack ÖFK upp i några kontringar (vassa avslut från distans av Felix Hörberg och Blair Turgitt) men det kändes mest som en tidsfråga när utjämningen skulle komma.

Den kom i den 85:e minuten: inlägg från vänster som Kalpi Ouattara olyckligt nickar takt in i skottsektorn och från nära hålla trycker August Erlingmark in sitta andra mål för kvällen, 2–2.

Och det var sedan ytterst nära att Göteborg tog med sig hela kakan när Jacob Johansson i matchens sista aktion nickade från nära håll men Aly Keita kunde reflexrädda ännu en gång.

Phu, så nära det var!

Men en poäng är trots allt en poäng och bättre än ingenting, femte raka krysset för ÖFK. Nya tränarkonstellationen Azrafshan(Kapsevic saknar dock fortfarande en seger efter sex matcher och till alla ÖFK-vänner, hur mycket ni än vill (det gäller både enögda supportrar och professionella betraktare) måste jag säga: Det har inte blivit ett dugg bättre sedan Ian Burchnall fick sparken, inte ett smack!

# Det finns väl inte en nykter betraktare som kan säga att något annat än poängen (och kämpaglöden) var bra i kvällens match.

# Det finns väl inte en nykter betraktare som kan säga annat än att ÖFK hade maximal tur när Ludvig Fritzsons skott (via en hemmaförsvarare) gav en poäng på övertid i söndags nere i Varberg (ÖFK:s enda skott på mål).

# Det finns väl inte en nykter betraktare som applåderade senaste hemmainsatsen mot Helsingborg, 0–0 och två skott på mål.

Nu hör jag protesterna:
”Kolla så många som nu fått chansen att visa upp sig som tidigare satt i Burchnalls frysbox”.

Mitt svar: De flesta av dem borde ha blivit kvar i frysboxen, de håller dessvärre inte allsvensk kvalitet!

”Men försvarsspelet har ju blivit ännu bättre”.

Mitt svar: Hur ser ni det? Helsingborg och Varberg var ju två riktigt tandlösa motståndare och när motståndet ikväll blev lite vassare såg försvarsmuren inte ut att vara lika stabil. Och kollar man statistiken så är Aly Keita den målvakt som får jobba i särklass mest i Allsvenskan (64 räddningar så här långt, tolv fler än tvåan Oscar Jansson, Örebro – allt enligt sofascore.com). Och ska jag vara riktigt ärlig så är det just lagkaptenen Keitas målvaktsspel som gör att mitt hopp lever vidare!

Men för att ÖFK ska ha en chans att reda ut det här bekymmersamma läget så måste man börja vinna. Fyra segrar på de senaste 37 allsvenska matcherna (sedan den 29 april förra året) säger dock att det är tveksamt att det kommer att hända. Jag ser inte hur det ska gå till.. Och utan trepoängare är det här omöjligt uppdrag!

Några noteringar från kvällen;

# Jag hade gärna delat ut fem poäng till Aly Keita, några ingripanden var rent lysande. Men jag drar en pinne för slarvigt passningsspel (som bland annat var upphovet till Göteborgs tidiga ledningsmål) och så drar jag ytterligare en pinne för hans, i onödan, ständigt utmanande av motståndarna. Målvaktsarbetet är i första hand ett säkerhetsjobb men det tror jag aldrig att Keita kommer att acceptera...

# Thomas Isherwood fladdrar lite för ofta med sina armar och det gav nu Göteborg en straffspark (hands). Det har hänt förr och det här måste han bli bättre på. Annars var det just Isherwoods inspirerade spel som höll emot Göteborgs press in i det sista när många av hans försvarskamrater darrade. Det var inte snyggt alla gånger – men väldigt effektivt.

# Kalpi Ouattara, Charlie Colkett och Blair Turgott fick chansen i startelvan. Ouattara är en säkerhetsrisk i eget straffområde, vi har sett det tidigare (det spektakulära självmålet i Örebro förra hösten) och ikväll blev det såväl en assist till Göteborgs 2–2-mål samt en bakåtnick som gav Aly Keita bekymmer. Colkett var som vanligt, alltså alldeles för orörlig, medan Turgott sprang desto mer men sällan rätt!

# Rewan Amin kom in efter 54 minuter (avlöste Colkett) men hittade aldrig rätt i matchen. Inte heller övriga ÖFK-byten blev bra. Henrik Bellman var osynlig medan Frank Arhin och Brian Martin borde, med facit i hand, ha blivit kvar på bänken. Jag tror att ÖFK hade haft en chans att vinna den här matchen med Fritzson och Turgott kvar på banan. Nu blev det ytterligare oreda i den oreda som redan fanns! Jag förstår att slitna ben måste vilas i det tuffa spelprogram som är men det här bytet bör nog tränarteamet fundera över.

# Apropå Fritzson, hjälten från Varbergsmatchewn, så tog det faktiskt 35 minuter innan jag såg att han var med på plan. Två minuter senare höll han sånär på att göra 3–1...

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Felix Hörberg 3, Eirik Haugan 2, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 3, Kalpi Ouatta 2 – Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett (54) 2, Ludvig Fritzson (80) 2 – Nebiyou Perry (73) 4, Blair Turgott (80) 2. Ersättare: Rewan Amin (54) 2, Henrik Bellman (73) 1, Frank Arhin (80) och Brian Martin (89) betygsätts ej.

 
Det finns 26 kommentarer att läsa.

 
Jag blir så glad när vattenbärare blir hjältar
2 Augusti 2020 klockan 22:32 av Agne Svärd
 

# Om man ska ge benämningen lagspelare ett ansikte så kan man visa upp en bild på Ludvig Fritzson!

Den noteringen gjorde jag i texten från ÖFK:s segermatch nere i Falkenberg för tre veckor sedan. Jag skriver den gärna ytterligare en gång efter söndagskvällens 1–1-match i Varberg där Fritzson, via en hemmaförsvarare, bankade in kvitteringsmålet i matchens sista spark.

# Om man ska ge benämningen lagspelare ett ansikte så kan man visa upp en bild på Ludvig Fritzson!

Oj, så välförtjänt det var. Kanske inte för ÖFK som egentligen inte var riktigt nära den här poängen någon gång förrän efter 93 minuter och 31 sekunder...

...men för Ludvig Fritzson!

Det ständiga andrahandsvalet under hela sin tid i ÖFK, gjorde som vanligt ett utmärkt dagsverke efter sina förutsättningar. Men efter 80 minuter skrev jag i mitt protokoll: ”Fritzson gör många bra saker men det fattas alltid något” ... det var alltså precis som så många gånger förr (ofta handlar det om att han inte är tillräckligt rapp i fötterna) och Fritzson hängde alltmer med sitt huvud, hakan kom allt närmare bröstkorgen...

Men så kom då målet:
Domaren Fredrik Klitte hade lagt på fyra minuters stopptid och vi var på väg mot den sista halvminuten när en hemmaspelare mitt på egen planhalva råkade nicka bollen åt fel håll. Den landade hos Ludvig Fritzson som hade hela Varbergs samlade försvarslinje mellan sig och målet, Fritzson drev bollen inår banan, från höger till vänster, förbi några hemmaspelare och drog till med vänstern från 18 meter. Bollen tog på en hemmaförsvarare och smet in vid målvakten Stojan Lukic vänstra målstolpe.

1–1 och vild glädje i ÖFK-lägret. Oj, så viktig den poängen kan komma att bli.

Men jag var mest glad för Fritzsons skull, jag blir alltid glad när ”vattenbärare” får hjälterollen!

Annars var det här en match som Varberg länge bestämde tempot i trots att det var ÖFK som hade bollen överlägset mest. Men ÖFK spelade, som vanligt, mest på sin egen planhalva medan Varberg satsade på lite längre bollar i försöken att ta sig in bakom ÖFK:s backlinje.

Men chansmässigt var det inte mycket att berätta om. Varberg hade en möjlighet efter tolv minuter (Daniel Krezic stötte bollen utanför öppen bur) medan Ludvig Fritzson fick ÖFK:s enda chans när han i första halvlekens sista minut på volley sköt strax utanför i fint läge.

Efter pausfikat fick Varberg en rivstart. Ett ögonblick av ouppmärksamhet i ÖFK.försvaret i samband med en hemmafrispark, bollen landade hos Albin Winbo som från 20 meter prickade Aly Keitas ribba och returen förvaltade Daniel Krezic på bästa sätt, 1–0 i 47:e minuten.

Matchbilden skulle dock svänga i 90 grader när ÖFK (57:e minuten) gjorde ett trippelbyte: Ut med Sam Mensiro, Marco Weymans och Frank Arhin, in med Kalpi Ouattara, Charlie Colkett och Jerell Sellars. Och fem minuter senare fick Nebiyou Perry ge plats för Blair Turgott.

Nu blev ÖFK det spelförande laget, särskilt Sellars var lyckosam i sitt inhopp när han från en position ute till höger ständigt var spelbar och dessutom vågade hålla i bollen så att ÖFK kunde få med flera spelare i sina anfall.

Men chansmässigt var det, trots att man stundtals parkerade på Varbergs planhalva, ungefär som i första ronden. Riktigt nära var bara Blair Turgott som från nära håll fick se sitt skott blockeras till hörna, annars var ÖFK-offensiven tandlös.

Utdelningen skulle dock komma – när vi alla hade gett upp!

Här är några korta noteringar;

# Först hade Varberg sju raka hörnor. Sedan hade ÖFK sex... Det är inte alltid som hörnstatistiken berättar sanningen om matchbilden. Men här stämmer den!

# Första matchen i årets serie utan Jordan Attah Kadiri (nu hos Lommel SK i den belgiska andraligan, miljonerna på ÖFK:s bankkonto). Det gick det också, men annorlunda. ÖFK får försöka anfalla på ett annat sätt då truppen inte innehåller någon som liknar Kadiri i spelsättet. Perry fick chansen längst fram den här gången med mest stöd av Fritzson och Arhin. Gissar att det blir Blair Turgott mot Göteborg på torsdag? utan tvekan ett piggt inhopp den här gången.

# Apropå inhopp. Jerell Sellars fick sina första minuter sedan han drog baksidan låret mot AFC Eskilstuna i april – förra året! Därefter har det bara jävlats på alla sätt. Men den dryga halvtimme han nu fick lovade onekligen mycket mer. Jag håller mina båda tummar för den här grabben, hösten kan bli hans!

# De tre mittbackarna Haugan, Isherwood och Sonko Sundberg fortsätter att göra jobbet ganska enkelt för Aly Keita i målet. Inte heller Varberg lyckades skapa speciellt mycket vasst trots att möjligheterna fanns i några snabba omställningar.

# ÖFK:s bästa: Isak Ssewankambo som jobbade kopiöst på mitten, framåt, bakåt, till höger och till vänster. Det såg ibland ut som att han var överallt på banan. Då får man blunda för några slarviga passningar...

# 1–1 var en seger för ÖFK, en förlust för Varberg. Det finns inte mycket som känns surare än en tappad seger i sista sparken – på hemmabana!

# Inga förändringar på nedre halvan efter söndagens matcher; kryss, kryss, kryss medan Göteborg fick punktering efter cupsegern mot Malmö FF, 0–3 med samma förutsättningar i kväll. Jag gissar att de åtta lag som just nu befinner sig på den undre halvan, från nian Mjällby till jumbon Kalmar FF, alla på något sätt riskerar att få vara med i råttracet kring de nedre strecken!

# Redan tolv omgångar spelade, på sju veckor! Allsvenskan spelas i en rasande fart, ÖFK matchar i Göteborg på torsdag och hemma mot Elfsborg på söndag. Hinner ni med?

Till sist, här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg (80) 3, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 4, Marco Weymans (57) 2 – Isak Ssewankambo 5, Sam Mensiro (57) 2. Frank Arhin (57) 2 – Nebiyou Perry (62) 2, Ludvig Fritzson 4. Ersättare: Charlie Colkett (57) 2, Kalpi Ouattara (57) 2, Jerell Sellars (57) 4, Blair Turgott (62) 3, Henrik Bellman (80) betygsätts ej.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Höstsäsongen närmar sig
29 Juli 2020 klockan 13:36 av Per Lagerbäck
 

Först ska jag väl påminna om att jag inte skriver som någon neutral krönikör, utan på damsidan är jag i första hand Opesupporter, men jag välkomnar alla framgångar för JH-lagen mot övrigt motstånd, så länge det inte drabbar just Ope.

Vad gäller div 1 Norrland var jag kanske inte i mars så optimistisk för Opes del, som jag nu börjar att bli. Truppen har gjort stora framsteg under säsongen, och den 02-årgång som klivit in i A-truppen var mycket välutbildade, och har nu tagit ytterligare steg framåt i och med att de tvingas ta ett större eget ansvar på planen. Ope startade med två oavgjorda matcher under den rekordkorta vårsäsongen, mot Luleå SK och Kovland, och visade såväl i dessa matcher som i gårdagens DM-final mot IFK Östersund att man står sig väl mot div 1-motstånd. Och det är främst lagspelet som fungerat väldigt bra både offensivt och defensivt.

För IFK Östersunds del började säsongen ännu bättre, med seger över en av huvudkonkurrenterna om en kvalplats till Elitettan, nämligen Team TG. IFK har en trupp som ska kunna hålla till att finnas med i den absoluta toppstriden. Det tycker jag är särskilt roligt, då flera olyckskorpar kraxade när ÖDFF lade ner sin verksamhet, och spådde en evig ökenvandring för distriktets damfotboll. Det är väl kanske inte troligt, men inte heller omöjligt, att JH har två lag i Elitettan om ett par år.

I mars tippade jag Notviken och just Team TG som huvudfavoriter till seriesegern, med Infjärden, IFK och Kovland som möjliga utmanare. Jag minskar nog den trion till just IFK, då jag inte tror att Infjärden eller Kovland räcker till. I ett mellanskikt tippade jag Luleå SK, Själevad och Umedalen, med Myckle och Ope i kamp om att slippa flyttas ned, och Kågedalen tydligt sist. Vad gäller sistaplatsen håller jag definitivt kvar mitt tips, efter en katastrofal start av nykomlingarna från norra Västerbotten. Men i övrigt håller jag serien som oerhört öppen. Då jag är ett uns vidskeplig i mitt tippande, så lämnar jag Ope utanför, men de övriga lagen rankar jag i denna ordning; Notviken, IFK Östersund, Team TG, Infjärden, Kovland, Umedalen, Myckle, Själevad, Luleå SK och så sist Kågedalen. Var Ope hamnar mellan 4:e till 10:e plats lämnar jag alltså därhän.

I div 2 har KD haft en tung start, men kommer säkerligen, som jag skrev redan i mars, att rädda sig före Njurunda, Söråker och Långsele. Jag satte Selånger som storfavoriter till seriesegern och IFK Östersund 2 på övre halvan, vilket jag håller kvar. Mitt tips blir; Selånger, Heffnersklubban, IFK Ösd 2, Stöde, Alnö, Timrå, KD, Långsele, Njurunda och sist Söråker.

I div 3 har alltså en kvartett nygamla föreningar startat upp seniorfotbollen igen, nämligen Frösön, Offerdal, Ragunda och Ås. Frösön har överraskat positivt på mig, liksom Offerdal, medan Ås kanske har gjort mig lite besviken. Tyvärr blev inte laget lika starkt som det kunnat bli, då inte alla spelare stannat kvar. Ragunda har startat ungefär som väntat. Jag hoppas nu att alla dessa lag hänger med några år framåt, och såväl Frösön som Ås bör ju ha möjligheter att sikta vidare uppåt. Jag hade inte serierna klara för mig i mars, så det blev inget tips då, men nu med några matcher spelade så kommer ett sådant.

Div 3 Norra; Strömsund, Järpen, KD 2, Offerdal, Häggenås, Ragunda

Div 3 Södra; Ope 2, Brunflo, Hede/Vemdalen, Frösön, Sveg, Ås


Om jag kort återkommer till tankar kring möjligheter att ytterligare ta steg framåt för JH-lagen som helhet har jag länge haft tankar för såväl Ope som IFK Östersund, nämligen att dessa föreningar skulle kunna dela upp sin herr- respektive damfotboll i två formellt separata föreningar. Sedan skulle huvudföreningarna med sin "stödverksamhet" ge exakt samma ekonomisk grund till respektive "underförening", och sedan får "underföreningarna" själva göra sig så attraktiva som möjligt för publik och sponsorer. Och eget arbete. Jag förstår att det finns ett känslomässigt motstånd mot en sådan uppdelning, men jag tror att det inte blir några förlorare, men troligen två föreningar som kan skaffa sig betydligt bättre förutsättningar, nämligen damföreningarna. Men alltså INTE på herrföreningarnas bekostnad, utan genom att dra in nya pengar till fotbollen.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Tyvärr, inget anfallsspel den här gången heller
28 Juli 2020 klockan 00:32 av Agne Svärd
 

Det var i kväll som vi skulle få se ÖFK spela anfallsfotboll. Så blev det – inte.
Den här gången, heller.

ÖFK och Helsingborg spelade 0–0 och det var precis så trist som siffrorna berättar. Det här var verkligen en 0–0-match. Målvakterna Aly Keita och Anders Lindegaard kunde lika gärna ha stannat i omklädningsrummet, så lite hade de att göra.

Nåja, det är naturligtvis en överdrift. Men arbetsbelastningen var inte hög, om man säger så...

Efter rader av starka försvarsinsatser, trots allt bara 14 insläppta må på de första tio matcherna, men i sanning rätt torftigt anfallsspel (inte bara den här sommaren, stora delar av fjolåret såg likadant ut) fanns det förhoppningar om en lite annorlunda matchbild när Helsingborg, också indraget i köstriden, kom på besök.

Och visst hade ÖFK mycket boll i en match som bjöd på flera olika ansikten.

Men precis som så många gånger förr föredrog man att passa den på egen planhalva. Undantaget var inledningen på matchen och en bra period i mitten av den andra halvleken.

Men annars hände i stort sett ingenting; en tidig möjlighet när Noah Sonko Sundberg drog iväg på en offensiv utflykt och Kalpi Ouattara så när hade fått bollen förbi Anders Lindegaard i Helsingborgs mål samt två vassa skott från Jordan Attah Kadiri (ett utanför, ett snyggt räddat av Lindegaard) – det var dessvärre allt som hamnade i mitt protokoll.

I övrigt, ingenting!

Anledningen är ganska enkel;

Det.

Går.

För.

Sakta!

Den här gången bjöds verkligen chansen att gå till anfall då Helsingborg (till skillnad från de flesta andra) valde att mestadels försvara sig på sin egen planhalva. Men ÖFK kunde aldrig nyttja möjligheten att spela förstapasset tillräckligt snabbt för att få möjligheten att attackera innan skåningarna hunnit samla sitt lag. Några gånger hände det och genast hamnade Helsingborg i obalans.

Men alldeles för ofta skulle bollen passas mellan de tre mittbackarna, ibland gick den ut på wingbackarna men lika ofta var bollen tillbaka i backlinjen.

Trist, tråkigt – och helt värdelöst när man jagar, och behöver, tre poäng! En poäng är alltid okej men här gällde det verkligen att gå för seger!

Jag hörde ÖFK-tränaren Pero Kapsevic före matchen prata om tålamod i passningsspelet. Och då menade han i spelet på motståndarnas planhalva. Men, som sagt, det såg vi väldigt lite utav. Jag vill påstå att det såg ut ungefär som vi vant oss vid att se. Varken mer eller mindre!

Några korta noteringar;

# Jag konstaterar dock att försvarsspelet var precis lika bra som så många gånger förr, det var verkligen tätt framför Aly Keita även om det under en period i första halvlek såg en aning virrigt ut. Men Helsingborg orkade aldrig spela sig igenom försvarslinjen utan tvingades ta skott utifrån eller satsa på inlägg. Både skott och inspel var rätt många men riktningen var verkligen inte den bästa, skotten susade utanför Keitas målram medan inläggen oftast gick över både med- och motspelare.

# Nebiyou Perry och Frank Arhin fick chansen från start den här gången. Perry hade mycket boll, jobbade kopiöst i 90 minuter och gjorde många bra saker. Men Perry måste lära sig att det räcker med att snurra upp en eller två motståndare, när den tredje dyker upp finns varken tid eller yta kvar och man förlorar duellen! Frank Arhin fick inte alls samma utrymme som i inhoppet mot Djurgården i onsdags dä det bjöds på oceaner av plats att ta sig fram på i omställningarna. På Helsingborgs planhalva var det stor trängsel och då väger Arhin dessvärre lite för lätt, fysiken räcker inte till.

# Kryss betyder att ÖFK fortfarande är utan seger på Jämtkraft arena, efter sex försök. Två poäng ger en sistaplats i ”hemmatabellen” och det är inget som är positivt!

# OM ÖFK får tio miljoner för Jordan Attah Kadiri från en belgisk andradivisionsklubb (Lommel SK) måste det vara århundradets bästa affär. Sälj, ÖFK. SÄLJ! (Jag ser på sociala medier att det finns virrpannor som påstår att ÖFK rear bort sin ”stjärna”, jag undrar bara i vilken värld befinner ni er i?)

# När spelare som Rewan Amin, Simon Kroon, Charlie Colkett, Ronald Mukiibi och Sam Mensiro inte ens fanns i laguppställningen öppnade det en möjlighet för Henrik Bellman att få lite speltid. Den knappa halvtimme han nu fick utnyttjade han på bästa sätt, Bellman var i högsta grad inblandad i ÖFK:s lilla uppryckning mitt i den andra ronden.

# ÖFK:s kanspel var verkligen inte mycket att skriva hem om den här kvällen; Felix Hörberg ”glömdes bort” i första halvlek och när han fick vara med i spelet efter paus blev bristen på självförtroende en hämsko. Hellre hem till Haugan än att ta med sig bollen framåt och försöka riva upp lite sår i Helsingborgs försvarslinje. Kom igen Felix, du har alla verktygen i din låda! Ute till vänster hände lite i början men sedan dog den kanten, dessvärre.

# Helsingborgs IF, en av våra finaste fotbollsklubbar genom alla tider (sju allsvenska segrar, fem cupsegrar och sexa i den allsvenska maratontabellen – 68:e säsongen nu) lever i en lika tuff ekonomisk tillvaro som ÖFK. Tidigt flaggade man för att årets spel skulle ge ett kraftigt underskott, tomma läktare och få sportsliga framgångar förbättrar naturligtvis inte situationen. Dessutom; 23 startspelare efter tio spelade matcher måste väl vara något av ett svenskt rekord? I alla fall är det en delförklaring till den magra poängskörden även om man nu spelade sin sjätte raka match utan att förlora (fem kryss).

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Felix Hörberg 2, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 4, Kalpi Ouattara (66) 2 – Isak Ssewankambo 3, Nebiyou Perry 4, Frank Arhin (66) 2 – Ludvig Fritzson 2, Jordan Attah Kadiri 2. Ersättare: Marco Weymans (66) 2, Henrik Bellman (66) 3.

Till sist; Eftersom jag i min senaste krönika (i söndags) berättade om Bodö/Glimts sensationella framfart och målaptit i den norska Elitserien måste jag väl även ta del 2; Glimt besegrade Molde i den tidiga seriefinalen med 3–1 och har nu gjort 38 mål på tio matcher. Hyfsat snitt, kan man säga. Det är första gången på 68 år som ett lag öppnar den högsta norska ligan med tio raka segrar. (Ni som är intresserade kan gå in på youtube och kolla de korta matchsammandragen och ni kommer att bli överraskade av hur många gula Glimtspelare som finns i motståndarnas straffområde vid avsluten).

 
Det finns 10 kommentarer att läsa.

 
Små noteringar om den första tredjedelen
26 Juli 2020 klockan 08:38 av Agne Svärd
 

Allsvenskan rusar fram i rekordfart. Vi har bara hållit på i en dryg månad (start 14 juni) och redan har en tredjedel avverkats.

Men fortsättningen blir något lugnare, åtminstone lite, och sista ronden spelas inte förrän en vecka in i december. ÖFK avslutar i Malmö men har två hemmamatcher i slutet av november (Varberg och IFK Göteborg). Räkna alltså med långkalsonger och skoteroverall på Jämtkraft arena – om det nu blir så att Folkhälsomyndigheten släpper in publiken på våra arenor.

Men oavsett; de tio första omgångarna har definitivt inte sett ut som de flesta av oss trodde!

Det finns naturligtvis många förklaringar till den här utvecklingen; förberedelserna, det täta spelschemat, olika strategier hur man använder sitt spelarmaterial, avsaknaden av publikstöd är några, det finns säkert massor av andra.

Men oavsett, även här; IFK Norrköping har varit det klart bästa laget så här långt, i särklass, och toppar tabellen på 23 poäng, fyra före tvåan och förhandsfavoriten Malmö FF samt trean Elfsborg.

Norrköping flög under radarn i förhandssnacket trots en mycket stark andra halva förra säsongen. Men vintern var trasslig, spelet i Svenska cupen svagt och managern Jens Gustafsson låg lägre än havsnivån i sina förväntningar när serien skulle ha startat i månadsskiftet mars/april.

Men klubben utnyttjade coronaförseningen bättre än alla andra; man lyckades sätta sitt försvarsspel, gjorde ett antal lyckade värvningar och i sista stund sydde man ihop projektet Sead Haksabanovic för en oherrans massa miljoner.

Resultatet blev en välkomponerad mix men tydlig offensiv inriktning. I Norrköping spelas fotbollen helst i planens längdriktning och man gör det gärna i hög fart. Facit efter tio omgångar: sju segrar, två oavgjorda och bara en förlust (borta mot Sirius), 24–11 i målskillnad.

Samtidigt så har Jens Gustafsson spelat högt i användningen av sitt material; åtta spelare har startat i samtliga tio matcher! Såvitt jag förstår har ingen annan klubb varit i närheten av den matchningen.

Malmö FF har valt en helt annan strategi. Bara två spelare (målvakten Johan Dahlin och unge mittbacken Anel Ahmedhodzic) har startat samtliga matcher, Oscar Lewicki har startat nio. Annars har nye tränare Jon Dahl Tomasson varit väldigt konsekvent i sitt roterande. Det gav onekligen en maskin som hackade i inledningen men som nu hittat in på vinnarspåret med raka segrar i de tre senaste omgångarna.

Vilken metod, Norrköpings tuffa eller Malmös betydligt mer försiktiga, som är den vinnande i längden kan vi bara spekulera i.

I övrigt; Elfsborg och Häcken går bättre än jag hade förväntat mig, Sirius positiva fotboll har gett överraskande bra utdelning medan Varberg har gjort det verkligen inte många hade trott, åtminstone så här långt.

Stockholmslagen går tungt. Djurgården spelar bra nästan varje match men saknar speed och spets i sitt anfallsspel (som senast mot ÖFK, så har det sett ut de flesta gånger) och har bara gjort 13 mål, guldkandidaten Hammarby är seriens stora missräkning medan det stod i manuset att ”nya” AIK skulle få bekymmer.

***

ÖFK ligger där jag förmodade att dom skulle ligga, kan man hålla sig på rätt sida om de där så förhatliga strecken som finns längst ned i tabellen så är i alla fall jag glad och nöjd med tanke på omständigheterna. Åtta poäng på bortamark (trea just nu i bortatabellen) är väldigt bra gjort, bara en (och några rätt svaga prestationer) hemma på Jämtkraft är inget att yvas över.

Kan det blir en ändring på måndag kväll när seriens sämsta hemmalag (ÖFK) möter seriens näst sämsta bortalag (Helsingborg)?

Jag hoppas det.

Ja, det måste det!

Men Helsingborg kommer till Östersund med fem raka utan förlust (en seger, fyra oavgjorda)!

***

Kollade igenom lite statisk (sofascore.com) och det är alltid intressant. Här kan man få lite stöd i siffror för det som fotbollsögat uppfattat. Men även bli tillrättavisad...

# Roligaste upptäckten: ÖFK-kaptenen Aly Keita toppar målvaktsligan, han är överlägsen om man jämför med seriens övriga förstamålvakter. Och Keitas betyg rankar honom så högt som på sjätte plats bland Allsvenskans samtliga spelare (Sead Haksabanovoc toppar före MFF:s Anders Christiansen!

# Mindre roligt att se (även om jag hade det på känn): Inget annat lag har en så skiktad betygsättning som ÖFK. Fem spelare (Keita, Rewan Amin, Thomas Isherwood, Eirik Haugan och Noah Sonko Sundberg) ligger betydligt högre rankade än sina lagkamrater, det är stor skillnad.

# Jag har också jämfört min egen poängsättning här på fotbollz med rankingen på sofascore.com. Den jämförelsen slutar så här:

Vi är helt överens om: Aly Keita, Eirik Haugan, Thomas Isherwood, Sonko Sundberg, Rewan Amin samt Ronald Mukiibi ( alla med starka prestationer), Nebiyou Perry, Ludvig Fritzson, Simon Kroon och Sam Mensiro (med svagare insatser).

Bättre betyg av mig: Frank Arhin (bara två matcher), Isak Ssewankambo (stor skillnad) och Kalpi Ouattara.

Sämre betyg av mig: Jordan Attah Kadiri, Marco Wetmans, Felix Hörberg, Charlie Colkett, Blair Turgott.

# Om man slår samman mina betyg och rankingen hos sofascore.com så kan jag dra den här slutsatsen efter tio spelade omgångar:
För att ÖFK ska kunna ta sig ur bottenträsket måste följande spelare höja sin nivå: Simon Kroon, Charlie Colkett, Ludvig Fritzson, Blair Turgott, Felix Hörberg och Nebiyou Perry (det finns några till men där har speltiden varit ytterst begränsad)

Prestationerna så här långt är för dåliga. Det tycker jag – och det tycker också datorn!

Till sist 1; Jag har sedan slutet av 1990-talet följt den norska fotbollen med ett visst intresse, ibland riktigt stort. Och årets serie ser, precis som hos oss, ut att ta en spännande färdriktning. I kväll är det tidig seriefinal på Aspmyra i Bodö(!) mellan hemmalaget Glimt och fjolårsvinnaren Molde. Bodö/Glimt (serietvåa förra säsongen) har gått fram som en slåttermaskin så här långt med nio raka segrar och 35 gjorda mål, alltså nästan fyra i snitt per match! Här finns saker att lära, den målskörden snyter man inte ur näsan bara av en slump. Det är jag övertygad om!

Till sist 2; Man kan ju, om man vill, jämföra ÖFK:s åtta mål (på tio matcher) med Glimts målorgier och se hur lagen använder sina målvakter i uppspelen.. Där Aly Keita i snitt har 54 bollkontakter per match (det är tio fler än säsongen 2017...) har kollegan i Bodö/Glimt, nederländaren Joshua Smits, 28 bollkontakter, alltså i stort sett hälften så många. Så kan man också spela fotboll – och göra det framgångsrikt!

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Fem byten gav ny energi - och en viktig poäng!
19 Juli 2020 klockan 23:34 av Agne Svärd
 

Det var en match med två olika ansikten, helt olika!

# En första halvlek med kontrollerad fotboll i lågt tempo, utan risktagande, där Häcken var det bättre laget.

# En andra halvlek med ”raggarfotboll”, med stort risktagande och fyra mål. Men även i det spelet var Häcken det bättre laget.

Men oavsett; ÖFK och Häcken spelade oavgjort 2–2 och ÖFK tog därmed årets första poäng hemma på Jämtkraft arena. Den kan nog visa sig betyda mer än någon kan ana!

Om man studerar matchprotokollet är det lätt att se att det hände betydligt mer framför Aly Keita i ÖFK-målet än hos hans kollega Peter Abrahamsson i Häckens bur.

Och nästan allt i den andra halvleken efter en första rond med bara en enda femstjärning möjligthet, den då Aly Keita gjorde en fullständigt fenomenal parad efter en Häckenhörna.

Men i den andra small det nästan på direkten;

# 50:e min: Jordan Attah Kadiri tar, omgiven av en rad Häckenförsvarare sats in i straffområdet, utmanar Joona Toivio, rycker ned mot kortlinjen och skickar in bollen framför Häckenmålet där Felix Hörberg hugger som en kobra, 1–0. Bra av Kadiri, bra av Hörberg – ett snyggt fotbollsmål!

Det heter ju att mål förändrar matcher och visst, men knappast så här:

# 57:e min: Eirik Haugan blir uppsnurrad av Leo Bergtsson ute till höger i eget straffområde, Bengtsson får skottutrymme och placerar den i Aly Keitas vänstra burhörna, 1–1.

# 60:e min: Oreda i hemmaförsvaret och Erik Friberg får möjlighet att skjuta från strax utanför strafflinjen. Bollen far som en projektil upp i Keitas vänsterkryss, ÖFK-målvakten är där med en hand men är chanslös att få bollen utanför stolpen, 1–2. (Den träffen tror jag att Friberg kommer att minnas en tid framöver...)

Häcken vände alltså matchen på tre snabba minuter, jag såg det inte komma och det tror jag inte heller att hemmaspelarna gjorde.

Det här var ju i ÖFK:s bästa del av matchen, det var här man lyckades få till en viss organisation i anfallsspelet och det var också här som man kunde behålla ett litet tryck mot Häckens mål.

Men uppenbarligen gav ÖFK:s ledningsmål ny energi till gästerna från Hisingen (istället för tvärtom), tempokranen skruvades upp och ÖFK-försvaret, som så här långt haft bra koll på Häckens inte alltför spetsiga anfallsspel, tappade både karta och kompass.

Och då kommer straffet omedelbart i dom här sammanhangen, det går inte att såsa till på egen planhalva!

Här var goda råd dyra för hemmalaget. Nya tränarteamet Pero Kapsevic/Amir Azrafshan valda att spela ut möjligheterna att byta in ny energi:

# 62:a min: Kadiri ut, Blair Turgott in.

# 63:e min: Sam Mansiro ut, Frank Ahrin in.

# 79;e min: Felix Hörberg ut, Henrik Bellman in – Isak Ssewankambo ut, Marco Weymans in.

Vilken betydelse det hade med fem nya krafter på banan (Nebiyou Perry hade ersatt Charlie Colkett några minuter efter Hörbergs 1–0-mål) kan vi naturligtvis bara spekulera i. Spelmässigt kunde jag väl inte se något specifikt förutom att pigga ben hade ersatt några riktigt trötta och slitna samt att Weymans inhopp gav nya möjligheter på vänsterkanten.

Men framförallt gav förändringarna ett kvitteringsmål;

# 83:e min: Hörna från höger, Marco Weymans trycker in bollen med sin vänsterfot och vid bakre stolpen har Häckenförsvaret tappat bevakningen på Noah Sonko Sundberg och hans nick sitter klockrent i bortre klykan. (Reprisbilder avslöjar Sonkos fina löpning som bäddar för friläget).

I en extremt jämn allsvensk tabell där lagen stjäl poäng av varandra och där även så här långt suveräna IFK Norrköping helt plötsligt kippade efter andan (4–2-förlust mot Sirius sedan man blivit sprungna sönder och samman, utslag av en minimal rotation så här långt ...?) känns den här räddade poängen ytterst värdefull.

Den ger också Kapsevic/Azrafshan lite välbehövlig syre, bortamatch redan på onsdag (Djurgården) och i stort sett ingen tid på sig att göra några stora ingrepp i spelet, bara putsa på detaljer.

Några noteringar från söndagskvällen;

# Simon Kroon och Kalpi Ouattara vilades helt den här gången, tillbaka i startelvan på onsdag!

# Det är mycket snack om Aly Keitas passningsfot. Jag hävdar att den håller hög kvalitet, åtminstone om jämför med andra målvakter. Men i matchinledningen var den illa kalibrerad, det måste sägas Och han måste sluta med att sätta den högra mittbacken (den här gången Eirik Haugan) i klistret med passningen ned i struten. Då hamnar ÖFK i trubbel, varje gång. Den bollen får inte slås!

# Thomas Isherwood hade en rad heta dueller med Häckens spets Gustaf Nilsson, det var två tungviktare som stötte på varandra. Jag vill påstå att Isherwood vann på knock out...

# Äntligen en liten framgång för Fleix Hörberg. Vid ledningsmålet fanns han precis i den yta där han ska vara men alltför sällan är. Alla vet ju att Hörberg sitter på massor av outnyttjad potential, men han har ju varit direkt feg i sitt kantspel i serieupptakten. .Var det här början till en islossning?

# Charlie Colkett var tillbaka i startelvan i en liten offensivare roll, åtminstone till att börja med. Men där blev han helt anonym, tempotorsk!

# Försöket med Ludvig Fritzson som wingback till vänster var förhoppningsvis bara ett försök i brist på annat?!

# För att inte tala om Sam Mensiro som en offensiv kraft på mitten. Det kändes sådär när jag såg den taktiska uppställningen. Det blev också sådär...

# Var det så att ÖFK fick lite hjälp av Häckentränaren Andreas Alm vid kvitteringsmålet 2–2? Alm gjorde där det klassiska misstaget att vid ÖFK-hörnan byta två spelare. Alla som varit i branschen vet att om det är vid något tillfälle (om det inte handlar om skador och bytet är påtvingat) som man inte ska byta så är det vid fasta situationer i närheten av eget mål, det är sedan gammalt. Alm bytte nu dubbla pjäser i ett drag – och tappade organisationen!

Till sist, här är ÖFK-poängen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Felix Hörberg (79) 3, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 4, Noah Sonko Sundberg 4, Ludvig Fritzson 2 – Isak Ssewankambo (79) 2, Rewan Amin 3, Sam Mensiro (63) 1 – Jordan Attah Kadiri (62) 2, Charlie Colkett (56) 1. Ersättare: Neboyou Perry (56) 2, Blair Turgott (62) 2, Frank Ahrin (63) 2, Henrik Bellman (79) och Marco Weymans (79) betygsätts ej.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Smickrande siffror när Malmö körde över ÖFK
17 Juli 2020 klockan 00:38 av Agne Svärd
 

ÖFK förlorar mot Malmö FF med 1–2 och det är väl ett resultat som faller inom den mall som man brukar kalla för ”normal”.

# För favorittyngda Malmö var det absolut 60 minuter på väg mot det som man förväntar sig av en guldfavorit men också 30 minuter av det vi sett lite för mycket av i den allsvenska öppningen.

# För ÖFK var det – ja, smickrande siffror men inte så mycket mer.

Nya tränarparet Amir Azrafshan/Pero Kapsevic hade naturligtvis på de här futtiga dagarna och två träningspassen inte hunnit sätta några som helst avtryck på sitt manskap, i varje fall inte något som vi som tittar på kunde upptäcka.
De körde vidare med samma manskap och samma formation.

ÖFK hamnade dessutom i kraftig brygga redan från första spark och fick inrikta sig på att freda sin egen målbur sedan MFF parkerat sig på hemmalagets planhalva.

Möjligt att spelarna hade fått några nya instruktioner som de inte riktigt hade förstått för inledningen var verkligen virrig och i ÖFK:s högerförsvar läckte det som ett såll när MFF:s hemvändare Ola Toivonen föll ned en liten bit, Sören Rieks drog sig in i banan och vänsterbacken Jonas Knudsen kom löpande längs linjen – hela tiden.

Det tog lite tid för ÖFK att reda ut dom bitarna. Och när man tyckte att hade dom fått någorlunda kontroll så small det!

32:a minuten. ÖFK avvärjer en vass Malmöomställning men lyckas inte spela sig ur försvarsområdet. MFF vinner tillbaka bollen och Marcus Antonsson trycker sig ned till vänster i ÖFK:s straffområde. Därifrån hittar han Ola Toivonen i skottsektorn, avslutet är klockrent, Aly Keita chanslös och Toivonen noteras för sitt första allsvenska mål på tolv år, 0–1!

Så här långt hade det varit bara Malmö; Aly Keita hade gjort en strålande fotparad redan i inledningen när Marcus Antonsson sköt i fritt läge, Oscar Lewicki lyfte strax över efter hörna, Anel Ahmedhodzic pricksköt i ribban, Isaac Kiese Thelin tvingade Keita till en reflexräddning ... ÖFK hade ingenting som hamnade i det officiella matchprotokollet!

Det blev dock en lite uppryckning efter Malmös ledningsmål med några vassa kontringar. Bästa chansen hade Ludvig Fritzson som sprang sig fri men tog en touch för mycket på bollen och mittbacken Anel Ahmedhodzic kunde avvärja med en Glenn Hysén-brytning. Även Simon Kroon lyckades sätta Johan Dahlin i MFF-målet i arbete.

Men sammantaget var det väldigt mycket Malmö före paus, väldigt lite ÖFK även om avslutningen gav ett litet hopp.

Men det skulle ganska snart släckas. Efter pausfikat blev Malmöpressen än större, ÖFK blev under den första kvarten fullständigt överkört.

Jag tror inte att jag sett ett ÖFK-lag så tillplattat under sina allsvenska tid som under den här perioden, här handlade det verkligen om spel mot ett mål.

Och att 0–2 skulle komma var liksom givet, frågan var bara när. Svar: 57:e minuten, en fullständig upprullning avslutades med att Anders Christiansen sköt precist och otagbart från strax utanför strafflinjen, Aly Keita var lika chanslös som på ettan.

Men där och då hände det som redan hänt vid flera tillfällen i serieinledningen och som gör att skåningarna kom till Jämtkraft arena med ”bara” tio poäng efter sju matcher: MFF tappade sin fina rytm och såg helt plötsligt ut som ett vanligt allsvenskt lag.

Några byten kanske bidrog men MFF:s bänk innehåller ju så mycket kvalitet så det borde inte märkas.

Men här fick hemmalaget välbehövlig syrgas, hastigt och lustigt var det match igen när Ludvig Fritzson lyckades pilla in reduceringen 1–2 i den 71:a minuten.

Hur det gick till?
Ja, det var så rörigt så det går nog inte ens att förklara men helt avgörande för att bollen skulle passera Johan Dahlins mållinje var den skottfint som Nebiyou Perry öppnade MFF-försvaret med innan han spelade in bollen framför mål. Det var kvalitet på det förspelet!

Men trots målet och trots att MFF-spelet gick i baklås kunde ÖFK aldrig skaka sin motståndare riktigt på allvar. De få chanser som skapades i matchens slutskede var trots allt Malmös, det måste sägas.

Några noteringar;

# Naturligtvis har teamet Azrafshan/Kapsevic tuffa dagar så begär inga underverk i närtid; match torsdag, söndag (Häcken hemma) och onsdag (Djurgården borta). Tre matcher, fyra träningar, typ. ÖFK:s nya tränarduo är ju inga trollkarlar!

# Jag såg att Aly Keita fick ett lågt betyg (sofascore.se) när datorn räknade på hans insats. Det kan ju inte vara möjligt. Stabil rakt igenom (om man undantar när han råkade tappa bollen vid ett tillfälle då han sprang ihop med en MFF:are) och räddningen på Anders Christiansens skott i början av andra halvlek var ju bara magnifik!

# De tre mittbackarna Sonko, Isherwood, Haugan stod pall även för det här motståndet. Men det var årets tuffaste dag på jobbet så här långt.

# Felix Hörberg var tillbaka på sin högerkant efter att ha fått vila mot Falkenberg. Han borde ha fått vila även nu, Hörberg är ju fullständigt formlös! Under första halvan av andra ronden trodde jag att han var utbytt, så osynlig var han när MFF trummade på som allra mest.

# Bättre form på den andra kanten där Kalpi Ouattara ständigt var beredd att hugga framåt. Tyvärr var det alltför sällan, speciellt i första halvlek, som hans lagkamrater såg hur fri han stod på sin vänstersida.

# Rewan Amin, Isak Ssewankambo och Ludvig Fritzson gjorde ett häst jobb på mitten – i defensiven. Men det blev ingen kraft över för det offensiva den här kvällen när motståndet var för bra...

# ...och paret Jordan Attah Kadiri & Simon Kroon kom aldrig med i den här matchen utan det var bara att slita så länge det fanns spring i benen.

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg 1, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood 3, Eirik Haugan 3, Kalpi Ouattara (86) 2 – Isak Ssewankambo 3, Rewan Amin 3, Ludvig Fritzson (88) 3 – Jordan Attah Kadiri 1, Simon Kroon (65) 1. Ersättare: Nebiyou Perry (65) 3, Marco Weymans (86) och Frank Ahrin (88) betygsätts ej.

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Dribblandet med huvudtränare är ytterligare ett självmål
14 Juli 2020 klockan 23:00 av Agne Svärd
 

# ÖFK:s hemsida den 11 juli: ”Amir Azrafshan utsedd till ny huvudtränare”.

# ÖFK:s hemsida den 14 juli: ”Interimlösning gällande ledarskapet för ÖFK. Pero Kapsevic, som i dag är assisterande tränare blir huvudtränare och Amir Azrafshan assisterande tränare”.

Herregud, när ska ÖFK sluta servera fotbolls-Sverige med pinsamheter?

Oavsett vem som styr skutan så lyckas ÖFK göra nya självmål, hela tiden. Det är längesedan jag konstaterade att listan var alldeles för lång. Nu har man anställt en ny huvudtränare som inte har behörighet att leda ett allsvenskt lag, 32-årige Amir Azrafshan saknar den nödvändiga Uefa Pro-licensen. Tur då att assisterande Pero Kapsevic har den och kan ta över huvudansvaret.

Men funkar det enligt regelverket?

När man sparkar en tränare efter bara sex omgångar av Allsvenskan måste man räkna med att det blir en hel del turbulens. Det var dessutom bara två dagar innan den så viktiga bortamatchen mot Falkenberg.

Men Ian Burchnall var prestigelös, som alltid. Trots att han förlorat spelarnas (och föreningens) förtroende ställde han sig till förfogande och lyckades matcha sitt lag till tre ack så nödvändiga poäng. Det var strongt gjort på alla sätt och vis.

Han gjorde det inför ögonen på sin efterträdare. Amir Azrafshan satt på läktaren och kort efter slutsignalen presenterades Azrafshan som ÖFK:s nya huvudtränare.

Det är och har alltför länge varit mycket mumbo-jumbo kring ÖFK:s verksamhet, det är som Bagdad-Bob ständigt är närvarande. Ingenting är egentligen som man säger. Senaste exemplet bjöds i förra veckan när man kommunicerade varför Ian Burchnall tvingades lämna sitt uppdrag.

Att som klubben vill framställa det att man var oense om den framtida färdriktningen blir bara löjligt!
Burchnall fick sparken för att ÖFK det senaste året tagit för få poäng, inte presterat tillräckligt bra fotboll och att han inte lyckats utveckla de spelare som klubben förfogar över, i varje fall är det alltför få som gjort några tydliga framsteg.

När man så plockar fram en ersättare snabbare än blixten blir det en 32-åring utan några som helst meriter av allsvensk fotboll och, som det visade sig, inte har den rätta behörigheten att leda ett lag i vår högsta serie. Amir Azrafshan hittades i division 4-klubben FC Djursholm, har luktat på elitfotboll i Dalkurd, men i övrigt hållit till, både som ledare och spelare, på lägre nivåer. Men hans utbildning och fotbollstänk föll ÖFK-ledningen i smaken, ett modernt ledarskap med magisterexamen i både filosofi och kognitiv neurovetenskap i bakgrunden ska ta klubben till nya framgångar.

Det är naturligtvis ett modigt beslut av ÖFK.

Men samtidigt måste klubben räkna med att anställningen av Amir Azrafshan blir granskad in i minsta detalj, även ifrågasatt. Inget tränarskifte på den här nivån undgår detta. Och att tvivel sås när den nye inte ens har rätt behörighet behöver man inte vara raketforskare för att förstå, att dessutom presentera honom som huvudtränare innan han skaffat sig den nödvändiga licensen blir ju bara pinsamt!

Dessutom:

Är det ens tillåtet att dribbla med huvudansvaret som ÖFK nu gör?

Om jag fattar saken rätt så är både Tränarföreningen och Svenska fotbollförbundet kritisk till rockaden. Upplägget är emot förbundets licensregler, att man har en Pro-utbildad huvudtränare är ju en av kriterierna för Elitlicensen (se där, nu är vi där igen...) och alla som har ögon kan ju se att ÖFK här med en teknikalitet rundar spelreglerna.

Själv har jag under ett par dagar läst och lyssnat på intervjuer och försökt förstå hur Amir Azrafshan åter ska få ÖFK tillbaka på vinnarspåret efter ett helt år med många motgångar. Förre ÖFK.kaptenen Brwa Nouri, som haft ett litet finger med i rekryteringen, säger till Mittmedia ”de flesta pratar men har inte så mycket att säga, den här killen har något att säga”.

Det är möjligt att Nouri har rätt. Men under de här dagarna har jag inte uppfattat några som helst klara besked från den nye ÖFK-chefen, tyvärr. Och när han säger ”att om spelare och ledare jobbat stenhårt så ska vi klara det här” då blir jag både provocerad och förbannad.

Det säger väl alla tränare typ arton-fyrtiotvå gånger i veckan! Garanterat även Ian Burchnall.

Med match på torsdag (Malmö FF), söndag (Häcken), onsdag (Djurgården) och nästa måndag (Helsingborg), fyra matcher på tolv dagar, vill jag veta besked:

# Ska ÖFK fortsätta att slå sjuhundra passningar i backlinjen innan man har spelat bort motståndarnas första press?

# Hur skaffar man sig övertag, två mot en, tre mot två, fyra mot tre, och slår ut motståndarnas mittfält, och kan attackera mot försvarslinjen?

# Ska ÖFK fortsätta med sina wingbacks? Och hur får man dom att bli delaktiga i offensiven på ett helt annat sätt än i dag? Kan man göra det utan att det stabila försvarsspelet riskeras och hur ska det gå till?

# Hur sticker man in bollen i motståndarnas straffområde? Och hur får man Kadiri, Kroon och övriga offensiva pjäser att ta dom löpningarna?

Det är svar på den typen av frågor jag vill ha när ett tränarskifte görs under så här dramatiska former, när matcherna kommer slag i slag och viktiga poäng står på spel, varje gång!

Då finns ingen tid till ”långsiktig planering”, ”utmaningen är att få en grupp att förstå vart vi ska och hur vi ska komma dit” och andra floskler. Det här ÖFK-laget och vi som följer klubben behöver helt andra besked. Hur vinner vi så många fotbollsmatcher som möjligt – nu!

 
Det finns 27 kommentarer att läsa.

 
Burchnall fick avsluta som vinnare, tack för det!
11 Juli 2020 klockan 22:27 av Agne Svärd
 

Det är ibland svårt att förstå idrottens logik. ÖFK besegrar Falkenberg på bortaplan när förutsättningarna för en bra prestation är sämsta tänkbara ... sparkad tränare måste leda laget, det tajta spelprogrammet tvingar fram årets första riktiga spelarrotation, den senaste prestationen (mot Mjällby) var ju inget att hurra över och Falkenberg på bortagräs (dessutom naturgräs) är ju alltid en tuff uppgift för ÖFK.

Men 1–0 i Falkenberg var precis det som ÖFK behövde just nu. Och årets andra trepoängare (inför ögonen på nye tränaren Amir Azrafshan) var dessutom mycket välförtjänt. Om man bortser från den sista virriga kvarten var ÖFK bättre i det mesta. Och för att vara en bortamatch på naturgräs (lagets sämsta gren så här långt under sin allsvenska tid( var ÖFK riktigt bra!

Ian Burchnall fick alltså avsluta sina snart två år i ÖFK som en vinnare. Det känns bra. Jag är alltid kluven till att sparka tränare och tro att det är trolleritricket till framgångar, det är jag även här. Som jag skrev i torsdags när beskedet kom; Burchnall var chanslös redan från dag 1, all den sörja som omgärdat klubben de senaste två åren gjorde ju managerjobbet i det närmaste hopplöst.

Burchnalls sista insats var ju inte alldeles enkel den heller, att leda laget i en pinsvår bortamatch när man förlorat omklädningsrummet, det ska ju bara inte gå.

Men här är det bara att buga och bocka inför alla inblandade, ni genomförde uppgiften på ett väldigt vuxet sätt.

Och till alla er som undrar varför ÖFK valde den här udda lösningen att låta sparkade Burchnall matcha laget: Det fanns inget annat alternativ!

ÖFK kom till spel med fyra nya i startelvan. Simon Kroon, Felix Hörberg, Charlie Colkett och Kalpi Ouattara fanns inte ens med på resan till Falkenberg. Det betydde nytt i alla lagdelar; Sam Mansiro och Marco Weymans tog hand om kantspelet, Ludvig Fritzson kompletterade Amin och Ssewankambo på mitten medan Blair Rurgott bildade anfallspar med Jordan Attah Kadiri.

Det fungerade – alldeles utmärkt under stora delar av matchen!

Efter en kvart skrev jag i anteckningsblocket: Bra, väldigt stabilt i försvaret, Amin och Ssewankambo äger ju mitten.

Och redan där hade ÖFK hunnit skapa fler möjligheter än man gjorde under hela matchen mot Mjällby i måndags när Rewan Amin i den 13:e matchminuten fick två chanser i samma anfall. Men först räddade hemmamålvakten Johan Brattberg med foten och sedan lyfte ÖFK:s mittfältsmotor returen över ribban.

ÖFK hade sedan fortsatt grepp om händelserna mot ett förvånansvärt tamt hemmalag. Falkenberg sköt visserligen friskt mot Aly Keita men bara ett par kulor satte ÖFK-målvakten på prov. Övriga var avlossade från långt håll och väldigt illa riktade, det luktade nästan amerikansk fotboll om dom avsluten...

Avgörandet kom efter knappa timmen när ÖFK, äntligen, lyckades göra mål på en fast situation, ÖFK:s första hörna för dagen. Rewan Amin var regissören och Jordan Attah Kadiri exekutorn. Kadiri mötte Amins inspel med skallen strax utanför den första stolpen och avslutet luktade klass lång väg. Så ska det se ut!

Om matchen så långt hade varit ÖFK:s så blev avslutningen hemmalagets. ÖFK tappade i slutet alla sina linjer, synbart stressade i ambitionen att rädda den här ack så viktiga trepoängaren.

Det är bara att tacka lagkaptenen och målvakten Aly Keita för att slutet blev lyckligt, Keita gjorde ett par riktigt svettiga ingripanden när hans kamrater hade tappat sina huvuden.

Här är några noteringar:

# Sju poäng så här långt, alla tagna på bortaplan!

# ÖFK:s tremannalås (Haugan, Isherwood och Sonko) var säkerheten själv om man undantar den sista kvarten då det skakade lika mycket där som i resten av laget. Burchnall hade dock gjort en korrigering som slog väl ut när Haugan och Sonko bytte sida. Men oavsett, den här gången var det Thomas Isherwood som var resen i backlinjen!

# Däremot kan jag inte påstå att det såg något vidare ut på kanterna, åtminstone inte när ÖFK själva hade bollen. Sam Mensiro blev, som alltid i den här rollen, bara en passiv åskådare medan Marco Weymans hade dålig koll på såväl boll som fötter. Måste man ramla i varje närkamp?

# Dagens högsta ÖFK.betyg delar jag ut till Rewan Amin på mitten. Det här var Amins bästa insats sedan han kom till klubben!

# Isak Ssewankambo hade kunnat få samma omdöme om han inte varit slarvig med detaljerna; några bolltapp, några missade (lätta) passningar och lite extrakludd på bollen så fina skottchanser gick om intet. Men arbetsinsatsen var enorm!

# Om man ska ge benämningen lagspelare ett ansikte så kan man visa upp en bild på Ludvig Fritzson!

# Jordan Attah Kadiri hade svårt att komma in i matchen men så small det. 1–0-målet visar varför så många större klubbar är intresserade av hans namnteckning. Den nicken gjorde inte ont, som man säger... Dessutom; gesten när Kadiri sprang fram till sin tränare efter målet kändes riktigt bra. På många sätt!

# Blair Turgott sprang sig till några riktigt fina lägen men det är något som skaver när man studerar hans verktygslåda. Borde definitivt ha hamnat i målprotokollet vid första halvlekens friläge när vänsterskottet smet på fel sida stolpen. Men liksom hos alla andra, arbetsinsatsen går inte att klaga på!

Här är betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Sam Mensiro 2, Eirik Haugan 4, Thomas Isherwood 5, Noah Sonko Sundberg 4, Marco Weymans 2 – Isak Ssewankambo 4, Rewan Amin 5, Ludvig Fritzson (90) 3 – Jordan Attah Kadiri (85) 3, Blair Turgoitt (59) 2. Ersättare: Nebiyou Perry (59) 2, Brian Martin (85) och Alex Purver (90) betygsätts ej.

Till sist; Man kan ju inte påstå att ÖFK satser på en säker häst är man hämtar Ian Burchnalls ersättare i division 4 (Djursholm). Det är klart att vi inte har en susning om 32-årige Amir Azrafshan är fågel eller fisk som tränare, det enda vi vet är att han inte har några meriter som väger tungt i de här sammanhangen. Det som väcker tvivel hos mig i det här valet är hur spelargruppen ser ut (ung och lovande men i svår brist på ledartyper) och tillståndet i klubben. Utgångspunkten i mitt resonemang är att här hade jag helst sett en erfaren ledare som kunde samla ihop alla lösa trådar som finns, den här uppgiften består av så mycket mer än att träna och matcha laget. Men ÖFK satsar ungt och oprövat och hoppas att man dragit vinstlotten till framtiden.
Jag hoppas givetvis också att det blir bra och kan bara säga lycka till, Malmö FF på torsdag!

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Burchnall var chanslös redan från start
9 Juli 2020 klockan 17:42 av Agne Svärd
 

# Ian Burchnall och ÖFK är överens om att bryta ett fortsatt samarbete då man har olika åsikter om vilken väg klubben ska gå i framtiden (som det så ofta heter när någon får sparken...).

Fine – det har jag inga problem med att förstå och acceptera med tanke på resultaten. Men jag tillhör dem som inte tror att det blir så mycket bättre med ett tränarskifte. I alla fall finns det inte så många lyckade exempel att peka på.

# Ian Burchnall fortsätter dock att leda laget i Allsvenskan tills en ersättare är på plats.

Här fattar jag ingenting. Kan det vara möjligt att jobba i ett omklädningsrum som verkar vara förlorat?

Jag vill inte påstå att torsdagsförmiddagens besked om att ÖFK och Ian Burchnall går skilda vägar kom som någon större överraskning. Resultaten, och prestationerna, har inte varit tillräckligt bra sedan haveriet mot Hammarby på Tele2 arena i mitten av maj – förra året!

18 poäng på de senast 28 spelade matcherna i Allsvenskan är helt enkelt för dåligt, därtill en radda med svaga insatser.

Men frågan är om det är enbart Ian Burchnalls fel?

Jag ser Burchnall som offer för åtminstone två saker;

# Turbulensen i klubben under de två år som gått sedan han värvades till Graham Potters efterträdare.

# Den fotboll som ÖFK säger sig vilja spela men som alla seriösa betraktare inser att man inte har material till.

Vi tar turbulensen först lite kortfattat; Kindberg-gate med alla turer som det har inneburit i styrelserum, polisförhör, domstolar, omklädningsgarderoben och medierapportering. Oavsett var ÖFK har uppträtt så är det Kindberg som snott uppmärksamheten och, efter det att han satt finkad strax innan Burchnall kom till stan, har det sällan varit till klubbens (och lagets) bästa. Dessutom försvann stjärnspelarna en efter en, ny ledarstab skulle sättas (hade Burchnall något som helst inflytande när den nye tekniske direktören David Webb dök upp på banan och vem var då högst i den interna rangordningen?), under vintern 2019 anlände sju nya spelare (vad hade Burchnall för kontroll på den processen som från sidan såg fullständigt oplanerad ut, Morrison någon?), ett havererat extra årsmöte följt av en kraschad ekonomi, Ghoddos-affären och en nekad elitlicens...

Vem kan åstadkomma resultat under sådana förutsättningar...?

Själv tror jag att Ian Burchnall tappade greppet under fjolårsvintern när det mesta gick åt helvete; ett misslyckat träningsläger på Cypern (bara rester kvar av det gamla Potter-gänget och inga nya på plats), misslyckandet i Svenska cupen (fiaskot i Karlstad) och därpå nästan en hel månad utan planerade träningsmatcher. Visserligen blev starten i Allsvenskan mer än godkänd (elva poäng på åtta omgångar och nära tätkänning) men från mitten av maj kan vi nog enas om att det mesta var ett långt mörker som avslutades med 1–7 i Göteborg..

Ian Burchnall var huvudansvarig för alla misslyckanden, absolut.
Men hur var beslutsordningen, egentligen? Vem raggade fram de nya spelarna, vem bestämde om storleken på kontraktspengarna (där det tydligen fortfarande dyker upp nya överraskningar...). I den röra som rådde var det omöjligt att utifrån kunna bedöma vem som bestämde vad!

Jag är inte ens säker på att en haverikommission kan bringa klarhet i denna soppa!

När det gäller ÖFK:s spelidé (possession, att ständigt vara det bollägande och därmed också spelförande laget) hävdar jag att man fastnat i en god tanke som inte alltid är genomförbar.

Det funkade alldeles utmärkt under de sista Potter-åren med bolltrygga och passningssäkra spelare från målvakt till vänsterytter.

Men sedan Potter flyttat hem och nästan alla stjärnor försvunnit?

Inte alls, vill jag påstå.

# När motståndarna pressar högt stressar det fram misstag på misstag i det egna försvarsområdet, exemplen är ju hur många som helst.

# Och när motståndarna backar hem så har offensiva kvalitén inte räckt till för att få hål på ”den parkerade bussen” (som mot Mjällby i måndags, inte en riktig målchans under matchens 90 ordinarie minuter).

Ian Burchsnalls ansvar här?
Stort givetvis, han var ju chefen. Men hur lätt är det att smita från klubbens DNA (som ständigt har kommunicerats) trots att den som vill också kan se att spelidén inte fungerar med det material som finns att tillgå?

Slutbetyget då?

Ja, jag är inte beredd att, som många andra tydligen är, döma ut Burchnalls insats i ÖFK. Visst kan jag hitta brister i hans rustning (vem har inte det?) men sällan, eller aldrig, har jag sett en tränare ställas inför så dramatiskt förändrade (försämrade) förutsättningar under resans gång.

Burchnall visste att han skulle fylla skorna efter trollkarlen Potter.

Det blev värre, betydligt mycket värre. Ian Burchnall var egentligen chanslös från den dag han satte sin fot i Östersund!

Men jag fattar inte varför han ska leda laget i Falkenberg på lördag. Det är en usel lösning; för Burchnall, för spelarna och förmodligen mest för ÖFK.

 
Det finns 19 kommentarer att läsa.

 
Det här spelet ger varken poäng eller sympati
7 Juli 2020 klockan 00:34 av Agne Svärd
 

ÖFK har under sina första fyra allsvenska säsonger var ett ytterst starkt hemmalag. Men Jämtkraft arena är verkligen ingen ointaglig borg den här sommaren. Tredje försöket, tredje förlusten.

0–1 mot nykomlingen Mjällby AIF från Listerlandet i Blekinge var heller inte siffror som det går att protestera mot.

ÖFK var, efter en stabil inledning, helt utan energi i sitt anfallsspel och då vinner man inga fotbollsmatcher. Ett farligt avslut, i matchens 91:a minut, säger faktiskt det mesta.

Ian Burchnall valde att arbeta vidare på den elva som i andra halvlek vände och vann i Kalmar förra veckan, möjligen kunde man ana några små korrigeringar i kantpositionerna med Fleix Hörberg och Kalpi Ouattara lite högre upp.

Det gjorde att passningsspelet kunde flyttas, från den egna försvarslinjen, till en liten bit in på Mjällbys planhalva.

Men inte längre. Så fort man närmade sig Mjällbys femmannaförsvar tog idéerna slut.

Och farten!

Det var närmast generande att se så stillastående hemmaspelarna blev i sina attacker, Det gav naturligtvis ingenting till matchprotokollet; ett Simon Kroon-avslut (lösplugg) och två misslyckade frisparkar (Charlie Colkett högt över, också lösplugg) var allt under första 45.

Det är inte godkänt på hemmaplan mot Mjällby, inte på långa vägar.

Och inte blev det bättre efter pausfikat. Visserligen fick hemmalagets spel en liten injektion när Isak Ssewankambo och Charlie Colkett skiftade positioner, Ssewankambos mer energifyllda fotboll gav ett litet grepp om mitten men vad hjälpte det när det var stendött framför honom.

Samtidigt började ÖFK få allt större problem att freda sig mot Mjällbys snabba omställningar, Bara ett par riktigt skarpa blockeringar i mittförsvaret hindrade gästerna från en tidig nätkänning i den andra halvleken när bollen låg uppeggad framför Aly Keita.

Men det skulle komma ett mål för Mjällby. 73:e minuten, i en duell strax utanför straffområdet studsade bollen rätt väg för gästerna, Moses Ogbus instick gav David Löfquist ett friläge till vänster och Aly Keita kunde inte freda sin bur.
0–1 och ett hemmalag utan energi hade sedan ingen riktig möjlighet att rädda den här matchen. Närmast var inhopparen Blair Turgott som på övertid fick en skottchans från strafflinjen men Marco Johansson i Mjällbymålet hade full kontroll på den kulan nere vid sin högra stolpe.

Några noteringar;

# Samtidigt som ÖFK:s anfallsspel får ett kraftigt underbetyg så måste man beundra hur väl Mjällby skötte sitt försvarsspel. Det var verkligen tätt i mittförsvaret matchen igenom, hemmalaget tvingades ut på kanterna och där hade man inga vapen.

# ÖFK:s tre mittbackar (Sonko, Isherwood, Haugan) gjorde åter ett stabilt dagsverke, det är inte där som problemet sitter.

# Jag skrev redan förra säsongen att Charlie Colketts arbetsradie är alldeles för snäv. Den här kvällen var han mer orörlig än någonsin, det räcker inte att stå i mittcirkeln och fördela bollar. I den här rollen måste han kunna slå ut sin motståndare och vinna yta, han måste också vara ett givet alternativ för kantspelarna att kunna vända spelet. Kort sagt, här måste man löpa utav helvete! Men Colkett snurrar bara runt sin egen axel på mittplan. Dessutom; engelsmannen må ha en ytterst känslig och välriktad vänsterfot men den duger inte till att skjuta frisparkar från 25 meter. Vi ser det i match efter match, det blir ju ingen fart på bollen!

Jag ställer mycket högre krav på en spelare som Colkett. Det borde även hans chef göra!

# För övrigt; ÖFK:s fasta situationer är verkligen genomusla. Ta hjälp, Ian!

# Förlusten innebär att ÖFK ligger kvar på 15:e plats, alltså under nedflyttningsstrecket. Visserligen har bara sex omgångar (av 30) spelats och mycket kan hända. Men det oroar att man får stryk hemma av både Sirius och Mjällby, det är sådana matcher som kräver poäng, helst segrar, och det av många anledningar. Om ÖFK ska kunna krångla sig ur den situation man befinner sig i måste det se ut helt annorlunda på Jämtkraft arena. Det här spelet ger varken poäng eller välbehövlig sympati

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6); Aly Keita 3 – Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood (81) 3, Eirik Haugan 3 – Felix Hörberg 2, Rewan Amin (81) 3, Charlie Colkett (62) 1, Isak Ssewankambo 4, Kalpi Ouattara (68) 3 – Jordan Attah Kadiri 1, Simon Kroon (62) 1. Ersättare: Blair Turgott (62), Nebiyou Perry (62) 2, Marco Weymans (68) 2, Ludvig Fritzson (81) och Brian Martin (81) betygsätts ej.

 
Det finns 10 kommentarer att läsa.

 
Första segern när marginalerna var på rätt sida
2 Juli 2020 klockan 00:15 av Agne Svärd
 

# Årets första trepoängare!

# Första segern i Kalmar (i femte försöket)

# Rewan Amins första mål i Allsvenskan när man några minuter före slutet sköt segermålet 2–1 på straff.

Det finns naturligtvis massor att glädja sig över sedan ÖFK besegrat Kalmar FF på Guldfågeln arena. Triumfen var absolut nödvändig för att inte hamna på efterkälken i det allsvenska köracet (det går fort när det inte blir några segrar...), Aly Keita visade att storformen sitter i med många säkra ingripanden och framför honom bjöd inte försvarslinjen hemmalaget på speciellt många målchanser.

