Jag har under de senaste matcherna saknat inläggen från kanterna.

Om det ingår i Livanis taktik så böjar jag för detta. Om det inte gör det, så finns det anledning att fundera på hur man kan och om man vill ändra på det.

Jag upplever att inspelen från kanterna, är något som ÖFK tidigare med fördel använde sig av. Det skapar oro i motståndarförsvaret och kan öppna för mål. Ofta år någon spelare vid inläggen omarkerad och som kan göra mål.

Jag måste tillstå, att jag är förtjust i publikfavoriten Yannick Adjoumanis frejdiga spel på vänsterkanten och hans förmåga att slå inlägg.

Jag kan tänka mig att även Ali Suljic har saknat Yannick. Som det är nu söker Suljic synbart någon att spela upp bollen till. När Adjoumani finns på plan, då slår han vid uppspel ofta bollen till honom.

Om uppfattningen är den Adjoumani inte täcker riktigt bra bakåt, så låt Theodor Johansson spela back och Adjoumani får agera som offensiv ytter kanske med inläggningsuppgift.

Han får då ersätta Nebiyou Perry som med fördel kan husera i offensivt läge på mittplan och när det bereds möjlighet gå in med bollen i straffområdet. När han kommer med sina offensiva dribblingar blir backlinjen villrådig och Perry drar till sig försvarare och öppnar för andra spelare.

På högerkanten spelar Adrian Edqvist. Inte heller han bidrar så ofta med inlägg.

Istället för att bredda spelet, går han med bollen in mot mitten av plan där det redan är trångt. Om Edqvist istället strävade framåt vid sidlinjen för att slå inlägg från kanten, skulle han, enligt min mening, vara effektivare.

Okey, det finns en chans att man tappar bollen vid inläggen, men den risken får man ta.

Några ord om James Kirby.

Han har tagits till ÖFK för att göra mål.

Det är vi nog alla överens om, men han gör för få mål.

Kirby är en stor och stark och positiv spelare som kan skjuta, men för att göra det måste han ha bollen. Det får han inte nu. Det kan vi i flera matcher konstatera.

Han ska inte själv behöva jaga bollen. Det är inte hans uppgift. Han ska som striker befinna sig i straffområdet och få bollar av mittfältet och av andra forwards och dundra bollen i mål.

Mittfälttarna måste öva upp sin förmåga att vara konstruktiva och slå passningar som öppnar för målchanser. Jag hoppas Gideon Granström, när han kommer riktigt kommer i gång, visar sig vara en spelare med den förmågan.

Jag tror Erick Brendon skulle kunna vara det, om han fick en mera offensiv uppgift än han tidigare har haft.

Jag kommer ihåg mittfältaren Alexis Mendiola från Mexico, som för c:a 10 år sedan spelade i ÖFK i ett par år. Han var en mästare på att slå öppna passningar så att publiken häpnade och applåderade.

Alex Mendiola. Foto; Haldo Jonsson

Alla ser att det brinner. Utom den som tände på!

Visst, det finns saker som var alldeles utmärkt när ÖFK spelade oavgjort 3-3 mot förväntade topplaget Landskrona Bois - en riktigt bra första halvlek, ytterligare en poäng och att inledningen på serien gett bättre utdelning än vad vi kunde förvänta oss efter en trist försäsong.

Men mest är jag nog förbannad över sättet som ÖFK tappade greppet om den här matchen där man gick till halvtidsvila med 2-0 och ett Landskrona nedtryckt i skorna.

# Vad sas egentligen i pausen?

# Och hur länge ska ÖFK:s målvakter tillåtas fippla med bollen i det egna straffområdet? Eller kanske mera rätt; uppmuntras att fippla med bollen i det egna straffområdet?

***

Ansvaret för både det ena och det andra lägger jag givetvis tränaren Kiarash Livani.