Sånt känns skönt att ha i ryggen när Mjällby och Falkenberg står närmast på programmet, ÖFK kan ta sig an de ack så viktiga uppgifterna utan att behöva känna kniven mot strupen (vilket de definitivt hade haft vid en negativ utveckling i Kalmar).

Men samtidigt är det viktigt att komma ihåg mitt i glädjeruset; det var mycket som var dåligt. och som måste förbättras. ÖFK vann den här matchen därför att man jobbade lite hårdare än hemmalaget och dessutom hade de berömda marginalerna på sin sida, inte för att man var bättre!

Det som störde mig mest?

# Det i stort sett obefintliga, organiserade, anfallsspelet. Nästan allt passningsspel sker i eget försvarsområde (suck, jag har verkligen svårt att uppskatta allt bollande i backlinjen, jag ser inte meningen i det). på andra sidan mittlinjen går det bara på vinst och förlust.

# Detaljerna (tappade bollar över linjen, misslyckade passningar på egen planhalva som öppnade för snabba Kalmaromställningar, dålig bollmottagningar som bäddade för svårigheter...) Det var på tok för många tekniska fel, det var slarvigt och det var okoncentrerat. Här finns en oändlig förbättringspotential och det gäller varenda spelare i laget.

Det här blir extra tydligt när man, som den här gången, har ett övertag i bollinnehavet. ÖFK är inte i den sitsen att man kan bjuda sina motståndare på så många misstag, i alla fall när man gör dem utan press.

Nog med gnäll, ÖFK vann ju och här är några andra noteringar;

Jag skrev att ÖFK hade marginalerna med sig. Då tänker jag framförallt på tre saker.
# Kalmar fick i andra halvlek vid ställningen 1–1 ett mål bortdömt för offside efter en läcker frisparksvariant. Det var vaket (och förmodligen korrekt) av domarteamet. Men hur många sådana där situationer, spelare i skottbanan, ser man blir godkända under en säsong? Hundra, tvåhundra, trehundra...

# ÖFK:s straff i den 88:e min, Jordan Attah Kadiri går omkull i duell med hemmabacken Henrik Löfkvist. Domaren Adam Ladebäck pekade på straffpunkten. Jag tyckte att Ladebäck gjorde rätt men jag lovar att halva domarkåren hade friat!

# Rewan Amins straffspark. Det var inte speciellt bra slagen och Kalmarmålvakten Lucas Hägg Johansson var fullständigt förtvivlad när han släppte bollen under sin utsträckta högerarm.

# Apropå Amin. Han borde ha spräckt sin allsvenska målnolla redan i den första halvlekens 35:e minut när Hägg Johansson serverade bollen på silverfat i ett misslyckat utspel. Men Amin sköt utanför. Där och då kände jag att den där Amin kommer aldrig att göra mål i den här serien...

# ÖFK spelade vidare på sitt koncept med tre mittbackar. De fick jobba hårt, speciellt i höjdduellerna, då hemmalagets vassaste anfallsvapen var de långa inkasten! Men Sonko, Isherwood och Haugan är svåra att besegra i luften, där tror jag att smålänningarna lurade sig själva.

# Ludvig Fritzson fick chansen från start men fick bara vara med en halvlek sedan han oturligt styrt in Kalmars ledningsmål bakom Aly Keita strax före pausfikat.

# ÖFK:s kvitteringsmål, 1–1, påminde mycket om ledningsmålet 2–1 mot IFK Norrköping i lördags; en 3-mot-2-situation där Simon Kroon drev bollen mot Kalmars försvarare, Isak Ssewankambo följde med till höger, Kadiri till vänster. Kroon serverade bollen till Ssewankambo och så small det från strafflinjen. Snyggt och otagbart. Ssewankambo har en riktig bössa i sin höger och kan också hålla ned skottet. Synd bara att han lossar den alltför sällan.

# Jag har klagat på Felix Hörbergs svaga form så här långt och jag såg ingen förbättring den här gången heller. Han spelar helt utan självförtroende och passningsfoten är ständigt felriktad (utom när han spelar bollen tillbaka till Sonko Sundberg). Alltså, här måste Ian Burchnall hitta en annan lösning!

# Kalpi Ouattara var en frisk injektion på vänstersidan när han kom in efter paus (Hörberg kan ju låna lite av hans självförtroende...)

# Simon Kroon och Kadiri jobbade hårt i främsta ledet. Men det hade en tuff uppgift när de oftast hade dåligt med stöd av sina lagkamrater.

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg 1, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood 3, Eirik Haugan 3, Isak Ssewankambo (85) 3 – Ludvig Fritzson (46) 2, Charlie Colkett (75) 2, Rewan Amin 3 – Jordan Attah Kadiri 3, Simon Kroon (81) 3. Ersättare: Kalpi Ouattara (46) 3, Nebiyou Perry (75) 2, Blair Turgott (81) och Sam Mensiro (85 betygsätts ej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
ÖFK fick pyspunka när man hade kopplat greppet
27 Juni 2020 klockan 23:43 av Agne Svärd
 

Norrköping besegrar ÖFK med 4–2 på Jämtkraft arena och det är inte mycket att säga om det, på papperet var det toppen mot botten och i de flesta fall vinner den starkare.

Men.

Hittills obesegrade IFK Norrköping fick svettas extra mycket för att bärga sin fjärde raka seger i årets komprimerade allsvenska. Och då tänker jag inte bara på högsommarvärmen, ÖFK satte serieledarna under en extrem press när de hade det siffermässiga kommandot fram till matchens 70:e minut. 2–1 till hemmalaget motsvarade verkligen inte hur det såg ut på planen men det har ju ingen som helst betydelse, det är ju målen som räknas.

Där och då, när jag tyckte att Norrköping såg ut att ha tappat mycket av gnistan, small det till tre gånger på drygt 20 minuter bakom Aly Keita i ÖFK-buren, 2–1 blev till 2–4 sedan hemmalaget drabbats av pyspunka i matchens sista del.

Det finns säkert många förklaringar till att ÖFK tappade sin organisation; trötthet, övermod, okoncentration, spelarbyten – eller var det kanske bara så enkelt att det var Norrköpings bättre kunnande som till slut skickade ned hemmaspelarna i gruvan?

Det svaret lär vi aldrig få, kanske var det en kombination av många saker. Det brukar ju oftast vara så,

Men fram till matchminut 70 och Christoffer Nymans 2–2-kvittering så kan man inte säga annat än att Ian Burchnalls matchplan hade fungerat väl. Den påminde väldigt mycket om förra helgens i Örebro som gav en viktig poäng, defensivt var det länge en fembackslinje framför Aly Keita, tre centrala mittfältare, Kadiri och Kroon längst fram.

Det här gav Norrköping ett stort övertag. Det mest hände på ÖFK:s planhalva men trots att Norrköping (och framförallt Sead Haksabanovic, den mannen måste ha en magnet i sina fötter...) hade mycket boll och stundtals pressade hårt mot Aly Keitas målbur kom östgötarna aldrig till de femstjärniga möjligheterna. Det blev skott utifrån och de gånger man kom in i ÖFK:s straffområde så tvingades man ta avsluten ur svåra vinklar, Keita såg ut att ha det mesta under full kontroll.

ÖFK:s enda vapen så långt blev snabba omställningar..Inte så många men plötsligt small det bakom Isak Pettersson i Norrköpings mål. Matchuret hade hunnit fram till den 35:e minuten när Simon Kroon fick tag på bollen på egen planhalva, drev snabbt fram mot Norrköpings backlinje och klippte till från 20 meter. Bollen susade in med full kraft via Isak Petterssons högra målstolpe, 1–0 till hemmalaget.

Det var verkligen inte väntat men desto mera angeläget, årets målnolla var spräckt efter 305 minuter!

Målet blev också signalen till ett mera offensivt hemmalag men strax före halvtidspausen åkte man på ett riktigt tjuvslag. Sead Haksabanovic gick omkull innanför ÖFK:s straffområde i en duell med Charlie Colkett och domaren Fredrik Klitte från Helsingborg pekade på straffpunkten.

Om den säger jag bara; det är såna straffsparkar som bara topplag får och alltid har fått!

Christoffer Nyman skickade Keita till vänster och bollen till höger, 1–1, och Norrköping kunde gå till pausfikat med något lättare steg, ett underläge efter det här spelövertaget hade varit direkt nedbrytande.

Men ÖFK tog motgången på bästa sätt, laddade om sina batterier, bytte ut Felix Hörberg mot Nebiyou Perry och placerade sina vingbackar lite högre upp i banan.

Det gav en högst oväntat scenförändring,
ÖFK fick greppet om matchen, ledningen med 2–1 (ny snabb omställning där Perry frispelade Jordan Attah Kadiri som var klinisk i sitt avslut) och helt plötsligt såg Norrköping ut att ha tappat energin i sitt spel. Det var inte alls samma tryck mot hemmamålett, varken när man hade bollen eller när man skulle vinna tillbaka den.

ÖFK fick lite momentum och kom även till avslut; Kadiri fick en ny chans men pricksköt på Norrköpings målvakt och Simon Kroon tryckte bollen över Petterssons målribba när han hade ungefär samma läge som vid målet i första halvlek.

Men så small det, Isak Bergmann Johannesson utnyttjade passiviteten i ÖFK:s högerförsvar och Chrstoffer Nyman vann duellen framför Aly Keita, 2–2 kom som en blixt från klar himmel, i alla fall hade jag svårt att se den kvitteringen komma.

2–2-målet gjorde Norrköping kunde återta kommandot, några kloka byten gav ytterligare energi. Hemmalaget trycktes ned i det egna straffområdet och till slut rämnade mittförsvaret.

# 90:e min: Simon Thern lämnas obevakad mitt i slottet, får dålig träff men bollen tar i Thomas Isherwoods utsträckta ben och ställer Aly Keita, 2–3.

# 95:e min: I ett sista desperat kvitteringsförsök med hela hemmalaget på offensiven misslyckas Charlie Colkett med en dribbling kring mittlinjen. Och det öppnar för en tre-mot-en-kontring där Sead Haksabanovic bombar in slutresultatet 2–4 från nära håll.

Några noteringar;

# Det blir alltid bra fotboll (vad det nu är...?) och många mål när Norrköping kommer på besök. Så även nu!

# Aly Keita håller formen. Visserligen fyra insläppta, men många fina och säkra ingripanden. Det gav årets högsta ÖFK-betyg på sofascore.se (jag undrar om någon målvakt har fått ett så högt betyg efter att ha släppt in fyra bollar...?).

# ÖFK:s tre mittbackar höll tätt mot Örebro och stod emot Norrköpingspressen i 70 minuter. Men avslutningen var inte imponerande, såväl Isherwood som Eirik Haugan sviktade i avgörandet. Men Noah Sonko Sundberg var stabil matchen igenom, ÖFK:s bäste utespelare!

# Felix Hörberg var åter formlös och byttes ut efter 45 minuter.

# På andra kanten satsade Marco Weymans friskt i några kontringar (jag har lätt att tycka om de initiativen). Men jag blir lika irriterad varje gång inspelen kommer utan någon som helst adress. Och Weymans har sin klara brister i defensiven, det ska gudarna veta.

# Isak Ssewankambo hade ingen bra första halvlek, feltajmad i de flesta dueller. Blev mycket bättre i andra när han fick spela på högerkanten.

# Rewan Amin var bra utan att glänsa men här är det givet att beakta Norrköpings styrka på mitten. Den gjorde också Charlie Colkett till en stadig förlorare. Colketts tröga fötter var ett verkligt handikapp mot det här motståndet!

# Jordan Attah Kadiri och Simon Kroon gjorde varsitt klassmål, det var kanske dagens gladaste ÖFK-budskap. Kadiri var piggare den här gången jämfört med tidigare matcher medan Kroon var där jag vill ha honom; rakare och enklare var han ett ständigt hot när ÖFK ställde om. Tack för det!

# Nebiyou Perry gjorde en bra halvlek när han nu fick chansen och Kalpi Ouattara spelar snart 90 minuter på vänsterbacken.

# Norrköping kommer att fortsätta vinna så länge man kan gå runt på lite folk. På de inledande fyra matcherna har serieledarna använt sig av enbart 13 startspelare, minst i Allsvenskan. Det finns otroligt mycket spets i det manskapet, dessutom kunde nu landslagsmannen Alexander Fransson göra sina första allsvenska minuter för säsongen efter en besvärlig sjukdomsperiod Men Norrköping kommer att få sina problem när det tuffa spelprogrammet kräver sina offer, det tror jag att vi får räkna med. Bredden är inte lika bra som toppen!

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg (46) 1, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood 3, Eirik Haugan 3, Marco Weymans (62) 2 – Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett 1, Rewan Amin 3 – Jordan Attah Kadiri (88) 3, Simon Kroon (75) 3. Ersättare: Nebiyou Perry (46) 3, Kalpi Ouattara (62) 3, Blair Turgott (75) 1, Brian Martin Pages (88) och Sam Mensiro (88) betygsätts ej.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Stabil försvarsmur gav ÖFK ett bättre anfallsspel
21 Juni 2020 klockan 22:59 av Agne Svärd
 

Efter två gånger 0–2 (Hammarby och Sirius) så måste 0–0 på Behrn arena i Örebro och därmed sommarens första allsvenska poäng ses som en klar framgång för ÖFK.

Mycket var bättre än i torsdags mot Sirius, framförallt var det inte lika ängsligt. Men i ärlighetens namn var det ingen föreställning som det slog gnistor om. Eller som Örebrostjärnan Nahir Besara sa till Dplays tittare efter matchen: ” Det var tur att ni inte somnade...”

Ian Burchnall hade gjort fyra förändringar i startelvan jämfört med Siriusmatchen. Ronald Mukiibi, Charlie Colkett och Simon Kroon var alla tillbaka medan Thomas Isherwood fick göra årets första allsvenska insats.
Och Burchnall använde sig av försiktighetsprincipen i sin matchplan; när Örebro kontrollerade bollen var det fem man i backlinjen, fyra man framför medan Jordan Attah Kadiri fick sköta den första pressen på egen hand.

Och det måste sägas: Det är sällan som ÖFK genom sina taktiska dispositioner så disciplinerat som den här söndagskvällen i Örebro, det var inte många gånger under de 90 minuterna som man sviktade.

Det var kanske därför som Besara uttryckte sig som han nu gjorde, ÖFK tråkade helt enkelt ut sina motståndare...

Det här gjorde också att ÖFK fick chansen att gå till anfall med ett betydligt mera samlat material, det blev inte så långt mellan lagdelarna.

Och framförallt; när man väl hade vunnit bollen gick man till attack – hela vägen. Man spelade sig genom motståndarnas mittfält rakt, snabbt och okomplicerat (istället för att, som mot Sirius, ängsligt vända tillbaka och placera bollen hos sin egen målvakt...) och kunde därmed också utmana hemmalagets försvarslinje.

Men där hände det dessvärre betydligt mindre. Att ÖFK gick mållös från tredje matchen i rad är helt enkelt något vi måste lära oss att leva med. Det offensiva materialet förmår inte bättre.

Statistiken från Örebromatchen är utan nåd;

# Av 15 avlossade skott togs tio utanför straffområdet.

# Bara två träffade mål.

# Men framförallt, hela nio blockerades av Örebroförsvaret!

Det går för sakta när ÖFK ska avsluta, det blir alldeles för ofta en touch, en dribbling, en passning för mycket. Det spelar ingen roll om det är Hörberg, Kroon, Kadiri, Turgott, Fritzson, Amin eller någon annan som får chansen, beslutsamheten saknas när det hettar till i och kring motståndarnas straffområde.
Det är bara att ställa in sig på en målsnål ÖFK-sommar, allt annat vore att bedra sig själv.

Några noteringar;

# Jag gillade verkligen Thomas Isherwoods inträde i ÖFK:s mittförsvar. Isherwood var nu så bra som jag såg potentialen i förra sommaren men som han alltför sällan förmådde leverera. Ofta blev hans försvarsjobb väl offensivt och ibland rent huvudlöst. Nu var det stabilt och balanserat i 90 minuter, välkommen tillbaka!

# Aly Keita hade 49 bollkontakter den här matchen, det är i den övre delen av vad målvakter i Allsvenskan brukar ligga (mellan 35 och 50, beroende på matchbilden). Men det gillas mycket bättre än de 68 han noterades för mot Sirius.

# Felix Hörbergs och Ronald Mukiibis uppoffrande löpningar på varsin kant bidrog i högsta grad till ÖFK:s starka försvarsblock – och till en bättre offensiv!

# Rewan Amin spelade högre upp i banan den här gången. Det passade mycket bättre. Han hade också två fina skott (en frispark) från drygt 20 meter men det såg farligare ut än det var; Örebromålvakten Oscar Jansson kunde stila när bollen kom i den höjd som målvakter brukar gilla...

# Närmast målkänning var Simon Kroon när han i mitten av den första halvleken tråcklade sig loss i dålig vänstervinkel men Oscar Jansson kunde med största möda styra bollen precis utanför sin bortre stolpe. Där var det riktigt nära.

# Jag ser att många hyllar Kroon för dagens insats. Själv tycker jag det doftar ”juniorfotboll” alldeles för ofta i det han gör. Och faktum är; statistiskt (sofascore.com) fick ÖFK-forwarden ett riktigt bottenbetyg. Jag vet inte om jag sett en så svag siffra någon gång tidigare. Så olika kan vi se för fotboll...

# Jordan Attah Kadiri har inte skapat speciellt mycket så här långt, inte i dag heller. I mina ögon är det för mycket jogga och för lite maxlöpningar!

# Isak Ssewankambo fick starta på bänken den här gången. Inhoppet (66:e minuten) skvallrade inte om någon form, i varje fall är det långt till det spel han visade förra säsongen. Ssewankambo har ingen skärpa i sitt spel just nu.

€ Tolv ÖFK-hörnor, ingen bra men flera dåliga. Det är alltså precis som vanligt. Om ÖFK ska göra några mål så måste åtminstone de fasta situationerna vara ett allvarligt hot!

# Många konstiga resultat så här långt i Allsvenskan. Men Norrköping imponerar med tre raka segrar, bra spel och serieledning. Och på lördag gästar östgötarna Jämtkraft arena!

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4 – Felix Hörberg 3, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood 5, Eirik Haugan (74) 4, Ronald Mukiibi 4 – Ludvig Fritzson (66) 2, Charlie Colkett 3, Rewan Amin 4, Simon Kroon (84) 2 – Jordan Attah Kadiri 2. Ersättare: Isak Ssewankambo (66) 2, Kalpi ouattara (74) 2, Blair Turgott (84) betygsätts ej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Burchnall får kalla till krissamtal redan nu!
19 Juni 2020 klockan 02:07 av Agne Svärd
 

Man kan förlora fotbollsmatcher på många olika sätt. Men när man gör som ÖFK i torsdagskvällens allsvenska hemmapremiär mot Sirius från Uppsala (0–2) är det absolut läge för tränaren Ian Burchnall att kalla in samtliga spelare på kontoret för enskilda krissamtal.

Nu, omedelbart! Innan avresan till söndagens bortamatch i Örebro. Det finns ingen tid till dansen kring midsommarstången för nu är det bråttom och det är allvar trots att det bara spelats två omgångar. Det kan alla se, blodflödet måste stoppas medan patienten går att rädda!

Efter en mållös första halvlek, som var okej för ÖFK:s del även om Sirius även här var bättre, rasade spelet ihop som ett korthus omedelbart efter pausfikat.

Det var förfärligt, det var uselt, det var genant; ingen spelplan, ingen energi, inte ens en tro på det man skulle göra. Det måste ha varit ÖFK:s sämsta kvart så här långt sedan klubben blev allsvensk 2016, det var här man förlorade matchen.
Frågan måste bara ställas: Vad hände egentligen i omklädningsrummet mellan första och andra halvlek.

ÖFK kom till spel med en mera optimistisk matchplan än den som testades i premiären mot Hammarby; 4-2-3-1 hade blivit 4-4-2 och Ian Burchnall hade bytt på tre positioner (ska vi kalla det för coronarotation i det täta spelschemat...?). Sam Mensiro, Ludvig Fritzson och Blair Turgott in från start, Ronald Mukiibi, Charlie Colkett och Simon Kroon på avbytarbänken.

Det gav ingen utdelning. Mensiro ska inte spela den här typen av matcher när ÖFK, inte minst i kraft av hemmaplan, förväntas vara spelförande (det har jag skrivit många gånger tidigare, faktiskt alldeles för många för att det ska vara hälsosamt), Fritzson har sin energi men också dagar där han blir hopplöst oprecis i passningsspelet och den här gången var en sådan medan Blair Turgott redan i inledningen fick en utmärkt chans att hota Sirius backlinje men sölade bort möjligheten liksom resten av tiden. Han var helt enkelt inte med i matchen någon gång under de 81 minuter han fick vara på planen.

Det blev en viss uppryckning, knappt märkbar men dock, när Ian Burchnall i den 57:e minuten (strax efter Sirius ledningsmål) skiftade på tre positioner i ett drag och formerade om till en 3-4-3-uppställning. Men full effekt blev det aldrig, mest beroende på att alltför många spelare var för dåliga den här dagen. Rewan Amin, som ska fungera som ett nav på mitten, snurrade mest kring sin egen axel och hamnade felvänd nästan varje gång, inhoppande Charlie Colkett fortsatte att spela den gåfotboll han praktiserade mot Hammarby, Jordan Attah Kadiri hade ingen koll på varken ben eller boll, kantspelarna Fleix Hörberg och Marco Weymans var bara med på papperet (det händer verkligen inte mycket på ÖFK:s kanter så här långt, de var dunderslagna av Sirius motsvarigheter Karl Larsson och Axel Björnström, den sistnämnde var matchens stora behållning).

Hörberg och Weymans ser inte ut att ha någon tro på det dom gör. Och då brukar det sällan bli bra, det är sedan gammalt.

Några noteringar från torsdagskvällen:

# ÖFK hade ett betydligt större bollinnehav än sina motståndare enligt statistiken. Men det har väl ingen som helst betydelse när man använder den tiden till att passa bollen till varandra i egen försvarslinje för att alldeles för ofta till sist spela den tillbaka till målvakten Aly Keita. Det är faktisk en urtrist och fullständigt värdelös fotboll. Enligt statistiken (sofascore.com) hade Keita 68 bollkontakter, det känns ju helt galet (Siriuskollegan Lukas Jonsson hade bollen 39 gånger).

# Men oavsett den kritiken som handlar om ÖFK:s sätt att spela: Keita gjorde en bra match i buren, målskotten hade han ingen möjlighet att stoppa (Sirius bjöd på två snygga mål, båda efter klassiska upprullningar som ställde ÖFK-försvaret schack matt). Keita borde för övrigt hjälpa Burchnall i krishanteringen, så lagkapten han nu är!

# Noah Sonko Sundberg var bäst i backlinjen. Men vad hände med Sonkos vanligtvis så stabila passningsfot i inledningen av andra ronden? två ”indianare” på kort tid som peggade upp för Siriusmöjligheter.

# Gänget på mittfältet hade det svårt mot Hammarby och hade det lika svårt mot Sirius. Rewan Amins vassa vinterform är som bortblåst, nu krånglar han bara till det mesta. Istället för att driva laget blir han en stoppkloss och det försvårar även för hans närmaste kamrater. inte minst Isak Ssewankambo ser ut att lida. Här måste Burchnall ta ett snabbt grepp, Amin på bänken mot Örebro!

# Anfallsmässigt är det synnerligen tunt. Men det har vi vetat länge även om många haft (stora) förhoppningar på Jordan Attah Kadiri. Jag tror inte att det är så många utländska klubbchefer som i dagsläget är beredd att lägga upp feta sedelbuntar på bordet för att få hans namnteckning, åtminstone inte efter den här inledningen. Blek mot Hammarby och bara ett riktigt bra jobb i Sirius straffområde (strax utanför sedan Simon Kroon gjort förarbetet) men rätt många svaga. Kadiri har inget riktigt flyt i sitt jobb för tillfället, det som varit enkelt är bara krångligt!

# Sirius tränare Henrik Rydström var ovanligt generös i sitt ÖFK-betyg. ”Inget bottengäng, det var svårare att få grepp om ÖFK än Djurgården i söndags”. Det där tror jag inte ett dugg på.

# Apropå krissamtal: Det var så Granham Potter vände trenden efter en svag inledning på säsongen 2018. Efter 0–2 hemma mot IFK Norrköping (i sjunde omgången) ringde Potters närmaste man Billy Reid runt till spelarna på lördagskvällen och bad dem inställa sig på Potters kontor dagen efter för enskilda samtal. Det gav effekt; här inledde ÖFK sin bästa resultatsvit så här långt i Allsvenskan, tio matcher utan förlust (åtta segrar och två oavgjorda)! Det var här som också Ian Burchnall ett par månader senare kunde haka på Potters arbete.

Till sist, ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keiya 4 – Sam Mensiro (57) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Marco Weymans 1 – Felix Hörberg 1, Rewan Amin 2, Isak Ssewankambo (57) 2, Blair Turgott (81) 1 – Jordan Attah Kadiri 2, Ludvig Fritzson (57) 2. Ersättare: Ronald Mukiibi (57) 2, Charlie Colkett (57) 1, Simon Kroon (57) 2, Nebiyou Perry (81) betygsätts ej.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Matchplanen sprack när ÖFK tappade bort Bojanic
14 Juni 2020 klockan 23:04 av Agne Svärd
 

Det blev väl ungefär som jag, och säkert många andra, hade tänkt mig när ett förväntat topplag möter ett förväntat kölag.

Hammarby bankar till ÖFK med 2–0 efter att ha greppat dirigentpinnen från i stort sett matchens första spark och det finns inget som helst att erinra mot slutresultat även om det fanns några detaljer som gjorde att jag vid några tillfällen fick upp hoppet om en gratispoäng. Mer om det senare.

Efter tre månader utan något matchande var jag nyfiken på hur Ian Burchnall skulle formera sitt lag. ÖFK-chefen bjöd inte på någon större överraskning förutom att Eirik Haugan fick ta mittbacksjobbet bredvid Noah Sonko Sundberg istället för Thomas Isherwood som spelade där i vinterns tre cupmatcher.

I övrigt var det som vi blivit vana vid: Keita – Mukiibi, Sonko, Haugan, Weymans – Amin, Ssewankambo – Hörberg, Colkett, Kroon – Kadiri i en 4-2-3-1-formation.

I teorin.

I verkligheten blev det väldigt mycket försvarsarbete och väldigt lite anfallsspel för ÖFK, Jordan Attah Kadiri kändes ensam där framme när alla hans kamrater var upptagna med att freda sitt straffområde. Hammarby bestämde matchbilden och bollen var irriterande ofta placerad på ÖFK:s planhalva.

Men, förutom en straff efter 13 minuter som Keita kanonräddade, hade söderbröderna svårt att vaska fram dom där riktigt klara möjligheterna. ÖFK-försvaret var väl samlat och hemmspelarna tvingades ta avslut från avstånd som oftast inte kändes som något riktigt hot.

Burchnalls matchplan höll till första halvlekens sista spelminut när försvarsmuren rämnade; Darijan Bojanic lämnades ensam en bit utanför straffområdet, stack bollen rakt igenom ÖFK:s backlinje där Muamer Tankovic inte hade några som helst problem att placera inledningsmålet bakom Aly Keita.

Snyggt, absolut, ett klassmål! Men alldeles för enkelt. Det där målet såg vi komma ett antal gånger under fjolåret. Bojanic, fyra matcher i ÖFK säsongen 2017, får inte lämnas ensam i den positionen, då smäller det. Enkelt på ritbordet men naturligtvis mycket svårare att genomföra i praktiken. Annars hade vi inte få se det så ofta, Bojanic är en smart kille!

När Hammarbys ledningsmål föll hade jag faktiskt hunnit få upp ett litet hopp; Keita hade varit säkerheten själv i buren (ett absolut måste för att skaka en seriefavorit på bortamark), matchplanen såg ut att fungera, hemmaspelarna visade lite frustration när det alltid var ett rödsvart ben i vägen och där och då kunde jag leva med att det var kemiskt rent i ÖFK:s offensiva protokoll.

Men Hammarbyledning strax före pausfikat var direkt matchavgörande, det gav hemmalaget momentum.

En kvart in på den andra halvleken satte sedan Tankovic sin andra spik i ÖFK-kistan. Från närmare 30 meter placerade Hammarbystjärnan 2–0 i en båge över Aly Keita. ÖFK-målvakten hade en hand på bollen men orkade inte få den över ribban. Naturligtvis skulle Keita ha tagit det skottet men samtidigt är just den bollbanan inte alldeles enkel att hantera, Tankovic sköt här med en närmast kuslig precision men det är å andra sidan knappast någon tröst för varken Keita eller ÖFK.

Här är några noteringar;

# ÖFK lyckades bara vid ett par tillfällen få till ett litet tryck i Hammarbys straffområde. Närmast nätkänning var inhopparen Blair Turgott som hade en dubbelchans i matchens slutskede men först räddade hemmamålvakten David Ousted och det andra skottet tog i stolpen.

# Aly Keitas räddning på Paulinhos straff var magnifik...

# ...men straffen fullständigt onödig när Marco Weymans krokade tag i Alexander Kacaniklic. Så billiga straffar har ÖFK inte råd att bjuda på, det har för övrigt inget lag.
# Eirik Haugan var matchens bäste ÖFK-spelare i konkurrens med Aly Keita (förutom 2–0-målet) och Ronald Mukiibis första halvlek. Haugan spelade enkelt och rejält, statistiskt (sofascore.com) var han överlägsen!

# Fem byten är numera tillåtna, allt för att skona spelarna så mycket som möjligt i det tuffa matchprogrammet. Men många byten är oftast av ondo, det är lätt att tappa matchrytmen. Men vi får ta det onda med det goda.

# ÖFK:s centrala mittfält hade inte sin bästa dag, hårt jobb räckte inte den här gången. Men framförallt hamnade såväl Amin, Ssewankambo som Colkett på hälarna utanför det egna straffområdet när hemmatrycket var som tuffast. Och blir man stillastående så blir man också sårbar (som vid Hammarbys 1–0-mål). Här får man inte fuska med aggressiviteten, då smäller det!

# Inte heller fungerade det något vidare på kanterna. Felix Hörberg hade dålig adress på sina (få) inspel medan Simon Kroon aldrig kom in i matchen.

# Jordan Attah Kadiri lämnade planen haltande i början av andra halvlek. Det är bara att hålla tummarna...

# Nu väntar Sirius hemma på torsdag kväll. Uppsalalaget föll i premiären med 0–2 mot mästarna Djurgården. Men bakom dom siffrorna döljer sig ett piggt Sirius, varningsflaggan är hissad!

# Från dagens fem matcher är det mest anmärkningsvärda att Elfsborg vann på Ullevi mot IFK Göteborg (1–0). Det var boråsarnas första triumf på Ullevi sedan 2003!

Till sist; här är dagens ÖFK-betyg (skala 1–6); Aly Keita 3 – Ronald Mukiibi 3, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 4, Marco Weymans (70) 1 – Rewan Amin 2, Isak Ssewankambo (81) 2 – Felix Hörberg (82) 2, Charlie Colkett 2, Simon Kroon 2 – Jordan Attah Kadiri (54) 1. Ersättare: Ludvig Fritzson (54) 2, Blair Turgott (70) 2, Sam Mensiro (81) och Nebiyou Perry (82) betygsätts ej.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Allsvensk start med frågetecken i mängd
13 Juni 2020 klockan 06:02 av Agne Svärd
 

Söndag 14 juni kl 17.30, Tele2 Arena i Stockholm: Hammarby IF–Östersunds FK.

?

Det är väl lika bra att klämma dit ytterligare några.
?????????????

För det är väl så vi alla fotbollsvänner känner det inför den försenade allsvenska seriestarten en vår som denna där ingenting är sig likt.

Kort sagt; vi vet verkligen inte mycket vad som väntar, bara att det mesta är väldigt annorlunda.

Drygt sju månader har gått sedan Allsvenskan stängde sin förra säsong. Djurgården blev mästare i hård kamp med Malmö FF och Hammarby där allt avgjordes i en dramatisk slutrunda, Gif Sundsvall och AFC Eskilstuna åkte ur medan Kalmar FF lyckades kvala sig kvar (mot Brage).

ÖFK slutade på tolfte plats efter en lovande start (elva poäng på de åtta inledande matcherna) men där fortsättningen var ett enda stort mörker – på alla sätt.

Men det är väl där och då vi måste ta avstamp inför vad som nu väntar, det som hände under några korta veckor i februari och början av mars (gruppspelet i Svenska cupen) är det väl inte många som har lagt på minnet, allrahelst som cupspelet sattes på väntan när coronapandemin slog till med full kraft och Anders Tegnell (folkhälsomyndigheten) placerade hela handen på pausknappen.

Men, som sagt, frågetecknen är många, Här är bara några:

? Ekonomin.

Kommer alla klubbar att överleva fram till sista omgången? Malmö FF sitter naturligtvis säkert med sin sprängfyllda kassakista, några till behöver heller inte känna någon större oro. Men många kassörer måste trolla med knäna för att ta sig igenom hela säsongen; publikstarka Hammarby skakar utan sina trogna 25.000 på Tele 2 två gånger i månaden, slitstarka Elfsborg pratar om en möjlig konkurs långt därborta i horisonten, anrika Helsingborg har alltid ebb på sitt konto och nu tycks det vara riktigt illa, Kalmar FF kämpar med näbbar och klor för att hålla näsan ovanför vattenlinjen, AIK och Göteborg är några där lönesänkningar varit ett viktigt inslag i sparbetinget...
Uppfinningsrikedomen tycks inte ha någon gräns, här gäller det att överleva. Men det är knappast någon tröst för ÖFK som med sin ryggsäck från förra säsongen ligger sämst till av alla i ekoligan.

? Pang på rödbetan, seriestart utan några träningsmatcher.

Naturligtvis kommer det att ta några omgångar innan vi kan läsa av formtalen hos de 16 lagen, det kommer att se rostigt ut i mer eller mindre omfattning. Även bland de stora, ingen har kunnat förbereda sig bättre än någon annan, i alla fall är det ingen som haft chansen.

? Det täta spelschemat.
Det blir i princip två matcher i veckan (kanske tre för de som ska ut i Europa, hur nu det ska se ut...?) för att vi ska hinna kora en mästare innan snö och kyla åter lägrar vårt avlånga land. Det kommer att slita på spelarna, inte minst här i början när man över en natt går från världens längsta försäsong till blodigt allvar. Här är det lätt att räkna ut att de resursstarka klubbarna med stora spelartrupper och hög kvalitet (främst Malmö FF och Hammarby, båda ytterst välrustade) har en kraftig fördel. Intensiteten i matchandet kommer att ge klubbarnas fysioteam mer arbete än brukligt (en av få saker som man kan säga med stor träffsäkerhet...) samtidigt som ansvariga tränare måste rotera i sina startelvor på ett sätt som de inte är vana vid.

? Tomma läktare.

Hemmaplansfördelen kommer att bli mindre, framförallt för storstadslagen. Hammarby, Malmö, AIK och Djurgården förlorar här sitt stöd från sin ”extraspelare”, det kan vara urjobbigt som bortalag att möta trycket ett utsålt Tele 2 eller ett välfyllt stadion i Malmö. Erfarenheten från de ligor som sedan några veckor är tillbaka i spel talar också för att hemmalagen inte tar lika mycket poäng som brukligt. Men här ska man nog vara lite försiktig med analysen, det har trots allt gått så kort tid.

? Domarinsatserna.

Fotboll utan publik är inget vi vill ha. Det gäller naturligtvis även våra domare. Men de kan i alla fall se fram emot en rimligare arbetsmiljö, det måste vara tufft att stå emot 25.000 hemmafans som alla kan sin regelbok och gärna högljutt meddelar detta... Att domarna faller för det trycket visar all statistik, det är ytterst mänskligt och det är sedan gammalt. Nu tror jag att vi får se en jämnare bedömning vilket skulle gynna bortalagen.

***

Jag ser att många ÖFK-vänner på sociala medier är upprörda när experterna, som i det här fallet är ovanligt eniga..., i sina tips placerar ÖFK bland avstigningskandidaterna. Men hallå, det måste väl vara det enda rimliga tipset efter en säsong som den förra där ÖFK från mitten av maj till början av november var sämst i serien och där spelartruppen snarare har försvagats än förstärkts (Tom Pettersson, Dino Islamovic och Jamie Hopcutt ut/inga givna startspelare in).

Själv är jag mer än nöjd om ÖFK klarar ett nytt kontrakt.

Absolut!

För att det ska gå vägen måste Aly Keita göra en ny kanonsäsong i buren, försvarschefen Noah Sonko Sundberg prestera samma jämnhet som ifjol (han var bra i stort sett varje match) och helst vara ännu bättre, Rewan Amin är den fältherre som ”alla” säger han har kapacitet att vara men så här långt inte visat, Simon Kroon tar sista(?) chansen att bli den toppspelare han har potential till att bli (han har i alla fall fått en rimlig chans att bygga upp sin skadedrabbade kropp i det här långa uppehållet), Jordan Attah Kadiri visar samma målaptit som i vintras och att spelare som Thomas Isherwood, Eirik Haugan, Kalpi Ouattara, Charlie Colkett, Isak Ssewankambo, Felix Hörberg och Nebiyou Perry tar ytterligare steg i sin utveckling.

Som ni förstår; det är många pusselbitar som måste falla på rätt plats för att det här ska gå vägen.
Dessutom: Truppen är tunn sett till kvaliteten, några håller inte måttet för Allsvenskan. Det är väl i ljuset av det vi ska se fredagens sena övergång, försvarsspelaren Adnan Catic från AFC Eskilstuna (med det var väl egentligen inte ytterligare en 20-årig mittback som var största behovet...?).

***

Tätstriden kommer att stå mellan Hammarby och Malmö, jag säger fördel för de sistnämnda. Men å andra sidan, skåningarna är ju favorit inför varje säsong!

MFF har ett överflöd av klasspelare, inte minst offensiva, i sin uppställning. Men det kan samtidigt vara lite av överflödets förbannelse. Nye tränaren Jon Dahl Tomassons (jovisst, den gamle danske stjärnspelaren) största bekymmer blir väl att hålla alla vid gott mod, den uppgiften brukar bli rätt tuff redan efter några veckor...

MFF måste även få bättre poängutdelning på konstgräs. Men å andra sidan hade Hammarby förra säsongen svårt på naturgräs!

***

Fjolårsmästarna Djurgården har riktigt fin bredd. Men hur ersätter man Marcus Danielsson i mittförsvaret och skyttekungen Mohamed Buya Turay längst fram. Snacka om förlorad spetskompetens. Men å andra sidan; Djurgården behärskar alla sorters underlag!

***

Årets frågetecken: AIK.

Det pratas om nya strategier i såväl anfall som försvar. Hmmm, jag tror att vi får se en ovanligt bekymrad Rikard Norling den här sommaren.

***

IFK Göteborg tycks vara bättre rustat än på länge. Men vem ska hålla ihop backlinjen?

***

Allsvenskan berikas med hemvändande profiler (Isak Kiese Thelin och Ola Toivonen till Malmö, Jakob Johansson till Göteborg) men det bästa kapet så här långt; utan tvekan när IFK Norrköping på fredagen meddelade att man signat Sead Haksabanovic (som var lånad från West Ham) för ytterligare fyra år. Det kallar jag framtid!

***

Fjolårets allsvenska var verkligen skiktad, serien klövs mitt-i-tu. Risken för en upprepning är uppenbar, det är många som kommer att trängas på den nedre halvan: Sirius, Kalmar, Falkenberg, Helsingborg samt nykomlingarna Mjällby och Varberg är de kamrater som ÖFK får försöka hålla bakom sig, helst så många som möjligt...

***

Ny säsong och nya regler: Fem byten blir tillåtna, det behövs fyra varningar (tidigare tre) för att bli avstängd och så har handsregeln justerats (för vilken gång i ordningen?). Hands räknas numera från en linje från ”botten av armhålan” och nedåt.

***

Nytt för i år är också att domare som tappar formen och presterar dåligt i Allsvenskan kan flyttas ned till Superettan medan de som går bra i Superettan kan lyftas till Allsvenskan. I grunduppställningen finns elva allsvenska domare, tolv i Superettan. Ett bra initiativ – men på tok för sent!

***

Premiäromgången i sin helhet:

Söndag: Sirius–Djurgården (12.00), Norrköping–Kalmar FF, Göteborg–Elfsborg (14.30), Hammarby–ÖFK, Örebro–AIK (17.30).

Måndag: Falkenberg–Häcken, Helsingborg–Varberg, Malmö FF–Mjällby (19.00).

Till sist; ÖFK-ledningen är irriterad över att licensnämnden inte vill lämna något delbeslut om nästa års elitlicens. Den uppfattningen måste man väl vara ensam om i hela världen efter allt jidder månaderna före jul. ÖFK fick ju licensnämnden att framstå som riktiga praktarslen när elitlicensen ordnades (efter överklagan) för det här året. Den nesan glöms nog inte i första taget!

 
Det finns 8 kommentarer att läsa.

 
ÖFK-ledningen fortsätter att servera pinsamheter
8 Maj 2020 klockan 22:47 av Agne Svärd
 

Det kändes rätt naturligt att ta en liten paus i krönikeskrivandet; coronan slog till, fotbollen tvärnitade och ÖFK gick efter marsårsmötet in i en helt ny fas.

Ut med det gamla – in med det nya.

Men när nu Thord Eric Nilsson i en krönika publicerad här på fotbollz på fredagseftermiddagen bjuder in mig i debatten har jag inga problem att ta upp den inkastade handsken.

Thord Eric har naturligtvis helt rätt i det han skriver om Mittmediasportens (ÖP/LT) avslöjande av den fullständigt famösa uppgiften om sambandet mellan det saudiska telecombolaget Mbuzz och det senaste ÖFK-förvärvet, den 22-årige finsk-marockanen Bakr Abdellaoul.
Grattis till Niclas Åkerström som plockade fram den nyheten till sina läsare!

Förhoppningen på den nya ÖFK-ledningen var, vågar jag påstå, rätt stora när de klev på sin nya uppdrag för ett par månader sedan. Själv valde jag att ligga lågt, nyvalde ordföranden Mathias Rasteby och hans medhjälpare borde rimligtvis få lite tid på sig att åstadkomma en riktningsförändring i sin närmast hopplösa uppgift att få den kapsejsade ÖFK-ekonomin på rätt kurs.

Men, jag blev snabbt misstänksam när inget hördes från ÖFK:s högkvarter. Veckorna gick och tystnaden kändes riktigt besvärande. Hade den nya styrelsen klivit på uppdraget utan någon som helst handlingsplan, med ett blankt papper?

Inte heller blev jag speciellt imponerad när den nya ledningen för en månad sedan trollade fram 60 fiktiva miljoner i sin spelartrupp och därmed räddade verksamheten från att gå i konkurs, jag bara konstaterade att det ständigt trillar fram nya tricks ur klubbledningens trollerilåda för att skjuta problemen på framtiden. (Dessutom lyckades i samma veva tillförordnade vd:n Stig Eklund i en intervju ge en överoptimistisk bild av klubbens ekonomi, den orkar jag inte ens kommentera)

Sedan dök bilden på Daniel Kindberg och spelartruppen upp. ”Ett sista snack”, sa ordförande Rasteby i en krystad kommentar – ”inte alls”, sa Kindberg. Och ytterligare ett PR-fiasko var ett faktum, fullständigt i onödan.

Och så den här ”saudiaffären” där Stig Eklund och ordföranden Mathias Rasteby framstår som konstaplarna Kling och Klang när de ska försöka förklara vad som pågår och vad som inte pågår.

Min enkla gissning är att vi här har ytterligare en Puls8.Ltd-historia (det Cypernbaserade bolaget som skulle sponsra ÖFK med 15 miljoner, räddade elitlicensen, men där vi inte sett röken av några pengar).

När de säger att ett eventuellt ekonomiskt samarbete inte har något som helst att göra med Bakr Abdellaouls (meriterna är ju inte direkt imponerande) kontrakt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Eller mera exakt: Jag blir både provocerad och förbannad. Hur dum tror ÖFK-ledningen att de flesta av oss är?

Mathias Rasteby lovar att en internutredning ska klargöra hur den här affären har hanterats internt och hur den kunde läcka ut till Mittmedia. Det förslaget bör Rasteby kasta i papperskorgen, omedelbart! Här riskerar klubbledningen att kliva på minerad mark (meddelarfriheten är skyddad i grundlagen!). Det vore mycket bättre att lägga energin på att snabbt försöka utbilda förtroendevalda och anställda på vad det innebär att driva en allsvenska fotbollsförening. Sedan länge har vi sett en ändlös parad av amatörer som serverar fotbolls-Sverige pinsamheter med jämna mellanrum.

Coronaviruset må vara ett hot mot allt och alla – men lite kompetens skulle inte skada för att undvika de värsta självmålen!

Till sist 1: Det är skillnad på pengar och pengar. Sponsorslantar från Saudiarabien skulle inte vara alldeles enkelt att kombinera med ÖFK:s så stolta värdegrund och hbtq-cetifiering för att nu nämna några av honnörsorden. Jag begriper inte hur det ska gå till, inte alls!

Till sist 2: Det finns ett gäng på den här sajten som med jämna och ojämna mellanrum uttrycker sitt hat mot media i allmänhet och ÖP (Mittmedia) i synnerhet. Till er säger jag bara: ni har noll koll, inte ett kommatecken stämmer med verkligheten

 
Det finns 16 kommentarer att läsa.

 
Säsongsstarten närmar sig (tror jag)
24 Mars 2020 klockan 18:32 av Per Lagerbäck
 

I morgon onsdag är det dags för våra för tillfället bästa damlag, IFK Östersund och Ope, att mötas i dubbla träningsmatcher inför starten på div 1 Norrland i april. Det är två trupper med enormt olika förutsättningar. Siffernörd som jag är kollade jag matcherfarenheten hos de båda trupperna, enligt listan hos Svenska Fotbollförbundet. Då finner man att IFK har c:a 40 spelare som fått känna på spel på div 1-nivå (1142 matchstarter), och åtta spelare som spelat i Sveriges näst högsta serie (389 matcher). Opes siffror är en (1) spelare som känt på spel på div 1-nivå (28 matcher), och även den näst högsta nivån (22 matcher), för 10 år sedan. Det skiljer också ett antal år i snittålder. Såvitt jag kan se det är det en spelare i Ope som är äldre än 22 år.

Det ska då naturligtvis skilja rätt mycket i tyngd och spelkvalitet, och troligen kommer det att visa sig så. IFK aspirerar säkerligen på att finnas med i toppstriden av serien, medan Ope sannolikt får kämpa för sin överlevnad. MEN, Opetruppen består av ett stort gäng väldigt lovande och hungriga unga tjejer. Det finns en del svagheter, men fler styrkor. Det jag nog allra helst skulle önskat se som komplement i Ope i denna mer kvalificerade serie är en erfaren, snabb, brytsäker och styrande mittback. Oavsett det så tror jag att laget kan ställa till det en hel del för flera lag i serien. Det ska bli spännande att se matcherna på Jämtkraft Arena imorgon kväll.

Jag ska inte ge mig in på något egentligt tips av årets Norrlandsetta, men de lag som främst aspirerar på kvalspel uppåt borde vara Notviken och Team TG, med Infjärden, IFK Östersund och nykomlingen Kovland som möjliga utmanare. Jag tror också att Luleå SK tagit steg framåt sedan förra året, och liksom Själevad och Umedalen bör de hålla sig ifrån nedflyttningsstriden. Då blir det bara övriga nykomlingar kvar, nämligen Myckle och Kågedalen från Skellefteområdet och så Ope IF. Av dessa ser jag nog Kågedalen som det lag som löper störst risk att åka tillbaka direkt till tvåan. Myckle är mer svårbedömda. Men då bara två lag åker ur, så har Ope definitivt en chans att hänga kvar, vilket också matcherna hittills mot kvalificerat motstånd visat. 0- 0 och seger 3- 1 mot fjolårstrean Själevad, och förlust 1- 3 mot fjolårets överlägsna div 2-segrare Kovland. IFK Östersund har förlorat mot Sundvalls DFF, som spelar i Norra Svealandsserien.

Div 2 Mellersta Norrland blir i år nästan en ren Medelpadsserie, med inslag från Ångermanland i form av Långsele och så Krokom/Dvärsätt och IFK Östersund 2. Den serien blir mycket svagare i år än förra året och allt utom en Selångerseger är en sensation för mig. Möjligen kan Heffnersklubban störa lite. IFK 2 kommer att placera sig på övre halvan i år liksom förra året. KD bör denna säsong hålla sig undan nedflyttningsstriden, som främst lämnas över till nykomlingarna Långsele, Njurunda och Söråker. Övriga lag är Timrå, Stöde och Alnö, där Alnö nog kan riskera att finnas med i botten.

Tråkigt inför detta år är att inget lag från div 3 Jämtland/Härjedalen tog klivet upp. Men, desto roligare är att hela fyra nya föreningar och ytterligare ett nytt lag tycks dyka upp i årets trea, som dessutom verkar ska delas upp i en norr- och en söderserie. JHFF har ännu inte presenterat dessa serier ordentligt. Nykomlingarna är Frösön (Äntligen! Välkomna tillbaka!), Ås (Himla trevligt med seniorfotboll i Ås igen), Offerdal och Ragunda. De båda senare härligt överraskande att de vågat ta steget. Jag hoppas verkligen att alla dessa fyra föreningar får en ordentlig skjuts framåt. Därtill ska KD ställa upp med ett andralag. Som förra året finns Strömsund, Järpen, Häggenås, Ope 2, Hede/Vemdalen och Sveg kvar. Brunflo har flyttats ner från tvåan och får tillsammans med Ope 2 bära favoritskapet. Tyvärr försvinner Berg efter bara ett år, och dessutom försvinner Brunflo 2 och IFK Ösd 3.

Och ja, jag har valt att lämna det där lilla ettriga viruset utan ytterligare kommentarer än denna mening. Väl mött på träningsmatcherna och när än serierna drar igång.



 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
ÖFK hade ingen tro på nya cupäventyr
8 Mars 2020 klockan 21:31 av Agne Svärd
 

Visst, det var roligt så länge det varade men efter 0–2 i Häcken(!) på Bravida arena på Hisingen så är drömmarna om ytterligare ett cupäventyr i Europa över för den här gången.

Och det är bara att erkänna: ÖFK var aldrig i närheten av en kvartsfinalplats i Svenska cupen, 0–2 var smickrande siffror, det var bara en inspirerad Aly Keita som hindrade hemmalaget från att banka in ytterligare ett antal fullträffar. Möjligheter fanns – i massor!

ÖFK hemma och ÖFK borta är (precis som för många andra, det ska sägas) två olika lag . Det har vi sett många exempel på under de fyra åren i Allsvenskan (66 av sammanlagt 166 poäng är tagna på bortamark). Ofta har man uppträtt som ”den fattige kusinen från landet” när man varit på resande fot.

Det gjorde man även den här gången. Det fanns ingen som helst tro på att det skulle kunna gå vägen trots att man vid avspark hade greppet om kvartsfinalplatsen, oavgjort hade ju räckt

Det var ett ÖFK utan energi som lämnade ifrån sig initiativet redan från avspark och sedan aldrig var i närheten av att ta tillbaka det.

Jag kunde inte se att ÖFK orkade ta sig till ett enda avslut i Häckens straffområde på 90 minuter och då är det nästan omöjligt att vinna fotbollsmatcher. Det är en gammal sanning.

Den här matchen blev också en nyttig påminnelse om var ÖFK befinner sig med sitt unga manskap; det är lätt att förblindas när motståndet är svagt (som Eskilsminne med en givmild målvakt, ett Gais med en man mindre i 60 minuter eller varför inte reservtyngda danska lag i ett par träningsmatcher...). ÖFK har gjort jobbet, absolut, det har jag själv skrivit, men när nu motståndet blev av en annan kvalitet kunde vi alla se att det fattas en hel del innan den här ÖFK-upplagan är redo att utmana de bästa.

Förutom Keitas målvaktsspel fanns inte mycket att berömma.

Tvärtom, det var mycket var väldigt dåligt!

Här är några noteringar;

# Fyrbackslinjen (Mukiibi, Sonko Sundberg, Isherwood, Weymans) är alldeles för offensivt balanserad när motståndet är så här bra. Det har funkat när ÖFK varit det bollförande laget, nu läckte det lite överallt men speciellt på vänstersidan där Weymans hade svårt med positionsspelet och Isherwood inte riktigt visste om han skulle falla eller stöta. Där kom också Häckens båda fullträffar i första halvlek efter synnerligen taffligt försvarsspel.

Ian Burchnall måste ha en defensiv plan B när motståndet heter Malmö, Djurgården, AIK, Hammarby ... eller Häcken. Förmodligen även några andra, åtminstone på bortaplan.

# På mittfältet uppträdde Rewan Amin, som varit lysande i flera matcher de senaste veckorna, lika tråkigt som förra säsongen. Det uppumpade självförtroendet var som bortblåst och då blir Amin nästan osynlig. När dessutom Isak Ssewankambo var utan gnista (utbytt 20 minuter före slutet) så kan ni själva räkna ut vilka som regerade i mittens rike...

# ÖFK har mycket speed i sitt forwardsbestånd, alla är begåvade med raska fötter. Men av det såg vi inte mycket den här gången; Felix Hörberg blixtrade till några gånger och tog sig in bakom hemmalagets vänsterförsvar men det gav inte mycket när han hade usel precision i sina inspel, Simon Kroon spelade pojkfotboll i 90 minuter (det var ett jävla dribblande)) medan Nebiyou Perry (i första halvlek) och Blair Turgott (i andra) bara syntes i laguppställningen.

# Jordan Attah Kadiri var inte redo för 90 minuter efter fotskadan senast mot Gais. Fick hoppa in i slutet men var chanslös att förändra matchbilden.

# ÖFK:s enda hot den här eftermiddagen (förutom tolv hörnor, alla mer eller mindre misslyckade) var skott från distans. Ludwig Fritzson (strax utanför) och Isak Ssewankambo (där hemmamålvakten Peter Abrahamsson missbedömde studsen) var närmast.

# Aly Keita räddade en straff. Bland mycket annat.

# Bäst av utespelarna var Noah Sonko Sundberg. Men konkurrensen var svag den här gången, det måste sägas.

Till sist; nästan en månad kvar till den allsvenska starten (Mjällby hemma, 5 april). Möjliga tävlingsmatcher ska nu ersättas, ja, av vadå? Vi upplevde samma sak för ett år sedan, då fick Ytterhogdal sparra vid ett par tillfällen. Jag hoppas att beredskapen är bättre den här gången.

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
ÖFK gjorde jobbet på bästa sätt även den här gången
29 Februari 2020 klockan 22:26 av Agne Svärd
 
5–0 mot Eskilsminne i Helsingborg förra helgen följdes upp med 4–0 när gamla hedersklubben Gais, en av de stora i svensk fotboll, kom till Jämtkraft arena. Det betyder att ÖFK skaffat sig en utmärkt utgångsläge inför gruppfinalen mot BK Häcken nästa söndag. Visserligen är det bortamark (Bravida arena på Hisingen), men ändå; oavgjort räcker för en kvartsfinal i Svenska cupen, Häcken däremot måste vinna.
Visserligen ska vi inte dra för långtgående slutsatser den här gången heller. Gais var blekt redan från start och blev naturligtvis ännu blekare när Emil Wahlström tvingades lämna banan redan efter 34 minuter efter två gula kort och precis när Simon Kroon rullat in 2–0 på en billigt dömd straffspark.
Men å andra sidan; ÖFK gjorde sitt jobb på bästa sätt och bättre kan man inte göra det.
Den här lördagseftermiddagen var bra för Ian Burchnall och hans gäng. Utan tvekan! Men framförallt för hela klubben och den ekonomiska torktumlare man befinner sig i. Segrar kan dölja de flesta skavanker, det vet vi alla.
Förra säsongen var stökig för ÖFK, på alla sätt. Sportsligt var det, efter en stark aprilmånad, väldigt rörigt. Det såg man inte minst i startelvan; Ian Burchnall mönstrade 28 olika kombinationer (på 30 försök) i Allsvenskan. Det är sånt som brukar kallas kontinuitet...
Nu har Burchnall satsat på samma gubbar två matcher i rad.
Det tycker jag är bra, tack för det. Det är aldrig fel att låta spelare känna trygghet med såväl positioner som lagkamrater. Och eftersom säsongen är lång är jag helt övertygad om att alla som förtjänar en plats i startelvan också kommer att få den!
Här är några noteringar;
# Det var verkligen gammalt och nytt i svensk fotboll som möttes på Jämkraft arena. Gais bildades 1894, ÖFK 102 år senare (1996). Gais har 54 säsonger i Allsvenskan och ligger på elfte plats i maratontabellen, ÖFK har fyra säsonger i vår högsta liga (32:a i maratontabellen). Men den här gången var det ungdomen som gick segrande ur duellen, Gais hade inte en suck att hänga med i hemmalagets höga passningstempo (dessutom många gånger med både stor precision och en hel del fyndighet).
# Apropå ungdom; 19-årige Jordan Attan Kadiri fortsätter att visa sin målhunger. Tre nya baljor den här gången varav två med huvudet. Men det var trean (4–0, 52:a min) som var kryddan på moset. Gaiskeepern Oscar Ekman måste nog undra vad som egentligen hände när Kadiri, på uppstuds, drog till från höften och nätet stod som en strut. Vilken smäl!
# Ludvig Fritzson har under tiden i ÖFK haft svårt att hitta en plats i startelvan. Men frågan är om han varit så nära som nu. Fritzson har varit framgångrik mot såväl Eskilsminne och Gais och den här gången serverade han båda bollarna som Kadiri nickade i mål. Han var också arkitekten när Fleix Hörberg gjorde pulvermos av Gais vänsterförsvar under första 45 minuterna.
# Rewan Amin fortsätter att visa spelglädje och vinna bollar på mitten. Och då kan jag förlåta ett antal bortslagna passningar.
# Aly Keita har missat flera av veckans träningar efter en släng av magsjuka. Men när det blev matchdags var han tillbaka i buren. Dock var eftermiddagen sällsynt lugn, förmodligen har nye lagkaptenen aldrig haft så lite att göra, åtminstone inte i ÖFK-dressen.
# Backlinjen behövde inte anstränga sig den här gången heller, åtminstone inte på den egna planhalvan. Däremot blev det många utflykter i offensiven, framförallt för kantspelarna Ronald Mukiibi och Marco Weymans. Om en vecka kommer försvarsstyrkan att testas. Garanterat!
# På plussidan i jämförelse med matchen mot Eskilsminne: Mycket vassare anfallsspel! I Helsingborg fick ÖFK väldigt god utdelning på relativt få chanser, den här gången skapades möjligheter i mängd!
# Ytterligare en match utan skador (vad jag kunde se). Men visst blev vi alla lite oroliga när Kadiri klev snett i samband med 3–0-målet och blev liggande bakom kortlinjen. Men till allas lättnad (inte minst Ian Burchnalls...) var den nigerianska målsprutan snabbt tillbaka i spel.
# Det var lite svårt att förstå att hänga med i turerna när ÖFK fick sin straff och Gais Emil Wahlström visades av banan efter en dryg halvtimmes spel. Men vad jag förstår varnades Wahlström för att han råkade komma åt bollen med handen när han föll i duellen med Kadiri (det var ju nästan omöjligt att se den beröringen). Och eftersom Wahlström hade fått en varning några minuter innan straffsituationen var domaren Farouk Nehdi från Huddinge tvungen att plocka fram det röda kortet.
Till sist; mål på hörna mot Eskilsminne och mål på hörna mot Gais. Det är vi inte bortskämda med!
 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Full laddning och givmild hemmamålvakt gav 5-0
23 Februari 2020 klockan 22:19 av Agne Svärd
 
Det finns många sätt att angripa en motståndare som, på papperet, ska vara utan chans. Man kan exempelvis göra som ÖFK gjorde för ett år sedan i Karlstad för ett år sedan och som angav tonen för en hel säsong (förlust 2–3, hemska tanke).
Men man kan också göra som ÖFK gjorde på söndagseftermiddagen när man reste till Helsingborg och klappade till Eskilsminne IF med 5–0 under småtrista yttre förhållanden.
Två likartade uppgifter, kan tyckas. Men med diametralt olika anslag!
Vi ska givetvis inte dra alltför stora växlar på ÖFK-segern när gruppspelet i Svenska cupen öppnade i helgen, absolut inte. Vi har fortfarande en dryg vecka kvar av februari och det finns mycket att slipa på. Men ingen kan klaga på hur ÖFK årgång 2020 grep sig an årets första tävlingsuppdrag; det var full laddning från avspark och med hjälp av en givmild hemmamålvakt hade ÖFK avgjort den här matchen redan efter sju minuter!
# 3:e min: Blixtrande attack där ÖFK skär hemmalagets vänsterförsvar i strimlor. Felix Hörberg lyfter in bollen och Eskilsminnes målvakt Pontus Löfvenmark, uppvaktad av Simon Kroon, lyckas fumla in bollen i den egna buren. 1–0.
# 7:e min: Simon Kroon vinner bollen kring mittlinjen, avancerar 30 meter och drar till med högern från strax utanför strafflinjen. Det är ingen våldsam smäll men tillräcklig för att Löfvenmark ska bli passerad (Den såg inte helt otagbar ut, åtminstone inte på tv-bilden...). 2–0.
Här var naturligtvis grunden lagd. Resten blev en lång transportsträcka fram till slutsignalen som bjöd på ytterligare tre mål, en hel del goda intentioner men också saker som måste bli bättre, helst redan till lördagens hemmamöte med Gais för att ÖFK ska ha en fair chans att utmana BK Häcken om slutsegern i grupp 6 i den sista ronden.
Här är några noteringar;
# Ian Burchnall tänkte ungefär som jag när han formerade årets första startelva. Jag hade mina frågetecken till höger. ÖFK-tränaren valde där Ronald Mukiibi i backlinjen och Felix Hörberg i tremannaanfallet och där fick Burchnall full utdelning. Felix Hörberg blev tvåmålsskytt och även Mukiibi hamnade i målprotokollet när han nickade in 4–0 efter en vänsterhörna.
# Jag tycker att Hörberg har sett seg ut så här långt. I dag var det betydligt bättre klipp i steget och det var också nyckeln till hans båda fullträffar. Men det bästa av allt var Hörbergs distinkta avslut när han spikade slutresultatet 5–0. Så ska det se ut!
# Charlie Colkett kom som väntat inte till spel, Ludvig Fritzson ersatte på mitten och gjorde ett fullgott jobb. Bidrog också med en målgivande passning (sedan han fått bollen till skänks av den för dagen givmilde hemmamålvakten) när han frispelade Jordan Attah Kadiri till 3–0.
# Rewan Amin och Isak Ssewankambo jobbade hårt i 90 minuter och var offensiva arkitekter. Båda bjöd dessutom på ett antal läckra crossbollar som öppnade hemmaförsvaret på vid gavel men såväl Amin som Ssewankambo slarvade med enklare uppgifter för att jag ska vara riktigt nöjd.
# Jordan Attah Kadiri gjorde mål igen och serverade Hörberg bollen på silverfat vid 5–0. Men så mycket mera blev det inte den här gången.
# Hoppas att Simon Kroon får vara skadefri den här säsongen. Här har ÖFK ett riktigt sparkapital!
# På minussidan; några onödiga bolltapp kring egna straffområdet och på mittplan, för få attacker som gav riktigt öppna målchanser (det var ju trots allt division 1-motstånd och några av målen fick ÖFK till skänks). offensiva hörnor (en gav utdelning) och frisparkar kan bli mycket bättre och försvarsjobbet vid Eskilsminnes fasta situationer var inte helt övertygande. Men som helhet pratar vi nu om petitesser...
# Till sist; en liten känga till ansvariga för informationen på fotbollförbundets hemsida (svenskfotboll.se). Det är ju skämmigt att ÖFK:s samtliga mål, enligt hemsidan, gjordes av ”okänd spelare”, att två byten gjordes mellan ”okända spelare” och att ett tredje byte inte ens är registrerat. Det handlar ju trots allt om en allsvensk klubb. Däremot finns division 1-klubbens gjorda byten noterade med namn... (sista kollen gjorde jag fyra timmar efter slutsignal). Det håller inte när vi hunnit fram till år 2020 och Svenska cupen är ett av förbundets mest prestigefyllda arrangemang.
 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Morfar var med och startade idrottsföreningen Eskilsminne
19 Februari 2020 klockan 17:34 av Hasse Thor
 

Lite speciellt för övertecknad att ÖFK skall möta Eskilminne IF i Svenska Cupens inledning. Själv född på Eskilminne, Per Eskilsgatan 33. Morfar Hugo Quist-Hansson som var murare byggde ett egna hem åt sig och familjen 1923. Morfar var med och startade idrottsföreningen och var om jag inte minns fel dess förste ordförande ett antal år.

"Gröningen" som omnämns var vår idrottsliga lekplats på 50-talet. Då omgjord till parkområde och tydligen skyltad med "bollsparkning förbjuden", nåt som vi grabbar på "Eskil" högaktningsfullt ignorerade. Klädespersedlar som målstolpar och så körde vi igång. Var utan att skryta en av dom mer tongivande men detta var innan puberteten drog iväg förutsättningarna åt olika håll.

Ibland cyklade vi ner till "Harlyckan", Eskilminnes hemmaplan i modern tid där också matcher spelades i division fyra. Kl. 10:00 på söndagar, en ovanlig starttid men HIF hade match på Olympia 13:30 och inget skulle krocka. Skall bli spännande att följa uppgörelsen på söndag, blir nog en tuff uppgift. Skåningar och speciellt helsingborgare är inte lätta att tas med...

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
18 Februari 2020 klockan 22:12 av Haldo Jonsson
 

”Jämtkraft Arena är numera kontantfri zon, vilket innebär att ingenting från entréavgift, fika, tilltugg, mat eller souvenirer går att betala med kontanter. Dessutom framställs det som om det vore något positivt, och då frågar jag mig för vem är det då positivt? Kanske banken ligger bakom det hela? För det kan väl inte vara SEF?
Utifrån ett konsumentperspektiv innebär det, per se, en avsevärd begränsning i alternativa betalningssätt, så kundvänligt är det absolut inte. Att betala kontant går i regel snabbare än med kort och Swish. Visserligen har idag moderna kort möjlighet, att för lägre betalningsvärden, blippa beloppen, vilket i de fallen gör betalningarna hastighetsmässigt jämförbara med kontantbetalningar. Det förutsätter dock att betalningsmottagaren har en sådan kortterminal och den betalande ett sådant kort. Ändå är det bara att konstatera att det i det totala tar längre tid att verkställa betalningar, eftersom alla ännu inte har sådana kort, terminalfunktionen saknas eller beloppet är för stort för att blippa. Väntan är ju inte heller en kundvänlig upplevelse.

För många, för att inte tala om alla utländska besökare, så kan det vålla väldiga besvär, om de inte är medvetna om betalningssätten i förväg. Vi i Sverige är extrema, även inom EU, när det gäller krav på kortanvändning, vilket ökar risken att utlänningar blir negativt överraskade när det inte går att betala med kontanter.

Utöver det så drabbas ju även ÖFK. Risken för lägre intäkter per tidsenhet ger mindre intäkter totalt. Framförallt inne på Arenan. Publiken handlar ju mest när det är uppehåll i Arenans aktiviteter. Visserligen kan mer personal och fler terminaler öka hastigheten i försäljningen, men samtidigt ökar då kostnaderna.

Dessutom, och inte minst viktigt, hur löser man en situation när korten inte fungerar? Fredagen 14/2 - 2020 var detta ett faktum för Swedbanks kunder? Vi pratar om flera miljoner människor. Nästa gång kan kanske alla kortinnehavare drabbas. Kanske just före och under en match på Jämtkraft Arena, Det behövs bara ett avbrott i den it tekniska leveransen, för att detta skall vara ett faktum. Finns en plan B och hur ser den ut?

Vad är egentligen logiken i att inte erbjuda någon som helst möjlighet att betala kontant? Kundvänligt är det inte. Livsmedelsbutikerna har åtminstone både ock. De enda som tjänar på att kontanter inte används är bankerna. De behöver dessutom inte ens ta ansvar när systemen inte fungerar. Det finns inte heller något regelverk som styr upp detta. Nej, ÖFK, tänk om och gör rätt.”

 
Det finns 18 kommentarer att läsa.

 
Startelvan, öppet krig, utlovade miljoner & ett raserat läktarbygge
17 Februari 2020 klockan 22:11 av Agne Svärd
 

1–2 mot Levanger FK (den norska tredjedivisionen) och 3–2 mot nyblivna Superettanklubben Umeå FC är inte mycket att stimma om. Resultat och prestation låg inte i fokus för ÖFK den här helgen, det viktiga var att ge så många som möjligt i truppen en chans att spela 90 minuter för att vara redo när tävlingssäsongen drar igång på söndag, Svenska cupen och bortaspel mot Eskilsminne IF (division 1-förening från Helsingborg).

Men några slutsatser är i alla fall lätta att dra;

# ÖFK har inte material som räcker för att spela med två uppställningar varken när det gäller numerär eller kvalitet. Därför blev det också två rätt dassiga fotbollsmatcher, allrahelst som inlånade ersättare (som säkert gjorde sitt allra bästa) har en lång väg att vandra innan de når allsvensk nivå (nu var jag snäll...).

# Ingen av de ÖFK-spelare som har en bit upp till startelvan (eller en plats på bänken) tog chansen att förbättra sin position i gruppen. Inte en enda!

# Rewan Amin var ensam om att visa knallform, igen. Insatsen mot danska ligatrean Århus i Portugal följdes nu upp med ytterligare en fullpoängare mot Umeå. Det lyser av spelglädje i Amins uppträdande, han fick dessutom göra sitt första mål i ÖFK-dressen (en straff) och frågan är inte om hans frisparkskanon i slutet av den första halvleken även den passerade mållinjen?

Jag tror inte att Ian Burchnall ligger sömnlös och grubblar över vilken elva han ska starta med mot Eskilsminne, i varje fall om alla spelare är tillgängliga (Charlie Colkett och Noah Sonko Sundberg avstod spel i helgen, ”säkerhetsåtgärd”). I mina ögon behöver nog ÖFK-tränaren bara fundera på två positioner till höger; Sam Mensiro eller Ronald Mukiibi som högerback, Felix Hörberg eller Blair Turgott till höger i tremannaanfallet?

Aly Keita är gjuten i målet (även om det inte var någon imponerande insats mot Levanger, det ska gudarna veta), Sonko bildar mittbackspar med Thomas Isherwood medan Marco Weymans just nu är given som vänsterback.

Valet av högerback? Ja, eftersom ÖFK ska vara det spelförande laget (så måste det väl bli?) faller det på Mukiibi, alla dar i veckan!

På mittfältet spelar formkortet Rewan Amin tillsammans med Isak Ssewankambo och Charlie Colkett. Om Colkett inte hinner bli spelklar får Frank Arhin eller Ludvig Fritzson chansen, Ahrin hade pigga ben men en slarvig passningsfot i söndagsmatchen medan Fritzson var ÖFK:s största offensiva hot från sin mittfältsposition i förlustmatchen mot Levanger (dunkade också in ÖFK:s tröstmål med en riktig rökare från strafflinjen).

Längst fram tror jag att Burchnall ger trion från söndagsmatchen (Turgott, Jordan Attah Kadiri och Simon Kroon) ytterligare en möjlighet. Turgott hade visserligen svårt att komma till egna avslut mot Umeå men var trots allt inblandad i förspelet till de två första målen, Kadiri gjorde mål även den här gången och även Kroon hamnade i målprotokollet.

Felix Hörberg utmanar om högerpositionen men, som jag skrev efter Århusmatchen, ser han ut att fortfarande ha vinterpälsen på sig; klippet i steget är inte riktigt där och det händer väldigt lite i hans spel kring motståndarnas straffområde. Det räcker inte med några bra inspel per match, Hörberg måste hota mycket mer!

Om jag skrivit de här raderna för ett par veckor sedan hade Nebiyou Perry varit stenklar i startelvan. Det är han inte nu, Han såg seg och trög ut i Portugal och det intrycket förstärktes i lördags. Perry behöver lätta fötter för att hans spel ska vara framgångsrikt, annars blir han ett lätt byte för motståndarförsvaren. Men Perrys tid kommer – när Burchnall lättar på träningen!

Det är så här jag ser på läget i ÖFK efter den inledande förberedelsefasen. Nu går vi in i cupspelet. i sämsta fall stannar det vid tre tävlingsmatcher men givetvis hoppas jag på en fortsättning efter gruppspelet (Gais och Häcken är övriga två motståndare i grupp 6). Vi vet ju alla hur kul det kan bli...

Hur Burchnall tänker får vi ett första svar till helgen.

***

Förra veckan small det från alla håll: styrelseledamöterna Britt Bohlin, Maria Wilén och Peter Rung ställde sina platser till förfogande inför årsmötet om en knapp månad efter krav från tunga sponsorer, Maria Wilén (som också är ordförande i ÖFK:s elitbolag) kallade en av klubbens största gynnare (Nils Åke Hallström) för ”ett popcorn”, Peter Rung beskrev Daniel Kindberg som ”föreningens stora svaghet” samtidigt som Kindberg i ett par svavelosande facebookinlägg sågade sittande ÖFK-styre och vd:n Lennart Ivarsson i höjd med fotknölarna. ”Vanskötsel” är Kindbergs beskrivning av nuvarande styrelsens insats.

Alla sköt på alla, nu inför öppen ridå, och de närmaste veckorna kommer att bli oerhört intressanta (och då tänker jag inte på den sportsliga biten...). Borgfred efter årsmötet? Inte en chans, oavsett hur bra valberedningen lyckas i sitt jobb.

***

Det har ju spekulerats i att Ghoddos-affären skulle, vid ett negativt utfall i CAS, bli spiken i ÖFK-kistan. Men frågan är om klubben ens tar sig fram till ett avgörande i idrottens skiljedomstol? Det där sponsorlöftet på 15 miljoner (från ett brittiskt bolag?) som ÖFK trollade fram ur rockärmen inför Överklagandenämnden och som räddade elitlicensen och den allsvenskan platsen, riskerar så länge pengarna lyser med sin frånvaro. att framställa klubben som värsta sortens bluffmakare.

Fram med stålarna, ÖFK! Både för trovärdigheten (som verkligen inte tål något mera) men framförallt för överlevnaden (enligt Daniel Kindberg går klubben i konkurs i slutet av april om inte dom här pengarna omedelbart landar på ÖFK:s konto och där har nog DK koll på läget).

***

Jag såg i höstas att ÖFK, bland annat tillsammans med supporterföreningen Falkarna, ville plocka bort stolarna på stora delar av kortsidesläktarna men tänkte inte så mycket på det. Men när jag nu ser resultatet blir jag bekymrad. Fan, så fult! Hela anläggningen ser plötsligt ut som ett rivningsprojekt.

Jag har alltid tyckt att Jämtkraft arena varit ett ofärdigt bygge (som många andra av kommunens idrottsanläggningar, känt sedan gammalt) men att det började likna något när stolarna monterades på kortsidorna inför Europaspelet. Det gick att visa upp arenan inför övriga fotbolls-Sverige (och Europa) utan att behöva skämmas. I en framtid såg jag också möjligheter att bygga in de öppna hörnen och så småningom även få tak över kortsidorna. Därmed också ett riktigt fotbollsstadion.

Men nu?
I det här skicket kommer jag att blunda varje gång tv-bilderna kablas ut från Jämtkraft arena.

Uppenbarligen var det några som tänkte men tänkte riktigt fel. Så här får en allsvensk arena inte se ut!

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Något kanske borde åtgärdas
11 Februari 2020 klockan 08:21 av Per Lagerbäck
 

För några år sedan infördes en Elitetta under Allsvenskan för damfotbollens del, trots många varningsord. Länge har dock de flesta lagen hankat sig fram, ofta med sviktande ekonomi, då resekostnaderna är väldigt stora och möjligheterna till större sponsorer begränsade. Många ideella ledare har kämpat hårt för att skapa ekonomiska möjligheter. I tillägg inför detta år kommer att SvFF kommer att vara hårdare mot föreningarna då det gäller spelare som kommer på turistvisum, vilket ökar kostnaderna ytterligare för de föreningar som vill satsa vidare.

Inför Elitettan 2020 har Assi från Kalix dragit sig ur, och med 99% säkerhet kommer Limhamn/Bunkeflo och Kungsbacka att följa efter. Assis utträde gav klassiska Älvsjö en plats, som bästa förlorande kvallag, och den tog man tacksamt emot. Kliver nu de övriga två också av ligger Sunnanå och Dösjöbro från Skåne i turordning. Sunnanå verkar vara beredda att ta platsen, men säkerligen inte Dösjöbro, då nästan hela deras startelva gått till Malmö FF:s nystartade lag i div 4(!), och man tvekat att ställa upp igen i div 1. Alltså ett kliv tre divisioner ner för att få spela i di ljusblå färgerna ett några år. Hm. Om då SvFF då tittar vidare så borde alltså bästa tvåa i div 1 få nästa erbjudande, och det är Sandvikens IF, som ju faktiskt gör en seriös satsning uppåt, och kanske också accepterar ett erbjudande. Det skulle kunna innebära att det denna säsong spelar åtminstone tre Norrlandslag i Elitettan, då Morön redan finns där.

Om vi då närmar oss våra distriktslag så skulle en uppflyttning av Sunnanå innebära en något lättare serie för Ope och IFK Ösd. Troligen kommer även här ytterligare erbjudande att gå ut. Sedan tidigare har ju Ope fått Härnösands plats, sedan Sundsvalls DFF plockat lite för många russin från Ångermanländskorna och omöjliggjorde spel i div 1. Om jag räknar rätt så borde dessa föreningar i tur och ordning få erbjudande om uppflyttning; Trångfors-Boden, Heffnersklubban, Clemensnäs, Älvsbyn och Sandvik. För IFK:s och Opes del hoppas jag i så fall på mer närliggande Heffnersklubban. Återstår dock att se om någon av dessa föreningar så här nära seriestart är beredda på en sådan satsning. Annars lär div 1 Norrland spelas med elva lag, och endast två nedflyttningsplatser.

För att ytterligare illustrera problemen historiskt så drog sig Kramfors ur div 1 inför 2019, samt hela fyra lag (ÖDFF, Mariehem, AFC Luleå och Alvik) inför 2018. Och av de Norrländska div 1-lagen inför denna säsong har Hille från Gävle tackat nej till en fortsättning, och även Svealändska Hässelby har frivilligt klivit av.

Sammanfattningsvis så anser jag att SvFF måste ta dessa problem på allvar. Förslagsvis bör det återinföras två serier under Allsvenskan för att något minska resekostnaderna, trots att det kan innebära ett större kliv upp i Allsvenskan för nykomlingarna. En fördel med det blir också att seriesegrarna i div 1 slipper kvala, då finns det sex div 1-serier och då även sex uppflyttningsplatser. Sedan bör det naturligtvis satsas mer på resebidrag i div 1. Min killgissning är att det inte råder en helt jämställd fördelning mellan tredje nivån på herr- respektive damsidan. Men jag kanske har fel.

Jag återkommer så småningom med en ännu mer JH-anknuten krönika inför säsongen.

 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Därför vill jag inte se ÖFK passa boll kring egna straffområdet...
8 Februari 2020 klockan 09:18 av Agne Svärd
 

Det är naturligtvis provocerande (för många ÖFK-vänner) att beskriva ÖFK:s 1–1-match mot danska ligaåttan Lyngby som en ”skräpmatch”. Men jag gör som jag gjort i mer än 50 år; jag skriver det jag ser och skiter fullständigt i om jag råkar trampa på några ömma tår!

ÖFK gjorde ingen bra match, Lyngby gjorde heller ingen bra match, därför blev det som det blev. Det finns naturligtvis många förklaringar till det; för ÖFK:s del är det tidigt på säsongen, man befinner sig på träningsläger med allt vad det innebär, man gjorde nio byten i andra halvlek och planen var undermålig. För att nu ta några...

Vad Lyngby har att skylla på vet jag inte. Men danskarna var inte ett dugg bättre än ÖFK trots att de snart ska in i seriespelet igen.

För er som fortfarande hävdar att ÖFK gjorde en bra match rekommenderar jag den här länken på klubbens hemsida: https://ostersundsfk.se/ofk-tv-malen-och-hojdpunkter-fran-ofk-lyngby/

Här har klubben verkligen ansträngt sig för att lyfta fram godbitarna men det blev inte mer än så... (Den som fortfarande tycker att det här är bra har verkligen inga som helst krav på sitt lag, det måste jag få säga).

Nåväl, nu släpper vi helhetsbilden och tar den detalj som stör mig allra mest och som gör mig riktigt orolig:

Uppspelen.

ÖFK var här tillbaka till fjolåret när det var som sämst; motståndarnas höga press tvingar fram misstag runt det egna straffområdet. Vi såg det i omgång efter omgång, varenda lag i Allsvenskan visste exakt hur man på ett enkelt sätt skulle skada ÖFK. Eller som Hammarbystjärnan Muamer Tankovic så träffande uttryckte efter haveriet på Tele 2 i mitten av maj: ”Fan, va naiva ÖFK var. Dom skadade sig själva.”

I torsdagens match kunde Lyngby inte utnyttja sina bollstölder, men bara att de bjöds möjligheten ger mig rysningar. Här måste Ian Burchnall agera. Snabbt. (Jag som trodde att ÖFK en gång för alla släppt den här spelidén när man i höstas förenklade sitt spel och därmed också räddade det allsvenska kontraktet...).

ÖFK har helt enkelt inte material för den här sortens fotboll (inte många andra allsvenska klubbar heller för den delen) och jag ska motivera min åsikt väldigt utförligt med hjälp av de åtta försvarsspelare som i olika perioder fanns på banan mot Lyngby:

# Sixten Mohlin: Målvakten har ju en nyckelroll när man sätter igång spelet. När Mohlin kom till ÖFK för ett år sedan hette det att han värvades för att hans egenskaper påminde om Aly Keitas, det skulle inte bli någon skillnad vem som vaktade målet av de två. Det där stämmer ju inte alls, Mohlin har inte samma fötter som Keita, inte samma speluppfattning heller för den delen. Mohlin spelar gärna bollen kort mitt i banan utan att inse vilken riskfaktor det medför. Jag är väl medveten om att det snackas mycket om just detta i svensk fotboll, att spela upp i mitten ska vara ett led i att utveckla possessionspelet. Möjligen att ÖFK vill testa den vägen ytterligare ett varv men jag delar inte den uppfattningen, inte alls! Här finns så mycket att förlora men väldigt lite att vinna.

# Sam Mensiro: Han saknar passningsfot med allsvensk kvalitet, Med Mensiro på högerkanten blir det här spelet omöjligt. Varje påläst motståndare styr alla ÖFK-uppspel till Mensiro och sedan är det stopp, tvärstopp!

# Noah Sonko Sundberg: Sonko klarar det här spelet, utan tvekan. Han är också, tillsammans med Eirik Haugan, den ende som kan slå den raka bollen upp i mitten med fart och precision.

# Thomas Isherwood: Nej, possession är inte Isherwoods bästa gren.

# Marco Weymans: Nja, Weymans har visserligen en finkalibrig vänsterfot men i mina ögon chansar han lite väl mycket kring det egna straffområdet. Mot Lyngby blev det både en och två ”indianare” rakt in i banan. Weymans passningsspel passar bättre på motståndarens planhalva, åtminstone så här långt.

# Alex Purver: Kan säkert klara passningsspelet men det skulle förvåna om han dyker upp i en allsvensk backlinje!

# Eirik Haugan: Som jag skrev här ovan; Haugan har en säker passningsfot och jag gillar hans raka uppspel i banan som snabbt slår ut motståndarnas första press.

# Ronald Mukiibi: I alla år har det i ÖFK-lägret pratats om hur skicklig passningsspelare Mukiibi är. Jag är inte alls lika övertygad, jag tycker att det mest handlar om ”alibipassningar”. Det är möjligt att Mukiibi briljerar på träningarna men i matcher vinner hans passningar sällan mark.

Utöver de här åtta så kommer Aly Keita och Kalpi Ouattara att vara aktuella i försvarsblocket, i allra högsta grad. Keita är ju känd som en av Allsvenskans passningssäkraste målvakter och om det finns inte mycket att erinra. Istället är det väl snarast en brist på koncentration som kan trassla till det när han har bollen... Men även om Keita kan lösa det här så ska det ju finnas mottagare också!

När det gäller Ouattara, som ännu inte anslutit till ÖFK-truppen, så påminde hans passningsspel under hösten om Marco Weymans, det var bitvis lite slarvigt och gav därför bättre utdelning på andra sidan mittlinjen.

Det här är alltså ÖFK:s förutsättningar för att spela possessionfotboll från egen målvakt. Därför tror jag inte på idén, i alla fall inte som huvudalternativ, Riskerna är uppenbara när kvalitet saknas (det här förutsätter stor skicklighet) och i min bok är varje bolltapp kring det egna straffområdet ett misslyckande!

***

I sista stund bytte ÖFK motståndare i måndagens träningsmatch; ett portugisiskt tredjedivisionslag blir nu istället den danska ligatrean Århus. Det tror jag är ett bra byte, Århus går starkt den här säsongen och besegrade FC Köpenhamn i en träningsmatch så sent som i fredags Här vill jag sett ett ÖFK som uppträder mer sammanhållet än mot Lyngby men framförallt inte bjuder på bolltapp i backlinjen. Ett bra avslut på dagarna i Portugal skulle sitta fint inför tävlingsstarten om några veckor!

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
Till Portugal med ett leende på läpparna
1 Februari 2020 klockan 07:05 av Agne Svärd
 
3–1 mot Gif Sundsvall och så 4–0 på fredagseftermiddagen mot Brommapojkarna. Jag tror att det är ett ÖFK-gäng som i dag, lördag, åker till Portugal med ett leende på läpparna! 7–1 på två träningsmatcher, låt vara att motståndet inte har varit det skarpaste (Giffarna är inte längre ett allsvenskt lag och BP spelar nu i division 1), men spelglädje, segrar och vackra mål gör livet så mycket lättare att leva, det har jag i alla fall lärt mig av ett liv i idrottens tjänst.
Inte minst när man åker på läger och ska skava på varandra under så många dagar.
Fågel eller fisk? Det är naturligtvis den fråga vi alla ställer om ÖFK årgång 2020. Det mesta från ”storhetstiden” har nu växlats ut, materialet har blivit ännu yngre men är onekligen väldigt spännande även om bristen på rutin (den ska verkligen inte underskattas...) kan komma att kosta en del motstångar när det blir allvar på riktigt.
Men i Sundsvall (bortsett från den första kvarten) och på Grimsta IP i Bromma har det sett ... fartigt och lekfullt ut. Så långt sträcker jag mig, det finns ingen anledning att dra för stora växlar av det vi har sett. Träningsmatcher är trots allt träningsmatcher, inte minst när vi fortfarande är kvar i januari.
Det ska inte ni heller göra. Nöj er med att konstatera att årets ÖFK-trupp innehåller många som är skickliga på att hantera en fotboll! Och göra vackra mål. Vilka rökare vi har bjudits på i de här två matcherna.
Mot BP öppnade Nebiyoy Perry med att trycka upp bollen i målvaktens vänstra kryss. Strax senare satte Jordan Attah Kadiri upp den till höger om BP-målvakten (det var två väldigt snarliga mål, både i förspel och avslut) och i andra halvlek visade Charlie Colkett stor beslutsamhet när han drog in en riktig sorkdödare med sin vänster på en målvaktsretur.
Den insatsen gillade jag, det var ingen som helst tveksamhet när möjligheten dök upp vid strafflinjen. (Desssutom hann Colkett servera Thomas Isherwood en hörna som nickades i mål, 3–0) Jag hoppas att Colkett fortsätter att utvecklas i den takt som kunde skönjas under hösten efter en första tid i ÖFK som lämnade ett antal frågetecken bakom sig.
Colkett kan mycket väl vara den kreatör som ÖFK behöver för att låsa upp motståndarnas försvarslås, han har verktygen!
Ian Burchnall och hans stab har så här långt luftat i stort sett hela spelartruppen, dessutom har några provspelare fått chansen att visa upp sig. Matchningen har varit klok, belastningen har blivit rimlig, och de som fortfarande kämpar med sviterna av gamla skador (Keita, Mukiibi, Kroon) har kunnat träna på utan att behöva riskera nya motgångar.
Det betyder att ÖFK kommer till sitt träningsläger i Portugal med helt andra förutsättningar jämfört med hur det såg ut för ett år sedan; vid första lägret på Cypern hade många av de nya spelarna inte kommit på plats, andra drogs med skador eller var på landslagets januariturné och inte heller vid Spanienlägret hade man full styrka.
Jjag är helt övertygad om att Ian Burchnall känner ett helt annat lugn inför det här lägret och tävlingsspelet som inleds om bara några veckor (23 februari, Eskilsminne borta i Svenska cupen) i jämförelse med ett år tillbaka i tiden. Då var det jävligt rörigt i truppen!
Till sist; det kanske inte är nödvändigt men jag kan ändå inte låta bli: Vilken start på säsongen Nebiyou Perry har fått. 20-åringen, som blixtrade till i sin debut i somras mot AFC Eskilstuna men sedan inte visade så mycket mer, har fullständigt dominerat sin vänstersida mot såväl Giffarna som BP. Jag nöjer mig så men gissar att jag får anledning att återkomma i ämnet...
 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Saved by th bell
24 December 2019 klockan 08:20 av Agne Svärd
 

Saved by, the bell, räddad av gonggongen.
Det är ett klassiskt uttryck som ofta används i idrottssammanhang, kanske framförallt boxning där en knockad boxare håller på att räknas ut men som räddas av att gonggongen ljuder innan domaren hunnit till tio.

Det är väl ungefär det som gäller för Östersunds FK och elitlicensen; saved by the bell!

Jag kände, precis som väldigt många. många andra fotbollsvänner i länet (och kanske också några utanför men där är jag inte lika säker...) en enorm glädje när beskedet kom vid elvatiden på måndagsförmiddagen; Svenska Fotbollsförbundets överklagandenämnd ändrade Licensnämndens beslut från slutet av november, Östersunds FK får sin elitlicens för 2020 och behåller sin plats i Allsvenskan.

Det är bara att erkänna; när jag hörde pressansvarige Niclas Lidströms (som jag jobbat med och känner väldigt väl) röst i radion, kom det en liten tår. Niclas kämpade för att inte rösten skulle spricka och jag förstår honom mer än väl, han fick här representera de ÖFK:are som den här hösten slagits mot alla drakar svensk fotboll kan uppbringa, på alla plan.

Vilken seger och, som många påpekat, vilken julklapp! Och naturligtvis: Vilket hästjobb och vilken glädje!

Jag måste erkänna att jag blev lite tagen på sängen när Licensnämnden den 26 november meddelade att ÖFK inte skulle få elitlicensen beviljad. Kanske inte på beslutet som sådant, ÖFK:s trassliga ekonomi hade jag känt till och berättat om sedan början av sommaren, nej, det var mest att jag inte var förberedd på att det skulle komma den dagen. Beslutsunderlaget gjorde mig konfunderad men kanske mest förbannad. När Licensnämnden några veckor tidigare hade misslyckats med att fälla ÖFK i ett annat ärende på grund av en teknikalitet (preskribtionstiden) och klubben nu klarade alla ”hårda fakta” (mätbara A-kriterier) tog man till en riktig fuling, en gummiparagraf om framtida ekonomisk utveckling där absolut ingen kan säga är varken rätt eller fel om profetiorna.

För mig blir det alldeles uppenbart: Licensnämnden (säkert med tryck från tunga aktörer inom svensk elitfotboll) ville verkligen markera att ÖFK:s ekonomiska dribblingar (Kindberggate) under den här osannolika framgångssagan inte skulle passera utan någon form av repressalier. Jag kan sympatisera med resonemanget men fortfarande gäller det att hålla sig till gällande regelverk, ändamålet får inte helga medlen!

Svenska fotbollsförbundet licensnämnd har i många fall genom åren kritiserats för sitt arbete. Och nu förstår jag varför, så här får det inte gå till.

Överklagandenämnden har nu rättat till det uppenbara misstaget. För vad det hela handlar om och enbart detta, det måste faktiskt alla som har synpunkter på gårdagens beslut ta till sig, är om ÖFK har ”uppenbart orealistiska” förutsättningar för att kunna genomföra en allsvensk säsong 2020.

Svårigheter har man, stora svårigheter. Men inte ”uppenbart orealistiska” även om skuldberget är oroväckande högt och massor av arbete återstår innan föreningen står på en grund som är någorlunda säker! (Om man vill vara lite taskig så kan man i varje fall inte beskylla Licensnämnden för att ha underlättat för ÖFK att ta sig ur den här krisen, däremot försökte man skotta graven med varenda spade man hittade i förbundets verktygsbod...)

Men oaktat gårdagens glädjebesked; har är mina tre viktigaste punkter för att beslutet i Överklagandenämnden inte ska bli en pyrrhusseger;

# ÖFK måste snarast få till en fungerande styrelse. Den som sitter just nu håller inte måttet, slitningarna mellan olika fraktioner håller inte (så sent som vid senaste medlemsmötet i Folket hus var det flera i styrelsen och dess närhet som i ”eftersnacket” ville berätta hur illa det är). Varje dag är en förlorad dag med den här uppställningen!

# ÖFK måste klippa banden med Daniel Kindberg – på riktigt. Annars riskerar klubben att brytas mitt itu, vi har inte råd med den här polariseringen ”för Kindberg”, ”mot Kindberg” ytterligare ett år. Även här är varje dag en förlorad dag. I det läge som Daniel Kindberg har satt sig, oavsett vad som händer i den rättsprocess som inte har ett slut så långt ögat kan se, är han en belastning för föreningen även om han säkert har rätt när han påstår att spelare och tränare vill ha den här kontakten i nästan dagliga möten. Men det håller inte att Kindberg är den förste som hoppar ut spelarbussen när ÖFK anländer till Gamla Ullevi (årets sista match), att han hela tiden finns i spelarnas närhet vid matcherna på Jämtkraft och gör high five i spelagången, att han finns på planen vdi vissa träningar... Det skickar bara fel signaler till alla dem som nu är villiga att bidra till försöket att reda upp det kaos som råder. Det här är nämligen ÖFK:s sista chans, nästa gång går det åt helvete!

# Klubben måste tillsätta en granskningskommission som tar reda på vad som verkligen hände med de, minst, 150 EXTRAmiljonerna som Europaspelet och spelarförsäljningarna gav under väldigt kort tid och som, uppenbarligen, försvann ännu fortare. I ett inlägg på föreningens hemsida under sensommaren gjordes ett försök att berätta, undertecknat av ordföranden Bo Ottosson, som landade på 86 miljoner. Men jag vill veta var övriga 64 miljoner, minst, tog vägen. Varenda krona! Det är, som jag ser det, enda chansen för att göra den här räddningsaktionen trovärdig. Varför ska det köpas aktier, halsdukar och årskort när det är så svårt att redogöra för hur det gick till när så många miljoner bara försvann. Någon sitter ju inne med informationen men väljer att inte berätta. Visserligen är det jul och man ska vara snäll. Men det här gör mig riktigt förbannad!

Till sist; God jul och ett gott nytt år till alla som under det här året läst, risat och rosat min krönikor om ÖFK. Det blev ett drygt 50-tal.

Fotnot: En pyrrhusseger är en dyrköpt seger, en seger med stora egna förluster. Innebörden i uttrycket kan även vara att resultatet av ”segern” visar sig leda till en förlust längre fram.

 
Det finns 53 kommentarer att läsa.

 
Årets säsong
24 November 2019 klockan 10:41 av Per Lagerbäck
 

Om vi börjar uppifrån så gör IFK Östersund en väldigt bra vårsäsong, men en svagare höst. 23 av 29 poäng togs under våren, vilket naturligtvis visar vilken betydelse de två amerikanskorna hade på resultaten, och sannolikt även träningarna. 2019 var troligen också den sista säsongen som SvFF sett mellan fingrarna med en mängd lags lösningar med spelare på turistvisum utan godtagbara kontrakt. Det gör att steget från div 2 till div 1 kommer att vara betydligt mer överkomligt, men skapar istället svårigheter för många mindre föreningar som skapat bättre förutsättningar på denna väg. Denna skillnad kommer nog att synas mest i Elitettan, där redan ett första "offer" skapats, då Assi från Kalix dragit sig ur nästa års Elitetta.

Att lösningarna med turistvisum inte kommer att vara möjliga kommande säsong var säkert känt för IFK Östersund när man högt prioriterade andralagets höstmatch mot Ope i tvåan, och med hjälp av en tämligen svag insats av Ope i den matchen så lyckades också IFK med ett oavgjort resultat förhindra lokal konkurrens i ettan 2020. Inte för att jag på något sätt anser att IFK skulle "lägga sig" i den matchen (självklart inte då derbyn IFK- Ope är de hetaste sedan Frösön försvann från damkartan). Men när man ser resultaten i de fyra matcherna innan Opematchen som gav förluster mot Alnö och Selånger 2, 0- 12 mot Kovland och en turlig uddamålsseger mot jumbolaget Brunflo så ser man vad som var prioriterat under hösten.

IFK får nu i första hand bygga vidare på spelare från Jämtland med omnejd, men har nog chansen att även nästa år rädda sig kvar i ettan, då alla lag där nu måste satsa på i stort sett egna förmågor. Men visst borde det ha varit positivt även för dem att slippa en långresa och få två haussade derbyn i serien. Riktigt spännande kommer det också att vara att se hur överlägsna segrarna i tvåan, Kovland, kommer att prestera i ettan. De kan bli topplag även där.

Om vi då går över till tvåan så visade Ope i sina bästa stunder att de definitivt skulle klara spel i ettan. Det visade man t ex i DM-segern mot IFK och hemmamatchen mot Kovland. Nu var tyvärr lägstanivån för låg, och poängförlusterna mot Stöde och IFK 2 blev de som hindrade spel en division högre, om nu inte ytterligare ett Norrlandslag kliver av innan april. Jo, man hade faktiskt haft en plats i ettan med endast två poäng ytterligare. Detta då Valbo som bästa Norrlandstvåa fick ta den tredje vakansen i ettan, efter att ett Götalands- och ett Svealandslag tidigare fått kliva upp.

Övriga JH-lag, förutom då kanske IFK 2, blev en besvikelse 2019, och det blev ett avgörande i sista matchen mellan Brunflo och KD om vilka som skulle tvingas ner i trean. Där avgick KD med en tämligen enkel seger. Båda lagen får försöka att bygga upp sina lag igen. Brunflo har en väl fungerande ungdomsverksamhet, och bör klara detta ganska väl. De hade dessutom en förtvivlad otur med skador. KD har inte en lika självklar grund att stå på. De kommer nog att vara tvingade att locka några av sina under hösten återvändande veteraner att satsa åtminstone ett år till. Nästa års Div 2 Mellersta Norrland bör bli en kamp mellan nerflyttade Selånger och Ope vad gäller uppflyttning, och då måste Ope undvika sina lågvattenmärken. KD kommer nog tyvärr att få kämpa i botten igen, men IFK 2 kommer säkert att räddas kvar, om inte förstalaget är indraget i en gastkramande nedflyttningsstrid under hösten. Jag hoppas verkligen på ytterligare ett JH-lag från trean, men vet inte om jag får mina förhoppningar uppfyllda eller inte.

Ope 2 vann ju annars trean överlägset och skulle naturligtvis ha mått bäst av att få kliva upp i tvåan. Nu får de inte det, då förstalaget ännu är kvar där. Lagen därefter, Hede/Vemdalen och Strömsund, tvivlar jag på tar chansen, men vissa förhoppningar har jag haft på Järpen, vars verksamhet verkligen är på gång. Besluten kanske är tagna, men jag känner inte till dem. Det hade ju även varit bättre för Brunflo om Ope 2 hade fått kliva upp. Då hade de helt säkert bara tagit hissen direkt tillbaka till tvåan igen.

Jag är ändå mer hoppfull inför framtiden för vår damfotboll nu än vad jag var förra året. Det finns många intressanta spelare i distriktet och fler är på gång underifrån. Jag tror att vi kan få flera lag att lyfta, och jag hoppas också att fler lag tillkommer i trean, där åtminstone Frösön och Ås borde anmäla lag, även om inte alla förutsättningar är klara.

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Från Edwards till Turgott - här är ÖFK:s spelarbetyg
5 November 2019 klockan 06:35 av Agne Svärd
 

Vem var bäst? Och vem var sämst?

Naturligtvis har vi alla olika åsikter om hur ÖFK:s spelare presterat den här säsongen. Men här nedan kan ni ta del av hur jag sett på spelåret 2019.

Listan baserar sig på mina betyg från 29 av ÖFK:s 30 allsvenska matcher (jag kunde av olika anledningar inte se bortamatchen mot Elfsborg i augusti). Samtliga 15 hemmamatcher har jag sett på plats på Jämtkraft arena (och kommenterat i RadioJämtlands webbsändningar), bortamatcherna har jag följt via Cmores sändningar.

Betygen som jag presenterar är snittet på de betygsatta matcherna och bara spelare som fått betyg (skala 1–6) vid sex tillfällen och flera är med.

Här är betygen med en kommentar om varje spelares prestation;

1) Curtis Edwards 3,29

Försvann under sommaren för att bli svensk mästare i Djurgården (tio gånger i startelvan, två gånger på bänken), vilken fortsättning på den osannolika sagan! Engelsmannen var ÖFK:s jämnaste spelare under seriens första halva. Ingen riktig toppinsats men oftast väldigt bra trots att han alltför många gånger fick agera i positioner som inte var hans allra bästa. Jag har alltid hävdat att Edwards ska ha en offensiv roll på det centrala mittfältet, att han är som allra bäst mellan mittlinjen och motståndarnas straffområde. Den rollen fick han i Djurgården, alltför sällan i ÖFK! (14 betygsatta matcher)

2) Aly Keita 3,23

Keita är en stabil pjäs i ÖFK-målet. Som allra bäst när det är lite stökigt runt omkring honom i straffområdet och som närstridsmålvakt är han förmodligen bäst i Allsvenskan. Svagheten ligger mest i att han tappar fokus när motståndet inte är det allra vassaste, då kommer det en och annan miss i spelet med fötterna (övermod?) och tabben i cupfiaskot mot Karlstad glömmer jag inte. Har noterat lagets enda sexpoängare under sommaren, 0–0-matchen hemma mot Malmö FF. Där var det världsklass, bättre än så kan man inte prestera! (22 betygsatta matcher)

3) Sixten Mohlin 3,14

Mohlin fick hoppa in i den sjunde omgången sedan Aly Keita skadat sig i matchen mot Helsingborg i slutet av april. Mohlin startade med en succématch i Kalmar, svarade för ytterligare fyra starka insatser men två ettor (den kollektiva mot Hammarby samt hemmaförlusten mot Örebro) drog ned hans snitt. Blir förmodligen nummer 1 om Aly Keita hittar något nytt äventyr. (Sju betygsatta matcher)

3) Tom Pettersson 3,14

Lagkaptenen kan lämna ÖFK gott samvete, Tom P har man kunnat lita på nästan varje gång! Fick sitt högsta betyg (en femma) redan i premiären mot AIK på Friends arena och har belönats med en fyra vid sex tillfällen. Missade ett par månader av säsongen efter en tidig skada i bortamatchen mot Hammarby men kom tillbaka lagom till segermatrchen mot IFK Norrköping och har under hösten varit en högst bidragande orsak till att ÖFK räddade kontraktet. (21 betygsatta matcher).

5) Noah Sonko Sundberg 3,11

Nästan alltid bra, åtta fyror och en femma, men ett litet formtapp i avslutningen drar ned Sonkos slutbetyg. Fick ta ett stort ansvar när Tom Pettersson skadades med ständigt nya spelare runt omkring sig i backlinjen. Och nya formationer... Sonko stred som en tiger i match efter match, inte minst var han framgångsrik i att skära av motståndarnas inspel från kanterna och i huvudspelet. (27 betygsatta matcher)

6) Eirik Haugan 3,00

Det tog lite tid innan den unge norrmannen hittade in i laget. Men när han väl fick chansen tog han den – med besked. Haugan var under den varma delen av sommaren en av lagets formstarkaste, med stor energi gick han in i varje duell. En skada gjorde dock att Haugan missade sista delen av säsongen men med facit i hand var norrmannen årets bästa ÖFK-värvning! (Elva matcher betygsatta)

7) Ravel Morrison 2,83

Årets prestigevärvning, talangen som stannat vid att vara en talang efter massor av strul i alla klubbar där han fått chansen. Och i ÖFK skulle det fortsätta att strula...även om klubben gjorde sitt bästa för att vi inte skulle få veta. Redan i den tredje omgången, bortamatchen mot Malmö FF, saknades Morrison i laguppställningen. ”Han mår inte riktigt bra efter att ha fått en antibiotikakur av tandläkaren”, förklarade tränaren Ian Burchnall. Men det var inte hela sanningen. Morrison hade fått tänder utslagna av en lagkamrat efter en tuppfight i omklädningsrummet! Och när Morrison reste hem till England efter sina fyra månader i Östersund lämnade han efter sig obetalda p-böter på 25.000 kronor... Spelmässigt var det dock helt okej de få matcher han spelade. Men ingen succé! (Sex betygsatta matcher)

8) Rewan Amin 2,63

Han skulle vara gjuten som ersättare till Brwa Nouri, navet i laget. Trodde jag när Amin anslöt till ÖFK förra sommaren. Så blev det inte, verkligen inte. Som balansspelare på det centrala mittfältet hittade Amin inte rätt och han hade bitvis svårt att försvara en plats i startelvan. Men så dök han plötsligt upp som ”nummer tio”, en roll som man inte hade förväntat sig att få sen honom i. Men där presterade han sin bästa fotboll så här långt i ÖFK-tröjan. Med sin energi blev han en viktig kugge i den första pressen och var i avslutningen en av lagets formstarkaste. (19 betygsatta matcher)

9) Alhaji Gero 2,56

In och ut i startelvan, och högst blandade insatser när han väl spelade. Geros energi gjorde honom till en favorit bland supportrarna, targetspelet kring mittcirkeln var bäst i serien (han är ju stark som en oxe). Men därutöver blev det inte så mycket, i varje fall var Gero inte den anfallsspelare som ÖFK var i behov av. I spelet kring motståndarnas straffområde hade han svårt att övertyga och när chanserna dök upp var tajmingen ofta för dålig. Lämnade för spel i konkurrenten Helsingborg – och där har han haft större framgång! (Nio betygsatta matcher)

10) Thomas Isherwood 2,53

Drog in som en frisk fläkt tidigt på säsongen och med sin energi såg han ut att dominera i ÖFK:s backlinje. Men skenet bedrog, Isherwood hade svårt att hålla koll på sitt yviga spel där viljan besegrade tanken och han hamnade ofta i positionstrubbel. Platsen i startelvan var länge inte given och det var först i slutet av säsongen han var tillbaka till det vi såg i början. Jag tror att Isherwoods bästa plats är i mittförsvaret (som mot Hammarby för några veckor sedan) och han kan mycket väl bli en viktig pusselbit i framtidens ÖFK. (17 betygsatta matcher)

11) Isak Ssewankambo 2,50

Missade första delen av försäsongen (anslöt till truppen i samband med cupmatchen i Karlstad) och hade svårt att övertyga om sin storhet när han spelade på kanten. Men när han väl fick chansen på det centrala mittfältet fick vi se vilka kvaliteter han har; en av få spelare i Allsvenska som ensam kan så ut sina motståndare mellan de båda straffområdena. Är enormt löpstark, har bra speluppfattning och kan dessutom skjuta. Ssewankambo är en spelare som ÖFK kan få mycket glädje av de närmaste åren! (24 betygsatta matcher)

11) Felix Hörberg 2,50

Anslöt till ÖFK under sommarupphållet men hade svårt att övertyga om sin storhet i inledningen. Men Hörberg har hela tiden tagit viktiga steg i utveckling och avslutade serien i bästa stil. I slutspurten var han en av ÖFK:s allra bästa även om man hade hoppats på lite vassare insatser i motståndarnas straffområde. Möjligheter har funnits men där har Hörberg inte varit tillräckligt distinkt. I varje fall har det alltid kommit en motståndare i hans skottbana. Men Hörberg är, precis som många andra i ÖFK-truppen, bara i början av sin karriär. (Tio betygsatta matcher)

13) Charlie Colkett 2,48

Engelsmannen har begåvats med en av Allsvenskans vassaste vänsterfötter. Den visade Colkett gärna upp i inledningen. Men tyvärr inte så mycket mer, hans arbetsområde var långt in i serien väldigt begränsat. Det såg ofta ut som han var nöjd med att ha levererat sin eleganta passning och glömde att jobba vidare. Men när han fick en något offensivare arbetsuppgift (i samarbetet med Ssewankambo) växte Colkett som spelare. Jag ger inte upp hoppet om honom, jag är övertygad om att här får vi se fortsatt utveckling. (23 betygsatta matcher)

14) Dino Islamovic 2,42

Hade en stark inledning av säsongen och var fram till uppehållet en av ÖFK:s absolut viktigaste spelare. Intresse fanns därför från flera olika håll men när de här klubbarna var på plats för att kolla ÖFK:s målspruta presterade han som allra sämst! Dino tappade helt enkelt formen under sommaren och hittade aldrig tillbaka. Fick ingen ordning på avsluten under de senare halvan av säsongen, trots mängder av möjligheter. Dino försvinner förmodligen i vinter och i rätt omgivning kan han att göra succé. Potentialen finns! (26 betygsatta matcher)

15) Tesfaldet Tekie 2,33

Jag hade länge stora förhoppningar på den här bollbegåvningen men tvingas inse att hans verktygslåda inte innehåller allt som behövs för att lyckas på en fotbollsplan. Hans defensiv är helt enkelt för svag. Lämnade ÖFK under sommaren för att återvända till Gent i den belgiska ligan. Där bröt han per omgående sitt kontrakt och återfinns numera hos Fortuna Sittard i nederländska Eredivisie. Det som gör mig mest förundrad är att Tekie inte utvecklades en millimeter under sin tid i Östersund trots att han fick alla chanser i världen.. Vad hände där, egentligen? (Tolv betygsatta matcher)

16) Simon Kroon 2,30

Kom i spel först i säsongen sista tredjedel efter ett år fyllt av skadetrassel; drog baksidan tidigt förra hösten, tvingades till en meniskoperation under vintern och hann även med några dagar på sjukhusets hjärtavdelning under försäsongen (det har ÖFK inte kommunicerat...). Klart att det är svårt att prestera under sådana betingelser. Men Kroon hann i alla fall visa att klippet i löpsteget är tillbaka och det är hans viktigaste vapen. Det fanns en optimism i hans spel som jag gillade. Däremot måste Kroon lära sig när han ska dribbla och när han ska avstå och spela bollen vidare. Nu blev han, i mitt tycke, alldeles för självisk. Eller var det bara så att han ville visa allt på en gång när han äntligen var tillbaka? (Tio betygsatta matcher)

17) Sam Mensiro 2,24

Backkrigaren fick ovanligt mycket speltid med tanke på skadehistoriken. Och till höger i en fyrbackslinje försvarar han mer än väl en startplats. Men Burchnalls val att placera Mensiro som en balansspelare på mitten köper jag inte en enda dag i veckan, för mig är det hål i huvudet. Om Mensiro fått spela enbart som försvarare hade slutbetyget blivit högre! (17 betygsatta matcher)

18) Marco Weymans 2,23

Kom olyckligt in i ÖFK med en trasig lårmuskel redan efter 25 minuter i den tidiga cupmatchen mot Halmstad. Men jag gillade vad jag såg under den korta tiden, ett frejdigt kantspel och en vass inläggsfot. Men tyvärr var det en synvilla. Weymans hade svårt att övertyga när han väl var tillbaka och precis som Isherwood hade han svårt med positionsspelet när ÖFK försvarade sig. Efter bortamatchen mot Elfsborg, där Weymans var inbladad i diverse schabbel, hamnade han i frysboxen och tinade fram först på slutet när skador och avstängningar öppnade en ny möjlighet. Och den tog han, inhoppet mot Hammarby smakade onekligen mera! (13 betygsatta matcher)

19) Hosam Aiesh 2,14

Nu hör jag protesterna... Men Aiesh gjorde en skitvår i ÖFK! I mina anteckningar finns bara två riktigt bra insatser, bortamötet med Malmö FF och hemma mot IFK Norrköping där han blev hjälte med matchens sista spark. Men Aiesh var tidigt på språng mot nya äventyr, under januarifönstret fanns ett ryskt bud på 23 miljoner (som avvisades) och dribblingskungen hade svårt med såväl motivationen som koncentrationen, tankarna fanns på något helt annat än ÖFK och Östersund. Det landade till slut i att han flyttade hem till Göteborg och Blåvitt, ÖFK fick fem miljoner att stoppa i en snustorr kassakista. Det var naturligtvis inte vad som förväntats. Men samtidigt var klubben av med ett problem; Aiesh skapade under sin tid i Östersund ett stort antal bekymmer för klubben och i spelargruppen, det ska gudarna veta. Ni kan ju försöka gissa vem som placerade Morrison i tandläkarstolen... (14 betygsatta matcher)

19 Kalpi Ouattara 2,14

Sista förstärkningen innan sommarfönstret stängde, en 20-årig råtalang från Elfenbenskusten. Det blev sju matcher innan även han drog en baksida tidigt i mötet med Hammarby. Jag tror många ÖFK-supportrar gillade vad de såg av Ouattara optimistiska backspe. Den dag han får ordning på sitt passningsspel (det var väldigt slarvigt) kan det bära en bra bit i karriären. Ouattara hade bara ett korttidskontrakt men om jag fattar Ian Burchnall rätt så vill ÖFK gärna förlänga. (Sju betygsatta matcher)

21 Jamie Hopcutt 2,07

ÖFK:s engelske veteran, åtta säsonger i i klubben,, har inte haft någon vidare rytm i sitt spel, ständigt plågad av diverse småskador. Det har återspeglat sig i prestationerna på plan, säsongen 2019 är ganska långt ifrån det vi hade hoppats få se. Nu tackar Hopcutt för sig, en sann ÖFK-hjälte lämnar för nya äutmaningar i en osäker fotbollsvärld. Hopcutt rapporterades för några veckor sedan klar för Häcken men det är tydligen inte aktuellt längre. Mina källor säger att Jamie längtar hem till England, det är väl bara att vänta och se vad som händer. (15 betygsatta matcher)

22) Ludvig Fritzson 2,00

Nej, inte heller den här säsongen blev Ludvig Fritzsons. Annars trodde jag att han skulle greppa chansen när det stundtals var ganska tunt i konkurrensen om de offensiva platserna i startelvan. Men mer än en lojalt grovjobbade lagspelare fick vi inte se, dessvärre. Men jag undrar fortfarande varför Fritzson aldrig fick chansen att testa i den defensiva rollen på mittfältet (den tesen framförde jag redan förra sommaren) när så många andra gavs den möjligheten? Jag tror fortfarande på idén, den är i varje fall oprövad! (Nio betygsatta matcher)

23) Ronald Mukiibi1,89

Fotskadad redan i första riktiga fotbollsträningen tidigt i januari och sedan ständigt plågad av nya motgångar. Ronald Mukiibi, som var en av dem som Ian Burchnall ville bygga laget kring, skrev på en nytt treårskontrakt och fick en riktig skitsäsong. Betyget är egentligen ingenting att bry sig om, Mukiibi fick aldrig chansen att visa att han är så bra som många i och kring ÖFK hävdar. Det är bara att bryta ihop och komma igen! (Nio betygsatta matcher)

24) Jordan Kadiri 1,70

Den unge forwardstalangen från Nigeria kom på provträning i somras och fick ett korttidskontrakt. Ses som en ytterst spännande spelare för framtiden, gjorde tre mål, men jag vill se mer innan jag ropar hurra! Jag har varit snål i min bedömning av hans prestationer och är medveten om att jag kan ha jättefel. Men den risken tar jag.

(Tio betygsatta matcher)

24) Blair Turgott 1,70

Lika snål är jag i mitt betyg till Turgott som också anslöt till ÖFK under sommarrfönstret. Här var jag tveksam redan från början; även om meritlistan innehåller en hel del smått och gott så ringer min varningsklocka när en 25-åring har avverkat 12 klubbar sedan 2012. Turgott har mycket att bevisa innan jag tror på det här.! (Tio betygsatta matcher)

***

Som ni ser; här saknas ett snittbetyg för Nebiyou Perry, Jerell Sellars, Francis Baptiste, Henrik Bellman och Alex Purver. De har alla betygsatts men så få gånger att det inte blir speciellt rättvist sett över en hel säsong. Douglas Bergqvist (i norska Haugesund hela säsongen), Patrick Kpozo och målvakten Andrew Mills har inte fått några betyg alls, inte heller ungdomskvartetten Gustav Wikstrand, Pontus Kindberg, Isac Häggman och Robin Wikberg.

Fotnot: När jag jämför mina betyg med de datorbaserade bedömningarna som sajten sofascore.se gör och som bygger på ett stort antal parametrar (mål, målgivande passningar, lyckade passningar, långa passningar, crossbollar, brytningar, dribblingar, varningar, utvisningar...ja, ni förstår) så sammanfaller de över nästan hela linjen. De som får högsta betygen av mig har också högsta rankingen i sofascores skala. Med två undantag; Dino Islamovic och Jordan Kadiri hamnar betydligt högre upp. Men det beror till största delen på att mål belönas rikligt när datorn gör sin ranking. Islamovic och Kadiri är ju ÖFK:s två bästa målskyttar med sina sju respektive tre mål.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Cupfiasko och en rysarresa mot avgrunden - så blev ÖFK:s säsong
3 November 2019 klockan 22:18 av Agne Svärd
 

Illa planerad, illa genomförd. Men kontraktet klarades (med liten marginal) och ÖFK spelar i Allsvenskan även nästa år om nu inte klubben snubblar på någon spetsfundighet i fotbollsförbundets regelverk.

Så enkelt sammanfattar jag säsongen 2019 för Östersunds FK.

Jag närde i början av året en liten förhoppning om att den sportsliga vinden skulle vända för ÖFK efter ett, på alla möjliga och omöjliga nivåer, synnerligen turbulent 2018 Jag visste ju att spelet utanför planen skulle bli stökigt för klubben att hantera, bakom hörnet väntade nämligen en fortsättning av Kindberggate och uppmärksamheten kring den kommande rättegången var ju lätt att förutse.

Men det blev mycket värre än jag hade trott, sju resor värre. Kindbergrättegången är framme vid sin första dom (på tisdag) men som de flesta inser kommer den matchen att fortsätta långt in på nästa år, vi har förmodligen inte spelat klart den första halvleken ännu..., lägg därtill dribblandet med både stadgar och röstlängd vid det extra årsmötet i våras, den ekonomiska krisen överraskade oss alla, spelarkonflikten med lokalpressen och Ghoddosaffären kan ju sänka hela klubben om det går riktigt illa. Det har trillat skelett ur garderoben mest varje vecka...

Då förstår alla behovet av en sportslig framgång som en motvikt till allt elände vid sidan om.

Det fick vi – inte!
Istället bjöds vi på ett tidigt cupfiasko och en allsvensk säsong som inleddes lovande men snabbt förvandlades till en rysarresa på väg mot avgrunden (Superettan). ÖFK var faktiskt i fritt fall under större delen av sommaren innan en bortapoäng mot Häcken och en hemmaseger mot Sirius (samtidigt som alla övriga resultat i bottenstriden gick ÖFK:s väg) räddade kontraktet.

Men sanningen är ju rätt enkel och den måste alla inse: ÖFK hängde inte kvar av egen kraft utan därför att det fanns lag som var ännu sämre! 25 poäng på 30 matcher räcker inte en ”normal” allsvensk säsong.

Som alla vet är det alltid lätt att vara efterklok och det är bara att erkänna att jag gick vilse i min tidiga bedömning av ÖFK-truppen. I mitten av februari, efter två träningsläger utomlands, fyra träningsmatcher där både spel och resultat var mer än godkänt och inför gruppspelet i Svenska cupen, skrev jag att det såg riktigt bra ut. Ian Burchnall hade efter serieavslutet 2018 lovat sex nya startspelare till truppen och nu hade man sju på plats sedan ÖFK till sist lyckats landa prestigevärvningen Ravel Morrison.

Men så kom cupfiaskot; bara kryss hemma mot ett magsjukt Halmstad, förlusten i Karlstad och då hjälpte 3–0 hemma mot Sirius till ingenting.

ÖFK var ute i cupen och hade inte garderat med några träningsmotståndare i mars förutom den sista helgen då man skulle till Molde på den norska västkusten. Det fick bli två gånger Ytterhogdal som uppladdning till den allsvenska säsongen...

I backspegeln blev försäsongen fel, både sportsligt och ekonomiskt; att åka på två läger (Cypern och Spanien) utan att ha en stor del av den nya truppen på plats är inte försvarbart. Det handlar om stora pengar, jag hugger i med sammanlagt cirka 700.000 kronor (då ligger jag förmodligen i underkant...) och på Cypern var bara målvakten Sixten Mohlin och Francis Baptiste på plats av de nya. Dessutom var Simon Kroon fortfarande i rehabträning, Ronald Mukiibi skadad samt Tesfaldet Tekie och Hosam Aiesh med på landslagets januariturné.

Det lägret skulle aldrig ha blivit av, det är oförsvarbart att bränna cirka 350.000 på ett läger med bara det ”gamla gänget” och en träningsmatchen mot ett kinesiskt skräplag.

Spanienlägret låg betydligt bättre, sett till såväl tid, matcher och spelarmaterial. Charlie Colkett, Thomas Isherwood och Marco Weymans hade anslutit, Eirik Haugan var med på provspel och även Ravel Morrison dök på den spanska solkusten. Vid hemkomsten signades både Haugan och Morrison, truppen var därmed satt.

Så kom cupfiaskot och den trista marsmånaden. Och hur kan man lägga en träningsmatch i Molde av alla ställen? Sportsligt, absolut en förstklassig motståndare. Men vad kostar det att flyga Östersund-Stockholm-Oslo-Molde? För en träningsmatch...

Jag påstår att den som planerade den matchen hade dålig insikt om klubbens ekonomi.

Ingen kan dock klaga på den allsvenska upptakten; 13 poäng och bara sju insläppta på de åtta inledande omgångarna, det fanns en lite doft av tätkänning.

Den försvann i omgång 9, den 14 maj på Tele2 arena där Hammarby fullständigt klädde av ett ÖFK i obalans. Kapten Tom Pettersson fick kliva av direkt efter avspark, målvakten Aly Keita var borta sedan matchen mot Helsingborg ett par omgångar tidigare och därmed hade ÖFK tappat tryggheten i försvarsspelet. Det utnyttjade Hammarby, till max!

Motgångarna staplades sedan på varandra med några få undantag (fem oavgjorda samt en seger hemma mot Norrköping i mitten av juli) och efter förluster mot Eskilstuna, Helsingborg, Kalmar FF, Falkenberg, Örebro och Djurgården var ÖFK inblandad i köstriden!.

Med ett tufft schema i avslutningen...

Men någonstans där och då hittade ÖFK tillbaka till något som liknade grunderna: Det blev fyra man i backlinjen, fyra på mitten, ett tvåmannaanfall – och ett betydligt enklare spel, inte minst i uppspelsfasen. Borta var det hasardliknande passningsspelet kring det egna straffområdet som kostat så mycket under så lång tid. Många, de som alltid vill klubbens väl utan att använda huvudet, hävdar att ÖFK då visade mod, själv säger jag att det var ett självskadebeteende som borde ha avstyrts sedan länge!

Med det här spelet blev det fem bra insatser och tillräckligt många poäng (fyra) för att slippa fundera på kval och nedflyttning. Och det var väl tur det med tanke på lördagens haveri i Göteborg. (Vad jag tycker om det kan ni läsa i gårdagens krönika...)

När nu den allsvenska tabellen summeras efter 30 omgångar är det väl bara att konstatera att ÖFK slapp undan med skräcken, fem segrar på 30 matcher ska inte räcka till nytt kontrakt. Och om man ser till säsongen som helhet i allmänhet och avslutningen i Göteborg i synnerhet finns det all anledning att känna en ansenlig portion oro inför framtiden. Jag är övertygad om att tabellens siffror inte ljuger, lägg därtill det misslyckade cupspelet i inledningen av säsongen.

Dessutom måste truppen på något sätt byggas om; Tom Pettersson och Jamie Hopcutt är redan förlorade, vad händer med Aly Keita? Ludvig Fritzson sitter också med utgående kontrakt och måste väl ge upp efter att aldrig ha fått Ian Burchnalls fulla förtroende. Dino Islamovic är ju garanterat förlorad den dag Norrköping (eller någon annan) lägger upp den rätta pengasäcken och dessutom finns det några korttidskontrakt som ska omförhandlas (exempelvis Kalpi Ouattara).

En snabb besiktning av det spelarmaterial som finns kvar visar att det fattas kompetens i alla lagdelar, inte minst i den offensiva delen. Där håller ÖFK inte allsvensk standard, faktiskt långt därifrån. Men finns det några pengar att handla för? Det är väl tiotusenkronorsfrågan just nu.

Det är väl dessutom lika bra att rita upp ett stort frågetecken kring ledarstaben. Tekniske direktören David Webb, som varit med och byggt årets trupp, försvann på sensommaren (där har ÖFK sparat många kronor) och nu har Ian Burchnall på kort tid förlorat sina medhjälpare Joe Sargison och Johanna Almgren samtidigt som Brian Wake inte varit med på länge av personliga skäl. Kommer Burchnall att få nya assistenter eller blir en bantad ledarstab en del i klubbens sparpaket?

Fotnot: I nästa krönika delar jag ut årets sista spelarbetyg! Och som ni säkert förstår av de jag skrev i den här texten. Det jag såg om spelartruppen i februari höll inte hela vägen, det blev en del bomskott i rekryteringen. Dessutom kommer jag att avslöja varför Ravel Morrison tvingade avstå en match efter ett tandläkarbesök. Bland annat...

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Hur mycket framtidshopp försvann efter haveriet i Göteborg?
2 November 2019 klockan 22:13 av Agne Svärd
 
Visst, inget gällde mer än prestigen och det var upplagt för en match med svängdörrar när IFK Göteborg och ÖFK avslutade Allsvenskan på Gamla Ullevi. Göteborg vandrade ju sedan länge omkring i mittens rike medan ÖFK hade säkrat kontraktet för ett par veckor sedan.
Men.
Det var på intet sätt lätt att räkna ut att ”Blåvitt” skulle banka till sina gäster med 7–1 sedan ÖFK:s spel och spelare havererat fullständigt i den andra halvleken. Det var omöjligt.
Och det var pinsamt! Riktigt. Jävla. Pinsamt.
Första halvleken var väl ungefär som jag hade förväntat mig. Öppet i båda ändar av planen men absolut mest framför Aly Keita i ÖFK-buren,. Målmässigt följde lagen varandra; 1–0 Lasse Vibe via Thomas Isherwoods ben och Aly Keitas händer, 1–1 Jordan Kadiri efter ett mönsteranfall och 2–1 till hemmalaget genom Robin Söder sedan Isherwood blivit yr i kepsen och tappat orienteringen i sitt egna straffområde.
Så långt var det en tämligen normal allsvenska fotbollsmatch.
Men bara dit ... sedan tog ÖFK semester, trots att det återstod 45 minuter av den allsvenska säsongen. Hemmalaget radade i den andra halvleken upp den ena målchansen efter den andra. Och skickade in fem bollar bakom Aly Keita. Själv gav jag upp när Lasse Vibe i den 52:a minuten styrde in 3–1-målet på ett skott utifrån. där och då lade jag ifrån mig anteckningsboken och koncentrerade mitt intresse till den allsvenska guldstriden.
Det var mycket roligare.
Det som hände på Gamla Ullevi var bara sorgligt att beskåda men samtidigt också rätt symptomatiskt för en ÖFK-säsong som i stort varit ett enda långt misslyckande (om man undantar april månad).
Det finns naturligtvis många anledningar som kan förklara det här haveriet. Ingen behöver vara mer rätt än någon annan, ingen heller mer fel. Jag tänker inte spekulera om det. Däremot kan jag bara konstatera att tajmingen, som så mycket annat den här sommaren, var så genomusel; När klubben med ljus och lykta jagar varenda krona som det här länet kan avvara för sin överlevnad passar spelarna på att skämma ut sig på planen.
Det som nu hände fick bara inte hända, 1–7 är inte okej någon dag i veckan i de här sammanhangen. Hur många miljoner försvann under den andra halvleken, hur mycket hopp om framtiden?
***
Här är några noteringar från lördagseftermiddagen;
# Att prestationen varierar hos unga spelare är känt sedan länge. Thomas Isherwood är ytterligare ett exempel på den etablerade sanningen. Jag tyckte att han gjorde en alldeles utmärkt insats mot Hammarby för en vecka sedan, nu hade han en dag där det mesta gick snett! Vid Göteborgs första mål kom han först fel i sin position för att i momentet senare (oturligt) styra bollen i egen bur. Vid 2–1 glömde han bort att Lasse Vibe fanns bakom ryggen när han störtade in för att hjälpa Tom Pettersson framför Aly Keita. Isherwood vill så mycket, det blir oftast bra när han får härja inne i gröten som mittback. Men som ytterback blir det dessvärre fel alltför många gånger. Som nu...
# Aly Keita och Tom Pettersson var de som längst orkade strida mot övermakten. Men till sist var de lika borkollrade som sina lagkamrater.
# Göteborg, utan avstängde Hosam Aiesh, kom till spel med fem raka matcher utan gjorda mål. Nu blev det sju i en smäll. Konstig sport det här...
# Betygen var lätta att sätta (precis som efter 0–4 mot Hammarby i mitten av maj...). Det blir ettor till hela gänget!: Aly Keita 1 – Sam Mensiro (58) 1, Noah Sonko Sundberg 1, Tom Pettersson 1, Thomas Isherwood 1 – Felix Hörberg 1, Isak Ssewankambo 1, Charlie Colkett 1, Rewan Amin (77) 1 – Jordan Kadiri (67) i 1, Simon Kroon 1. Ersättare: Nebiyou (58) 1, Dino Islamovic (67) 1, Blair Turgott /77) 1.
# Guldstriden blev oerhört raffinerad sedan ledande Djurgården hamnat i ett tidigt 0–2-underläge i Norrköping samtidigt som Malmö FF spottade in mål på mål i Örebro. Men Djurgården samlade ihop sig i den andra halvleken och lyckades både reducera och kvittera. 2–2 gav precis den poäng som behövdes för att hålla MFF (och Hammarby) bakom sig. Det här var Djurgårdens åttonde SM-guld, senast det hände var 2005.
# Curtis Edwards, som lämnade ÖFK i slutet av juli, var en av Djurgårdens guldhjältar. Edwards hann med att spela tolv matcher för sin nya klubb, tio från start. Från den engelska korpen via Ytterhogdal samt cupmästare och Europaspel i ÖFK till svensk mästare i Djurgården på några säsonger. Vilken resa, vilken saga!
# I botten tvingas Gif Sundsvall och AFC Eskilstuna ta steget ned i Superettan. Kalmar FF kvalspelar sedan Falkenberg, på övertid, besegrat Eskilstuna med matchens enda mål. Dramatiskt, även där!
Fotnot: I några krönikor kommande dagar ska jag sammanfatta ÖFK:s säsong, dela ut betyg till ÖFK:s spelare och till sist sammanfatta den allsvenska säsongen i stort. Håll utkik här på fotbollz.se!
 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
En förlust som gav hopp om ÖFK:s framtid
28 Oktober 2019 klockan 00:04 av Agne Svärd
 

Det tog tid, ja faktiskt tre cupmatcher och 29 allsvenska omgångar innan vi fick se en riktigt bra ÖFK-halvlek den här säsongen. Låt vara att allt inte varit skräp av det som serverats den här sommaren även om väldigt mycket har varit väldigt dåligt (ingen kan säga emot!). Men första 45, och lite till, mot guldjagande Hammarby gav oss verkligen hopp om att det finns utveckling i den här nya och unga upplagan av ÖFK.

Då var det bra fotboll med många fina ingredienser; det var fart och kreativitet, det var press och bollvinster. Och det var vassa avslut som tvingade Hammarbys målvakt Davor Blazevic till fina parader. Och det var ett stabilt försvarsspel framför Aly Keita trots att backlinjen var nykomponerad och dessutom tvingades till en tidig reparation sedan comebackande Ronald Mukiibi gått sönder (igen).

Att det sedan inte riktigt räckte till några poäng den här gången är en annan sak. Hammarby vann med 2–1 och gick upp i tillfällig(?) serieledning men jag tror att många ÖFK-are, spelare, ledare och vi som tittar på, var både nöjda och stolta den här kylslagna oktoberkvällen.

Trots förlusten.
Kontraktet var ju i praktiken redan i hamn före avspark sedan alla resultat de senaste omgångarna gått ÖFK:s väg i den så infernaliskt spännande bottenstriden; nu är det Kalmar, Falkenberg, Sundsvall och Eskilstuna som gör upp om vilka två som får kliva av, vem som får kvala och vem som klarar kontraktet.

Jag tror att segern förra helgen mot Sirius gav otroligt mycket; all den ångest som samlats i ryggsäcken efter sommarens motigheter var som bortblåst och ÖFK kunde gå till spel med bara glädje och inspiration som drivkraft.

Det gav lätta ben, massor av energi, en hel kappsäck mod och många fina kombinationer som vi inte sett tidigare den här sommaren. Eller som en kollega sa efter matchen; ”Det var som om Potter var tillbaka...”

Men det räckte alltså inte mot ett Hammarby som bitvis hade svårt att få till det spel som i seriens andra halva gjort klubben till het kandidat att vinna Lennart Johanssons pokal. Formmässigt är det ju inget snack; 14 segrar på de senaste 16 matcherna, en oavgjord och en förlust (borta mot Norrköping) sätter press på Djurgården men det är fortfarande blåränderna som sitter i förarsätet, åtminstone inför måndagskvällens hemmamatch mot Örebro.

På Jämtkraft skaffade Hammarby sig ett kortare övertag i den första halvleken då ÖFK hamnade i obalans i samband med Mukiibis skada och så hade man en stark 25-minutersperiod i andra sedan Imad Khalili tryckt in 1–0 i den 50:e minuten och där 2–0 (Nikola Djurdjic, 72:a min) bara kom som en bekräftelse på spelövertaget.

Men jag ställer gärna frågan: Vad hade hänt om ÖFK fått utdelning på sin trippelchans i första halvlekens slutskede då bland annat Felix Hörberg prickade en Hammarbyback i huvudet när han sköt mot öppen bur? Eller när Dino Islamovic, som den skyttekung han nu är, lyckades fumla bollen utanför ett tomt Hammabymål från några meters håll.

Hur hade Hammarby reagerat om man hamnat i ett målmässigt underläge?

Jag är inte så säker på att Hammarby fortfarande hade varit en guldkandidat om någon av de chanserna hade resulterat i ett, eller varför inte två, hemmamål.

Sammantaget var det i alla fall en högst underhållande avslutning som vi bjöds på, stundtals påminde den om en handbollsmatch eftersom det mesta skedde kring lagens straffområden medan mittplanen användes mest som en snabb transportsträcka. Sammanlagt 38 skott mot mål (20–18), 15 skott på mål (8–7) och 27 skott innifrån straffområdet (16–11) är ju siffror som berättar om hur den här matchen såg ut.