# På den första frågan: Naturligtvis har jag och ingen utanför den innersta kretsen en susning om hur snacket gick i ÖFK:s omklädningsrum under pausvilan. Men med 2-0 i ryggen, bra spel, full kontroll på matchen och en motståndare som tappat hakan ner på bröstkorgen kan det inte vara svårt att behålla energin, snarare tvärtom, och dessutom få chansen att prata ihop sig om fortsättningen. Och vad fick se sista 45? Jo, ett hemmalag som trampade vatten och knappt orkade simma över mittlinjen. Två hörnor och ett mål är enda noteringarna i fotbollsförbundets matchrapport från den andra halvleken. Trots det fortsatte sina fruktlösa försök ÖFK att spela bollen hela vägen från eget mål...

Det tog 28 minuter innan Livani reagerade och agerade med två byten. Då hade Landskrona redan hunnit resa sig ur skorna, haft sju avslut, tre hörnor och prickat in den första reduceringen (en halvt misslyckad frispark som smet igenom den glesa ÖFK-muren).

# Och värre skulle det bli när ÖFK-målvakten Frank Stople (i 81:a minuten) snuvades på bollen av Xavier Odhiambo som prickade in kvitteringen 2-2.

Överraskad? Inte det minsta! Så här har det sett ut hela våren oavsett vem som vaktat buren och nu hände det igen. Visst, Stople visade dåligt omdöme när han missbedömde situationen men det här är ju ett mönster med Livani som regissör, ÖFK-tränaren vill ju uppenbarligen att målvakten ska sköta uppspelen i både tid och otid.

Inget lag i hela världen har råd med den här typen av misstag. Det kostade ÖFK två poäng den här gången. Hur många blir det innan det är slut på tokerierna?

***

Det är dags att släcka den här branden, Livani. Gör det nu, gör det innan du nästa gång pratar om "pågående processer". Vi som tittar på och har ett litet hum om hur fotboll ska spelas skiter fullständigt i "processerna" så länge ni fortsätter att spela in bollen i den egna buren...

Eller blir det som doktorn sa, "operationen lyckades men patienten dog" ("processen lyckades men vi förlorade")...

***

Några korta noteringar;

# Frank Stople blev olycksfågel med sitt misstag. Men annars gjorde han sitt bästa framträdande i ÖFK-dressen så här långt kryddat med en straffräddning i slutskedet.

# Den där muren som släppte igenom Landskronas första mål var inte bra, faktiskt sällan man ser att det händer på den här nivån.

# Adrian Edqvist springer mycket och fick rättvis utdelning på sitt enorma slit när han spelade fram Kalipha Jawla till 3-2-målet. Men samtidigt; Edqvists försvarsarbete strax senare imponerade inte i förspelet till Landskronas 3-3-mål. Det fanns ingen anledning att backa långt in i straffområdet när Edi Sulisufaj vandrade in från vänster, där fanns redan gott om folk.

# Mot Umeå i nästa omgång måste Jawla, lånet från Djurgården, få chansen från start längst fram. James Kirby må vara en grovjobbare men det händer inte mycket på motståndarnas planhalva.

# Albin Sporrong och Ahmed Bonnah jobbade hårt och framgångsrikt på mitten och båda belönades med varsin fullträff. Det var mycket välförtjänt!

# ÖFK:s höga och intensiva press gav verkligen utdelning i första ronden, då var Landskrona lika blekt som hemmalaget var i andra halvlek.

# Dessutom, även skåningarna bjöd på ett mål efter huvudlöst spel i eget straffområde! (Va' fan pratar dom om på tränarutbildningarna numera?)

# Till sist; trots gnället så är tabellen trevlig läsning. Men mycket vill ha mer! Den här gången borde det ha varit en trea men å andra sidan fick ÖFK ett par gratispoäng i Trelleborg förra helgen. Men man kan också uttrycka det så här; 45 bra minuter mot Landskrona och 25 mot Trelleborg har gett fyra poäng och en andraplats i utdelning. Och plötsligt blir perspektivet ett annat...

Det finns lika många sätta att spela fotboll på som det finns klubbar, det är alldeles uppenbart. Ämnet är ständigt aktuellt, inte minst bland ÖFK-vänner efter nye tränaren Kiarash Livanis ankomst till stan.

Livani utlovade ju snabbt en attraktiv och aggressiv fotboll där man var spelförande och vid bolltapp skulle återerövringen vara omedelbar.

Det här har blivit något av ett mantra under försäsongen.