Det är bara att tacka för den underhållningen!

***

Här är några noteringar från kvällens match;

# Domaren Martin Strömbergsson, en av landets mest rutinerade, valde att lägga ribban på en hög nivå. Trots många tuffa dueller använde han sig konsekvent av fördelsregeln. Det var bra, Gävledomaren hade full koll samtidigt som det gav ett härligt flyt i matchen. En av årets bästa domarinsatser på Jämtkraft arena!

# I Tom Petterssons frånvaro (avstängd och dessutom avtackad före matchen) fick Thomas Isherwood chansen bredvid Noah Sonko Sundberg i ÖFK:s mittförsvar. Isherwood tackade för förtroendet och var nu precis lika bra som i början av serien. Hans förmåga att täcka skott måste vara bäst i Allsvenskan.

# Lite av revansch blev det också för Marco Weymans, belgaren som hamnade i frysboxen för ett par månader sedan efter en mindre lyckad insats i förlustmatchen mot Elfsborg på bortamark. Weymans började nu på bänken men kom in redan efter 18 minuter då Ronald Mukiibi haltade av banan. Jag gillade tidigt det jag såg av Weymans men tvingades revidera den uppfattningen efter flera svaga insatser, inte minst i det defensiva arbetet. Nu var han där jag vill ha honom även om han gick bort sig rejält vid ett tillfälle i andra halvlek och tvingades ta en klumpig varning.

# Jag vet inte hur Noah Sonko Sundberg hade tagit på sig skorna till den här matchen. Men så många snedsparkar som Sonko bjöd på under den första halvleken har han nog inte samlat på sig tidigare under hela säsongen. Sammanlagt! Bollarna for åt alla möjliga håll. Men i övrigt gav Sonkos fysiska spel god utdelning, som vanligt. Och det var en absolut nödvändighet mot det här motståndet!

# Jag sätter stora plus för de arbetsinsatser som levererades av Felix Hörberg, Isak Ssewankambo och Rewan Amin. Den trion opererade framgångsrikt över stora ytor.

# Det gjorde även Simon Kroon, ÖFK:s målskytt (84:e min) när han utnyttjade ett missförstånd mellan Hammarbys målvakt Blazevic och mittbacken Richard Magyar och kunde rulla in reduceringen 2–1 i öppen bur. Jag såg att Mittmedia gav Kroon högsta hemmabetyget. Det köper inte jag, i mina ögon blev Kroon bollkär alldeles för många gånger, värderade fel och tog dåliga beslut. Men absolut att Kroon formmässigt är på väg åt rätt håll och hans lätta löpsteg är en fröjd för ögat!

# Dino Islamovic är ÖFK:s i särklass bäste målskytt den här säsongen med sina sju kassar. Men oavsett. Det är inte Dinos år, han har inte marginalerna med sig. Om så vore hade det blivit minst två mål den här kvällen, nu blev det inget. Och hur han ska förklara missen i öppningen av den andra halvleken förstår jag bara inte... Det ska ju bara inte gå!

# 6.395 kom till matchen i höstkylan. Det var imponerande. En hel kortsida fylldes av Hammarbys anhängare. Det var ännu mer imponerande!

# Till sist; här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood (88) 4, Ronals Mukiibi (18) betygsätts ej – Felix Hörberg 4, Isak Ssewankambo 4, Charlie Colkett (64) 2, Simon Kroon 3 – Rewan Amin 4, Dino Islamovic 3. Ersättare: Marco Weymans (18) 3, Jordan Kadiri (64) 2, Blair Turgott (88) betygsätts ej.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Den här kvällen fanns det många anledningar att jubla
19 Oktober 2019 klockan 23:44 av Agne Svärd
 

Det tål att påminnas en dag som denna när ÖFK besegrat Sirius med 2–0 och kraftigt förbättrat sitt läge i den allsvenska bottenstriden; det har gått mer än tre månader och tolv matcher sedan ÖFK senast vann en match (2–1 mot IFK Norrköping den 14 juli) i vår högsta serie.

Tre månader och tolv matcher med bara tre kryss (mot Malmö, Sundsvall och Häcken) som små ljuspunkter i en becksvart golgatavandring.

Jag säger inte att vi kan blåsa faran över, det finns säkert någon teoretiker som kan räkna ut att det fortfarande finns en risk att ÖFK kan hamna i gyttjan, men i praktiken tror jag nu att ÖFK undviker de två nedflyttningsplatserna och förmodligen även slipper bli indraget i ett hemskt kvalspel.

# Eskilstunas 1–0 mot Sundsvall sent på fredagskvällen var en ytterst välkommen present (förlåt Tony...).

# Och 2–0-segern mot Sirius var hur skön som helst. Ja. Hur. Jävla. Skön. Som. Helst!

På planen firade spelarna som de vunnit en titel fast det egentligen bara var en trepoängare i det allsvenska bottenträsket och på läktarplats jublade unga och gamla, män och kvinnor, långt innan domaren Victor Wolf blåste av matchen efter drygt treminuters övertid.

Men efter allt helvete som drabbat klubben på alla plan och förmörkat tillvaron för var och varannan länsbo under månader fanns det hur många anledningar som helst att fira den här kylslagna oktoberlördagen. Det var mycket som föll av våra axlar. Jag lovar!

Trots att vi kunnat se en klar förbättring av ÖFK:s spel i de senaste omgångarna valde tränaren Ian Burchnall att göra två förändringar i startelvan; Dino Islamovich tog över Rewan Amins roll som ”nummer 10” och till vänster på mitten spelade Simon Kroon istället för Blair Turgott.

Anslaget var tydligt; hemmalaget satsade offensivt, man gick för tre poäng. I bakfickan fanns också att Sirius aldrig vunnit på Jämtkraft arena...

Starten var också klart bra; hygglig kontroll på sina motståndare och även några målchanser.

Men halvvägs in på den första halvleken drog Kalpi Ouattara ”en baksida” och tvingades bryta. Och innan ersättaren Thomas Isherwood hunnit komma in i matchen hade hemmalaget tappat såväl kartan som kompassen och Sirius kunde ostört bestämma matchbilden. Uppsalalaget mer eller mindre parkerade i ÖFK:s straffområde. Men oförmågan att förvalta sina möjligheter till mål gjorde att ÖFK kunde hänga sig kvar och även ta tillbaka initiativet i slutet av halvleken där såväl Simon Kroon som Dino Islamovic var nära nätkänning.

Jag tror därför att känslan var rätt god i ÖFK-lägret när man gick till pausfikat.

Men kanske var den för god? För efter paus handlade det nästan bara om Sirius och det fanns verkligen inget som talade för ÖFK, hemmalaget maldes mer eller mindre sönder. Det var bara ett ytterst uppoffrande försvarsarbete och en inspirerad Aly Keita i buren som höll hemmalaget kvar i matchen.

Men ett par lyckade byten i mitten av halvleken (Kadiri och Mensiro ut/Turgott och Amin in) samtidigt som man gick från fyra till tre i backlinjen och förstärkte på mittplan gav ÖFK ny energi.

Och två mycket snygga mål och tre poäng!

# 75:e min: Islamovic snor bollen av gästernas Axel Björnström, spelar Amin som förlänger ut till Turgott på vänsterkanten. Turgott lyfter in och Islamovic nickar in 1–0 via Siriusmålvakten Lucas Jonssons vänstra stolpe.

# 86:e min: Blair Turgott utmanar och rundar Karl Larson ute till vänster, driver ned mot kortlinjen och spelar in bollen framför mål. Via en Siriusspelare landar den hos Isak Ssewankambo som peggar upp och trycker in bollen till höger om Sirius målvakt. Så ska ett avslut se ut, det bara fräste i plastgräset när bollen passerade mållinjen!

Där och då var matchen vunnen. Men vi ska komma ihåg att mellan de två hemmamålen svarade Aly Keita för en mästerlig räddning när Phillip Haglund sånär hade forcerat in 1–1. Det var faktiskt lite PAOK-känsla över den Keita-paraden... (Ni med gott minne förstår säkert vad jag menar).

***

Här är några noteringar från lördagen;

# Med sin seger passerade ÖFK såväl Kalmar FF (möter Norrköping borta på söndag) som Sirius i tabellen och skuttade upp till en elfteplats. Marginalen, just nu i skrivande stund, är fem poäng till Gif Sundsvall på kvalplats och sex poäng till Eskilstuna och Falkenberg (en match mindre spelad, möter AIK hemma på söndag) på nedflyttningsplats. Två omgångar återstår, ÖFK har kvar att möta Hammarby (h) och IFK Göteborg (b).

# Sirius hade med en poäng säkrat sin fortlevnad i Allsvenskan. Men efter 0–2 får man fortsätta att svettas åtminstone en vecka till. Och det gör mig inget; jag tyckte att Uppsalaklubben passerade lågvattenmärket när man efter förra mötet (1–1) anmälde (utan bifall) ÖFK till förbundets disciplinnämnd för brott mot regeln med antalet hemmafostrade spelare.

# Dino Islamovic har haft en tung höst med måltorka och svajigt spel. Han har också fått börja på bänken i de senaste två matcherna. Rätt eller fel, därom finns många åsikter. Men när han nu var tillbaka gjorde han stor nytta. Inte bara som målskytt (hans sjunde) utan även för ett uppoffrande arbete. Som exempelvis när han jobbade till sig bollen innan han några sekvenser senare själv nickade in 1–0-målet.

# Aly Keita har räddat laget många gånger, så även denna kväll. Paraden när han stoppade en frispelad Phillip Haglund var ju helt sanslös, den såg jag faktiskt inte komma och jag undrar fortfarande hur den gick till.

# Isak Ssewankambo har hittat sin roll i ÖFK, utan tvekan. På mittfältet får han full utdelning på sin enorma löpförmåga och goda teknik, han kan på egen hand flytta bollen från eget straffområde till motståndarnas. Sådana spelare är guld värda. Dessutom målskytt för andra gången den här säsongen, bara en sån sak! Han får bästa betyget av utespelarna den här eftermiddagen.

# Blair Turgotts inhopp gav två målgivande passningar. Snyggt, jag blir glad när inspel från kanten ger resultat!

# Tom Pettersson drog på sig matchens enda varning. Det kortet betyder att ÖFK:s lagkapten tvingas vila när Hammarby kommer till Jämtkraft nästa söndag. I en intervju på ÖFK:s hemsida efter matchen säger Tom att han därmed har gjort sitt sista framträdande på den arena som varit hans hemmaplan i tre säsonger. Tom har ett utgående kontrakt och tillsammans med Johanna (i itränarstaben) siktar han på nya äventyr. Det har jag full förståelse för, Tom är 29 år och har nu sista chansen att få uppleva nya jaktmarker – och tjäna sig en hygglig peng för framtiden!

# Kalpi Ouattara har spelat klart för den här säsongen. Den slutsatsen är inte svår att dra sedan jag sett honom linka av banan med ett trasigt lår. Trist, men bara en i raden av alla lårskador som drabbat laget.

# Var det någon som såg Charlie Colketts enorma löpningar på slutet när de flesta andra gick på knäna? Colkett har utvecklat sitt spel den sista tiden, det kan vi väl alla vara överens om? Den känsliga vänsterfoten finns naturligtvis kvar men hans verktygslåda har blivit större!

# Sammantaget; ÖFK har gjort bättre insatser än så här. Men den här gången fick man full utdelning, arbetsinsatsen var utomordentlig, offerviljan likaså. Och det måste premieras. Yes!

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 5 – Sam Mensiro (73) 2, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 4, Kalpi Ouattara (22) 2 – Felix Hörberg 3, Isak Ssewankambo 5, Charlie Colkett 3, Simon Kroon 3 – Jordan Kadiri (63( 2, Dino Islamovic 4. Ersättare: Thomas Isherwood (22) 3, Blair Turgott (63( 3, Rewan Amin (73) 3.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Alla förstår vad den här poängen betyder
6 Oktober 2019 klockan 21:55 av Agne Svärd
 

Vi är nog rätt många som de här veckorna inte gör så mycket annat än räknar poäng och kollar spelprogram. Och oavsett var vi har våra sympatier så torde vi vara rätt överens; Allsvenskan 2019 blir en rysare i såväl toppen som botten. Omgång 27 förändrade på intet sätt förutsättningarna, avgörandet faller inte förrän i den sista omgången den 2 november!

För ÖFK:s del betyder 1–1 på Hisingen mot formsvaga Häcken en lite ljusning vid horisonten efter månader av kompakt mörker. Jag kan, för er som inte har den rätta kollen, dra några av alla skitsiffror som fanns i summeringen av den avgrundsdjupa formsvackan inför söndagseftermiddagens avspark; två poäng och sex gjorda mål på de senaste tolv matcherna, sju raka förluster, ingen vinst sedan den 14 juli...

Då kanske alla förstår vad en poäng i den här på förhand så svåra bortamatchen betyder.

Med managern Ian Burchnall på läktaren (avstängd efter utbrottet mot domaren i mötet med Djurgården) och vice sheriffen Joe Sargison vid sidlinjen lyckades ÖFK lägga på ytterligare några stenar till det lagbygge som matchat såväl Örebro som Djurgården i de senaste omgångarna. Och poängen var på intet sätt orättvis även om man i ärlighetens namn måste erkänna att det var Häcken (läs Paulinho, främst) som hade de i särklass bästa möjligheterna att fixa segern.

Men, som vi lärt oss sedan gammalt, det är poängen som räknas. Absolut ingenting annat.

För ÖFK, på 13:e plats i tabellen, betydde krysset detta när tre omgångar återstår:

# det skiljer nu sex poäng ned till Eskilstuna på sista plats.
# marginalen till Falkenberg på näst sista plats växte till tre poäng. Eftersom hallänningarna har mycket sämre målskillnad räcker det därför inte med bara en vinst för att passera ÖFK, fler poäng måste tas.

# Sundsvall (som spelade 4–4 mot Norrköping efter att ha haft 3–0 i paus...) på kvalplatsen är fortfarande två poäng efter.

Och så här ser fortsättningen ut för lagen i botten:

11) Sirius, 25 poäng: ÖFK (b), Eskilstuna (b), Kalmar FF (h).

12) Kalmar FF 23 poäng: Norrköping (b), Elfsborg (h), Sirius (b).

13) ÖFK, 22 poäng: Sirius (h) Hammarby (h), IFK Göteborg (b).

14) Gif Sundsvall, 20 poäng: Eskilstuna (b), Helsingborg (h), AIK (b).

15) Falkenberg, 19 poäng: AIK (h), Kalmar FF (b), Eskilstuna (h).

16) Eskilstuna, 16 poäng: Sundsvall (h), Sirius (h), Falkenberg (b).

Som alla säkert förstår, här är det inget som går att ta för givet även om man i Uppsala förbättrade läget efter 2–1 mot Helsingborg i lördags.

***

Här är några noteringar från matchen på Bravida arena;

# Det var verkligen inte mycket som talade för att det var Häcken som skulle göra det första målet i den här matchen. Tvärtom, hemmalaget hade inte lyckats spela sig igenom ÖFK-försvaret vid ett enda tillfälle innan det i den 39:e minuten small bakom Aly Keita. ÖFK ville ha det till offside när Dalho Irandust smackade upp bollen i Keitas högra kryss. Offside eller inte var omöjligt att avgöra av bilderna i min dator, däremot blev Kalpi Ouattara avslöjad för ett dassigt försvarsjobb! ÖFK-backen hade noll koll på att Irandust smög sig in bakom hans rygg.

# Jag har skrivit det tidigare och gör det igen: Det saknas kvalitet i årets ÖFK (ni som har en avvikande åsikt får gärna studera tabellen och den om inget annat berättar hur verkligheten ser ut...). Men det är inte så konstigt, spelare har kommit och spelare har försvunnit i en salig röra, många av de nya är dessutom mycket unga. Då är det av största vikt att de rutinerade korten gör sitt jobb och helst lite till. Därför blir jag både förbannad och frustrerad när Aly Keita och Tom Pettersson (i den 73:e minuten vid ställningen 1–1) i ett fullständigt huvudlöst samarbete peggar upp för Häcken och fjolårets skyttekung Paulinho. Det får bara inte ske; det är uselt, det är nonchalant, det är ett svek mot alla som svettas för klubben.

Keita och lagkaptenen Tom P, lagets mest rutinerade, hade här kunnat orsaka ÖFK ytterligare en svidande förlust men kom nu undan med blotta förskräckelsen när Paulinho sköt över. I övrigt var Keita och Tom Pettersson bra men jag drar, utan prut, av en poäng i deras dagsbetyg (tänk på det här nedan...).

# Jordan Kadiri blev målskytt för andra matchen i rad. Även denna gång hittade han rätt med en riktig raket när han kvitterade till 1–1 efter en knapp timmes spel sedan Simon Kroon jobbat fram bollen. Vilken smäll, Häckens målvakt Peter Amrahamsson hade inte en chans!

# Kadiri och Ouattara charmar många med sin frejdiga spelstil. Men bäst av alla unga och nya just nu är Felix Hörberg (grattis till landslagsplatsen) på det högra mittfältet. Hörberg har med sitt uppoffrande arbete varit starkt bidragande till ÖFK:s uppryckning på senare tid. Den dagen han hittar rätt med sina inspel blir det här riktigt bra!

# Isak Ssewankambo och Charlie Colkett fortsättar att komplettera varandra bra på det centrala mittfältet även om Colkett den här gången inte var lika framträdande som mot Örebro och Djurgården. Och framför dem ska Rewan Amin ha all cred för sitt presspel. Amin ser faktiskt piggare ut än på länge i sin något ovana offensiva roll.

# Häcken hade en stark vår och var med i tätstriden fram till sommarfönstret. Men bra spelare såldes och sämre hämtades in. Häcken blev ett mittenlag och jag fattar inte hur man resonerade på Hisingen. Med Gothia cup i ryggen så saknas inte pengar för att utmana de tunga elefanterna. Men vad vill man?

# Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 3, Tom Pettersson 3, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg 4, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett 3, Blair Turgott (57) 2 – Rewan Amin 3, Jordan Kadiri (71) 3. Ersättare: Simon Kroon (57) 3, Dino Islamovic (71) 2.

Fotnot: I tabelltoppen tog Malmö FF över förstaplatsen efter 1–0 mot IFK Göteborg samtidigt som Djurgården förlorade Tele2-derbyt mot Hammarby (1–2). Malmö och Djurgården har båda 59 poäng, Hammarby och AIK jagar bakom med vardera 56 poäng.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Dåligt betalt för ett bra arbete
1 Oktober 2019 klockan 00:39 av Agne Svärd
 

Det är bara att konstatera; det är inte alltid ett bra arbete lönar sig. Kolla ÖFK den senaste veckan.
# Bra jobb i onsdags i Örebro, noll poäng.

# Bra jobb i kväll hemma mot Djurgården, noll poäng.

Att ÖFK med sex raka förluster och två poäng på de senaste tio omgångarna ska skaka ett serieledande Djurgården fullpumpat med självförtroende efter att ha tagit 27 poäng under samma tidsperiod var det väl inte många som trodde.

Men det var precis det man gjorde! Djurgården behövde två hörnor för att krångla sig ur det grepp som ÖFK kopplade i den 28:e matchminuten när Jordan Kadiri klappade in ledningsmålet 1–0 för att till sist vinna med 2–1 och ta ytterligare ett steg mot det allsvenska serieguldet.

Som sagt; ÖFK har fått dåligt betalt för ett gott jobb den senaste veckan.

ÖFK-tränaren Ian Burchnall valde att spela vidare på den ram han byggde i Örebro; samma fyrbackslinje, Isak Ssewankambo/Charlie Colkett på det centrala mittfältet, Felix Hörberg till höger på mitten och Jordan Kadiri på topp. Däremot hade Dino Islamovic och Simon Kroon placerats på bänken, istället fick Rewan Amin och Blair Turgott chansen från start.

Den uppställningen fungerade också; framförallt (och det var otroligt bra gjort) lyckades man sätta stopp för Djurgårdens så framgångsrika och fartfyllda anfallsfotboll. Fråga mig inte vad som var nyckeln men man gjorde det som de allra flesta lagen i årets allsvenska misslyckats med.

Djurgården kunde inte spela sig till de klara målchanserna den här gången, Emir Kujovic blev något av en kringskuren kung längst fram och gästerna fick nöja sig med några halvchanser som alla placerades utanför Aly Keitas målram samt ett antal hörnor.

ÖFK-attackerna var inte så många. Men när man väl slog till gick man med full kraft. Som i matchens 28:e minut: Blair Turgott lyfter in bollen från vänster, Felix Hörberg gör en dålig mottagning som blir en perfekt passning till Jordan Kadiri och pang in till vänster om Djurgårdens målvakt Tommy Vaiho.

1–0 och vi var nog rätt många som undrade vad som hände. Men snyggt var det!

Hemmalaget behöll sedan lugnet och koncentrationen halvleken ut. Ja, nästan i varje fall... Domaren Glenn Nyberg hade lagt på två övertidsminuter och matchklockan närmade sig 47 minuter när Djurgården tilldömdes en hörna från höger. Aslak Witry slog in, Tom Pettersson nickade undan, Jonathan Ring togs fast bollen (med hjälp av vänsterhanden?), avancerade framåt och hans skott blev en perfekt passning till Nicklas Bärkroth vid den bakre stolpen. Klockan visade 47:20 när bollen passerade Aly Keitas mållinje och Djurgården hade kvitterat till 1–1 i halvlekens sista spark.

Målet väckte våldsam vrede i hemmalaget. Man var förbannad på att övertiden redan hade gått ut när Djurgården slog sin hörna och man var förbannad på att Ring fick stoppa bollen med handen. Alla skällde på Glenn Nyberg, Aly Keita blev varnad och Ian Burchnall visades upp på läktaren.

Om det säger jag bara:

# När det gäller tiden så är det MINST två minuter som gäller, alltså är det domaren som bestämmer hur länge man spelar oavsett vad som står på den där skylten som visas.

# Och när det gäller den eventuella handsen har jag gett upp för länge sen. Den regeln är fullständigt obegriplig, annars skulle vi inte behöva diskutera den efter varje spelad match. För det gör vi. Men vem har lösningen på det problemet?

***

Här är några noteringar;

# Jag är inte överens med Ian Burchnall när det gäller bänkningen av Dino Islamovic. Låt vara att hans målskytte gått i stå men Islamovic är otroligt viktig för laget i andra delar. Som exempelvis när motståndarna får hörna... Nu small det två gånger och åtminstone när Marcus Danielson nickade in Djurgårdens segermål i matchens 76:e minut så tror jag att Dino hade kunnat göra stor nytta. Han har tagit bort många hörnor den här säsongen i i just den ytan utanför första stolpen. Det var där Danielson slog till...

# Jag kan ha varit för snabb att döma ut Jordan Kadiris kvaliteter. Den här kvällen var han riktigt bra, gav Djurgårdens mittförsvar fullt jobb och hade några vassa avslut varav ett resulterade i hans första fullträff i ÖFK-dressen.

# Rewan Amin dök upp i en position som jag aldrig tidigare har sett honom. Jobbade hårt men någon målskytt är han inte.

# Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson tog fullständigt hand om Emir Kujovic.

# Curtis Edwards var tillbaka på Jämtkraft arena, nu i ”fel” färger men ”Sheriffen” var lika bra som vanligt. En av Djurgårdens bästa i en match som förmodligen var en av Djurgårdens sämsta... Edwards har fått stort förtroende i sin nya klubb och spelat från start i alla matcher utom den mot Falkenberg i förra veckan.

# Oj, vilken rysare som väntar i såväl toppen som botten av serien. När fyra omgångar återstår sågar jag av kvisten för Eskilstuna i botten, oroliga bör man vara i Falkenberg, Sundsvall, Östersund och Kalmar... Guldstriden står mellan Djurgården och Malmö FF, Hammarby går som tåget men spurten är väl för sen?

# ÖFK:s återstående program: Häcken (b), Sirius (h), Hammarby (h), IFK Göteborg (b). Den 2 november summerar vi Allsvenskan 2019.

# Till sist, ÖFK:s betyg (skala 1–6): Aly Keita 3 – Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 4, Kalpi Ouattara 3 – Felix Hörberg 3, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett 3, Blair Turgott (75) 2 – Rewan Amin (87) 3 – Jordan Kadiri (79) 3. Ersättare: Simon Kroon (75), Dino Islamovic (79), Jamie Hopcutt (87) betygsätts ej.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
29 September 2019 klockan 10:45 av Haldo Jonsson
 

Först och främst vill jag påtala att denna artikel inte är ett beställningsjobb av fotbollz.se, om nu någon skulle tro det. Däremot har jag, under lång tid, noterat att vissa hävdar sin rätt att få sina åsikter redovisade på fotbollz.se. Det finns till och med de som hävdar detta, men ändå inte vill att andras åsikter skall få presenteras.

Några saker bör nog inledningsvis klargöras. I Sverige har vi en grundlagsskyddad yttrandefrihet, dvs var och en har (i praktiken finns vissa begränsningar såsom förbud mot förtal etc) rätt att framföra vilka åsikter som helst. Det innebär dock inte rätt för individen att kunna kräva att andra, såsom t ex fotbollz.se, är skyldiga att förmedla dennes åsikter. Det är något helt annat. I det föreligger för många en bristande insikt.

fotbollz.se är ett unikt fenomen. Det är ett helt öppet forum, men där fotbollz.se förbehåller sig rätten att radera de inlägg fotbollz.se anser inte vara acceptabla. Redigering kan också ske, men då endast med författarens tillstånd. Här kommer nämligen upphovsrättslagstiftningen in. Redigering blir i praktiken svårt eftersom de flesta författare är anonyma, och det även för fotbollz.se. Kvar blir alltså alternativen att radera eller om möjligt förhindra publicering.

Ett helt öppet forum innebär bland annat att inlägg kan göras utan att författaren behöver redovisa vem han eller hon är, plus att inläggen inte prövas innan publicering. Vare sig för fotbollz.se eller för omvärlden. Det är dock inte samma sak som att vad som helst får skrivas. fotbollz.se har nämligen formell rätt att göra vad de vill med det som skrivs, dock inte redigera det utan författarens tillstånd. Radering är däremot helt ok. Vissa får därför sina inlägg redigerade ( vilket faktiskt även jag fått) eller raderade. Anledningen är att inläggen, i huvudsak, korrekturläses i efterhand. Passar inte galoscherna, för författarna till inläggen, så går det ju att söka lyckan hos andra media eller ställa sig på Stortorget i Östersund och framföra det man vill. Fast på Stortorget är man ju knappast anonym om det nu är viktigt.

Att det skall så svårt att förstå dessa enkla faktum är för mig obegripligt. Att så många dessutom inte vågar visa vilka de är, genom att använda pseudonymer, gör det hela än mindre begripligt. Att inte sätta ut vem man är, som tycker si och så, är bara fegt. Det innebär att man inte offentligt vågar framföra sina åsikter. Trovärdigheten sjunker då till lågvatten nivå. Tyvärr har jag också fått reaktioner från nära bekanta, som upplever att kvalite’n på flertalet inlägg är så låg att de slutat läsa fotbollz.se.

Mitt förslag till fotbollz.se är att införa ett system som faktiskt redan praktiseras av de flesta internetbaserade medium. Ett system som innebär att alla som vill skriva inlägg skall registrera sig hos fotbollz.se med namn, adress, tel nr och e-post adress samt att dessa skall valideras. Individen erhåller då ett inlogg att använda vid framtida inlägg. Detta behöver alltså bara göras en gång. Däremot skall möjligheten att skriva under pseudonym kunna finnas kvar, men fotbollz.se vet då åtminstone vem som är vem. Utöver detta skall alla inlägg prövas i förväg innan publicering.

Jag förstår att mina förslag förtar en del av spontaniteten hos dagens inläggsförfattare. Åtminstone vid första inlägget eftersom det då krävs registrering. Fördelen är, å andra sidan, att fotbollz.se kan upprätthålla sin etiska fana i debatten. Vissa kommer naturligtvis att tycka att detta förtar deras rätt att yttra sig och att vara anonym, men då kan de läsa om denna artikel från början, så får de svar på varför. Visst är genomläsning, innan publicering, av inläggen en form av censur, men en censur som fotbollz.se har full rätt till.

 
Det finns 10 kommentarer att läsa.

 
Hur många snytingar tål Ian Burchnalls gäng?
26 September 2019 klockan 00:25 av Agne Svärd
 

Jag tar risken att låta som en papegoja, men...; det är tungt nu, riktigt tungt!
När ÖFK äntligen gör en riktigt vettig prestation, har fullständig kontroll på både spel och motståndare så skickar man in bolljäveln i eget mål!

Det är klart att man inte vinner fotbollsmatcher när man själva inte kan göra mål och samtidigt hjälper sina motståndare.

Örebro–ÖFK 2–0.
Det betyder att ÖFK förlorar sin sjätte match i rad och har bara vunnit en gång sedan den 29 april, på 19 matcher! Det är ju så man får ont i magen...

ÖFK presterar i en timme sin bästa fotboll sedan Hedenhös (nåja, en lätt överdrift men i alla fall på rätt länge under en sommar där vi verkligen inte blivit bortskämda med kvalitet). Visserligen slog det inga gnistor om insatsen, men det var stabilt, tryggt, säkert, kontrollerat. Det i kombinationen med ett hemmalag som uppträdde som ett sovande korplag gjorde att det var ÖFK som satte matchbilden och kunde skapa ett antal hyggliga målchanser, Dino Islamovic (ett par gånger), Simon Kroon, Felix Hörberg och Jordan Kadiri tvingade Örebromålvakten Oscar Jansson att visa stora delar av sitt register.

Hemmalaget hade, just det, ingenting!

Men så kom snytingen, ja rena knocken: 61:a minuten och Kalpi Ouattara ska, oattackerad som siste man, rensa bort ett Örebroinspel från vänster, Oattara laddar med sin fina vänsterfot men istället för att träffa med utsidan blir det insidan och bollen rullar in i ett vidöppet ÖFK-mål. Det finns inte en chans i världen att Aly Keita ska kunna ingripa, han kunde ju inte ens tänka tanken att bollen skulle fara åt DET hållet.

Självmål är alltid självmål men det här måste jag säga var ett av de mer spekulativa jag sett under många år på och vid sidan av en fotbollsplan.

1–0 till hemmalaget, det kom verkligen från ingenstans.

Där och då gick luften ur ÖFK. Visserligen behöll man greppet om spelet men forceringen var krampaktig och man lyckades inte skapa en enda vettig kvitteringschans under sista 30.

Däremot hann Örebro smälla in en andra boll bakom Aly Keita; långt uppspel från målvakten Oscar Jansson landade bakom ÖFK:s backlinje där Martin Broberg högg som en kobra, frispelade Agon Mehmeti och så var det det bara att packa ihop prylarna för den här kvällen och sikta på måndagens hemmamatch mot serieledande Djurgården.

Frågan är bara; hur många smällar tål Ian Burchnall och hans gäng?

Det har var i alla fall en av de tyngsta, av många tunga, den här sommaren. Den kändes i alla fall verkligen inte nödvändig då Örebro i sanning var ett riktigt risigt allsvenskt lag den här kvällen!

Det finns naturligtvis massor av anledningar till att ÖFK den här sommaren uppträtt som en riktig looser. Men här är den viktigaste, det brister i kvalitet på alltför många fötter:

# Defensivt så kommer baklängesmålen på så många olika sätt så att det är omöjligt att hitta ett mönster. Självmål i kväll, brist i markeringen på en fullständigt onödig hörna i Falkenberg, straff för en klumpig hands mot Kalmar FF, anfallare får vandra oattackerad rakt in ”slottet” vid 1–0-målet i Helsingborg... Visst, misstag sker i varenda lag i varje match. Men det som händer i och kring ÖFK:s straffområde är rätt avslöjande – och man har blivit hårt straffade!

# Offensivt är det faktiskt ännu värre; inget mål i kväll, inget mål i Falkenberg, ett straffmål mot Kalmar, inget mål i Helsingborg... 21 mål på 25 matcher (åtta mål på sex matcher i april). Tröst för tigerhjärtan är att det funnits möjligheter i såväl Örebro som Falkenberg.

Misstagen i försvaret är som de är. Men hur löser man problemen i den andra änden av planen? Jag köper i alla fall inte Ian Burchnalls val i de senaste matcherna. Varken Jordan Kadiri eller Blair Turgott är redo för Allsvenskan. Mitt hopp står till att Simon Kroon och Dino Islamovic kan få ihop någonting tillsammans längst fram i en 4-4-2-uppställning, jag ser ingen annan möjlighet hur än jag kollar ÖFK:s offensiva material.

***

Några korta noteringar;

# Sam Mensiro var förgrymmad på mig sedan jag dömt ut hans insats som balansspelare på mitten mot Falkenberg (och några matcher till). ”Du skriver bara skit om mig”, skrev Mensiro till mig. Jag svarade att att jag skriver bara det jag ser, att han är inte tillräckligt bra i den rollen men en duktig försvarsspelare som borde vara med och konkurrera om en plats i backlinjen. Nu var Mensiro på plats till höger i en fyrbackslinje och skötte sig alldeles utmärkt!

# Jag, och säkert väldigt många andra, tyckte synd om Kalpi Ouattara när han skickade in bollen i den egna buren. Det var definitivt inte vad en ung spelare behöver, dessutom i ett nytt lag. Men det är bara att hoppa upp på hästen igen, det är sånt som händer men som sällan leder till det här utfallet. Fram till sitt misstag hade Ouattara gjort en stabil insats.

# Isak Ssewankambo hade lite svårt att komma in i matchen, det har ju blivit väldigt många avbrott för honom under hösten. Men det blev bättre och tillsammans med Charlie Colkett ägde ÖFK det centrala mittfältet.

# Colkett spelar för övrigt sin bästa fotboll fså här långt i ÖFK-dressen. Engelsmannen var lagets bäste den här gången.

# Dino Islamovic sliter, brottas, springer, dribblar, nickar och skjuter. Men han har inga marginaler med sig och har inte haft det på länge. När är det ”proppen ur”.

# Till sist; här är ÖFK-betygen: Aly Keita 2 – Sam Mensiro (76) 3, Noah Sonko Sundberg 3, Tom Pettersson 3, Kalpi Ouattara 2 – Felix Hörberg 3, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett 4, Simon Kroon (61) 2 – Dino Islamovic 3, Jordan Kadiri (67) 1. Ersättare: Jamie Hopcutt (61) 1, Blair Turgott (67) 1, Rewan Amin (76) betygsätts ej.

 
Det finns 19 kommentarer att läsa.

 
ÖFK måste skaka fram tio miljoner kronor på tio dagar!
18 September 2019 klockan 01:56 av Agne Svärd
 

Tio miljoner kronor - på tio dagar!
Det måste ÖFK skaka fram för att ha en rimlig möjlighet att undvika en konkurs.
Den bistra verkligheten serverades av ÖFK-styrelsen vid tisdagskvällens mycket välbesökta medlemsmöte på Storsjöteatern.

Pengarna är i stort sett slut i Östersunds FK efter ett mycket turbulent 2019. Verksamheten för årets första åtta månader landar på ett underskott på cirka 23 miljoner kronor varav det mesta hamnar i elitbolaget Östersund Elitfotboll AB (minus 20 miljoner) medan själva fotbollsföreningen har ett minus på drygt tre miljoner för perioden januari–augusti.
Och nu är goda råd dyra.
– Tio miljoner måste skakas fram på tio dagar, berättade Leif Widegren, nybliven adjungerad ledamot i Östersund Elitfotboll AB. Annars är vi väldigt illa ute.
Leif Widegren, som haft många roller i klubben alltsedan den bildades för drygt 20 år sedan, har under flera år varit en av de drivande för att skaka fram pengar till verksamheten. Nu ställs han (och hans medarbetare) inför sin hittills svåraste uppgift, att rädda ÖFK från att gå i konkurs.
– Av de tio har vi väl 6,5–7 miljoner kronor säkrade. Men vi behöver komma upp till tio, då löser vi den här första krisen.
Widegrens största problem att få sponsorerna att öppna sina plånböcker är att de villkorar sin sponsring.
Kort sagt: Klipp alla band med Daniel Kindberg, annars inga pengar!
Pelle Bergstrand från verkstadskoncernen Engcon utvecklade problematiken under mötet:
– Våra huvudkrav för att sponsra klubben är att se ett fungerande styrelsearbete, klubbens koppling till Daniel Kindberg och att det finns en budget i balans. Det stör oss att vi inte kan lita på den information som kommer ut, sa Bergstrand bland annat.

Så här ser ÖFK:s räddningsplan ut för ekonomin:
# Halsdukskampanjen ”Vi tror på det här” (har så här långt gett 750.000 kronor).
# Erbjuda större finansiärer att gå in med reverslån.
# Riktad emission till utvalda investerare att köpa aktier i Elitfotboll AB (under hösten hoppas man få in 25 miljoner kronor i nytt kapital).
# Vädjan till kommunalrådet Bosse Svensson (C) om att Östersunds kommun sponsrar klubben i tre år framåt trots tidigare besked (styrelsen har fått avslag på den begäran, däremot kan kommunen ge betalningsanstånd på fordringarna för hyran på Jämtkraft arena).
# Akademien har ålagts besparingar samtidigt som man ska öka sina intäkter.
# Arbetet med kostnadsreduceringar intensifieras. Inför 2020 har styrelsen som mål att föreslå en kostnadsbudget på totalt 55–60 miljoner kronor (cirka 25–30 miljoner lägre än den budget som var lagd inför 2019).

Den som ska leda det här arbetet blir nyanställde vd:n (konsultbasis, 25 procent) Lennart Ivarsson, 60 år. Han börjar sitt arbete i dag, onsdag. Ivarsson, med chefsjobb från bland annat Ericsson, Solectron, Flextronics, Wången AB och Senseair i Dalarna men även en gång i tiden sportchef i Östersunds SK och ansvarig för deras elitsatsning Team ÖSK på sitt CV, fanns inte på plats vid medlemsmötet men säger så här i ett pressmeddelande på ÖFK:s hemsida:
– Det ska bli roligt att få leda ÖFK, det blir spännande att få arbeta i en förening som engagerar så många människor.

Med det var många andra ämnen som avhandlades i det 3,5 timmar långa mötet:
# Bo Ottosson lämnar ordförandeskapet i elitbolaget med omedelbar verkan. Han gör det på uppmaning av nye vd:n Lennart Ivarsson.
– Ivarsson anser att jag har kopplingar till Daniel Kindberg, det tycker inte jag. Men jag ska inte stå i vägen för nye vd:n, vill han ha fritt spelfält då går jag och tänker på klubbens bästa, säger Bo Ottosson.
Däremot kvarstår Ottosson som ordförande för fotbollsföreningen ÖFK men signalerade att han även där har planer på att lämna ”under ordnade former”.

# Stadgestrulet vid det extra årsmötet i april, då Bo Ottosson valdes till ordförande, fortsätter att gäcka föreningen, inte minst tvingades den nya styrelsen lägga mycket energi på frågan under våren. Men en arbetsgrupp under ledning av advokaten Mari-Anne Lindhardt (Göteborg) ska kunna ge oss ett svar om det gick rätt till, eller inte, senare i höst.

# Ghoddos-härvan rullar vidare. ÖFK:s överklagan av Fifas dom (Ghoddos dömdes till fyra månaders avstängning samt fyra miljoner euro, 43 miljoner kronor – som lika gärna kan hamna i famnen på ÖFK – samt att klubben inte får handla spelare i två närmaste transferfönstren) skickas i dag in till CAS (idrottens skiljedomstol). ÖFK kunde i går inte redovisa detaljerna i den 28 sidor långa domen från det intenationella fotbollförbundet men säger sig ha gott hopp att vinna framgång med sin överklagan.
– Ghoddos anser sig ha bliivit lurad av den spanska klubben Huesca och ÖFK har inte skrivit på några övergångshandlingar, så mycket mer kan vi inte berätta i det här ärendet meddelade medieansvarige Niclas Lidström som tillsammans med vice ordföranden Maria Wilén ledde tisdagskvällens möte.
ÖFK har hjälp av tre(!) advokater för att vinna framgång med sin överklagan.

# Ja, så pratades det givetvis lite fotboll, också. Tränaren Ian Burchnall fanns med i början av mötet och fick göra en snabbspolning av säsongen; från den starka öppningen i april till den bistra verklighet som råder just nu där risken är uppenbar att klubben blir indragen i bottenstriden. Men Burchnall försäkrade att stämningen i gruppen är mycket god, viljan att utveccklas är stor och att potentialen finns. ÖFK-tränaren kunde dock inte neka till att strulet och uppmärksamheten runt klubben även påverkar insatsen på planen.
– Ta bara bortamatchen mot Helsingborg där nyheten Fifa-domaren mot Saman Ghoddos och ÖFK kom bara några timmar före avspark. Klart att spelarna funderar på vad som händer, sa Burchnall.

Till sist; Niclas Lidström och Maria Wilén hade en svettig kväll för att hålla styr på alla som ville veta och hade synpunkter på allt som sker i och runt klubben. Och det finns all anledning att lyssna till Wiléns vädjan om att ge styrelsen lite arbetsro och ha förståelse för att det blir både si och så med information och transparens med tanke på allt som händer och hur få det är som jobbat så här långt i styrelsen.
– Det här gör vi på vår fritid, vi har ju jobb att sköta också. Snart orkar vi inte mer och ger upp, varnade Wilén.
Som ni därmed förstår; ÖFK är i skriande behov av både pengar och folk som vill bidra i styrelsearbetet. Och det är mer bråttom än de flesta medlemmar och många andra har förstått!

Agne Svärd

 
Det finns 21 kommentarer att läsa.

 
Jag förstår Burchnalls ilska efter domarkaoset
15 September 2019 klockan 00:25 av Agne Svärd
 

Den ekonomiska krisen tycks vara monumental. Den sportsliga är förmodligen inte fullt så illa men efter 1–2 i lördagseftermiddagens ångestmöte med Kalmar FF finns det all anledning för alla ÖFK-vänner att var högst oroliga.

Att det blir en strid på kniven för att rädda det allsvenska kontraktet torde vara alldeles uppenbart för de allra flesta. Nyckelmatchen kommer redan nästa lördag, Falkenberg borta, men bli inte förvånad om vi får svettas ända fram till seriens sista spark i början av november.

Det var två lag helt utan form som drabbade samman på Jämtkraft arena, tillsammans hade man lyckats vinna tre av sina senaste 32 matcher! Det är ju sensationellt dåliga siffror av två klubbar som förväntades kunna hålla till i seriens mittenrike.

Nu är båda, efter den ytterst svaga sommaren, indragna i bottenstriden. I allra högsta grad. Och hade det inte varit för att tre lag, Falkenberg, Eskilstuna och Gif Sundsvall, är ännu sämre, hade det förmodligen redan varit kört för såväl ÖFK som smålänningarna.

Så mycket kvalitet saknas i båda klubbarna. Av många olika anledningar, givetvis, men bristerna är uppenbara. Framförallt finns ingen kvalitet i det offensiva spelet; Kalmar (minst gjorda mål i serien före den här matchen) gjorde mål på en straff och ett ”vådaskott” (Nils Fröling, ensam men stark) medan ÖFK lyckades sätta en straffspark (Simon Kroon, ÖFK:s andra straff för året).

Men med det sagt så är det väl lika bra att komma till matchens huvudperson, domaren Kaspar Sjöberg från Malmö. Det går liksom inte att komma ifrån när så mycket går så snett.

32-årige Sjöberg tillhör våra flitigaste allsvenska domare och har gästat Jämtkraft arena många gånger. Han har aldrig varit riktigt bra, det brukar alltid bli lite gott & blandat men oftast ingenting att hetsa upp sig inför. Nu var han riktigt usel!

Jag förstår att ÖFK-tränaren Ian Burchnalls var rosenrasande efter matchen (”värsta domarinsatsen under mina sju år som fotbollstränare, det var kaos på planen”) medan Kalmartränaren Magnus Pehrsson var lite mer diplomatisk men hade förståelse för Burchnalls ilska.

Själv säger jag bara; Ge Sjöberg en liten paus, han behöver det.

Jag ska bara kort sammanfatta ”kaoset”:

# 31:e minuten: Kalmars Nils Fröling bryter in från vänster, Dino Islamovic löper vid sidan och precis när de kommit in i straffområdet tacklar Islamovic honom från sidan och Fröling faller platt till marken. Det KAN ha varit kontakt även vid foten men där och då såg jag Islamovic tackling som helt enligt instruktionsboken, just när Fröling har tyngden på den yttre foten satte ÖFK-spelaren dit sin skuldra. Äntligen, en riktig tackling! Men Kaspar Sjöberg dömde straff – och gav Islamovic ett rött kort! Jag köper straffen (Sjöberg såg säkert något som inte många andra såg, i alla fall inte jag) men målchansutvisning? Aldrig i helvete, heller – inte en chans! När Sjöberg har kollat igenom matchvideon måste han bli sömnlös de närmaste 14 dagarna, minst! Den utvisningen är helt enkelt inte okej. (Kalmar brände dock straffen och därmed skipades i alla fall rättvisa när det gällde siffrorna i målprotokollet...)

# 38:e minuten: Simon Kroon snurrar med två Kalmarförsvarare ute till vänster, tar sig med dålig balans in i straffområdet där han trycker sig in framför Jesper Manns och går omkull. Kaspar Sjöberg pekar åter på straffpunkten och Manns förstår ingenting. Det gör inte jag heller, det luktar kompensation lång väg! (Kroon tar själv hand om straffen och rullar iskallt in 1–0 till ÖFK).

# 70:e minuten: Vänsterhörna för Kalmar där ÖFK:s Thomas Isherwood är olycklig och får bollen på ena handen efter en skarvnick strax framför honom. Kaspar Sjöberg blåser sin tredje straff och den här gången är det svårt att protestera, åtminstone enligt den nya bedömningen för hands. (Nils Fröling pangar in straffen via Aly Keitas händer och det var kvitterat till 1–1).

Det var straffarna det. Men det finns mycket annat att anmärka på i Sjöbergs jobb. Burchnall påpekade vid presskonferensen om några situationer där Kalmarspelare tog frisparkar för att stoppa snabba hemmakontringar (spelsabotage) utan att bestraffas med gula kort.

Själv vill jag ta upp en helt annan händelse från mitten av den andra halvleken då en Kalmarspelare (jag tror att det var Måns Söderqvist) mycket vårdslöst gick in väldigt sent i en höjdduell med ÖFK:s nye vänsterback Kalpi Ouattara. Den typen av attacker gör mig oerhört frustrerad och förbannad, Ouattara är ju helt försvarslös i en sådan situation och vid minst lilla otur kan det går riktigt illa. Nu blev det bara frispark (sedan Sjöberg tvekat en alltför lång stund, han kanske inte såg vad som hände utan fick hjälp av assisterande domaren som stod bara några meter från händelsen, vad vet jag?). Men inget kort, för mig hade det gärna blivit rött, den typen av attacker vill inte jag se på en fotbollsplan!

***

Här är några andra noteringar;

# Ian Burchnall hade den här gången satsat på sina defensiva pjäser. En trebackslinje med Eirik Haugan, Noah Sonko Sundberg och Thomas Isherwood. Framför den enfyra med Felix Hörberg och Kalpi Ouattara på kanterna medan Tom Pettersson och Rewan Amin spelade centralt. Dino Islamovic droppade ned från anfallet där Blair Turgott och Simon Kroon spelade på topp.

När dessutom laget valde att försvara sig lågt så förstår ni att det blev mycket spel på ÖFK:s planhalva, även innan Islamovic blev utvisad och ÖFK tvingades slita den sista timmen med en man mindre. Men det var Kalmar som bestämde takten så gott som hela vägen.

# När ÖFK blev en man kort valde Burchnall att köra med en fyrbackslinje (Hörberg, Sonko, Isherwood, Ouattara). Eirik Haugan fick flytta upp på mitten (första försöket om jag minns rätt). Det fungerade länge rätt väl, faktiskt ända fram till Kalmars kvitteringsstraff i den 70:e minuten. IInnan dess hade smålänningarna inte lyckats förvalta sitt övertag (både spelmässigt och numerärt) till en enda riktigt fet målchans!.

# För övrigt var Eirik Haugan bäste hemmaspelare den här eftermiddagen!

# På pluskontot måste jag också sätta intrycket av Simon Kroon. Rappheten i fötterna verkar nu vara tillbaka och kylan i straffen gillade jag skarpt! Jag förstår hans härliga målfirande efter ett sällsynt motigt fotbollsår.

# Isak Ssewankambo fick hoppa in den sista halvtimmen efter lång skadefrånvaro. Drog dock på sig ett gult kort på övertid och är nu avstängd i lördagsmötet med Falkenberg. Det var mycket olyckligt!

# Tom Pettersson såg lite yrvaken ut i sin ”nya” roll som balansspelare men tog för sig alltmer ju längre matchen framskred.

# Jag är inte ett dugg förvånad över att Kaspar Sjöberg visade ut Dino Islamovic efter en halvtimme..Redan tidigt i matchen var relationen mellan de två väldigt frostig. Islamovic fick alla frisparkar emot sig, ingen med sig trots att han fick ta emot några riktiga tjuvsmällar. När jag direktkommenterade matchen i P4 Jämtlands webbsändning sa jag tidigt att det inte skulle bli något bra slut i den ”duellen”...

# Här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 3 – Eirik Haugan 4, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood 2 – Felix Hörberg (63) 2, Rewan Amin 2, Tom Pettersson 3, Kalpi Ouattara 2 – Dino Islamovic 1 – Blair Turgott (80) 1, Simon Kroon (69) 3. Ersättare: Isak Ssewankambo (63) 3, Jordan Kadiri (69) 2, Jamie Hopcutt (80) betygsätts ej.

Till sist; Om ni lyssnade på presskonferensen efter matchen och undrar vilken Kalmartränaren Magnus Pehrsson hetsade upp sig på så får ni svaret här; utfallet var riktat mot mig! Men det rör mig inte ryggen, jag ville bara att Pehrsson, som i de här sammanhangen är en auktoritet, skulle stå upp för kollegan Burchnalls syn på ”kaoset” på planen. Så här får det inte se ut i svensk elitfotboll. Men samtidigt får det heller inte vara så att det är bara förlorare som ska gnälla på domarna, inte ens vinnarna är betjänta av att det ser ut på det här sättet, i varje fall inte i längden. Jag lovar att hålla ett öga på Pehrsson när det är Kalmar som drabbas, det kommer att ske tidigare än både ni och Pehrsson anar... Min lilla gissning är att då ligger inte fokuset ”på hans egna spelare...”

 
Det finns 33 kommentarer att läsa.

 
Helsingborgsbesök
9 September 2019 klockan 19:35 av Hasse Thor
 
Vartannat eller vart tredje år far man till Helsingborg, dom tretton första levnadsåren tillbringades ju i “Sundets Pärla” En knapp vecka den här gången och som alltid förutom olika träffar med släkten en HIF-match på Olympia i programmet. Denna gång inte vilken som helst utan rödsvarta eller för kvällen helvita ÖFK på andra sidan mittlinjen.

Ångestmatch rubricerades på förhand, ett HIF i bottenträsket och ÖFK med förhoppning att öka marginalen dit. Ångestmatch också personligen, ett hjärta som klappat för HIF i drygt sjuttio år och ett ÖFK som alltmer letat sig dit. Själva matchen? Ja för en mer eller mindre naturaliserad jämtlänning inte vad man ville se.

Helsingborgs IF med en 102-årig historia och alltid med hemvist i svensk elitfotboll går alltid vidare vad som än händer. Östersunds Fotbollklubb med sina 23 år på nacken och med sju säsonger i dom två högsta serierna är naturligtvis betydligt känsligare för ett haveri seriemässigt.

Därför en synnerligen märklig känsla efteråt, för första gången någonsin kändes ingen som helst glädje efter en HIF-seger. Tre poäng på Olympia för ÖFK hade betytt oerhört mycket, nu blev det inte så. Dom rödblå helsingborgarna var helt enkelt för bra.

Anförda av rutinerade och meriterade Alexander Farnerud i en offensiv mittfältsroll och där kantspringaren Max Svensson, vars ben vevade på likt vingarna på en humla, skar stora hål i gästerna högerförsvar. Nån skrev att ÖFK-spelarna hasade sig fram över planen, jag håller definitivt inte med från min plats på västra läktaren på ett nyrenoverat och tjusigt Olympia.

Tom Pettersson & company var ett betydligt sämre lag den här kvällen, man hann helt enkelt inte med. Motståndet dikterade villkoren i stort sett i 90 minuter. Helsingborg har en stomme från laget som vann Superettan ifjol, ÖFK är ett nybygge vilket inte minst visade sig denna gång på en utsökt naturgräsmatta.

Vad som än händer runt klubben känns det dock trots allt fint att ingenting förändrats i det personliga supporterskapet. Det finns stora sår att läka men att strö ytterligare salt i dom är åtminstone för egen del fullständigt främmande. Allsvensk fotboll i Jämtland, man nyper sig fortfarande i armen. En aningslös inställning kanske i det rådande läget men den är min.
 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
9 September 2019 klockan 07:17 av Haldo Jonsson
 

" Det är med viss förvåning jag kan konstatera att Martin Johansson kliver av rollen som VD för Östersunds FK Elitfotboll AB. Han återgår till sin tidigare roll som controller. Styrelsens representanter Bo Ottosson, ordförande och Maria Wilén, ledamot, meddelar att någon VD inte skall rekryteras i nuläget. Företaget skall klara sig ändå, baserat på att ett liknande koncept fungerat förut.

Ett skepp utan skeppare brukar inte upplevas trafiksäkert och det är den situationen, anser jag, som Östersunds FK Elitfotboll då hamnar i. Den tidigare organisationen som styrelserepresentanterna åsyftar fungerade de facto, men de glömmer att då var också Daniel Kindberg styrelseordförande, och oerhört mycket engagerad i det operativa arbetet. Så är inte situationen idag, även om han i viss mån finns och har funnits med i kulisserna. Den närmaste månaden, på grund av rättegången, kan han nog inte ens verka i den utsträckning han eventuellt har gjort, efter att han sades ha lämnat de flesta sysslorna.

Både föreningen ÖFK och idrottsaktiebolaget står alltså, enligt min uppfattning, utan tydlig operativ ledning eller skall någon av nuvarande styrelseledamöter ta på sig en sådan roll? Utan en Daniel Kindberg eller någon annan utsedd i VD-rollen eller motsvarande roll är jag orolig för att skeppet driver förarlöst på havet. Ett delat ansvar är inget ansvar heter det ju.

Ett framgångsrikt ledarskap skall drivas av målmedvetenhet, ärlighet, tydlighet och empati. Kommunikativ förmåga är också i högsta grad en nödvändig kompetens, för att lyckas med det man vill. Engagemang från hjärtat är också nödvändigt plus en daglig operativ närvaro. Min upplevelse i nuläget är, att jag oroar mig mer för ÖFK:s framtida strategiska, taktiska och operativa ledarskap, än föreningens sportsliga situation. Det senare är jag övertygad kommer att ordna sig. Däremot kan ett förarlöst skepp, utan tydlighet och kommunikativ förmåga, förr eller senare riskera förlisning. Då följer ju, i så fall, även det sportsliga med i fallet.

Det skall medges att krisen nu har blivit kommunicerad, men vi vet inte hur illa det är ställt eller hur man kort och långsiktigt skall lösa den. Kortsiktiga aktiviteter som halsduksförsäljningar och liknande aktiviteter är väl ok, men löser inte grundproblemet, vad det nu är. Visserligen har det kommunicerats att minskade intäkter för publik och från sponsorer är i storleksordningen 10-12 miljoner kronor relativt budget. En budget som baserats på 2018 års intäkter. Fortfarande saknar dock medlemmar, supporters och en intresserad allmänhet detaljerad info om sakernas tillstånd.

Generellt i ett företag så är styrelsen ytterst ansvarigt för vad som skall ske. Ofta baserat på ett ägardirektiv. (I ÖFK:s fall snarare vad medlemmarna vill). Styrelsen i ett aktiebolag har det strategiska och taktiska ansvaret, men utser i normalfallet en VD till att vara operativt ansvarigt och verkställa styrelsens avsikter och direktiv. Hos ÖFK saknas just nu någon som axlar VD-rollen. Jag tror inte på en kollektiv administrativ lösning såsom det kommunicerats. Riskerna är för stora att det inte blir som tänkt är och vart ansvaret i så fall ligger. Rent ekonomiskt är det ju en inbesparad kostnad att undvika rekrytering av en sådan person och sannolikt är just det en stor del i beslutet att låta bli. Frågan är om det inte är att skjuta sig i foten. Vissa kostnader kan faktiskt vara nödvändiga för att nå de finansiella mål som önskas.

Oavsett orsaker till nuläget, så måste både en kort- och långsiktig plan tas fram för att lösa den finansiella situation som nu har uppstått, samt säkra att det inte upprepas. Ett ansvar som definitivt faller på styrelsen. Utan ett tydligt operativt ledarskap blir detta svårt att verkställa planerna anser jag. Därför bör en fotbollskunnig och erkänt duktig företagsledare tillsättas och som får uppdraget att verkställa dessa planer med rapportskyldighet till styrelsen."

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
Hur många lik finns det i garderoben?
30 Augusti 2019 klockan 23:39 av Agne Svärd
 

Det är väl själva fan, inte en dag utan att det ramlar fram ett lik ur ÖFK-garderoben! Och hur många finns där, egentligen?

Kvällens ångestmöte på klassiska Olympia mellan Allsvenskans två stora krisföreningar, Helsingborgs IF och Östersunds FK, är över sedan några timmar tillbaka, Vinst eller förlust för ÖFK känns just nu som fullständigt ovidkommande trots matchens gigantiska betydelse (ÖFK föll med 0–2 efter en rent deprimerande första halvlek, lite bättre efter paus), det är Saman Ghoddos-affären som snurrar runt i mitt huvud.
När den briserade på torsdagseftermiddagen kändes det som en uppercut landade mitt i solar plexus (boxningstermer för er som inte vet...), jag mådde direkt fysiskt illa. Förmodligen var jag inte ensam om den känslan, tar det aldrig slut på eländet?

Jag vet att det var snurrigt när Saman Ghoddos lämnade ÖFK i augusti för ett drygt år sedan, affären drog ut på tiden. Men så dök han upp på bilder från spanska klubben SD Huesca (då nykomling i La Liga) med papper på bordet, penna i hand och leende in i kameran. Några dagar senare (efter hemmamatchen mot Kalmar FF) satt Ghoddos tillsammans med Daniel Kindberg på en presskonferens på Jämtkraft arena och meddelade att ÖFK nu var överens med den franska ligue 1-klubben Rennes FC om en övergång. Och det slutade med att Ghoddos skrev på för Rennes konkurrentklubb Amiens SC...!

Som sagt, snurrigt värre. Och inte blev det bättre av att Ghoddos hade svårt att förklara dom där spanska bilderna (”jag var där och kollade runt lite”) samtidigt som Kindberg ivrigt förnekade att ÖFK varit i närheten av en överenskommelse med spanjorerna.
Men uppenbarligen var uppfattningen en helt annan i Huesca, en stad belägen i den autonoma regionen Aragonien i nordöstra Spanien. Där hävdades att man hade ett giltigt kontrakt med Saman Ghoddos och medan förre ÖFK-stjärnan spelade vidare i Amiens vände sig spanjorerna till det internationella fotbollförbundet, Fifa, för att få ärendet utrett.

Det har nu landat i en Fifa-dom som träffar ÖFK och Ghoddos mitt på hakspetsen; ÖFK får inte handla spelare i de kommande två transferfönstren medan Ghoddos blir avstängd i fyra månader. Och som en missil seglar det även in en bot på fyra miljoner euro (cirka 43 miljoner kronor!) som riktas mot Saman Ghoddos men lika gärna kan träffa ÖFK!
Vill det sig riktigt illa, om domen fastställs till alla delar och det ekonomiska kravet drabbar såväl Ghoddos som ÖFK (och varför inte, Fifa har haft det här ärendet på sitt bord under ett helt år och borde vara väl utrett) kan det vara slutet på Ghoddos karriär – och ÖFK som klubb.

Hur reser man sig efter en sådan här käftsmäll? För ÖFK handlar det dessutom om bara en i raden av ”historier” det senaste året och då har inte den omfattande rättegången mot Daniel Kindberg kommit igång ännu (startar den 5 september i Ångermanlands tingsrätt, Härnösand).

Nu säger ÖFK, som alla andra gånger (suck), att man inte gjort några fel och överklagar domen till idrottens skiljedomstol, CAS. Men oavsett rätt eller fel, jag blir så trött på alla dessa affärer som ständigt tycks landa i någon form av gråzon.
Enligt en artikel på Aftonbladets sajt på fredagen ska Ghoddos ha lurats att skriva på ett papper (på spanska) där han inte förstod innehållet. Det han trodde var resultatet från en fystest var i själva verket ett kontrakt som undertecknades!
Själv vill jag bara att Daniel Kindberg och Saman Ghoddos, rakt och ärligt berättar vad som hände i kontakterna med spanjorerna. Fram med sanningen. För en gångs skull, inget jävla jiddrande som fintar upp medlemmar och supportrar ytterligare en gång på läktaren!
Jag skulle också gärna se att klubbens vd Martin Johansson kom ut på banan. Han har ju varit med på hela ÖFK-resan, i sin roll borde han ha koll på varenda affär, varenda krona som passerat ÖFK:s högkvarter. Det är dags nu, Martin – innan hela skeppet kapsejsar!

***
Det är bara några dagar sedan som ÖFK lanserade halsdukskampanjen ”jag tror på det här” för att täta igen hålen i en läckande kassakista. Ghoddos-affären kunde ha inte ha kommit mera olämpligt!

***
Ja, så var det matchen då?
ÖFK kom till spel med Eirik Haugan och Noah Sonko Sundberg avstängda, dessutom var Sam Mensiro inte tillgänglig och sedan tidigare Ronald Mukiibi och Isak Ssewankambo satta ur spel. Som ni förstår, det rådde brist på försvarsarbetare den här fredagskvällen.
Ian Burchnall valde att spela Thomas Isherwood och Tom Pettersson i mittförsvaret, Rewan Amin till höger och nye Kalpi Quattara till vänster i backlinjen.
”Vi har ett offensivt balanserat lag”, sa ÖFK-chefen före avspark.
Men Burchnalls lagbygge hade varken offensiv eller defensiv i den första halvleken där Helsingborg gjorde både 1–0 och 2–0 efter svaga försvarsinsatser. Det var rent deprimerande att se ÖFK-spelarna hasa sig fram över banan, utan tempo, utan idéer, utan glöd men framförallt utan ansatser till något ordnat anfallsspel. Bara ett par fasta situationer förmådde skaka hemmalaget.
Bättre men utan att det blev bra är facit av den andra ronden. Totalt samlade ÖFK på sig 15 avslut, två av dem var på mål, men i ärlighetens namn var det mest lösplugg som levererades mot skåningarnas målvakt Anders Lindegaard.
Helsingborg hade betydligt bättre bett i sina attacker och ÖFK kan nog tacka Aly Keita, för vilken gång i ordningen?, att siffrorna inte stack i väg till något ännu värre.

Några noteringar;
# Med tanke på matchens betydelse uppträdde ÖFK osedvanligt tamt. Visst kunde man se att Thomas Isherwood brann för uppgiften, absolut, och Rewan Amin jobbade hårt över hela banan i 90 minuter. Men sammantaget var laginsatsen väldigt blek.

# Aly Keta var alltså ÖFK:s bäste men får ta på sig Helsingborgs 2–0-mål (Alhaji Gero). Keita missade ett utspel som var både illa planerat och illa utfört. Här fick vi ytterligare ett bevis på att ÖFK leker hasard när de startar sina anfall. En aggressiv press tvingar ÖFK till misstag, vi ser det i match efter match. Varenda lag i den här serien vet hur man ska agera, trots det fortsätter ÖFK sitt självskadebeteende. Det är i sanning en trist betraktelse!

# Apropå Gero. När han gjorde sitt mål visade han prov på en teknik som vi aldrig såg under hans tid i ÖFK-tröjan.

# Dino Islamovic har hamnat i en avgrundsdjup formsvacka. ÖFK:s bäste målskytt kommer inte ens till några lägen just nu (en möjlighet på Olympia, fint serverad av Charlie Colkett. Men det räcker inte på långa vägar, Dino är ju en av dem som ska bära det här laget i den kris som man befinner sig i).

# Vi fick se sex av de nyförvärv som kom till ÖFK under sommarfönstret, fyra från start, två inhoppare. Bara Kalpi Quattara (från Elfenbenskosuten) höll måttet den här kvällen, övriga var långt ifrån allsvensk kvalitet. Några faktiskt miltals!

# Lagkapten Tom Pettersson efter matchen: ”Det är riktigt tungt, ingenting fungerar varken på eller utanför plan”. Vi har alltså samma åsikt, Tom och jag. Landslagsuppehållet kunde inte ha kommit lägligare!

# I hemmamötet med Kalmar FF får ÖFK klara sig utan Charlie Colkett, avstängd efter sin tredje varning.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Rewan Amin 2, Thomas Isherwood 3, Tom Pettersson 2, Kalpi Quattara 2 – Felix Hörberg 1, Alex Purver (46) 1, Charlie Colkett 2, Simon Kroon (64) 1 – Dino Islamovic 1, Blair Turgott 1. Ersättare: Jordan Kadiri (46) 1, Jamie Hopcutt (64) 2, Nebiyou Perry (78) betygsätts ej.

# Till sist; Sundsvall sparkade under fredagen sin tränare Joel Cedergren. Och sent i kväll berättar Expressen att Tony Gustavsson, Ytterhogdalssonen som närmast kommer från jobbet som assisterande förbundskapten för USA:s VM-vinnande damer, tar över som huvudansvarig. I sanning en intressant lösning i jakten på ett nytt allsvenskt kontrakt

 
Det finns 63 kommentarer att läsa.