I träningsmatcherna har det inte fungerat något vidare eller inte alls. Men i söndagens seriepremiär i Trelleborg gav det full utdelning, 1-0-seger sedan Jamie Hopcutt prickskjutit en straff på övertid.

Dock; det förväntade höga presspelet blev allt lägre ju längre matchen framskred för att under den andra halvan av matchen hamna strax utanför det egna straffområdet.

Högt försvar, lågt försvar - eller någonting mittemellan? Ja, det är skillnad på försvar och försvar!

***

Om jag inte är helt dum i huvudet så vill Kiarash Livani att ÖFK ska spela med hög press, ju högre upp man kan vinna bollen desto bättre. På så sätt är det sedan lättare, och framförallt, snabbare att attackera motståndarmålet.

Det här är en spel som ställer höga krav spelarna, allt måste vara synkroniserat. Om någon länk sviktar blir man väldigt sårbar.

Det har Livani och hans spelare fått erfara i träningsmatcherna. Stundtals har det varit osynkat, enkla bolltapp och motståndarna har snabbt kunna ställa om och komma till målchanser.

***

Men det här är ett svårt spel där även de allra bästa kan misslyckas, kapitalt!

För snart ett år sedan var jag på Stamford Bridge i London och såg derbyt mellan Chelsea och West Ham där bortalagets höga press slutade i rena misären. Chelseas backlinje bollade runt med attackerande West Ham-forwards samtidigt som West Hams försvarare inte vågade kliva upp så högt som skulle ha behövts då risken var uppenbar att de skulle bli straffade av hemmalagets vindsnabba forwards. Det gav enorma ytor på mitten för Chelseas passningsskicklige mittback Thiago Silva att gång efter annan spela bort den första pressen och hitta världsstjärnorna Caicedo, Gallagher och Cole Palmer. Därifrån var det sedan full fart framåt med alla maskiner påslagna och innan förnedringen var över stod det 5-0 på resultattavlan.

Det var i sanning en imponerande uppvisning i konsten att spela bort en misslyckad hög press. West Ham-supportrarna lämnade tidigt arenan när managern David Moyes matchplan slogs i spillror och en vecka senare fick han sparken...

***

Nu fick vi inte se så mycket av den höga pressen i ÖFK:s seriepremiär. Visserligen testades den i början men var utan bett och efter målvakten Frank Stoples "taktiska skada" redan efter 17 minuter såg det annorlunda ut. Under "behandlingen" fick man chansen att snacka ihop sig, försvarsspelet blev lägre utan att sjunka för lågt och ÖFK kunde ta kontroll över resten av den första halvleken.

Det var ÖFK:s bästa del i den här matchen, stabil fotboll i en svår bortamatch på ett besvärligt underlag.

***

I andra halvlek sjönk ÖFK:s försvarsspel till sist ända ned till det egna straffområdet. Det gick det också, Trelleborg fick aldrig hål på muren även om det var lite stökigt vid några tillfällen under den sista kvarten.

Och det är väl det som är den stora risken med ett så lågt försvarsspel (som uppenbarligen blir alltmer vanligt även i de största ligorna, inte så sällan ser det ut som en handbollsmatch...), antalet "tillfällighetsmål" blir fler. Det kan studsa både hit och dit i ett överbefolkat straffområde.

Dessutom är det väldigt långt till motståndarnas mål när man vinner bollen!

***

Hög press eller en "parkerad buss"? Själv föredrar jag något däremellan; uppfostrad i en 4-3-3-fotboll (som sedan blev 3-4-3) började vi försvara oss 10-15 meter in på motståndarnas planhalva samtidigt som vi tryckte upp backlinjen så högt vi vågade. Det gällde att bjuda på så lite yta som möjligt på mittplan och försökte motståndarna slå långt hade vi alltid en målvakt med offensivt utgångsläge.

Det är korta avstånd och lätt att hjälpa varandra. Dessutom kan modellen med lätthet flyttas både framåt och bakåt.

Och kanske det viktigaste. Den förstås av alla.

Jag gillar den fortfarande

Jag trodde det inte. Men ÖFK-tränaren Kiarash Livani hade verkligen en plan B!