 
Tung förlust som vi kan leva med
25 Augusti 2019 klockan 23:14 av Agne Svärd
 
Det finns saker som man bara måste tugga i sig även om det känns tungt. Exempelvis att ÖFK förlorar med 1–3 mot fjolårsmästarna AIK, dessutom med en man mindre på banan den sista kvarten när Solnalaget kunde avgöra med två snabba mål i matchens slutskede.
Som sagt; det kan man leva med en sådan här sommar när det inte är speciellt mycket som går ÖFK:s väg.
Dessutom, läget i tabellen förändrades inte det minsta då toppen slog botten så här långt in i den 21:a omgången.
Efter måndagens djupdykning i Borås (1–4 mot Elfsborg med 0–3 redan 23 minuter) valde tränaren Ian Burchnall att prioritera säkerheten; en stabil fyrbackslinje, fyra man på mitten och två längst fram. Och försiktighet i defensiven, inget raggande presspel utan samling vid mittlinjen och så mycket folk som möjligt mellan boll och målvakt.
Det gav en ganska sömnig första halvlek, inte minst därför att AIK också spelade med handbromsen åtdragen. Det gjorde inte mig det minsta, 0–0 i paus utan att vara satt under någon större press kändes ganska behagligt.
Men lugnet var bedrägligt. Den andra halvleken hann bara bli två minuter gammal innan hemmalagets försvarsorganisation havererade. Noah Sonko Sundberg blev frånsprungen av Rasmus Lindkvist (jodå, gamle ÖFK-aren) ute till höger, övriga försvarslinjen hamnade i famnen på Aly Keita och från straffpunkten hade Anton Salétros ett lätt jobb att panga in AIK:s 1–0-mål på Lindkvists perfekta inspel.
Frågan är vad som hände i ÖFK:s omklädningsrum i pausvilan, det såg otroligt segt och sömnigt ut i öppningen av den andra ronden. Tryggheten från första halvlek var som bortblåst, inte bara vid baklängesmålet.
Nåväl, ÖFK lyckades samla ihop sina styrkor, kunde äga boll och fick också till ett passningsspel som tvingade AIK till defensiven. Men hjälp av god teknik kunde också nye Blair Turgott ta sig igenom gästernas försvarslinje vid ett par tillfällen och skapa något som liknade halvchanser.
Det skulle också bli en helchans. Matchuret visade på 60 minuter när vi serverades hemmalagets bästa anfall i den här matchen; Charlie Colkett spelade ut till Sonko Sundberg till höger, Sonko vräkte in bollen mot straffområdet där Colkett skarvade vidare till Turgott som satte bollen upp i AIK-målvakten Oscar Linnérs vänstra burhörna.
Snyggt, mycket snyggt. 1–1 och hoppet tändes definitivt bland de drygt 5.000 som hade sökt sig till Jämtkraft arena denna fina höstsöndag.
Men när mittbacken Eirik Haugan i den 75:e minuten drog på sig sina andra varning och tvingades lämna banan kunde man ana att det skulle bli en tuff sistakvart för hemmalaget, inte minst när AIK i samma skede förstärkte sin offensiva eldkraft med vassa Nabil Bahoui och Kolbeinn Sigthorsson. Och till sist orkade inte ÖFK hålla emot.
# 89:e min: Rasmus Lindkvist bryter in från vänster och klipper in 2–1 (med högern! uppe i Aly Keitas vänstra burhörna.
# 92:a min: Heradi Rashidi bryter in från höger och smackar upp 3–1 i Aly Keitas högra burgavel.
***
Några noteringar från söndagseftermiddagen;
# ÖFK-tränaren Ian Burchnall ansåg att utvisningen av Eirik Haugan fick en avgörande roll för matchens utgång, Absolut, det behöver man inte vara raketforskare för att begripa. Men samtidigt tror jag att Burchnall bör ta sig en eller ett par funderare över sin egen insats den här gången. I mina ögon kändes det onödigt att direkt efter Turgotts kvitteringsmål göra två byten (in med Simon Kroon och helt nye Jordan Attah Kadiri, ut med Alex Purver och Felix Hörberg). Det här gjorde Burchnall när ÖFK hade sin särklassigt bästa period i matchen! Hmmm...
# Men å andra sidan; varken Purver eller Hörberg hade imponerat på sin nya hemmapublik. Det måste sägas!
# Charlie Colkett har fått mycket skit under säsongen. Ibland har det varit befogat (alldeles för begränsat arbetsområde, bland annat) men lika ofta ganska orättvist. Den här gången såg han ut att trivas i en något mera offensiv roll och han var regissören bakom ÖFK:s kvitteringsboll. Colkett har mer än en vänsterfot!
# Aly Keita hade mycket att göra, gjorde det mesta bra men var chanslös på AIK:s tre målskott. Däremot, och det måste ÖFK-ledningen verkligen snacka igenom, har jag svårt att begripa Keitas senfärdighet att sätta igång spelet. Det ska liggas på bollen, det ska hållas i bollen, det ska drivas med bollen... Sätt i gång spelet, snabbt! Det finns inget som helst egenvärde i den här söligheten, absolut inget att vinna. Det blir bara enklare för motståndarna!
# Apropå Burchnalls coachning; borde inte Tom Pettersson och Thomas Isherwood bytt plats när Haugan blev utvisad och ÖFK tvingades spela med en trebackslinje? Isherwood var verkligen yr i kepsen när AIK slog på alla sina maskiner i slutoffensiven. Med Tom P i mitten tror jag att det skulle ha sett annorlunda ut!
# Sonko Sundberg har inte längre samma form som under våren, det är faktiskt rätt stor skillnad. Framförallt tycker jag att han sett rätt seg ut under en längre period. Nytt exempel i dag när Rasmus Lindkvist blåste förbi honom vid AIK:s 1–0-mål.
# Utan att ha koll på statistiken så känns det som att AIK vinner alla sina matcher i slutminuterna eller på övertid. År ut, år in... Men 3–1 här i Östersund, på halvfart, var precis vad man behövde efter motgången i torsdags (förlust mot Celtic i Europaspelet) och för att haka på Djurgården i den allsvenska tätstriden.
# Här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 3 – Noah Sonko Sundberg 2, Eirik Haugan 3, Thomas Isherwood 2, Tom Pettersson 3 – Felix Hörberg (61) 2, Rewan Amin 3, Charlie Colkett 4, Alex Purver (61) 2, Dino Islamovic 2, Blair Turgott (83) 3. Ersättare: Simon Kroon (61) 2, Jordan Attah Kadiri (61), Ludvig Fritzson (83) bedöms ej.
Till sist; Jag tycker det var alldeles utmärkt att ÖP:s Per Hansson i veckan fick ordföranden Bo Ottosson och styrelseledamoten Maria Wilén att berätta om ÖFK:s ansträngda ekonomi (som jag skrivit om vid ett antal tillfällen den här sommaren men som av många ÖFK-anhängare betraktats som hittepånyheter) och det stålbad som väntar. Men jag gissar att Per Hansson sitter inne med uppgifter som gör att Ottosson och Wilén kände sig manade att berätta. Och givetvis; det finns ingen som helst anledning för ÖFK-styret att vänta fram till medlemsmötet i september, det skulle bara ha blivit veckor av ytterligare spekulationer. Nu vet vi i alla fall hur landet ligger. Men rutinerade Hansson glömde att ställa den viktigaste frågan; var har alla ”extra” miljonerna tagit vägen? (Dom var ju rätt många...)
 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Turgotts skådespel gav ÖFK viktig poäng
11 Augusti 2019 klockan 00:50 av Haldo Jonsson
 

Gif Sundsvall och ÖFK spelade oavgjort 1–1 och summeringen av detta måste vara att man i ÖFK-lägret ska vara mer nöjda med den pinne man fick med sig hem än vad hemmalaget är med sin!
# ÖFK har ju trots allt bättre utsikt från sin tiondeplats än Giffarna där dom är placerade i botten av tabellen.
# ÖFK hade fått bättre betalt för sin prestation (inte speciellt bra) än Giffarna hade för sin (ganska bra).
# ÖFK hade fått oförtjänt bra utdelning på sina chanser i jämförelse med hemmalaget som tvingade ÖFK-målvakten Aly Keita till ännu en i raden av ”hjältematcher”.
# Men framförallt; Sundsvall hade all anledning i världen att vara förbannad på domaren Martin Strömbergsson som lät sig luras av Blair Turgotts skådespel och gav ÖFK den straff som Dino Islamovic sköt i mål tio minuter före slutet.

ÖFK behövde alltså en feldömd straff för att få med sig ett oavgjort resultat i det här ångestladdade mötet där inget av lagen har visat form sedan tidigt i våras, speciellt inte Sundsvall som vann sin senaste match den 29 april och sedan dess spelat tolv matcher utan få känna segerns sötma.
Därmed har man, förutom att ekonomin är skakig och man tvingats sälja bort några av sina största profiler (Hallenius, Eskelinen, Sema) försatt sig i en besvärlig sportslig situation. Det är aldrig kul att vara indragen i bottenstriden av en tabell, Sundsvall är det definitivt och kommer att få slita hund för att överleva som allsvensk klubb.

ÖFK, som haft något bättre utdelning, uppträdde i den första halvleken lika blekt som man gjorde förra helgen mot Eskilstuna, anfallsspelet var obefintligt och den enda möjligheten som jag noterade var en farlig frispark från Charlie Colkett som Tom Pettersson sånär hade fått en framsträckt fot på. Men i övrigt nada (förutom misslyckade skottförsök från Hopcutt och Colkett).
Sundsvall hade heller inte så mycket att komma med. Men man gjorde i alla fall ett mål (11:e minuten, Oliver Berg) där hemmalaget fick utomordentligt god hjälp av Sam Mensiro som sparkade hål i luften när han i sin totala ensamhet skulle rensa bort bollen (hur gick det till?). I övrigt var det några ”nästan-lägen” men inte mycket mer.

Betydligt mer hände i den andra ronden, absolut mest hos Aly Keita i ÖFK-målet. Framförallt var målskytten Oliver Berg het på gröten och tvingade Keita till rader av parader, ett par av dessa var rent mästerliga och matchavgörande. Även David Batanero, Jonathan Tamini och Pa Konate tvingade Keita att visa delar av sitt register.
Men det blev inga mål, heller inte för ÖFK-debutanten Blair Turgott när han på Charlie Colketts utsökta inspel nickade bollen mellan benen på David Mitov-Nilsson men där den nye Gif-målvakten (från IFK Norrköping) lyckades fånga bollen bakom(!) sig innan den rullade över linjen. Jag antecknade också ett Jamie Hopcutt-skott i den 75:e minuten innan ÖFK fick en gratischans att komma in i matchen och sno en pinne från hemmalaget.
Matchuret hade tickat fram till den 79:e minuten när ÖFK anföll till höger. Simon Kroon (välkommen tillbaka efter ett års frånvaro) lirkade bollen förbi Giffarnas Alexander Blomqvist till en framstormande Blair Turgott, Blomqvist försöker tackla Turgott precis vid linjen till straffområdet – och Turgott faller handlöst på magen. Domaren Martin Strömbergsson pekar på straffpunkten (med stöd av assisterande domaren som viftar ivrigt med sin flagga) men reprisbilderna är brutalt avslöjande: Blomqvist rör aldrig Turgott, tvärtom är han föredömligt försiktig när han håller igen sin tackling.
Men ÖFK-spelaren faller, domaren blåser – och Dino Islamovic trycker in slutresultatet 1–1 från elva meter.

Här är några noteringar;
# ”Feldömda” straffar i de här derbymatcherna har sin alldeles egen historia. Jag orkar bara inte dra den ytterligare ett varv utan vill bara i all enkelhet påminna om att ÖFK (på samma arena) rånades på segern för ett par år sedan då Giffarna tilldelades en straff i matchens slutskede för en förseelse som skedde utanför straffområdet. Även den matchen slutade 1–1, nog om detta!

# ÖFK-tränaren Ian Burchnall valde att satsa på Sam Mensiro som defensivt nav och balansspelare på mittfältet. Det var, givetvis, inget bra beslut. På den platsen är Mensiro hopplöst borta, i varje fall när ÖFK är det bollförande laget. Nog för att ÖFK haft besvärligt stora delar av säsongen med att hitta rätt harmoni på sitt centrala mittfält men den här gången blev området som en öken. Det var ytterst få passningar som tog den vägen när ÖFK gick till anfall, Mensiro tillsammans med sina kamrater Charlie Colkett och Rewan Amin var sällan inblandade i speluppbyggnaden (se även längre ned i texten!).

# Nebiyou Perry var onekligen en frisk fläkt när han debuterade mot Eskilstuna i förra omgången. Den här gången körde han fast redan från start och kom aldrig in i matchen. Det är bara att ta nya tag, killen är ju bara 19 år.

# Det här är inte Ronald Mukiibis år. Skadad igen och tvingades ge upp strax före pausvilan.

# Blair Turgott ersatte och fick alltså en dryg halvlek i sin ÖFK-debut. Och den blev ju minst sagt händelserik, ett snyggt nickavslut och en ”fixad” straff...

# Här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 5 – Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 3, Tom Pettersson 3 – Ronald Mukiibi (43) 2, Rewan Amin 2, Sam Mensiro (73) 1, Charlie Colkett 2 – Jamie Hopcutt 2, Dino Islamovic 3, Nebiyou Perry (58) 1. Ersättare: Blair Turgott (43) 2, Marco Weymans (58) 2, Simon Kroon (73) 2.

Några andra lördagshändelser;
# Hosam Aiesh rehabbar på västkusten. Sa man i ÖFK när dribblingskungen inte medverkade vid veckans träningar. Den behandlingen gick tydligen snabbt och gav dessutom ett fantastiskt resultat: ett 3,5 år långt kontrakt med IFK Göteborg (presenterades på lördagskvällen)! Gott läkkött i den grabben... Skämt åsido, bättre kan ni, ÖFK. Det här jiddrandet med sanningen så fort något blir obekvämt står mig upp i halsen. Säg som det är, det är bara det som håller i längden. Snart är det ingen som tror på kommunikéerna från ÖFK-lägret och det är faktiskt det sämsta som kan hända. Uselt är mitt betyg i handläggningen av Aiesh-affären.

# Det finns tydligen en ständig anledning att skriva nya kapitel i sagan om Curtis Edwards och hans makalösa resa i fotbollens tjänst. Ni har hört den förut; talangen som valde farsans korplag i Middlesbrough i nordöstra England, hittade ny energi i Ytterhogdal av alla platser i världen och värvades av Graham Potter till ÖFK och sedan hela den resan. När han nu gjorde debut i sin nya klubb Djurgården tog det bara sex minuter innan han smackade in ledningsmålet 1–0, ett volleyskott på en ribbretur och succén var gjuten. Djurgården besegrade Sirius (med tio man nästan hela matchen efter en tidig utvisning) med 4–0 och befäste sin serieledning. Edwards fick spela 65 minuter, fick ett högt betyg på sofascore.com, stal alla rubriker och utsågs till matchens lirare i Dagens Nyheter... Jaja, saknaden efter Sheriffen på Jämtkraft arena är redan stor. Ett litet tillägg: på 65 minuter slog Edwards 70 lyckade passningar (94%), att jämföra med ÖFK:s innermittfält (Mensiro, Amin, Colkett) som tillsammans mäktade med 93 passningar (79 i snittprocent på de tre) i mötet med Sundsvall.

# Till sist måste jag naturligtvis skicka ett grattis till Graham Potter och hans ”ÖFK-stab” (Billy Reid, Björn Hamberg och Kyle Macaulay) efter rivstarten i Premier league där Brighton besegrade Watford (Ken Sema på bänken hela matchen) med 3–0 på bortamark. Potter vet naturligtvis att han har en tuff resa framför sig men han kunde i varje fall inte fått en bättre start på det här äventyret!

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Ångestmöte 2.0
9 Augusti 2019 klockan 21:10 av Agne Svärd
 

När ÖFK och Gif Sundsvall stängde vårsäsongen i början av juni på Jämtkraft arena var det något av ett ångestmöte; både lagen kom från en bottenlöst dålig majmånad där man på elva matcher (33 poäng att spela om) lyckats skrapa ihop tre (3) pinnar. Tillsammans!
Sent i morgon eftermiddag är det dags för returmöte i Sundsvall. Ytterligare sex omgångar har lagts till handlingarna och det är lätt att konstatera att Sundsvall inte lyckats bryta förbannelsen från maj medan ÖFK i alla fall gjort några starka prestationer och åtminstone vunnit en match (IFK Norrköping).
Men efter det senaste bottennappet i lördags mot AFC Eskilstuna påstår jag att morgondagens match kan betecknas som Ångestmöte 2.0, för båda lagen.
# Sundsvall har tagit tre poäng på de senaste tolv omgångarna (senast man vann var den 29 april mot Falkenberg hemma) och placerad sist i tabellen.
# ÖFK ligger tia men har bara sex poäng tillgodo till seriens nästjumbo (Eskilstuna 14 poäng, Kalmar FF på kvalplats har även de 14 poäng). I dessa tider är det inga marginaler att luta sig emot, inga som helst!

Som alla förstår; lördagens match är ev extrem vikt för såväl Giffarna (framförallt) som för ÖFK. Det är oerhört mycket som står på spel.

Båda klubbarna har haft en säsong som påminner ganska mycket om varandra;
# bra start i april (ÖFK elva poäng, Sundsvall åtta) gav hopp om en trevlig sommar trots tuffa förutsättningar.
# maj var en ”katastrofmånad”, man delade sedan på poängen på Jämtkraft (1–1) i början av juni och lyckades inte hitta vinnarspåret efter sommarvilan.
# Sundsvall redovisade under våren att man hamnat i en rejäl ekonomisk knipa och risken för en konkurs innan den här säsongen summerades var uppenbar. Det pekuniära nacksvinget har man tillfälligt slingrat sig ur efter en imponerande kraftinsats (bland annat genom tunga spelarförsäljningar) men förmodligen är det är det inte sista gången vi hör talas pengabrist i Giffarnas kassalåda. Hur det finansiella läget ser ut för ÖFK är svårare att lista ut men förmodligen sämre än vi kan ana. Vi vet dock att det under sommaren saknats likvida medel, att sponsorpengarna är lägre än beräknat liksom publikintäkterna samtidigt som vi så här långt inte sett en enda spänn av de budgeterade 20 miljonerna för spelarförsäljningar, brrrr!
# Sundsvall lät sin största profil (Linus Hallenius) få en sista chans att tjäna en extra slant på Cypern, målvaktslöftet William Eskelinen flyttade till Århus i Danmark och storebror Sema (Maic) byttes bort mot målvakten David Mitov Nilsson i en affär med IFK Norrköping. ÖFK kunde inte behålla Curtis Edwards, Tesfaldet Tekie och Ravel Morrison och det lämnade oönskade luckor på det centrala mittfältet.
# Giffarna har hittat nytt blod i några okända spanjorer (Marc Mas Costa och Pol Roigé) medan ÖFK handlat spelare långt ned i det engelska seriesystemet (Alex Purver och Blair Turgott) samt en 19-åring från Trelleborg i Superettan (Nebiyou Perry). Som ni förstår, det är inte från de översta hyllorna varken Giffarna eller ÖFK förstärkt under det här transferfönstret, åtminstone inte så här långt.

Här är ytterligare några noteringar:
# Giffarna saknar den här gången mittfältsmotorn Juanjo Ciercoles, avstängd. Tur för ÖFK, spanjoren var banans suverän när lagen möttes här i Östersund.

# ÖFK får avvara Hosam Aiesh. Klubben kommunicerar att dribblingskungen måste rehabba sina känsliga ben. Men när det gäller Aiesh litar jag aldrig på informationen kring honom. ÖFK har lurats förr (som när han förra hösten placerades på bänken i bortamötet mot IFK Göteborg av ”taktiska skäl” när det handlade om helt andra skäl). Aiesh har den här veckan placerats i just Göteborg och det var väl inte riktigt vad varken han själv, ÖFK eller vi som tittar på hade förväntat oss. Eller hur?

# ÖFK och Giffarna har sju allsvenska möten, ÖFK har vunnit tre, Giffarna två och två har slutat med kryss. Jämnt alltså på papperet och ingen av klubbarna har heller kunnat utnyttja hemmaplansfördelen så att det syns i statistiken. Med andra ord, det allsvenska Norrlandsderbyt är inte lätt att tippa!

# ÖFK har de senaste säsongerna haft större framgångar än sina grannar från kusten. Men historiskt sett är det ingen tvekan om vem som är storebror; Giffarna gör nu sin 19:e säsong i Allsvenskan, ÖFK sin fjärde. Det skiljer mer än 300 inspelade poäng mellan klubbarna, 472 mot 161.

# Graham Potter tog till det urgamla tricket med en punktmarkering när han lät Sam Mensiro ta hand om David Batanero vid fjolårets möte i Sundsvall (jag är övertygad om att Mensiro följde spanjoren ända in i duschen...) Det var en vinstgivande taktik. Använder Ian Burchnall samma recept i morgon kväll?

Till sist; Saman Ghoddos var i veckan på väg att byta ut Amiens i den franska ligan mot Brentford i The Championship, den engelska andradivisionen. Övergången blev avblåst i sista stund och oavsett orsak: Ghoddos ska inte spela i den ligan, det är inte hans fotboll!

 
Det finns 21 kommentarer att läsa.

 
Vissa förluster är tyngre än andra...
4 Augusti 2019 klockan 00:34 av Agne Svärd
 

Det gick bra när tungviktare som IFK Göteborg (1–1), IFK Norrköping (2–1) och Malmö FF (0–0) kom till Jämtkraft arena. Med ett stort fighterhjärta, utmärkt kampmoral, bra försvarsspel, en suverän Aly Keita i målet samt en del portion tur skrapade ÖFK ihop fem mycket viktiga poäng.
Men när seriens slagpåse AFC Eskilstuna kom på besök och man själva skulle bli det spelförande laget gick det fullständigt åt helvete. 1–2 är ett hemskt resultat på mer än ett sätt. Det är en förlust som även kan knäcka moralen och som absolut gjorde tränaren Ian Burchnall några år äldre. Jag tyckte att ÖFK-tränaren såg väldigt plågad ut när han mötte pressen efter slutsignalen, i varje fall har jag inte sett honom så sammanbiten som i eftermiddags. Det här var ett resultat han definitivt inte ville ha, en prestation som han definitivt inte ville se.
Vissa förluster är tyngre än andra. Det här var en sådan, absolut.

Athletic Eskilstuna kom till Östersund med ett fullständigt uselt bortafacit, en futtig poäng på åtta försök (0–0 i ”nattmatchen” mot Sundsvall för en dryg månad sedan) och 4–18 i målskillnad. Lägg därtill 1–6 mot Hammarby på hemmaplan i senaste omgången och sistaplacerad i tabellen. Självförtroendet borde därför ha legat någonstans i höjd med havsnivån inför resan till Östersund och en erkänt svår bortamatch...
Det kunde ÖFK inte utnyttja.
Inledningen var dock lovande, nye Nebiyou Perry (19 år) angav tonen med sin attackvilja ute till vänster och såväl Jamie Hopcutt som Dino Islamovic hade utmärkta möjligheter tidigt i matchen. Men efter Eskilstunas 0–1 (16:e minuten, klassmål av MFF-lånet Adi Nalic) drabbades ÖFK av pyspunka. Energin rann ur laget samtidigt som de tekniska misstagen blev allt fler. Många av spelarna uppträdde med träben i bollbehandlingen, det var stundtals rent plågsamt att se hur man fumlade med bollen.

Ett litet hopp tändes dock strax före pausvilan då Hosam Aiesh stötte in kvitteringsbollen 1–1 efter förarbete av Jamie Hopcutt och Dino Islamovic, faktiskt en av få organiserade hemmaattacker i den första halvleken efter den lovande inledningen.
Lite bättre fart blev det i öppningen av den andra ronden. Helt klart hade Ian Burchnall kommenderat full fart framåt, inte minst lagkaptenen Tom Pettersson tog några mycket inspirerande initiativ på vänsterkanten. Men attackerna gav ingen utdelning och ganska snart var till tillbaka i pyspunkalunken där inte mycket hände i och kring Eskilstunas straffområde.
Desto farligare var det nere hos Aky Keita när gästerna skickade iväg några sylvassa kontringar. Men avsluten höll inte samma kvalitet, tur för hemmalaget.
Det gällde dock inte när Adi Nalic tre minuter och 25 sekunder in på övertiden skickade in Eskilstunas segermål bakom Aly Keita. Gästerna utnyttjade ett misslyckat hemmapass, kontrade snabbt och när Nalic utmanade Tom Pettersson samtidigt som han skapade sig skottutrymme för sin högerfot andades det klass hela vägen. Även om Tom P kunde ha varit vassare i sitt försvarsjobb så är det sällan man ser den typen av avslut som Nalic serverade, det var internationell touch över den manövern.

***
Här är några noteringar;
# Mitt i bedrövelsen presenterade dock ÖFK ett ytterst intressant nytillskott. Nebiyou Perry. fostrad i AIK, vidareutbildad i Köln och nu utlånad från Trelleborg i Superettan, var en ytterst trevlig bekantskap. Det är sällan man ser en debutant ta för sig så mycket som Perry nu gjorde under de 74 minuter han fick. Den ende i hemmalaget som var riktigt bra!

# Ronald Mukiibi har haft en fullständigt misslyckad säsong. En skada tidigt i vintras förstörde större delen av våren, när han väl kom till spel blev det afrikanska mästerskapen. Och nu...? Dassigt försvarsagerande och väldigt få bidrag i offensiven. Om ÖFK ska få någon ordning på sitt spel måste spelare typ Mukiibi börja leverera, det här ser helt formlöst ut.

# Eirik Haugan fortsätter att utvecklas. Stabilt försvarsspel ända fram till att han tvingades ge upp för kramp(?) efter drygt 80 minuter.

# Även om Tom P inte gjorde sin bästa försvarsinsats vid Eskilstunas segermål och stundtals hade svårt att få tag på sin närmaste motståndare (Gustav Jarl) måste man beundra ÖFK-kaptenens inställning.

# På mittfältet saknas just nu de offensiva kvaliteterna, någon som kan operera centralt bakom anfallslinjen, Det finns ingen som vinner den ytan, ingen som tar hand om neddimpande andrabollar, ingen som hugger i en snabb press för att vinna tillbaka förlorad boll. Därför är ÖFK-anfallen numera så korta, förlorad boll är förlorad boll.

# När ÖFK i mitten av den andra halvleken fick en frispark i kanonläge, lite till höger cirka 22 meter från mål (bättre kan det inte bli) och som upplagt för en vass vänsterskytt (Colkett, Islamovic) hade någon snilleblixt (vem?) kommit på att göra en ”variant” med fyra inblandade spelare. Det är ju så huvudlöst så att man häpnar. Naturligtvis blev det pannkaka av det hela, det stod ju i manuskriptet...

# Jamie Hopcutt tog massor av fina löpningar. Men till absolut ingen nytta, just nu är tajmingen noll och bollen studsar och far åt alla håll och kanter. Och hur han kunde undgå att komma till avslut i den första tidiga attacken är för mig en gåta, inte minst med tanke på Hopcutts vassa målhistorik.

# Apropå tajming. Det stämde, i ärlighetens namn, inget vidare för Hopcutts anfallskamrater Islamovic och Aiesh heller.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 2 – Ronald Mukiibi (74) 1, Eirik Haugan (81) 3, Noah Sonko Sundberg 2, Tom Pettersson 3 – Rewan Amin 3, Charlie Colkett 2, Nebiyou Perry (74) 4 – Hosam Aiesh 1, Dino Islamovic 1, Jamie Hopcutt 1. Ersättare: Ludvig Fritzon (74) 1, Marco Weymans (74) 2, Thomas Isherwood (81) spelade för kort tid, betygsätts ej.

Till sist; ÖFK:s tekniske direktör (jag gissar att det ska vara typ sportchef) David Webb lämnade i veckan klubben för nya uppgifter i Huddersfield i den engelska andraligan. Bra så, jag har aldrig tyckt att frånvarande chefer är någon bra lösning. Och är det något som Webb har varit så är det frånvarande. Eller som en spelare sa till mig i veckan: ”Webb, honom har vi inte sett...” Dessutom hävdar ÖFK-källor att han vari inte speciellt billig, heller.

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
Tankar efter vårsäsongen.
2 Augusti 2019 klockan 09:16 av Per Lagerbäck
 

I Div 1 Norrland har åter IFK Östersund överraskat positivt på mig, även om avslutningen var lite knackig. De ligger femma efter att länge skuggat serieledarna Sunnanå på en andra plats, som dock tappades ett par matcher före uppehållet. Nu blir det dock lite upp till bevis, då båda de oerhört viktiga amerikanskorna, målvakten Devonshire och målskytten Johnson, lämnat laget. Inga ersättare tycks vara aktuella, och i det läge man befinner sig tycker jag att man gör helt rätt. Risken för nedflyttning måste betraktas som obefintlig. Risken är dock i takt med att poängen blir viktigare för övriga lag, så kan det bli kärvt att knipa lika många poäng under hösten, och det skulle kunna drabba självförtroendet en del. Dessutom förlorade man häromkvällen DM-semifinalen mot Ope. Årets Div 1 Norrland tror jag dock är lite ihåligare än de senaste åren, och IFK bör kunna hålla sig som ett lag i mitten av tabellen ändå.

I Div 2 Mellersta Norrland finns Ope med i diskussionerna för uppflyttning, trots att jag inte tror att man på egen styrka kan passera serieledarna Kovland. Det finns dock två utvägar kvar. Den ena är att Kovland kanske inte är beredda att ta steget upp i ettan, och endera släpper platsen till tvåan, eller möjligen börjar att spela betydligt sämre i slutet av serien. Detta är dock bara en spekulation. Den andra utvägen har dykt upp åtminstone de tre senaste åren, då lag av olika skäl tackat nej, endera till uppflyttning eller till att vara kvar i div 1. Om dessa avhopp sker efter att serierna lagts, (vilket jag tycker är en skyldighet för lag från Norrland att vänta på, då platsen annars går till de större distrikten söderut, och Norrlandsettan då får allt längre resor) så får bästa tvåan bland de fyra Norrlandstvåorna platsen. Just nu innehar Ope den platsen, se tabell nedan.

Ope har gjort en riktigt bra vårsäsong, med bara ett bottennapp, förlusten hemma mot Stöde. Dessutom utvecklas laget hela tiden, och fem mål mot IFK Östersund i DM visar på en härligt fungerande offensiv. Den delen av laget skulle tveklöst räcka till i årets tvåa.

Ope skulle verkligen må bra av att ta klivet upp inför nästa år, då jag tror att det finns en hel del hunger bland såväl några av de oerhört viktiga rutinerade spelarna, och definitivt hos många av de äldre tonåringarna i föreningen. Kan A-lagets och F17:s ledare dessutom gemensamt och på ett smidigt sätt spela in 02:orna i representationslaget kan något riktigt bra vara på gång.

IFK Östersund 2 gör vad man behöver för att se till att representationslaget har alternativ för spelare som inte får tillräckligt med speltid i ettan fortfarande får tämligen bra matcher. Man blir alltså kvar i tvåan inför nästa säsong, även om man troligen kommer att tappa lite i tabellen.

Tyvärr ser det riktigt kämpigt ut för forna ”storlaget” KD. Endast en poäng så här långt, och inte mycket som tyder på en rejäl förbättring. Dock krävs det inte väldigt mycket för att börja klättra. Ett par segrar så finns man med i striden igen. Tyvärr skulle detta kunna gå ut över Brunflo, som också ligger pyrt till. Brunflotjejerna har dock i de flesta matcher visat att man hänger med, och har faktiskt inte bara haft otur vad gäller skador, utan även på plan. Jag tror att Brunflo fixar kontraktet. En oro i det hela är att det verkar vara oklart om ett eller två lag tvingas ta steget ner från tvåan till trean.

”Tabellen” för Norrlandstvåornas tvåor:

1. Ope 10 8 0 2 38- 9 24 (2.4 p/match)

2. Valbo 9 6 1 2 30-12 19 (2.11 p/match)

3. Kågedalen 10 6 1 3 40-21 19 (1.9 p/match)

4. Clemensnäs 9 5 1 3 28-13 16 (1.78 p/match)

I Div 3 tycks det vara Opes andralag som ligger bäst till, men för att få flytta upp gäller det att förstalaget ger den chansen genom att själva kliva upp ett steg. I övrigt är det ett stort gäng lag som slåss om topplatserna. Främst är det Strömsund, Järpen och Hede/Vemdalen, men även Sveg och kanske Häggenås kan ställa till det med lite flyt. Alla dessa lag visar tidvis upp riktigt bra spel, och skulle med lite tillskott kunna hnatera spel i tvåan. Jag fortsätter alltså att hoppas att ett Jämtlandslag verkligen tar chansen att kliva upp ett steg, även om inte Ope 2 skulle tillåtas att göra det. Härligt förresten att nästan nystartade Häggenås, och helt nystartade Berg gör så pass bra ifrån sig. Sedan upprepar jag mantrat att jag förväntar mig att Frösön och Ås nästa år har representationslag, samt att Ragunda/Östjämtland kanske försöker.

Nu väntar vi med spänning på att matcherna rullar igång, och att Jämtlandslagen i ettan och tvåan visar upp sig från sin allra bästa sida.

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Keita fick visa det han är allra bäst på
29 Juli 2019 klockan 00:38 av Agne Svärd
 

Om det var 21, 23, 25 eller 35 ingripanden har ingen som helst betydelse. Vi kunde alla se att det till sist handlade om målvakten Aly Keita mot Malmö FF och den matchen vann Keita.
Därför lyckades ÖFK spela oavgjort 0–0 mot serieledarna från Skåne och ta en ytterst välbehövlig poäng. Det är sällan, nästan aldrig, som vi får se ett så bra målvaktsspel i alla dess delar som det Aly Keita bjöd på den här stekheta söndagseftermiddagen.
Maximala sex poäng på min börs är ett givet betyg!

Det rådde något annorlunda förutsättningar än de givna när ÖFK tog emot Malmö FF den här gången. Det var varmt på ett sätt som vi sällan, för att säga nästan aldrig, har det på Jämtkraft arena, MFF valde i sitt tuffa spelschema att rotera sin uppställning med sex nya i startelvan jämfört med torsdagens Europaspel i Slovenien och även ÖFK-tränaren Ian Burchnall hade städat i det lag som misslyckades med det mesta nere i Norrköping förra helgen (0–3). Fyra nya fick nu chansen.
Därför var det inte så konstigt att det tog fram till den första extra vattenpausen innan man kunde hitta någon form av struktur i spelet.
Och det var MFF som kopplade det första greppet. Sakta men säkert gled initiativet över till skåningarna samtidigt som vi kunde se att Ian Burchnalls lagbygge hade svårt att kugga samman; inte minst det centrala mittfältet kom ständigt till korta – i både riktningarna.
Men som tur fungerade det desto bättre längst bak i ÖFK-lägret. Trebackslinjen med Eirik Haugan, Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson jobbade hårt och uppoffrande i värmen och det som rann igenom tog Aly Keita hand om med ett par blixtrande parader och några vältajmade störtdykningar framför fötterna på hungriga MFF-anfallare.
Därför stod det också 0–0 i halvtid, men absolut med ett litet plus för laget från Skåneland.

Den andra ronden fick en helt annan karaktär. Redan tidigt i halvleken stod det klart att den pressande värmen hade sugit musten ur många av spelarna, allt färre orkade löpa med de extra meter som man normalt tar alla dagar i veckan. Därför blev också båda lagen relativt ”långa”.

Därmed öppnade också matchen upp sig, det blev lite av ”give and take” över det hela. Det gynnade onekligen Malmö FF.
Och än värre blev det för hemmalaget när Sam Mensiro efter en timmes spel drog på sig sin andra varning för dagen (två ytterst vårdslösa tacklingar, det röda kortet var därför helt givet) och tvingades avsluta matchens sista, som det skulle visa sig, 37 minuter med en man mindre på banan.

Att stå emot MFF i numerärt underläge under så lång tid är i de flesta sammanhang en fullständigt hopplös uppgift.
Men då klev Aly Keita fram med den ena vassa paraden efter den andra. Vi vet ju sedan gammalt att Keita är en alldeles utmärkt närspelsmålvakt, det är i just där han är som allra bäst. Och det var i det spelet han nu fick briljera; Eric Larsson testade ur kass vinkel, Marcus Antonsson hade ett par frilägen och dessutom en sylvass nick efter hörna, Guillermo Molins var framme hur många gånger som helst, Jo Inge Berget testade från nära håll, inhoppande Markus Rosenberg likaså och till sist försökte även Fouad Bachirou (som nästan aldrig tar sig in i motståndarnas straffområde...) med en halvvolleykanon från bara några meter. Ja, jag har säkert missat några MFF-chanser men Keita sprattlade och for – och räddade med alla kroppsdelar. Däremellan såg han till att ta hand om det mesta i luftrummet samtidigt som han fördelade bollar med fötterna till sina lagkamrater.
Det var precis som MFF-tränaren Uwe Rösler så fint sammanfattade efter matchen: ”Keita hade sitt livs dag!”
Så var det säkert. Men faktum är att Aly Keita har en bra säsong bakom sig trots sju missade matcher på grund av skada. Statistiskt (enl sofascore.com) är han fortfarande bäst av seriens ”förstemålvakter” och om man ser till Allsvenskans samtliga keeprar är det bara 17-årige Ian Pettersson (Helsingborg) som kan visa på bättre siffror. Men Pettersson har bara spelat i 51 minuter (ett inhopp i segermatchen mot Sirius)...

***
Här är några noteringar;
# Det måste sägas, Aly Keitas jobb underlättades givetvis av backlinjens uppoffrande arbete. Haugan, Sonko Sundberg och lagkaptenen Tom P är alla väldigt skickliga på att täcka skott, alla tre har fin tajming när de vräker sig fram mot skytten. Dessutom är de svårslagna i höjdduellerna!

# Jag tycker att ÖFK-tränaren Ian Burchnall är väldigt klarsynt i sina snabbanalyser direkt efter slutsignal, våra uppfattningar smälter ofta bra samman. Däremot kan vi ha väldigt olika uppfattningar om laguttagningar. Som exempelvis den mot MFF. Jag kan köpa att Burchnall ville ruska om i gänget efter den helbleka insatsen i Norrköping men Charlie Colkett (tillbaka efter långvarig skada) ihop med Sam Mensiro på det centrala mittfältet var väl som att tappa bort både karta och kompass i orienteringsskogen?

# Apropå Mensiro, hans vårdslösa spel har varit, är och kommer alltid att vara en risk för laget. I backlinjen funkar det oftast, där är arbetsuppgifterna mer renodlade. På mitten fordras en helt annan tajming, där snurrar spelet åt alla håll och Mensiro får då svårt att hålla igen. Den här dagen blev det galet, hela vägen.

# Curtis Edwards sagolika resa i ÖFK-dressen är nu över. Efter 82 allsvenska matcher (mest av alla i laget under de här tre säsongerna), cupspel och Europaäventyr drar han vidare mot nya uppdrag i fotbollens tjänst Det sägs att Djurgården blir hans nya adress (Expressen skrev på söndagskvällen att han har ett 3,5-årskontrakt som väntar hos Stockholmsklubben och vi får säkert veta vad som händer någon av de närmaste dagarna...). Edwards kommer att bli saknad, på alla sätt – av väldigt många!

# Det var en oerhört tung sista del för hemmalaget med den tryckande hettan, en man kort och ett MFF som verkligen gick för tre poäng. Men där fanns ett par perioder som ÖFK gjorde det fantastiskt bra där bolltrygga och passningssäkra hemmaspelare kunde bestämma matchens utseende. Det var imponerande och samtidigt, i mina ögon, avgörande för att en poäng skulle kunna räddas (nejdå, jag har inte glömt Aly Keita...).

# ÖFK har haft en tuff period med dubbelmöten mot IFK Norrköping samt serieledande Malmö FF på besök. Pessimisterna trodde på noll poäng, det blev fyra! Tack, dessa kan visa sig väldigt viktiga när Allsvenskan ska summeras i november...

# Till sist, här är söndagsbetyden (skala 1–6): Aly Keita 6 – Eirik Haugan 4, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 4 – Ronald Mukiibi 3, Sam Mansiro 1, Charlie Colkett (87) 2, Isak Ssewamkambo (45) 3 – Hosam Aiesh 2, Dino Islamovic 2, Jamie Hopcutt (62) 2. Ersättare: Curtis Edwards (45) 3, Rewan Amin (62) 3, Ludvig Fritzson (87) spelade för kort tid, betygsätts ej.

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Bättre än så här blir det inte
27 Juli 2019 klockan 10:42 av Agne Svärd
 

Visst ska vi vara oerhört stolta och glada, till och med sanslöst imponerade av ÖFK:s allsvenska insatser när vi nu hunnit lite mer än halvväggs in på klubbens fjärde år i vår högsta serie. Just nu parkerar ÖFK på 32:a plats i den allsvenska maratontabellen sedan man med årets 19 poäng i bagaget passerat såväl IFK Sundsvall som Brommapojkarna. Högst notabelt i detta: Ingen klubb har tagit så många poäng (160) under sina första fyra säsonger!
Sug gärna på den karamellen, den smakar alldeles utmärkt när vi nyktrat till efter cuptriumf och Europaäventyr och landat i den fotbollsvardag som är bättre än för de flesta. Trots, som vi alla har konstaterat, att det hackat en hel del just den här säsongen.

Men oavsett den rekordsnabba klättingen på elifotbollens stege; det här är givetvis småpotatis när man jämför med söndagens motståndare på Jämtkraft arena. Malmö FF är sedan länge landets ledande fotbollsförening;
# Överlägsen i den allsvenska maratontabellen (84:e säsongen i högsta serien, 3548 inspelade poäng).
# 20 mästartitlar, senaste 2017.
# Spelade final i Europacupen (föregångaren till Champions league) 1979, förlust (0–1) mot Nottingham Forest.
Detta bland mycket, mycket annat. Bättre besök än så kan vi inte få på Jämtkraft arena, åtminstone inte i ”vardagen”.

Det är bara att erkänna; jag var länge en trogen MFF-supporter. När jag växte upp hette idolerna Tore Svensson (en storväxt målvakt som ständigt fick stå i skuggen av Rio-Kalle Svensson, 433 matcher i A-laget), den slitstarke ytterhalven (så hette det då...), Prawitz Öberg (26 landskamper, Guldbollen 1962) som sprang mest av alla samt vänsteryttern Ingvar Svahn (19 landskamper, Guldbollen 1967) som med sin känsliga vänsterfot matade det ena välriktade inlägget efter det andra. Jag följde alla sändningar i Sportradion, kollade söndagarnas Sportspeglar i tv och slukade allt som skrevs i Idrottsbladet (den tidens särklassiga informationskälla för oss sportnördar) om MFF och Allsvenskan. Sedan kom Bosse Larsson (den störste av dem alla, hade varit en världsstjärna även i dagens fotboll!), Lasse Granström, Krister Kristensson, Staffan Tapper, Robert Prytz, Roy Andersson, Janne Möller..., nya segrar och så finalen i Europacupen.

Men någonstans där och då, ungefär när den engelske tränaren Bob Houghton med sin raka fyrbackslinje och det intensiva press-spelet kopplade ett järngrepp om den svenska fotbollen, började mitt intresse för MFF att svalna. Deras fotboll var visserligen mördande effektiv men, i mina ögon, inte alls lika kul att kolla på. Samtidigt hade jag blivit tillräckligt vuxen för att upptäcka det som många pratade om men själv inte sett; den så förhatliga arrogansen, drygheten, stöddigheten.
Kalla det vad ni vill. Men ni förstår; störst, bäst, vackrast går inte hem ens i dessa egotider. Definitivt inte hos mig, tydligen inte hos så många andra heller. Det är därför MFF har så svårt att samla några fans utanför Skåneland, oavsett deras fantastiska framgångar. Och det är ju egentligen ganska trist. Malmö FF har alla verktyg, inte minst pengarna, för att vara loket för hela Sveriges fotboll.
Istället tvingas vi se MFF mot klabbet, säsong efter säsong. Och det är inte klabbets fel...

MFF kommer nu till Östersund som serieledare (jagade av fjolårsmästarna AIK och trean Djurgården) samtidigt som man är mitt uppe i det inledande Europaspelet. Så sent som i torsdagskväll fick man svettas ordentligt (i dubbel bemärkelse, det var svinhett även i Slovenien) när man spelade 2–2 mot NK Domzale i den andra kvalomgången i Europa league.
Men trots de goda resultaten både i Allsvenskan och i Europa så här långt; tränaren Uwe Rösslers lagbygge vill inte riktigt kugga i som det ska. Resultaten kan ingen klaga på, prestationen finns det däremot många som med all rätt har synpunkter på, inte minst med tanke på den kvalitet som finns i den stora spelartruppen och vilka resurser som klubben totalt sett sitter på. I torsdags, exempelvis, var det bara Johan Dahlins inspirerade målvaktsspel som räddade skåningarna från ett ytterst besvärligt läge inför hemmareturen och det är ju inget som imponerar. MFF är ju mitt uppe i sitt seriespel medan Domzale, som ju inte tillhör Europas storheter, snällt sagt. nyss har börjat sin säsong.

Eftersom Europaspelet har högsta prioritet, just nu i alla fall, kan vi kallt(!) räkna med att Uwe Rössler roterar en hel del i sin startelva till mötet med ÖFK. Att exempelvis Markus Rosenberg finns på plan i morgon ser jag som helt uteslutet. Fulla 90 minuter i tryckande hetta i torsdags, 90 minuter på konstgräs i morgon i samma värme och så returen mot slovenerna några dagar senare... Nej, det är inget program för en sliten (fotbollsmässigt) 36-åring som dessutom hatar konstgräs.
Min lilla gissning är att samtliga som satt på bänken i torsdags (förutom målvakten Dusan Malicharek), alltså Jonas Knudsen, Eric Larsson, Franz Brorsson, Romain Gall, Bonke Innocent och Guillermo Molins finns på plan när domaren Martin Strömbergsson blåser till spel.
Det är ju inga dåliga ersättare, som man säger. Men samtidigt ger det naturligtvis hemmalaget en extra chans, så måste man se det.
Men förutsättningen för att det ska gå är givetvis att Ian Burchnall lyckats blåsa i spelarna det syre som så uppenbart saknades i söndags vid 3–0-förlusten i Norrköping. Viljan att ta revansch för den insatsen borde ju vara alldeles uppenbar, på alla fötter!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
Klockren analys av kollapsen i Norrköping
21 Juli 2019 klockan 23:51 av Agne Svärd
 

'Det var åt helvete för dåligt'
ÖFK-kaptenen Tom Petterssons klockrena analys i Cmores sändning direkt efter ÖFK:s 3–0-förlust på Östgötaporten mot IFK Norrköping träffade huvudet på spiken. Tom P sa som det var, åt helvete för dåligt!

Det fanns goda förhoppningar om en bra ÖFK-insats; 2–1-segern mot samma Norrköping för en vecka sedan borde ha fört med sig en kappsäck full av godsaker på den här resan till Norrköping;
# Ett ÖFK fyllt av självförtroede, äntligen en trepoängare efter åtta matcher i svit utan vinst och som spelmässigt gav en del att hoppas på.
# Samtidigt ett vingklippt Norrköping (det är alltid tungt att förlora i matchens sista spark, allra helst när man anser att man inte förtjänar det...) som dessutom skulle spela sin femte match på 14 dagar och där managern Jens Gustafsson verkligen inte roterat i sin trupp utan i stort sett slitit på samma gubbar varje gång.
Av det såg vi absolut ingenting. Norrköping innehöll massor av glöd och energi, ÖFK orkade inte ens med ett riktigt avslut på 93 minuter!
Så fel kan det bli när man försöker räkna ut vad som ska hända...

Förutsättningarna var annars glasklara: Det här var ÖFK:s chans att haka på lagen på den övre delen av tabellen, att ännu en säsong kunna känna doften av Europaplatserna när vi kliver in i den höst som så småningom kommer. Det kan vi nu glömma. Serien har redan nu definitivt skiktat sig (sju lag framtill, nio där bak) och istället kommer vi i fortsättningen att ängsligt tvingas snegla på vad som händer bland de sämre lagen. Omgång efter omgång kommer vi att räkna och spekulera, säkert också att oroas...
För med den här insatsen på näthinnan finns det all anledning att känna oro, inte minst därför att den påminde om en del andra djupdykningar den här sommaren. Jag behöver bara säga förlusterna mot Hammarby, Örebro och Djurgården, då som nu; obefintligt anfallsspel och en irriterande aningslöshet framför det egna målet.

Den här gången kollapsade försvarsspelet i en tiominutersperiod kring halvtidsvilan. Inte minst Ronald Mukiibis klackspark som bäddade för Jordan Larssons 1–0-mål är sånt som man inte vill se på den här nivån. Den bollen måste en så rutinerad kille som Mukiibi kunna se att den bara är att släppa över kortlinjen, passningen var ju totalt ofarlig och Norrköping hade gett upp anfallet när ÖFK-backen serverade bollen på silverfat. Lägg därtill att Noah Sonko Sundberg halkade innan han skulle ingripa före Norrköpings 2–0 (bara 24 sekunder mellan ettan och tvåan...) och att Thomas Isherwood inte hade hunnit bli varm i kläderna innan han blev uppsnurrad av Christoffer Nyman vid 3–0 bara några minuter efter pausfikat.
Tre mål i baken på spelade sju minuter – i ett läge där jag tyckte att ÖFK har klarat sig skadeslösa ur den värsta hemmastormen.
Som jag skrev, det är svårt att sia om framtiden...

***
Några noteringar;

# ÖFK hade tvingats till tre förändringar i startelvan sedan förra helgen. Sam Mensiro och Eirik Haugan var båda skadade, Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson ersatte. På mitten fick nye Alex Purver chansen när Rewan Amin var avstängd. Förändringarna i backlinjen borde ju ha varit till ÖFK:s fördel, Sonko och kapten Pettersson är ju två av klubbens allra finaste pjäser och Purver är ungefär samma typ av spelare som Amin. Men det är inte alltid som teori och praktik går hand i hand...

# Apropå Purver. Visst såg han ut att ha problem med tempot i sin allsvenska debut men han lyckades i alla fall oftast passa bollen till en medspelare (90 procent enl sofascore.com). Det är mer än man kan säga om många av hans lagkamrater den här gången.

# Isak Ssewankambo fortsätter att blanda sina insatser, den här gången var det på minussidan.

# Francis Jno Baptiste har mycket att lära innan han är en fullfjädrad allsvensk artist. Den lovande debuten förra helgen följdes nu upp med 45 helt misslyckade minuter innan han fick sätta sig på bänken. Jag gissar att det dröjer rätt länge innan vi får se Baptiste i startelvan...?

# Även Marco Weymans fick kliva av efter första halvlek. Belgaren tog inte för sig ett smack på sin vänsterkant. Här måste det steppas upp för att jag ska bli nöjd. Han har alla verktygen men använder väldigt få!

# Hosam Aiesh dominerade stundtals sin högerkant i förra mötet med Norrköping där han gjorde tillvaron väldigt jobbig för sin bevakare Simon Skrabb och blev dessutom matchvinnare med sitt sena kontringsmål. Nu var rollerna de omvända, Skrabb gjorde pulvermos av Aiesh dribblingsförsök!

# Bäst, utan tvekan målvakten Aly Keita. Tre insläppta var inte mycket att säga om den här eftermiddagen.

# Till sist, här är alla ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3 – Ronald Mukiibi (70) 1, Noah Sonko Sundberg 2, Tom Pettersson 2 – Hosam Aiesh 1, Isak Ssewankambo 2, Alex Purver 2, Curtis Edwards 2, Marco Weymans (46) 1, Francis Jno Baptiste (46) 1, Dino Islamovic 1. Ersättare: Thomas Isherwood (46) 2, Ludvig Fritzson (46) 2, Jamie Hopcutt (70) 2.

 
Det finns 10 kommentarer att läsa.

 
'Vi ger oss aldrig'
16 Juli 2019 klockan 20:19 av Hasse Thor
 

Östersunds Fotbollsklubb har tagit många segrar genom åren, segrar som varit viktiga gällande tabellplacering eller avancemang. Frågan är om inte lördagens uppgörelse mot IFK Norrköping som i matchens absolut sista spark renderade våra rödsvarta hjältar tre glansfulla poäng efter en lång serie med frånvaro av segerns sötma, i all sin allsvenska vardagslunk tillhör dom absolut viktigaste.

För en sann ÖFK-are kändes dom tre poängen från den grå hjässan och ner till 46:orna. ÖFK har varit en raket dom senaste åren, Daniel Kindbergs orubbliga självförtroende och resultatsökande kaxighet parat med Graham Potters fotbollsmässiga genialitet gav resultat som ingen normalt funtad människa egentligen kunnat drömma om. Det som sedan hänt utanför den kritade rektangeln tänker jag inte beröra, det finns det andra med mer dramatiskt sinnelag som gör bättre.

Att ha ett allsvenskt fotbollslag i stan är något som inte kommer att vara en självklarhet. Här finns inte den kultur som t.ex. Degerfors erbjuder, DIF som åkt upp och ner i dom översta divisionerna men som alltid kommit upp på fötterna. I Jämtland har vi istället varann, vi som varit med på resan och skapat en gemenskap runt fotbollen som man knappt trodde var möjlig. Att vandra ner för ståltrapporna på "Arenan" efter match och insupa atmosfären, kommentarerna från alla åldrar, från olika kön och från många som förmodligen aldrig sett en fotbollsmatch live innan ÖFK:s framfart.

Som sagt, dom tre poängen mot "Peking" var något oerhört viktigt som jag ser det. Framtidshopp o framtidstro och en säkert skön natt för Ian Burchnall efteråt. Ian som egentligen ställdes in för ett "mission impossible" när han efterträdde en ikon men som med sina förutsättningar gjort ett styvt jobb. Spelare är på väg bort, nya på väg in och det är ju så den moderna lagidrotten fungerar och ju längre ner i näringskedjan desto större utfall.

Jag vet att det är för mycket begärt att få samma tryck på läktarna som under euroleague-säsongen då laget dessutom hade profiler som utvecklats fantastiskt. Jämtkraft Arena är dock samma fina mötesplats och skall vi mota alla "domedagsprofeter" i grind så gäller det att alla både på plan och runt omkring anammar klubbens motto: "Vi ger oss aldrig."

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Det här var Ian Burchnalls dag
14 Juli 2019 klockan 23:40 av Agne Svärd
 

Det finns massor av skäl att jubla efter ÖFK:s 2–1 mot IFK Norrköping;
# Första segern sedan den 29 april (Helsingborg 3–0 hemma, efter det fem oavgjorda och tre förluster).
# Ett skutt i tabellen (nu åtta) som gav ett fint avstånd till lagen som jagar bakifrån.
# Hosam Aiesh blev den matchvinnare som han egentligen är men som vi inte sett mycket av den här sommaren.
# En seger som också betyder att stöket kring klubben inte behöver stjäla alla rubriker de närmaste dagarna.
Bland annat.
Men framförallt så gläds jag över den viktiga trepoängaren för tränaren Ian Burchnalls skull!

Jag har ingen aning om Burchnall är fågel eller fisk som fotbollstränare. Men det jag definitivt vet, förutom att han är ytterst sympatisk att möta och att han bara är i början av sina karriär, är att han har banne mig inte haft något flyt i jobbet sedan han kom till klubben för ett år sedan. I mina ögon, trots att han fick en pangstart, har det blåst en ständig motvind i hans försök, det hopplösa, att förvalta arvet efter mirakelmannen Graham Potter. Skador och åter skador har kantat den här årslånga resan. Några är Burchnall själv förmodligen ansvarig för (där han inte riktigt haft koll på förhållandet mellan arbete och vila utan tagit ut lite för mycket av några spelare men det är sånt som drabbar alla tränare...), andra har varit rena oturen.
Och har det inte varit skador så har det handlat om avstängningar och annat trassel.
Det finns några tillfällen där den stora spelartruppen varit så decimerad att det knappt räckt till en startelva och definitivt inte en bänk av allsvenskt snitt! Och högst troligt har också kvaliteten på träningarna blivit kraftigt påverkad av manfallet.

Men Burchnall har gnetat på, utåt sett ständigt på gott humör. Och i eftermiddag gav det full utdelning på ett sätt som är det allra roligaste; att vinna när det egentligen ser rätt kritiskt ut (på mer än ett sätt) och dessutom få göra det i matchens sista spark!

Så här var det; efter en tämligen jämn (och riktigt bra, det var i varje fall två lag som gärna ville anfalla) första halvlek kopplade Norrköping ett litet grepp om matchen. Inte ens Dino Islamovic något överraskande 1–0 (56:e min, Hosam Aiesh inspel, Curtis Edwards skott och Dino som fick med sig returen från en Norrköpingsförsvarare på bröstet och klippte till med vänstern) gav ÖFK kommandot, snarare tvärtom. Norrköping petade in ytterligare en offensiv kraft (Jordan Larsson), tog ett ännu fastare grepp om spelet, kvitterade till 1–1 (Jordan Larsson, förstås, hans tionde mål den här sommaren) och förstärkte sedan sitt artilleri med Kalle Holmberg samtidigt som ett kroknade hemmalag fick såväl Sam Mensiro som Eirik Haugan utslagna ur sin trebackslinje och därmed också en organisation i upplösning.
Ja, då var det sannerligen inte mycket som talade till ÖFK:s fördel. Det kanske ni förstår...

Men det sargade hemmalaget stod pall, det som rann igenom försvarslinjen tog Aly Keita (tillbaka i målet efter spel i afrikanska mästerskapen) väl hand om.
Tiden rann liksom i väg, det blev tre extra minuter och efter två fick Norrköping en frispark mitt på egen planhalva. Simon Skrabb tog hand om den, övriga laget kommenderades upp till ÖFK:s straffområde. Norrköping gick verkligen för tre poäng...
...men Skrabbs boll blev aningen för kort för att hota hemmalaget, Curtis Edwards rensade undan, bollen gick via Francis Jno Baptistes känsliga skarv till Hosam Aiesh, fortfarande på den egna planhalvan. Aiesh satte full fart mot Norrköpings mål, stackars Skrabb visste inte om han skulle attackera Aiesh eller täcka ut mot höger där Jamie Hopcutt följde med i löpningen...
Skabb valde Hoppcutt – och Aiesh fick fritt fram mot Isak Pettersson i Norrköpings mål, jagande Gudmundur Thorarinsson (planens gigant) hann aldrig i kapp och Pettersson var chanslös när Aiesh efter sin 60-metersrepa skarpsköt med vänstern.
2–1 till ÖFK i matchens sista spark, vilken upplösning på dramat!

Att jag väljer att lyfta fram Burchnall (bland många hjältar den här eftermiddagen) beror på att jag tycker att han gjorde allt rätt i sin laguttagning den här gången. Med Noah Sonko Sundberg och Thomas Isherwood avstängda och Tom Pettersson inte klar för startelvan (men tillbaka på bänken efter lång skadefrånvaro) hade ÖFK-tränaren lätt kunnat gå vilse redan i backlinjen.

Nu blev det rätt, helrätt! Burchnall valde en treback med Sam Mensiro centralt, Ronald Mukiibi till höger och Eirik Haugan till vänster. Hosam Aiesh och Mars Weymans blev wingbacks, offensiva sådana. Här kan man tala om succé i första försöket tillsammans, åtminstone under den första timmen då Norrköping hade mycket svårt att spela sig igenom hemmalagets försvarslinje.

Burchnall valde också att att ge Francis Jno Baptiste chansen som spets, 19-åringens första professionella möte med seniorer i tävlingssammanhang. Baptiste förvaltade sitt pund på bästa sätt och gav ÖFK anfallet en egenskap som vi inte sett så mycket av den här säsongen, att jaga in på ytan bakom motståndarförsvarets backlinje.
Visst, det ser lite kantigt ut många gånger och bollen kan fara åt vilket håll som helst. Men Baptistes speed är inte att leka med och till slut fick han också bidra till ÖFK:s segermål då hans smarta skarv öppnade vägen för Aiesh och 2–1.

Att Ian Burchnall dessutom lyckades reda ut kaoset 20 minuter före slutet när såväl Mensiro som Haugan tvingades kasta in handduken med bara ett par minuters mellanrum och dessutom skapa en organisation mäktig att fixa ett avgörande får ÖFK-tränaren ta som grädde på moset den här gången.
Det var Burchnalls dag, helt enkelt. I ett mycket pressat läge tog han bara bra beslut!

***
Här är några noteringar;
# Jag blev glad när jag, i backbristens tider, såg att Sam Mensiro fick spela i mittförsvaret. Det är där han gör sina bästa matcher. Men jag är medveten om att konkurrensen är tuff, åtminstone i normalfallet.

# Isak Ssewankambo har verkligen blandat i sina insatser. Nu var han åter som bäst även om det såg lite äventyrligt ut när han i slutskedet tvingades ta plats till vänster i trebackslinjen. Men med sin snabbhet (kolla löpstilen, visst liknar han Ken Sema?) lyckades han reda ut även det problemet.

# Rewan Amin tog årets i särklass klaraste varning när han mitt på egen planhalva fångade in Jordan Larsson i en kontring i andra halvlek. Det kortet var inte bara gult, det måste minst ha varit minst orange...

# Hosam Aiesh gjorde sin bästa insats för året, det är så här han ska se ut. I första halvlek var han ett ständigt hot mot Norrköpings vänsterförsvar som inte alls hade fart för att stoppa Aiesh. Och om det inte vore för att Aiesh är just Aiesh så hade ÖFK fått en straff när dribblingskungen snurrade upp Skrabb och Thorarinsson men fastnade i den sistnämndes ena fot. Men domarna vet att Aiesh faller lätt..., det straffade(!) sig den här gången. Också!

# Dino Islamovic hade en bra andra halvlek i mötet med Sirius för en vecka sedan när han fick spela lite mer tillbakadraget. Samma roll den här gången och Dino gjorde åter en stark insats. Ett mål borde dock ha varit två, den chans han själv skapade i första halvlek får man inte missa! (Samtidigt som målvakten Isak Pettersson gjorde en kanonräddning, det måste påpekas).

# Mera skador, nu på Mensiro och Haugan, oklart hur svåra. Även Marco Weymans tvingades ge upp tio minuter före slutet. Men Tom Pettersson och Jamie Hopcutt var i alla fall tillbaka efter lång frånvaro och fick lite speltid. Tack för det!

# Norrköping, som nu inlett sitt Europaäventyr, valde att göra bara två förändringar i den startelva som slog Häcken förra helgen och även besegrade Saint Patricks i Dublin i torsdags. Jag trodde att Jens Gustafsson skulle rotera mer i sin trupp. Nu vet ÖFK att Norrköping inte har så mycket mer att komma med när lagen möts om en vecka, däremot är jag ganska säker på att ÖFK-elvan ser annorlunda ut...

Till sist, ÖFK-betygen (skala 1–6) enligt uppställningen 3-5-2: Aly Keita 4 – Ronald Mukiibi 3, Sam Mensiro (75) 3, Eirik Haugan (77) 3 – Hosam Aiesh 4, Rewan Amin 3, Isak Ssewankambo 4, Curtis Edwards 4, Marco Weymans (84), – Dino Islamovic 4, Francis Jno Baptiste 3. Ersättare: Tom Pettersson (75) 3, Ludvig Fritzson (77) 3, Jamie Hopcutt (84) spelade för kort tid,betygsätts ej.

 
Det finns 9 kommentarer att läsa.

 
ÖFK, Al-Hakim och billiga straffar
6 Juli 2019 klockan 23:36 av Agne Svärd
 

Ytterligare en värdefull poäng när ÖFK spelade 1–1 mot Sirius på Studenterna i Uppsala. Men det hade blivit tre om inte domaren Mohammed Al-Hakim för, som det känns, femtielfte gången bestämt sig för att jävlas med klubben och ge motståndarna en straff som bara han och några enögda hemmasupporters kunde hitta. Senast det hände var i slutet av oktober förra hösten när ÖFK föll i Norrköping.
Den var så billig så jag nästan skämdes över Al-Hakims beslut.
Lika billigt var det nu; Eirik Haugan satte handen i bröstet på Sam Lundholm när Siriusspelaren utmanade ÖFK-spelaren i straffområdet tio minuter före slutet och Lundholm stöp som en klubbad oxe. Al-Hakim gick på den blåsningen.
Och det sämsta av allt: Al-Hakim har stått alldeles utmärkt placerad när han tagit sina beslut. Själv misstänker jag alltid bristande fotbollskunskap när jag ser den här typen av domslut, Al-Hakim kan sin regelbok men kan inte läsa av situationen.

ÖFK har nu spelat åtta matcher sedan man senast vann, 3–0 mot Helsingborg i slutet av april. Fem har slutat oavgjorda, tre har förlorats. Det är inget katastroffacit men en poäng ger dålig utdelning i tabellen. Men å andra sidan; presterar man en så dålig halvlek som den första i eftermiddags då förtjänar man inga poäng över huvud taget. Försvarsmässigt var det helt okej, anfallsmässigt rent bedrövligt. En snabb kontring där Hosam Aiesh avslutade svagt och en Aiesh-dribbling med misslyckat inspel, det var allt. Resten platsar enbart i papperskorgen!
Så här var det; Sirius (som de flesta andra lag den här säsongen) mördade med sin höga press alla ansatser för ÖFK att bygga upp sitt spel bakifrån, det var inte många gånger som ÖFK lyckades passera mittlinjen med någon form av tanke och organisation. Hemmalaget gjorde Sixten Mohlin, Sam Mensiro och Thomas Isherwood till spelförare, det har dom inga fötter till att klara – åtminstone inte den här gången. Och någon plan B hade ÖFK, trist nog, inte att bjuda på i den första ronden.

Det blev bättre i andra halvlek, klart mycket bättre. Marco Weymans ersatte en otajmad Isherwood på vänsterkanten (Isak Ssewnkambo tog backplatsen med Weymans framför sig) Curtis Edwards fick en lägre utgångsposition och kunde därifrån sköta uppspelen med sin sköna passningsfot. Och längst fram kröp Dino Islamovic och Alhaji Gero närmare varandra.
Genast hade vi ett nytt ÖFK-lag på banan som spelade fotboll på Sirius planhalva istället för i och kring Sixten Mohlins straffområde!
Det gav bland annat det här:
# 46:e min: Dino Islamovic frispelar Alhaji Gero men Gero lyckas på ett närmast mirakulöst sätt skjuta utanför Siriusmålvakten Lukas Jonssons vänstra stolpe (hur gick det till?).
# 51:a min: Gero får sin revansch när han, åter framspelad av Islamovic, ställs öga mot öga med Lukas Jonsson. Geros första fullträff för året ger ÖFK ledningen med 1–0.
# 58:e min: Hosam Aiesh serverar Islamovic ett kanonläge men där visar Islamovic inget som påminner om en potentiell skyttekung. Det finns ingen som helst beslutsamhet i agerandet när han vinklar bollen långt utanför med sin vänsterfot. Visserligen blir ÖFKforwarden störd bakifrån men där ska det faktiskt bara smällla!
# 83:e min: Bara tre minuter efter Sirius straffkvittering får Alhaji Gero ännu ett friläge. Den här gången skjuter han rakt på Siriusmålvakten.

***
Här är några noteringar;
# Sixten Mohlin använder sig av många okonventionella metoder i sitt målvaktsspel. Det ser inte säkert ut, snarare tvärtom, men det viktiga är trots allt att han står i vägen för bollarna...

# Noah Sonko Sundberg var grinigare än vanligt den här eftermiddagen. Men jag förstår varför – alla som möter Siriusfowarden Philip Haglund tappar humöret...

# Eirik Haugan orsakade Sirius straff. Men å andra sidan svarade han för matchens brytning när han i mitten av andra halvlek fångade in nämnde Haglund i fritt läge framför Sixten Mohlin.

# Thomas Isherwood är långt ifrån den form han visade i början av serien, den halvlek han fick vara med var verkligen inte bra. Dessutom drog han på sig ytterligare ett gult kort, hans sjätte för säsongen, och är därmed avstängd (för andra gången!) i hemmamötet med Norrköping nästa söndag.

# ÖFK:s mittfält (samma gubbar som senast mot Göteborg) hade ingen riktigt bra dag, åtminsone som enhet. Curtis Edwards var den ende som såg till att passningarna gick till en medspelare, Rewan Amin jobbade hårt med varierande framgång medan Isak Ssewankambo var lika blek den här gången som han var bra mot Göteborg. Han kom helt enkelt aldrig in i matchen.

# Jag blev jätteglad när Alhaji Gero äntligen fick göra ett mål (jag hade dömt ut honom totalt minuterna innan när han brände sin första möjlighet...) men jag inser att han aldrig kommer att bli att lita på som målfabrikör. Han har inte de egenskaperna. Men han har en del andra, absolut!

# Dino Islamovic behövde en halvlek på sig för att komma igång efter sommarvilan och avstängningen senast. Förutom två genialiska instick till Gero (bland annat) hjälpte han Sixten Mohlin att freda det egna målet när Marco Weymans styrde bollen åt fel håll efter en Siriushörna.

# Högersidan är just nu ÖFK:s offensiva sorgebarn. Sam Mensiro (återigen vikarierande lagkapten) passar nästan alla bollar till sina kompisar i backlinjen och bidrar inte med ett smack framåt samtidigt som Hosam Aiesh åter gjorde en blek figur. Kan det vara så att Aiesh behöver få en annan högerkompis än Mensiro för att fa fart på sitt spel? Det här funkar i varje fall inte.

# Här är betygen (skala 1–6): Sixten Mohlin 3 – Sam Mensiro 2, Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood (46) 1, Rewan Amin 3, Isak Ssewankambo 2, Curtis Edwards 4 – Hosam Aiesh 1, Dino Islamovic 3, Alhaji Gero 3. Ersättare: Marco Weymans (46) 2.