Med ett försvarsspel som såg helt annorlunda ut jämfört med den hönsgård som presenterats i vårens träningsmatcher, mindre hasard i de egna uppspelen och en arbetsinsats utöver det vanliga bärgades tre ytterst viktiga poäng i seriepremiären i Trelleborg, 1-0 där veteranen Jamie Hopcutt blev matchhjälte när han på övertid placerade en straff bakom hemmamålvakten Andreas Beck Larsen.

Det var precis den start som ÖFK, ja, hela stan, såväl behövde.

***

Försäsongen har varit bedrövlig, det har alla med minsta kunskap om den här sporten kunnat konstatera; fipplande målvakter, förlorade bollar på mitten som lett till enkla baklängesmål, en offensiv som bara funnits på papper och förluster som staplats på hög.

Nästan allt det där var som bortblåst när det blev skarpt läge. Att anfallsspelet inte var mycket att skriva hem om (det är det sällan när man rapporterar från Vångavallen, inte minst när vi bara är i slutet av mars och gräsmattan är upptrampad redan efter tre minuter) ger mig inga sömnlösa nätter.

Men resten. En sexa på den sexgradiga betygsskalan!

Satan så det jobbades på samtliga positioner.

Låt vara att flera av spelarna sprang på fotknölarna i slutet av matchen. Men där fanns i alla fall tillräckligt med kraft för att hålla ett forcerande hemmalag stången - samtidigt som man i sista tilläggsminuten orkade med en omställning som gav straff, mål och en start på seriespelet som vi bara kunde drömma om.

Det här var verkligen en laginsats som blev belönad.

***

Jag har inte gillat det jag sett i träningsmatcherna, jag skrev om det tidigare i veckan (och blev kallad gnällgubbe...). Jag tycker inte om att målvakter med kvist i fötterna ska sköta uppspelen (jag ser det alldeles för ofta numera och på alla nivåer), det leder alldeles för ofta till elände. Jag blir frustrerad när bollar tappas på mitten och det inte finns något som helst skydd framför backlinjen, likaså när organisationen spricker i den höga pressen (det är ett svårt spel som kräver mycket av spelarna).

Det är så jag sett ÖFK de här månaderna under ledning av Kiarash Livani.

På söndagseftermiddagen var det ett helt annat ÖFK, Livani hade alldeles uppenbart stuvat om i sin matchplan; målvakten Frank Stople tog oftare än tidigare det säkra före det osäkra och skötte sig i stort sett klanderfritt även om jag, det ska erkännas, höll andan vid några tillfällen. Men håller man nollan så håller man nollan - det är sedan gammalt.

Framför Stople var det ett väl sammanhållit lag som inte bjöd hemmalaget på några gratismillimetrar, det fanns alltid en kamrat beredd att täcka upp där luckor uppstod. Att det stundtals såg ut som en parkerad buss vid strafflinjen var inget som störde mig i den här matchen. Christian Enemark var en fin förstärkning på högersidan i backlinjen (imponerande stabil i första ronden, mattades något efter paus), lagkaptenen Ali Suljic hade tagit på sig tävlingskostymen och var, som väntat, en helt annan spelare jämfört med träningsmatcherna, Philip Bonde växte ju längre matchen framskred och gav dessutom nye Theodor Johansson (ersatte en frånvarande Yannick Adjoumani) värdefullt stöd ute till vänster.

På mitten sprangs det som galningar, framförallt var man beredd att ta det så viktiga hemjobbet; Adrian Edqvist och Nebiyou Perry skalade upp och ned på sina respektive kanter medan Albin Sporrong, Ahmed Bonnah och Simon Marklund stred i mitten. De var alla framgångsrika i försvarsjobbet, mindre i offensiven där James Kirby blev lite av en kringskuren kung. Men Kirby bidrog fint i defensiven och syntes flera gånger hårt kämpande i det egna straffområdet. Här var det verkligen en för alla, alla för en.

Det gav också välförtjänt utdelning, den här typen av segrar är oftast dom roligaste...

***

Kul också att de byten som gjordes (eller rättare sagt, tvingades göra när mjölksyran slog till) gav effekt; Kalipha Jawla och Ziad Ghanoum var inblandad i förspelet till straffen, Jamie Hopcutt blev matchvinnare och Erick Brendon bidrog till ett lugn i bollhållningen när ÖFK sviktade som mest i slutskedet.

***

Matchens, och även säsongens överraskning; utan tvekan Ahmed Bonnah. Jag dömde ut honom efter förra säsongen. Jag såg hans verktygslåda men han fick ju inte ihop delarna, inte på något sätt och sågade honom i höjd med fotknölarna.

Bonnah ser ut som en helt ny spelare, det ska villigt erkännas. Men om det är i den här rollen han ska verka är jag inte helt övertygad om, han är förmodligen ännu bättre med en lite högre utgångsposition.

***

På lördag väntar nytt Skånemostånd, Landskrona Bois kommer till Jämtkraft arena.

Helt nya förutsättningar - och ett annat ÖFK-spel?

I början av veckan, efter några oroliga dagar, kom beskedet; ÖFK har fått fram de pengar som behövs för att kunna genomföra årets säsong.

Grattis till klubben men framförallt till Daniel Molander som ledde jakten på dom nya stålarna, drygt elva miljoner är som bekant inte kattskit. Molander har nu tagit på sig en tung roll (ordförande i såväl Transferintressenter som Elitbolaget) att bringa ordning i den röra som alldeles uppenbarligen råder, och har rått en längre tid, i Östersunds FK.

Jag säger bara lycka till, väl medveten om att uppgiften är långt mycket besvärligare än de flesta ens kan föreställa sig.

Därmed är det nu dags att riva av nästa plåster; den sportsliga biten!

***

Nye tränaren Kiarash Livani tog in ordentligt med syre när han när han anlände till Östersund i början av året. Här skulle spelas en "attackerande och uttrycksfull fotboll" - förlorad boll skulle omgående återvinnas och ÖFK skulle styra matchbilden.

"Attackerande fotboll" förstår jag naturligtvis vad det är, det gör väl alla.

Men "uttrycksfull fotboll" låter för mig som snömos, något man kastar ur sig när man inte vet vad man ska säga. Som låter bra men ingenting betyder.

När vi nu är framme vid examensdags, seriepremiär i Trelleborg på söndag, kan vi konstatera är vi inte sett någonting av det Livani utlovade. Möjligtvis en höjning av aggressiviteten sedan fjolåret men då måste man också tillägga; den har varit fullständigt oorganiserad!

Försäsongen har helt enkelt varit katastrofal.

# En seger på nio träningsmatcher.

# Dessutom dåliga prestationer nästan varje gång. Bara en kvart här och tio minuter där har varit godkända men så bygger man inte ett fotbollslag som kan vinna matcher på den här nivån. Ett så här svagt ÖFK har jag inte sett sedan tiden före Potter (2011) och då fattar ni vad jag tycker!

***

# Målvaktsspelet har varit generande svagt. Nye Tyree Griffiths gick sönder efter en halvlek och vad han går för har vi ingen aning om, islänningen Adam Ingi Benediktsson är en pokerspelare utan omdöme (såg vi redan ifjol), inlånade Frank Stople (från norska Strömsgodset) ser ut att ha gått i samma skola och unge Christopher Lundhall är lovande men inget för den här serien. Målvakter måste man kunna lita på, det är huvuduppgiften i det jobbet, inte att agera speluppbyggare med klumpfötter. Det här gänget skulle jag inte låna ut en spänn till.

Egentligen ser jag bara en lösning på det här problemet; sätt in målvaktstränaren Arnold Origi i buren så att han får göra skäl för sitt apanage.

# Försvarsspelet har väl varit okej utan att imponera. Lagkaptenen Ali Suljic verkar tycka att det är skittråkigt med träningsmatcher (såg vi även när han kom till ÖFK förra våren), oinspirerad så här långt men vaknar väl till liv när det blir allvar, Philip Bonde och Yannick Adjoumani ser båda ut att vara störda av allt snack om nya arbetsgivare och Ziad Ghanoum (som spelat mest på högerbacken) säger sig trivas med den nya spelplanen men förmår inte visa varför den är så kul.