***
Till sist; ÖFK:s ekonomiska läge blev den här veckan föremål till förgiftad debatt (vilken gång i ordningen de senaste åren?) sedan sponsorn Nils-Åke Hallström (Industrikoncernen Hallströms) i en intervju med LT:s Jens Stenman uttryckt sin oro över läget och varnade för en framtida konkurs. Givetvis fick Hallström, LT och ÖP (där texten också publicerades) på käften av de ÖFK-talibaner som alltid rycker ut till klubbens försvar. Och ÖFK:s styrelse fann sig föranlåten att komma med ett uttalande på klubbens hemsida där man hävdar att kritikerna (Hallström och andra) inte begriper skillnaden mellan föreningsdriven verksamhet (exempelvis elitfotboll) och vinstdrivande bolag.
För att riktigt understryka att det är ordning i kassaboken skriver man ”ÖFK är en av få elitklubbar i Sverige som per 2018-12-31 inte hade någon checkräkningskredit”.
Fan vore väl annat när klubben under de senaste två åren cashat in drygt 73 miljoner på sitt Europaspel och dessutom under 2018 sålde spelare för 67 miljoner kronor. Sammanlagt 140 miljoner (utöver den sedvanliga intäktsmassan som är betydande i de här sammanhangen)!

Men redan när vi gick in i det här året såg alla som har minsta kunskap om föreningsekonomi att ÖFK:s budget var underfinansierad, dessutom helt beroende av spelarförsäljningar (20 miljoner). Och sedan dess har verkligheten slagit brutalt mot klubben; sponsortapp (kommunen och Östersundshem exempelvis) och minskade publikintäkter ger direkta och tuffa effekter i kassakistan samtidigt som klubbens kostym såväl sportsligt spm administrativt är för stor.
Och när vi nu hunnit halvvägs in på 2019 har, vad jag fått veta, ÖFK redan tvingats två checkräkningskrediter på sammanlagt fyra miljoner för att klara av att hantera utgifterna. Och det räcker ändå inte; spelarnas junilöner kom inte när de skulle (åtminstone inte för alla, några var dessutom tvingade att ta hjälp av sina respektive agenter för ut att få pengarna), verksamheter i samband med ÖFK:s hemmamatcher har inte fått betalt för sina insatser, klubben har haft skulder till Skatteverket som påverkat att några av de utländska spelarna inte kunnat få svenskt personnummer (och då blir deras tillvaro rätt krånglig...) inom rimlig tid.

Till och med jag, som inte är någon ekonomisk expert, begriper att när man inte kan betala räkningarna, åtminstone inte i tid, så är läget bekymmersamt. Nu är det visserligen en ganska vanlig företeelse i sportens värld men när det gäller ÖFK så har ju förutsättningarna för en sund och stabil ekonomi varit osedvanligt goda de senaste åren med tanke på de 140 miljonerna, då ska man inte kunna hamna i den här situationen.
ÖFK-styrelsens inlaga i den här frågan tyder på en bristande självinsikt. Men antingen vet den något som vi andra inte känner till eller så inser den inte digniteten på problemet. Och då brukar det, förr eller senare, gå åt helvete!
Jag tycker att det finns all anledning för ÖFK att ta Nils-Åke Hallströms varnande ord på största allvar istället för att undersöka möjligheten att industri-vd:n ska ha uppträtt illojalt mot det sponsorkontrakt han tecknat med klubben. Det gagnar definitivt ingen.

.

 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
30 Juni 2019 klockan 15:00 av Haldo Jonsson
 

Den 5:e juni skrev jag lite funderingar runt skadeläget i ÖFK. Lagledningen hade även uttalat att uppehållet utifrån den befintliga skadesituationen mm kommer lämpligt. Efter matchen 190629 mot IFK Göteborg visar det sig att situationen fortsatt är bekymmersam. Jag vill därför fördjupa mina tankar runt detta.

Det är alltså inte utan att jag undrar hur det kan komma sig att så många spelare i ÖFK är skadade och det samtidigt. Dessutom är det ett fenomen som varat under lång tid. Till och med innan Ian Burchnall blev tränare. Det vill säga med flera samtidigt skadade spelare. Skadeläget verka ju även vara relativt värre än i andra allsvenska klubbar, vilket borde utesluta underlaget (= konstgräset) som orsak. Flera andra av dessa klubbar har ju också konstgräs.

En ytterligare faktor är de långa rehabtiderna. Jag kan faktiskt inte påminna mig en skadad spelare, där spelaren återkommit, i spelbart skick, inom maximalt en vecka. ( Kanske har jag missat någon, men det har i vart fall inte varit vanligt förekommande).

Frågan eller egentligen frågorna kvarstår alltså:

Varför är det alltid många spelare skadade?
Varför så långa rehabtider?
Fråga nummer 1 ovan lämnar jag tills vidare obesvarad. Jag kan naturligtvis spekulera i orsaker, men det leder knappast någonstans. Däremot bör någon ta tag i frågeställningen och verkligen bottna i orsakerna.

Fråga nummer 2 vill jag dock kommentera. Inte för att jag är medicinsk kunnig eller har mer än ordinära fysiologiska kunskaper, utan för att jag, sedan min tid som fotbollstränare, har mångårig praktisk erfarenhet av skador och rehab. Jag har tränat ungdomslag, herrjuniorer, herr och damseniorer, dock på en beskedligare serienivå än allsvenskan.

Uttänjda ledband, blödningar i mjukdelar, (t ex typ lårkakor) och muskelskador i allmänhet är ju vanliga skadetyper. Det finns givetvis värre skadetyper såsom trasiga korsband, benbrott, hjärnskakningar mm. Dessa senare skadetyper kräver normalt lång rehabiliteringstid och det är inget konstigt med det. Det jag ifrågasätter är rehabiliteringstiden för mjukdelsskadorna. Jag vet inte exakt vilka diagnosticerade skador de drabbade ÖFK-spelarna har, men jag tror mig ana att nämnda mjukdelsskador finns bland dem.

Vila är ju ett vanligt botemedel. På min tid var t ex läkarordinationen för uttänjda ledband sex veckors vila. Sedan kunde försiktig träning påbörjas. För övriga mjukdelsskador var vilotiden varierad beroende på skadetyp. Tid är ju kritisk för en idrottare. Rehabtiden bör därför vara så kort som möjlig. Jag hade svårt att acceptera vila som enda åtgärden, utan sökte även andra behandlingsmetoder. Allt för att snabba på rehabiliteringen. Det fanns även då naprapater, ultraljud, kylbehandling, kall och varm behandlingar mm att tillgå.

Låt mig bara nämna en situation där en av mina seniorspelare på kvällen i en tisdagsmatch drabbades av stukning i fotleden, dvs uttänjda ledband med påföljande mjukdelsblödning. Hon spelade matchen färdigt, trots skadan. Direkt efter matchen fick hon högläge och kylpåsar runt ankeln. Detta för att begränsa skadan. Nästa match var påföljande helg. En viktig match för tabellplaceringen. Den skadade spelaren var vår libero, en mycket betydelsefull spelare för laget. Läkarordinationen blev sex veckors vila, men jag och spelaren var överens om att sätta in allt vad som den tidens medicinska och fysiologiska kunskap kunde erbjuda och det redan från onsdag morgon. Vi satte inga förhoppningar om att få henne i spelklart skick till kommande match, men vi ville inte heller acceptera en lång rehabiliteringstid.

Hon genomgick fler gånger per dag chockbehandlingar med värme och kyla. Dessutom även ultraljud. När det blev dags för nästa match, bara drygt fyra dygn senare ville hon pröva att värma upp för att se om hon skulle kunna spela. Hon väljer att spela och genomför matchen på ett mycket bra sätt. Hon hade inte heller några skadekänningar överhuvudtaget därefter. Jag har faktiskt, vare sig före denna händelse eller därefter, någonsin hört om en motsvarande rehabiliteringstid för denna typ av skada. Det var som ett mirakel hände. Oaktat om det var ett mirakel eller inte så förkortades rehabiliteringstiden från många veckor till mindre än en. Min fundering är därför om ÖFK försöker göra allt som går för att få spelarna spelbara. Min verklighet har visat att gamla rehabsanningar starkt kan ifrågasättas.”

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
0-0 var en seger med de här förutsättningarna
29 Juni 2019 klockan 23:08 av Agne Svärd
 

Naturligtvis finns det massor som hade kunnat göras bättre men för mig känns ÖFK:s 0–0 mot seriefyran IFK Göteborg i den allsvenska omstarten som en seger.
Jag menar; under de här förutsättningarna!

ÖFK kom till spel med en hel startelva borta sedan Allsvenskan gick till sommarvila för fyra veckor sedan. Utgångna kontrakt (Morrison och Tekie), mästerskapsspel i Afrika (Keita och Mukiibi), avstängning (Islamovic) och så den långa skadelistan som man kan tapetsera en hel fondvägg med (Tom Pettersson, Hopcutt, Sellars, Colkett, Kpozo och Simon Kroon). Det är avbräck som skulle kunna sänka vilken allsvensk förening som helst, tar man dessutom i beaktande de tunga spelarförluster klubben bär med sig i bakfickan sedan förra säsongen blir man nästan mörkrädd över utvecklingen och de möjligheter som tränaren Ian Burchnall har att jobba med.
Burchnall lyckades i alla fall skrapa ihop en startelva plus fem spelare på avbytarbänken (där Marco Weymans var den ende med lite rutin från de här sammanhangen, övriga fyra helt oprövade kort, två platser till och med obesatta...) Det var nu en synnerligen lätt uppgift, alternativen var ju inte så många...
Det hela landade i en 4–3–3-uppställning enligt den här modellen; Mohlin – Mensiro, Haugan, Sonko Sundberg, Isherwood – Amin, Ssewankambo, Edwards – Aiesh, Gero, Fritzson. Den har vi inte sett tidigare!

Som sagt: med de här förutsättningarna ska man inte kunna matcha ett allsvenskt topplag. Men det gjorde ÖFK, gott och väl. Man var inte ett dugg sämre än IFK Göteborg, låt vara att ”Blåvitt” hade en gyllene chans att avgöra matchen i det absoluta slutskedet då inhopparen Emil Holm i sin allsvenska debut fick läget läge men där Sixten Mohlin i ÖFK-målet gjorde en blixtrande fotparad.

Men som helhet var det här en rätt sömnig tillställning utan riktig energi. ÖFK hade sina perioder, Göteborg sina. Men inget av lagen kunde ta kommandot och dominera under längre perioder, passningsspelet var bitvis slarvigt i båda lägren, antalet målchanser lätträknade och den enda riktigt heta var den ovan nämnda. I övrigt hade de båda målvakterna, Sixten Mohlin och Ioannis Anestis, full kontroll över det lilla som utspelade sig i och kring de två straffområdena.

***
Här är några noteringar;
# Ian Burchnall valde att ge Isak Ssewankambo en central roll på mittfältet. Ssewankambo tackade för förtroendet och levererande sin hittills bästa insats i ÖFK-dressen!

# Men om jag hade varit i Burchnalls kläder hade jag efter den första halvleken, med tanke på hur matchbilden såg ut, plockat Sam Mensiro av banan, flyttat ut Ssewankambo till höger och satt in Marco Weymans till vänster på mitten. Mensiro var första 45 den givna uppspelspunkten för ÖFK ute till höger kring mittlinjen (Göteborg brydde sig inte ett dugg om den vikarierande ÖFK-kaptenen) och det gick inget vidare. Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen; Mensiros kvaliteter ligger inte på den offensiva sidan om mittlinjen och den här gången blev han rejält avslöjad. Där hade ÖFK sin chans att skaffa sig ett momentum i matchen, att få till lite mera kräm i sitt anfallsspel. Den möjligheten brände man. (Dessutom var Mensiros samarbete med Hosam Aiesh obefintligt, de såg inte alls ut att förstå varandra.)

# Aiesh fick för övrigt kliva av efter 76 minuter. Aiesh såg en aning förvånad ut men det var ett bra beslut av ÖFK-tränaren. Aiesh hade inte sin bästa dag, långt därifrån. Men framförallt slapp Aiesh ta ut det sista ur sina skadedrabbade ben och det var bra för såväl Aiesh som ÖFK om man blickar lite framåt.

# Noah Sonko Sundberg ser ut att ha konserverat sin fina vårform. Utmärkt nästan alla gånger före sommarvilan, lika bra även nu.

# Sixten Mohlin stod rätt placerad de få gånger som Göteborg hotade. Men spelet med fötterna såg lite väl hasardbetonat ut vid några tillfällen, åtminstone enligt min smak.

# 23 nya regler, de flesta behöver vi som tittar på inte bry oss om..., gäller efter den allsvenska omstarten (de flesta ligor världen över startar efter sommaren och där blir det en mera naturlig övergång) och det trasslar naturligtvis till det för spelare, kubbar och funktionärer när det sker mitt i en säsong. Eftersnacket kom att handla en hel del om detta (Göteborgstränaren Poya Asbaghi var upprörd över samarbetet med domaren Kristoffer Karlsson). Det jag reagerade mest på av nyheterna var att ÖFK inte såg ut att ha lärt sig att man vid insparkar inte längre behöver befinna sig utanför straffområdet för att ta hand om bollen från målvakten.

# Förutom Weymans satt reservmålvakten Andrew Mills, Henrik Bellman, Francis Jno Baptiste och 16-årige Pontus Kindberg från den egna akademien på avbytarbänken. I den kvartetten var den samlade allsvenska erfarenheten vid avspark några minuters inhopp av Bellman. Nu fick Bellman känna på allsvenskt tempo i ytterligare en dryg kvart medan Baptiste fick göra ett inhopp i slutet av matchen. Alltid något, sa han som passerade Åmål...

# Det nykomponerade mittfältet med Rewan Amin (i en mer offensiv roll än vi sett honom tidigare), Ssewankambo och Curtis Edwards jobbade hårt för att hjälpa backlinjen att hålla tätt. Det gjorde man alldeles utmärkt. Däremot orkade man inte bidra med tillräckligt mycket i offensiven för att ÖFK skulle kunna hota sina motståndare på allvar.

# ÖFK har haft ett rätt torftigt anfallsspel den här säsongen, det har gällt från första träningsmatchen fram till nu med några få enstaka undantag. 13 mål i Allsvenskan så här långt, ett mål i snitt per match, är rätt avslöjande. Men den här gången tror jag inte att Ian Burchnall prioriterade offensiven, det viktiga var att organisationen höll ihop. Och det gjorde den.

# Dagens resultat betyder att IFK Göteborg fortfarande inte har klarat av att vinna på Jämtkraft arena efter fyra försök (två ÖFK-vinster, två oavgjorda). Anrika ”Blåvitt” gör nu sin 87:e säsong i Allsvenskan, ÖFK sin fjärde. De skiljer alltså 83 säsonger i erfarenhet mellan de två klubbarna, dessutom cirka 3.300 allsvenska poäng!

Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Sixten Mohlin 4 – Sam Mensiro 2, Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood (61) 3 – Rewan Amin 3, Isak Ssewankambo 4, Curtis Edwards 4 – Hosam Aiesh (76) 2, Alhaji Gero (90) 2, Ludvig Fritzson 3. Ersättare: Marco Weymans (61) 3, Henrik Bellman (76) 2, Francis Jno Baptiste (90) betygsätts ej.

Fotnot: ÖFK:s nästa match spela mot Sirius (Uppsala) på bortaplan den 6 juli.

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Junivilan har inte varit till ÖFK:s fördel
28 Juni 2019 klockan 23:22 av Agne Svärd
 

April månad bjöd på den bästa starten poängmässigt så här långt i Allsvenskan, maj blev däremot den sämsta. Det gav tillsammans 14 poäng och en tiondeplats efter tolv spelade omgångar för ÖFK.
Om jag ska sätta ett betyg så blir det knappt godkänt, absolut inte mer.
När nu ÖFK omstartar i morgon eftermiddag mot IFK Göteborg efter fyra veckors uppehåll finns det all anledning att känna oro, faktiskt en ganska stor sådan, inför fortsättningen. Insatserna i maj, sett till såväl poäng som prestation, har onekligen satt sina spår och dessutom har junivilan sannerligen inte varit till ÖFK:s fördel. Snarare tvärtom!

Efter att ha följt träningsrapporterna ser det ut ungefär så här inför mötet med Göteborg;
# Lämnat klubben: Ravel Morrison och Tesfaldet Tekie (samt målvakten Kelland Absalom som fick sparken efter sin rattfylla men han behöver vi inte sakna, det var en reservlösning).
# Spelar afrikanska mästerskapen: Aly Keita, Ronald Mukiibi.
# Avstängd: Dino Islamovic (tre varningar)
# Rehabtränar: Charlie Colkett, Jerell Sellars, Jamie Hopcutt, Tom Pettersson, Patrick Kpozo, Simon Kroon. (Några av de här finns säkert med på bänken i morgon, knappast att någon får plats i startelvan. Ian Burchnall brukar inte jobba så).

Det här betyder naturligtvis att ÖFK-tränaren verkligen inte har många valmöjligheter när han ska formera sitt lag den här gången, situationen ser faktiskt värre ut än den i höstas då Burchnall vid några tillfällen tvingades spela med en synnerligen tunn avbytarbänk på grund av alla skador. Jag skrev då att jag tyckte synd om honom, vad tror ni jag tycker nu?
Jag gissar på den här startelvan (typ 4-4-2): Sixten Mohlin – Sam Mensiro, Eirik Haugan, Noah Sonko Sundberg, Thomas Isherwood – Ludvig Fritzson, Rewan Amin, Curtis Edwards, Marco Weymans – Hosam Aiesh, Alhaji Gero.
På bänken: Andrew Mills (målvakten som äntligen är tillbaka efter alla motgångar), Isak Ssewankambo, Henrik Bellman, möjligen Francis Baptiste om han är skadefri samt några av ”rehabgubbarna”.
Ja, som ni förstår av raderna här ovan; efter en månad där batterierna skulle laddas ser det sämre ut än före sommaruppehållet. Och redan då var det illa...
Givetvis hade jag hoppats på att spelare som Colkett, Hopcutt och framförallt lagkaptenen Tom P skulle vara i full matchform till den här omstarten. Det är dom inte!
Det här skadetrasslet, som verkligen inte är normalt på något sätt, kommer dessvärre att (för)följa ÖFK genom hela säsongen, hemska tanke.

***
Några noteringar;
# Två matcher har redan spelats den här veckan: IFK Norrköping övertygade stort när man slog AIK borta på Friends arena med 2–0 och i kväll fick Henrik Larsson en pangstart som nygammal tränare i Helsingborg via 1–0-seger borta mot Örebro. Om de resultaten kan man säga att Norrköping tog viktiga steg mot den topp där man ska finnas, att Helsingborg fick ny luft i bottenstriden och att ÖFK avancerade upp till nionde plats då man passerade Örebro på bättre målskillnad...

# Jag hoppas att det var fler än jag som lade märke till Norrköpings båda mål mot AIK; vänsterhörnor slagna inåtvridna (Lars Gerson) mot ytan strax framför första stolpen där Christoffer Nyman styrde bollen i nät med huvudet efter två täta luftdueller, AIK-målvakten Oscar Linnér var helt utan chans att ingripa båda gångerna. Det var, som jag påpekat vid sisådär arton-fyrtiotvå gånger, precis så som jag vill att hörnor ska slås. Se och lär!

# Assisterande ÖFK-tränaren Shaun Constable tackade för sig under uppehållet men ersattes snabbt av en ny engelsman, 45-årige Joe Sargison. Meriterna är imponerande, absolut, men här hade ÖFK chansen att rensa i ledarstaben. Den är helt enkelt för stor, åtminstone i förhållande till klubbens ekonomi som enligt säkra källor ska vara synnerligen ansträngd.

# Jag såg att Ravel Morrison var aktuell för nyblivna Premier league-klubben Sheffield United. Men då måste han väl prestera mer än i ÖFK? Visserligen blev det bara sex matcher efter såväl tand-som hälproblem. Men noll mål och noll assists i Allsvenskan är trots allt siffror som knappast duger i så här fina sammanhang.

# Förre ÖFK-spelaren Fouad Bachirou är enligt mediauppgifter på väg att lämna Malmö FF för spel i turkiska storklubben Besiktas. Det blir säkert en bra affär för såväl MFF som Bachirou själv. Och kanske det tickar in en välbehövlig liten slant även på ÖFK:s konto...?

# IFK Göteborg kommer till Östersund utan bland annat jättelöftet Benjamin Nygren (drar till Belgien) samt skadade lagkaptenen Sebastian Ohlsson. Vad det betyder återstår att se. Men klart är att ”Blåvitt” var den stora överraskningen i inledningen av årets serie, ett visst formtapp noterades innan uppehållet. Men tre poäng på Jämtkraft arena skulle föra upp Göteborg till en tredjeplats i tabellen efter 13 omgångar. Det var omöjligt att förutse när serien startade för några månader sedan, helt omöjligt!

Till sist; som den uppmärksamme säkert noterat så pratar ÖFK:s spelare och Mittmedias journalister åter med varandra. ÖFK-spelarnas bojkott av våra lokaltidningar, som varat under hela våren, tog officiellt slut i torsdags. Tillsammans med ÖP:s förre sportchef, nestorn Thord Eric Nilsson, har jag (vi har ungefär 110 års samlad erfarenhet av sportjournalistik och idrott på elitnivå) varit med på ett litet hörn och försökt lösa den här konflikten som bara hade förlorare, inte minst föreningen Östersunds FK. Tack till ordföranden Bo Ottosson, vd:n Martin Johansson och medieansvarige Niclas Lidström som möjliggjort den här lösningen. Och tack till spelarna som till sist insåg att här fanns inget mer att vinna!

 
Var först med att skriva en kommentar till denna krönika.

 
När man inte får allt kan man vara nöjd med det lilla
2 Juni 2019 klockan 01:13 av Agne Svärd
 

ÖFK och Gif Sundsvall spelade oavgjort 1–1 i lördagskvällens Nprrlandsderby. Det är ett resultat som jag tror ingen av inblandade parter var speciellt nöjd med. Eller så var dom det; kanske framförallt med tanke på hur matchen hade utvecklat sig men också efter en vår som bjudit på en del som varit uppåt men faktiskt mest nedåt och då kanske man också accepterar ”det lilla” som i alla fall är bättre än ingenting...?

När vi nu summerar den första delen av Allsvenskan parkerar ÖFK på en tiondeplats i tabellen, Giffarna ligger närmast över kvalplatsen (men har också en match mer spelad än övriga bottenkollegor). Och utan att känna mig som någon domedagsprofet vågar jag nog påstå att båda klubbarnas supportergrupper gör bäst i att förbereda sig på en lång sommar och kärv höst.
Inte för att ta den här matchen som intäkt, absolut inte, här fanns saker att ta med sig som var bra; ÖFK startade väldigt fokuserat och avslutade starkt den sista halvtimmen av matchen, Sundsvall var riktigt bra i första halvlek sedan man hittat nyckeln till att spela sig förbi ÖFK:s första press, sprungit hemmalagets centrala mittfält sönder och samman och till sist också gav ett välförtjänt ledningsmål (Tobias Eriksson).
Nej, det är mera när jag summerar den senaste månaden för båda lagen som jag blir nervös på riktigt inför fortsättningen; ÖFK kom till spel med två poäng på fem matcher under maj månad, Giffarnas facit var ännu sämre, en pinne på sex matcher.
Alltså ÖFK och Giffarna lyckades under den här perioden spela till sig tre poäng av 33. Ja, ni läste rätt, tre av 33! Det är häpnadsväckande siffror och ställer naturligtvis massor av frågor som måste hanteras under den här sommarledigheten. Lägg därtill att Giffarna kämpar med en fullständigt usel ekonomi som kan ge både det ena och det andra medan ÖFK har sitt Kindberg-gate med allt som hör därtill och som är en never-ending-story. Brrrr....

Efter 2–10 och noll poäng de senaste tre matcherna och nya skador (Rewan Amin, Ronald Mukiibi) hade ÖFK-managern Ian Burchnall tvingats klura ut ytterligare en ny startelva; Aly Keita var tillbaka i målet efter en månads frånvaro, Eirik Haugan, Noah Sunko Sundberg och Thomas Isherwood bildade trebackslinje (Haugan och Sonko hade skiftat plats efter förlusten mot Djurgården) med Ravel Morrison (välkommen tillbaka) i ytan framför. Curtis Edwards (också tillbaka efter att ha varit petad senast), Tesfaldet Tekie, Charlie Colkett och Marcos Weymans var ett fyrmannamittfält med Hosam Aiesh och Dino Islamovic framför sig på topp.
Det fungerade alldeles utmärkt med tryggt bollinnehav och några svepande passningar som landade bakom gästernas backlinje från Morrison till en starkt löpande Marco Weymans.
Men bara i en kvart!
Sedan hade Sundsvall listat ut hur man skulle spela sig igenom ÖFK:s första press (som var fullständigt osynkroniserad) och sedan förbi ett centralt mittfältet utan löpkraft i sin defensiv.
Det blev en halvtimme med i stort sett bara Sundsvall, Juanjo Ciércoles (spelade enkelt men ack så genialt), Maic Sema Tobias Eriksson (avstängde Bataneros ersättare den här dagen), Pol Moreno och Pa Konate (för att nu nämna några) med sitt rappa passningsspel rullade upp ett hemmalag utan styrning. Men gästerna saknade den rätta spetsen (tur för ÖFK) och till mer än ett välförtänt ledningsmål efter 37 minuter räckte inte det här massiva övertaget.

Andra halvlek fick ett annat utseende, mest tack vare att Ian Burchnall tvingades göra ett par tidiga ändringar på grund av skador (Colkett ut/Gero in, 52:a min, och strax senare Isherwood ut/Sam Mensiro in) och samtidigt styra upp det till en renodlad 4-3-3-uppställning.
Med Gero och Mensiro tillfördes energi och kraft i duellspelet och med ett tremannanmittfält fick Curtis Edwards chansen att spela där han ska.
Det gav en helt ny matchbild. Och även ett kvitteringsmål då Sonko Sundberg kunde trycka i 1–1 efter en vänsterhörna i den 68:e minuten.
Där och då var det hemmalaget som styrde händelserna, Giffarna kunde inte hitta sitt spel från den första halvleken utan fick mest försvara sig och då gick ÖFK verkligen för ett segermål. Närmast var det på en Weymans-frispark från höger där fyra (minst) ÖFK-spelare hade chansen att forcera bollen förbi en liggande Willam Eskelinen men lyckades stå i vägen för varandra, Dino Islamovic hade en vänstersvepare strax utanför krysset och Curtis Edwards tvingade Eskelinen till ett pantersprång med ett överraskande skott från höger, lägg därtill några riktigt heta situationer i samband med hörnor där bollen gick fram och tillbaka som en flipperkula framför Sundsvalls mål utan att leta sig in i nätet.

Avslutningen blev också väldigt dramatisk när först Giffarnas Maic Sema från kanonläge tvingade Aly Keita till en blixtrande fotparad och bara några sekvenser senare kontrade Dino Islamovic med att pricka Gif-målvaktens vänstra stolpe från 20 meter...

Några noteringar;
# Aly Keita var tillbaka i buren efter fem matchers frånvaro; ringrosten var påtaglig i både höjddueller och spelet med fötterna. Fotparaden i slutet räddade godkänt den här kvällen, inte mer!

# Sonko Sundberg har haft en bra vår i ÖFK, hans bästa tid i klubben så här långt. Strålande bra den här gången också, dessutom målskytt, Sonko kunde lägga till ytterligare en bra dag på jobbet!

# Eirik Haugan gjorde sina bästa 90 minuter i ÖFK-dressen. Så här mycket power har han inte visat tidigare, tog och gav mycket stryk.

# Ravel Morrison var tillbaka efter några veckor med tandproblem och hälskada och det var definitivt inte tänkt att han skulle spela matchens alla 90 minuter. Men det gjorde han (för första gången i ÖFK) och han gjorde det mycket bra även om benen var riktigt stumma den sista kvarten.

# Charlie Colkett kom helt bort i den lite mer offensiva rollen på mitten (tröga fötter?). Bredvid honom bjöd Tesfaldet Tekie på några tekniska finesser av absolut högsta kvalitet men hans försvarsspel är ju mer än lovligt dassigt. Jag misstänker att Tekie får en svettig höst när han är tillbaka i Belgien och det tycker jag är utomordentligt trist, Tekie är ju trots allt en gudabegåvad talang!

# Marco Weymans klarade sitt försvarsjobb bättre än tidigare, löpte piggt och klokt några gånger i början men har väl inte sin bästa bit när han kommer in i motståndarnas straffområde.

# Uppgifter säger att det fanns representanter från några riktigt stora klubbar (bland annat Leeds) på plats för att kolla Dino Islamovic och Hosam Aiesh. Båda har haft bättre dagar men Islamovic jobbade i alla fall hårt och hade två riktigt vassa avslut medan Aiesh var den som grävde fram bollen till Sonkos kvitteringsmål.

# Och det måste sägas; Alhaji Gero och Sam Mensiro stod för två riktigt bra, och för ÖFK mycket betydelsefulla inhopp!

# Här är alla ÖFK-betygen (skala 1-6): Aly Keita 2, Eirik Haugan 3, Noah Sonko Sundberg 5, Thomas Isherwood (58) 2, Ravel Morrison 4, Curtis Edwards 4, Tesfaldet Tekie 2, Charlie Colkett (52) 1, Marco Weymans (75) 3,
Hosam Aiesh 2, Dino Islamovic 3. Ersättare: Alhaji Gero (52) 3, Sam Mensiro (58) 3, Isak Ssewankambo (75) 1.

Till sist; Allsvenskan går nu till sommarvila i en knapp månad och när ÖFK startar om den 29 juni (hemma mot IFK Göteborg) kommer det garanterat att se annorlunda ut på många sätt. Spelare kommer och spelare försvinner, några har förmodligen läkt ihop sina skador, andra tvingas fortsätta sina rehabövningar. Och några ska spela Afrikanska mästerskapen och lite annat... Som ni förstår, det kan bli en sällsynt rörig ”semestermånad”!

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Norrlandsderby, vi våndas bland älgar och skog och våra hjärtan dom slog.
31 Maj 2019 klockan 13:19 av Haldo Jonsson
 

En lägereld är tänd, Norrland samlas på Jämtkraft arena för att våndas såsom en barnaföderska. Ett gråblått, nästan metalliskt dis svävar tätt över arenan. I mitt bröst, finns en kuslig maskin. Den har en röst och slukar dyrbar bensin. Hela skogen vibrerar, jag blir allmänt ostadig, yr. Jag känner hur mina knän, fötter och armar slutar lyssna på mig. Jag försöker ta några djupa andetag för och lugna ner mig men ju mer jag försöker så fylls min kropp bara mer och mer av ångest. Mina andetag blir hetsigare, mitt hjärta slår hårdare och snabbare, jag vill inte förlora förståndet!
Få inte panik nu, jag vill inte. FÅ INTE PANIK!

Jag börjar tappar känseln i fingrarna, jag försöker nypa mig själv på handen i desperation för att känna något men det är försent. Min andning försvinner, jag försöker dra in luft men hur mycket jag än drar in så känner jag det inte. Tungan sväller, total torrhet, va fan det susar i öronen. SNÄLLA HJÄLP!
Vi får inte förlora, vi måste ta minst en pinne. Paniken drar genom kroppen stötvis, smärta i magen, huvudet spränger, febern den bränner. Mina knän orkar inte, jag faller mot marken med en dov duns.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
27 Maj 2019 klockan 08:15 av Haldo Jonsson
 

”Detta, jag nu skriver, är väl som att svära i kyrkan, men det ser ut som att Daniel Kindbergs betydelse för ÖFK:s resultat har varit väsentligt större än någon kunnat tro. Sedan han officiellt bortkopplats har ÖFK bara tagit en poäng. Den mot Häcken hemma.
Speeden i benen hos samtliga spelare och fantasin i anfallsspelet har i stort sett saknats. Försvarsspelet har dessutom inte fungerat alls i de senaste tre matcherna.

När dessutom mittfältet inte heller fungerar blir det riktigt allvarligt. Ta till exempel, den senaste matchen mot Djurgården. Tekie vänder konstant upp med bollen på fel fot, spelar ofta korta lösa passningar, som enkelt kan tas om hand av motståndarna. Ett klart riskbeteende. Denna gång gör han dock ett mål, till skillnad från matcherna mot Häcken och Hammarby, där han vänder upp med fel fot, blottar sig, ger motståndarna därmed möjlighet att ta ifrån honom bollen och göra mål. Colkett är alldeles för enfotad med sin vänster. Rewan Amin har inte speeden.

När det gäller press på motståndare och försvarsspelet i stort så undrar jag vad dessa tre håller på med. Tekie går aldrig in i en närkamp. Visserligen är han fysiskt tunn, men viljan borde dock kunna försätta berg, men inte. Hans presspel är under all kritik. På det sätt han gör det, så kan han lika väl stå stilla. Colkett och Amin försöker, men får för lite framgång.

Backarnas arbete är jag dock mest nöjd med, även om det stundtals klickar även här. Till sist har vi våra offensiva spelare. Hosam Aiesh står i alla fall för den lilla fantasi som finns. Hans inspel i straffområdet kan bli bättre. Generellt saknas spelsinne, det vill säga kunna läsa vad som händer i nästa moment, vara där och agera, när det händer. Inte vänta och konstatera vad som hänt och sedan agera. Då är det ofta för sent. Sammanfattningsvis har jag under maj månad, förutom vissa nämnda speltekniska detaljer, skönt viss uppgivenhet samt bristande engagemang bland spelarna. Kryddat med lite surmulenhet, som visat sig i onödiga varningar för till exempel Dino och Isherwood. Detta har påverkat lagspelet i stort. Det fattas något som kittar ihop individuella spelare och lagdelar och gör ÖFK till ett vinnande lag igen.

Vad har då Kindberg med detta att göra? Han tränar ju inte laget. Har aldrig gjort det. Han coachar inte laget under matcherna. Vare sig nu eller tidigare, men däremot var han tidigare närvarande. Synlig för alla. Spelare, ledare som publik. Deltog i omklädningsrummet före och efter match. Klappade om spelare före match och efter.

Kan det vara så att det är just detta som saknas? Ett tydligt engagemang från en betydelsefull ledare i klubben. Vem kan då axla den rollen idag? Det vill säga, vara en engagerad ledare med tydlig utmanande vision i kombination med vilja och kraft att nå den samt förmåga att få alla att tro att det är möjligt.”

 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Maj blev en riktig skitmånad!
26 Maj 2019 klockan 23:30 av Agne Svärd
 

Det är naturligtvis hemska siffror som vi kan plocka fram om ÖFK:s tappade form och spel; två poäng (av 15) de senaste fem omgångarna, tio insläppta mål på tre matcher efter dagens 3–1-förlust mot Djurgården.
Det är bara att kolla facit; Kalmar FF, oavgjort 1–1, Häcken, oavgjort 1–1, Hammarby, förlust 0–4, Örebro. förlust 1–3 och så Djurgården, förlust 1–3.
Maj har varit en riktig skitmånad (på alla de vis)!
Ian Burchnall hade, naturligtvis efter det havererade försvarsspelet mot Örebro i måndags, lagt en defensiv prägel på sin startelva; det pratades 4-4-2-uppställning men med Marco Weymans till vänster på mitten handlade det i praktiken om en fembackslinje, allrahelst som ÖFK intog en väldigt låg utgångsposition i sitt försvarsspel.
Den offensiva kraften bestod i stort sett av Tesfaldet Tekie på mitten samt Dino Islamovic och Alhaji Gero i frontlinjen.
Visst var det Djurgården som skötte taktpinnen och blåränderna skapade också några halvskapliga möjligheter. Men jag tror att Ian Burchnall satt ganska nöjd med sin matchplan i inledningen, inte minst sedan Tesfaldet Tekie mitt i hemmapressen hade dunkat in 1–0 med sin vänsterfot efter en snabb omställning där Geros och Islamovic styrka hade bäddat för Tekies avslut.
Men när Ronald Mukiibi (vikarierande lagkapten i skadade Tom Petterssons frånvaro) efter 38 minuter tvingades kasta in handduken med en ljumskskada föll ÖFK:s lagbygge sönder och samman. Där och då verkade tron ha runnit ur laget. Precis som mot Hammarby för några veckor sedan, på samma arena, när kapten försvann började skeppet att gunga.
# 41:a min.: Thomas Isherwood visar att verktygslådan innehåller tekniska brister när han, helt ostörd, tappar bollen till Astrit Ajdarevic till vänster vid mittlinjen, Ajdarevic smeker fram en exakt passning i den yta som Mukiibi täckt av i en dryg halvtimme men där ersättaren Isak Ssewankambo inte alls finns på plats, Jonathan Ring tar bollen i steget, driver in i straffområdet och Sixten Mohlin är chanslös när Ring sätter bollen nere till vänster om ÖFK-målvakten, kvitterat 1–1.
# 45+2 min.: Jonathan Ring vrider in bollen från höger, bollen letar sig in bakom ÖFK:s backlinje. Sixten Mohlin tvekar (fegar?) och när han liggande försöker sparka bort bollen träffar han Jacob Une Larsson och målet är vidöppet, 2–1.
Visserligen återstod en hel halvlek att operera på men ÖFK lyckades aldrig komma in i matchen trots att man redan i pausvilan ersatte Marco Weymans med Hosam Aiesh (som kom tillbaka efter sin skada snabbare än någon kunde ana...) och dessutom blev mer offensiv i sin matchplan.
Men det var bara på papperet.
Istället var det Djurgården (framförallt firma Ajdarevic & Jonathan Ring) som sprang och spelade bort ett förvirrat ÖFK-lag och i det läget var det bara Sixten Mohlins kvalificerade målvaktsspel som höll laget kvar i matchen; fyra svettiga räddningar under andra halvlekens första åtta minuter där fotparaden på Jonathan Rings låga närskott var matchens prestation (i konkurrens med Ajdarevic framspelning till 1–1-målet).
Men när Ring i matchens 71:a minut fick ytterligare en chans och från nära håll svingade upp 3–1-bollen i Sixten Mohlins högra kryss var matchen över. Några fina nummer av Hosam Aiesh på högerkanten och ett vasst skott i burgaveln från Dino Islamovic var det som ÖFK orkade med. Men det var långt ifrån tillräckligt, här fanns inget som kunde skaka Djurgården. Vi fick inte ens se ett desperat försök, det var bara uppgivet.
Här är några noteringar;
# Det har snackats så mycket om mod de senaste veckorna med tanke på det kostbara misstag som gjorts i uppspelsfasen. Men såväl Burchnall som spelare har betonat att man måste våga fortsätta att vara modiga. Hmm, efter den här matchen vet vi att det är bara tomt prat. Här togs verkligen inga onödiga risker (det var bara Rewan Amin som glömde bort sig vid ett tillfälle och då höll det på att gå åt helvete...), säkerheten sattes i förarsätet. Och den delen funkade alldeles utmärkt fram till att Mukiibis skada!
# Sixten Mohlin har tvingats plocka tio bollar ur nätet de senaste tre matcherna. Den här gången kan man inte lasta ÖFK-målvakten för förlusten även om ingripandet vid Djurgårdens andra mål och några till i första halvlek inte höll bästa klass. Men sammantaget var Mohlin ÖFK:s främste spelare i den här matchen.
# Thomas Isherwood var tillbaka efter sin avstängning. Isherwood var som vanligt full av energi men slarvet före Djurgårdens kvitteringsmål och den onödiga varningen på övertid drar ned helhetsbetyget. Sånt har varken Isherwood eller ÖFK råd med i längden.
# Noah Sonko Sundberg vinner väldigt mycket duellspel den här säsongen, både på marken och i luften. Men vid såväl 1–1 som 3–1 kom Jonathan Ring förbi Sonko på utsidan. Även om det inte är Sonkos fel så kanske han måste hjälpa Ssewankambo att hitta rätt position i försvarsjobbet. För där läcker det lite för ofta och det gör att Sonko själv hamnar i onödiga svårigheter.
# Apropå försvarsspel; med Tom Pettersson utanför plan har ÖFK släppt in tio mål på tre matcher. Med Tom P på banan: sju mål på åtta matcher. Det säger naturligtvis en hel del, men kan det vara hela förklaringen?
# På mitten fungerar det inget vidare just nu. Djurgårdens bollskickliga och löpstarka mittfältare fullkomligt blåste Amin, Tekie och Colkett av banan i vissa stundar (det kanske är därför ÖFK inte orkar hålla upp sin försvarslinje?). Och offensivt bidrar man med för lite även om Tekie nu blev målskytt och Colkett fick iväg några distansskott (utan precision).
# Längst fram? Inte mycket även om Gero (stark första 45) och Islamovic gör ett bra jobb i den första pressen. Men de hade inte många tillfällen att ägna sig åt sin huvuduppgift, anfallsspelet. Några möjligheter dök upp när Aiesh kom in och snurrade bort sin motståndarback. Men dessvärre nådde inspelen aldrig rätt adress.
# Men sammantaget och det här är med största allvar: Just nu är ÖFK:s spel segt som kola, det finns inget fart i varken passningar eller ben. Jag kan heller inte se någon riktig glöd. Inte så att alla inte gör sitt yttersta men jag efterlyser flera med samma inställning som Sonko och Thomas Isherwood. Det råder dessutom en allvarlig brist på ledare ute på planen, jag tror inte att det är någon tillfällighet att laget faller mer eller mindre samman när spelare som Tom Pettersson och Ronald Mukiibi tvingas kliva av i lägen som är inte är planerade. Insatserna den här månaden (med undantag av hemmakrysset mot Häcken men det är ju några matcher sedan) ger mig känslan av att det här är ett lag som inte är i harmoni, ungefär som hela klubben med allt stök som man tvingas brottas med i kölvattnet av Kindberg-gate.
Vi går dessutom mot sommarlov (bara Sundsvallsmatchen kvar innan det blir uppehåll) och då kan vi också räkna med förändringar i truppen. Tekie återvänder till Belgien, Morrison flyger väl vidare och Curtis Edwards (som fick frysa på bänken mot Djurgården) kan försvinna. Det känner vi till men vi vet också att fotboll är en bransch där allting ser ut att kunna hända när vi minst anar det...
Oavsett; förstärkningar måste in för att täta hålen i truppen och det är bara att hoppas att den tekniske direktören David Webb lyckas lite bättre i sin jakt än han gjort hittills. Det ramlade in tio nya till den här säsongen. Det var nödvändigt. Men dessvärre var kvaliteten inte den som utlovades, det vet vi redan nu!
# Till sist, här är ÖFK-betygen i dagens match (skala 1–6): Sixten Mohlin 4, Ronald Mukiibi (38) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Thomas Isherwood 3, Tesfaldet Tekie (74) 2, Rewan Amin 2, Charlie Colkett 2, Marco Weymans (46) 2, Dino Islamovic 2, Alhaji Gero 3. Ersättare: Isak Ssewankambo (38) 1, Hosam Aiesh (46) 2, Ravel Morrison (72) 1.
 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
När försvarsspelet rasade samman...
21 Maj 2019 klockan 01:02 av Agne Svärd
 

Poängen har ramlat in, visst, men det har funnits anledning att klaga på en del detaljer iÖFK:s spel i öppningen av årets cup-och seriespel.
Men försvarsspelet har suttit där, i stort sett varje gång. Sju insläppta mål på de åtta inledande matcherna i Allsvenskan, utmärkt, faktiskt bäst i serien. Inte heller fyra i baken mot Hammarby i tisdags kan hänföras till dassigt försvarsspel. Visst var det virrigt första minuterna när lagkaptenen Tom Pettersson försvann med skada (sånt som kan hända när skepparn lämnar skutan) men tre av Hammarbymålen kom ju efter hårresande misstag när man själva hade bollen i säkert förvar och byggde uppspel.
Men insatsen i det egna straffområdet i kvällens möte med Örebro var inte imponerande, långt därifrån. Därför förlorade ÖFK den här matchen med 1–3.
Kort sammanfattat: Försvarsspelarna fanns på plats men gjorde inte sitt jobb! Därför noterar vi årets första förlust i hemmaborgen.

Jag skrev det aldrig, men efter hemmamötet med Häcken (1–1) för en dryg vecka sedan tänkte jag att det här är nog den starkaste försvarslinan ÖFK kan pussla ihop med tillgängligt manskap: En trebackslinje med Noah Sonko Sundberg, Thomas Isherwood och Tom Pettersson med Isak Ssewankambo och Marco Weymans som ”vingar” på varsin kant.
Det såg jäkligt stabilt ut, inte minst med tanke på det tuffa motståndet (Häcken har ju en uppställning som lutar kraftigt framåt...).
Men jag hann i stort sett bara tänka tanken, redan efter 30 sekunder mot Hammarby trampade Tom P snett och en timme senare drog Isherwood på sig sitt tredje gula kort för säsongen och därmed också en avstängning. Därför fick ÖFK-tränaren Ian Burchnall bygga en ny mur till Örebromatchen: Ronald Mukiibi, Sonko och Eirik Haugan (allsvensk debut) i trebackslinjen men med samma ”vingar”, Ssewankambo och Weymans.
Det gick inget vidare, det gick inte alls. Okej för de individuella försvarsprestationerna, inte okej för det kollektiva försvarsarbetet (och där räknar jag naturligtvis även in målvakten Sixten Mohlin).
Vid samtliga tre Örebromålen fanns väldigt mycket ÖFK-folk i och kring straffområdet men ”alla kom fel”.
Och inte bara då; ”alla kom fel” även när Sonko räddade på mållinjen och den där situationen i första halvlekens sista sekund när Sixten Mohlin lyckades trycka ut en boll som kan ha varit över linjen.
1–3 kunde faktiskt ha varit 1–5 om Örebro fått full utdelning i ÖFK:s hönsgård.

Men, och där tror jag att vi alla kan vara överens, det var ju inte en sådan match. ÖFK var, som helhet, inget sämre lag är Örebro. Reduceringen efter 58 minuter var en läckerhet (Edwards-Gero-Amin-Islamovic-mål, ett tillslag hela vägen) och det fanns en hel del annat som var utmärkt; Alhaji Gero skarvade från nära håll efter fint samarbete med Jamie Hopcutt, Örebromålvakten Oscar Jansson prakträddade, Hopcutt sköt i stolpen, Tesfaldet Tekie bröt igenom men Jansson stod i vägen, Hopcutt sköt stenhårt men Jansson räddade magnifikt igen – allt detta i jakten på 2–2-målet. Där och då var det ÖFK mot Oscar Jansson.
Men när Häcken i den 76:e minuten fick en billig hörna, ÖFK-försvaret hamnade på hälarna och unge talangen Jake Larsson sköt 3–1 via ribban var det game over. Hemmalaget orkade inte jaga något mera, det fanns ingen mer energi att plocka ur laget.

Det här var en tung förlust, på flera sätt. Inte bara för att ÖFK fick dålig utdelning på sina möjligheter samtidigt som man straffades hårt för misstagen i försvarsarbetet, ÖFK hade dessutom här en fin möjlighet att ansluta sig till lagen ”däruppe” när serien nu börjar skikta sig. Istället får man nu ängsligt börja kolla nedåt i tabellen och det är ju inte alls lika kul.
Det hade dessutom varit en fjäder i hatten för hela truppbygget, att kunna prestera och vinna trots den tunga frånvarolistan (skador och dessutom en avstängning).
Den känslan fick nu istället Örebro åka hem med. Närkingarna, som kom till Östersund med bara åtta poäng och inblandad i bottenstriden, tvingades på grund av skador komponera ihop en ny fyrbackslinje, drabbades dessutom av en ny skada direkt efter avspark, fick en huvudskada i slutet av matchen och eftersom alla byten var gjorda fick man avsluta med tio man (några dessutom med krampkänningar...).
Att besegra den typen av motgångar ger energi i gruppen, jag lovar. Dessutom tre ytterst viktiga poäng!

Här är några noteringar;
# Sixten Mohlin fick ju en lysande start i ÖFK-buren (Kalmar borta, Häcken hemma). Men efter det? Inbladad i högsta grad i schabblet med uppspelen på Tele 2 och nu snuvad på bollen två(!) gånger av pressande Örebroforwards. Det håller inte allsvensk nivå.

# Men samtidigt var tokigheterna i uppspelen inte så många den här gången. Mer säkerhet, jag tackar.

# Om det var för misstagen mot Häcken och Hammarby som Tesfaldet Tekie hamnade på bänken den här gången låter jag vara osagt. Men ersättaren Rewan Amin gjorde i alla fall sin bästa insats för året och bjöd på flera riktigt begåvade passningar, bland annat till reduceringsmålet.

# Charlie Colkett slog några briljanta bollar i öppningen av matchen men försvann sedan ur bilden på ett märkligt sätt, trots att tempot inte var speciellt högt. Det borde ha passat honom, det gjorde det inte!

# Curtis Edwards fick flytta runt och leta nya positioner när spelet haltade efter en lovande start. Hade lite boll under första halvan, lite mer när han blev wing back i den offensiva jakten efter paus.

# Isak Ssewankambo och Marco Weymans hade mycket yta på sina respektive kanter att jobba på men fick ut väldigt lite av det. Ssewankambo tog inga initiativ alls (det är dags att börja utnyttja löpstyrkan i det offensiva spelet, just nu ser det väldigt försiktigt ut) medan Weymans passningsfot var illa riktad den här gången. Var det något av inspelen som hade rätt adress? Dessutom kom belgaren snett på det i sina försvarsinsatser.

# Jamie Hopcutt hade fyra riktigt vassa avslut efter fina löpningar. Oscar Jansson måste dyka upp som en mardröm i natt...

# Dino Islamovic gjorde mål igen (hans fjärde) och visade att formen sitter i. Jobbar dessutom hårt för laget.

# Men kanske mest glädjande; Alhaji Geros inhopp efter paus gav ÖFK energi. Dessutom tog sig Gero fram till ett par vassa målchanser, det var länge sedan!

# Till sist, så här blev ÖFK-betygen (skala 1-6): Sixten Mohlin 1, Ronald Mukiibi (90) 2, Noah Sonko Sundberg 3, Eirik Haugan 2, Isak Ssewankambo 2, Marco Weymans (46) 1, Rewan Amin (72) 3, Charlie Colkett 2, Curtis Edwards 3, Jamie Hopcutt 4, Dino Islamovic 4. Ersättare: Alhaji Gero (46) 4, Tesfaldet Tekie (72) 2, Sam Mensiro (90) betygssätts ej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
16 Maj 2019 klockan 08:05 av Haldo Jonsson
 

”Att ta någonting för givet kan många gånger leda till felaktiga slutsatser med påföljande inkorrekta handlingar. Detta blev uppenbart för mig när Hammarby spelade mot ÖFK häromkvällen. Det är dock inte själva matchen jag då åsyftar, utan en annan händelse.
Jag går i stort sett på alla bortamatcher som ÖFK spelar, och som ligger inom en enkelresa med bil på max två timmar från Stockholm. Måndagen den 14/5 var inget undantag. Då var jag och min sambo på matchen mellan Hammarby och ÖFK på Tele2 Arena. Tyvärr en trist historia för inbitna ÖFK- supporters, såsom vi är. Det skulle dock visa sig bli ytterligare ett trist inslag denna afton, förutom själva matchresultatet. En händelse som skulle förmörka kvällen för oss.

Jag och Hammarbys materialförvaltare, Anders Biten, är nära bekanta sedan 45 år tillbaka. Vi umgås privat, även om vi i dagsläget supportar olika lag i Allsvenskan. Han brukar bjuda mig och min sambo på VIP- biljetter till varje match på Tele2 Arena, när Hammarby möter ÖFK. Något som jag och min sambo tacksamt tagit emot. Den 14/5-2019 var inget undantag. Däremot blev det, denna gång, i slutändan en udda och lite obehaglig upplevelse.

Vi kom till arenan 1,5 timmar innan match och gick till VIP- ingången för att hämta våra biljetter. Väl uppe vid biljettutlämningen nämnde jag mitt namn. Kvinnan bakom disken frågade om vi var Östersunds - supporters, varvid jag givetvis svarade ja. Hon tog då fram två biljetter och sa att det redan kommit två personer. Jag reagerade inte nämnvärt på det, eftersom Anders Biten vid flera tillfällen tidigare utgivit biljetter till andra förutom oss.

Väl på plats i restaurangen finner vi inte, på våra anvisade platser, några andra personer överhuvudtaget. Däremot kommer det snart fram en kvinna, från en annan plats, och presenterar sig som styrelseledamot i ÖFK. Trevligt tänkte jag, men började faktiskt känna mig lite som i en Kafka roman. Vad är det som sker? Det verkade nämligen som hon visste att det satt Östersunds supporters på just våra platser. Kanske inget konstigt eftersom våra rödsvarta halsdukar var väl synliga. Jag skakade dock av mig dessa funderingar och intalade mig att, tillsammans med min sambo, njuta av stunden. Så sker också intill att kvinnans sällskap, i form av en man, kommer fram och anklagar oss för att orättmätigt och felaktigt kommit över biljetter, som vi rimligtvis inte borde ha rätt till. Jag förklarar då, hur det gick till när vi fick biljetterna. Han återgår då till sitt kvinnliga sällskap.

När matchen börjar söker vi oss till våra platser på läktaren, bara för att konstatera att vi hamnar direkt invid mannen som anklagat oss och kvinnan som är styrelseledamot i ÖFK. Mannen vänder sig till mig och upprepar sina anklagelser vid flera tillfällen. I pausvilan bestämmer jag mig för att utreda det hela och uppsöker biljettutlämningen.

Det visar sig då att det finns tre ej uthämtade biljetter till Lars Larsson. (Visserligen var det bara två vi kommit överens om). Jag konstaterar nu, att jag alltså har fått biljetter, som var avsedda för andra. I den stunden undrar jag givetvis om de, som biljetterna var avsedda för, nu har missat matchen. På den punkten får jag inget besked av personalen, men de tar på sig hela skulden för det begångna felet. Vi byter biljetter till de jag skulle ha haft från början.

När jag dagen efter berättar för Anders Biten om händelsen, så informerar han mig, att han har fått reda på incidenten. Han säger också att det hos alla allsvenska lag, vid varje hemmamatch, alltid finns ett antal reserverade VIP- biljetter avsedda för bortalaget. Det var just sådana vi fick två av. Anders berättar också att han inte vet om det de facto är någon som drabbats. Det är ju inte alltid dessa biljetter nyttjas, säger han, men hade det varit så borde det blivit känt för honom. Dessutom hade, i så fall, personalen säkert löst det problemet. Beskedet lugnar mig lite.

Kvällens match slutar alltså både med ett förkrossande nederlag för ÖFK och det i kombination med en synnerligen tråkig händelse för mig och min sambo. Jag kan stå för om jag gjort något fel, men i detta fall fanns inget uppsåt, utan det är ett antal olyckliga händelser som inträffar.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att inte ta något för givet. Hon som lämnade ut biljetterna gjorde sannolikt ett felaktigt antagande, trots att jag lämnade mitt namn. Detta eftersom hon lämnade ut biljetter jag inte skulle ha fått. Mannen som anklagade oss för att ha lurat till oss biljetterna, gör också ett antagande, utan att vilja ta reda på situationens bakgrund. Visserligen, vilket senare visade sig, så hade vi fått fel biljetter, men att vi lurat till oss dem är knappast korrekt. Det stör mig också, att jag fortfarande inte vet vilken roll i ÖFK, mannen i styrelseledamotens sällskap har.”

 
Det finns 1 kommentar att läsa.

 
Det här är inte mod, det är korkat!
15 Maj 2019 klockan 00:13 av Agne Svärd
 

Jag är så fräck att jag lånar det Muamer Tankovic, en av många Hammarbyhjältar den här kvällen, sa i Cmore-intervjun direkt efter matchen:
”Fan, va naiva ÖFK var. Dom skadade sig själva!”
Läs det sista gärna en gång till: ”Dom skadade sig själva!”

Precis så var det den här trista kvällen på Tele2 arena i Stockholm. Hammarby körde över ÖFK i 90 minuter, vann med 4–0 och strimlade ÖFK:s idé att spela fotboll i så små bitar att ingenting blev kvar.
Absolut ingenting!
Nu måste Ian Burchnall sätta sig vid skrivbordet och hitta plan B. Plan A fungerar inte längre, det har vi sett hela den här våren (med några få undantag). ÖFK är sönderlästa och har heller inte den kvalitet på spelarna som erfordras för det här spelet, till och med division 1-laget Karlstads BK klarade av att pressa sönder lagets uppspelsmodell vid cupfiaskot i februari.
Hammarby hjälpte oss alla att förstå det vi tidigare sett men så många har blundat för.
Burchnall och hans stab måste i alla fall försöka att hitta ett seriöst alternativ.

Låt vara att ÖFK aldrig fick chansen den här gången; Tom Pettersson klev snett redan efter 30 sekunder och tvingades till behandling utanför planen (för att sedan utgå) och med en man mer passade Hammarby på att panga in 1–0 (Jeppe Andersen) redan i den tredje minuten när ÖFK-skutan var helt utan styrning. Nio minuter sedan dribblade Charlie Colkett och Tesfaldet Tekie till det centralt utanför eget straffområde och en frispelad Vidar Örn Kjartansson sköt 2–0 förbi Sixten Mohlin. Och riktigt illa blev det efter en halvtimmes spel då Sixten Mohlin, Tesfaldet Tekie och Charlie Colkett spelade med för små marginaler (också centralt) och Nikola Djurdjic kunde trycka in 3–0.
Visst, domaren Kristoffer Karlsson missade den uppenbara frisparken när Charlie Colkett förlorade bollen men det var precis som Tankovic påpekade:
”ÖFK skadade sig själva!”
Matchen var över redan där och då, den återstående timmen bara en ren formalitet (och 4–0 på straff, Tankovic).

Jag har, trots det enorma framgångståget, vid ett antal tillfällen efterlyst alternativ till jiddrandet kring det egna straffområdet i uppspelsfasen (alltså även under Potter-tiden) men ofta blivit tillrättavisad av klubbens rättrogna som aldrig vill, eller vågar, ifrågasätta ÖFK:s sätt att tänka och spela. Detta trots att man straffats så många gånger med baklängesmål som följd.
Jag gjorde det senast i lördags när Tesfaldet Tekie snurrade till det vid Häckens ledningsmål. ÖFK-tränaren Ian Burchnall pratade då om att man måste fortsätta att visa mod trots att det sker ett och annat misstag.
Men det inte det som det här handlar om. Jag har, som jag skrev, inga som helst problem med att ÖFK:s spelare tar risker, det hör till fotbollens väsen. Men risktagandet måste ske högre upp i banan, inte centralt utanför det egna straffområdet utan täckning.
Det är inte att visa mod. Det är att vara korkad! Och på den här nivån kommer straffet omedelbart.
Och alla ni som tidigare inte har förstått kanske gör det efter den här kvällen; Hammarbys 2–0, 3–0 och det som ledde till straffen som gav 4–0, var frukten av modigt men dåligt utfört passningsspel i fel del av planen.
”ÖFK skadade sig själva!”
Tankovic ord kommer att mala i mitt huvud ända tills jag somnar, förmodligen hela natten. Analysen är klockren, det kan inte sägas bättre.
Om jag har några förhoppningar på förändringar?
Skulle inte tro det!
Men jag kommer att fortsätta att påpeka det uppenbara övermodet, det kan ni lita på...

***
Här är några funderingar;
# För bara några veckor sedan (efter bortamötet mot AFC Eskilstuna) skrev jag om ÖFK:s yrvakna sätt att inleda matchen, spelarna verkade inte vara på hugget när domaren blåste igång spelet. Vad ska man då säga efter starten mot Hammarby? ÖFK gjorde inte många rätt under den första kvarten, gjorde man några överhuvudtaget? En sådan här hönsgård gör mig förbannad och besviken. Det ska inte, på den här nivån, se ut som att alla har tappat såväl kartan som kompassen när man kommer ut till spel.

# Samtidigt som ÖFK ska ha all kritik i världen så måste man även hylla Hammarbys sätt att spela de första 45 minuterna. Då handlade det om en total överkörning. I den andra vara det bara en vanlig överkörning, även när man tvingades spela med tio man sedan Simon Sandberg tappat huvudet efter en duell med Marco Weymans och blivit utvisad. Jag satt bara och hoppades att eländet skulle ta slut så fort som möjligt.

# Dagens i särklass bäste ÖFK-are spelade i Hammarby – Dennis Widgren!

# Jag skrev efter lördagens match på Jämtkraft att det blir bra flyt när Stefan Johannesson dömer, även om han tillåter rätt tuffa tag så är jag trygg att han tar matchen i mål på ett bra sätt. Med kvällens domare, Kristoffer Karlsson, är det precis tvärtom, det kan bli lite hur som helst. Misstag som när Colkett kapades bakifrån i samband med 3–0-målet får bara inte hända i vår högsta serie.

# Tom Pettersson skadad och Thomas Isherwood avstängd efter sin tredje varning. Ian Burchnall fått hitta ett nytt mittbackspar till måndagens hemmamatch mot Örebro.

# Curtis Edwards var tillbaka efter sin knäskada, det är segt virke i den grabben, och fick priset som bäste ÖFK-are. Det var han inte värd, ingen ÖFK-spelare skulle ha fått något pris den här kvällen. Det insåg nog även Edwards som snyggt skänkte den vackra blomsterbuketten till en av alla ÖFK-supportrar som åkt den långa vägen till Stockholm för att bevittna käftsmällen!

Till sist, här är ÖFK-betygen; Sixten Mohlin 1, Noah Sonko Sundberg 1, Thomas Isherwood 1, Tom Pettersson (3) betygsätts ej, Isak Ssewankambo (56) 1, Charlie Colkett 1, Curtis Edwards 1, Tesfaldet Tekie 1, Ludvig Fritzson 1, Dino Islamovic (77) 1, Jamie Hopcutt 1. Ersättare: Ronald Mukiibi (3) 1, Marco Weymans (56) 1, Alhaji Gero (77) 1.
Det är bara att bryta ihop och komma igen mot Örebro, förhoppningsvis med nya alternativ att spela upp bollen...

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
ÖFK studsade tillbaka i säsongens bästa match
11 Maj 2019 klockan 21:54 av Agne Svärd
 

ÖFK studsade tillbaka prestationsmässigt när man spelade 1–1 mot Häcken i en riktigt bra fotbollsmatch på Jämtkraft arena. Detta alltså jämfört med insatsen förra söndagen i Kalmar även om resultatet och utdelningen då blev densamma.
Det är ingen tvekan om att ÖFK årgång 2019 trivs betydligt bäst på hemmamark, åtminstone så här långt. Två segrar och två oavgjorda gör att man fortfarande finns med i det gäng klubbar som jagar högst upp i den rekordjämna tabellen. Nu gäller det att ta med sig det här spelet till Tele 2 och tisdagens bortamöte mot Hammarby, underlaget blir i alla fall ungefär detsamma...
Matchen mot Häcken påminde för övrigt ganska mycket om ÖFK:s hemmamöte mot Elfsborg för några veckor sedan. Samma struktur med två lag som satte passningsfotboll och viljan att anfalla i förarsätet, dessutom med samma utgång. 1–1, eller i varje fall delad pott, är för övrigt ett ytterst gångbart resultat i Allsvenskan den här våren.

Ian Burchnall tvingades dribbla en del med sin uppställning till den här matchen både när det gäller spelare och formation jämfört med matchen mot Kalmar FF. Hosam Aiesh (baksida lår, kan vara tillbaka på tisdag) och Curtis Edwards (knäskadad på torsdagsträningen, osäkert med omfattningen) var inte disponibla, dessutom hamnade Sam Mensiro på bänken när fyrabackslinjen blev en trebackslinje.
In från start kom nu Marco Weymans, Ludvig Fritzson och Thomas Isherwood. Den sistnämnde tog plats mitt i trebackslinjen med Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson på varsin sida, Weymans blev wing back till vänster medan Isak Ssewankambo hade samma uppgift till höger.

Det här ger ett ganska defensivt anslag och så blev det också i praktiken när vi i långa stunder fick se en fembackslinje, Det var dock en absolut nödvändighet när Häcken kopplade på sina offensiva maskiner där man attackerade med väldigt mycket folk, både på bredden och centralt. Det nykomponerade ÖFK-försvaret var osynkroniserat i inledningen, gästerna fick sina chanser men Sixten Mohlin i ÖFK-buren visade flera gånger att den starka insatsen nere i Kalmar inte var en engångsföreteelse även om han inte behövde visa hela sitt register den här gången för att hålla tätt.

Men. Varken bra målvaktsspel eller fem man i försvarslinjen var tillräckligt när Tesfaldet Tekie snurrade till det mitt i den första halvleken. Fram till dess hade Tekies fräcka spel i uppspelsfasen varit lyckat. Men när han försökte lura Daleho Irandust gick det fel, jättefel. Irandust snodde bollen av en snopen Tekie, skickade fram den till Alexander Jeremejeff och Sixten Mohlin var chanslös, 0–1.

Det är ju egentligen ett förfärligt onödigt baklängesmål men vi har sett det tidigare och kommer att få se det även framöver. ÖFK tar gärna en smocka för att själv kunna kunna dela ut två, själva kallar man det för mod och att det ligger i deras DNA. Jag gillar det inte, jag har inget emot att man tar risker men enligt min mening ska de inte tas framför eget straffområde utan täckning bakåt.
Risktagandet ska ske högre upp i banan!
Nåväl, ÖFK kom snabbt tillbaka i matchen, kvitterade två minuter senare då Thomas Isherwood nickade in kvitteringen på hörna och levererade sedan sin bästa fotboll för den här våren fram till paussignalen!
Den delen av matchen tror jag att alla på plats (nästan 5.000) gillade skarpt!

Den andra halvleken blev inte lika bra, åtminstone inte från hemmalagets sida. Häcken hade initiativet under större delen, ÖFK hade helt enkelt inte kraft att attackera på samma sätt som första 45 med undantag från en kort period mitt i halvleken.
Men Häcken, som med den här poängen gick upp i en tillfällig serieledning, saknade spets i sina attacker samtidigt som ÖFK bjöd på ett ytterst uppoffrande arbete i området framför Sixten Mohlin.

Här är några noteringar;
# Dagens ÖFK-spelare var Thomas Isherwood som nu var tillbaka i startelvan. Isherwood fick spela de tre första matcherna (AIK, Falkenberg och Malmö FF) och i mina ögon gjorde han flera starka insatser och blev dessutom matchvinnare när han skickade in 3–2-bollen mot Falkenberg. Men därefter har Isherwood tillbringat sin tid på avbytarbänken, för mig obegripligt men det kan finnas en anledning som jag inte har en susning om... Nu levererade han åter en försvarsinsats med massor av power, inte minst när Häcken kopplade greppet i andra halvlek. Då såg han ut att vara överallt med sitt långa ben. Dessutom blev Isherwood poängräddare med sin målnick!

# Sixten Mohlin har fått en lysande start i Aly Keitas skadefrånvaro. Den här gången var räddningarna inte lika spekulativa som i debuten. Men de var bra och dessutom klarade han luftspelet betydligt bättre än i söndags. Däremot är Mohlin inte lika bra som Keita med fötterna, det får ÖFK-ledningen försöka lura i någon annan än mig!

# Noah Sonko Sundberg levererar starka insatser varje gång den här våren. Även i dag!

# Marco Weymans gjorde debut som startspelare, spelade en dryg timme, och gav ÖFK en ny dimension på sin vänsterkant. Men matchtempot finns inte ännu, det blev uppenbart när tröttheten kom smygande.

# Charlie Colkett gjorde sin bästa match så här långt i ÖFK-dressen. Passningsfoten (den vänstra, naturligtvis) var välriktad; svepande crosspassningar, högerhörnan som gav 1–1 och en lurig frispark som ställde Häckenförsvaret men smet på fel sida om Peter Abrahamssons högra stolpe. Bland annat!

# Tesfaldet Tekie var piggare än på länge, hade bättre klipp i steget och bjöd på många tekniska finesser. Dessvärre också baklängesmålet!

# Dino Islamovic, Jamie Hopcutt och Ludvig Fritzson bidrog alla med stort jobb men hade svårt att ta sig igenom gästernas försvarslinje. Islamovic och Fritzson kom aldrig till avslut, det gjorde Hopcutt men hans bollträff var inte den bästa när möjligheterna dök upp.

# Den uppmärksamme har förstås redan noterat att ÖFK:s kvitteringsmål kom på en hörna. Just det, en hörna! (Nog sagt...)

# Det blir nästan alltid bra flyt i matcherna när Stefan Johannesson är domare. Tack för det och för insatsen i stort!

# Till sist, här är alla ÖFK-betygen (skala 1–6): Sixten Mohlin 4, Noah Sonko Sundberg 4, Thomas Isherwood 5, Tom Pettersson 4, Isak Ssewankambo 2, Charlie Colkett 4, Tesfaldet Tekie 4, Marco Weymans (63) 3, Ludvig Fritzson (69) 2, Dino Islamovic (77) 3, Jamie Hopcutt 3. Ersättare: Ronald Mukiibi (63) 2, Rewan Amin (69) 2, Alhaji Gero (77) 2.

 
Det finns 12 kommentarer att läsa.

 
Fortsatt tätkänning efter ångestmatchen i Kalmar
5 Maj 2019 klockan 21:23 av Agne Svärd
 

Phu, pust, stön, stånk och suck ... vilken ångestmatch det blev när ÖFK kämpade till sig en poäng mot Kalmar FF på söndagseftermiddagen.
1–1 och fortsatt tätkänning, visst. Men efter det här väntar jag bara på att ÖFK åker rutschkana utför i tabellen. Det här räcker inte, det vågar jag påstå trots den poängmässigt bästa starten hittills i Allsvenskan. Man kan inte leva en hel säsong på tur i kombination med fantastiskt målvaktsspel.
Det har gått så här långt, tack för det. Men inte i längden, inte en chans!

ÖFK och spel på riktigt gräs har länge varit ett omdebatterat ämne. Efter insatsen på Guldfågeln arena finns det all anledning att återigen ta upp den diskussionen. Nu spelade man fotboll i knappt två minuter. Men efter Dino Islamovic tidiga ledningsmål (vackert anfall med en offensiv brytning av Charlie Colkett, pass till Jamie Hopcutt, vidare till Islamovic och i nät efter ett klassavslut från 17 meter) försvann all struktur, all organisation, ja, i princip det mesta som man kan begära av ett allsvenskt lag.
Kvar blev timmes kvalificerad hönsgård och ett fantastiskt linjespel av Sixten Mohlin i hans allsvenska debut i ÖFK-målet (ersatte fotskadade Aly Keita) innan det rättade till sig något i matchens slutskede.
Inte ens valet av skor på fötterna blev rätt för ÖFK den här gången. För det kan väl inte ha varit så att det var halkigare där ÖFK-spelarna sprang än där hemmalagets spelare tog sig fram...? Jag vill i varje fall inte tro det.

Det här var en match där det mesta hände, det var länge sedan mitt anteckningsblock var så fullklottrat. Det var målchans på målchans, det riktigt grinigt efter många tuffa dueller och hårda ord, det var nio varningar (fyra till Kalmar, fem till ÖFK).
Och även om ÖFK hade ett antal möjligheter (sammanlagt tio avslut och det är ganska mycket när man blir så avklädd som man nu blev) var det mest i området kring Sixten Mohlin det hände. Ja, det kändes i långa stunder som det var Kalmar FF mot Sixten Mohlin. Det blev 25 hemmaavslut innan domaren Martin Strömbergsson blåste eld upphör.
Här är ett axplock från den första halvleken:
# 3:e min: Maxwell skjuter, Mohlin räddar.
# 6:e min: Måns Söderqvist förlänger inspel från höger, Mohlin räddar.
# 8:e min: El Kabir skjuter utanför.
# 10:e min: Isak Magnusson skjuter över efter hörna.
# 12:e min: Agardius skjuter hårt med vänstern, Mohlin räddar, Söderqvist får nästa chans men Kalmar får nöja sig med hörna.
# 15:e min: Mohlin visar fina fötter när han dribblar bort El Kabir...
# 26:e min: Mohlin vinner åter mot El Kabir, den här gången räddar han Kalmarspelarens pärla – via ribban...
# 38:e min: Maxwell skjuter i stolpen.

Som ni alla förstår, Mohlin hade en svettig debut i ÖFK-dressen. Och det var 45 minuter kvar och det skulle se ungefär likadant ut, åtminstone en bra bit in i den andra ronden...
Redan efter 22 sekunder av andra halvlek tvingades Sixten Mohlin till en kanonräddning på ytterligare ett El Kabir-avslut.
Men strax därefter fick Mohlin kapitulera när Fidan Aliti (efter ännu en hemmahörna) pricksköt 1–1 uppe i ÖFK-målvaktens högra kryss. Där var Mohlin utan chans.

Men det är väl lika bra jag fortsätter:
# 54:e min: Maxwell nickar strax utanför.
# 55:e min: El Kabir skjuter utanför.
# 60:e min: Kalmar får straff, Romario skjuter till höger men Mohlin gör en strålande räddning!
# 68:e min: Romario får ny chans sedan Mohlin missat i luften. Målet är vidöppet men då vräker sig Sonko Sundberg fram och räddar Kalmarspelarens skott!
# 70:e min: Aliti nickar men Mohlin gör ytterligare en mycket kvalificerad parad.

Där och då rann energin ur hemmalaget och sista 25 (20 plus fem övertidsminuter) behövde Sixten Mohlin inte anstränga sig speciellt för att freda sin bur från ettriga Kalmarattacker. Spelet jämnade ut sig och det var snarast Mohlins kollega i hemmaburen, LuKas Hägg Johansson, som sattes på prov, framförallt från några vassa ÖFK-attacker på vänstersidan där Marco Weymans fick hoppa in i slutskedet och därmed har belgaren också gjort allsvensk debut för ÖFK.

Här är några noteringar;
# Som ni förstår var Sixten Mohlin dagens ÖFK-lirare. Jag ger 6 i betyg, men bara för hans spel på linjen. Totalbetyget stannar dock på en 5:a då jag drar av en pinne för hans svaga insatser i luftduellerna och för det inte alldeles imponerande spelet med fötterna (även om dragningen av El Kabir var både fräck och läcker...). Jag är snäll och sätter det på kontot för bristande matchvana; själv har jag inte sett honom sedan träningslägret i Spanien (i början av februari!) och jag tror inte att de ”hemliga” träningsmatcherna mot Ytterhogdal en månad senare gav speciellt mycket matchträning.

# Med den här insatsen toppar Sixten Mohlin målvaktsligan hos Sofascore.com. Aly Keita ligger trea, fortfarande bäst av ”förstemålvakterna”. Där har ni den största förklaringen till ÖFK:s fina start, poäng- och tabellmässigt. (Men som alla vet, även målvakterna tillhör laget...).

# När Mohlin inte klarade av att stoppa hemmaattackerna fick han fantastisk hjälp av mittbackarna Noah Sonko Sundberg och Tom Pettersson. Snacka om att offra sig för laget, högt och lågt, Sonko och Tom P fanns överallt!

# På kanterna var det uselt hela vägen; Sam Mensiro och Hosam Aiesh till höger, Isak Ssewankambo och Jamie Hopcutt till vänster. Mensiro stod mest som en reklamskylt på sin högerbacksplats och vägrade konsekvent att hjälpa till med uppspelen och framför honom fick Aiesh knappt låna bollen den här gången. Ssewankambo kom ständigt fel när han skulle försvara och Hopcutt hade en sådan där dag när det mesta gick helt fel och som han faktiskt har alldeles för ofta. Insatsen mot Helsingborg i måndags måste ha varit ett undantag, bevisa mig gärna, Jamie!

# På mitten vägrade Charlie Colkett att löpa över några större ytor, arbetsområdet var ytterst begränsat. Han gjorde även en nybörjartavla i förspelet till Kalmars kvitteringsmål när han skulle nicka bort en ganska enkel boll (efter Sixten Mohlins kraftlösa utboxning) och placerade den mitt i skottsektorn. Samtidigt spelade Tesfaldet Tekie juniorfotboll och när han fick världens chans att ge ÖFK ledningen med 2–1 i den 57:e minuten hade han bara laddat puffran med lösplugg. De här två måste höja sin nivå där till den kapacitet som jag vet att de har. Det är dags nu, i varje match!

# Det här gjorde nu Curtis Edwards uppgift i stort sett omöjlig. Det spelade ingen roll mycket han sprang och hur han sökte möjliga passningsvägar. Ytorna blev för stora att täcka och alternativen att hitta en medspelare att spela bollen till var sannerligen inte många. Men å andra sidan; Edwards betyg dras ned av hans klumpiga fällning av Isak Magnusson som gav Kalmar straff och möjligheten att vinna matchen.

# Marco Weymans gjorde ett fint intryck när ersatte Sam Mensiro i den 62:a minuten även om rosten avslöjades i några situationer. När Weymans hittar matchformen (må den komma så fort som möjligt) kommer ÖFK att ha ett hot även till vänster!

# Dino Islamovic gjorde åter ett snyggt mål, tredje matchen i rad, och bär just nu det mesta av ÖFK:s anfallsspel. Men efter den lyckade starten på matchen tappade Dino sitt fokus och ägnade alltför stort intresse åt att gruffa med sina motståndare. Det brukar sällan vara någon framgångsväg. Men ingen kan klaga på hans arbetsinsats!

# Här är dagens ÖFK-poäng (skala 1–6); Sixten Mohlin 5, Sam Mensiro (62) 1, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 4, Isak Ssewankambo 1, Charlie Colkett 2, Tesfaldet Tekie 2, Curtis Edwards 3, Hosam Aiesh (71) 1, Dino Islamovic (89) 3, Jamie Hopcutt 1. Ersättare: Marco Weymans (62) 3, Ludvig Fritzson (71) 2, Alhaji Gero (89) spelade för kort tid, betygsätts ej.

# Till sist; ÖFK-managern Ian Burchnall hade inte sin bästa dag som matchcoach, definitivt inte. Det är nog heller inte hans bästa gren. Efter det som hände i den första halvleken skulle Burchnall naturligtvis ha agerat redan i paus. Bristen på organisation fick nu fortgå ytterligare en halv halvlek innan han gjorde sin första drag (Mensiro ut/Weymans in). Det förändrade matchbilden. Men å andra sidan; Burchnall har ju en hel stab av medarbetare runt sig och någon borde väl ha haft idéer som kunnat bryta hemmalagets kraftfulla övertag. Här blir betyget definitivt en etta!

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
4 Maj 2019 klockan 15:38 av Haldo Jonsson
 

"ÖFK.s publikssnitt på Jämtkraft Arena efter de tre inledande hemmamatcherna är i år (2019) 4.206 åskådare. Med det ligger ÖFK på 14:e plats bland de allsvenska lagen. 2018 hade ÖFK ett publiksnitt på 6.088, och det efter att alla femton hemmamatcherna var spelade. Lag såsom Örebro, Häcken, Sirius och Sundsvall hade sämre publiksiffror än ÖFK. Det hela resulterade i en åttonde plats i 2018 års allsvenska publikliga. Visst är det, med det sagt, hittills en rejäl minskning jämfört med 2018 års siffror. 2018 visar dock att det finns minst den publikpotentialen.

Vad det beror på kan givetvis diskuteras. Arsenal matcherna och draget kring spelet i Europa League hade säkert sin betydelse, men jag skall försöka ge ett litet udda perspektiv på ÖFK:s publiksiffror. Det hela kanske kommer att verka lite väl akademiskt för vissa, så de som inte gillar sådant kan sluta läsa här.

Det finns en indelning av Sverige i så kallade FA-regioner:
”En funktionell analysregion (FA-region) är en region, inom vilken människor kan bo och arbeta utan att behöva göra alltför tidsödande resor.

Indelningen i FA-regioner är främst tänkt att användas
vid regionala analyser. En FA-region består av en eller flera kommuner och
baseras i grunden på arbetspendling över kommungräns, Den baseras även på
ett antal antaganden som härleds från historisk utveckling och
framtidsprognoser. Den senaste indelningen som gjordes av Tillväxtanalys
år 2015 delar in Sverige i 60 FA-regioner. Denna indelning är tänkt att kunna
användas under cirka 10 år.

FA-regionindelningen är huvudsakligen baserad på en
prognos av hur SCB:s lokala arbetsmarknaderlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster
kommer att utvecklas fram till år 2025. SCB:s statistiska indelning i lokala
arbetsmarknader (LA) revideras varje år.” Källa: www.tillvaxtverket.se

Jag utgår från FA-regioner i mitt följande resonemang därför att det knyter samman en population som pendlar till arbeten och service. Rimligtvis borde det fungera på att kalkylera möjlig publik för ÖFK eller åtminstone att jämföra ÖFK:s publik med andra allsvenska lags publik i deras FA-regioner.

Östersund tillhör medelstora FA-regioner och utgör en egen FA region med följande population (2016):
Östersund 107.861
Snitt 2018 = 6.088. Snitt 2019 (omg 6) = 4.206

Några andra FA regioner med lag i Allsvenskan är:
Stockholm, 2.743.556, inklusive Uppsala. Hammarby+AIK+DIF+Sirius.
Snitt 2018 = 63.784. Snitt 2019 (omg 6)= 65.708 (inkl ett derby)
Göteborg, 1.199.348, inklusive Falkenberg. IFK+Häcken+Falkenberg (1)
Snitt 2018 = 15.950. Snitt 2019 (omg 6) = 22.551
Malmö, 1.167.939, inklusive Helsingborg (1)
Snitt 2018 = 25.857. Snitt 2019 (omg 6) = 26.688

Norrköping, 453.763
Snitt 2018 = 9.172. Snitt 2019 (omg 6) = 10.686
Örebro, 258.826
Snitt 2018 = 5.594. Snitt 2019 (omg 6) = 9.512
Borås, 157.822
Snitt 2018 = 6.433. Snitt 2019 (omg 6) = 5.730
Sundsvall, 151.510
Snitt 2018 = 4.312. Snitt 2019 (omg 6) = 4.362
Eskilstuna, 148.022 (1)
Snitt 2018 = 3.111. Snitt 2019 (omg 6) = 3.111
Kalmar, 143.663
Snitt 2018 = 5.104. Snitt 2019 (omg 6) = 5.112

1 = Publiksnittet 2019 för nykomlingarna (omg 6) använt för 2018.

Jag har valt att jämföra ÖFK:s publiksiffror 2018 och hittills 2019 med FA-region Stockholm, Norrköping och Sundsvall. Dessutom har jag tagit hänsyn till respektive FA regions population och fått fram följande resultat. Det vill säga hur stor andel av populationen som utgör fotbollspublik. Det bör också noteras att populationssiffrorna är från 2016 och används både 2018 och 2019 nedan. Det statistikfel som följer av detta har jag valt att acceptera, eftersom resultaten nedan skulle ge lägre procentandel i växande regioner. Något som de flesta av dessa är.

I FA region Stockholm representerade fotbollspubliken 2018; 2,32 %. För 2019 är siffran: 2,39 %
I FA region Sundsvall representerade fotbollspubliken 2018; 2,85 %. För 2019 är siffran: 2,88 %.
I FA region Östersund representerade fotbollspubliken 2018; 5,64 %. För 2019 är siffran: 3,90 %

Sammanfattningsvis är publikandelen fortsatt hög i FA region Östersund jämfört med motsvarande region i Stockholm och Sundsvall. Bara Borås och Kalmar är i samma nivå som Östersund under 2019.
Med andra ord är det svårt att påstå att publiksiffran i år är dålig. Däremot vet vi ju hur det var 2018, så det finns en potential ytterligare trots att den nuvarande situationen är fortsatt konkurrensmässig med utgångspunkt från denna jämförelsemetodik.

Vi skall inte misströsta, men vi skall bli fler på matcharenan. Jag kommer åtminstone på hemmamatchen mot Häcken att vara på Jämtkraft Arena och hjälpa upp publiksiffran, fast jag är bosatt i Stockholm."

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Toppen, men här finns mer att hämta
30 April 2019 klockan 00:34 av Agne Svärd
 

3–0-seger mot Helsingborg, i topp av tabellen tillsammans med tre andra lag efter sex spelade omgångar och bästa starten i Allsvenskan, någonsin.
Klart att det finns mycket att glädja sig över för alla som gillar ÖFK denna måndagskväll i slutet av april 2019.
Men, utan att på något sätt vara kaxig eller ta till överord. Visst finns det mer att plocka ur det här manskapet.
Åtminstone om man tar måndagskvällens match som måttstock.
# Mycket var bra, speciellt i första halvlek.
# Vi fick se tre snygga mål, igen.
# Försvarsjobbet kan ingen klaga på. Och som jag skrev senast i onsdags efter 1–0-triumfen i Eskilstuna; en hållen nolla är alltid en hållen nolla!

Men, och det är lika bra att jag tar det på en gång: Stundtals var passningsspelet inte alls i den klass som man kan kräva (Tom Pettersson och Tesfaldet Tekie var de största syndarna, det var många missade uppspel i första ronden) och energin i hela laget gick ned ett par hack för mycket i den andra halvleken för att passa min smak.
Dessutom: Helsingborg var den här kvällen en riktigt tam motståndare, det borde vi alla kunna vara överens om. Många passningsskickliga spelare, absolut, men ingen spets i närheten av ÖFK:s straffområde. Det var helt enkelt inte skåningarnas kväll, stökigt inför matchen och det centrala mittfältet utslaget av skador redan efter en halvtimma.

Nåväl; ÖFK-tränaren Ian Burchnall gladde sig speciellt över insatsen första 45 minuterna (”bland de bästa halvlekar vi gjort sedan jag kom till klubben”) och det är klart som fanken att han ska vara nöjd med lagets tredje fullpoängare i årets serie och dessutom absolut tätkänning.
Burchnall hade gjort tre förändringar i startelvan sedan Eskilstunamatchen; Jerell Sellars och Ravel Morrison var borta på grund av skador, Hosam Aiesh och Charlie Colkett in i deras ställen och dessutom fick Thomas Isherwood stiga åt sidan när lagkaptenen Tom Pettersson var tillbaka i spel. Om de förändringarna kan man säga att de slog väl ut; Colkett fyllde tomrummet efter Morrison när han från bakplan styrde mycket av den tidiga anfallsuppbyggnaden, Aiesh håller ju en helt annan klass än Sellars och ger alltid sina motståndarbackar full huggning även när han inte har sina bästa dagar (som nu) och när Tom Pettersson så småningom hittade rätt i spelet och var han precis den ”gamle” Tom när ÖFK-spelet risade ihop bitvis efter paus. Inte minst var ÖFK-kaptenen dominant i luften.

Här är några andra noteringar;
# Djurgården, Malmö FF, Elfsborg och ÖFK, alla på 11 poäng. Så ser topp-4 ut i tabellen, bara ett mål skiljer ettan och fyran. IFK Göteborg (som överraskande krossade AIK med 3–0) och Häcken jagar närmast med vardera 10 poäng. Den här utvecklingen var inte lätt att se för några veckor sedan...

# Dino Islamovic har nu gjort två klassmål på mindre än en vecka. En riktig vänsterpärla gav 1–0 och tre pinnar mot AFC Eskilstuna i onsdags, den här kvällen bjöd han på en språngnick när han förvaltade Jamie Hopcutts fina inspel till 2–0.

# Hopcutt hamnade också, till slut, i målprotokollet när han på övertid volleysköt 3–0 på Curtis Edwards långa inspel. Kul för Jamie som länge såg ut att han en sådan där kväll där det mesta blev ”nästan”.

# Även Isak Ssewankampo har nu gjort sitt första mål i ÖFK-dressen. Isak öppnade målskyttet efter 15 minuter då han pricksköt 1–0 förbi Helsingborgs målvakt Kalle Joelsson. Hosam Aiesh stod för passningen.

# Aiesh var för övrigt tveksamt startande. Fick testa ordentligt innan avspark innan han kunde lämna klartecken för spel. Fick vara med i 73 minuter men borde ha varit utbytt redan i paus. Dels med tanke på hans skadehistorik men dels också för hans prestation. En Aiesh utan speed när han ska göra sina dribblingar är faktiskt ingen bra fotbollsspelare, det är i varje fall min uppfattning.

# Tesfaldet Tekie blandade verkligen högt och lågt den här kvällen. Några tekniska nummer på mittplanen var rent briljanta, skottet i ribban högkalibrigt medan passningsspelet bitvis utan adress.

# Curtis Edwards hade en stark första halva men var ovanligt blek under stora delar av den andra. Vaknade till liv i slutet med några energifyllda löpningar och till sist även en målgivande passning.

# Tio rätt i min tippade startelva, Sam Mensiro fick starta i backlinjen, jag trodde på Thomas Isherwood. Men med nästan alla rätt får man vara nöjd!

# Nöjd är jag däremot inte med hörnorna som den här gången nästan samtliga var snabba och korta. Det gav absolut inte något. En lång däremot, då sköt Tekie i ribban och returen nickade Islamovic via Aiesh skalle sånär i mål men Joelsson gjorde en kanonräddning. Alltid något sa han som passerade Åmål...

Till sist, här är mina ÖFK-betyg (skala 1–6): Aly Keita 3, Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 4, Isak Ssewankambo 4, Charlie Colkett 4, Tesfaldet Tekie 3, Curtis Edwards 3, Hoasm Aiesh (73) 2, Dino Islamovic (85) 4, Jamie Hopcutt (93) 3. Ersättare: Ludvig Fritzson (73) 2, Alhaji Gero (85) och Henrik Bellman (93) spelade för kort tid, betygsätts ej.

 
Det finns 5 kommentarer att läsa.

 
Seger i kväll kan ge momentum
29 April 2019 klockan 14:23 av Agne Svärd
 

Alla matcher är viktiga, det kan vi alla vara överens om. Men vissa är faktiskt viktigare än andra. Som exempelvis ÖFK:s möte i kväll mot Helsingborg.
Tre poäng kan faktiskt ge ÖFK en form av momentum redan i den sjätte omgången; efter kvällens fyra matcher kan serien börja skikta sig. ÖFK slår Helsingborg och AIK vinner borta mot IFK Göteborg (två ”rimliga” resultat) och vi har fem lag (Djurgården, Malmö FF, Elfsborg, ÖFK och AIK) på 11 poäng och ett sjätte (Häcken) poängen efter.
Det skulle väl se trevligt ut, eller hur?
Men oavsett kvällens resultat; det kommer inte att skilja mer än sju poäng mellan första och sista lag efter sex omgångar. Anledningen till den jämna tabellen är naturligtvis alla oavgjorda matcher, 13 kryss på 44 spelade matcher så här långt.

***
Jag var, trots 1–0-segern mot AFC Eskilstuna i onsdags, kritisk mot ÖFK:s spel. Det kanske ni noterade... När jag sedan såg om matchen lugnade jag ned mig något, det kanske inte var fullt så illa som jag påstod direkt efter slutsignalen. Första halvleken såg väl ut som många andra den här våren, ett kontrollerat ÖFK-spel utan spets. Däremot var den andra halvan precis så dålig som jag först hävdade!
Anledningen till min negativa totalbild kan ha varit inledningen; under matchens första 70 sekunder fumlade ÖFK bollen över sidlinjen vid tre tillfällen (Dino Islamovic,Sam Mensiro och Isak Ssewankambo). Sånt kan jag få spunk av, det minsta man kan begära av professionella yrkesmän är fullt fokus från avspark!
Men oavsett; jag rekommenderar gärna att kolla om matcher när möjligheten finns. Då ser man att det aldrig är så dåligt som man påstår. Men heller aldrig så bra! (Det sistnämnde lät ju jättetråkigt...)

***
Om jag satt mina betyg efter ”omtitten” så hade Tesfaldet Tekie och Curtis Edwards fått en något högre siffra! I övrigt hade jag inte ändrat något.

***
Jag brukar med jämna mellanrum kolla hur spelarna betygsätts av sofascore.se (en av de sajter där man rent objektivt sammanställer en rad parametrar som mynnar ut i ett betyg på prestationen). Topp i ÖFK så här långt är målvakten Aly Keita. Han ligger trea i målvaktsligan, före sig har han bara Djurgårdens Tommy Waiho (som spelat två matcher) och Falkenbergs Johan Brattberg (en match). Keita har högsta snittbetyget av seriens ”förstemålvakter”! Peter Abrahamsson, Häcken, och Oscar Linnér, AIK, följer närmast.
Av ÖFK:s utespelare har Sam Mensiro (två matcher) högsta betyget så här långt, Ravel Morrison och Curtis Edwards (båda fyra matcher) ligger strax efter.
Allsvenskans bästa spelare efter sex omgångar, enligt sofascore.se, är Djurgårdens nye norrman på högerbacken, Aslak Fonn Witry. Trots att han fick sämsta betyget av banans samtliga aktörer i söndagens derby mot Hammarby!

***
Apropå derbyt på Tele2, domaren Andreas Ekberg hade nog tagit med sig en alldeles egen regelbok till den här matchen. Satan vad det small, det var fulspel i nästan varje duell! Ekberg delade ut sju gula kort. Men tydligen hade han lämnat det röda i omklädningsrummet, i varje fall fick vi inte se det trots att vi borde. Men kort sammanfattat; vi kan inte ha en nivå för Stockholmsderbyn och en annan för övriga matcher. Det funkar inte, vad har spelarna och vi som tittar på då att förhålla oss till?

***
Jerell Sellars ”drog en baksida” i onsdagens match i Eskilstuna och lårskadan var tydligen så pass omfattande att han ser ut att missa resten av vårsäsongen. Även Ravel Morrison tvingades kliva av i onsdags, kraftigt haltande efter en fotskada, och missar förmodligen kvällens match. Däremot kan vi räkna med att såväl Tom Pettersson som Hosam Aiesh är matchklara till kvällen.
Jag gissar på den här startelvan: Aly Keita – Isak Ssewankambo, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Thomas Isherwood – Charlie Colkett, Tesfaldet Tekie, Curtis Edwards – Hosam Aiesh, Dino Islamovich, Jamie Hopcutt.

***
ÖFK:s hörnor är fortfarande lika usla som under Potter-tiden. För femtielfte gången; inåtskruvade och pressde mot den första stolpen (där ska Sonko, Tom P och Isherwood ta fighten). Svårare än så är det inte.

***
Till sist; söndagens mest intressanta fotbollshändelse i länet utspelade sig på facebook där förre ÖFK-ordföranden Rolf Lohse (för de historielösa, Lohse var mannen bakom hela ÖFK-projektet för snart 25 år sedan!) var ovanligt frispråkig (han har ju legat lägre än havsnivån om ÖFK sedan brytningen med Daniel Kindberg och klubben för snart tio år sedan) när han påtalade det orimliga i spelarnas vägran att tala med ÖP:s reportrar i samband med matcher. ”För att inte skada ÖFK ytterligare måste spelarna omgående sluta upp med sitt närmast pubertala beteende. Om inte detta sker måste styrelsen gå från tafatthet och handlingsoförmåga till handlingskraft och se till att relationen med ÖP normaliseras”, skrev ÖFK-grundaren bland annat.
Lohse har naturligtvis alldeles rätt. Det här är en strid som spelarna aldrig kan vinna och därmed skadas klubben för varje dag den pågår (det är bara att kolla det vikande publikintresset, hur mycket är det i minskade intäkter?). Det är bara att svälja de eventuella överord som använts, släppa på prestigen och uppträda professionellt.
Man behöver inte älska varandra. Men man måste acceptera varandras roller!
För övrigt skulle det vara ytterst intressant att höra Rolf Lohse (som bekant, advokat till yrket...) tala klartext om hela Kindberg-gate. Så här långt har han, mig veterligt, bara skickat iväg några implicita men välriktade giftpilar mot sin förre vapendragare, också det på facebook.
Då skulle vi också, förhoppningsvis, få veta vad som hände när Lohse bröt med Kindberg/ÖFK. Men det är kanske för mycket begärt, varken vi eller klubben behöver mer just nu!
Men tre poäng skulle sitta fint en sådan här kväll...

 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
27 April 2019 klockan 08:53 av Haldo Jonsson
 

Vad saknas?

På måndag 190429 möter ÖFK Helsingborg på Jämtkraft Arena. Tittar jag på ÖFK:s nuvarande tabellplacering känner jag mig tillfreds, men jag undrar samtidigt om det är en nivå som kommer att bestå.

ÖFK har ju mött AIK, Malmö och Eskilstuna på bortaplan och tagit fyra poäng av nio möjliga. På hemmaplan är laget hittills obesegrat efter oavgjort mot Elfsborg och seger mot Falkenberg, vilket också ger fyra poäng, och sammanlagt åtta. Utan någon som helst bakgrundsanalys ser det ju ganska bra ut.

Visserligen har segrarna kommit mot två tippade bottenlag såsom Falkenberg och Eskilstuna. Betänker vi dock att Eskilstuna, i år, har slagit ut Malmö i Svenska cupen och att samma lag vann med 3-1 mot Göteborg i årets första allsvenska match, så skall vi kanske inte underskatta värdet av bortavinsten mot Eskilstuna. Falkenberg å sin sida har vunnit mot Örebro samt spelat oavgjort mot Sirius, förutom att de nästan tog poäng av Norrköping på bortaplan. Utifrån dessa resultat, så visar både Falkenberg och Eskilstuna åtminstone på nykomlingsiver i årets allsvenska. Jag tror nog ändå att båda lagen, i slutändan, får svårt att hålla sig borta från risken för nedflyttning.

Om jag istället fokuserar på ÖFK och hur laget numera spelar, så har några saker, jag tidigare efterlyst, förbättrats. Bland annat spelet i djupled. Visserligen på bekostnad av bollinnehav, men ändå har det varit värt det, anser jag. Risken att förlora bollen ökar ju ofta med ökat djupledsspel, men målchanserna och att hota motståndaren ökar ju också i normalfallet.

Viljan att ta skott utanför straffområdet är en kraftig förbättring hos laget. Mot Falkenberg gjordes ju samtliga tre mål från distans utanför straffområdet. Ett varierat anfallsspel oroar motståndaren, som då inte riktigt kan ana vad som skall hända i nästa moment.

Försvarsspelet över hela plan är ok. Har dock kvalitetsmässigt varierat i matcherna hittills. Här finns förbättringspotential. Många gånger har det varit situationer på planen där två ÖFK-spelare samtidigt attackerat en motståndare utan att vara medvetna om varandra. Ett stort riskmoment.

De största förbättringspotentialerna finns nog ändå i det offensiva spelet och då i den sista tredjedelen av planen. Varför har vi sällan någon spelare, som verkligen vill göra mål? Med det menar jag, någon som kan läsa vad som skall hända i nästa moment, och därför vara där när det händer och inte först konstatera vad som hänt för att agera. Då är det ofta för sent. En spelare i dessa positioner får ju även chansa. Jag har i match efter match konstaterat att vi sällan har någon spelare som stör motståndaren i positionen mellan straffpunkten och målområdet. Jag måste dock erkänna att viss förbättringspotential har skett. Nu finns det, åtminstone ibland, någon ÖFK-are i straffområdet som kan ta emot och agera på inspel. Tyvärr ofta i en position för nära mål, vilket underlättar för motståndarens målvakt att agera. En position längre från mål gör att målvakten tvekar att gå ut och agera samt skapar ytor framför målet.

Den absolut största förbättringspotentialen finns dock i de offensiva hörnorna. Utfallet, dvs andelen målhot, av dessa är katastrofalt dåligt och så var det även under Potters tid. Tyvärr har det inte blivit bättre. Jag tycker att uppställning och agerande vid offensiva hörnor är obegripligt. Ofta slutar en hörna med frispark för motståndaren eller att motståndaren rensar undan. ÖFK får ju många hörnor och att utnyttja den fördelen bättre skulle givetvis väsentligt öka på målskörden.

Spelmässigt tycker jag matchen mot Elfsborg hittills varit bäst. På måndag mot Helsingborg vill jag se ett sådant offensivt och frejdigt ÖFK, men med bättre anfallsspel i motståndarens straffområde och effektiva offensiva hörnor.”

 
Det finns 4 kommentarer att läsa.

 
Seger, visst - men spelet var förfärligt
24 April 2019 klockan 23:53 av Agne Svärd
 
Visst finns det mycket att glädja sig över efter ÖFK:s 1–0-seger mot AFC Eskilstuna på bortamark; tre poäng och avancemang upp till en femteplats i den jämna tabellen, årets första bortatriumf, årets första mål på främmande mark och att det dessutom var en riktig rökare som Dino Islamovic dunkade in bakom Ole Söderberg i AFC-buren. Dessutom, en hållen nolla är alltid en hållen nolla!
Men, och här prutar jag inte en sekin. Prestationen, spelmässigt, var förfärlig, alldeles förfärlig!
Efter långfredagens 1–1 mot Elfsborg kände jag en viss tillförsikt, det fanns ett hopp om att även den här ÖFK-upplagan skulle kunna utvecklas till något riktigt bra. Lagdelarna hade börjar kugga i varandra.
Men efter kvällens match, trots segern, är jag mycket tveksam.
Här fanns, förutom kampglöden, ingenting att bygga vidare på: ingen struktur, inget tempo, massor av tekniska misstag, ingen spelglädje...
Jag hittade en period på sex-sju minuter i mitten av den första halvleken som var bra, det var också där och då som Dino Islamovic sköt ÖFK till segern. Men resten, den tror jag att Ian Burchnall gärna tar ett allvarligt snack med spelargruppen om. Det är alltid svårt att minnas och att jämföra. Men i min bok var det här sämre än 0–3-insatsen mot Dalkurd förra våren och det säger inte så lite...
Mest förvånande; det finns ju ingen speed i ÖFK-fötterna, har inte funnits i någon av de fem inledande matcherna. Hela laget ser ut att kliva in på banan i skor som hämtats ur en hink med tjära.
Dessutom. Hosam Aiesh kom inte till spel efter ”känning i en baksida”, Jerell Sellars tvingades ge upp efter 40 minuter efter att ha ”dragit en baksida”. Tesfaldet Tekie berättade om krampkänning efter en timme men kämpade vidare, Dino Islamovic vred sig i krampsmärtor i slutet av matchen...
Sega ben, ”baksidor” och krampkänningar. Ett mönster, absolut. Min erfarenhet säger att det här hänger samman. Därför finns det all anledning för Burchnall och hans stab (här måste fysteamet göra en insats) att ta problemet på största allvar och snabbt hitta en lösning.
Om det nu finns någon? Spelprogrammet är intensivt i den här tiden på säsongen, redan på måndag är det match igen (Helsingborg hemma).
Här är några noteringar;
# Kapten Tom Pettersson satt på bänken den här kvällen och i hans frånvaro fick målvakten Aly Keita ta över bindeln. Keita växte med ansvaret, startade matchen med en kanonräddning och var ÖFK:s främste spelare. Helskärpt i 90 minuter, tack för det!
# Thomas Isherwood var tillbaka (ersatte Tom P i backlinjen) men uppträdde inte alls med den pondus som han startade serien med. Var också ovanligt fumlig med bollen. Det läckte dessutom bredvid honom till vänster där Isak Ssewankambo inte hade någon som helst ordning på varken huvud eller fötter. Lika bra som Ssewankambo var mot Elfsborg, lika svag var han i Eskilstuna!
# Sam Mensiro och Noah Sonko Sundberg klarade den andra kanten betydligt bättre, dock utan att briljera.
# Dino islamovics segermål efter 23 minuter tål att beskrivas; Curtis Edwards spelar in en boll från höger som fastnar i Eskilstunas mittförsvar, bollen går i retur till Tekie som lyfter den över ett par försvarare mot Dino Islamovic, Dino tar ned bollen på bröstet, låter den studsa en gång innan han laddar vänstern och på halvvolley bankar in bollen bakom Ole Söderberg i hemmaburen. Ett riktigt klassmål av en riktig målskytt, Dinos första fullträff den här allsvenska säsongen. Mer kommer!
# Tesfaldet Tekie direkt efter matchen i en tv-intervju (cmore): ”Jag tycker att vi var bra”. Det kallar jag självbedrägeri!
# Tekie assisterade till målet men har i mina ögon långt kvar till formen. Ser faktiskt oinspirerad ut långa stunder, dessutom var några av besluten kring det egna straffområdet inte speciellt begåvade (har vi sett även tidigare i vår).
# Ravel Morrison haltade av banan efter en knapp timmes spel. Det var synd, Morrison var en av få ÖFK–are som skötte sina kort den här gången.
# Det var tunga suckar i AFC-lägret efter förlusten. Jag förstår det. Hemmalaget var bättre i det mesta den här kvällen. Utan att vara bra!
Till sist, här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 4, Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 3, Thomas Isherwood 2, Isak Ssewankambo 1, Ravel Morrison (59) 3, Tesfaldet Tekie 2, Curtis Edwards 2, Jerell Sellars (45) 1, Dino Islamovic 3, Jamie Hopcutt (82) 2. Ersättare: Ludvig Fritzson (45) 2, Charlie Colkett (59) 2, Alhaji Gero (82) spelade för kort tid, betygsätts ej.
 
Det finns 13 kommentarer att läsa.

 
Nu vågar vi ha en tro på framtiden
19 April 2019 klockan 22:58 av Agne Svärd
 

ÖFK och Elfsborg spelade oavgjort (1–1) i en riktig trevlig tillställning på långfredagen. Det var en bra allsvensk match mellan två lag som sätter den passningsorienterade fotbollen i förarsätet, absolut.
Men det var framförallt en match som fick ÖFK-anhängarna att våga tro på framtiden. Här kuggade lagdelarna i varandra på ett sätt som vi inte sett tidigare i vår. Det var inte perfekt men betydligt bättre än i såväl cupspelet som de inledande tre allsvenska omgångarna.

ÖFK-chefen Ian Burchnall hade skiftat fyra namn i startelvan i jämförelse med Malmömatchen (0–2). Att Tesfaldet Tekie och Dino Islamovic skulle få chansen var liksom givet, likaså att Ravel Morrison skulle vara tillbaka om tandproblemet var löst. Däremot kom det som en överraskning, åtminstone för mig, att Thomas Isherwood fick stå tillbaka för Sam Mensiro i backlinjen.

Den viktigaste förändringen var nog att Morrison fick ta balansrollen på mittfältet, den fick störst effekt.
Nu blev det en given punkt för ÖFK att starta sitt anfallsspel från Morrisons känsliga fötter. Den bolltrygge engelsmannen skapade både tid och lugn för att hans närmaste kompisar (Tekie och Edwards) skulle kunna vinna mark bakom den andra linjen i Elfsborgs presspel. Därmed fick ÖFK chansen att gå på offensiven med betydligt fler spelare. I första halvlek gav det inget resultat (få eller inga avslut), efter paus blev det desto bättre.
Dessutom klarade Morrison försvarsjobbet bättre än jag kunde ana även om han inte hade någon vidare utdelning i duellspelet i luften, det måste sägas.

Här är några andra noteringar;
# Isak Ssewankambo hade bytt från höger till vänster i backlinjen. Där fick han massor av yta att operera på sedan Elfsborg lagt krutet på att försvara den andra sidan (mot Hosam Aiesh). Det gjorde han alldeles utmärkt fram till den sista delen i jobbet. Ssewankambo lyckades aldrig hitta inspelen eftersom han varje gång chansen dök upp envisades med att slå stopp för att lägga över bollen på högerfoten. Och då återstod bara alternativet att spela bollen tillbaka och börja om från början. Synd, det var här som ÖFK hade möjligheten att slå sönder boråsarnas försvarslinje, på riktigt!

# Som ni förstår av raderna här ovan blev det inte så mycket plats över till Hosam Aiesh på högersidan. Simon Strand försvarade sig bra och de få gånger som Aiesh vann duellerna fanns det alltid gulsvarta lagkamrater på plats för att hjälpa Elfsborgs vänsterback. Men Aiesh fick i alla fall assistpoäng vid kvitteringsmålet (Curtis Edwards).

# Eftersnacket handlade mycket om den ovattnade ”gräs”ytan (för kallt för att använda bevattningsanläggningen). Det var svårt att få fart på bollen i passningsspelet. Tesfaldet Tekie var nog den som led mest av underlaget. Han spelar ofta med väldigt små marginaler, det straffade sig många gånger den här eftermiddagen när bollen ”fastnade i gräset”.

# Curtis Edwards hade sämre utdelning i sitt långa passningsspel än vanligt. Det kan säkert också skyllas på planen. Men jobbet var precis lika stort som vanligt, dessutom målskytt och nästan matchhjälte när han i samarbete med Aiesh så när hade satt tvåan mitt i den andra halvleken.

# Noah Sonko Sundberg var försvarsresen den här dagen. Några täckta skott var dessutom direkt avgörande för att Aly Keita skulle slippa hämta mer än en boll ur nätet.

# Försvarsjobbet var inget vidare vid Elfsborgs ledningsmål efter 22 minuter (Jonathan Levi). Visserligen skulle Ravel Morrison haft en frispark i momentet innan när Kevin Kabran satte handen i ansiktet på britten men såväl Tekie som Tom Pettersson kunde ha agerat bättre för att stoppa Levi.

# Men å andra sidan; Elfsborgs målvakt Kevin Stuhr Ellegaard gjorde en jättetavla vid ÖFK:s kvitteringsboll!

# Vid ett tillfälle hittade Dino Islamovic sin favoritvinkel. Men skottet smet på fel sida om stolpen.

# Jamie Hopcutt fick en halvtimme på sig den här gången. Hade chansen att bli hemmahjälte på övertid men Stuhr Ellegaard tog revansch för baklängesmålet och stod i vägen. Två gånger!

# Men när vi summerar matchen är det viktigt att påminna om att Elfsborg sköt i stolpen vid två tillfällen (Kabran och inhopparen Jesper Karlsson).

# Många var irriterade på domaren Granit Maqedonci från Göteborg, en av de minst erfarna i Allsvenskan. Även jag. Men efter att ha sett om matchen är det bara att konstatera att Maqedonci gjorde det mesta rätt! Men för att minska irritationen på banan (som bitvis var uppenbar) skulle han ha undvikit att luta sig emot fördelsregeln så ofta som han nu gjorde. Alltför många dueller blev utdragna och stökiga och till slut var det nästan omöjligt att se vem som syndade mest i allt riv och slit.

# Här är ÖFK-betygen (skala 1–6): Aly Keita 3, Sam Mensiro 3, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 3, Isak Ssewankambo 3, Ravel Morrison (85) 4, Tesfaldet Tekie 2. Curtis Edwards 4, Hosam Aiesh (90) 3, Dino Islamovic 3, Jerell Sellars (65) 2. Ersättare: Jamie Hopcutt (65) 3, Charlie Colkett (85) och Ludvig Fritzson (90) spelade för kort tid för att bedömas.

Till sist; Den andra delen i Uppdrag Gransknings (SVT1) genomlysning av Östersunds FK (”Blåsningen”) tidigare i veckan blev samma snedträff som den första. När tesdriven journalistik inte går i mål blir den bara förfärlig. Att komma så fel som i snacket om spelarnas bonusersättning borde inte var möjligt. Varje spelare fick nästan en halv miljon på kontot, klubben stod dessutom för de sociala kostnaderna. I årsredovisningen uppges den totala bonuskostnaden till 18,5 miljoner kronor, utbetalade trots att inget avtal om någon bonus fanns mellan klubb och spelare när man gick in i Europaäventyret. Så kan det gå när man ger sig in i ett område som man inte har den minsta kunskap om och själv blir ”blåst” av skrupelfria agenter (som det går tretton på ett dussin av i den här branschen) och kanske även någon girig spelare istället för att lyssna på ÖFK-kaptenen Tom Pettersson som sitter på alla fakta i ärendet och dessutom serverade UG de uppgifterna. Vilken jävla soppa, jag skäms

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Lars Larssons Tankar
15 April 2019 klockan 13:38 av Haldo Jonsson
 

"Ända sedan ÖFK blev ett allsvenskt lag är vi några som alltid, varje år, strålar samman i Malmö för att beskåda MFF mot ÖFK. Egentligen är det ett initiativ av den, sedan decennier i Malmö bosatta exjämten Bengt Näslund. Han studerade för länge sedan på universitetet i Lund och föll där för en skånsk skönhet och blev bofast så långt ifrån den jämtländska fjällvärlden som tänkas kan.

Jag vet att det inte har gått någon nöd på honom, men när väl ÖFK blev allsvenskt väcktes tanken hos honom att återknyta kontakten med flera av hans gamla fotbollskamrater från Östersundstiden. Det är jag väldigt tacksam för.

Vårt första evenemang var i samband med ÖFK:s första allsvenska bortamatch mot MFF. Vi fick då av MFF:s marknadschef, en guidad tur runt MFF:s egna fotbollsstadion, samt marknadschefens redogörelse för hur MFF arbetar med sina sponsorer och Affärsnätverk. Vi fick veta att fullt medlemskap i MFF:s Affärsnätverk då kostade 300.000 kr per företag och år, samt att de då hade 87 medlemsföretag i nätverket. Räkna själva så förstår ni betydelsen av detta.

Det mest intressanta var dock ÖFK:s vinst med 3-0. Saman Ghoddos, ratad av MFF på sin tid, var nu matchens stora stjärna och han var åter tillbaka på platsen där hans fotbollskarriär började. Vilken revansch det blev för honom.

Jag minns också hur jag efter matchen, med ÖFK-halsduken runt halsen, ser en MFF supporter komma springande emot mig, tanken slår mig att nu blir det jobbigt. Först en kort recap för att förstå. Vi satt, under matchen, på långsidan relativt nära Malmöklackens kortsida. Det hör till saken att innan matchen startade så dyker det upp, som från ingenstans, cirka 50-60 helt svartklädda individer likt IS-krigare som på given signal samtidigt tänder bengaler under det att budskapet från speakern påkallar, att det är förbjudet att vara maskerad. Det blir lite likt musen som röt. Naturligtvis inget som dessa individer bryr sig om. Den massiva röken från bengalerna lägrar sig över läktare och plan, men blåser snabbt bort, och när röken skingrats är de IS-liknande aktivisterna, som jag väljer att kalla dem, borta.

Åter tillbaka till den anstormande MFF supportern. Den individ som nu snabbt närmare sig mig ser aggressiv ut hinner jag tänka, innan han redan står framför mig och barskt säger:

Jag vill byta halsduk och slippa skämmas.

I år, dvs söndag 190414, var vårat gäng inbjudna av Öltras, en samling MFF-supportrar som lever med devisen; ”Vi älskar MFF och ÖL”. Medlemmarna är företrädesvis i övre medelåldern och äldre. De har till exempel som mål att några alltid cyklar till MFF:s bortamatch i Allsvenskan, när MFF skall möta ett lag de aldrig tidigare mött. När de 2016 därför cyklade till Östersund var det nog en smärre mardröm med tanke på avståndet, men fram kom de. Hälsades också välkomna av Falkarna vid ankomsten.

När jag fick förslaget om att gästa Öltras trodde jag ett tag att det var Ultras, MFF:s stora supporterförening. Ultras har inte alltid ansetts vara rumsrent. Läs igen om bengalarrangemanget ovan. Därför började jag Googla och förstod att det faktiskt finns en supporterförening som heter Öltras. Då blev jag nyfiken på varför. Namnet är ju snarlikt Ultras. Nu visar det sig att Öltras är en supporterförening, som absolut inte vill förknippas med aktiviteter som bengalarrangemang etc. Vårt möte i restaurang Via Lorenzo, fem minuters promenad till från arenan var en riktig trevlig tillställning. Alla var genuint glada och önskade oss lycka till inför matchen. Öltras samlas vanligtvis på nämnda restaurang några timmar före varje hemmamatch. Äter och dricker gott samt har trevligt umgänge. Sjunger givetvis även MFF-sången. Bilden är tagen just under denna sång.

Detta är det positiva jag har tagit med mig hem från 190414 i Malmö. Matchen var ju tyvärr inte mycket att yvas över. Det är lätt att längta tillbaka till den första matchen 2016 och dess eftermäle, när Malmö supportern ville byta halsduk med mig. Jag behöll dock halsduken, för den måste ju innehålla magisk kraft tänkte jag. 190414 hade jag samma halsduk på mig, men nu vekar den magiska kraften ha falnat. Jag hoppas det är tillfälligt."


Bilden: Öltras sjunger MFF-sången. Foto: Lars Larsson




 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
ÖFK gav bort initiativet redan före avspark
14 April 2019 klockan 23:43 av Agne Svärd
 

# Stark defensiv men ingen offensiv i premiären mot AIK (0–0).
# Bra offensiv men en ganska tafflig defensiv mot Falkenberg i hemmapremiären (3–2).
# Och i eftermiddag mot Malmö FF?
Ganska spretigt i defensiven och inte mycket att berätta om i offensiven. Malmö vann med 2–0 och det är siffror som inte går att snacka bort. ÖFK kuggade inte ihop sin lagdelar och var klasser sämre än den allsvenska seriefavoriten i den här matchen. Punkt!

MFF har haft en mindre lyckad start på årets serie, 1–1 mot Häcken och 3–1-förlust mot Gif Sundsvall. Men det är så lätt att stirra sig blind på resultaten, bakom siffrorna finns många faktorer att ta i beaktande. MFF har exempelvis bränt en straff i viktiga lägen mot såväl Häcken som Sundsvall, dessutom har skador slagit hårt mot skåningarnas redan på förhand tunna backbesättning.
Och kanske det viktigaste; Markus Rosenberg har inte varit i matchform efter den skada han ådrog sig i februari i Europaspelet mot Chelsea.
Men i dag var Rosenberg tillbaka i startelvan och det gav givetvis resultat; ett mål, en målgivande passning och ett skott i stolpen (samt en och annan tjuvsmäll i bakhasorna på några ÖFK-spelare, det hör liksom till bilden av Rosenberg). Matchens lirare!

ÖFK kom till spel med en försiktig uppställning; Rewan Amin istället för Tesfaldet Tekie på mitten, Alhaji Gero istället för Dino Islamovic längst fram. Det avslöjade ÖFK-chefen Ian Burchnalls strategi; här gällde det först att försvara det egna målet. Dessutom fick Jerell Sellars göra premiär som startspelare när Ravel Morrison inte kunde medverka (tandproblem, enligt ÖFK-uppgifter).
Det var som att ge bort matchen på förhand!
Malmö kunde snabbt koppla greppet och utnyttja sin offensiva slagstyrka, Allsvenskans överlägset bästa. Och när man förlorade bollen satte man in en aggressiv press som ÖFK inte kunde slingra sig ur, åtminstone inte under den första timmen. Man fick dessutom god hjälp av ÖFK:s ständiga bakåtspel till målvakten Aly Keita som gjorde det enkelt för hemmalaget att flytta upp sina positioner och ÖFK gavs varken tid eller utrymme att odla ett eget spel.
Visserligen stuvade Ian Burchnall om sitt manskap i halvtidspausen (Islamovic och Tekie in, Colkett och Gero ut) men bra blev det aldrig. Möjligen att man kunde se lite mer kreativitet när Tekie och Curtis Edwards under en period kamperade ihop centralt på mitten och kunde spela sig ur den tidiga pressen.
Det gav några halvchanser men inte så mycket mer den här gången.

Själv hade jag hoppats på att Burchnall haft ett offensivare anslag redan från avspark. Att ÖFK själva tagit initiativet i matchen och därmed ridit vidare på det faktum att MFF haft en skakig inledning av serien.
Dessutom; det går att utnyttja bristerna i skåningarnas försvarsuppsättning (som den här gången var ännu svagare med Nielsen, Safari och Brorsson satta ur spel...).
Men, som oftast: kartan stämmer inte med verkligheten!

Här är några noteringar;
# En seger, en oavgjord och en förlust. Med tanke på spelprogrammet är det en tämligen förväntad inledning för ÖFK så här långt, poängmässigt. Däremot finns det mer att kräva av prestationen. Någon riktig harmoni kan jag inte se i spelet efter tre omgångar.

# Aly Keita var bäst i ÖFK den här eftermiddagen även om jag tyckte att han gick bort sig i duellen med Marcus Antonsson vid Malmös 1–0-mål. Det är målvaktens uppgift att få forwarden att göra första draget, här blev det tvärtom när Keita vek ner sig mot höger och Antonsson kunde ganska enkelt chippa bollen i nät.

# Det var sannerligen ingen högre klass på ÖFK:s försvarsspel vid baklängesmålen. Vid det första hade Rewan Amin som siste man ingen koll på varken boll eller motståndare (Rosenberg) och vid tvåan var Tom Pettersson alldeles för passiv när Andreas Vindheim drev in från höger samtidigt som man centralt hamnade i famnen på Aly Keita. Usch!

# Curtis Edwards fick börja matchen med att punktmarkera sin gamle lagkamrat och gode vän Fouad Bachirou (de pratas vid flera gånger i veckan och Edwards är också bjuden till Skottland när Bachirou gifter sig i sommar...). Det var onekligen en något annorlunda arbetsuppgift. Men när ÖFK skulle börja jaga mål fick spelskicklige Edwards ägna sig åt uppgifter han är betydligt bättre på.

# Rewan Amin har svårt att hitta matchformen. Han ser, precis som flera av sina lagkamrater, jäkligt seg ut. Tidig varning i premiären mot AIK, på bänken med sent inhopp mot Falkenberg och den här gången tog han också en tidig varning innan han fumlade bort bollen när MFF tog ledningen. Amin är just nu inte lösningen i den defensiva rollen på ÖFK:s mittfält.

# Hosam Aiesh vållade en hel del oreda i hemmalagets vänsterförsvar. Men det gav dålig utdelning. Det är möjligt att han hade fått den straff han sökte i matchens inledning om han inte bjudit på rena buskisen när han förstärkte ”fällningen”. Att det var kontakt från Rasmus Bengtssons fot råder det dock inga som helst tvivel om. Å andra sidan var det en stökig situation för domaren Stefan Johannesson att hantera eftersom det strax innan small på den andra sidan av planen när Eric Larsson kapade Alhaji Gero...

# Här är betygen (skala 1–6): Aly Keita 4, Isak Ssewankambo 2, Noah Sonko Sundberg 2, Tom Pettersson 2, Thomas Isherwood 3, Hosam Aiesh 4, Rewan Amin 2, Charlie Colkett (46) 2, Curtis Edwards 3, Alhaji Gero (46) 2, Jerell Sellars (68) 2. Ersättare: Tesfaldet Tekie (46) 3, Dino Islamovic (46) 2, Jamie Hopcutt (68) 2.

Till sist; jag följde fredagskvällens extra ÖFK-årsmöte på avstånd (från en fjällstuga) och har inga som helst synpunkter på valet av ordförande när det i alla fall är Daniel Kindberg som fortfarande drar i alla trådar. Däremot var ju schabblet med vilka som var röstberättigade det som klubben minst av allt behövde i detta pressade läge. Det här trodde jag inte skulle kunna hända i en allsvensk fotbollsklubb, det var ju trots allt inte Byskogens frimärkssamlare som samlades till extrastämma.
 
Det finns 18 kommentarer att läsa.

 
Damfotbollen säsongen 2019
13 April 2019 klockan 09:37 av Per Lagerbäck
 

Seriespelet för damerna drar nu sakta igång i helgen med match i div 1 Norrland. Jag tar en titt på de tre serier som är aktuella för våra 14 JH-lag. Som vanligt är det få lag som har bra information på nätet om hur dagsläget ser ut, men jag gör ett försök att tippa såväl div 1 Norrland som div 2 Mellersta Norrland och div 3 Jämtland/Härjedalen.



Div 1 Norrland

Nu är det alltså snart dags för det första laget på damsidan i distriktet att starta sitt seriespel 2019, 22/4 borta mot Härnösand. Det handlar naturligtvis om vårt div 1-lag IFK Östersund. Tyvärr lyser nyheterna därifrån på hemsidan med sin frånvaro. Jag vet inte heller om damtruppen är helt uppdaterad, men är den det, så ska nog laget kunna hänga kvar även detta år. Men de två amerikanskorna kommer nog att behövas. Ett väldigt spännande nyförvärv har tillkommit, nämligen Angelika Häreby, som är en av distriktets mest spännande spelare enligt mig. Rätt använd kommer hon att bli en rejäl tillgång för de rödvita.

Sedan har jag ingen koll på om t ex Anna Jonsson finns med i full utsträckning. I finalen i kvalet till Svenska Cupen mot Ope fanns hon inte med. Det var inte en match som ger seriemotståndarna skrämselhicka, om nu någon såg den. Ope var minst lika starka, trots en mittenplacering i tvåan förra året. Det är ju en liten varningsklocka för IFK.

Om jag ska ge mig på att tippa div 1 Norrland, så tror jag att serien blir jämnare än på många år. Jag ger fem- sex lag chansen att vinna serien. Under flera år i rad har det funnits en till tre tydliga seriefavoriter. I år anser jag att Notviken, Sunnanå, Team TG, Själevad, Härnösand och Selånger har möjlighet att finnas med i den absoluta toppen. Många höjer nog på ögonbrynen för både Själevad och Härnösand, men det finns mkt fotboll i de båda lagen nu. I botten tror jag att vi hittar Infjärden, Umedalen och Team Hudik, men IFK Östersund, Luleå SK och Domsjö kan inte känna sig alldeles säkra, om det hakar upp sig.

Mitt tips för sluttabellen blir:

  1. Sunnanå
  2. Team TG
  3. Notviken
  4. Selånger
  5. Härnösand
  6. Själevad
  7. Luleå SK
  8. IFK Östersund
  9. Domsjö
  10. Umedalen
  11. Infjärden
  12. Team Hudik

Sedan må jag faktiskt tippa de två första matcherna, då serien nu sakta lunkar igång:


Lördag 13/4

Infjärden- Luleå SK 2-1

Helt öppet Norrbottenderby där jag tror att nykomlingsentusiasmen avgör.

Tips 1- 2

Onsdag 17/4

Team TG- Domsjö

Hemmalaget ska vara minst en klass bättre, och bör ta en komfortabel seger.

Tips 5- 1

Div 2 Mellersta Norrland

Om vi då går över till div 2 Mellersta Norrland så har vi i år fyra representanter. Det är Ope, Brunflo, KD och IFK Östersund 2. Förra året hamnade Brunflo högst i tabellen, men efter förlusterna av bl a systrarna Häreby blir det svårt för dem att åter bli nästa bästa JH-lag. Jag tror att Ope kommer att vara för bra detta år.

Däremot kan jag inte hålla Ope som favorit till seriesegern, utan det favoritskapet får väga väldigt tungt på nykomlingarna från Medelpadstrean, Kovland. De spelade också trean av enbart en anledning, att de efter seriesegern i div 2 säsongen 2017 tackade nej till spel i div 1. Därför blev de tvångsdegraderade. De var helt överlägsna i trean utan poängförlust och med målskillnaden 147- 2. I tillägg har de nu vunnit DM-finalen mot Sundsvalls DFF med 6- 1. Även om Sundsvall spelade med en del yngre förmågor, så är det ett imponerande resultat.

Därefter tror jag att trion Heffnersklubban, Ope och Timrå kommer att husera. Heffnersklubban har i stort sett kvar sin duktiga trupp från förra året, medan Timrå har både tappat och fått ett gäng spelare. I Ope har truppen blivit ett år äldre, och dessutom har två viktiga spelare kommit tillbaka, nämligen Rebecka Bill efter skada, och sedan en av distriktets absolut bästa spelare Sandra Nilsson. Ytterligare rutin finns med Lena Lindström och Karin Jonasson plus ytterligare någon äldre spelare. Dessutom fyller stommen i truppen successivt 20 år, så åldersfördelningen ser riktigt bra ut.

Sedan har vi alltså ytterligare sex lag, som är väldigt svåra att placera. Detta handlar om Brunflo, KD och IFK Östersund 2 från distriktet, och därutöver Stöde, Alnö och Selånger 2 från Medelpad. (Alltså lag från bara två distrikt detta år). Brunflo är som sagt lite försvagat från nästa år, men bör kunna hålla avståndet till nedflyttningsstrecket. Troligen gör även IFK:s andralag och Stöde det. KD ska ju naturligtvis också klara det, men jag har lite onda aningar. Detta då jag tror att Alnö är starkare i år, och räddningsplankan ska då vara Selånger 2. Jo, KD bör klara att ha både Alnö och Selånger 2 efter sig.

Tipset blir då:

  1. Kovland
  2. Ope
  3. Heffnersklubban
  4. Timrå
  5. Stöde
  6. IFK Östersund 2
  7. Brunflo
  8. KD
  9. Alnö
  10. Selånger 2

Serien startar först sista helgen i april.

Div 3 Jämtland/Härjedalen

Till sist har vi så vår lokala trea. Roligt är att Berg åter har ett fotbollslag i seniorspel för första gången sedan 1999, om man inte räknar de två gånger man backat upp Myssjö/Ovikens andralag. Därmed finns Bergs kommun åter representerade, varför vi nu bara väntar på lag från Bräcke och Ragunda kommuner. Detta då pausen från Härjedalens kommun bara blev ettårig 2017, och precis som ifjol får vi se prestigeladdade Härjedalsderbyn. Kanske Ytterhogdal kan samla ihop ett internationellt gäng även på damsidan förresten. Mellan 81 och 93 var Ytterhogdal bästa lag från kommunen. I övrigt har åtminstone Funäsdalen (senast 2007), Hede som självständig förening (2005), samt Lillhärdal, Skarvarna och Älvros deltagit i seriespel. Senast Bräcke k:n hade lag var 2003, och då från huvudorten. Kälarne hade lag senast 1996 och Sundsjö 1984. Från Ragunda spelade just Ragunda i fyran senast 2009, och Stugun försvann efter säsongen 2006. Därutöver har även Bispgården haft damlag.

Inför 2019 var det långt gånget att även Ås skulle dra igång ett representationslag, men av olika anledningar höll det inte hela vägen. Nu hoppas jag att Fredrik Aliris och de andra tjejledarna redan har planer för 2020. Som tidigare är jag väldigt förundrad över att Frösön nu för fjärde året i rad saknar eget damlag. 2016 0ch 17 hade man ett samarbete med KD:s andralag, vilket gjorde att den egna organisation sakta förtvinade, som jag spådde. Men 2020 räknar jag även med dem. Ser gärna kommentarer från både Ås och Frösön om framtida planering.

Jag gör även ett serietips för trean, men underlaget är väl inte det bästa. Fjolårets topplag Strömsund och Hede/Vemdalen finns nog med i toppen även i år. Häggenås har tappat ett gäng tjejer och börjar om lite grann. Och där är jag, liksom alla som känner till henne, otroligt imponerad över Margareta Handlers insatser för fotbollen, och då i tillägg hur hon kämpat mot/med sin cancer, som ni lästa om tidigare här på Fotbollz. Häggenås fyller en riktigt viktig roll i distriktet, och jag hoppas innerligt att de fortsätter att göra det.

Frågan är sedan om Berg får in några mer rutinerade tjejer, eller om det i huvudsak är fjolårets äldsta tjejlag som blivit ett år äldre. Sveg kommer nog att vara lite starkare i år än ifjol. Järpen tycks ha tappat ett par rutinerade krafter och kanske inte förmår slåss i toppen. I tillägg finns sedan Ope 2, Brunflo 2 och IFK Östersund 3. Naturligtvis som alltid svårt att sia kring andra- och tredjelag. Men mitt tips är som följer:

  1. Ope 2
  2. Strömsund
  3. Häggenås
  4. Hede/Vemdalen
  5. Berg
  6. Brunflo 2
  7. IFK Östersund 3
  8. Sveg
  9. Järpen

Ärligt talat blir jag väldigt förvånad om mitt tips ligger nära sluttabellen. Serien startar 25/4 med Ope 2- Berg.

Men nu ser jag verkligen fram emot att seriespelet drar igång. Och kom ihåg att jag inte är någon neutral krönikör. Jag är i grunden Opesupporter, men jag försöker oftast att vara så objektiv som jag klarar av att vara.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Smickrande siffror i galen föreställning
7 April 2019 klockan 23:26 av Agne Svärd
 

Tre poäng är alltid tre poäng...
... men det är bara att konstatera att ÖFK kom undan med blotta förskräckelsen i årets allsvenska hemmapremiär mot nykomlingen Falkenbergs FF.
3–2 är smickrande siffror för hemmalaget i en smått galen tillställning där mottot tycktes vara att ge och ta så får det bli som det blir. Det är sällan, åtminstone när ÖFK spelar hemma på Jämtkraft arena, där mittplanen passeras i rask takt och det mesta händer i planens två straffområden. Den som kan hitta någon form av struktur i den här matchen får gärna räcka upp en hand.
Men det var kul, spännande – och jäkligt kallt i aprilrusket...
Och så fick vi se tre ovanliga, och mycket snygga, hemmamål, alla dessutom inprickade med vassa vänsterfötter. Det hör heller inte till vanligheterna, det ska gudarna veta.

Efter bortapremiären mot AIK (0–0) hyllades ÖFK för sin ytterst solida försvarsinsats, på Friends levererade man ett skolexempel på hur man spelar ett framgångsrikt försvarsspel över hela banan. Däremot blev det inte så många möjligheter att praktisera anfallsfotboll i den matchen.
Mot Falkenberg hoppades man att det skulle bli betydligt mera av den varan. Det blev det också. Tre vackra mål och en hel del andra fina möjligheter.
Men.
Samtidigt krackelerade försvarsspelet; Falkenberg gjorde två mål, fick ett regelrätt mål bortdömt (offside, hur det nu kunde bli det?), tilldömdes två straffsparkar (billiga men dock dömda) och hade en boll i ribban...
Kort sagt: Så fort bollen landade i ÖFK:s straffområde for den omkring som en brännhet flipperkula, hemmaförsvaret hade otroligt svårt att ta undan andrabollarna och någon form av oreda utbröt alltför ofta för att jag skulle vara nöjd. För mig kom det därför mer som en bekräftelse än som en överraskning när Noah Sonko Sundberg fipplade in Falkenbergs kvitteringsboll (2–2 några minuter före slutet) i egen bur sedan Aly Keita räddat ett närskott.
Det låg liksom i luften, faktiskt under hela matchen. Försvarsjobbet den här gången var oprecist från minut 1 fram till slutsignalen. Kanon mot AIK – inte godkänt mot Falkenberg!

Men som tur var small det tre gånger bakom Hampus Nilsson (samma Hampus som gjorde ett gästspel ÖFK 2016) i Falkenbergs mål. Jag är övertygad om att de flesta på arenan kommer att minnas fyrverkeriet en lång tid framöver;
# 40:e min, 1–0: Hosam Aiesh får bollen ute till höger, driver inåt i banan och klipper till med vänstern från 22 meter. Bollen far som en projektil i nät via ribban. Årets fullträff så här långt i Allsvenskan. Vilken kula!
# 59:e min, 2–1: Charlie Colkett skaffar sig manöverutrymme en bra bit utanför Falkenbergs straffområde, peggar upp bollen för sin fina vänsterfot och trycker in den i burhörnan via Hampus Nilssons händer.
# 88:e min, 3–2: Thomas Isherwood får bollen långt ute till vänster, nästan ute vid sidlinjen, måttar ett inlägg med sin vänsterfot men bollen seglar istället över Hampus Nilsson och in i den bortre burhörnan! Själv hävdar Isherwood att det var ett välplanerat skott men jag är inte helt övertygad...
Om de här målen kan man säga att Hampus NIlsson kanske inte hade sin bästa dag på jobbet. Chanslös på Aiesh vänsterslägga, absolut, men Falkenbergsmålvaktens utgångsposition på mål 2 och 3 kunde nog ha varit bättre, det är i alla fall min känsla efter att ha kollat igenom tv-bilderna från matchen.

Här är några andra noteringar;
# Ian Burchnall hade gjort två förändringar i startelvan. Rewan Amin och Alhaji Gero ut, Curtis Edwards och Dino Islamovic in. Dessutom roterade ÖFK-coachen sitt manskap mer än Graham Potter någonsin gjorde. Då förstår ni att det ständigt skiftades positioner, dock utan att det aldrig fungerade riktigt bra. Burchnall får nog fortsätta att fundera på hur han ska formera sitt manskap för att få ut bästa effekt. Det är en hel del som måste kuggas om, åtminstone om man tar de här inledande matcherna som underlag. Trots fyra poäng!