Jag hoppas att sent inlånade Christian Enemark (från danska Hobro IK) blir pusselbiten som får backlinjen att bli den lagdel som bär ÖFK genom den här sommaren. Men som sagt, jag kan bara hoppas eftersom Enemark nyss anlänt till stan.

Men det är väl i alla fall den lagdel som jag är minst bekymrad över, åtminstone just nu.

***

# På mitten har det varit rörigt med många olika konstellationer som varken fungerat framåt eller bakåt. Erick Brendon, som burit det här laget i ett par säsonger, ser ut att sitta i frysboxen, och då fattar jag inte vem som ska vara navet i det här gänget. För övrigt; är det någon som begriper vad som är tänkt på mitten där många bollar har tappats och ingen broms har funnits när motståndarna gjort snabba omställningar?

***

# Anfallsmässigt? Rena natta så här långt. Även om åtta mål på nio matcher inte säger allt så berättar det om allvarliga problem. Jag ser på sociala medier att många sätter sitt hopp till att Nebiyou Perry ska blomma ut till det som han lovat så länge. Själv har jag gett upp efter noll mål och noll assists (på 21 matcher) förra säsongen. Fjolårets spetsar (Karlsson-Grach & Ordonéz) är borta och ersättarna (James Kirby & Edgar Navassardian) har väl inte besökt motståndarnas straffområde på tre månader...

Torsdagens besked att ÖFK lånar Kalipha Jawla från Djurgården är naturligtvis glädjande men att en 18-åring ska vara lösningen på måltorkan (och anfallsspelet) är väl att tro för mycket. Men hoppas kan man ju alltid!

***

ÖFK:s trupp (när det här skrivs på torsdagskvällen, det kan komma fler...) innehåller tio nya ansikten. Vad dom kan har vi sett väldigt lite utav, då menar jag både kvalitativt och till numerären. Jag begriper att sportchefen Stefan Lundin har ett närmast hopplöst jobb men när han nu gör sin fjärde säsong i klubben är det dags att ställa sig frågande till hans fotbollsöga. Lundin har varit med och plockat hit ett 40-tal spelare (tio per säsong, typ), väldigt få av dessa har varit kvalitetsspelare och än färre har utvecklats i ÖFK-miljön!
Men det kanske vi får leva med i en klubb där det viktigaste, kunskap om elitfotboll, lyser med sin frånvaro? (Här har Daniel Molander en av sina första och viktigaste uppgifter även om han säger sig ha brister i den sportsliga biten...).

***

Med ovan skrivna påstår jag att Kiarash Livani satte en spelidé utan att ha koll på vilka spelare han skulle jobba med. Det är därför det sett ut som det gör. Men här finns det inga pojkar med tjocka plånböcker som kan göra en blixtutryckning och rädda situationen, jag vet ärligt sagt inte hur den orutinerade ÖFK-tränaren ska kunna slingra sig ur den mardrömssituation han satt klubben i.

På söndag skjuter vi skarpt och jag har ingen aning om hur det kommer att se ut, det har ingen efter den här försäsongen. Jag kan inte ens se konturerna av ett spel som ska fungera i Superettan. Jag hoppas verkligen att Livani har en plan B i bakfickan men tvivlar att så är fallet.

***

Till sist 1; Jag har svårt att se varför inte ÖFK tog chansen att hämta tillbaka Malcolm Stolt när han nu gav upp sitt österrikiska äventyr. Stolt är ingen märkvärdig fotbollsspelare men i Kiarash Livanis ÖFK skulle han passa utmärkt, Stolts främsta egenskap var just presspelet (skickligare än de flesta) och dessutom 10 mål i garanti. Nu hamnade han i Kalmar FF istället där han ska fylla luckan efter förre ÖFK-aren Dino Islamovic (numera tillbaka i Rosenborg).

***

Till sist 2; Ska jag gissa på en premiärelva blir den så här: Benediktsson - Enemark, Suljic, Bonde, Adjoumani - Edqvist, Marklund, Sporrong, Bonnah, Perry - Kirby. (Målvaktsvalet beror på att Stople inte tränade i onsdags och valet av spetsforward att Kalipha Jawla blev spelklar först under torsdagen, jag gissar att han behöver några dagar på sig att lära känna sin nya omgivning innan vi ser honom i en startelva).