# Men att Curtis Edwards (petad mot AIK) ska finnas med vid avspark torde väl vara uppenbart även för ÖFK-chefen. Bäst på plan efter en något avvaktande start, Edwards bidrog med bland annat två målgivande passningar. Kontraktsförhandlingarna måste skötas vid sidan om, att utöva någon form av påtryckningar genom att ställa spelare åt sidan låter för mig bara larvigt. Tre poäng måste väl vara det viktigaste, alla dagar i veckan. Och då ska dom bästa spela!

# Matchens artist (inte spelare) var utan tvekan Charlie Colkett. Brittens vänsterfot, som jag redan skrivit om vid ett antal tillfällen, firade stora triumfer med massor av delikata och öppnande passningar samt dessutom en riktig målraket. Colkett fick den här gången rollen som ”sittande” på mitten, den passade honom utmärkt. Men Colketts arbetsradie måste bli större. Nu opererade han utmärkt i planens längdriktning men jag vill också se honom jobba i sidled. Det var exempelvis en del av storheten i Brwa Nouris spel, han gav (ständigt löpande) stöd åt kantspelarna. Här finns Colketts stora förbättringspotential!

# Hosam Aiesh hade med AIK-matchen i benen flyttat fram formen några snäpp även om det fortfarande saknas lite bett i löpningarna. Men målet glömmer jag inte i första taget och hans attacker ute till höger skapade dessutom ett flertal hörnor.

# Dino Islamovich hade två kanonlägen men brände både. Det var inte hans dag den här gången.

# Mittbacken Tom Pettersson hade tre lägen efter hörnor. Han var närmast när han pricksköt en Falkenbergsförsvarare i bröstet.

# Målvakten Aly Keita imponerar aldrig när motståndet, på papperet, är ”svagare” Visserligen en kanonräddning på straffen och en blixtrande fotparad före Sonkos självmål men bitvis såg det darrigt ut och spelet med fötterna var väl sämre än på länge? Keitas tillslag när han skär bollen med underskruv är helt enkelt dassigt, inte minst i motvind!

# Tesfaldet Tekie hade en tung dag. Han såg inte ut att vara närvarande, det kopplade inte riktigt mellan huvud och fötter. Det här var första gången som jag såg honom riktigt dålig.

# Jag tyckte uppriktigt synd om Falkenberg som inte fick någonting med sig från den här tuffa bortamatchen när man gör en så bra prestation. Hallänningarna hade en offensiv inställning till uppgiften, anföll ofta med mycket folk och vågade satsa på ett högt försvarsspel som gav hemmalaget en hel del bekymmer i uppspelsfasen. Och så blir man straffade av tre vänstersläggor...

# Jag tycker att Allsvenskan så här långt har bjudit på mycket trevliga resultat, alltså om man har ÖFK-ögon. Speciellt bra tycker jag om oavgjorda matcher...

# Slutligen, här är mina betyg på ÖFK:s spelare (skala 1–6): Aly Keita 2, Noah Sonko Sundberg 2, Thomas Isherwood 2, Tom Pettersson 3, Isak Ssewankambo 3, Charlie Colkett 4, Tesfaldet Tekie (62) 2, Curtis Edwards 4, Hosam Aiesh 3, Dino Islamovic (68) 2, Revan Morrison (78) 2. Ersättare: Jerell Sellars (62) 2, Alhaji Gero (68) 2, Rewan Amin (78) kort speltid, betygsätts ej.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Visst ska vi vara nöjda med en poäng
31 Mars 2019 klockan 22:39 av Agne Svärd
 

0–0 mot regerande mästarna AIK borta på Friends arena. Den poängen i allsvenska premiären ska ÖFK och alla supportrar var väldigt nöjd med.
Jag menar; svårare än så här blir det inte.
På många sätt!

Det fanns en hel kappsäck med frågetecken kring det ÖFK som kom till premiären. Inte bara att spelartruppen innehåller tio nya namn, dessutom har förspelet, som jag ser det, inte varit mycket att skriva hem om. Bra resultat och hyfsade prestationer i januari har ingen som helst betydelse när vi skriver den 31 mars och precis passerat en hel månad som inte gav oss något som helst hopp att greppa. Däremot en del att fundera över.

Men, när det blev allvar fick vi i alla fall leverans av ett rejält försvarsspel, inte bara att backlinjen stod pall för en bitvis tung hemmapress. Det jobbades hårt, följsamt och kompakt från Alhaji Gero längst fram ner till målvakten Aly Keita. Kollektivet fungerade och det var nog prio ett den här eftermiddagen. Det var inte många gånger som ÖFK lämnade några blottor, i alla fall inte några som var tillräckligt stora för att hemmalaget skulle kunna slå hål på nollan. Även om det var nära vid några tillfällen...

Vi fick också se ett rejält genombrott; nye Thomas Isherwoods backspel var precis så bra som jag hoppades. Jag förvarnade om hans kapacitet i en krönika i går. Nu vet alla forwards vad som väntar ute till vänster i ÖFK-försvaret. En stridsvagn som inte viker en tum i närduellerna. Och killen är bara 21 år...

Här är några andra noteringar:

# Ian Burchnall valde att starta med den här elvan: Aly Keita – Isak Ssewankambo, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson, Thomas Isherwood – Hosam Aiesh, Rewan Amin, Tesfaldet Tekie, Ravel Morrison, Charlie Colkett – Alhaji Gero. Jag träffade rätt på nio i lördagens krönika. Burchnall valde Colkett istället för Curtis Edwards och Gero fick ta topprollen då Dino Islamovic inte är hundra(?) i sin gamla knäskada. Dino kom in sista 20 utan att göra något större intryck (ersatte Morrison). Ronald Mukiibi fick också 20 minuter, hans första den här säsongen efter en segdragen fotskada, då han bytte av Thomas Isherwood och Ludvig Fritzson fick några minuter i slutet istället för Charlie Colkett.

# Försvarsmässigt var det alltså i stort sett ramstarkt med lagkaptenen Tom Pettersson som den stora klippan. Det här var Tom P när han är som allra bäst! Alltid i vägen, inte minst när han räddade Adus kanon i öppningen av andra ronden.

# Men visst var det straff när Tom tog bollen med handen i den tionde minuten. Domaren Patrik Eriksson från Gävle (uttagen som fjärdedomare till matchen men fick ersätta Glenn Nyberg i sista stund) måste ha hamnat på ”fel” sida. Jag förstår AIK:s ilska när signalen inte kom, absolut. Klarare än så här blir det inte även om bedömningen av handsregeln kan diskuteras in absurdum.

# Noah Sonko Sundberg hade också en bra dag även om samarbetet med Isak Ssewankambo på högersidan inte var klockrent alla gånger. Men så var det väl också första försöket tillsammans. Sonko var också den som var närmast målkänning när han i den 13:e minuten nickade i stolpens insida.

# Anfallsmässigt finns det inte så mycket att rapportera om den här gången. Egentligen hotades AIK bara vid två frisparkar; den Sonko nickade i stolpen samt Charlie Colketts vänterpärla mot Oscar Linnérs högra kryss. Men å andra sidan är det inte alls något konstigt; det är svårt att spränga AIK:s försvarslinje på Friends, det är sedan gammalt och inte minst med Rikard Norling vid rodret.

# Största överraskningen var hemmalagets höga och aggressiva press som störde ÖFK i uppspelsfasen. Jag tror inte att Ian Burchnall hade tagit med den i sin matchplan.

# Alhaji Gero gjorde ett stort och uppoffrande jobb i första pressen i första halvlek, trampade luft efter paus.

# Ravel Morrison hade experternas ögon på sig. Imponerade inte, enligt dem. Men det är naturligtvis inte i den här typen av matcher och så tidigt på säsongen som Morrison ska glänsa. Jag tror att Falkenberg nästa söndag kommer att passa betydligt bättre...

# Hosam Aiesh har inte spelat match sedan mitten av februari. Rosten var uppenbar!

# Här är mina betyg på ÖFK:s startelva (betygsskala 1–6, precis som Mittmedia): Aly Keita 3, Isak Ssewamkambo 2, Noah Sonko Sundberg 4, Tom Pettersson 5, Thomas Isherwood 4, Hosam Aiesh 2, Rewan Amin 3, Tesfaldet Tekie 3, Ravel Morrison 3, Charlie Colkett 2, Alhaji Gero 3. (Islamovich, Mukiibi och Fritzson spelade för kort tid för att bedömas).

***

Kalmar–Sirius 0–2, Falkenberg–Örebro 1–0, AFC Eskilstuna– IFK Göteborg 3–1, Helsingborg–IFK Norrköping 3–1. Se där, det var inga väntade resultat den här premiärdagen, inte alls!
# Söndagens största vinnaren; Sirius nye tränare Henrik Rydström som åkte hem till Kalmar (där han inte fick fortsätta...) och smiskade till hemmalaget.
# IFK Göteborg behövde den här starten minst av allt. Som jag skrev tidigare i veckan; hur ska det här sluta?

Till sist; ÖFK:s spelare nobbade Mittmedia efter matchen. Tydligen tog spelargruppen ett beslut för ett par veckor sedan att inte prata med Mittmedias reportrar (men med all övrig media). Inget spelarsnack från Molde, inget spelarsnack veckan före premiären, inget spelarsnack efter AIK... Hur tänkte man man där, egentligen? Själv säger jag bara: Lägg ned det här kriget, det kan aldrig vinnas. Däremot finns en massa förlorare, exempelvis de tusentals ÖFK-supportrar som dagligen läser ÖP och LT och som alla har sin egen åsikt om det som händer i klubben. Det är nog bara för den kommunikationsansvarige Niclas Lidström att ta ett allvarligt snack med kapten Tom P.

 
Det finns 29 kommentarer att läsa.

 
Spännande på alla plan när vi inget vet...
30 Mars 2019 klockan 07:15 av Agne Svärd
 

Spännande!
I allra högsta grad, på alla plan.
Det är det minsta man kan säga om ÖFK inför söndagens allsvenska premiär mot regerande mästarna AIK. Ingen kan säga var vi har ÖFK 20.19; definitivt inte jag, inte experterna, inte motståndarna ... förmodligen inte ens Ian Burchnall, chefen själv.
Det enda vi vet är att vi förmodligen inget vet, åtminstone vet vi väldigt lite... (Det där lät väldigt invecklat men årets ÖFK är verkligen ett osynat nybygge).

Lite kan vi dock; Aly Keita är ju kvar i målet, Tom Pettersson fortfarande en klippa i försvaret, Amin, Tekie och Edwards är en högoktanig trio på mitten, Hosam Aiesh seriens bäste en.mot-en-spelare och Dino Islamovic en potentiell skytteligavinnare. Men det är ju bara en halv startelva ... den andra halvan ska hämtas, bland annat, från de tio nya spelare som kommit under vintern, de flesta med mycket intressanta bakgrunder men även några helt osynade kort. Men gemensamt för dem alla är att ingen har hunnit visa upp sina kvaliteter under den här försäsongen. Den tidiga delen av förspelet avverkades till stora delar med det ”gamla” gänget, när de nya skulle skolas in fanns det inga motståndare (tomt i kalendern efter debaclet i Svenska cupen) ... innan Molde dök upp på andra sidan och då fungerade absolut ingenting.

Bladet med tänkbar startelva och formation är helt enkelt blankt för de flesta.

Men låt mig i alla fall presentera de nya spelarna efter bästa förmåga av de lilla jag kunnat se;
# Sixten Mohlin, 23, målvakt som kommer närmast från Malmö FF (via Dalkurd). Har inte fått så många minuter så här långt. Och när han skulle visa upp sig på riktigt (mot Molde, Keita på landslagsuppdrag) blev han knäskadad veckan innan och missar förmodligen även den allsvenska premiären. Mohlin är för mig ett oskrivet kort.

# Kelland Absalom, 21, kontraktslös målvakt från Wales (förra året i Ytterhogdal) som blixtinkallades i förra veckan och nu har skrivit på ett sexmånaderskontrakt. Kastades in i buren mot Molde och ska absolut inte lastas för nederlaget. Är på en nivå som förmodligen är för hög. På bänken mot AIK?

# Eirik Haugan, 21, från norska Hödd. En ”mjuk” och följsam försvarsspelare med fin passningsfot. Men frågan är om han redan nu har det allsvenska tempot, det såg tveksamt ut mot såväl Ranheim som Molde men bättre i segermatchen mot Sirius. Värvad på tillväxt?

# Thomas Isherwood, 21, försvarsspelare med rötterna i Brommapojkarna men som har utbildat sig i Tyskland (Bayern M) och England (Bradford). Stor (hela 195 cm lång, ovanligt för fotbollsspelare), stark och energisk med ett kraftfullt agerande. Se upp, Isherwood kan bli årets stora utropstecken i ÖFK. Såg helt enkelt lysande ut i cupmatchen mot Sirius och har sedan varit i väg på ett lyckosamt landslagsuppdrag. Vill jag absolut se på Friends arena på söndag!

# Isac Ssewankambo, 23, kommer närmast från Molde i norska Elitserien och har också haft en sejour i Malmö FF. Användbar i både försvar och på mittfältet. Intressant spelartyp med bra teknik och härligt löpsteg. Jag tror att han är högaktuell för en plats i startelvan mot AIK!

# Marco Weymans, 21, är hämtad från Belgien som Dennis Widgrens ersättare i vänsterförsvaret. Skadades redan efter en knapp halvtimma i sin första tävlingsmatch (mot Halmstad i cupen) och är inte tillbaka i full träning ännu. Mitt första intryck: en stabil lagspelare!

# Charlie Colkett, 22, mittfältare från Chelseas U23-lag. Kom till Östersund med en av Londons mest intelligenta vänsterfötter. Oj, vilka passningar! Men; så här långt ser det ut som Colkett litar lite väl mycket till sin guldfot och glömmer att hans roll består av så mycket mer. Måste operera över större ytor och höja tempot. Då kan Colkett bli en sensation, förutsättningar finns!

# Ravel Morrison, 26, supertalangen som tagit vägen över klubbar som Manchester United, Birmingham, QPR, West Ham och Lazio utan att få den sista pusselbiten på plats. En attackerande mittfältare med ett tillslag och en fotbollshjärna (speluppfattning) som får alla andra att bli gröna av avund. Dessutom har Morrison en ”funktionell teknik” som det så vackert heter. Men, farten finns inte där ännu och det fattas några växlar i orken. Jag har hört seriösa bedömare som påstår att Morrison är Allsvenskans bästa spelare. Det ska bevisas också!

# Francis Joe-Baptiste, 19, är sprungen ur Crystal Palaces ungdomsverksamhet. Rapp forward som hugger på det mesta, även motståndarna... Lite opolerad i sitt spel och behöver mogna några nivåer innan han är klar för Allsvenskan. Lite mera muskler skulle heller inte skada.

# Alhaji Gero, 25, är tillbaka i ÖFK-dressen efter ett kort äventyr i Esteghlal. Gero lämnade Iran med en kappsäck full av sköna slantar men knappast som en bättre fotbollspelare. Jag tror att vi får se samme Gero som tidigare; en urstark bollmottagare som jobbar hårt för laget men där spelförståelsen inte är den allra bästa, inte heller tajmingen i straffområdet. Gero får gärna visa att jag har fel, ingen skulle bli gladare än jag.

***

Det är väl lika bra att jag tar några frågetecken medan jag är igång:
# Ronald Mukiibi skrev på ett nytt kontrakt men blev skadad redan i den första riktiga träningen i ÖP-hallen i början av januari. Hur långt har han kvar till 90 minuter på plan?

# Hosam Aiesh klev av efter en halvlek i cupstarten mot Halmstad. ”Ont i magen”, sas det... Hmmm, det var den 16 februari(!), sedan dess har vi inte sett röken av fjolårets assistkung. Aiesh skadehistorik är besvärande och det är alltid samma område som drabbas. Frågan är; hur många matcher tvingas Aiesh avstå den här säsongen? Själv säger han alltid att ”allt är kanon”, ”toppen-toppen”, ”inga problem”. Men är han verkligen redo för spel på söndag efter så lång frånvaro? Risken för rost är i alla fall uppenbar.

# Mera skador i det ”gamla” gänget: Dino Islamovic klev av mot Molde utan att knappt ha hunnit röra bollen (känning i ett knä, ”säkerhetsåtgärd”), målvakten Andrew Mills har tydligen fått ett kraftigt bakslag i sin rehabilitering efter knäoperationen, Simon Kroon är knäopererad (menisken) och blir borta till sommaren, Sam Mensiro sliter med en gammal knäskada, Jamie Hopcutt har inte synts till senaste tiden (oklar status) och Curtis Edwards åkte till Molde med nackspärr... Fysiogänget saknar sannerligen inte arbetsuppgifter...

***

Ja, det är alltså med dom här förutsättningarna som Ian Burchnall ska pussla ihop årets första allsvenska startelva. Det är, som ni säkert förstår, inte alldeles lätt.
Här är, i all enkelhet och med en stor portion gissningar när det aktuell skadestatus, mitt förslag (4-5-1): Aly Keita – Isak Ssewankambo, Noah Sonko Sundberg, Thomas Isherwood, Tom Pettersson – Rewan Amin, Curtis Edwards, Tesfaldet Tekie, Ravel Morrison, Jerell Sellars – Dino Islamovic. (Om Aiesh kan spela så tror jag att Sellars får börja på bänken).

Det var i alla fall ett försök...

***

Douglas Bergqvist försvann till Norge i veckan, utlånad till Haugesund. Många kommer att sakna Douglas, en profil och en härlig pådrivare i flera säsonger. Men trots allt; visst är det viktigt att vara en stark röst i omklädningsrummet men det är jobbet på planen som är helt avgörande. Och jag tror att Douglas hade fått väldigt lite speltid den här sommaren!

***

Jag tippade ÖFK som sjunde lag i årets allsvenska i gårdagens krönika här på fotbollz.se. Det var inget originellt tips, ”alla” ser ut att placera ÖFK i mittens rike. Men när jag lyssnar igenom tränarrösterna från den allsvenska upptaktsträffen i förra veckan är respekten för ÖFK lite större än så. Många av konkurrenternas chefer är imponerade av vinterns jobb med spelartruppen men påpekar samtidigt att det kan ta tid att foga samman så mycket nytt. Det är en åsikt som jag hyser största respekt för; alla vet ju att Rom inte byggdes på en dag...

***

Det handlas alltså spelare in i det sista (fönstret stänger först i nästa vecka). Exempelvis plockade IFK Norrköping i dag ytterbacken Egzon Binaku från guldkonkurrenten Malmö FF.

***

Jag har i flera säsonger klagat på ÖFK:s ofta svaga hörnor. Är de inte utåtskruvade så är de så komplicerade att ingen riktigt verka förstå vad som ska hända. Utdelningen är i alla fall väldigt mager. Men jag förmodar att hela ÖFK-gänget kollade EM-kvalmötet mellan Sverige och Norge och den galna 3–3-kvitteringen på övertid. Svårare än så är det inte; det behövs bara en känslig hörnläggarfot (Ödegård) och en kraftig överbelastning vid den främre stolpen. Då är även en världsmålvakt som Robin Olsen chanslös (han hade inte en möjlighet att hitta igen den bollbanan) och planens kortaste spelare (Kamara) kan vinna höjdduellen. Se och lär!

***

ÖFK:s match på söndag döms av Glenn Nyberg från Borlänge. Tack, Nyberg är en av våra absolut bästa rättskipare. ”Årets domare” förra säsongen när spelarna fick göra sitt val!

Till sist; Så här ser den allsvenska premiäromgången ut, söndag: Falkenbergs FF–Örebro SK, Kalmar FF–IK Sirius FK, AIK–Östersunds FK, Helsingborgs IF–IFK Norrköping, AFC Eskilstuna–IFK Göteborg. Måndag: IF Elfsborg–Hammarby IF, Malmö FF–BK Häcken, Djurgårdens IF–Gif Sundsvall.

 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
Jag är inte övertygad - men MFF tar guldet
28 Mars 2019 klockan 22:11 av Agne Svärd
 

Häcken har varit bäst så här långt. Men vem är bäst när Allsvenskan gör bokslut i november?
Ja, det är väl inte tiotusenkronorsfrågan precis, kandidaterna är ju inte så många. Experterna, både de som har fotbollen som sitt yrke och vi som står vid staketet, säger Malmö FF med fjolårsmästarna AIK, Häcken och IFK Norrköping som de tuffaste utmanarna.
Själv tillhör jag dom som tror på Malmö FF. Men jag är inte alls lika övertygad några dagar före avspark som jag var för ett par månader sedan, absolut inte.

Inför fjolårets seriestart trodde jag väldigt mycket på ÖFK. Spelartruppen innehöll massor av kvalitet och förspelet såg otroligt stabilt ut; i träningsmatcher, insatserna mot Arsenal i februari och i cupspelet (gjorde en utmärkt match även i semifinalförlusten mot MFF).
Men när seriespelet drog igång drabbades man av pyspunka, sju poäng på de inledande sju omgångarna och möjligheten att blanda sig i tätstriden var förlorad redan i början av maj.

Jag har funderat mycket på vad som gick snett, förmodligen är det en hel symfoniorkester av anledningar. Men jag är helt övertygad om att spelarna inte orkade hantera det tuffa programmet under 14 månader fram till seriestarten; cupspel fram till final (med lyckligt slut...), 30 allsvenska matcher och tolv matcher i Europa league (sista i Berlin några dagar in i december), bara en månads vila över jul och nyår, träning plus två läger i en månad, cupspel, sedan dubbelmöten mot Arsenal och nya cupmatcher ända fram till semifinalen mot Malmö FF, veckan därefter seriestart mot Djurgården...
Ni ser själva; många tävlingsmatcher under lång tid. Och lite träning och återhämtning. Lägg därtill tunga förluster mot Arsenal och MFF som inte gjorde livet gladare...

Nu är det MFF:s spelare som varit utsatta för samma stentuffa resa; cupspel, Allsvenskan, Champions league, Europa league, kort juluppehåll, träningsläger, cupspel, matcher mot Chelsea (två förluster), mera cupspel och till sist träningsmatcher i England och Nederländerna...
Alltså; massor av tuffa tävlingsmatcher men lite träning och återhämtning. Och tunga förluster mot Chelsea och motgångar i Svenska cupen (utslagen redan i gruppspelet trots gynnsam lottning).
Mönstret är alltså detsamma för ÖFK 2018 som för MFF 2019 med den lilla skillnaden att ÖFK tappade stinget när Allsvenskan började medan MFF fes ihop redan efter Chelseaförlusten!

Trots det så väljer jag alltså att sätta Malmö FF som vinnare i årets allsvenska. Min enda hållbara motivering: de har mest kvalitet i sin stora spelartrupp, dubbel (minst) täckning på samtliga positioner! Det tror jag ingen kan konkurrera med. Och dessutom kom svackan några veckor tidigare än ÖFK:s.
Så här slutar Allsvenskan 2019 som jag ser det:

1) Malmö FF
Tar revansch för fjolåret då man tidigt hamnade på efterkälken och trots en stark höst inte kunde utmana AIK om guldet. Med ny strategi (smal trupp med spets kompletterad med lärlingar har blivit en större spelartrupp med kvalitet på alla poster) ska Lennart Johanssons pokal föras tillbaka till Malmö. Mina frågetecken; några av nyckelspelarna (Rosenberg; Safari, Rasmus Bengtsson) har slitna kroppar och måste matchas med försiktighet. Och hur är kvaliteten på backlinjen, egentligen?

2) IFK Norrköping
Jag hoppas verkligen att Norrköpings sätt att bygga lag betalar sig. Det doftar kvalitet och offensiv inriktning lång väg, nyförvärv som Sead Haksabanovic och Christoffer ”Totte” Nyman borgar för ett ännu vassare anfallsspel. Frågetecknet, och det är ganska stort: Vem styr upp defensiven nu när Andreas Johansson inte längre finns att luta sig emot?

3) BK Häcken
Laget från Hisingen smyger som vanligt strax under radarn, trots en stark höst och lika bra försäsong som bland annat tagit klubben till final i Svenska cupen (mot AFC Eskilstuna). Precis som Norrköping ligget styrkan i det offensiva spelet; Paulinho kommer att spotta in 20 kassar även den här sommaren men viktigaste spelaren är nog Alexander Jeremejeff. Det var när han kom tillbaka från MFF förra sommaren som den sista pusselbiten föll på plats.

4) AIK
Fjolårets mästare har tappat ett par viktiga kuggar i backlinjen (Alexander Milosevic och Robin Jansson) och med tanke på att Rikard Norling bygger sina framgångar bakifrån kommer det förmodligen att ta några omgångar innan alla kuggar har kommit rätt. Ytterligare en fråga; vem blir kreatören på mitten när Kristoffer Olsson försvunnit till Krasnodar i den ryska ligan? Här finns en del att fundera över men det blir väl som vanligt; AIK vinner med 1–0... Men det kommer inte att räcka till att försvara titeln!

5) Hammarby IF
Fyrtioåtta spelare in och fyrtioåtta spelare ut... Ungefär så känns det om årets Hammarby, sportchefen Jesper Jansson har verkligen inte legat på latsidan den här vintern. Men trots allt nytt; Hammarby är inte lika bra i år! Målvakten Johan Wiland missar första delen av säsongen, likaså mittfältsgeneralen Junior (en av Allsvenskans mest underskattade spelare, Bajens Bachirou). Lämnat har Björn Paulsen, Netto Borges och Jiloan Hamad gjort. Sådana klippor tar tid att ersätta. Dessutom: bollen rullade Hammarbys väg väldigt länge i fjolårets serie. Den turen kommer man inte att ha en gång till...

6) Djurgårdens IF
Även här har sportchefen (Bosse Andersson) tvingats jobba hårt för att få till en slagkraftig besättning. Om han lyckats? Tveksamt. Men Astrit Ajdarevic är en prestigevärvning, om den slår rätt så kan det vara årets fullträff! Däremot är jag inte övertygad om att norske målvakten Per Kristian Bråtveit kan fylla tomrummet efter Andreas Isaksson och att Mohamed Buta Turay är med och slåss om skytteligatiteln. Jag tror att Buya Turay får rubriker om helt andra saker... En sak är i alla fall klar; årets Djurgården är bättre balanserat än fjolårets, utan tvekan.

7) Östersunds FK
Min förhandsfavorit förra året, betydligt blygsammare förväntning den här gången. ÖFK 2019 är för mig ett oskrivet blad. När vi startade fjolåret hade ÖFK självskrivna ledare (klasspelare) i alla lagdelar; Sotirios Papagiannopoulos styrde i försvaret och var tillsammans med Tom Pettersson ett urstarkt mittbackspar, kanske seriens bästa, på mitten var Brwa Nouri den självklara fältherren och i offensiven härjade Saman Ghoddos och Ken Sema med motståndarförsvaren. Ja, ni ser själva. Dagens ÖFK innehåller nio nya spelare (tio om man räknar in målvakten Kelland Absalom som tycks få följa med till AIK-matchen) men så här långt har ingen av de nya klivit fram som någon naturlig ledare. (Jag ska hinna med en grundligare ÖFK-genomgång innan söndagspremiären, håll utkik här på fotbollz.se).

8) IF Elfsborg
Trodde jag mycket på förra säsongen men boråsarna blev en stor missräkning. Laget var helt enkelt felbyggt; mittfältare i försvaret, mitttfältare på mitten och mittfältare i anfallslinjen. Det verkar vara åtgärdat men jag kan inte se att Jimmy Thelin har ett lag som kan vara med och hugga i det översta skiktet. Thelin bygger gärna sina lag bakifrån men här saknas faktiskt bra försvarsspelare!

9) Helsingborgs IF
Välkommen tillbaka till en klassiker i svensk fotboll, 66 säsonger i Allsvenskan och sjua i maratontabellen. Man kommer med ett lag fullpumpat med rutin, målvakten Pär Hansson, landslagets kapten Andreas Granqvist, Alexander Farnerud, Rasmus Jönsson, Wanderson... Hemma på Olympia kommer man att ta många poäng men hur roligt tycker dom här gubbarna att det är med en hundramilaresa till Östersund? Och dessutom konstgräs...

10) Gif Sundsvall
Överraskade förra året med en åttondeplats och positiv fotboll. Kommer säkerligen att hamna någonstans i mittens rike även i år. Såvitt jag förstår ser det ut som att Giffarna kommer med i stort sett samma manskap som förra året, här har det nog hänt minst av de 16 klubbarna. Det kommer att räcka en bit, om Linus Hallenius fortsätter att producera mål!

11) Örebro SK
Nja, det vill inte riktigt ta sig för närkingarna. Nia ifjol, lite sämre i år? Trots det tycker jag att ÖSK bitvis spelar alldeles utmärkt, och underhållande, fotboll! Men prestationerna varierar för mycket för att slutresultatet ska bli bra. Förlusten av Nahir Besara kommer att vara märkbar även om det inte slog gnistor om hans prestationer under hösten.

12) Kalmar FF
Nystart under Magnus Pehrssons ledning. Men materialet är ungefär detsamma; Elm och Elm kryddad med några B-rassar. Stabilt på mitten (när Rasmus Elm spelar) men inte tillräckligt bra varken framåt eller bakåt. Brukar vara svårslagna på hemmamark och det lär räcka för att hänga kvar.

13) IFK Göteborg
Elva ifjol, två platser sämre i år. Och absolut inte bättre. IFK Göteborg är en förening i sönderfall, jag kan inte se annat. Tunn spelartrupp, ingen sportchef på plats och en kassakista som skramlar om man släpper ned en tiokrona. Det är inte mycket som ska gå fel förrän laget hamnar på fel sida om strecken i bottenstriden. Hur ska det här sluta?

14) IK Sirius
Var länge inblandad i bottenstriden förra säsongen men slank undan i sista stund. Jag tror på samma scenario den här sommaren, trots att klubben satsat på ett nytt tränarpar. Materialet är i stort sett detsamma. Där finns mycket rutin men flera av de bärande spelarna dras med en skadehistorik som är besvärande. Ungefär som Kalmar, stabilt på mitten men sämre framåt och bakåt. Det såg vi inte minst när Sirius var på Jämtkraft arena för några veckor sedan (3–0 till ÖFK).

15) AFC Eskilstuna
Här är ett tips som man riskerar att få äta upp... AFC är ju framme i Svenska cupens final och dit tar man sig inte utan kvalitet. Men här vete fanken. Jag tror i alla fall inte att det räcker över 30 omgångar, det finns klara brister i samtliga lagdelar och jag är övertygad om att även det här besöket blir kortvarigt.

16) Falkenbergs FF
Här blir det tufft, det törs jag lova. Inte minst får målvakten Hampus Nilsson (jodå, samme Hampus som var i ÖFK för några säsonger sedan) vara beredd på hårt arbete. Framför sig har han en väl sammansvetsad backlinje medan det är svårt att hitta allsvenska kvaliteter i offensiven. Får hoppas på många hemmapoäng men det kommer inte att räcka.

 
Det finns 11 kommentarer att läsa.

 
...men Tekies mål var i alla fall snyggt
24 Mars 2019 klockan 20:03 av Agne Svärd
 
Det var nu vi skulle börja se konturerna av ÖFK:s nya lagbygge. Det var också nu som vi skulle få något annat att tänka på efter alla tråkiga diskussioner kring klubben den senaste tiden.
Men efter 4–1 i baken på Aker stadion i Molde är frågetecknen kring laget bara betydligt fler än före avspark. Och inte blev vi gladare heller, definitivt inte!
Jo, en sak; Tesfaldet Tekie gjorde i alla fall ett ursnyggt mål och det kan vi glädja oss åt. Men resten är bara att sopa ihop och stoppa i en soptunna, så illa var det.
ÖFK reste till Molde på den norska Atlantkusten för att möta fjolårets serietvåa i Elitserien (Rosenborg tog mästartiteln). Flygresan var lång (Stockholm, Oslo, Molde) och dramatisk i den rasande vinden. Och ungefär samtidigt som man landade i ”rosornas stad” stannade motorerna på kryssningsfartyget Viking Sky bara några mil därifrån och 1.300 personer hamnade i ett dygnslångt sjödrama som engagerade stora delar av världen.
Utan att överdriva kan man konstatera att ÖFK onekligen befann sig i händelsernas centrum på ett sätt de knappast hade räknat med när de lämnade Östersund tidigt på lördagsmorgonen...
Men efter det lilla sidospåret, som i ett större perspektiv naturligtvis är så oändligt mycket större och viktigare än en träningsmatch, kan vi återgå till de 90 minuterna på Aker stadion (en fantastisk anläggning vid Moldefjorden där Viking Sky lotsades in till vid kaj ungefär i samma stund som ÖFK lämnade arenan). Och det finns faktiskt inte mycket att berätta, sett med ÖFK-ögon.
Molde var där, i allra högsta grad. ÖFK var inte där, inte på något sätt!
Det är bara att konstatera; saknaden av formhöjande matcher efter uttåget (återigen, den förbannade insatsen i Karlstad) i cupen var alldeles påtaglig. Men var inte ens i närheten att hänga med i hemmalagets tempo. Molde såg ut att vara redo för seriespel, ÖFK var redo för, ja, vadå?
Att hålla bra fart på träningarna är en sak. Att möta Ytterhogdal i ett par träningsmatcher är också en sak.
Men att spela tävlingsmatcher (i cupen) mot allsvenskt motstånd är en helt annan sak.
Om vi inte visste det sedan gammalt så vet vi det nu.
En. Helt. Annan. Sak!
Ian Burchnall och hans kamrater i ledningen har nu en vecka på sig. Det är ingen tid alls i de här sammanhangen. Sedan väntar svenska mästarna AIK på Friends arena, det är allsvensk premiär.
# Under de här dagarna måste Burchnall hitta en startelva (hur det nu ska gå till när småskavanker och dålig form härjar lite överallt i den stora truppen).
# Under de här dagarna måste Burchnall också hitta en spelmodell som funkar (i dag, precis som vid flera andra tillfällen den här våren, var det noll anfallsspel och segt som kola på mitten. Dessutom havererade försvarsspelet. Men varför skulle det fungera när inget annat fungerar...?)
ÖFK 2019 är så här långt väldigt svårläst. Hur vill Burchnall ha det, egentligen? Jag ser inga linjer. Dom finns förmodligen men spelarna kanske inte förstår, vad vet jag?
***
ÖFK startade med den här elvan: Kelland Absalom – Sam Mensiro, Eirik Haugan, Tom Pettersson, Isak Ssewankambo – Rewan Amin, Tesfaldet Tekie, Charlie Colkett – Jerell Sellars, Ravel Morrison – Dino Islamovic. På bänken: Edvin Olsson, Francis Baptiste, Curtis Edwards, Noah Sonko Sundberg, Alhaji Gero, Ludvig Fritzson, Patrick Kpozo.
Islamovic kastade in handduken redan efter 19 minuter (känning av gammal knäskada), Gero ersatte. Speltid fick även Edwards, Sonko och Fritzson i andra halvlek.
Som ni ser av laguppställningen var den något annorlunda i försvarsdelen. Jag tror inte att vi får se den backlinjen så många gånger till under säsongen... Små plus delas ut till Ssewankambo (fina initiativ i offensiven i första halvlek, det är en fin spelartyp), Tekie (1–0-målet, det var snyggt) och Sellars (kom i alla fall till några avslut). Sammantaget var insatsen underkänd förutom 20 bra minuter i första halvlek.
Vilka fler än de som var med på Norgeresan kan då vara aktuella till den allsvenska premiären?
Målvakterna är naturligtvis tillbaka. Aly Keita från landslagsuppdrag och Sixten Mohlins knäskada ska inte vara allvarlig (sägs det...) Thomas Isherwood kan vi också räkna med om han nu är hel och kry efter landslagsspel och Douglas Bergqvist är också tillbaka.
Men sen? Ärligt sagt, inte så mycket mer med tanke på skadebilden. Det sägs att Hosam Aiesh ska vara klar för spel. Visst, men Aiesh har varit borta sedan cupstarten mot Halmstad (16 februari) då han steg av efter halva matchen. Han kan i varje fall definitivt inte vara i matchform och detsamma gäller nye Marco Weymans som försvann samtidigt med Aiesh i sitt enda riktiga framträdande i ÖFK-dressen..
Jamie Hopcutt, var är han? Ronald Mukiibi kan inte vara startklar efter en segdragen fotskada och Simon Kroon hoppas vi på – till hösten!
***
Jag har vid några tillfällen gnällt över stängda träningar (och nu även träningsmatcherna mot Ytterhogdal, suck...). Mig personligen spelar det naturligtvis ingen som helst roll men jag ogillar när media och intresserade stängs ute och i förlängningen av ett sådant resonemang är det alltid klubben som är förloraren på sista raden, tro inget annat!
Jag tar nu upp ytterligare två saker där bristen på transparans blir uppenbar;
# Först några timmar före start fick vi i dag veta att ingen av ÖFK:s tre målvakter (Keita, Mohlin och Andrew Mills) var med på resan till Molde. Det tycker jag är lite sent (egentligen jävligt sent), inte minst med tanke på att det varit klart sedan flera dagar (att Keita var borta på landslagsuppdrag var dock bekant). Så behandlar man inte sina supportrar. Det är ju inga statshemligheter det handlar om, bara att målet ska vaktas av Kelland Absalom (Ytterhogdal förra året, kontraktslös nu) och att Edvin Olsson sitter på bänken. I en träningsmatch mot norska västkusten när truppens tre målvakter inte är tillgängliga. No more, no less. Av vilken anledning berättar ÖFK inte det – i tid?
# Skadan på Simon Kroon. Den kallas numera för ”underkroppsskada” (en benämning som smugit sig in i svensk idrott på senare tid, förebilden är hämtad från NHL-hockeyn om jag är rätt informerad). När man nu snärjer in sig i den typen av benämningar riskerar man i det här fallet minst två saker:
1) Eftersom vi vet att det från början handlade om en muskelbristning i ena lårets baksida som blev väldigt segdragen kan vi ju misstänka att Kroon kom till ÖFK med en skada som han inte berättat om...
2) ...eller så kan vi anklaga ÖFK:s fysiogäng för ett uselt jobb som inte fått tillbaka Kroon i spelbart skick trots att det gått mer är ett halvår sedan skadan uppstod. Vi vet ju inget annat än Kroon har ”dragit en baksida” och så lååååång tid ska det väl inte ta att få honom tillbaka på banan...
Men om nu inte ÖFK vill berätta så gör väl jag det för att inte spekulationerna mot Kroon eller fysioteamet ska leva vidare: Simon Kroon opererades för en tid sedan för en trasig menisk!
Så var det alltså med ”underkroppsskadan”.
Jiddra inte så förbannat. Säg som det är och alla blir vinnare!
 
Det finns 7 kommentarer att läsa.

 
Det här får vi dras med hela säsongen
20 Mars 2019 klockan 18:56 av Agne Svärd
 

Jag förmodar att några, eller till och med ganska många, av er som läser den här texten redan kollat i det material som Uppdrag granskning, UG, i går presenterade på SVT play om Daniel Kindberg och ÖFK och de ekonomiska oegentligheterna. Om ni inte har hunnit eller kunnat se så har ni chansen i kväll när programmet (förmodligen i en något annan form än playversionen) sänds i SVT1 (kl.20.00).
Hela upplägget följer den dramaturgi som är känd sedan gammalt och som triggar igång hela media-Sverige; den fyra avsnitten som UG producerat hinner knappt landa på SVT play förrän samtliga redaktioner med någorlunda sjävaktning går igång. En hel skittunna full med, för Kindberg och ÖFK, besvärande uppgifter töms ut och några timmar senare sitter Kindberg (framförallt) och ÖFK i samma kanaler och på samma plattformar och försöker försvara och förklara sig.
Som extra salt i såret; det här kommer samma dag som de allsvenska klubbarna har sin upptaktsträff och stora delar av ÖFK-fokuset riktas mot den här affären. Eller som lagkaptenen Tom Pettersson sa när han sent på kvällen kom upp på podiet: ”Jag har tränat hela dagen på att svara på den här frågan...”

Till alla som gillar ÖFK, jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen: Var beredd på riktigt svettig sommar (oavsett väderlek...), Kindberg-gate kommer att vara i fokus så långt vi kan överblicka. När UG:s granskning kallnar drar rättegången mot Kindberg (och två andra män) igång i Härnösands tingsrätt (24 april) och pågår ända in i juni, domen faller kring midsommar och därefter kan vi med alla säkerhet, oavsett utgång, räkna med en överklagan till hovrätten och genast har vi hunnit långt in i hösten.
Det är så här det fungerar i en demokrati och i ett rättssamhälle. Och applåderar ni när journalister avslöjar politikers tvivelaktiga lägenhetsaffärer eller misstänkt penningtvätt hos våra vanligaste banker så får ni nog tugga i er det här också.
Även om det gäller ÖFK och mannen bakom framgångssagan.

Jag har följt den här trista historien från dag 1, den handlar till stora delar om människor, på alla sidor, som jag känner. I några fall riktigt väl. Daniel Kindberg, naturligtvis, ÖFK-folk, anställda och beslutsfattare på Östersundshem, politiker i Rådhuset – och granskarna. Jag ägnade julen åt att läsa hela förundersökningen (cirka 2.500 A4-sidor) som ledde fram till åtalet i december och jag har sett playversioen av UG.
Klart är att mycket är besvärande för Kindberg och de två andra som är åtalade.
Däremot är jag inte alls säker på en fällande dom när ärendet har tröskats genom hela rättssystemet, åtminstone när det gäller Daniel Kindberg och den så kallade Peab-mannen. Ekonomisk brottslighet brukar, oftast, vara väldigt svårt att bevisa. Exemplen är faktiskt hur många som helst.

Men!
Det finns saker som stör mig i den här processen. Här är några:

# Hur i helvete har Daniel Kindberg kunnat göra affärer med den så kallade Sollefteåföretagaren under så lång tid? Visserligen lär de vara vänner sedan många år men någonstans måste det väl finnas en gräns. Den här mannen, med sina flyttbilar, lastbilar och traktorer, verkar, om man ska tro förundersökningen, inte ha någon vidare ordning på sina affärer. Jag trodde inte att sådana här gubbar fanns längre. Kontoret på fickan och pengarna i madrassen (som han själv säger i ett av förhören...). Han har ingen som helst koll vilka bilar han haft på Stadsdel norr, han vet inte vilka som kört dem (”kanske heter någon Kent, eller Kalle, eller Olle. Efternamn? Kommer jag inte ihåg. Hur dom fick betalt? Vet inte, kanske var det gamla gentjänster...”). Den här mannen har dessutom suttit i styrelsen för några av Kindbergs fastighetsbolag (under en viss tid visste han inte ens om det...), härvan av ekonomiska transaktioner mellan honom och Kindbergs olika bolag är nästan omöjlig att reda ut och dessutom belönades Sollefteåmannen med en aktieutdelning från ett av bolagen på 2,1 miljoner kronor (som naturligtvis inte deklarerades). Phuu...
Jag menar: Kindberg har haft en otroligt hög svansföring som ordförande i ÖFK och då tänker jag inte bara sporstligt; kulturprojekt som ska utveckla spelare och anställda på alla plan, värdegrund, hbtq-frågor... Ja, ni känner igen alla fina honnörsord som ska genomsyra klubbens hela verksamhet. Samtidigt gör han den ena stora affären efter den andra med en man som inte ens kan stava till de här orden och dessutom är en av ÖFK:s största sponsorer, Kindberg hjälper också till så att Sollefteåföretagarens fakturor blir rätt utförda... Daniel Kindbergs moraliska kompass har tydligen pekat åt alla håll under de här åren och det gör mig förbannad!

# Från ÖFK:s sida har man hela tiden hävdat att ”vi är inte misstänkta”. Det blir ju bara larvigt när man läser förundersökningen där några ÖFK-anställda, som stått som företrädare för Driftaren AB (ÖFK-bolaget som skötte om Jämtkraft arena på uppdrag av Östersunds kommun) riskerade att få lämna både hus och hem när kronofogden knackade på dörren. Och så sent som i går meddelade kammaråklagare Niklas Jeppsson vid Ekobrottsmyndigheten (han som lett hela det här ärendet) att han vill att Driftaren AB ska betala 500.000 kronor i en företagsbot...

# Det är inte bara Sollefteåföretagaren som har dåligt minne. De ÖFK-anställda som varit på förhör verkar inte komma ihåg så mycket de heller. Eller så har de inget sett, inget hört. Märkligt, det här är ju skärpta killar allihopa.

# Det finns några nissar på Östersundshem som vet hur man utnyttjar media till att undgå egen granskning. Tillförordnade vd:n Christer Sundin slår nog alla rekord i den grenen, sällan eller aldrig har jag upplevt något liknande. Sundin satt i den styrelse som under flera år godkände Kindbergs framfart på stadsdel Norr. Nu är han själv den mest offensive i smutskastningen av bolagets förre vd, det finns ingen hejd på hur uselt som Kindberg skött sitt uppdrag. Det blir inte speciellt trovärdigt.

# För övrigt är det många som tar chansen att skaffa sig fördelar i den här härvan. Inte minst bland politiker i Rådhuset En sak som har jag lärt mig efter alla år i mediasvängen; ledande politiker berättar aldrig hela sanningen, de säger bara det som gynnar dem själva och deras parti!

# UG:s upplägg bygger ju på att Östersundshem förvärvade markområdet på Stadsdel Norr till ett kraftigt överpris (127 miljoner kronor) för att möjliggöra för KIndberg och ÖFK att utnyttja det för egen vinning. Och alla medspelare (ÖP, Östersundshem, dåvarande politiska oppositionen) hakar på. Men ingen kan fortfarande påvisa att priset var fel. Det så kallade ”hemliga dokumentet” som presenteras handlar ju till syvende och sist inte om det som affären kom att gälla, det blir som att blanda äpplen och päron, medan ÖP:s anonyma värderare (som satte priset på området till 86 miljoner) är ju inte värt ett skit så länge det är anonymt. Vi har ju ingen som helst aning om vem värderaren är och vilkens ärende han/hon går. I mina ögon faller därför den här tesen platt till marken.

Till sist; på söndag genrepar ÖFK inför den allsvenska starten då man reser till vackra Molde, rosornas stad, på den norska Atlantkunsten. Och då får vi snacka fotboll!

 
Det finns 10 kommentarer att läsa.

 
ÖFK studsade tillbaka under svåra förutsättningar
3 Mars 2019 klockan 22:10 av Agne Svärd
 

Sådärja! ÖFK studsade snabbt upp på banan igen efter förra lördagens smäll i Karlstad. 3–0 mot allsvenska kollegan Sirius är ju ett resultat som ger respekt i alla sammanhang, dessutom finns heller inte mycket att anmärka på prestationen.
Den här gången kan man säga att motivationen att ta revansch på en riktigt usel insats (ÖFK) var större än möjligheten att vinna gruppen (Sirius).

Som alla förstår var förutsättningarna för fotboll på Jämtkraft arena inte de allra bästa den här söndagseftermiddagen i början av mars. Sju minusgrader och snö i luften och på planen passar naturligtvis bättre för häng i tv-soffan med Vasalopp och VM-skidor. Därför; all heder till alla som bidrog till att gör det här till en hygglig fotbollsmatch!
Svårare än så här blir det inte att spela fotboll.

ÖFK-bossen Ian Burchnall hade lovat förändringar efter 2–3 i Karlstad. Naturligtvis ville han skicka in en granat i truppen och tala om att det är inte okej att prestera på det sättet samtidigt som här fanns möjligheten att matcha några spelare som annars hade fått vänta på sin chans eftersom cupen var förlorad.
Och förändringar blev det; fem nya spelare fanns i startelvan och även om den taktiska laguppställningen sa 3-5-2 på papperet var det något annat i verkligheten, fråga mig bara inte vad...

Men det här såg jag i alla fall: Det blev mestadels en fyrbackslinje med nya Eirik Haugan och Thomas Isherwood som mittbackar, Sam Mensiro till höger och Tom Pettersson till vänster. På mitten tog Rewan Amin sin vanliga ”sittande” roll medan Ravel Morrison var den mest offensive och stöttade Dino Islamovic i att störa Sirius mittbackar, Tesfaldet Tekie opererade däremellan. På kanterna såg vi Jerell Sellars och Curtis Edwards. Längst bak Aly Keita.

Innan jag redovisar resultatet av förändringarna: Det var en jäkla skillnad på inställningen och det är ändå det absolut viktigaste för att man ska vinna fotbollsmatcher. Det var full insats i duellerna från alla håll, tack för det!
Här är annars mina tre viktigaste noteringar;
# Dino Islamovic jobbade nu precis som jag vill att en spets ska göra. Förutom det så viktiga presspelet så var Dino ständigt på språng framåt. Det gav två snygga mål (2–0 på nick och 3–0 med högern i fritt läge) samt delaktighet även i förspelet till 1–0. Och det kunde ha blivit ännu mera från matchens lirare!
# Tesfaldet Tekies djupledslöpningar på mittplanen. Äntligen fick jag se det som saknats så här långt, en innermittfältare som ”slår” sin motståndare, vinner ytan och sedan blir ett hot mot backlinjen. Sånt gillar jag! Nu öppnade Tekies löpningar för två mål, det sista efter en 50-metersrepa med bollen klistrad vid foten.
# Thomas Isherwood har inte fått så många möjligheter att visa upp sig så här långt. När han nu fick chansen tog han den med besked. Isherwood var mycket rejäl i sitt spel, här togs verkligen inga fångar..., Isherwood var chefen i det stabila hemmaförsvaret.

Men det fanns mer att lägga till pluskontot:
# Ravel Morrison fick 70 viktiga minuter. Sköt 1–0, spelade fram till 2–0, bjöd på några tekniska läckerheter samt jobbade fint ihop med Dino Islamovic. Hinner förmodligen att fixa full matchform till den allsvenska premiären om fyra veckor.
# Aly Keita fick mycket skit efter sin tabbe mot Karlstad och det skulle han ha. Nu var det full skärpa i varje ingripande. Visserligen var det inte många som var kvalificerade men även de ”lätta” utfördes med hundraprocentig insats. Hellre en boll rensad upp på läktaren än ett mål i baken, ja, ni förstår...
# Det lyste revansch lång väg även om Tom Petterssons insats, lagkapten som han är. Tom, som var mycket besviken efter matchen i Karlstad, spelade nu mestadels vänsterback och därifrån jobbade han över i stort sett hela banan i 90 minuter. Det räckte bland annat till inlägget som bäddade för 1–0 och krampkänning i slutet av matchen.

ÖFK kan nu lägga cupspelet bakom sig och har den här månaden på sig att ställa in siktet mot den allsvenska premiären mot AIK på Friends arena. Bra så. Men skadeläget fortsätter att oro och listan förlängdes den här gången med Eirik Haugan som tvingades ge upp i början av andra halvlek. Dessutom måste nog ÖFK-ledningen hitta ytterligare träningsmotstånd. Just nu finns bara ett möte med norska toppklubben Molde inprickat och det är i fattigaste laget.

Ytterligare några noteringar;

# Sirius kom till Östersund med chans att vinna gruppen. Visserligen saknades några bärande krafter (Philip Haglund, Rpbert Åhman-Persson, Sam Lundholm...) men npg såg det ganska magert ut i Uppsalagänget, åtminstone om man tittar på den offensiva insatsen. Jag gissar på en svettig sommar för nya tränarduon Henrik Rydström/Mirza Jelecac. Riktigt svettig...

# Det är inte bara ÖFK som misslyckats i cupspelet. Malmö FF och IFK Norrköping tillhör också den utslagna skaran. MFF, med sin stjärntyngda spelartrupp, orkade uppenbarligen inte med att kombinera Europaäventyret (dubbelmötet med Chelsea) med spelet på hemmaplan medan jag vet inte vad Norrköping ska skylla sina insatser på. Östgötarna har rustat mer än alla andra men så här långt har utdelningen blivit mager. Jag gissar att det väcker en viss frustration hos dom inblandade.

 
Det finns 2 kommentarer att läsa.

 
Nu är det bara att börja om från början, ÖFK
23 Februari 2019 klockan 21:07 av Agne Svärd
 

Man kan förlora. Och så kan man förlora som ÖFK gjorde mot den nyblivna division 1-klubben Karlstad BK.
Lördagens knock på Örsholmens IP skakar ÖFK i grunden, all den tro och optimism som byggts upp i rekordfart de senaste veckorna där namnkunniga nyförvärv staplat på varandra, är raserad!
0–0 hemma mot Halmstad (superettanlag, dessutom halvt utslaget av magsjuka) och 2–3 mot Karlstad BK (nykomling i division 1, ja, ni förstår, dom spelade för några månader sedan i landets fjärdedivision) är resultat som är direkt pinsamma för en klubb med ambitionen att vinna hela cupen och spela i Europa i sommar.
Fiasko är ett ord som jag sällan använder. Men den här gången går det inte att undvika.
Resultatmässigt, givetvis.
Prestationsmässigt, givetvis.
Det såg helt enkelt för jävligt ut i eftermiddag. I alla delar.

ÖFK:s möjligheter att avancera vidare från Svenska cupens gruppspel är alltså förlorade redan efter de inledande två gruppspelsomgångarna, trots att en mycket gynnsam lottning. Den utvecklingen var inte lätt att förutse, det ska villigt erkännas.
Men det som stör mig extra mycket: ÖFK lärde sig inte ett förbannat dugg av 0–0-insatsen mot Halmstad. Tvärtom, man gjorde samma misstag förutom att man gjorde det mycket sämre.
# Misslyckad grunduppställning (3-5-2).
# Uselt bolltempo.
# Inga djupledslöpningar, varken från centrala mittfältet eller forwards.
# Inga bollar bakom Karlstads backlinje (förutom första kvarten efter pausfikat).
Lägg därtill (i jämförelse med förra lördagen):
# Havererat försvarsspel
# Inget kantspel.
# Och usel inställning.

Ian Burchnall hade gjort tre förändringar i startelvan jämfört med förra lördagen. Hosam Aiesh, Marc Weymans och Jerell Sellars hade ersatts med Curtis Edwards, Patrick Kpozo och Jamie Hopcutt men uppställningen var densamma: tre i backlinjen, fem på mitten och två forwards.
Det gav precis samma typ av spel som mot Halmstad (som Burchnall absolut inte ville se...). Stort bollinnehav men bara ett evigt passande fram och tillbaka kring mittlinjen. Under den första halvleken lyckades man inte öppna Karlstads försvar (från division 1) vid ett enda tillfälle.
Ingen gick på djupet, inga bollar bakom backlinjen. Alla ville vara med och kladda på bollen kring mittlinjen och framför Karlstads backlinje.
Det gav 1–1 i halvtid sedan Dino Islamovic bankat in en straffspark i den 40:e minuten och värmlänningarna kvitterat åtta sekunder(!) före paussignalen där Tom Pettersson och Douglas Bergqvist i samarbete bjöd på ett katastrofalt försvarsjobb.

Till den andra halvleken styrde Burchnall om uppställningen till något som liknade 4-4-2 och några spelare i nya positioner. Det blev bättre, framförallt fick vi se ÖFK ta sig in bakom Karlstads försvarslinje och även runt på kanterna vid några tillfällen. Bolltempot var högre, löpviljan större.

Men allt raserades i den 68:e minuten då Aly Keita (den olycksfågeln) skulle briljera i ett till synes mycket enkelt ingripande. Men istället för att spela bort bollen med en bredsida (han hade all tid i världen) skulle ÖFK-målvakten briljera (och nu gissar jag men rörelsen kan inte vara någon annan) med att lägga bollen mellan den bakre fotens vrist och främre fotens häl och därifrån dra den över huvudet... Resultatet blev i alla fall att Keita sprang över bollen och Victor Edvardsen kunde rulla in 2–1 i tom bur!
Ja, ni ser själva hur tokigt det blev.

Jag har vid många tillfällen påpekat riskerna med Aly Keitas (och andra ÖFK-målvakters) hasardliknande spel. Men aldrig tidigare har jag sett något liknande. En plats på avbytarbänken och ett kraftigt löneavdrag måste väl bli resultatet?
Det här är målvaktsspel som hör hemma i korpen och då har det ingen som helst betydelse att Keita sedan gjorde ett antal räddningar som räddade ÖFK från total förnedring.

Efter den här smällen tappade ÖFK den linje man var på väg att hitta. Fortsättningen blev en uppvisning i frustration och dåligt humör och det är inga bra förutsättningar för att hitta ett vinnande spel. Karlstad kontrade in 3–1 innan Jamie Hopcutt snyggade till siffrorna strax före slutet med sitt 3–2-mål sedan Tesfaldet Tekie och Noah Sonko Sundberg gjort förarbetet.

Några ytterligare funderingar;

# Jag har många gångar varit kritisk mot Douglas Bergqvist och hans insatser, inte minst när han spelar i backlinjen. Nu kanske ni förstår vad jag menar. Douglas må vara viktig för gruppen men han har inte kvaliteter för att spela i Allsvenskan! (Dessutom tog han en huvudlös utvisning när ÖFK jagade mål i slutskedet och det är ju lagom begåvat...).

# Lagkaptenen Tom Pettersson var mycket besviken, och kritisk, efter matchen. Det här var en tuff smäll för den vinnarskallen. Men å andra sidan; Tom själv har varit ovanligt darrig i luftduellerna så här långt, tajmingen har inte varit den bästa. Som vid Karlstads kvitteringsmål strax före paus.

# Rewan Amin, Tesfaldet Tekie och Charlie Colkett är ett dreamteam på centrala mittfältet. Det har jag hävdat men där ångrar jag mig. Det går helt enkelt för sakta. In med Curtis Edwards och ta vara på hans egenskaper; spelsinne, löpstyrka och skottkraft. På kanten gör ju Edwards ingen nytta, i alla fall inte i den här typen av matcher.

# Två forwards, Islamovic och Hopcutt, och ingen hotar ett division 1-lag på djupet. Hur kan det bli så?

# Och varför inte använda Patrick Kpozo som ren vänsterforward när man förväntas äga bollen större delen av matchtiden? Med wingpositionen gav man Karlstad möjlighet att starta sina anfall på den kanten, fick ett numerärt övertag alldeles i onödan och tvingade Kpozo på defensiven.

# Europachansen är alltså borta, den svaga cupinsatsen ställer dessutom till problem efter nästa helg. Nu måste man ju jaga nya motståndare i träningsmatcher som man trodde och hoppades skulle vara något helt
annat.

# Dessutom; den här typen av insatser, sett till såväl resultat som prestation, är inget en tränare vill ha i uppkörningen av en säsong när man samtidigt har fyllt på med massor av nya spelare. Det skapar bara disharmoni och tar mycket energi ur gruppen. Visst, det är många veckor kvar till den allsvenska starten men den tiden hade Burchnall och övriga i staben velat lägga på andra saker än krissamtal med en stukad spelartrupp.
Nej, här är den bistra sanningen: Det är bara att börja om från början med det här ÖFK-bygget! Den första tanken räckte inte, den blev bara fel. Resultaten ljuger inte!

Nu är det bara att börja om från början, ÖFK
 
Det finns 6 kommentarer att läsa.

 
0-0 var okej men absolut inget mer
16 Februari 2019 klockan 22:44 av Agne Svärd
 

# 0–0 och bara en poäng mot Halmstads BK. Det är okej men inget att yvas över.
# Spelmässigt var det också okej men heller inte så mycket mer att skriva hem om. Det var stabilt, man vann bollinnehavet med typ 100–0 (överdrift, visst, men ni förstår...). Men det slog inga gnistor om varken spel eller spelare.
# Men det som definitivt inte var okej; Nye Marco Weymans (vänsterving från Belgien) och Hosam Aiesh fick kliva av med skador redan före pausfikat, inhoppande Ludvig Fritzson befaras dessutom ha fått en fraktur i ena handen. Tre smällar redan i årets första tävlingsmatch, det gillas inte.

Intresset och nyfikenheten på ”nya” ÖFK var stor när säsongen 2019 rullade igång på allvar. 2.206 åskådare hade letat sig till Jämtkraft arena för öppningsmatchen i Svenska cupen mot Halmstads BK. Det är starka papper för fotboll i Jämtland mitt i februari, allrahelst som konkurrensen från andra evenemang är mördande i dessa tider.
De gick hem, om inte besvikna så var de nog lite konfunderade. Visst var ÖFK några klasser bättre än sina motståndare från Superettan, hade mycket boll och vann avsluten med förkrossande 13–0.
Men trots några riktigt vassa möjligheter (Dino Islamovic fräsande volleyskott som räddades storartat av HBK-målvakten Malkolm Nilsson och Curtis Edwards träff i stolpens insida var väl dom hetaste) hände det inte speciellt mycket framför Halmstads mål, i varje fall inte så mycket som jag hade förväntat mig och hoppats på. ÖFK fick aldrig upp den fart som hade behövts för att spränga Halmstads försvarslinje. Det var bolltryggt och småfyndigt. Men alltför tempofattigt. Rutinerade mittbackarna Andreas Johansson och Peter Larsson har ställts på mycket svårare uppgifter i sina långa och framgångsrika karriärer då det i stort sett endast var Dino Islamovic som hotade på djupet.
I övrigt stannade bollen framför Halmstads backlinje eller trycktes ut på kanterna, precis enligt den matchplan som Halmstadstränaren Igor Kruljs hade mejslat fram.

Några noteringar;
# Jag hade hyggligt rätt i min startelva. Marco Weymans fick börja istället för Curtis Edwards (kände av en förkylning) och Dino Islamovic spelade där jag hade tänkt mig att Ludvig Fritzson skulle starta. Jag hade räknat bort Dino då han missat en del träning senaste veckorna.
Nu kom såväl Edwards som Fritzson i spel redan i första halvlek sedan Weymans gjort en ”Stina Nilsson-fällning” efter en halvtimme och fått känning i ljumsken och Hosam Aiesh signalerat skada och kastat in handduken strax senare.

# Första rapporten om Weymans och Aiesh skador var dock lugnande. Men när det gäller Aiesh och hans problem slutar jag dock aldrig att oroa mig... Större frågetecken för Ludvig Fritzson som kan ha fått en fraktur i ena handen.

# Jag hade gärna sett mer av Weymans i hans debut på sin nya hemmaarena. Den halvtimme han deltog lovade onekligen mera.

# Vi har alla stor förhoppningar på ÖFK:s innermittfält den här säsongen, kvalitetsspelare trängs med varandra i det området. Men den här gången blev det för mycket av det goda när Rewan Amin, Tesfaldet Tekie och Charlie Colkett fick sällskap av Jerell Sellars i en roll som varken han eller jag riktigt hittade. Det blev helt enkelt för många kockar i den berömda soppan, man stal rollerna av varandra. Och där försvann mycket av tempot i hemmalagets spel. Undantaget var slutdelen av första halvlek och några korta sekvenser i matchens sista del. När ÖFK skruvade upp tempokranen skapade man sina bästa chanser, det var väldigt lätt att konstatera!

# Ravel Morrison fick göra sina första 20 minuter ÖFK-tröjan. Någonstans måste han givetvis börja och det här var en lämplig start.

# Charlle Colketts fina vänsterfot var inte rätt kalibrerad den här gången. Och jag vill gärna se att han tar några djupledslöpningar också. Nu stod han gärna kvar och dirigerade från bakplan. Men där stod också Rewan Amin...

# Backlinjen sviktade inte många gånger under matchens 90 minuter och bakom den såg jag inte att Aly Keita tvingades till ett enda kvalificerat ingripande. Bra så!

# Apropå försvarsspel. När Halmstads mittbackar Andreas Johansson och Peter Larsson får koncentrera sig på en ganska statisk motståndare (Islamovic) och slipper hålla reda på ett antal kvicka fötter är dom nästan omöjliga att passera. Bara så att motståndarlagen i Superettan vet...

# Halmstad har också en väldigt duktig målvakt i Malkolm Nilsson.

# Vi ska också komma ihåg att hallänningarna kom till Östersund med en trupp drabbad av magsjuka. Två spelare tvingades stanna hemma och eländet fortsatte sedan när de kom till Östersund. Man fick bara ihop fyra spelare till avbytarbänken. En sådan gång värmer en poäng extra mycket!

Fotnot: I grupp 6 vann Sirius på bortaplan mot Karlstad med 2–1. I nästa omgång, på lördag om en vecka, möts Karlstad–ÖFK samt Sirius–Halmstad.

 
Det finns 3 kommentarer att läsa.

 
Det fanns en tid när vi inte hade något cupspel...
15 Februari 2019 klockan 21:47 av Agne Svärd
 
Gammalt och nytt möts på lördagseftermiddagen när den 63:e upplagan av Svenska cupen rullar igång, bland annat på Jämtkraft arena. Gästande Halmstads BK tillhör aristokraterna i svensk fotboll med sina 54 säsonger i Allsvenskan (ligger nia i den allsvenska maratontabellen) medan ÖFK tillhör nykomlingarna i svensk toppfotboll med tre säsonger i högsta ligan och en 34:e plats i maratontabellen.
Men historia är trots allt bara historia, ÖFK är favorit både i matchen mot Halmstad och att vinna grupp 6 där även Sirius och Karlstad BK ingår.
Jag inledde min egen aktiva karriär i en tid när Svenska cupen inte hade någon som helst betydelse. Ja, det var så illa att den inte ens spelades mellan 1954 och 1966! Men även efter det att cupen återuppstod hade svensk fotboll svårt att få någon fyr på cupbrasan, faktiskt ända fram till 2013 då den hittade sitt nya och vinnande format.
Sedan dess vet vi cupens betydelse, inte minst efter ÖFK:s triumf 2017 och det efterföljande Europaspelet.
I dag är det inget av de 16 allsvenska lagen som har råd att inte ta Svenska cupen på fullaste allvar.
18 klubbar har delat på de 62 cuptitlar som delats ut. Helsingborg vann den första upplagan, 1941, då man besegrade Sleipner med 3–1 i finalen, Djurgården är senaste mästarna (3–0 i finalen mot Malmö FF förra året). Mesta vinnarna är Malmö FF, 14 titlar, AIK (åtta titlar) och IFK Göteborg (sju titlar) följer närmast.
ÖFK och Halmstad har varsin cupvinst, Halmstad vann 1994/1995 (finalvinst mot AIK, 3–1).
***
När nu tävlingssäsongen rullar igång, på hemmaplan dessutom, och ÖFK har ett jättespännande nytt lagbygge (sju nya spelare varav några riktiga profilvärvningar) är intresset för klubben stort. Jag kan naturligtvis inte påstå att det är hetare än någonsin (då ljuger jag) men efter det omtumlande fjolåret där precis allting hände är det definitivt något nytt och väldigt spännande som ska ta form.
Då passar klubben på att skjuta sig själv i foten med ytterligare stängda träningar. Det är, i mina ögon, ett kalkonbeslut.
När alla ÖFK-vänner är nyfikna på hur Ian Burchnall och hans medhjälpare ska formera det nya laget, möjligheterna och spekulationerna är oändliga, väljer klubben att sköta informationen själv. Och då bjuder man på reklam för en biltvätt, kosumentinfo om hur det ser ut på arenan under matchdag (bra, naturligtvis) och ett fullständigt innehållslöst pladder med Bobo Sollander (precis som man gjorde från träningslägret i Marbella).
Det duger inte. Allrahelst som man på lördagseftermiddagen konkurrerar med alpina VM-tävlingar och en stekhet ÖIK-match i grannarenan (dessutom gratis...). Bland annat!
Om nu ÖFK väljer att stänga sina träningar så får man faktiskt anstränga sig och servera kvalificerad sportslig information.
***
Trots att inget läckt ut från fredagens stängda träning (där brukar den observante kunna räkna ut startelvan) bjuder jag på den här uppställningen (3-4-3): Aly Keita - Noah Sonko Sundberg, Douglas Bergqvist, Tom Pettersson - Rewan Amin, Curtis Edwards, Tesfaldet Tekie, Charlie Colkett - Hosam Aiesh, Ludvig Fritzson, Jerell Sellars.
Som ni ser, bara Colkett av de nya från start. Men redan i nästa match, borta mot Karlstads BK den 23 februari, kommer det att se annorlunda. Det är i alla fall min gissning...
***
54 säsonger i Allsvenskan till trots, Halmstads BK håller för tillfället till i Superettan. Förra säsongen slutade man på femte plats. Truppen består av nytt och rutinerat. HBK-truppen anno